Det är roligt med ord. Ta ett sådant som extraordinär, till exempel. På svenska tycker jag att det har lite negativ klang. Något som är extraordinärt kan lika väl vara det på ett dåligt sätt. Vi kan lyfta lite på ögonbrynen och fryna åt det. Men på engelska är extraordinary något fantastiskt och superbra!
I Sverige ska man inte heller vara märkvärdig. Varför inte, tänker jag? Är inte det jättebra, att man är värd att märka, värd att lägga märke till? Det tycker jag. Ändå har märkvärdig en väldigt dålig klang. Då är man förmer än andra. Men det behöver väl inte betyda att man tycker att man är bättre än alla andra? Bara att man sticker ut, att man inte är som massan eller medel. Det ligger ingen värdering i det, varken åt bättre eller sämre – bara annorlunda. Värd att lägga märke till.
Du är ditt eget varumärke, säger man i marknadsföringslitteraturen. Det är säljaspekten av att vara sig själv trogen. Tänk att man till och med har upptäckt att det ger mer pengar att vara sann!
Och visheten finns överallt bland oss. Jag såg en otroligt lökig film (har glömt vad den hette). Någon sorts Askungefilm. En replik hoppade dock ut ur skärmen och gjorde mig lycklig:
Why do you try som hard to fit in
when you were born to stand out?
Det är en mycket bra fråga.
Varför kämpar vi så hårt med att passa in när vi är skapade för att sticka ut?
För det är vi ju.
Annars hade vi varit likadana, helt enkelt.
Men det är vi ju inte.
Vi är alla olika, för att vi ska sticka ut och tillföra något alldeles speciellt till familjen, gruppen, bekantskapskretsen, jobbet och världen.
Så jag tänker: Sluta passa in. Börja sticka ut!
måndag 28 februari 2011
Relationsnätet
När jag började förändras, fick jag mycket mothugg. Framför allt från de som var nära och kära, konstigt nog. Jag var inte den de kände, inte den de ville ha, inte den de förväntade sig sa de.
I början blev jag ledsen. Kunde de inte acceptera mig som jag var nu? Alldeles frånsett vem jag var förut?
Sedan såg jag det hela klarare: Genom att jag började ifrågasätta min situation, ifrågasatte jag också deras. Genom att jag förändrades, tvingade jag också dem att ta ställning.
Jag såg plötsligt alla relationer som ett stort fiskenät, där varje person var en knut. Från varje person går band till andra personer, som snörena från knut till knut. Varje knut har ett visst antal närliggande knutar. När jag-knuten nu började dra i mina snören, för att ge mig själv lite mer utrymme, påverkade jag balansen i hela nätet. Mina snören blev längre, vilket gjorde att alla som hade band till mig hamnade i obalans. De hade bara att välja mellan att korta snöret till mig, eller förlänga alla sina andra band.
På så vis spred sig mina förändringar som ringar på vattnet.
Det var därför det var så jobbigt i början och blev så lätt sedan!
Medan många kämpade emot, var det tufft. När jag envisades, började i stället allt fler att dra åt samma håll.
Himla bra.
Ju fler vi är tillsammans som drar ut våra snören, desto större blir vårt nät...
I början blev jag ledsen. Kunde de inte acceptera mig som jag var nu? Alldeles frånsett vem jag var förut?
Sedan såg jag det hela klarare: Genom att jag började ifrågasätta min situation, ifrågasatte jag också deras. Genom att jag förändrades, tvingade jag också dem att ta ställning.
Jag såg plötsligt alla relationer som ett stort fiskenät, där varje person var en knut. Från varje person går band till andra personer, som snörena från knut till knut. Varje knut har ett visst antal närliggande knutar. När jag-knuten nu började dra i mina snören, för att ge mig själv lite mer utrymme, påverkade jag balansen i hela nätet. Mina snören blev längre, vilket gjorde att alla som hade band till mig hamnade i obalans. De hade bara att välja mellan att korta snöret till mig, eller förlänga alla sina andra band.
På så vis spred sig mina förändringar som ringar på vattnet.
Det var därför det var så jobbigt i början och blev så lätt sedan!
Medan många kämpade emot, var det tufft. När jag envisades, började i stället allt fler att dra åt samma håll.
Himla bra.
Ju fler vi är tillsammans som drar ut våra snören, desto större blir vårt nät...
söndag 27 februari 2011
Flykten över bron
Det fanns en tid i mitt liv då jag inte ville någonting. Hade jag kunnat, så hade jag klippt ut mig ur verkligheten och slängt bort mig någonstans.
Varje dag var en utmaning. Allt var en utmaning.
Hela tiden kändes det som om jag skulle vilja sätta mig i ett hörn, hopkrupen med armarna om benen och vagga fram och tillbaka. Det går inte att beskriva hur det känns för någon som aldrig har varit där, tror jag. Så jag försöker inte. Låt mig bara säga att det inte är ett roligt ställe att vara på.
En dag när det var som mest eländigt, vaknade en vild tanke i mitt huvud. Det var när jag körde mitt barn till dagis. Efter lämningen satte jag mig i bilen. Mannen var på jobbet och jag var äntligen ensam igen. När jag satt där kom jag på en sak: Det finns ingenting som säger att jag ska åka tillbaka hem nu. Faktiskt finns det ingen som har koll på vart jag åker. Egentligen skulle ingen sakna mig alls förrän vid 17-snåret, då mannen kommer hem med barnet.
Tänk om jag inte alls skulle köra hem.
Tänk om jag bara skulle fortsätta åt andra hållet, iväg.
Jag skulle kunna köra söderut, tänkte jag. Mot Skåne och Malmö. Väl där skulle jag kunna ta bron över till Danmark och vidare mot Tyskland, Belgien eller Nederländerna. Tanken hisnade. Hur långt skulle jag komma på en dag?
Antagligen ganska långt. Jag skulle vara långt nere i Europa innan kvällen, innan någon saknade mig. Och då skulle jag kunna ha tagit ut jättemycket kontanter och leva på dem, så att ingen kunde spåra mina kortköp. Jag kunde sova i bilen och bara köra vidare hela tiden. Ständigt nya platser, ständigt nya upplevelser. Ensam.
Det lät helt fantastiskt.
Samtidigt som det gav mig en enorm frihetskänsla, kändes det också busigt.
För så GÖR man inte!
Fast så tänkte jag på Kerstin Thorvall. Hon gjorde det. I alla fall ungefär. Jag har minsann läst "Ensam dag reser ensam". Vilket mod! Att bara säga: "Nä, nu skiter jag i vad alla andra behöver och vad alla andra förväntar sig av mig! Jag behöver det här, så jag sticker."
Så modig var inte jag.
Eller mod... Modet fanns nog. Det som stoppade mig från att åka var ansvarskänslan. Det vore ganska taskigt att lämna maken ensam med sonen, och elakt mot sonen att neka honom en mor.
Så jag åkte hem.
Men jag dagdrömde om denna flykt, denna roadtrip, i flera år.
Varje gång jag satt i bilen, speciellt när jag körde mot stan, så var jag frestad. Det enda som behövdes var att jag inte svängde av vid den där avfarten... Det är ju lätt hänt, tänkte jag och det hisnade i magen. Ibland svängde jag av VÄLDIGT sent mot stan.
"Jag fortsätter mot bron".
Den tanken blev en livräddare. En analogi för att det fanns en sista utväg, om allt skulle rinna mig ur händerna totalt. När det kändes värre än värst, hade jag alltid min bro till kontinenten.
Det blev aldrig någon flykt.
Jag hittade andra vägar för att uthärda.
Det känns bra såhär i efterhand.
En rolig sak: Jag har fortfarande aldrig kört över den där bron!
När familjen bilade ner till Legoland, tog vi färjan...
Varje dag var en utmaning. Allt var en utmaning.
Hela tiden kändes det som om jag skulle vilja sätta mig i ett hörn, hopkrupen med armarna om benen och vagga fram och tillbaka. Det går inte att beskriva hur det känns för någon som aldrig har varit där, tror jag. Så jag försöker inte. Låt mig bara säga att det inte är ett roligt ställe att vara på.
En dag när det var som mest eländigt, vaknade en vild tanke i mitt huvud. Det var när jag körde mitt barn till dagis. Efter lämningen satte jag mig i bilen. Mannen var på jobbet och jag var äntligen ensam igen. När jag satt där kom jag på en sak: Det finns ingenting som säger att jag ska åka tillbaka hem nu. Faktiskt finns det ingen som har koll på vart jag åker. Egentligen skulle ingen sakna mig alls förrän vid 17-snåret, då mannen kommer hem med barnet.
Tänk om jag inte alls skulle köra hem.
Tänk om jag bara skulle fortsätta åt andra hållet, iväg.
Jag skulle kunna köra söderut, tänkte jag. Mot Skåne och Malmö. Väl där skulle jag kunna ta bron över till Danmark och vidare mot Tyskland, Belgien eller Nederländerna. Tanken hisnade. Hur långt skulle jag komma på en dag?
Antagligen ganska långt. Jag skulle vara långt nere i Europa innan kvällen, innan någon saknade mig. Och då skulle jag kunna ha tagit ut jättemycket kontanter och leva på dem, så att ingen kunde spåra mina kortköp. Jag kunde sova i bilen och bara köra vidare hela tiden. Ständigt nya platser, ständigt nya upplevelser. Ensam.
Det lät helt fantastiskt.
Samtidigt som det gav mig en enorm frihetskänsla, kändes det också busigt.
För så GÖR man inte!
Fast så tänkte jag på Kerstin Thorvall. Hon gjorde det. I alla fall ungefär. Jag har minsann läst "Ensam dag reser ensam". Vilket mod! Att bara säga: "Nä, nu skiter jag i vad alla andra behöver och vad alla andra förväntar sig av mig! Jag behöver det här, så jag sticker."
Så modig var inte jag.
Eller mod... Modet fanns nog. Det som stoppade mig från att åka var ansvarskänslan. Det vore ganska taskigt att lämna maken ensam med sonen, och elakt mot sonen att neka honom en mor.
Så jag åkte hem.
Men jag dagdrömde om denna flykt, denna roadtrip, i flera år.
Varje gång jag satt i bilen, speciellt när jag körde mot stan, så var jag frestad. Det enda som behövdes var att jag inte svängde av vid den där avfarten... Det är ju lätt hänt, tänkte jag och det hisnade i magen. Ibland svängde jag av VÄLDIGT sent mot stan.
"Jag fortsätter mot bron".
Den tanken blev en livräddare. En analogi för att det fanns en sista utväg, om allt skulle rinna mig ur händerna totalt. När det kändes värre än värst, hade jag alltid min bro till kontinenten.
Det blev aldrig någon flykt.
Jag hittade andra vägar för att uthärda.
Det känns bra såhär i efterhand.
En rolig sak: Jag har fortfarande aldrig kört över den där bron!
När familjen bilade ner till Legoland, tog vi färjan...
lördag 26 februari 2011
Genmodifierad mat
Har du sett kampanjen "nej till GMO"?
Just det, en livsmedelskedja som stämplar sitt kött.
Jag undrar, jag...
Idag är allt konventionellt stallat kött genmodifierat. De kor och grisar som drivs upp i Sverige äter pellets av genmodifierat spannmål. Det är stråförkortningsmedel och annat elände. Och köttet förändras. Det blir inte naturligt kött, utan uppvisar molekylförändringar. Våra tarmrecepienter har däremot inte förändrats, så de förstår inte vad köttet är. Allt fler utvecklar köttallergi! Det har nästan blivit en epidemi i storstadsregionerna, men uppstår förstås ute i landet också – även om man kanske inte har sett mönstret än överallt. (Symptom: Svullenhet, svullna leder, ömma leder, röda fläckar, trötthet...)
Om man vill ha kött som kroppen kan ta hand om, smälta och använda, ska man köpa KRAV-odlat kött. Det är uppdrivet på naturbete, dvs gräs, blad och kanske grenar. Det köttet smakar helt annorlunda, uppför sig annorlunda i stekpannan och är mycket fastare samtidigt som det är mörare. Det är godare, mer smakrikt och man blir mätt på mindre mängd. Ett annat kött som fungerar bra är viltkött. Än så länge kan man äta både älg, rådjur, hare, vildsvin, ren och vilda hjortar. Se dock upp för det odlade köttet även här!
Samma gäller också med den odlade laxen. Den äter genmodifierad majs, så det är inte lax längre. Det är genmodifierade, simmande majskolvar utan omega 3 och D-vitamin. Sorry! Låt den odlade laxen ligga kvar i frysdisken.
För ungefär ett år sedan försvann kravet på att genmodifierad mat måste märkas i Sverige. Nu vet vi inte vad som är vad. Det enda vi kan vara helt säkra på är att KRAV-odlad mat är fri, dvs icke-genmodifierad. Alla andra grödor får vi antaga att de är förändrade. Det är en massiv kampanj för genmodifiering mot odlarna, för det finns förstås pengar att tjäna här. Enligt säkra källor är ALL majs, ALL soya, ALLA mjölprodukter, nästan alla mjölkprodukter och ALLA bönor garanterat genmodifierade.
Det är bara KRAV-odlat vi kan lita på.
Där finns nämligen kravet på att grödorna ska vara naturliga och inte heller framdrivna med konstgödsel.
(Och NEJ, jag är inte köpt av KRAV. Jag har inte ens provision. De vet inte att jag finns.)
Jag läste någonstans att bidöden är omfattande i Europa. Tror det stod att 40% av bistammen slogs ut förra året. Bina bara dör. Andra siffror säger att det är 10% per år under de senaste åren, men att vissa regioner har en dödlighet på 80%. 25% av bina i södra och mellersta Sverige vaknade inte upp efter förra vintern. Det är ett jätteproblem, eftersom bina sköter stora delar av pollineringen av våra grödor. Utan bin, inga frukter och grönsaker.
Man misstänker att det är de genmodifierade grödornas fel. Vid undersökningar har man märkt att bina undviker fälten med de förändrade grödorna. De pollinerar inte, för de känner inte igen dem. Bin ser på ett annat sätt än människor, mer som en kombination av syn och energifält tydligen, så de ser förändringen bättre än vi.
Om vi inte vänder den här skutan snart, kommer vi få allvarliga problem. Dels med vår hälsa, dels med överlevnaden av våra äkta frön, dels med våra djur och insekter.
Så vill du göra dig själv och naturen en tjänst:
Köp KRAV-odlat!
Just det, en livsmedelskedja som stämplar sitt kött.
Jag undrar, jag...
Idag är allt konventionellt stallat kött genmodifierat. De kor och grisar som drivs upp i Sverige äter pellets av genmodifierat spannmål. Det är stråförkortningsmedel och annat elände. Och köttet förändras. Det blir inte naturligt kött, utan uppvisar molekylförändringar. Våra tarmrecepienter har däremot inte förändrats, så de förstår inte vad köttet är. Allt fler utvecklar köttallergi! Det har nästan blivit en epidemi i storstadsregionerna, men uppstår förstås ute i landet också – även om man kanske inte har sett mönstret än överallt. (Symptom: Svullenhet, svullna leder, ömma leder, röda fläckar, trötthet...)
Om man vill ha kött som kroppen kan ta hand om, smälta och använda, ska man köpa KRAV-odlat kött. Det är uppdrivet på naturbete, dvs gräs, blad och kanske grenar. Det köttet smakar helt annorlunda, uppför sig annorlunda i stekpannan och är mycket fastare samtidigt som det är mörare. Det är godare, mer smakrikt och man blir mätt på mindre mängd. Ett annat kött som fungerar bra är viltkött. Än så länge kan man äta både älg, rådjur, hare, vildsvin, ren och vilda hjortar. Se dock upp för det odlade köttet även här!
Samma gäller också med den odlade laxen. Den äter genmodifierad majs, så det är inte lax längre. Det är genmodifierade, simmande majskolvar utan omega 3 och D-vitamin. Sorry! Låt den odlade laxen ligga kvar i frysdisken.
För ungefär ett år sedan försvann kravet på att genmodifierad mat måste märkas i Sverige. Nu vet vi inte vad som är vad. Det enda vi kan vara helt säkra på är att KRAV-odlad mat är fri, dvs icke-genmodifierad. Alla andra grödor får vi antaga att de är förändrade. Det är en massiv kampanj för genmodifiering mot odlarna, för det finns förstås pengar att tjäna här. Enligt säkra källor är ALL majs, ALL soya, ALLA mjölprodukter, nästan alla mjölkprodukter och ALLA bönor garanterat genmodifierade.
Det är bara KRAV-odlat vi kan lita på.
Där finns nämligen kravet på att grödorna ska vara naturliga och inte heller framdrivna med konstgödsel.
(Och NEJ, jag är inte köpt av KRAV. Jag har inte ens provision. De vet inte att jag finns.)
Jag läste någonstans att bidöden är omfattande i Europa. Tror det stod att 40% av bistammen slogs ut förra året. Bina bara dör. Andra siffror säger att det är 10% per år under de senaste åren, men att vissa regioner har en dödlighet på 80%. 25% av bina i södra och mellersta Sverige vaknade inte upp efter förra vintern. Det är ett jätteproblem, eftersom bina sköter stora delar av pollineringen av våra grödor. Utan bin, inga frukter och grönsaker.
Man misstänker att det är de genmodifierade grödornas fel. Vid undersökningar har man märkt att bina undviker fälten med de förändrade grödorna. De pollinerar inte, för de känner inte igen dem. Bin ser på ett annat sätt än människor, mer som en kombination av syn och energifält tydligen, så de ser förändringen bättre än vi.
Om vi inte vänder den här skutan snart, kommer vi få allvarliga problem. Dels med vår hälsa, dels med överlevnaden av våra äkta frön, dels med våra djur och insekter.
Så vill du göra dig själv och naturen en tjänst:
Köp KRAV-odlat!
torsdag 24 februari 2011
Mikrovågsugnen är en hälsofara!
Det var väl Sanna Ehdin som sa det först (eller åtminstone tydligast) i Sverige: Släng ut mikrovågsugnen!
Helt rätt.
Mikrovågor är inte lämpade för att varken värma eller laga mat.
Varför inte?
För att mikrovågor värmer och tillagar maten genom att skaka den. Tyvärr skakar den samtidigt sönder proteinbindningarna! Förutom att därigenom förstöra själva proteinerna, skadas också vitaminerna i maten. Detta eftersom vitaminer sitter med proteinbindningar! När bindningarna förstörs, kan inte kroppen ta upp vitaminerna.
Professor Stig Bengmark (tidigare Lunds universitet, nu London University) har forskningsresultat som tyder på att 97% av vitaminerna försvinner ur maten i mikrovågsugnen. Och detta redan när den värms på moderat värme (450-600) i några minuter!
Det finns också forskning som visar att fettet förändras, så att bindningarna även i dessa molekyler förstörs och gör fettet obegripligt för kroppen. Då reagerar kroppen på samma sätt som för allt transfett: Fettet skadar kärlväggarna, ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och skapar inflammatoriska processer och allergier i kroppen.
Att äta vitamin- och mineralfattig mat innebär att man får näringsbrist. Det gör också att man inte blir mätt på samma sätt, samt att man blir snabbare hungrig. Kroppen har ju inte fått de byggstenar den behöver för att underhålla och reparera kroppen, så den vill ha mer.
Läkare har slagit larm för att åldringarna i Sverige får så mycket mikrovärmd mat. De kunde se en försämring av de äldres hälsostatus från dag 1 med mikromat.
På många arbetsplatser finns endast mikrovågsugnar idag. Studenter äter mikrovärmd mat. Barn äter mikrovärmd färdigmat när de kommer hem från skolan. Bäbisar får mikrovärmd välling och babymat!
Det är katastrof. En veritabel hälsokatastrof.
Det är eländigt och förskräckligt att en respekterad och väl etablerad tidning som Hälsa har ett flersidigt reportage om kost och hälsa, där man rekommenderar användandet av mikrovågsugn. DÅ ÄR MAN DÅLIGT PÅLÄST!
Vi måste lära oss att laga mat på bättre sätt. De bästa och mest skonsamma metoderna för matlagning är ångkokning, att göra sopor och grytor samt ungstillagning.
Vi måste sluta ge oss själva och dem vi bryr oss om mikromat.
Vi måste ställa krav på våra restauranger och matställen att inte tina, värma eller laga mat i mikro.
Vi måste se till att skolmaten tillagas på rätt sätt – inget "cook and chill".
Vi måste sluta tro att det är "bekvämt" med mikro. Det går precis lika fort att värma vatten i vattenkokaren och göra välling, och nästan lika fort att värma maten i en kastrull med lock på en platta. Eller så kan vi äta maten kall! Kanske dricka varmt te till, som japanerna.
Hur som helst: Släng ut mikron från köket!
Det enda den duger till är att värma vetekuddar i.
Jag har min i tvättstugan just för det ändamålet...
Helt rätt.
Mikrovågor är inte lämpade för att varken värma eller laga mat.
Varför inte?
För att mikrovågor värmer och tillagar maten genom att skaka den. Tyvärr skakar den samtidigt sönder proteinbindningarna! Förutom att därigenom förstöra själva proteinerna, skadas också vitaminerna i maten. Detta eftersom vitaminer sitter med proteinbindningar! När bindningarna förstörs, kan inte kroppen ta upp vitaminerna.
Professor Stig Bengmark (tidigare Lunds universitet, nu London University) har forskningsresultat som tyder på att 97% av vitaminerna försvinner ur maten i mikrovågsugnen. Och detta redan när den värms på moderat värme (450-600) i några minuter!
Det finns också forskning som visar att fettet förändras, så att bindningarna även i dessa molekyler förstörs och gör fettet obegripligt för kroppen. Då reagerar kroppen på samma sätt som för allt transfett: Fettet skadar kärlväggarna, ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och skapar inflammatoriska processer och allergier i kroppen.
Att äta vitamin- och mineralfattig mat innebär att man får näringsbrist. Det gör också att man inte blir mätt på samma sätt, samt att man blir snabbare hungrig. Kroppen har ju inte fått de byggstenar den behöver för att underhålla och reparera kroppen, så den vill ha mer.
Läkare har slagit larm för att åldringarna i Sverige får så mycket mikrovärmd mat. De kunde se en försämring av de äldres hälsostatus från dag 1 med mikromat.
På många arbetsplatser finns endast mikrovågsugnar idag. Studenter äter mikrovärmd mat. Barn äter mikrovärmd färdigmat när de kommer hem från skolan. Bäbisar får mikrovärmd välling och babymat!
Det är katastrof. En veritabel hälsokatastrof.
Det är eländigt och förskräckligt att en respekterad och väl etablerad tidning som Hälsa har ett flersidigt reportage om kost och hälsa, där man rekommenderar användandet av mikrovågsugn. DÅ ÄR MAN DÅLIGT PÅLÄST!
Vi måste lära oss att laga mat på bättre sätt. De bästa och mest skonsamma metoderna för matlagning är ångkokning, att göra sopor och grytor samt ungstillagning.
Vi måste sluta ge oss själva och dem vi bryr oss om mikromat.
Vi måste ställa krav på våra restauranger och matställen att inte tina, värma eller laga mat i mikro.
Vi måste se till att skolmaten tillagas på rätt sätt – inget "cook and chill".
Vi måste sluta tro att det är "bekvämt" med mikro. Det går precis lika fort att värma vatten i vattenkokaren och göra välling, och nästan lika fort att värma maten i en kastrull med lock på en platta. Eller så kan vi äta maten kall! Kanske dricka varmt te till, som japanerna.
Hur som helst: Släng ut mikron från köket!
Det enda den duger till är att värma vetekuddar i.
Jag har min i tvättstugan just för det ändamålet...
Reiki - min livlina
När jag träffade på Reiki var jag beige. Alla färger hade liksom gått ur mig, som ett väldigt urtvättad klädesplagg. Jag var formlös, färglös och hopplös.
En god vän från förr sa ifrån. Det här går inte för sig, sa hon. Du måste få hjälp.
Jag sa att jag hade provat allt, att jag inte orkade hoppas på något och bli besviken igen.
Men hon var envis. Hon skickade mig till en annan vän, som kunde ge folk Reiki. Jag ville egentligen inte, men jag orkade inte säga emot. Vännens vän gav mig dessutom Reiki gratis, vilket jag inte kunde tacka nej till.
Så jag åkte till henne och la mig på bänken. Hon lade sina händer på mina ögon och jag... Jag förflyttades till en annan verklighet, där allt var mjukt och varmt och fint och problemfritt.
Jag drack solsken.
(Vad Reiki är? Jag vet fortfarande inte. Det är en energiterapi, som ger din kropp tillgång till livsenergin Ki – jämför Tai Chi, Qigong – som återställer dig till din originalritning, dvs tar bort slitage och skador. Helt stilla, helt kravlöst.)
Det blev många besök – nu betalda. En gång i veckan i flera månader, var det mitt andningshål. Jag fick Reiki och överlevde resten av veckan. De sista dagarna bara väntade jag på det och när jag hade tankat igen, var livet lite bättre och himlen lite blåare.
Efter några månader skaffade jag mig Reiki i mina egna händer. Nu kunde jag Reika varje dag! Jag blev en Reiki-junkie. En timme om dagen SKULLE jag ha Reiki. Ingenting kunde rubba det. Det var min stund, min kraftkälla, min livlina. Efter en andra kurs kunde jag också sända Reiki, både till mig själv, till händelser och till andra. Det kändes som att livet började luta åt rätt håll. Nu var jag chef över min egen situation, kunde göra något åt saker!
Och så har det fortsatt. Reikin gör mig trygg. Jag vet att jag alltid har katastrofhjälp i händerna, att jag har lösningen på de flesta problem med mig. Reiki är mina plåster, min medicin och min superkraft. Det går utmärkt att Reika i köer och väntrum, på tåg och flyg, på lunchen eller i smyg var som helst när man vill fylla på lite energi. Det är fantastiskt! Reikin är min största gåva och jag är oändligt tacksam.
Vad hade jag gjort utan Reiki?
Jag vet inte.
Gått under, antagligen.
Eller blivit ännu beigare och suddigare i kanterna. Tills jag en dag hade blivit genomskinlig och ihålig, så ingen längre kunde ta på mig och jag inte på dem. Och så hade folk börjat gå rätt igenom mig. Och jag hade krupit in bakom en soffa för att inte vara i vägen. Och blivit kvar där.
En god vän från förr sa ifrån. Det här går inte för sig, sa hon. Du måste få hjälp.
Jag sa att jag hade provat allt, att jag inte orkade hoppas på något och bli besviken igen.
Men hon var envis. Hon skickade mig till en annan vän, som kunde ge folk Reiki. Jag ville egentligen inte, men jag orkade inte säga emot. Vännens vän gav mig dessutom Reiki gratis, vilket jag inte kunde tacka nej till.
Så jag åkte till henne och la mig på bänken. Hon lade sina händer på mina ögon och jag... Jag förflyttades till en annan verklighet, där allt var mjukt och varmt och fint och problemfritt.
Jag drack solsken.
(Vad Reiki är? Jag vet fortfarande inte. Det är en energiterapi, som ger din kropp tillgång till livsenergin Ki – jämför Tai Chi, Qigong – som återställer dig till din originalritning, dvs tar bort slitage och skador. Helt stilla, helt kravlöst.)
Det blev många besök – nu betalda. En gång i veckan i flera månader, var det mitt andningshål. Jag fick Reiki och överlevde resten av veckan. De sista dagarna bara väntade jag på det och när jag hade tankat igen, var livet lite bättre och himlen lite blåare.
Efter några månader skaffade jag mig Reiki i mina egna händer. Nu kunde jag Reika varje dag! Jag blev en Reiki-junkie. En timme om dagen SKULLE jag ha Reiki. Ingenting kunde rubba det. Det var min stund, min kraftkälla, min livlina. Efter en andra kurs kunde jag också sända Reiki, både till mig själv, till händelser och till andra. Det kändes som att livet började luta åt rätt håll. Nu var jag chef över min egen situation, kunde göra något åt saker!
Och så har det fortsatt. Reikin gör mig trygg. Jag vet att jag alltid har katastrofhjälp i händerna, att jag har lösningen på de flesta problem med mig. Reiki är mina plåster, min medicin och min superkraft. Det går utmärkt att Reika i köer och väntrum, på tåg och flyg, på lunchen eller i smyg var som helst när man vill fylla på lite energi. Det är fantastiskt! Reikin är min största gåva och jag är oändligt tacksam.
Vad hade jag gjort utan Reiki?
Jag vet inte.
Gått under, antagligen.
Eller blivit ännu beigare och suddigare i kanterna. Tills jag en dag hade blivit genomskinlig och ihålig, så ingen längre kunde ta på mig och jag inte på dem. Och så hade folk börjat gå rätt igenom mig. Och jag hade krupit in bakom en soffa för att inte vara i vägen. Och blivit kvar där.
onsdag 23 februari 2011
Offentliga sjukvårdens svek
Under många år bröt jag ner mig själv och min kropp. Jag kunde känna det, hur jag föll nedåt. Först sakta, sakta. Sedan allt snabbare och till slut ohejdbart.
Jag visste inte hur jag skulle hejda fallet.
Som alla väluppfostrade svenskar, sökte jag hjälp på vårdcentraler och lasarett. Det gav tyvärr inga svar alls. Ett och annat piller kunde de bistå med, men till och med diagnoserna var diffusa. Och några löften att just de där pillerna var bra för just mig kunde de inte ge.
Till slut blev jag behandlad som en inbillningssjuk.
"Jag har ständiga muskelkramper", sa jag.
"Äsch, du har ju jättebra blodvärden", svarade sjukvården.
"Jag gråter hela förmiddagarna och har ångest varje dag", sa jag.
"Du kan medicinera bort humöret", menade sjukvården.
Det kändes lite som goddag - yxskaft.
Min upplevelse var att jag inte fick någon som helst adekvat hjälp från det hållet, så jag vände blickarna till den alternativa marknaden.
Men vart skulle jag vända mig?
Vem visste vad som var fel med mig?
Jag tyckte det var väldigt svårt att få överblick och förstå vad som kunde passa mig. Samtidigt bar jag på bördan av att vara besviken och upprörd över sjukvårdens likgiltighet.
Det kändes så ensamt och oroligt.
Någonstans i bakhuvudet malde också en tanke, närd av skuld och skam: Kanske är jag faktiskt inbillningssjuk! Tänk om det är jag som är galen! Vad är det för fel med mig? Varför kan inte jag bara fungera? Jag mådde katastrofalt och hade gärna dött (för egen hand eller någon annans) och blev ordinerad piller och skogspromenader.
Nu, i efterhand, gör detta mig upprörd. Jag tycker att det är ett oerhört svek från vår sjukvård. Att kräva att människor själva ska ta hela ansvaret för sitt tillfrisknande är fräckt och orättvist. När man är i en livskris (utbrändhet, depression eller kanske en psykos) så tar man inte så bra beslut själv. Det är därför man söker hjälp! Och då borde man faktiskt få det.
Jag tror att den här inställningen kommer av att vår sjukvård är så inställd på det fysiska. Det är väl ett arv från den offentliga västerländska sjukvårdens vagga: Fältskären. Så fort det handlar om något annat än en arm som har trillat av och behöver sys fast, blir det jobbigt och man har inga svar. Ibland tror jag att man opererar helt i onödan, bara för att det är det man kan. Annars vet man inte vad man ska ta till, liksom.
Kanske hade jag blivit erbjuden en lobotomi så småningom, eller elchocker, när det enda jag behövde var en utrensning av gammalt skräp som satt i kropp och själ! Samt mer näring, så att kroppen kunde börja fungera igen och ta itu med eftersatt reparation och underhåll. Om jag inte hade hittat alternativa vägar, så hade jag så småningom fått allvarliga problem med kroppen. Vid det här laget hade jag garanterat fått göra någon sorts höftledsoperation, knäoperation och kanske också någon diskbråcksoperation. För själens smärta sätter sig i kroppen när man inte tar hand om den.
Jag ryser vid tanken.
Herregud, vad glad jag är över att jag hittade en annan väg!
Jag visste inte hur jag skulle hejda fallet.
Som alla väluppfostrade svenskar, sökte jag hjälp på vårdcentraler och lasarett. Det gav tyvärr inga svar alls. Ett och annat piller kunde de bistå med, men till och med diagnoserna var diffusa. Och några löften att just de där pillerna var bra för just mig kunde de inte ge.
Till slut blev jag behandlad som en inbillningssjuk.
"Jag har ständiga muskelkramper", sa jag.
"Äsch, du har ju jättebra blodvärden", svarade sjukvården.
"Jag gråter hela förmiddagarna och har ångest varje dag", sa jag.
"Du kan medicinera bort humöret", menade sjukvården.
Det kändes lite som goddag - yxskaft.
Min upplevelse var att jag inte fick någon som helst adekvat hjälp från det hållet, så jag vände blickarna till den alternativa marknaden.
Men vart skulle jag vända mig?
Vem visste vad som var fel med mig?
Jag tyckte det var väldigt svårt att få överblick och förstå vad som kunde passa mig. Samtidigt bar jag på bördan av att vara besviken och upprörd över sjukvårdens likgiltighet.
Det kändes så ensamt och oroligt.
Någonstans i bakhuvudet malde också en tanke, närd av skuld och skam: Kanske är jag faktiskt inbillningssjuk! Tänk om det är jag som är galen! Vad är det för fel med mig? Varför kan inte jag bara fungera? Jag mådde katastrofalt och hade gärna dött (för egen hand eller någon annans) och blev ordinerad piller och skogspromenader.
Nu, i efterhand, gör detta mig upprörd. Jag tycker att det är ett oerhört svek från vår sjukvård. Att kräva att människor själva ska ta hela ansvaret för sitt tillfrisknande är fräckt och orättvist. När man är i en livskris (utbrändhet, depression eller kanske en psykos) så tar man inte så bra beslut själv. Det är därför man söker hjälp! Och då borde man faktiskt få det.
Jag tror att den här inställningen kommer av att vår sjukvård är så inställd på det fysiska. Det är väl ett arv från den offentliga västerländska sjukvårdens vagga: Fältskären. Så fort det handlar om något annat än en arm som har trillat av och behöver sys fast, blir det jobbigt och man har inga svar. Ibland tror jag att man opererar helt i onödan, bara för att det är det man kan. Annars vet man inte vad man ska ta till, liksom.
Kanske hade jag blivit erbjuden en lobotomi så småningom, eller elchocker, när det enda jag behövde var en utrensning av gammalt skräp som satt i kropp och själ! Samt mer näring, så att kroppen kunde börja fungera igen och ta itu med eftersatt reparation och underhåll. Om jag inte hade hittat alternativa vägar, så hade jag så småningom fått allvarliga problem med kroppen. Vid det här laget hade jag garanterat fått göra någon sorts höftledsoperation, knäoperation och kanske också någon diskbråcksoperation. För själens smärta sätter sig i kroppen när man inte tar hand om den.
Jag ryser vid tanken.
Herregud, vad glad jag är över att jag hittade en annan väg!
tisdag 22 februari 2011
Tänk med hjärtat!
Varför är det så bra att vara förnuftig?
Jag begriper inte det.
I alla sammanhang ska man använda hjärnan, vara smart, tänka logiskt och välja förnuftigt. Det är absolut förbjudet att säga att man kände för det, att min intuition styrde mig eller att man fick en insikt. Då är man flummig och faktiskt lite korkad.
Varför?
Jag har aldrig varit med om att det är roligt med förnuft. Inte är det vackert heller. Ibland kanske det är bra, att man utvärderar en situation och inte rusar åstad, men att alltid sätta förnuftet först? Nä.
Jag tycker om att låta hjärtat styra. Det känns rätt, tänker jag. Vissa saker säger bara "ping" inuti och så behövs det inte en massa argument och bevis. Man bara vet. Så går det till när vi blir kära. Det kan vara så när vi kliver in i det huset vi ska bo stora delar av livet i. Till och med när vi väljer husdjur, pingar det.
Men saken är den att hjärtat kan välja många fler saker. Helt pragmatiska saker som äpple eller päron, den affären eller den andra, fysiska vägval och andliga dito. Hjärtat tar väldigt bra beslut.
Den pågående förnuftskulten får backa.
Hjärtats väg är bättre än huvudets.
I österländsk filosofi talar man om sju chakran. De lägre – rotchakrat, navelchakrat, solar plexus-chakrat – styr de grundläggande behoven: Trygghet, hunger/törst, sex, självrespekt m m. De högre – halschakrat, tredje ögat-chakrat, kronchakrat – styr högre behov: Kommunikation, insikt, intuition, tanke, andlighet.
Hjärtchakrat är bron däremellan. I hjärtat möts de låga behoven med de höga. Hjärtat tar alltså in både tankar, andlighet och basbehov! Med tanke på det borde hjärtat vara bäst utrustat för att ta beslut som gagnar hela individen. Det är ju jättekonstigt att en perifer kroppsdel som huvudet ska ha ensamrätt på att bestämma vad som är bra eller dåligt...
Å andra sidan lever vi ju lite så på olika sätt i dagens samhälle. Vi ska ha sex så fort vi känner för det, utan tanke på följder eller andra runt omkring oss. Vi ska kunna kommunicera med hela världen utan att behöva tänka på vad vi säger. Vi tror vi kan få självinsikt och självrespekt genom att titta på relationsprogram på TV. Det är lite dåligt med kopplingen inuti, kan jag tänka.
Det är nog en god idé att använda sambandscentralen: Hjärtat.
Man pratar ju alltid om hur viktigt det är att ha olika aspekter inför beslut. Vad man menar då är förstås olika förnuftsbaserade aspekter, men vi kanske kan vidga vyerna lite?
Hjärtat tänker nog faktiskt bättre än hjärnan många gånger. Att både ta hänsyn till låga och höga behov ger balans.
Annars blir vi topptunga. Huvudet styr och kroppen blir en sorts maskin som ska ta sig dit och göra det som hjärnan bestämmer. Förslavad. Inte konstigt att den protesterar då, med smärta och orörlighet!
Att tänka med hjärtat ger harmoni i både kroppen och livet. Med ett leende dansar vi sedan mot solnedgången, trallandes en liten dänga (på göteborska):
Låt hjärtat va' med,
allt du gör beror på det.
Är du fattig eller rik som ett troll
i dur eller moll, glöm inte det:
Låt ditt hjärta va' med!
Jag begriper inte det.
I alla sammanhang ska man använda hjärnan, vara smart, tänka logiskt och välja förnuftigt. Det är absolut förbjudet att säga att man kände för det, att min intuition styrde mig eller att man fick en insikt. Då är man flummig och faktiskt lite korkad.
Varför?
Jag har aldrig varit med om att det är roligt med förnuft. Inte är det vackert heller. Ibland kanske det är bra, att man utvärderar en situation och inte rusar åstad, men att alltid sätta förnuftet först? Nä.
Jag tycker om att låta hjärtat styra. Det känns rätt, tänker jag. Vissa saker säger bara "ping" inuti och så behövs det inte en massa argument och bevis. Man bara vet. Så går det till när vi blir kära. Det kan vara så när vi kliver in i det huset vi ska bo stora delar av livet i. Till och med när vi väljer husdjur, pingar det.
Men saken är den att hjärtat kan välja många fler saker. Helt pragmatiska saker som äpple eller päron, den affären eller den andra, fysiska vägval och andliga dito. Hjärtat tar väldigt bra beslut.
Den pågående förnuftskulten får backa.
Hjärtats väg är bättre än huvudets.
I österländsk filosofi talar man om sju chakran. De lägre – rotchakrat, navelchakrat, solar plexus-chakrat – styr de grundläggande behoven: Trygghet, hunger/törst, sex, självrespekt m m. De högre – halschakrat, tredje ögat-chakrat, kronchakrat – styr högre behov: Kommunikation, insikt, intuition, tanke, andlighet.
Hjärtchakrat är bron däremellan. I hjärtat möts de låga behoven med de höga. Hjärtat tar alltså in både tankar, andlighet och basbehov! Med tanke på det borde hjärtat vara bäst utrustat för att ta beslut som gagnar hela individen. Det är ju jättekonstigt att en perifer kroppsdel som huvudet ska ha ensamrätt på att bestämma vad som är bra eller dåligt...
Å andra sidan lever vi ju lite så på olika sätt i dagens samhälle. Vi ska ha sex så fort vi känner för det, utan tanke på följder eller andra runt omkring oss. Vi ska kunna kommunicera med hela världen utan att behöva tänka på vad vi säger. Vi tror vi kan få självinsikt och självrespekt genom att titta på relationsprogram på TV. Det är lite dåligt med kopplingen inuti, kan jag tänka.
Det är nog en god idé att använda sambandscentralen: Hjärtat.
Man pratar ju alltid om hur viktigt det är att ha olika aspekter inför beslut. Vad man menar då är förstås olika förnuftsbaserade aspekter, men vi kanske kan vidga vyerna lite?
Hjärtat tänker nog faktiskt bättre än hjärnan många gånger. Att både ta hänsyn till låga och höga behov ger balans.
Annars blir vi topptunga. Huvudet styr och kroppen blir en sorts maskin som ska ta sig dit och göra det som hjärnan bestämmer. Förslavad. Inte konstigt att den protesterar då, med smärta och orörlighet!
Att tänka med hjärtat ger harmoni i både kroppen och livet. Med ett leende dansar vi sedan mot solnedgången, trallandes en liten dänga (på göteborska):
Låt hjärtat va' med,
allt du gör beror på det.
Är du fattig eller rik som ett troll
i dur eller moll, glöm inte det:
Låt ditt hjärta va' med!
Det var vackert vääääder...
Oboj, vilket vackert väder
solen skiner idag!
Man blir ju så glad när solen tittar fram. Det är vi minsann inte bortskämda med vintertid i Småland! Solen tittar fram och vi konstaterar häpet att det kan bli ljust även på vintern, att himlen är oskyldigt ljusblå och att träden gnistrar av kristaller i motljuset.
Fantastiskt vackert.
Man känner livet i sig.
Och fastän jag hade bestämt mig för att motarbeta vintern å det kraftigaste, samt lägga alla klutar på att locka hit våren, blir jag förledd för en stund. Jag tappar fokus och förlorar mig i de magnifika vyerna.
Ok. Jag erkänner: Vinter är också vackert.
Kanske är det en ondskefull plan från vinterns sida: Att lyckas klamra sig fast ytterligare ett tag genom att vara snygg. Lura oss att acceptera en månads kyla till.
Nä. Hur vackert det än är, så vill vi ha VÅR nu!
Vi vill se snön smälta i rännilar utanför huset.
Vi vill känna doften av torrt grus på asfalt, när sopbilen precis har kört förbi.
Vi vill höra fåglarna vårkvittra och barn ropa från utelek.
Och snart vill vi känna doften av öppen jord, se snödroppar och krokus, känna solen värma våra ansikten och dricka kaffe på verandan på en utburen köksstol.
Vår. Årets bästa årstid. Jag längtar.
solen skiner idag!
Man blir ju så glad när solen tittar fram. Det är vi minsann inte bortskämda med vintertid i Småland! Solen tittar fram och vi konstaterar häpet att det kan bli ljust även på vintern, att himlen är oskyldigt ljusblå och att träden gnistrar av kristaller i motljuset.
Fantastiskt vackert.
Man känner livet i sig.
Och fastän jag hade bestämt mig för att motarbeta vintern å det kraftigaste, samt lägga alla klutar på att locka hit våren, blir jag förledd för en stund. Jag tappar fokus och förlorar mig i de magnifika vyerna.
Ok. Jag erkänner: Vinter är också vackert.
Kanske är det en ondskefull plan från vinterns sida: Att lyckas klamra sig fast ytterligare ett tag genom att vara snygg. Lura oss att acceptera en månads kyla till.
Nä. Hur vackert det än är, så vill vi ha VÅR nu!
Vi vill se snön smälta i rännilar utanför huset.
Vi vill känna doften av torrt grus på asfalt, när sopbilen precis har kört förbi.
Vi vill höra fåglarna vårkvittra och barn ropa från utelek.
Och snart vill vi känna doften av öppen jord, se snödroppar och krokus, känna solen värma våra ansikten och dricka kaffe på verandan på en utburen köksstol.
Vår. Årets bästa årstid. Jag längtar.
måndag 21 februari 2011
Spårlöst...
Ett av mina favoritprogram letar upp saknade föräldrar och syskon. Det är fint. Programidén är enkel: En vacker programledare, en borttappad svensk med utländsk härkomst, en tolk. De åker till fjärran länder och letar tills de hittar en släkting eller två. Då blir den borttappade svensken jätteglad och fäller många lyckotårar, och så gör också vi i soffan.
Men jag kan inte låta bli att tänka: Misslyckas de någonsin?
Händer det att de kommer till vägs ände, utan att hitta så mycket som en kusin?
Och vad händer i så fall? Åker de bara hem igen, efter att ha väckt en massa förhoppningar och förväntningar? Får de borttappade gratis terapi efter det?
Eller kanske de har förberett och letat i förväg, så att de vet att de inte kan misslyckas...
Jag tänker hur eländigt det skulle vara att sända ett sådant program där det inte fungerar. Efter alla försök bara landa i "nähä, det gick inte längre". Så oerhört snopet och rumphugget! Jag ser framför mig hur den vackra programledaren vänder sig till den borttappade och säger:
– Jaha, men då åker vi hem till Sverige igen. Det är sånt som händer. Du har ju ändå din familj i Sverige!
Men jag kan inte låta bli att tänka: Misslyckas de någonsin?
Händer det att de kommer till vägs ände, utan att hitta så mycket som en kusin?
