Jag måste erkänna: Jag har glömt bort hur man gör.
Förr kunde jag. (Därtill var jag nödd och tvungen, eftersom jag var fattig.)
År av välstånd och överflöd har dock gjort mig lat.
Jag kan inte leva enkelt.
Söder om Visby trillade vi på något sorts kollektiv. Folk - smala, fanatiska, glosögda veganer - som bor i små trähus, ca 30 kvm utan vatten och avlopp. Deras måtto var: Lev enkelt! De propagerade för nära till naturen, gemenskap, lägga tid på att odla mat i stället för att jobba ihop pengar och allt det där som gröna vågen gjorde på sjuttiotalet.
Jag tittade på stugorna och ryste.
På sommaren är det väl ok - men sedan?
Ut och hacka is för att få en spann med vatten, som man måste koka på spisen för att kunna tvätta sig?
Använda alla kläder tills de står för sig själva, för att det är så jobbigt att tvätta?
Nej tack.
Jag är inte sugen på det.
Jag gillar verkligen min tvättmaskin, rinnande vatten och TV. Om det gör mig till en sämre människa, så får det vara så.
Men på ett sätt förstår jag och håller med.
Jag önskar att jag kunde tänka: Äsch, inte behöver jag en ny tröja, jag har ju redan två. Eller: Stekspade, varför då? Jag har ju en osthyvel.
Det fanns ju en tid då mitt liv såg ut så. Jag mådde toppen och kände mig sällan fattig. Så varför behöver jag tjugo tröjor och tre stekspadar idag?
Målsättningen är alltså: Förenkla.
Men inte till torrdass och endast handkraft till allt.
Det får vara någon måtta med enkelheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar