En ny kvinnobild

Det är mycket i populärkulturen om starka kvinnor just nu. Kvinnor i huvudrollen för flera actionrullar, självständiga och kraftfulla kvinnor som fokus i både mäns och kvinnors musik, kvinnor som skriver böcker om kvinnor.

Det är inne att vara kvinna, helt enkelt.

Men det är en helt ny kvinnobild som presenteras, tycker jag. Inte bara vacker och spännande, utan också stark, grotesk, hård, grym, slug och vild.

Äntligen! ropar jag.
En nyanserad bild.
Det har jag längtat efter.

För kvinnor är – precis som män – oerhört olika. Och vi är rätt många som inte passar in varken i Jane Austen-mallen eller Charlotte Perelli-världen.

Så fram för flera Hanna's, fler Lady Gagas, fler oberäkneliga och tuffa tjejer. Vi behöver er! Rid på vågen så länge den bär, så kan fler intressanta kvinnor komma fram.

Ta chansen nu.
Kvinna är det nya svarta.

Av jord är du kommen

Vad göra med sin kropp när man dör?

Bränna? Ja, kanske. Frysa? Verkar miljövänligt.
Båda alternativen ger lite stoft som kan strös tillbaka till naturen.
Och ger en möjlighet att kontrollera tungmetaller och utsläpp, så att all skit som man har stoppat i sig inte går vidare i kretsloppet.

Men det här med att gräva ner kroppar...
Jag tycker att det är direkt osunt.

Det är ju en märklig hantering. Varför ska någon bli tvungen att tappa ur blodet ur kroppen, klä på den och i vissa fall sminka den? Och sedan ska man lägga en massa kraft på att gräva djupa hål i marken.

Och sedan är det lite äckligt att tänka sig att det ligger tanter och farbröder, fullt påklädda, i lådor under jord och förtvålas. Ja, förmultnar gör vi ju inte längre på grund av alla konserveringsmedel vi äter. Kropparna blir i stället stora, dallriga tvålar av mänsklig vävnad, fortfarande kroppslika. Uäck!

För att inte tala om att någon måste gräva upp de här tvåliga liken för att göra plats för fler nydöda. Och vad jag förstår så staplar man då de gamla liken i lite trängre gravar. (Förr blev de ju jord, så då var det inte så mycket att fixa med, men numera har man jätteproblem med tvålkropparna.)

Slöseri med resurser och lite äckligt, tycker jag.

Varför vill man spara sin kropp?
Du kan ingenting ta med dig dit du går...
Själen går vidare (tror i alla fall jag), men kroppen är förbrukad och ska återgå till det eviga kretsloppet på jorden. Är det här en materialistisk fixering, att man känner att man inte finns om kroppen inte finns? Eller är det en form av ytlighet, att man vill vara snygg på begravningen?

Jag förstår inte detta över huvud taget.

Oavsett om man är troende eller ej, så behöver man ju inte sin kropp efter döden. Tror man att det bara tar slut, så är kroppen ju också slut.
Tror man att man kommer till himlen, så är kroppen överflödig.
Tror man att man återföds, så kommer man ju snart få en ny kropp.

Jag känner att det nästan är en konflikt i det här med att spara sin kropp. Cellerna har ju säkert någon form av minnen av själen. Risken är att man blir själsligt splittrad, tills kroppen har brutits ned. Vilket nu, som sagt, inte händer.

Nä, jag ska hanteras så sparsamt så möjligt när jag dör.
Helst skulle jag vilja ha en vikingabegravning, men det är ju inte tillåtet.
En brinnande flotte i solnedgången tycker jag är en så underbart vacker bild av övergången! Solen går ner i detta livet och nu bär flotten vidare.

Eld och vatten.
Vilken ceremoni.
Det är annat än att skyffla jordklumpar över en kista.

Storstädernas kollaps

När det gäller samhällsutveckling, talar experterna i världen just nu om "storstädernas infarkt". Man menar att storstädernas era är förbi. De har vuxit sig för stora för sitt eget bästa. Tillväxten stagnerar, folk mår dåligt och städerna äter upp sig själva.

Storstäderna kan inte längre försörja sina invånare på ett bra sätt.

Den stora tillväxten och de bästa framtidsutsikterna ser man i regioner med en eller flera småstäder.

Där kommer de flesta jobben att finnas framöver. Människor kan leva i harmoni, nära till både jobb, varandra och naturen. Konstigt nog har man upptäckt att det ger bättre tillväxt! :)

Tänk så spännande.
Om välmående också börjar ge mätbara ekonomiska resultat, så får vi nog snart se helt nya reformer.

"Socialstyrelsen rekommenderar: Bo så att du kan titta på träd varje dag, pendla till jobbet och gosa med dina barn några timmar på kvällen."
"Gå hem tidigare från jobbet och må bra, så får du högre lön."
"Skattemyndigheten lovar sänkt skatt till småstadsregionerna."

Sedan kan man givetvis också bo i städer och må bra. Det tvivlar jag inte på. Åtminstone i en viss del av sitt liv.
Men förr eller senare inbillar jag mig att vi måste få en injektion av skog, frisk luft, sjöar och stillhet.
Fast det kanske bara är jag...