Och vad händer i så fall? Åker de bara hem igen, efter att ha väckt en massa förhoppningar och förväntningar? Får de borttappade gratis terapi efter det?
Eller kanske de har förberett och letat i förväg, så att de vet att de inte kan misslyckas...
Jag tänker hur eländigt det skulle vara att sända ett sådant program där det inte fungerar. Efter alla försök bara landa i "nähä, det gick inte längre". Så oerhört snopet och rumphugget! Jag ser framför mig hur den vackra programledaren vänder sig till den borttappade och säger:
– Jaha, men då åker vi hem till Sverige igen. Det är sånt som händer. Du har ju ändå din familj i Sverige!
Energikontot
"Gör sådant som gör dig glad, sånt du tycker om".
Så sa min terapeut.
Problemet var bara att jag inte visste vad jag tyckte om.
Jag kunde faktiskt inte komma på något som var roligt.
"Men vad gör du om du får välja", försökte den snälla terapeuten.
"Sover", svarade jag.
Så jag övergick till att försöka göra saker som jag gillade förr. Jag tänkte att det åtminstone var ett bra sätt att komma igång.
Vad gjorde jag när jag var liten? Läste. Virkade. Målade. Sydde. Stickade. Skrev. Sjöng. Och dansade, förstås. Men dans hade blivit ett jobb, inte ett nöje, så det gick bort.
Jag provade alla mina hobbies. Ett tag var det bara garn som gällde. Barnen fick många fina nya mössor och halsdukar... Mannen också. Och det blev väl en och annan dockfilt. Sedan körde jag med pärlpyssel och sydde. Det var jättekul! Jag kunde förlora mig totalt i handarbetet! Sex timmar bara flög förbi. Ett tag läste jag. Jag läste faktiskt om en massa barnböcker, Sagan om ringen till exempel, och Tusen och en natt. (Ja, fullängdsversionen är väl inte direkt barnvänlig, men jag läste den första gången när jag var tonåring.) Jag sjöng. Bara när jag var ensam hemma, för annars var det för mycket prestation inblandat. Plinkade på piano också, för det hade jag gjort ofta när jag var yngre. Det var också roligt.
När jag väl hade kommit fram till att jag faktiskt kunde tycka om att göra saker, så insåg jag vad som hejdade mig: Trötthet. Jag orkade helt enkelt inte varken tänka ut saker att göra, ta fram och fixa med dem eller vara engagerad. Det var lättare att sitta framför TV:n eller bara sova.
Alltså var problemet egentligen ett annat. Det var inte depression som hindrade mig att ha roligt: Det var brist på ork.
Det ringade in problemet.
Men hur får man mer ork?
Jag började tänka på allting som ett bankkonto. På energikontot behöver man insättningar: Mat, sömn, kärlek, glädje och annat trevligt. Man har utgifter: Jobb, hemarbete, elakhet, jobb med själen och annat slit.
Och jag levde på kredit.
Jag var faktiskt i botten på min beviljade kredit.
Vad värre var: Jag betalade dyr ränta...
Jag började mäta allting i vad det kostade eller vad det gav.
Äta riktig mat – bra insättning. Saldot stiger.
Tjata på barnen – utgift. Saldot sjunker.
Vissa saker blev plötsligt helt ointressanta att göra – de var helt enkelt för dyra. En del människor blev också för kostsamma att umgås med. Utgiften var större än inkomsten.
Jag blev snål.
För att få ordning på mitt hysteriska underskott, började jag göra bara saker som fyllde på. Ok, vissa saker fick ju kosta – det där som måste kosta, som barnuppfostran, hemarbete osv – men jag höll igen. Gick det att spara in på utgifterna, så gjorde jag det. Det innebar att jag fick säga nej till vissa aktiviteter och människor, vilket var svårt. Jag fick också ändra beteende, sluta fylla andra människor och se allas behov. (Till exempel slutade jag le rutinmässigt. Ett leende som används som isbrytare kostar mycket.) Jag märkte snart att det fungerade!
Ganska snart kände jag hur energin fylldes på.
Jag började känna mig lite mindre trött.
Och då kunde jag ju faktiskt känna glädje!
Men än var det långt kvar till en god energiekonomi...
Så sa min terapeut.
Problemet var bara att jag inte visste vad jag tyckte om.
Jag kunde faktiskt inte komma på något som var roligt.
"Men vad gör du om du får välja", försökte den snälla terapeuten.
"Sover", svarade jag.
Så jag övergick till att försöka göra saker som jag gillade förr. Jag tänkte att det åtminstone var ett bra sätt att komma igång.
Vad gjorde jag när jag var liten? Läste. Virkade. Målade. Sydde. Stickade. Skrev. Sjöng. Och dansade, förstås. Men dans hade blivit ett jobb, inte ett nöje, så det gick bort.
Jag provade alla mina hobbies. Ett tag var det bara garn som gällde. Barnen fick många fina nya mössor och halsdukar... Mannen också. Och det blev väl en och annan dockfilt. Sedan körde jag med pärlpyssel och sydde. Det var jättekul! Jag kunde förlora mig totalt i handarbetet! Sex timmar bara flög förbi. Ett tag läste jag. Jag läste faktiskt om en massa barnböcker, Sagan om ringen till exempel, och Tusen och en natt. (Ja, fullängdsversionen är väl inte direkt barnvänlig, men jag läste den första gången när jag var tonåring.) Jag sjöng. Bara när jag var ensam hemma, för annars var det för mycket prestation inblandat. Plinkade på piano också, för det hade jag gjort ofta när jag var yngre. Det var också roligt.
När jag väl hade kommit fram till att jag faktiskt kunde tycka om att göra saker, så insåg jag vad som hejdade mig: Trötthet. Jag orkade helt enkelt inte varken tänka ut saker att göra, ta fram och fixa med dem eller vara engagerad. Det var lättare att sitta framför TV:n eller bara sova.
Alltså var problemet egentligen ett annat. Det var inte depression som hindrade mig att ha roligt: Det var brist på ork.
Det ringade in problemet.
Men hur får man mer ork?
Jag började tänka på allting som ett bankkonto. På energikontot behöver man insättningar: Mat, sömn, kärlek, glädje och annat trevligt. Man har utgifter: Jobb, hemarbete, elakhet, jobb med själen och annat slit.
Och jag levde på kredit.
Jag var faktiskt i botten på min beviljade kredit.
Vad värre var: Jag betalade dyr ränta...
Jag började mäta allting i vad det kostade eller vad det gav.
Äta riktig mat – bra insättning. Saldot stiger.
Tjata på barnen – utgift. Saldot sjunker.
Vissa saker blev plötsligt helt ointressanta att göra – de var helt enkelt för dyra. En del människor blev också för kostsamma att umgås med. Utgiften var större än inkomsten.
Jag blev snål.
För att få ordning på mitt hysteriska underskott, började jag göra bara saker som fyllde på. Ok, vissa saker fick ju kosta – det där som måste kosta, som barnuppfostran, hemarbete osv – men jag höll igen. Gick det att spara in på utgifterna, så gjorde jag det. Det innebar att jag fick säga nej till vissa aktiviteter och människor, vilket var svårt. Jag fick också ändra beteende, sluta fylla andra människor och se allas behov. (Till exempel slutade jag le rutinmässigt. Ett leende som används som isbrytare kostar mycket.) Jag märkte snart att det fungerade!
Ganska snart kände jag hur energin fylldes på.
Jag började känna mig lite mindre trött.
Och då kunde jag ju faktiskt känna glädje!
Men än var det långt kvar till en god energiekonomi...
söndag 20 februari 2011
Galenpanna
När jag var på bottnen, var det en sak som oroade mig mest av allt: Att jag inte var normal. Varför kunde inte jag bara jobba på och vara nöjd, som alla andra? Varför kunde inte jag bara förlåta gamla oförrätter och gå vidare? Varför kunde jag inte bara smeta på värmesalva och dansa? Det var ju något fel med mig!
Den känslan förstärktes av sjukvården. Där ville man ju medicinera bort humöret och de kroppsliga smärtorna och få tillbaka mig i ruljansen fortast möjligt. Men jag ville inte köra i mig en massa kemikalier. Jag var från början övertygad om att något måste göras om i grunden på själva konstruktionen, det som var jag. Att dämpa symptomen skulle bara göra mig ännu mer sjuk.
Om ett hus hela tiden tappar tegelpannor från taket, kan man ju välja att lägga upp dem igen och skruva fast dem hårdare. Eller så tittar man på hur grunden ser ut, för om den är sned så kommer det inte att hjälpa att fästa tegelpannorna aldrig så mycket.
Omvärlden tyckte också att jag skulle sluta vara "krånglig". Man tyckte nog att jag kände efter och tänkte för mycket. Jag hade ju så mycket att vara glad för!
Jag försökte förklara att jag inte var otacksam, men att det var något annat som fattades mig. Just då kunde jag inte riktigt förklara vad, vilket också var skrämmande. Det var väl just vad man kunde vänta sig av en knäppgök...
Ett tag kändes det som om det hade varit lättare att gå in i den rollen. Satsa på att bli galen, liksom. Crazy catlady, den hade jag klarat. Skaffa fyra katter till och bara leva för de små luddiga liven – känns bekvämt. Eller kanske ta tag i det här med att bli bipolär. Det var ju nära till hands med mina humörsvängningar. Eller varför inte vara så där sent 1800-tals "opasslig", så att barnen måste gå ut och leka och inte störa mamma när hon måste vila?
Det var som att det fanns en massa färdiga roller, men att jag inte klarade av att spela dem. Och det verkade som om ingen hade namngivit den roll som för närvarande var jag.
Jag visste att jag inte kunde vara kvar där jag var. Problemet var att jag inte visste riktigt var jag befann mig, inte vart jag skulle och inte jag hade därför inte en aning om hur jag skulle komma dit. Eller därifrån.
Det kanske var ännu värre för mig, som alltid hade varit så glatt ordnad och lättanpassad i olika situationer. Nu var jag liksom helt hopplöst fel. Som att ha på sig alldeles för tighta kläder som sitter illa och skär in, skaver och inte passar ihop. Jag var ständigt obekväm i mitt eget skinn.
Tiden på bottnen var orolig. Jag hade en luddig bild av mig själv, kände mig oklar över vad jag ville och kunde inte hantera omvärlden. Hela kroppen darrade, jag mådde ständigt illa och dessutom hade någon lagt en elvisp i magen som körde på högsta fart hela tiden.
Men var jag galen?
Nej.
Jag var ju inte det. Tråkigt nog, får jag väl säga.
Tänk så kul det hade varit att spela den där tokiga kvinnan! Få utbrott, smyga runt och se märklig ut, kanske luta lite lätt hela tiden. Utan anledning fnissa ohejdat med stirrande blick, ha på sig galna kläder i fantastiska färgkombinationer och lukta toalettsprej. Jag tror faktiskt att det hade kunnat pigga upp mig.
Jag hade kunnat vara en fantastiskt bra galenpanna!
Ibland tänker jag att det kanske är därför folk blir sådär tokiga. För att de inte orkar vara mittemellan och inte ha en roll. Det är ju lättare att gå in i färdiga mallar...
Den känslan förstärktes av sjukvården. Där ville man ju medicinera bort humöret och de kroppsliga smärtorna och få tillbaka mig i ruljansen fortast möjligt. Men jag ville inte köra i mig en massa kemikalier. Jag var från början övertygad om att något måste göras om i grunden på själva konstruktionen, det som var jag. Att dämpa symptomen skulle bara göra mig ännu mer sjuk.
Om ett hus hela tiden tappar tegelpannor från taket, kan man ju välja att lägga upp dem igen och skruva fast dem hårdare. Eller så tittar man på hur grunden ser ut, för om den är sned så kommer det inte att hjälpa att fästa tegelpannorna aldrig så mycket.
Omvärlden tyckte också att jag skulle sluta vara "krånglig". Man tyckte nog att jag kände efter och tänkte för mycket. Jag hade ju så mycket att vara glad för!
Jag försökte förklara att jag inte var otacksam, men att det var något annat som fattades mig. Just då kunde jag inte riktigt förklara vad, vilket också var skrämmande. Det var väl just vad man kunde vänta sig av en knäppgök...
Ett tag kändes det som om det hade varit lättare att gå in i den rollen. Satsa på att bli galen, liksom. Crazy catlady, den hade jag klarat. Skaffa fyra katter till och bara leva för de små luddiga liven – känns bekvämt. Eller kanske ta tag i det här med att bli bipolär. Det var ju nära till hands med mina humörsvängningar. Eller varför inte vara så där sent 1800-tals "opasslig", så att barnen måste gå ut och leka och inte störa mamma när hon måste vila?
Det var som att det fanns en massa färdiga roller, men att jag inte klarade av att spela dem. Och det verkade som om ingen hade namngivit den roll som för närvarande var jag.
Jag visste att jag inte kunde vara kvar där jag var. Problemet var att jag inte visste riktigt var jag befann mig, inte vart jag skulle och inte jag hade därför inte en aning om hur jag skulle komma dit. Eller därifrån.
Det kanske var ännu värre för mig, som alltid hade varit så glatt ordnad och lättanpassad i olika situationer. Nu var jag liksom helt hopplöst fel. Som att ha på sig alldeles för tighta kläder som sitter illa och skär in, skaver och inte passar ihop. Jag var ständigt obekväm i mitt eget skinn.
Tiden på bottnen var orolig. Jag hade en luddig bild av mig själv, kände mig oklar över vad jag ville och kunde inte hantera omvärlden. Hela kroppen darrade, jag mådde ständigt illa och dessutom hade någon lagt en elvisp i magen som körde på högsta fart hela tiden.
Men var jag galen?
Nej.
Jag var ju inte det. Tråkigt nog, får jag väl säga.
Tänk så kul det hade varit att spela den där tokiga kvinnan! Få utbrott, smyga runt och se märklig ut, kanske luta lite lätt hela tiden. Utan anledning fnissa ohejdat med stirrande blick, ha på sig galna kläder i fantastiska färgkombinationer och lukta toalettsprej. Jag tror faktiskt att det hade kunnat pigga upp mig.
Jag hade kunnat vara en fantastiskt bra galenpanna!
Ibland tänker jag att det kanske är därför folk blir sådär tokiga. För att de inte orkar vara mittemellan och inte ha en roll. Det är ju lättare att gå in i färdiga mallar...
lördag 19 februari 2011
Pippi Långstrump
Här ser ni världens starkaste tjej!
Tiddelipom
Och tiddelipej
Jo, det var jag: Pippi Långstrump. Min idol och förebild. Tjej, stark, rättvis, lite tokig, självständig, egen, rolig – och ensam.
Redan när jag var barn försökte jag vara hon. När klasskompisarna smetade in min cykel med lera varje dag (ja, sadeln och ramen i alla fall), sa jag ingenting till någon. Jag bara ledde hem cykeln, drog fram slangen och spolade av leran. Sedan cyklade jag dit nästa dag igen. Ja, för de fick ju inte vinna! Och när man skulle måla julmotiv på glasrutorna in till grupprummet, och en pojke i klasen valde att skriva "jag hatar Karin", vilket inte var så juligt, så sa jag: "Ja, han har rätt till sin åsikt. Låt det stå kvar."
Jag var stark. Jag klarade mig.
