Hjälplösa lilla igelkott!

Igelkotten Klara är tillbaka i våra liv!
I flera dagar var hon borta och det blev ett stort hål i mitt hjärta. Så, igår, stack hon plötsligt ut huvudet ur syrenbersån!

Fortfarande liten, men väldigt mycket mer aktiv än förut.
Den lilla stumpen som satt där höger framben förr fanns, har trillat av helt. Hon har utvecklat en teknik med vänstertassen snett under sig, med brett spretande tår. Så skutt-hopp-skumpar hon sig fram. Det går rätt fort.

Och hon är så tam!
När hon såg oss, hoppade hon rakt fram och ville umgås.
Hon äter ur våra händer - man får akta sig, tänderna är betydligt längre nu - och är allmänt sällskaplig. Även om man inte har mat, hoppar hon fram och nosar.

Idag, efter matning, lade hon sig och sov. Mitt på gräsmattan.
Där låg hon, på ena sidan, inte ens hoprullad och sov i flera timmar.
Så ska inte igelkottar göra.

Det gör mig lite bekymrad inför vintern. Har hon inte vett att krypa undan nu, så kanske hon missar det för vinderidet också.

Jag pratade med Maken om detta och vi bestämde gemensamt att vi måste bygga ett igelkottbo. Det finns beskrivningar på internet - allt finns på internet - så vi bygger ett sånt (extra stort, så det håller lilla Klara varm hela vintern) och lockar in henne dit med mat.

För vi har gjort henne tam genom att mata henne. Tydligen har hennes instinkter rubbats, så då måste vi fortsätta att skydda henne. Så är det.

Och det är så kärt besvär!
Jag önskar bara att jag kunde loppa av henne.
Det finns beskrivningar på internet för detta också, men jag vet inte...
Att bada en vild igelkott känns nästan som ett övergrepp.

Å andra sidan gjorde Barbapapa det i "Barbaskön målar", så då är det säkert ok.