Korsett

Nej.
Det fungerar inte med korsett när man är en tjockis som jag.

I katalogerna visar tjusiga modeller korsetter som ska slimma och forma. Modellerna ser fantastiskt snygga ut – men det gör de förstås även utan plagget i fråga. Texten vid plagget lovar att man ska bli kurvig och se slank ut, men det är inte riktigt sant.

När jag var nytjock, försökte jag några gånger.

Jag upptäckte dock snart att om man trycker in fett på ett ställe, så väller det ut på ett annat. Och eftersom det enda ställe där bulligt fett uppskattas är vid bysten, så blir den först så enorm som korsetten tillåter och sedan väller resten ut på mindre smickrande ställen.
Till exempel i armhålorna.
Eller vid skulderbladen.
Eller vid benringningen.
Resultatet blir därför något helt annat än katalogbilden.

Dessutom ser man märkligt komprimerad ut. Pressad, kompakt och något ansträngd.
Om någon kramar för hårt kan det också hända att någon del av korsettplagget spricker och då vet ingen vad som händer. Risken finns att fettet skjuter ut och orsakar någon form av skada på omgivningen.

Så jag föredrar att låta fettet hänga fritt. Det är luftigare, känns mer avslappnat och naturligt. Vackert är det kanske inte, men det ser helt ok ut jämfört med alternativet.

På 70-talet brände kvinnorna sina BH-ar och lät brösten hänga fritt.
Jag har bränt mina korsetter och låter valkarna fladdra.

Det är så här jag ser ut.
I alla fall just nu.
Och jag blir inte lycklig av att försöka se ut som någonting annat.

:)

Att ta hand om sig själv

Många människor har svårt för att ta hand om sig själva. De är ofta fantastiskt bra på att se andra, hjälpa andra och ta hand om andra – men usla självhjälpare.

Det är för att de tycker att de inte är viktiga.

De prioriterar ständigt andra människor, uppgifter och saker före sig själva. Alla andra är viktigare, andras syn på saker och ting sannare, någon annan får alltid ta största bullen. Själva kan de vänta på sin tur.

Det är bara det att deras tur aldrig kommer.
Vet du varför?
Jo, för det finns alltid andra.
Och så länge de prioriterar andra före sig själva, blir det aldrig deras tur.
Ingen lever ju i vacuum...

Så för alla dessa omtänksamma men onödigt osjälviska människor, handlar det om att lägga om kurs. Ju förr, desto bättre. Om inte man själv tar hand om sig, gör ingen det!

När jag lärde mig detta, gjorde jag det genom en bild. Jag såg mig själv som liten flicka, 3 år gammal, hopkrupen med ryggen mot en betongvägg, kramandes mina egna ben, gråtande, bortglömd. Då var det väldigt lätt att förstå att jag behövde lyfta upp mig själv, krama om min lilla flicka inuti och ta hand om henne. Precis lika bra som jag hade tagit hand om något annat barn.

Och då blev det plötsligt lättare. Att se sig själv som ett litet barn hjälpte för mig. Antagligen eftersom jag är överbeskyddande mot barn, alla barn. Och givetvis fanns det ett litet barn i mig också, som behövdes tas om hand.

Så det gör jag nu. Tar hand om mig själv. Och ser mina behov som lika betydelsefulla som andras.
Och vet du... Ibland tar jag till och med den största bullen!

Vårt fragila samhälle

Förödelsen i Norge väcker många tankar.
Efter den första förlamningen växer sig en tanketråd starkare: Vilket skört samhälle vi har skapat!

Visst har människor i alla tider stridit för sin sak. Varje grottfamilj försvarade sig med stenar och påkar, varje hushåll på 1500-talet hade vapen hemma. I vilda västern var det "varje människa för sig själv" och på många håll i världen gäller det att försvara sig och sitt på egen hand.

I vår "civiliserade" västerländska värld har vi överlåtit den biten till staten. Vi förväntar oss att polis och militär ska göra det som vi förut gick ihop om i byn, dvs se till att ordning upprätthålls.

Av någon anledning tas inte den uppgiften på så stort allvar. I Sverige blir polisstationerna allt färre och utryckningstiden allt längre. Att få en polis att ens titta på ett inbrott i en bil eller sommarstuga är omöjligt. Det görs inga som helst efterforskningar, utan man rycker på axlarna.

När något så fasansfullt som helgens händelser i Norge sker, ställer sig många frågan: Hur kunde det hända?
Själv är jag förvånad över att det inte har hänt tidigare.

Fakta är att knäppskallar/psykopater som den här mannen finns i varje by, i varje samhälle och i hundratal i varje stad. Information om allt finns att hämta via internet och böcker. Är du normalskärpt och tillräckligt dedikerad kan du lära dig vad du vill om terrordåd på något år.

Fakta är att säkerheten är undermålig i hela Norden. Vi litar på att människor håller sig inom ramarna för vad som är "normalt" och accepterat. Inte har vi några vakter vid ingången till banker och viktiga byggnader. Inte i tunnelbanan eller på bussar heller.