Som sextonåring kände jag mig vuxen. Jag tog ansvar för mitt skolarbete, medverkan i en freds- och miljöförening, övernattningar hos diverse löst folk i Stockholm, dansade 15 timmar i veckan, månatliga besök hos chiropraktorer samt en ganska omfattande tandreglering (inklusive transplantering). Min lilla mamma var med första gången vid de senare, men sedan åkte jag själv, passade tider, blev opererad, åkte tillbaka till skolan, (blödde som en gris på tunnelbanan medan jag sov), tittade på danslektionen, åkte hem. Inga problem.
När jag flyttade till Växjö, klarade jag mig fint. Det var en helt ny stad, jag bodde inneboende en mil från skolan, jag kände ingen. På cykel lärde jag mig hitta, letade upp en dansskola och lärde känna staden. Jag fick nya vänner, gjorde nya erfarenheter, hjälpte andra tillrätta och tog parti för de svaga. Pippi Långstrump var mitt namn.
Att starta en egen dansskola kan ju inte vara så svårt! Först drog jag igång inhyrd i en källarlokal. Sedan renoverade jag och en vän en drygt 200 kvm stor lokal, skaffade solarium och körde igång på allvar. Två år senare hade jag vuxit ur lokalen och satte mig för att göra om en dubbelt så stor lokal – över en sommar. Jag gjorde ritningar, hyrde in elektriker och VVS och fläktgubbar och golvläggare, rev innertak, spikrensade virke, köpte målarfärg (fortfarande på cykel), satte våtrumstapeter, spacklade och målade och målade. Två månader innan öppning kom en målarmästare förbi och beräknade då att det var heltidsjobb för tre gubbar i ett halvår. Jag gjorde det själv och var färdig på två månader, samtidigt som jag tog emot anmälningar till alla grupper och planerade höstens musikteateruppsättning. Pippi Långstrump, jajamen!
Fast jag var trött. Och ensam. Och jag grät väldigt mycket. Det kändes precis hopplöst att vara jag, men jag visste inget annat sätt att vara.
Sedan drev jag dansskola på allvar. Jag undervisade på heltid (i början körde jag 22 timmar i veckan), skötte administration av 600 elever, arbetsledde 14 timanställda, marknadsförde, bokförde, hade telefontid två timmar varje dag och städade lokalerna. Jag jobbade extra också, som koreograf och regissör. Det blev ca 40 musikteaterproduktioner på 10 år. Lite intervjuer för dem också, förstås. Det var inte lätt. Man var tvungen att vara väldigt snabb. Och att inte äta sådär värst ofta. Eller göra något samtidigt som man åt. Sov gjorde jag, säkert fem-sex timmar per dygn. Det räckte.
Jag tror att folk omkring mig försökte säga till mig att tagga ner. När jag hade kraschat sa en vän: "Enda chansen att man kunde umgås med dig, var ju att komma till dansskolan. Och där kunde du ju inte sitta ner ens fem minuter. Du hoppade upp och ner, svarade i telefon, kramade om lärare, pratade med barn, planerade lektioner... Det var som om du var i en annan tidsdimension."
Tänk att jag såg inte det alls. Och jag var så nöjd, för jag var så DUKTIG. Jag träffade folk varje vecka som ville vara som jag. Reportrar, vänner, små barn... De var så imponerade. Problemet var bara att de inte såg det andra.
De såg inte när jag grät hela förmiddagarna.
De behövde inte släpa sig hem vid kl 23 med ont i varenda muskel.
De gick inte upp varje lördags- och söndagsmorgon och vara kreativa arbetsledare för musikaluppsättningar.
De hörde inte när jag smet ut mitt i danslektionerna och grät en skvätt på toaletten.
Pippi Långstrumps flätor började sloka. Och även om andra ville vara jag, så ville inte jag det längre. Problemet var att jag hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ett långt hyreskontrakt på lokalen. Det fanns ingen möjlighet att anställa någon annan som gjorde mitt jobb (eller delar av det). Dessutom hade jag aldrig tagit ut min examen från högskolan, så jag kunde ju inte få ett vanligt jobb.
Pippi satt i skiten, helt enkelt. Och allting bara virvlade på, tills det gick rejält åt pipsvängen. Då var det minsann inte så mycket tiddelipom längre.
Det lärde mig vikten av att vara svag och sårbar.
Men resan dit höll på att ta kål på mig.
Tiddelipom
Och tiddelipej
Jo, det var jag: Pippi Långstrump. Min idol och förebild. Tjej, stark, rättvis, lite tokig, självständig, egen, rolig – och ensam.
Redan när jag var barn försökte jag vara hon. När klasskompisarna smetade in min cykel med lera varje dag (ja, sadeln och ramen i alla fall), sa jag ingenting till någon. Jag bara ledde hem cykeln, drog fram slangen och spolade av leran. Sedan cyklade jag dit nästa dag igen. Ja, för de fick ju inte vinna! Och när man skulle måla julmotiv på glasrutorna in till grupprummet, och en pojke i klasen valde att skriva "jag hatar Karin", vilket inte var så juligt, så sa jag: "Ja, han har rätt till sin åsikt. Låt det stå kvar."
Jag var stark. Jag klarade mig.
Som sextonåring kände jag mig vuxen. Jag tog ansvar för mitt skolarbete, medverkan i en freds- och miljöförening, övernattningar hos diverse löst folk i Stockholm, dansade 15 timmar i veckan, månatliga besök hos chiropraktorer samt en ganska omfattande tandreglering (inklusive transplantering). Min lilla mamma var med första gången vid de senare, men sedan åkte jag själv, passade tider, blev opererad, åkte tillbaka till skolan, (blödde som en gris på tunnelbanan medan jag sov), tittade på danslektionen, åkte hem. Inga problem.
När jag flyttade till Växjö, klarade jag mig fint. Det var en helt ny stad, jag bodde inneboende en mil från skolan, jag kände ingen. På cykel lärde jag mig hitta, letade upp en dansskola och lärde känna staden. Jag fick nya vänner, gjorde nya erfarenheter, hjälpte andra tillrätta och tog parti för de svaga. Pippi Långstrump var mitt namn.
Att starta en egen dansskola kan ju inte vara så svårt! Först drog jag igång inhyrd i en källarlokal. Sedan renoverade jag och en vän en drygt 200 kvm stor lokal, skaffade solarium och körde igång på allvar. Två år senare hade jag vuxit ur lokalen och satte mig för att göra om en dubbelt så stor lokal – över en sommar. Jag gjorde ritningar, hyrde in elektriker och VVS och fläktgubbar och golvläggare, rev innertak, spikrensade virke, köpte målarfärg (fortfarande på cykel), satte våtrumstapeter, spacklade och målade och målade. Två månader innan öppning kom en målarmästare förbi och beräknade då att det var heltidsjobb för tre gubbar i ett halvår. Jag gjorde det själv och var färdig på två månader, samtidigt som jag tog emot anmälningar till alla grupper och planerade höstens musikteateruppsättning. Pippi Långstrump, jajamen!
Fast jag var trött. Och ensam. Och jag grät väldigt mycket. Det kändes precis hopplöst att vara jag, men jag visste inget annat sätt att vara.
Sedan drev jag dansskola på allvar. Jag undervisade på heltid (i början körde jag 22 timmar i veckan), skötte administration av 600 elever, arbetsledde 14 timanställda, marknadsförde, bokförde, hade telefontid två timmar varje dag och städade lokalerna. Jag jobbade extra också, som koreograf och regissör. Det blev ca 40 musikteaterproduktioner på 10 år. Lite intervjuer för dem också, förstås. Det var inte lätt. Man var tvungen att vara väldigt snabb. Och att inte äta sådär värst ofta. Eller göra något samtidigt som man åt. Sov gjorde jag, säkert fem-sex timmar per dygn. Det räckte.
Jag tror att folk omkring mig försökte säga till mig att tagga ner. När jag hade kraschat sa en vän: "Enda chansen att man kunde umgås med dig, var ju att komma till dansskolan. Och där kunde du ju inte sitta ner ens fem minuter. Du hoppade upp och ner, svarade i telefon, kramade om lärare, pratade med barn, planerade lektioner... Det var som om du var i en annan tidsdimension."
Tänk att jag såg inte det alls. Och jag var så nöjd, för jag var så DUKTIG. Jag träffade folk varje vecka som ville vara som jag. Reportrar, vänner, små barn... De var så imponerade. Problemet var bara att de inte såg det andra.
De såg inte när jag grät hela förmiddagarna.
De behövde inte släpa sig hem vid kl 23 med ont i varenda muskel.
De gick inte upp varje lördags- och söndagsmorgon och vara kreativa arbetsledare för musikaluppsättningar.
De hörde inte när jag smet ut mitt i danslektionerna och grät en skvätt på toaletten.
Pippi Långstrumps flätor började sloka. Och även om andra ville vara jag, så ville inte jag det längre. Problemet var att jag hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ett långt hyreskontrakt på lokalen. Det fanns ingen möjlighet att anställa någon annan som gjorde mitt jobb (eller delar av det). Dessutom hade jag aldrig tagit ut min examen från högskolan, så jag kunde ju inte få ett vanligt jobb.
Pippi satt i skiten, helt enkelt. Och allting bara virvlade på, tills det gick rejält åt pipsvängen. Då var det minsann inte så mycket tiddelipom längre.
Det lärde mig vikten av att vara svag och sårbar.
Men resan dit höll på att ta kål på mig.
fredag 18 februari 2011
Orädd och ung
När jag var ung var jag totalt orädd. Jag kastade mig ut i allt, tvekade sällan och genomförde alltid.
Jag längtar tillbaka.
Den där unga kvinnan jag var då var så oövervinnerlig.
Totalt orädd, omöjlig att besegra och vild.
Och hon skrattade så högt!
Nu är jag gammal och eftertänksam. Det är lite trist. Att vara förnuftig är liksom inte alls lika sexigt. Klok är inte lika roligt.
Den unga, vilda, orädda testade aldrig vingarna i förväg.
Hon bara kastade sig utför stupet med ett "Geronimoooo!".
Vingarna vecklade ut sig så småningom, efter att det hade susat väldigt i kläderna och håret en stund. Och kittlat dödsskönt i kistan också.
Den orädda skrattade hela vägen ner.
Men visst finns det bra saker med att vara klok och eftertänksam. Man tar det lite lugnare, skadar sig mindre och upplever mer. Det är inte lika mycket sus omkring, så man ser bättre och har faktiskt roligare i stunden. I eftertänksamheten finns också mer plats för andra, fler relationer och mer möjligheter att ta in. Och slutresultatet blir oftast mycket bättre än förr.
Men det kan inte hjälpas: Jag saknar pirret i magen.
Det där som bara kommer när man är osäker - kommer det här att gå eller inte?
Jag kan tro att det är samma pirr som en spelare känner när hästarna lämnar fållorna i travloppet.
Starka grejer, det där. Vanebildande. Går hand i hand med alkohol och droger, skulle jag vilja säga.
Men den gamla, kloka kvinnan jag har blivit nu, ler bara mjukt.
Det är ok att inte ha pirr hela tiden.
Jag har haft det.
Allt har sin tid.
Jag längtar tillbaka.
Den där unga kvinnan jag var då var så oövervinnerlig.
Totalt orädd, omöjlig att besegra och vild.
Och hon skrattade så högt!
Nu är jag gammal och eftertänksam. Det är lite trist. Att vara förnuftig är liksom inte alls lika sexigt. Klok är inte lika roligt.
Den unga, vilda, orädda testade aldrig vingarna i förväg.
Hon bara kastade sig utför stupet med ett "Geronimoooo!".
Vingarna vecklade ut sig så småningom, efter att det hade susat väldigt i kläderna och håret en stund. Och kittlat dödsskönt i kistan också.
Den orädda skrattade hela vägen ner.
Men visst finns det bra saker med att vara klok och eftertänksam. Man tar det lite lugnare, skadar sig mindre och upplever mer. Det är inte lika mycket sus omkring, så man ser bättre och har faktiskt roligare i stunden. I eftertänksamheten finns också mer plats för andra, fler relationer och mer möjligheter att ta in. Och slutresultatet blir oftast mycket bättre än förr.
Men det kan inte hjälpas: Jag saknar pirret i magen.
Det där som bara kommer när man är osäker - kommer det här att gå eller inte?
Jag kan tro att det är samma pirr som en spelare känner när hästarna lämnar fållorna i travloppet.
Starka grejer, det där. Vanebildande. Går hand i hand med alkohol och droger, skulle jag vilja säga.
Men den gamla, kloka kvinnan jag har blivit nu, ler bara mjukt.
Det är ok att inte ha pirr hela tiden.
Jag har haft det.
Allt har sin tid.
torsdag 17 februari 2011
Ilsken och trött
När jag var utbränd var varje dag en kamp. Det var det kämpigt att bara komma ur sängen, men när jag väl kom upp så var jag så ARG. Jag var arg för att jag var tvungen att gå upp, för att jag inte hade fått somna in under natten, för att jag inte fick frukost intravenöst, för att påklädningen krånglade, för att folk runt omkring mig lät, för att... för att...
Jag var arg för allting.
Jättearg.
Och samtidigt jättetrött, så jag orkade liksom inte ta strid för något.
Jag bara gick omkring och kände mig som en bomb utan utlösare.
Morrade inuti.
Latent låg den där ilskan, men ovanför låg tröttheten. Jag var så trött att jag inte orkade vara arg egentligen. Utom en stund mitt på dagen. Då brukade jag rensa ogräs, städa, bära tunga saker eller klippa grenar av någon lämplig buske. Oj, så mycket skäll mina plantor där hemma har fått stå ut med! Fast inte högt. Jag bara tänkte på allt som jag var arg för och fantiserade om att skälla ut de personer jag var arg på.
Då trodde jag att allt berodde på att jag hade hållit tyst för länge, lagt locket på i flera år. Terapi skulle hjälpa mig!
Det visade sig vara fel. Terapin hjälpte mig på traven med mycket annat, men ilskan blev faktiskt ännu värre. I samtal efter samtal kände jag alltmer hur många orättvisor det fanns, hur lite jag hade fått del av härligheten. Jag blev ännu argare!
Vad gör man med en ilska som är så stor att den skulle behöva ett eget hus att bo i? När man inte får undertrycka den längre...
Andas djupa andetag, ge sig själv mer Reiki, titta bort, gå undan, avreagera sig på döda ting – funkar en bit. Men sen då?
Det dröjde faktiskt över fem år innan jag fick förklaringen: Näringsbrist. Jag hade helt enkelt för lite vitaminer och mineraler i kroppen. Och när kroppen har brister, slår den på stressystemet/jaktsystemet, eftersom det ska trigga människan att ge sig ut och jaga mer mat. Bland annat åker adrenalinet i topp, eftersom man ska bli aggressiv och kunna slåss.
När jag (efter fem långa år) hittade ett kosttillskott som fungerade för mig, försvann ilskan. Det som förut hade triggat mig, som fick min arg-barometer att gå i topp, var nu inte alls orsak ens för pulshöjning. Till och med sådant som förut hade fått mig att explodera, kunde jag nu avfärda med en axelryckning och ett leende.
Näringsbrist.
Inte kunde jag tro att jag led av det.
Jag som åt så bra och var mullig dessutom.
Och vårdcentralens blodprover hade jag ju alltid haft normala värden på.
Men det märkliga är att det fungerade på maken och barnen också. De blev också lugnare, nöjdare, stillsammare och fick närmre till skratt när de fick kosttillskott.
