Operera mera?

Ibland vill man inte ha rätt.
Man vill inte alls få tillfälle att säga "vad var det jag sa".

Exempel: Svärmor har ont i foten. Jag påpekar att det beror på att hon är låst i höften och pronerar (faller in) på hålfoten, och lägger tyngden för långt bak på foten. Därför drar tårna ihop sig och nerver kommer i kläm. Det gör ont. Lösningen på problemet är att fixa höften, se till att placera tyngden rätt och lyfta hålfoten i stående och gång.

Svärmor tycker att det är jättejobbigt när jag korrigerar henne. Visst ser foten bra ut, men det är ju så jobbigt. Och visst, det gör inte ont, men SÅ HÄR kan hon ju inte stå - hon får ju kramp!

Jag förklarar att det ger sig med tiden, så fort musklerna blivit lite starkare. Hon är dock envis, och vill hellre operera. Det har läkaren sagt att man ska, att det är enda chansen.

Suck. Ingen idé att ge sig in i den diskussionen igen, tänker jag, men nämner i alla fall att kroppen är perfekt från början. Inget petande av människor och snickeri inombords har någonsin blivit lika bra som från början. (Såvida man inte har en medfödd defekt.) Och dessutom: En operation är en operation. Ska man låta någon söva en, gå in i kroppen och rota runt, så bör man lita på denne väldigt. Och planera för en konvalescens.

Nej då, hon ska vara på benen igen efter några dagar och det kommer att bli så bra, så bra.

Så svärmor opererar foten.
Efter 4 veckor i rullstol, kan hon stödja på den. Då har den blivit stel och ovan vid belastning, svullnar upp hela tiden. Konstigt nog gör det också ont... Faktiskt dygnet runt nu. Efter ytterligare 8 veckor kan hon fortfarande inte gå mer än några meter om dagen. Den är alltid lite blå och svullen, och svärmor börjar bli irriterad. Dessutom smärtar nu hennes höft (!) så det är olidligt.

Tänk vad det hade varit bra om jag hade haft fel i stället!
Om hon hade hoppat ut ur operationsrummet, pigg och stark, och börjat gå långa promenader i slutet av veckan.

Nä. Operation är inte att leka med, vad det än är.
Ibland kan det verkligen vara det ENDA alternativet. Då är det ju jättebra att det finns folk som tar på sig ansvaret för att försöka fixa det. (Jag förstår inte att de bara vågar...) Och när en arm har trillat av är det ju bra om någon vill sy fast den.

Men så länge kroppsdelarna sitter fast, så länge man är skapad utan några större avvikelser, så är det bättre att låta bli.