Fakta är att vi har blivit naiva. Vi litar på att alla sköter sig enligt reglerna och att någon annan tar hand om oss. Självbevarelsedriften har försvunnit och vi har överlåtit vår egen säkerhet till myndigheterna. Om någon ställer en väska i ett hörn på Länsstyrelsen i Växjö, skulle inte en människa ens lyfta på ögonbrynen. Kanske skulle man gå fram och öppna den för att se om ägarens adress fanns i. Inte skulle någon tänka "bomb" i alla fall.

Fakta är också att vi har blivit flata. Vi säger varken till eller ifrån när andra människor gör fel. Nej, vi rynkar på näsan och muttrar lite, men konfronterar dem? Sällan eller aldrig. När grannens söner buskör motorcykel eller moppe genom samhället blänger vi, men säger inget. Inte heller ringer vi till polisen! Nej, det händer ju ingenting ändå. Faktum är att vuxna människor inte ens vågar säga till andras barn när de vandaliserar eller mobbar! Vi har blivit fega. Närsamhället gör ingenting, håller inte ögonen på de avvikande och bryr sig inte.

Fakta är att vi har rustat ner vården för de som borde få hjälp. Nu ska alla bo ute i samhället och klara sig själva, utan övervakning och ofta utan social stimulans.

Vi har byggt ett fragilt samhälle, som är en trygghetsillusion. Vår vardag kan när som helst kollapsa, eftersom den bygger på att alla människor följer normen och rättar sig efter konventionerna. Och vi vet egentligen allihop att det alltid finns en liten andel människor som inte gör det.

Så det är inte konstigt att hemska händelser som attacken i Norge sker. Det är givetvis fasansfullt, orimligt och fel, men inte konstigt.

Och vapenvägrare och pacifist som jag är, undrar jag stilla om det inte vore lämpligt att se till att man kan ta hand om sig själv... Illusionen att någon annan gör det börjar avslöjas.

Vår näringsbristiga värld

För ett år sedan vände det i vårt hem.

Från att ha varit ett surt, skrikigt hem, med långa perioder av kylig ilska, blev vi åter oss själva.

För oss började förändringen när vi fick barn. Den urvattnade, supertrötta mamman och den sömnbristiga, ilskna pappan kunde bråka om löjliga saker. Sopor, vem som skulle ha handlat, vem som skulle göra vad hemma, hur mycket tid man egentligen kan vänta sig att ha som sin egentid...

Det var inte kul.

Och vi var sjuka. Jämt och ständigt. Barnen var sjuka ungefär varannan vecka. Förkylda, olika typer av virusfenomen, halsont, feber... Det var ett evigt sjå att få till VAB-andet. Man kommer ju efter på jobbet, liksom.

Och själv var jag sjuk hela tiden. Nej, jag skojar inte. Jag hade feber alla dagar. Antingen lite, ca 37,5 eller mycket (upp till 41). ALLA dagar. Men jag gick till jobbet ändå, för jag hade varken ro eller råd att stanna hemma. Man kan ju inte vara sjuk varje dag.

Andra problem var värk, reumatism, allergier, ledvärk, hudutslag och trötthet. Emellanåt kändes det rätt djävla hopplöst, för att ta bladet från munnen.

Och ingen kunde hjälpa oss. Läkarna ville ge barnen antibiotika och mig ville de droga. Mannen och jag gick i terapi, men utan några resultat.

Så började vi äta kosttillskott, bra sådana. De var grymt dyra, så jag började ensam (som test). Efter en månad fick maken ett utbrott vid frukostbordet:
– Nu får du sluta äta de där pillerna! Du är så djävla pigg!
Jag föreslog att han skulle börja i stället – och barnen.

Två veckor senare vände det.
Vi slutade vara arga. Plötsligt hittade vi lösningar på allt, och vi var inte så båltrötta längre. Sedan vaknade utan väckarklocka på morgonen. Vi orkade göra mer än att sitta i soffan på kvällen. Det gick snart att träna också! Så insåg vi att vi aldrig var sjuka längre. Och att värken var reducerad. Jag fick byta glasögon, för plötsligt såg jag oerhört mycket bättre.

Näring.
Vem kunde anat att det var så enkelt?

Och jag ber om ursäkt ifall jag låter som en nyfrälst, men jag önskar verkligen att fler provade. Väldigt mycket av det jag läser i tidningar och ser på TV låter som näringsbrist. Arga ungdomar som slåss och sätter eld på saker. Vuxna kvinnor i vårdyrken som tvingar gamla att äta sina spyor för att de är så trötta att de blir galna. Barn som mobbar, barn med läs- och skrivsvårigheter. Mammor som är så trötta att de glömmer barnen i bilen på parkeringen.

Jag kan fortsätta och fortsätta...
Det är näringsbrist, jag lovar. Om jag vore snuskigt rik, skulle jag köpa kopiösa mängder och göra ett experiment: Dela ut piller gratis till alla barn på en medelstor skola och sedan mäta resultat, arbetsmiljö, antalet förseelser och jämföra med innan.

Jag vet vad jag skulle finna.

Förtrösta på Gud

Jag har mycken värdelös information lagrad i min hjärna. En av dem är en strof ur barnboken "Petter och de upproriska grisarna". De busiga barnen får igång en gammal vevgrammofon på lågt varv. En stenkaka med budskapet "förtrösta på Gud" rosslar igång i basklav, till en liten tants förskräckelse.

På sistone har den här strofen poppat upp i huvudet allt oftare.

Eftersom jag inte är religiös (till skillnad från troende), kan jag inte några Bibelord. De känns väldigt främmande för mig. Förtrösta är inte ett vardagsord...

När man är uppvuxen med "själv är bäste dräng" och "det fastnar ingen mossa på rullande stenar", så är det där med att vänta och lita på sakernas ordning inte helt naturligt. Jag har under flera månaders tid övat och övat på att bara sitta och ta emot. Hitta flowet, känna universum tala till mig. Förtrösta på Gud. Saliga äro de saktmodiga.

Det har gått sådär.

Jag blir nervös. Det blir ju så jämrans tyst! Om jag inte susar runt, möts jag ju av den stora tystnaden. Och hur lätt är det att lita på att "makterna" och universum har en plan, timad och klar in i minsta detalj? Det ligger i alla fall inte för mig, den saken är säker.

Nu har jag dock just fått den här tesen bevisad för mig.
Efter att jag har försökt vänta och lita och förtrösta i ett halvår, (med små panikattacker ibland), har det slutligen hänt: Det kom till mig. Utan större ansträngning alls, så ordnade allt sig i ett slag.

Hm.
Det känns som ett vinnande koncept:
Att sitta på röven och vänta på att stekta sparvar flyger in i ens mun.
Bättre än att slita och kämpa i motvind!

Ett nytt fattig-Sverige

Jag har just läst igenom Katitzi-böckerna av Katarina Taikon. Spännande att med vuxenögon läsa det som barnet fascinerades av...

På 40-talet ingick inte de svenska zigenarna i samhället. De fick inte hyra lägenhet eller äga hus, utan reste land och rike kring i tält och vagnar. (Jag lämnar detta utan kommentarer här, tar det senare.)

De försörjde sig genom att förtenna, spela, spå och handla med skrot. Det var eländigt och povert, men de gjorde vad de kunde för att hanka sig fram.

Jag slogs av att det finns likheter med dagens Sverige.

Den här våren har jag sett:
– Skrotsamlare som har ringt på dörren och bett om "vad som helst, gamla batterier t ex", något jag aldrig mött förut.
– Jordgubbsförsäljare i 40- och 50-årsåldern, vilket tidigare endast var ungdomars värv.
– Människor som cyklar runt på landsbygden och ber om att få göra sysslor, t ex måla hus eller jobba i trädgården.
– Män som köper skrotbilar för att meka ihop dem till något de eventuellt kan sälja.

Vad som har varit gemensamt med alla dessa, är att de har annan än svensk härkomst. Dessa invandrare försöker klara ut vardagen genom att göra sådant som de kan, men utanför skattemyndighetens allseende ögon.

Jag blir arg.
Varför ska det finnas ett fattig-Sverige som inte släpps in på den svenska arbetsmarknaden, bara för att de har utländsk härkomst?
Hur kan vi låta det hända?

Samtidigt blir jag förundrad.
Vilka entreprenörer de är! De ser möjligheter där ingen infödd svensk skulle se något alls, eller också tycka att det var "för jobbigt".

Kanske är det så att vi alla måste lära oss en lägre levnadsstandard, för att jorden ska gå runt. Kanske måste vi tillbaka till mer hemhushållning och mindre förvärvsarbete. Kanske ska vi alla lära av detta entreprenörstänkande, så att vi också hittar försörjning där det verkar hopplöst?

En sak är i alla fall säker: Så länge det huvudsakligen är invandrare som drabbas av fattigdom, så har vi inte kommit ett enda steg från Katarina Taikons uppväxt.
Ett Sverige som förbjöd svenska medborgare att gå i skolan, bo i lägenhet eller uppehålla sig på en ort i mer än tre veckor, bara för att de var zigenare.
Ett Sverige som så sent som 1948 hade "zigenarexperter" och ett välmående rasbiologiskt institut (som förresten drevs av Jan och Alva Myrdahl). Långt efter att Nürnbergrättegångarna hade hållits och även tyska militärer backade i raspolitiska frågor och erkände sina misstag.
Ett Sverige som jag skäms över ända ner i minsta cell och många vägrar kännas vid.

En svensk tiger, gjorde man reklam för under världskriget.
Man manade allmänheten till tystnad, för att inte äventyra neutraliteten.
Frågan är hur neutrala vi var. Tyskvänligheten var stor, många svenskar tyckte då (som nu) att människor skulle dömas endast på grund av härstamning.

Går ränderna aldrig ur?