Ja kära nån... Om jag bara hade vetat det under den där hemska tiden.
För det är inget roligt att gå omkring och känna sig som ett monster.
Och det kostar väldigt mycket energi och glädje att klistra på sig ett leende utanpå den svarta, surrande ilskan.
Det var tur att jag hittade bra kosttillskott innan jag hade haft ihjäl alla buskar och blommor i trädgården.
Jag var arg för allting.
Jättearg.
Och samtidigt jättetrött, så jag orkade liksom inte ta strid för något.
Jag bara gick omkring och kände mig som en bomb utan utlösare.
Morrade inuti.
Latent låg den där ilskan, men ovanför låg tröttheten. Jag var så trött att jag inte orkade vara arg egentligen. Utom en stund mitt på dagen. Då brukade jag rensa ogräs, städa, bära tunga saker eller klippa grenar av någon lämplig buske. Oj, så mycket skäll mina plantor där hemma har fått stå ut med! Fast inte högt. Jag bara tänkte på allt som jag var arg för och fantiserade om att skälla ut de personer jag var arg på.
Då trodde jag att allt berodde på att jag hade hållit tyst för länge, lagt locket på i flera år. Terapi skulle hjälpa mig!
Det visade sig vara fel. Terapin hjälpte mig på traven med mycket annat, men ilskan blev faktiskt ännu värre. I samtal efter samtal kände jag alltmer hur många orättvisor det fanns, hur lite jag hade fått del av härligheten. Jag blev ännu argare!
Vad gör man med en ilska som är så stor att den skulle behöva ett eget hus att bo i? När man inte får undertrycka den längre...
Andas djupa andetag, ge sig själv mer Reiki, titta bort, gå undan, avreagera sig på döda ting – funkar en bit. Men sen då?
Det dröjde faktiskt över fem år innan jag fick förklaringen: Näringsbrist. Jag hade helt enkelt för lite vitaminer och mineraler i kroppen. Och när kroppen har brister, slår den på stressystemet/jaktsystemet, eftersom det ska trigga människan att ge sig ut och jaga mer mat. Bland annat åker adrenalinet i topp, eftersom man ska bli aggressiv och kunna slåss.
När jag (efter fem långa år) hittade ett kosttillskott som fungerade för mig, försvann ilskan. Det som förut hade triggat mig, som fick min arg-barometer att gå i topp, var nu inte alls orsak ens för pulshöjning. Till och med sådant som förut hade fått mig att explodera, kunde jag nu avfärda med en axelryckning och ett leende.
Näringsbrist.
Inte kunde jag tro att jag led av det.
Jag som åt så bra och var mullig dessutom.
Och vårdcentralens blodprover hade jag ju alltid haft normala värden på.
Men det märkliga är att det fungerade på maken och barnen också. De blev också lugnare, nöjdare, stillsammare och fick närmre till skratt när de fick kosttillskott.
Ja kära nån... Om jag bara hade vetat det under den där hemska tiden.
För det är inget roligt att gå omkring och känna sig som ett monster.
Och det kostar väldigt mycket energi och glädje att klistra på sig ett leende utanpå den svarta, surrande ilskan.
Det var tur att jag hittade bra kosttillskott innan jag hade haft ihjäl alla buskar och blommor i trädgården.
onsdag 16 februari 2011
Bekräftelse
Jag har alltid varit en sucker för bekräftelse.
Hela mitt liv har jag levt för andras skull. Allt jag har gjort, har jag gjort för att se bra ut och få mottaga andras hyllningsrop.
Säg att jag är bra!
Säg att jag kan!
Säg att jag duger till!
Det handlar givetvis om att jag är otrygg och osäker. Om man frågar mig, är ingenting jag någonsin gjort särskilt bra. På riktigt, ingen falsk blygsamhet. Nej nej, jag skäms. Det kunde alltid ha varit – om inte bättre – så MER. Jag borde kunnat göra fortare (med samma kvalitet), oftare och MER.
Om inte alla andra ger mig värde, är jag ingenting. Det är otäckt. Om jag tittar inåt är det liksom... tomt. Ett svart hål därinne i själen. Och det är bottenlöst...
Min inre bild är att det är en bottenlös brunn. En sån där gammal en, murad av vanliga stenar i en ring. Förr, när jag tittade ner där, var det fullt av något som såg ut som kokande tjära. Slemmig, svart, seg, sugande, kladdig och illaluktande skam. Där låg alla mina misslyckanden och jäste. Numera är den faktiskt bara tom. Kanske finns det lite vatten, ankelhögt, där nere. Det är svårt att säga, för den är så jämrans djup.
Där i finns ingen självkänsla som ger mig eget värde. Att duga till och vara bra som man är, är helt okända begrepp för mig.
Där finns lite självförtroende – jag tror faktiskt att jag klarar av att göra saker. Men jag vill gärna att andra bekräftar att det jag gjorde var bra. Annars vet jag inte det.
Att låta andra definiera mitt värde är det dummaste jag gör.
Och jag gör det hela tiden.
Fastän jag VET att jag inte borde.
När jag gick i skolan var det endast högsta betyg (5, som det hette då) som räknades. En fyra var ett misslyckande. (Någon trea har jag aldrig haft.) Som koreograf och regissör ville jag ha idel lovord från kritiker. Om det inte stod bra saker om alla delar av produktionen var jag missnöjd. Dansläraren Karin skulle självklart vara allas favoritlärare, allt annat var otänkbart.
Jag har jobbat hårt för att vara bra, men jag är också lite bortskämd.
Jag brukar lyckas.
Det är ju i och för sig lite tur, för annars hade jag nog gått under.
Men nu måste jag lära om.
Jag måste lära mig att uppskatta det jag är och vad jag gör ALLDELES SJÄLV.
Det är dags att börja värdera utifrån mitt eget perspektiv, att vara nöjd utan yttre bekräftelse.
Oj oj oj...
Undrar var man börjar?
Kanske ska jag försöka fylla den där brunnen på något sätt.
Med friskt, klart, välsmakande vatten.
Eller så murar jag helt enkelt igen den och börjar om.
Hela mitt liv har jag levt för andras skull. Allt jag har gjort, har jag gjort för att se bra ut och få mottaga andras hyllningsrop.
Säg att jag är bra!
Säg att jag kan!
Säg att jag duger till!
Det handlar givetvis om att jag är otrygg och osäker. Om man frågar mig, är ingenting jag någonsin gjort särskilt bra. På riktigt, ingen falsk blygsamhet. Nej nej, jag skäms. Det kunde alltid ha varit – om inte bättre – så MER. Jag borde kunnat göra fortare (med samma kvalitet), oftare och MER.
Om inte alla andra ger mig värde, är jag ingenting. Det är otäckt. Om jag tittar inåt är det liksom... tomt. Ett svart hål därinne i själen. Och det är bottenlöst...
Min inre bild är att det är en bottenlös brunn. En sån där gammal en, murad av vanliga stenar i en ring. Förr, när jag tittade ner där, var det fullt av något som såg ut som kokande tjära. Slemmig, svart, seg, sugande, kladdig och illaluktande skam. Där låg alla mina misslyckanden och jäste. Numera är den faktiskt bara tom. Kanske finns det lite vatten, ankelhögt, där nere. Det är svårt att säga, för den är så jämrans djup.
Där i finns ingen självkänsla som ger mig eget värde. Att duga till och vara bra som man är, är helt okända begrepp för mig.
Där finns lite självförtroende – jag tror faktiskt att jag klarar av att göra saker. Men jag vill gärna att andra bekräftar att det jag gjorde var bra. Annars vet jag inte det.
Att låta andra definiera mitt värde är det dummaste jag gör.
Och jag gör det hela tiden.
Fastän jag VET att jag inte borde.
När jag gick i skolan var det endast högsta betyg (5, som det hette då) som räknades. En fyra var ett misslyckande. (Någon trea har jag aldrig haft.) Som koreograf och regissör ville jag ha idel lovord från kritiker. Om det inte stod bra saker om alla delar av produktionen var jag missnöjd. Dansläraren Karin skulle självklart vara allas favoritlärare, allt annat var otänkbart.
Jag har jobbat hårt för att vara bra, men jag är också lite bortskämd.
Jag brukar lyckas.
Det är ju i och för sig lite tur, för annars hade jag nog gått under.
Men nu måste jag lära om.
Jag måste lära mig att uppskatta det jag är och vad jag gör ALLDELES SJÄLV.
Det är dags att börja värdera utifrån mitt eget perspektiv, att vara nöjd utan yttre bekräftelse.
Oj oj oj...
Undrar var man börjar?
Kanske ska jag försöka fylla den där brunnen på något sätt.
Med friskt, klart, välsmakande vatten.
Eller så murar jag helt enkelt igen den och börjar om.
tisdag 15 februari 2011
BH-lösa dagar
Jag mäter min livskvalitet i BH-lösa dagar.
En BH-lös dag är en dag då det inte är viktigt hur man ser ut. Det är en dag då det är ok att vara den man är, att se ut som man gör och andas fritt.
Då är det inte andras krav och förväntningar som styr. Det handlar inte om att leva upp till något, inte spela en roll.
Det är en dag helt utan mask.
En ärlig dag.
Man kan vara utan BH de dagar man vet att man kan hålla en låg profil. En skrivardag, eller en telefondag eller en pyssel-och-fix-dag. Det går att skjutsa och hämta, kanske vara på något enstaka möte, men det är i huvudsak dagar då man inte är i strålkastarljuset. Mysiga dagar med låg profil.
BH-lös kan man vara med folk man känner så där på riktigt. Och med dem man älskar. De som accepterar en som man är, till och med gillar det.
Oförställt.
Ju fler BH-lösa dagar jag har på en vecka, desto högre livskvalitet. Inte bara för att BH är ett oerhört obekvämt plagg, utan för att jag den veckan helt enkelt har gjort mer av det jag tycker om och varit mer med dem jag uppskattar mest.
Någon gång i framtiden ska jag ha mest BH-lösa dagar. Sex av sju eller så. Men ibland ska även jag lämna paradiset och gå på stadens gator som en vanlig kvinna. Och detta inte för att det är karaktärsdanande, utan för att jag ska fortsätta uppskatta mitt vardagliga BH-lösa liv!
En BH-lös dag är en dag då det inte är viktigt hur man ser ut. Det är en dag då det är ok att vara den man är, att se ut som man gör och andas fritt.
Då är det inte andras krav och förväntningar som styr. Det handlar inte om att leva upp till något, inte spela en roll.
Det är en dag helt utan mask.
En ärlig dag.
Man kan vara utan BH de dagar man vet att man kan hålla en låg profil. En skrivardag, eller en telefondag eller en pyssel-och-fix-dag. Det går att skjutsa och hämta, kanske vara på något enstaka möte, men det är i huvudsak dagar då man inte är i strålkastarljuset. Mysiga dagar med låg profil.
BH-lös kan man vara med folk man känner så där på riktigt. Och med dem man älskar. De som accepterar en som man är, till och med gillar det.
Oförställt.
Ju fler BH-lösa dagar jag har på en vecka, desto högre livskvalitet. Inte bara för att BH är ett oerhört obekvämt plagg, utan för att jag den veckan helt enkelt har gjort mer av det jag tycker om och varit mer med dem jag uppskattar mest.
Någon gång i framtiden ska jag ha mest BH-lösa dagar. Sex av sju eller så. Men ibland ska även jag lämna paradiset och gå på stadens gator som en vanlig kvinna. Och detta inte för att det är karaktärsdanande, utan för att jag ska fortsätta uppskatta mitt vardagliga BH-lösa liv!
söndag 13 februari 2011
Fatalist - javisst!
Redan som tonåring mötte jag existensialismen. Kortfattat handlar väl det om att livet är en serie av val, och att vi skapar vår egen existens genom de val vi gör.
Länge levde jag efter den devisen.
Mitt liv var ett resultat av mina egna val.
Men det kändes fel. Och blev lite hårt. De bra sakerna kändes väl ok, men alla de inte så bra sakerna... De blev ju mitt fel. Jag måste ha dragit på mig dem genom att välja fel. Kändes inte så hett.
Lite senare gjorde jag en helomvändning och började tro på ödet.
Saker och ting hände, helt utan att jag valde alls. Och då blev det alldeles bra. Jag insåg att en del saker bara uppstod hela tiden. Om jag missade tåget, så kom det igen. Det var ingen slump. Det var inte jag som valde eller sökte det däringa tåget - det bara dök upp från ingenstans, gång på gång.
Saker loopas. Ett exempel: En person som jag gillade dök upp i mitt liv. Av olika skäl fick vi inte ihop det då. Jag var lite ledsen för detta, det kändes som en hopplös miss, men tänka sig: Efter en tid uppstod tillfället igen!
Och ofta blir det så. Livet tuffar på framåt och när man inte får till det som är viktigt, får man en chans till. Det går fler tåg, som man brukar säga.
Jag tror att stora delar av vårt liv styrs av ödet. Kismet. De viktiga sakerna i livet är förutbestämda, men vi har möjlighet att tacka ja eller säga nej. När vi säger nej till ödet, får vi ofta en chans till, lite senare. Ännu ett tillfälle att lära oss det vi ska lära oss.
Har vi lite fingertoppskänsla, är lite intuitiva, kan vi lära oss att följa ödets vågor och surfa på dem. Då går det fortare att komma till målet. (Det blir inte alltid lättare - det beror ju helt på vilka lärdomar man har planerade för sig.) Och när vi har lärt oss, blir vi friare.
Jorå så att...
Jag har blivit fatalist.
Fast visst väljer vi! Vi väljer att följa vårt öde eller kämpa emot.
Länge levde jag efter den devisen.
Mitt liv var ett resultat av mina egna val.
Men det kändes fel. Och blev lite hårt. De bra sakerna kändes väl ok, men alla de inte så bra sakerna... De blev ju mitt fel. Jag måste ha dragit på mig dem genom att välja fel. Kändes inte så hett.
Lite senare gjorde jag en helomvändning och började tro på ödet.
Saker och ting hände, helt utan att jag valde alls. Och då blev det alldeles bra. Jag insåg att en del saker bara uppstod hela tiden. Om jag missade tåget, så kom det igen. Det var ingen slump. Det var inte jag som valde eller sökte det däringa tåget - det bara dök upp från ingenstans, gång på gång.
Saker loopas. Ett exempel: En person som jag gillade dök upp i mitt liv. Av olika skäl fick vi inte ihop det då. Jag var lite ledsen för detta, det kändes som en hopplös miss, men tänka sig: Efter en tid uppstod tillfället igen!
Och ofta blir det så. Livet tuffar på framåt och när man inte får till det som är viktigt, får man en chans till. Det går fler tåg, som man brukar säga.
Jag tror att stora delar av vårt liv styrs av ödet. Kismet. De viktiga sakerna i livet är förutbestämda, men vi har möjlighet att tacka ja eller säga nej. När vi säger nej till ödet, får vi ofta en chans till, lite senare. Ännu ett tillfälle att lära oss det vi ska lära oss.
Har vi lite fingertoppskänsla, är lite intuitiva, kan vi lära oss att följa ödets vågor och surfa på dem. Då går det fortare att komma till målet. (Det blir inte alltid lättare - det beror ju helt på vilka lärdomar man har planerade för sig.) Och när vi har lärt oss, blir vi friare.
Jorå så att...