Kvinnligt utanförskap

När jag var i tjugoårsåldern och studerade, valde jag och några kompisar att skriva en uppsats om kvinnor i politiken. Vi valde ut åtta kvinnor ifrån den lokala scenen, ifrån olika partier och i olika åldrar samt med olika antal års erfarenhet av politik. Djupintervjuer (ca två timmar med var och en) samt analys kom kortfattat fram till att:

1 Samtliga hade utsatts för speciell behandling pga sitt kön.
2 Alla utom två tyckte att det var slitsamt och irriterande.

Det var spännande för mig. Själv hade jag knappt ens tänkt på att jag var kvinna. Jag hade alltid varit en av grabbarna, inte särskilt medveten om kläder och smink och rätt försigkommen.

Nu, några år senare, förstår jag bättre. Nu har också jag fått min beskärda del av detta. Jag har däremot nästan aldrig träffat några otrevliga manschauvinister, bara helt vanliga och välvilliga män. Såvitt jag vet är det alltså helt enkelt ingenting medvetet från deras sida, ingen ondskefull plan för att hålla nere matriarkatet. Jag tror att det går djupare än så.

För det första tror jag att religionen har haft stor del i det här.
Läs om kvinnlig gudomlighet!

För det andra är det kulturella idéer. Visst finns det många drivkrafter för att framställa kvinnan som det svagare könet!

En sak som framstod väldigt klart under våra intervjuer, var att nästan alla kvinnor valde sitt beteende och sin framtoning väldigt noga. Någon uttryckte det som: "Man får ju spela på männens villkor om man vill vara med att leka. Gör man inte det, får man skylla sig själv." Det är en ganska vanlig åsikt bland kvinnor och tjejer, har jag märkt.

Det tycker jag är fel. Varför skulle kvinnor, 50% av befolkningen, anpassa sig efter den andra halvan? Vad är rimligheten i det?

Det är att säga att det manliga sättet är rätt och det kvinnliga något man måste behärska.
Det är som att säga att utlänningar måste vara mer svenska för att vara ok, eller att färgade får kämpa för att bli lite ljusare, annars duger de inte.

Så länge som det anses sämre att vara kvinna i något som helst avseende, finns det ett förtryck, så enkelt är det.
Och vi kan bara ändra på det om vi jobbar på det allihop, såväl kvinnor som män.

Men då är det första steget att erkänna att det finns dolda mönster som gynnar män i förhållande till kvinnor. Om man inte ser, kan man inte förändra.

Känns som hemma

Det finns ställen i världen som talar till ens hjärta på ett alldeles speciellt sätt. Som gör att man känner sig ett med universum och förstår sin roll i livet.

Hemma.
Ett ställe där rötterna kan gro.

När jag och min make var på visning för vårt hus, kändes det så. Visserligen var det massor av fel – det låg för långt ut på landet, det saknades badkar, det krävdes massor av renovering – men det var HEMMA. Direkt. Jag kände för att säga till alla andra på visningen: "Hej, trevligt att du kom, men det här är MITT hus, så du kan gå hem nu."

Som tonåring kände jag samma sak första gången jag kom till London. Jag hittade överallt (utan att kolla någon karta) och jag kände mig hemtam.

Och Gotland... Det är hemma, det. Lukten som slår emot en när man står på färjan och närmar sig hamnen, den är oslagbar. Då sjunker min puls och blodtryck, då öppnar sig hjärtat och ett leende smyger sig fram på mina läppar. Jag kommer hem.

Att titta på hus är verkligen märkligt. Det spelar ingen roll hur många bra fakta som mäklaren radar upp – det känns antingen rätt eller inte. (Sedan kan det ju hända att det känns rätt, men man inte har råd... Tråkigt när det blir så.)

Varje sommar när vi är på Gotland tittar vi på hus. Vi känner på oss att det finns en kalkstensgård som väntar på oss, där vi kan bo och skapa och behandla i lugn och ro. Än har vi inte hittat den, men det kommer nog. Förra året hittade vi det "perfekta" stället! En fantastisk fastighet, en gammal skola, med gymnastikhall och allt. Jag kunde ha träningspass hemma, behandlingsrum fanns förstås, två fina lägenheter (varav vi kunde hyra ut en), plats för en härlig studio och även ett tonårsrum. Fyra mil från Visby, busshållplats 100 meter bort, 4 km till en av öns bästa stränder och i vår prisklass. Det var helt perfekt. På pappret, vill säga.

Väl där kände jag mig bara sorgsen. Jag ville så gärna gilla det, men jag kunde inte. Maken hittade blandade tekniska fel på huset (som egentligen inte var allvarliga, men det är hans sätt att förtydliga känslan som också han har). Medan mäklaren pratade på, gick jag runt och undrade om huset kunde blir ett glatt hem med rätt kärlek och omtanke. Tyvärr kom jag på att det inte skulle det. Det var ett sorgset hus, med väldigt liten själ.

Där hade vi skrumpnat ihop, hela familjen.

Jag tror att det är viktigt som tusan var vi bor. Att hitta det där sköna stället, där ens själ passar in. Där man kan vila. Om det sedan är en liten lägenhet i stan, ett torp eller en villa i en förort spelar ingen roll.

Bara det känns som hemma och själen kan andas.

Kvinnlig gudomlighet

Länge, länge, dyrkade människorna kvinnliga gudar. Det var i kvinnokroppen som livshemligheten fanns, det var till kvinnligheten människorna bad för att hedra livet.

Den stora modern.
De äldsta gudabilderna är som bekant runda kvinnor med tunga bröst och tydligt sköte.

Senare födde gudinnan en son.
I flera religioner runt om i världen var det sedan detta par som var andlighetens fokus. Ett gudomligt par med lika värde, som Isis och Osiris.

I ett tredje steg började man utmanövrera kvinnligheten.
Sonen, guden, stiger fram i förgrunden. Och plötsligt behövs inte ens kvinnan för att föda guden! I stället föds sonen/guden utan blod. Liv skapas ur en penis eller ett huvud eller något revben.

Den grekiske guden Zeus slukar den havande gudinnan Methis (Vishetens gudinna). Smedsguden Hefaistos klyver då hans huvud och ut hoppar – till allas förvåning, kan vi anta – Pallas Athena.

Judendomen, Kristendomen och Islam är alla arvingar till mansgudaspåret. Från att kvinnor och män har levt sida vid sida och varit lika betydelsefulla, träder nu en männens värld fram. Vid kyrkomötet i Nice år 325 år e Kr enades en grupp män om en trefalt manlig gudsbild: Fadern, Sonen och den okönade, avlande Anden. Då avskrevs Maria Magdalena som apostel – de skulle vara enbart män – och den stora trätan om Marias jungfrudom startade.

Luther lyckades leda kristendomen ytterligare bort ifrån kristendomens sista kvinnliga gudomlighet Jungfru Maria.
Och någonstans på vägen blev kvinnokroppen syndig, kvinnlig erfarenhet och visdom häxkraft och dans blev djävulens påfund.

Det är viktigt att minnas hur det började: Männen utmanövrerade kvinnorna religiöst, medvetet eller omedvetet, med förödande konsekvenser som följd. I omkring 2000 år har kvinnor förföljts och förnedrats och förminskats. Hälften av världens befolkning. Ena halvan av yin och yang. Hälften av gudomligheten.

Tack och lov är vi i vissa delar av världen på väg tillbaka till balans. I stora delar av västvärlden är (åtminstone den officiella) ståndpunkten att kvinnligt och manligt har lika värde. Hur väl det stämmer överens med verkligheten varierar...

Jag tror att vi måste se tillbaka för att titta framåt.
Vi måste förstå vår bakgrund för att kunna ta krafttag mot enfaldigheten.

Men varför vet vi så lite om detta?
För att högre studier, teologi och diskussioner om religion har varit förbehållet män i den mansvärld som har följt i de manliga gudarnas spår.

"Ingen tjänare kan förvänta sig att hennes herre skriver slavhistoria."
Birgitta Onsell

Vi måste mer än reagera.
Vi måste agera.
Börja gärna med att läsa "Efter tusen år av tystnad" av ovan nämnda kvinna.

Att sälja

Jag har inga problem att sälja. Projekt, idéer, koncept, bra produkter... Är det bara saker jag tror på själv, så går det finemang.

Men skulle jag kunna övertyga konsumenter om att de behöver en ny mobiltelefon, ännu en makapär/pryttel till hemmet eller konsultation med en finsnsrådgivare?

Nej, kom jag fram till när jag tittade på ett bokningsjobb. Det handlade om att boka in sittningar med olika försäkrings- och sparmäklare. Jag insåg snabbt att jag inte ville. Det gav en sur eftersmak i munnen vid tanken att spela på folks rädslor kring trygghet.

Inte heller blir det någon annonsförsäljare av mig. Det är för dyrt, det krävs hustling för att tjäna pengar. Inte min grej.

Det är också svårt att vara sin egen säljare. Att säga: "Anlita mig, för jag är mycket bättre än alla de andra" fastnar liksom på tungan...

Att däremot propagera för någon annan som jag själv tror på, är busenkelt. Att ringa till myndighetspersoner och få dem att sponsra Slow food Värend som jag gjorde häromdagen, var en kakbit.

Bra grejer är lättsålda. Då hittar jag precis rätt argument, förklarar hur kunden kommer att få en bättre tillvaro med den här grejens hjälp och är ärligt glad när de köper. Jag ska nog se till att jag får ägna mig åt den typen av säljande – den som känns skönt i magen! Och anlita någon annan som säljer mig, på ett förtroendeingivande sätt. :)

Håglös

Sitta känns ok. Andas likaså.
I övrigt har jag ingen lust.

Ingen lust att jobba, ingen lust att städa, ingen lust att cykla en tur, ingen lust att gräva i trädgården.
Egentligen har jag inte någon lust att göra någonting alls.

Är det något fel på mig?
Det här är ju inte jag!
Jag kanske är sjuk.
Eller har jag blivit lat?
Hu, hemska tanke.

Det enda jag vill är att stå i naturen och andas.
Resten får vara just nu.

Undrar varför jag är så motvillig. Kanske är det för att livet i alla skeden har varit göra göra göra och att jag nu är på väg att vända den skutan? Att pendeln måste slå åt andra håller innan den kan hitta det gyllene medelläget?