Jag har blivit fatalist.
Fast visst väljer vi! Vi väljer att följa vårt öde eller kämpa emot.
lördag 12 februari 2011
Våga vila i stunden
Det finna en stor vinst i att vara i stunden.
Nu, här, i ögonblicket, är allt perfekt. Jag andas, jag känner, jag tänker. Skulle jag sitta obekvämt, så kan jag ändra det på två sekunder.
Gårdagen, historien, är en ryggsäck att bära. Mycket intryck att smälta, många händelser att bearbeta, kanske en del att ångra och saker som satt skarpa spår.
Morgondagen, framtiden, innehåller oro, osäkerhet, stress och ofärdiga tankar.
Men idag,nu...
Nu, just nu, är allt perfekt.
Jag lever, jag andas, jag känner, jag tänker.
För den som kan leva i stunden, är livet ständigt perfekt.
Nu, här, i ögonblicket, är allt perfekt. Jag andas, jag känner, jag tänker. Skulle jag sitta obekvämt, så kan jag ändra det på två sekunder.
Gårdagen, historien, är en ryggsäck att bära. Mycket intryck att smälta, många händelser att bearbeta, kanske en del att ångra och saker som satt skarpa spår.
Morgondagen, framtiden, innehåller oro, osäkerhet, stress och ofärdiga tankar.
Men idag,nu...
Nu, just nu, är allt perfekt.
Jag lever, jag andas, jag känner, jag tänker.
För den som kan leva i stunden, är livet ständigt perfekt.
fredag 11 februari 2011
Olika vägar
En sak är så spännande: Att vi har så olika livsvägar. Tänk att det kan finnas så många rätta sätt!
Jag har gått en rätt krånglig väg tycker jag själv. Så många möjligheter som jag har haft att välja bättre, att säga stopp, att backa ur... Men jag har tuffat på, ända tills ångloket var helt kaputt och inte ens en kolbit fanns kvar.
Ibland har jag varit arg på mig själv för detta. Hur trög kan man vara? Varför kunde jag inte se vad jag behövde göra, att jag var tvungen att ändra inställning och byta inriktning? Hur kunde det ta så lång tid?
Men vid närmare eftertanke var det ju tack vare det som jag har hittat så många bra svar och ställt mig så många bra frågor. Om jag inte hade tagit så förfärligt slut, hade jag inte kunnat bygga om mig. Då hade jag bara kunnat lappa lite där det läckte in, och då hade jag inte kunnat bli ny och renoverad.
Det är Shiva.
Förstörelsens och fruktbarhetens Gud. Krigets och visdomens Gud.
Det verkar motsägelsefullt för mig, men nu har jag börjat förstå: Ibland måste man bränna ner hela skogen för att kunna odla något nytt, rasera det gamla torpet för att bygga ett nytt hus.
När det har gått tillräckligt långt, förstår man att det inte är någon idé att försöka småfixa. Det som behövs är en ny start. Och det är det som Shiva åstadkommer och erbjuder: Förstör och förnyar.
Och så var det med min krasch. Det var total förstörelse, vilket var oerhört jobbigt när det hände. Nu är jag tacksam. Det är få förunnat att få leva två liv i ett! Jag hade mitt förra liv, det som ledde till katastrof för mig själv. Nu har jag fått en chans till en ny livsväg. Fast utan att dö!
Jag tänker att det är för en anledning. Att jag var tvungen att gå igenom det och leta så länge efter en bättre väg, för att jag ska använda det. Till exempel hade jag aldrig jobbat med kroppsterapi om jag inte hade kraschat. Och det känns ju väldans bra att få göra det.
Men jag ser och respekterar att det är min väg. Tack och lov behöver inte alla göra så!
Det finns så många vägar.
Och så många mål!
Att respektera varandras olikheter är ibland svårt, men viktigt.
Självklart går vi precis dit vi ska, i den takt vi ska.
Om vi inte gömmer oss bakom rädsla eller helt sonika vägrar att gå.
Jag har gått en rätt krånglig väg tycker jag själv. Så många möjligheter som jag har haft att välja bättre, att säga stopp, att backa ur... Men jag har tuffat på, ända tills ångloket var helt kaputt och inte ens en kolbit fanns kvar.
Ibland har jag varit arg på mig själv för detta. Hur trög kan man vara? Varför kunde jag inte se vad jag behövde göra, att jag var tvungen att ändra inställning och byta inriktning? Hur kunde det ta så lång tid?
Men vid närmare eftertanke var det ju tack vare det som jag har hittat så många bra svar och ställt mig så många bra frågor. Om jag inte hade tagit så förfärligt slut, hade jag inte kunnat bygga om mig. Då hade jag bara kunnat lappa lite där det läckte in, och då hade jag inte kunnat bli ny och renoverad.
Det är Shiva.
Förstörelsens och fruktbarhetens Gud. Krigets och visdomens Gud.
Det verkar motsägelsefullt för mig, men nu har jag börjat förstå: Ibland måste man bränna ner hela skogen för att kunna odla något nytt, rasera det gamla torpet för att bygga ett nytt hus.
När det har gått tillräckligt långt, förstår man att det inte är någon idé att försöka småfixa. Det som behövs är en ny start. Och det är det som Shiva åstadkommer och erbjuder: Förstör och förnyar.
Och så var det med min krasch. Det var total förstörelse, vilket var oerhört jobbigt när det hände. Nu är jag tacksam. Det är få förunnat att få leva två liv i ett! Jag hade mitt förra liv, det som ledde till katastrof för mig själv. Nu har jag fått en chans till en ny livsväg. Fast utan att dö!
Jag tänker att det är för en anledning. Att jag var tvungen att gå igenom det och leta så länge efter en bättre väg, för att jag ska använda det. Till exempel hade jag aldrig jobbat med kroppsterapi om jag inte hade kraschat. Och det känns ju väldans bra att få göra det.
Men jag ser och respekterar att det är min väg. Tack och lov behöver inte alla göra så!
Det finns så många vägar.
Och så många mål!
Att respektera varandras olikheter är ibland svårt, men viktigt.
Självklart går vi precis dit vi ska, i den takt vi ska.
Om vi inte gömmer oss bakom rädsla eller helt sonika vägrar att gå.
torsdag 10 februari 2011
Fegisar
Världen är full av fegisar.
De som inte säger ifrån, de som vänder bort blicken från orättvisor, som inte tar strid för det de tycker är viktigt.
Det är farligt.
Genom att inte stå upp för det sanna och bra, låter de dumhet och illvilja råda. Man brukar säga att mobbare är även de tysta, de som inte deltar men heller inte säger ifrån. Visst är det så. Men varför pratar vi inte om det beteendet i vuxenvärlden?
Arbetskamraterna som snackar i fikarummet, men sedan inte vågar svara mot chefen.
Bekanta som inte säger ifrån när en annan bekant uppför sig illa.
Vännerna som slutar umgås efter skilsmässan.
Det är ruttet.
Och fegt.
Fram för modigare människor!
Som tycker saker och vågar stå för dem.
De som inte säger ifrån, de som vänder bort blicken från orättvisor, som inte tar strid för det de tycker är viktigt.
Det är farligt.
Genom att inte stå upp för det sanna och bra, låter de dumhet och illvilja råda. Man brukar säga att mobbare är även de tysta, de som inte deltar men heller inte säger ifrån. Visst är det så. Men varför pratar vi inte om det beteendet i vuxenvärlden?
Arbetskamraterna som snackar i fikarummet, men sedan inte vågar svara mot chefen.
Bekanta som inte säger ifrån när en annan bekant uppför sig illa.
Vännerna som slutar umgås efter skilsmässan.
Det är ruttet.
Och fegt.
Fram för modigare människor!
Som tycker saker och vågar stå för dem.
tisdag 8 februari 2011
Varför generation duktig inte orkar
Generation duktig, generation plikt. Kärt barn har många namn. Hur som helst: Det är fyrtiotalisternas barn.
Och vårt problem är enkelt:
Vi gör för bra på för många områden.
Vår uppfostran och samhällsandan under vår uppväxt innebär att vi vill excellera på alla områden. Vi vill bli framgångsrika på jobbet, vara världens bästa föräldrar, bli rika, ha fantastiska hus, vara en spännande partner, se vackra ut, resa mycket och vara mästerkockar.
Det är lite jobbigt.
Därför mår generation duktig dåligt.
Men det finns faktiskt fler förklaringar än den interna. Jag menar, det är inte bara vi som är fucked up i hjärnan.
Vi är generationen utan föräldrar. Eller: Visst finns de, men de syns inte så värst mycket. De är inte till så mycket hjälp. För att vara krass: De lever sina nya liv och har inte riktigt tid att vara mor- och farföräldrar. Dessutom genererar de inget arv, för de lever alltför länge och spenderar för mycket.
Det finns en poäng till. Allting kostar idag - även det som var gratis någon generation tillbaka. Sjukvården kan inte längre sägas vara fri, man får betala 300 spänn bara en läkare rekommenderar Alvedon. Glasögonbidraget är borttaget och det finns fler exempel. Vår fina välfärd har nedmonterats på många områden, trots att vi skattar mer än någonsin. (Momsen – som började som en tillfällig skatt på några varor, medan välfärden byggdes upp – har ju kommit för att stanna, minst sagt.)
Vi är också ideologiskt och religiöst förvirrade. Det var inte modernt på vår tid. Och även om vi känner att något saknas, så finns det knappt på världskartan att öppna för en livsåskådning av något andligt slag.
Så orsakerna till att generation duktig/plikt inte orkar är många. Tyvärr tror jag att vi kommer att bli en dyr historia för sjukvården om vi inte hittar bättre vägar.
För ingen kan vara driven som Oprah, vacker som Tyra, smart som Stephen Hawking, kökskunnig som Tina, inredningsproffs som Jon Eliasson, sexig som Dita von Teese och superförälder som en 30-talshusmor. Det går inte. Men det inser vi inte riktigt i vår strävan att alltid excellera.
Vi vill ju så gärna vara bra.
Och vårt problem är enkelt:
Vi gör för bra på för många områden.
Vår uppfostran och samhällsandan under vår uppväxt innebär att vi vill excellera på alla områden. Vi vill bli framgångsrika på jobbet, vara världens bästa föräldrar, bli rika, ha fantastiska hus, vara en spännande partner, se vackra ut, resa mycket och vara mästerkockar.
Det är lite jobbigt.
Därför mår generation duktig dåligt.
Men det finns faktiskt fler förklaringar än den interna. Jag menar, det är inte bara vi som är fucked up i hjärnan.
Vi är generationen utan föräldrar. Eller: Visst finns de, men de syns inte så värst mycket. De är inte till så mycket hjälp. För att vara krass: De lever sina nya liv och har inte riktigt tid att vara mor- och farföräldrar. Dessutom genererar de inget arv, för de lever alltför länge och spenderar för mycket.
Det finns en poäng till. Allting kostar idag - även det som var gratis någon generation tillbaka. Sjukvården kan inte längre sägas vara fri, man får betala 300 spänn bara en läkare rekommenderar Alvedon. Glasögonbidraget är borttaget och det finns fler exempel. Vår fina välfärd har nedmonterats på många områden, trots att vi skattar mer än någonsin. (Momsen – som började som en tillfällig skatt på några varor, medan välfärden byggdes upp – har ju kommit för att stanna, minst sagt.)
Vi är också ideologiskt och religiöst förvirrade. Det var inte modernt på vår tid. Och även om vi känner att något saknas, så finns det knappt på världskartan att öppna för en livsåskådning av något andligt slag.
Så orsakerna till att generation duktig/plikt inte orkar är många. Tyvärr tror jag att vi kommer att bli en dyr historia för sjukvården om vi inte hittar bättre vägar.
För ingen kan vara driven som Oprah, vacker som Tyra, smart som Stephen Hawking, kökskunnig som Tina, inredningsproffs som Jon Eliasson, sexig som Dita von Teese och superförälder som en 30-talshusmor. Det går inte. Men det inser vi inte riktigt i vår strävan att alltid excellera.
Vi vill ju så gärna vara bra.
måndag 7 februari 2011
"Det blev kväll för fort"
Läste i Lokaltidningen om en cykelaffärsinnehavare. Vid strax över 80 fyllda, packar han ihop butiken. Då som först.
Hans upplevelse av yrkeslivet är att det har varit roligt och bra varenda dag. "Det blev snarare kväll för fort".
Så underbart!
Det är ju verkligen rätt man på rätt plats, ifall man kan känna så. Han har älskat att byta cykelkedjor, reparera punkteringar, småprata med folk i butiken och sälja cyklar. Hans arbetsdag svischade förbi och han var lycklig.
Jag önskar att alla människor kände så på sina jobb. Det vore friskvård, det! Då skulle vi minsann inte ha så mycket stressproblematik, depressioner och annat elände. Gör folk det?
Själv har jag nog aldrig känt så. Inte ens när jag drev dansskola. Visst gillade jag dansandet, men det var också väldigt slitsamt – jag hade ALLTID ont någonstans – och stressigt (ekonomi, städning, rekrytering, marknadsföring osv). Jag måste nog erkänna att jag prickade av dagarna och väntade på lov. Sort of.
Det låter ju deprimerande och negativt, men jag menar inte så. Jag hade verkligen kul också! Men om jag ska vara genomärlig, så längtade jag ju mer efter sportlovet än efter måndag i en vanlig vecka, så är det. Drivkraften för jobbet har alltid varit överlevnad, inte glädje.
Och så har det alltid varit för mig. Skolan var en lång radda av avprickningsbara dagar. Vid varje terminsstart skrev jag upp ett antal pinnar, en för varje skoldag, och så prickade jag av. Jobbade mig ner till lov. Och då hade jag ändå det extremt lätt i skolan. Behövde ju inte direkt kämpa för att få högsta betyg. Tänk på alla de som sliter som djur och inte lyckas toppa ändå! Längtade de efter lov ännu mer än jag?
Det är ju inget sätt att leva ett liv.
För det är dagarna som går som är livet, säger Carola.
Nej, min målsättning måste nog bli att hitta en vardag som är som cykelmannens. En vardag som är så trevlig och positiv för mig, att jag längtar till måndag. Ett jobb som gör att det blir kväll för fort.
Hans upplevelse av yrkeslivet är att det har varit roligt och bra varenda dag. "Det blev snarare kväll för fort".
Så underbart!
Det är ju verkligen rätt man på rätt plats, ifall man kan känna så. Han har älskat att byta cykelkedjor, reparera punkteringar, småprata med folk i butiken och sälja cyklar. Hans arbetsdag svischade förbi och han var lycklig.
Jag önskar att alla människor kände så på sina jobb. Det vore friskvård, det! Då skulle vi minsann inte ha så mycket stressproblematik, depressioner och annat elände. Gör folk det?
Själv har jag nog aldrig känt så. Inte ens när jag drev dansskola. Visst gillade jag dansandet, men det var också väldigt slitsamt – jag hade ALLTID ont någonstans – och stressigt (ekonomi, städning, rekrytering, marknadsföring osv). Jag måste nog erkänna att jag prickade av dagarna och väntade på lov. Sort of.
Det låter ju deprimerande och negativt, men jag menar inte så. Jag hade verkligen kul också! Men om jag ska vara genomärlig, så längtade jag ju mer efter sportlovet än efter måndag i en vanlig vecka, så är det. Drivkraften för jobbet har alltid varit överlevnad, inte glädje.