Plötslig slår det mig: Att göra "ingenting" gjorde jag ju när jag var tonåring. I timmavis, faktiskt. Då låg jag på en filt, läste böcker, åt frukt och sov en skvätt. Hela dagar ibland. När gjorde jag det sist?

Aha - är det det här som är att vara LEDIG?
Jag har kommit in i semestermode!

Inriktning skateboard?

"Medieprogrammet med inriktning skateboard."
Jo, det är sant. Den gymnasieutbildningen finns.

Jag må vara gammal och förstockat traditionell, men vad hände med vårt utbildningssystem? Gymnasieskolan, som räknades som högre utbildning bara för 40 år sedan känns nu som en lekstuga.

För länge sedan, när jag var tonåring, fanns följande grundtanke med gymnasieskolan:
Antingen skulle den
A) vara yrkesförberedande eller
B) vara högskole/universitetsförberedande.

Men nu... Det verkar som om gymnasiestudierna håller oerhört olika standard. Det finns skolor som håller på nivån, som fortfarande utbildar ungdomar. Andra verkar mest köra med LTG-metoden: Låt Tiden Gå. Uppehåll ungdomarna så att de inte hamnar i arbetslöshet (än).

Men vem ska anställa någon som har gått mediaprogrammet med inriktning skateboard?
Eller så ska de allihop bli egna företagare som filmar coola åk. Och säljer dem till... Nej just det, allt sånt läggs ju ut på Youtube. Gratis. Inte mycket lön där inte.

Handlar det bara om att locka elever?
Vad hände med tanken om utbildning?

Det är mycket jag inte förstår...

Ursprung och rasism

Jag förstår det inte. Hur kan någon tro att en person har nedärvda egenskaper? Eller att ett folk har vissa kvaliteter, som dessutom är omöjliga att ändra på?

För det är det rasism handlar om. Att ursprunget har betydelse. Att generna i sig är det som styr hur en människa handlar och är.

Det är oerhört dumt, enligt min mening.
Arvet påverkar nästan ingenting.
Miljön är den absolut största personlighetsdanaren!

Vi kan titta på något så enkelt som hållning. Hur du står beror helt på vilka du har vuxit upp med. Det är nämligen så att vi härmar oss till det också, precis som språket, kulturen, åsiktsgrunderna och världsbilden. Det lilla barnet tittar och lyssnar på mamma och pappa, eller andra vuxna förebilder som de ser varje dag.

Adopterade spädbarn får därför samma hållning och rörelseschema som sina adoptivföräldrar, och inte alls som de biologiska föräldrarna.

Samma gäller med språket. Om det handlade om gener, skulle väl det adopterade barnet lättare kunna lära sig sitt blodsspråk? Men vi vet ju alla att så inte är fallet.

Stora delar av det vi till vardags kallar "personligheten" – hur man talar, umgås, argumenterar, för sig, rör sig, reagerar och agerar – är inlärd. Den utvecklas i samklang med föräldrar, vänner, bekanta, skolkompisar, lärare och tränare.

Att döma någon för generna, ursprunget, är därför inte bara grundlöst – det är direkt korkat.

Men visst har jag som svensk, uppvuxen i Sverige och med en svensk familj ett svenskt sätt! Självklart. På samma sätt har en italienare, som vuxit upp i Italien med en italiensk familj något som kan kallas ett italienskt sätt. Visst är det så. Men att påstå att jag eller italienaren aldrig skulle kunna ändra mig till något annat lands seder är att fördöma och fördumma. Givetvis kan vem som helst "smälta in" eller anpassa sig. Det är människan fantastiskt bra på! Sedan är ju frågan hur mycket man vill eller bör ändra sig, hur mycket man ska ta seden dit man kommer.

Varje människa som flyttar sig från sin födelseort förändras. I en ny miljö, med nya vänner, kanske ny sysselsättning, påverkas personligheten. Vi utvecklas. Om det sedan är en flytt inom ett land eller mellan olika länder, spelar ingen större roll. Avgörande är dock att vi får träffa och umgås med människor på den nya orten, i det nya landet! Annars kan vi inte lära oss nytt...

Att säga att människor med en viss hudfärg, nationalitet eller hårfärg har vissa egenskaper, är lika dumt som att påstå att hög panna tyder på intelligens eller att små händer betyder att man inte är lika försigkommen.

Jag önskar att jag kunde komma på någonting förmildrande att säga om rasister, men tyvärr. Inte ens dålig uppfostran kan ge sådan ignorans! Även om man blir itutad sådana dumheter under hela uppväxten, måste man ju inse att det är idioti så fort man träffar andra människor under livets gång?

Fast det är kanske det som är problemet: Att de inte gör det.
De kanske bara stannar kvar där de är uppvuxna och umgås i samma kretsar och får samma stimulans.
Då är det ju inte så konstigt att de inte utvecklas.

Statligt monopol på spel?

Jag spelar inte.
Av princip, faktiskt, på grund av det statliga monopolet.

Det är en mycket märklig inrättning, tycker jag.

Ska statsapparaten finansieras av spel? Jag tycker inte det. Det är åtskilliga miljarder varje år som dras in den vägen, men jag tycker inte det är riktigt sunt.

Jag har inte riktigt förstått varför det råder monopol. Tycker man att det är farligt att spela och är det därför reglerat från statligt håll? Lite som Systembolaget?
Eller tycker man att det inte ska göras pengar på spel och dobbel? Men varför skulle det i så fall vara bättre att staten skor sig på folks spelvilja?

Jag ser dessa statliga spel som extra skatt.
Och eftersom jag tycker att skattetrycket är högt nog som det är, låter jag bli att spela.
För mig är det lite lurigt – en smygskatt, som skor sig på människors drömmar.

Det är kanske cyniskt, men så känner jag.

Sedan hör jag ju till dem som tror på människors egen förmåga att välja. Jag tror att de som vill spela, kommer att spela och att de som vill dricka alkohol kommer att göra det. Fria viljan!

Och tror man från statligt håll att det är menligt för hälsan att spela och dricka, så kanske man inte ska ge sig in i affärerna...

Men det är sällan man ser debatt om fritt spel. Det är på något sätt lite tabu fortfarande. Märkligt! Kanske är det lite för lukrativt för staten för att våga diskutera...

I livets sus

Det blir som det ska bli.
Med den devisen försöker jag lugna mig själv.

För just nu susar livet fram i 180.
Inte vardagen – nej, stora livsförändringar.
Livsavgöranden kommer som på löpande band, vilket (åtminstone för mig) är betydligt jobbigare än vardagsstress.

Det känns som om jag står på ett gammalt propellerplan. Vinden trycker kinderna smala och håret står rakt bakåt. Kläderna fladdrar som piskor runt mina ben och jag kan knappt titta framåt. All min kraft går åt till att hålla mig stående. Minst lilla felrörelse och jag kommer att fara av.

Så känns dagarna just nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, för det går inte att se i vindsuset. Inte hör jag något vidare heller. Livet bara rusar fram och jag hinner inte tänka igenom saker.

Jag agerar inte, jag reagerar.

Det är både lite läskigt och lite skönt.
Läskigt att inte ha kontroll, skönt att någon annan har initiativet.
Det är dock något oklart vem.
Vem styr, vem bestämmer? Inte är det jag i alla fall.

Kanske har det äntligen inträffat: Jag har hittat det där flowet som alla pratar om. Men i så fall är det mindre flyt och mer fors...

Förändring

Sverige är i särklass det mest förändringsbenägna landet i världen. När det gäller att lämna traditioner, då är vi först att släppa det gamla och gå mot det nya. Vi sneglar på alla andra och tänker att de är så framåt, men förstår inte att vi själva är långt före.

I Sverige är det bra att vara förändringsbenägen och flexibel. Innovativ, kreativ och entreprenöriell ska man vara. Det är inte så många som skulle skriva i sin CV att de är traditionella och eftertänksamma. Eller skylta med att de har invanda rutiner och gillar det gamla.

Egentligen är det ju ingen självklarhet att det ena är bättre än det andra. Helst ska vi väl ha både och i lagom dos! Både tradition och nytänkande, en stabil grund med lite utvecklingsvilja på toppen.

Annars blir det lite ostadigt. I Sverige är det ju så att vi springer på den nyaste bollen hela tiden. Det gör att vi har en något hackig och zick-zackande framfart.

Det finns hur många exempel som helst på det här.
I företagsvärlden går det trender i allt. Ta t ex management. Vartannat år är det en ny teknik som gäller och är den enda rätta. Då står just den listad i varenda platsannons och alla jobbar efter den. (Just nu är det LEAN.)
Eller matkultur. För tio-femton år sedan var det italienskt som gällde i alla hem. Sedan kom det indiska och tai, tätt följt av libanesiskt. Då skriver alla tidningar om det, ger ut recept på vardagsmat med tai-touch, lagar libanesisk buffe på TV och berättar om matupplevelser i den linjen. (Vad som är "inne" just nu har jag ingen koll på.)
Eller pedagogik i svenska skolor. Förut var det upprepning och härmande som gällde, katederundervisning. Därefter tror jag tema-tänket kom. Sedan sneglade man på Montessori och Waldorff, och så smög det sig in i läroplanerna. Kunskapssökandet och individualiseringen har regerat i några år nu.

Det är lite roligt.
Vi upptäcker "sanningen" hela tiden och lämnar allt gammalt bakom oss.

Jag tänker på alla roliga ortslogans: Expansiva Växjö, Offensiva Åseda, Nytänkande Nyköping och vad de nu skyltar med. Det är sällsynt med tradition och stabilitet i dem! Eller vad sägs om de här påhittade:
Tråckelboda. Vi gör som vi alltid har gjort.
Nyspång - stabilt och säkert.

Jag menar – om allt är dåligt, så bör ju allt förändras.
Men är det verkligen så vi har det?
Kanske skulle vi vara mer stolta över det gamla och fundera över förändringarna mer än en gång...