Och så har det alltid varit för mig. Skolan var en lång radda av avprickningsbara dagar. Vid varje terminsstart skrev jag upp ett antal pinnar, en för varje skoldag, och så prickade jag av. Jobbade mig ner till lov. Och då hade jag ändå det extremt lätt i skolan. Behövde ju inte direkt kämpa för att få högsta betyg. Tänk på alla de som sliter som djur och inte lyckas toppa ändå! Längtade de efter lov ännu mer än jag?
Det är ju inget sätt att leva ett liv.
För det är dagarna som går som är livet, säger Carola.
Nej, min målsättning måste nog bli att hitta en vardag som är som cykelmannens. En vardag som är så trevlig och positiv för mig, att jag längtar till måndag. Ett jobb som gör att det blir kväll för fort.
söndag 6 februari 2011
Vilse i pannkakan
Det är många som känner sig vilsna idag. Eller som Hoola Bandola band skrev: Vem i hela världen kan jag lita på?
När vi inte mår bra, finns det inte så många ställen att ta vägen.
Många har lämnat andlighet och religion bakom sig. Inte tror en modern människa på Gud? Och vilken religion skulle det vara? Det finns ju så många att välja mellan... Många människor idag lever i ett andligt tomrum, har ingen att be till eller något att tro på. Det finns ingen att luta mot, visa tillit till eller överlämna sig. Kvar finns bara de själva, ansvaret vilar på varje individ.
Föräldragenerationen är heller ingen stadig klippa. Många av pensionärerna har fullt upp med sina nya liv, har nästan glömt bort att de är föräldrar (och far- eller morföräldrar) och har inte varken tid eller visdom att komma med. Vi är som träd utan rötter, står och vinglar i verkligheten.
Sjukvården har givit upp. Där struntar man i orsakerna, och medicinerar bort oron med symptomdämpande medel. Det får inte önskvärd effekt. Grundproblemet är ju kvar! När kroppen inte får utlopp för ohälsan på ett sätt, utvecklas fler och fler symptom. Inte blir man friskare eller lyckligare... De flesta känner att det inte är någon idé att gå till doktorn, men man vet inte vart man ska vända sig i stället. Man står ensam i sitt sökande.
Vi har inte ens ett feodalsystem eller någon adel att förlita oss på. Det i sig väl är tur, men vilket också lämnar oss ensamma i ansvaret. Ingen feodalherre att gå och klaga till, ingen adelsman som kan förbarma sig över oss.
Vetenskapen, som skulle ersätta andligheten, sitter inlåst på sina institutioner och forskar, långt bort från verkligheten och mänskligheten. De kommer fram till verkligt bra saker, men når inte ut. Vi har ingen hjälp av dem heller.
Våra idoler hittar vi inom musik och sport, men de orkar inte bära våra bördor eller frälsa oss ifrån ondo. De är bara människor de också och kan inte bära ansvaret för så många människors välbefinnande. Så vi beundrar dem på avstånd, ensamma i vardagen.
Vi står så ensamma.
Inte konstigt att vi känner oss lite vilse i pannkakan emellanåt.
För det är en tung börda att bära.
En knut i ett fiskenät blir viktig i sitt sammanhang, men lösklippt från resten av nätet är den bara... en knut. Och nätet har ett hål.
Det är nog dags att vi börjar erkänna nätets betydelse. Att vi vågar se oss som flerdimensionella varelser som faktiskt behöver stimulans på fler plan; kroppsligt, själsligt, andligt och emotionellt. Att vi är delar av en helhet, att vi är beroende av varandra. Och att vi finns till i ett sammanhang.
När vi inte mår bra, finns det inte så många ställen att ta vägen.
Många har lämnat andlighet och religion bakom sig. Inte tror en modern människa på Gud? Och vilken religion skulle det vara? Det finns ju så många att välja mellan... Många människor idag lever i ett andligt tomrum, har ingen att be till eller något att tro på. Det finns ingen att luta mot, visa tillit till eller överlämna sig. Kvar finns bara de själva, ansvaret vilar på varje individ.
Föräldragenerationen är heller ingen stadig klippa. Många av pensionärerna har fullt upp med sina nya liv, har nästan glömt bort att de är föräldrar (och far- eller morföräldrar) och har inte varken tid eller visdom att komma med. Vi är som träd utan rötter, står och vinglar i verkligheten.
Sjukvården har givit upp. Där struntar man i orsakerna, och medicinerar bort oron med symptomdämpande medel. Det får inte önskvärd effekt. Grundproblemet är ju kvar! När kroppen inte får utlopp för ohälsan på ett sätt, utvecklas fler och fler symptom. Inte blir man friskare eller lyckligare... De flesta känner att det inte är någon idé att gå till doktorn, men man vet inte vart man ska vända sig i stället. Man står ensam i sitt sökande.
Vi har inte ens ett feodalsystem eller någon adel att förlita oss på. Det i sig väl är tur, men vilket också lämnar oss ensamma i ansvaret. Ingen feodalherre att gå och klaga till, ingen adelsman som kan förbarma sig över oss.
Vetenskapen, som skulle ersätta andligheten, sitter inlåst på sina institutioner och forskar, långt bort från verkligheten och mänskligheten. De kommer fram till verkligt bra saker, men når inte ut. Vi har ingen hjälp av dem heller.
Våra idoler hittar vi inom musik och sport, men de orkar inte bära våra bördor eller frälsa oss ifrån ondo. De är bara människor de också och kan inte bära ansvaret för så många människors välbefinnande. Så vi beundrar dem på avstånd, ensamma i vardagen.
Vi står så ensamma.
Inte konstigt att vi känner oss lite vilse i pannkakan emellanåt.
För det är en tung börda att bära.
En knut i ett fiskenät blir viktig i sitt sammanhang, men lösklippt från resten av nätet är den bara... en knut. Och nätet har ett hål.
Det är nog dags att vi börjar erkänna nätets betydelse. Att vi vågar se oss som flerdimensionella varelser som faktiskt behöver stimulans på fler plan; kroppsligt, själsligt, andligt och emotionellt. Att vi är delar av en helhet, att vi är beroende av varandra. Och att vi finns till i ett sammanhang.
lördag 5 februari 2011
Se in i framtiden
Ibland vet jag hur saker och ting kommer att hända. Det kan vara i kort perspektiv, bara de närmaste minuterna, eller i längre med spann på många år.
När jag ser det, så blir det så.
Tyvärr kan jag inte välja vad jag ska se och när. Det bara händer. När jag var yngre sa jag ofta till mina föräldrar "att det här har redan hänt", eftersom jag visste hur det skulle bli. Vardagliga saker, som att någon stänger en bildörr, men en flik av en röd tröja blir klämd utanför. Eller att mamma slår i huvudet på bagageluckan och får en blå bula.
Jag fick veta att det hette déjà vu, och att det var hjärnan som spelade en ett spratt. Att man egentligen såg det precis när det hände, men att hjärnan spelade upp sekvensen två gånger väldigt fort, så att det andra gången kändes som att det hade hänt förut.
I tjugoårsåldern började det hända för längre sekvenser. Jag kunde säga hur saker och ting skulle utvecklas under några veckor eller månader. Inga revolutionerande saker, men ändå sådant som andra inte trodde skulle hända. Men visst fick jag rätt.
Idag kan jag se vissa saker framför mig. De kan spinna över åratal, vilket kan underlätta planeringen av saker och ting. Men som sagt: Jag väljer inte på vilka områden jag är klarsynt. Det är opraktiskt.
Och ibland vill man inte veta.
Då känns det svårt att se.
Då hoppas jag att jag bara har livlig fantasi, att det är osanning.
Men det som i förväg verkar hemskt, kan faktiskt väldigt ofta kännas som den bästa lösningen när det väl händer. En välsignelse i förklädnad... Därför är det vist att inte agera annorlunda bara för att man vet. Då kanske det bara blir krångligare. Ska det hända, så kommer det att hända. Frågan är bara hur många vändor ödet måste ta.
Så man kan verkligen fråga sig vad det då är för nytta med att kunna se in i framtiden. Det enda man kan göra är att förbereda sig på vad som ska komma. Och det är väl i och för sig bra när man har kontrollbehov som jag!
När jag ser det, så blir det så.
Tyvärr kan jag inte välja vad jag ska se och när. Det bara händer. När jag var yngre sa jag ofta till mina föräldrar "att det här har redan hänt", eftersom jag visste hur det skulle bli. Vardagliga saker, som att någon stänger en bildörr, men en flik av en röd tröja blir klämd utanför. Eller att mamma slår i huvudet på bagageluckan och får en blå bula.
Jag fick veta att det hette déjà vu, och att det var hjärnan som spelade en ett spratt. Att man egentligen såg det precis när det hände, men att hjärnan spelade upp sekvensen två gånger väldigt fort, så att det andra gången kändes som att det hade hänt förut.
I tjugoårsåldern började det hända för längre sekvenser. Jag kunde säga hur saker och ting skulle utvecklas under några veckor eller månader. Inga revolutionerande saker, men ändå sådant som andra inte trodde skulle hända. Men visst fick jag rätt.
Idag kan jag se vissa saker framför mig. De kan spinna över åratal, vilket kan underlätta planeringen av saker och ting. Men som sagt: Jag väljer inte på vilka områden jag är klarsynt. Det är opraktiskt.
Och ibland vill man inte veta.
Då känns det svårt att se.
Då hoppas jag att jag bara har livlig fantasi, att det är osanning.
Men det som i förväg verkar hemskt, kan faktiskt väldigt ofta kännas som den bästa lösningen när det väl händer. En välsignelse i förklädnad... Därför är det vist att inte agera annorlunda bara för att man vet. Då kanske det bara blir krångligare. Ska det hända, så kommer det att hända. Frågan är bara hur många vändor ödet måste ta.
Så man kan verkligen fråga sig vad det då är för nytta med att kunna se in i framtiden. Det enda man kan göra är att förbereda sig på vad som ska komma. Och det är väl i och för sig bra när man har kontrollbehov som jag!
fredag 4 februari 2011
Hur jobbar man?
Jag har liksom aldrig riktigt lärt mig hur man jobbar. Alltså, när man jobbar NORMALT.
Efter min senaste labrovinkel i en stor organisation, har jag förstått att det inte går till som jag trodde.
Eftersom jag nästan bara har varit egen företagare under mitt yrkesverksamma liv, har jag ingenting att jämföra med. Min bild av hur man jobbar är tydligen lite skev...
För det första jobbar jag alltid så fort jag kan.
Det finns ju ingen anledning att dra på det! Ju fortare det kommer ur händerna, desto bättre. Den enda gränsen som finns är att det ska vara rätt när det lämnar mig. Inte fort och fel - fort och rätt.
Princip: Det växer ingen mossa på rullande stenar.
För det andra hittar jag ständigt på nya saker.
Det finns alltid saker att göra. Om inte annat kan man städa skåpen i köket eller sortera mailboxen. Jag brukar också ha ett fack med "att ta tag i någon dag"-saker. Den brukar innehålla spännande saker! Annars kan man ju måla om den där tråkiga väggen. Att inte ha något att göra förstår jag inte.
Princip: Man har så roligt man gör sig.
För det tredje vill jag alltid utveckla och utvecklas.
Det är ju så man överlever! Man måste hitta nya marknader, nya nischer, nya infallsvinklar. Och man måste ständigt utvärdera det man redan gör och har, så att man vet att allt fungerar optimalt.
Princip: Man lär så länge man lever.
I arbetslivet verkar det finnas många som både maskar, är sysslolösa och inte bryr sig alls. Det tycker jag är obegripligt. Jobbar man kanske med fel saker då? Vad värre är: De HATAR såna som jag. Huvvaligen så impopulär man blir... Eller som en arbetskompis sa en gång: "Du får alla oss andra att se dåliga ut."
Ha!
Det tycker jag är hysteriskt!
Dels att känna så, dels att erkänna det.
Så jag kan konstatera följande: Jag behöver gå en kurs.
"Hur man jobbar på vanliga arbetsplatser – tempo, takt och ton" kan den heta.
Eller så fortsätter jag att vara egen företagare, för då får jag göra som jag vill...
Efter min senaste labrovinkel i en stor organisation, har jag förstått att det inte går till som jag trodde.
Eftersom jag nästan bara har varit egen företagare under mitt yrkesverksamma liv, har jag ingenting att jämföra med. Min bild av hur man jobbar är tydligen lite skev...
För det första jobbar jag alltid så fort jag kan.
Det finns ju ingen anledning att dra på det! Ju fortare det kommer ur händerna, desto bättre. Den enda gränsen som finns är att det ska vara rätt när det lämnar mig. Inte fort och fel - fort och rätt.
Princip: Det växer ingen mossa på rullande stenar.
För det andra hittar jag ständigt på nya saker.
Det finns alltid saker att göra. Om inte annat kan man städa skåpen i köket eller sortera mailboxen. Jag brukar också ha ett fack med "att ta tag i någon dag"-saker. Den brukar innehålla spännande saker! Annars kan man ju måla om den där tråkiga väggen. Att inte ha något att göra förstår jag inte.
Princip: Man har så roligt man gör sig.
För det tredje vill jag alltid utveckla och utvecklas.
Det är ju så man överlever! Man måste hitta nya marknader, nya nischer, nya infallsvinklar. Och man måste ständigt utvärdera det man redan gör och har, så att man vet att allt fungerar optimalt.
Princip: Man lär så länge man lever.
I arbetslivet verkar det finnas många som både maskar, är sysslolösa och inte bryr sig alls. Det tycker jag är obegripligt. Jobbar man kanske med fel saker då? Vad värre är: De HATAR såna som jag. Huvvaligen så impopulär man blir... Eller som en arbetskompis sa en gång: "Du får alla oss andra att se dåliga ut."
Ha!
Det tycker jag är hysteriskt!
Dels att känna så, dels att erkänna det.
Så jag kan konstatera följande: Jag behöver gå en kurs.
"Hur man jobbar på vanliga arbetsplatser – tempo, takt och ton" kan den heta.
Eller så fortsätter jag att vara egen företagare, för då får jag göra som jag vill...
torsdag 3 februari 2011
Sortera strumpor
Att sortera strumpor efter tvätt är en syssla som går mig på nerverna.
Det är många strumpor. Fyra individer, åtta fötter, byte 7 dagar i veckan. Minst. De är dessutom ofta skrynkliga, hopknörvlade och därför ibland fortfarande smutsiga. Hopplösheten sprider sig.
De är olika; de matchar inte. Hur det går till, är oklart. Man kunde ju tycka att barn med två fötter går med två strumpor till tvättkorgen. Barn tar av sig två strumpor och skulle väl enligt all logik lägga två strumpor i tvättkorgen, som befinner sig precis framför barns näsa. Så är det dock inte. Om det är en vilja att öva sig i basket, eller bara en ondskefull plan vet jag inte. Säkert är dock att otaliga strumpmakar kommer på irrvägar redan innan de kommer in i tvätten.
Ibland matchar de nästan. Det finns två illgröna strumpor i torktumlaren, vilket först gör mig glad. Vid en närmare titt visar det sig dock att en av dem har en buss på skaftet och den andra har en motorcykel. Hur går det till?
Det finns försvinnande strumpor. Man kan vara HELT säker på att två lila strumpor stoppades in i maskinen, men ut kommer bara en. Efter genomletning av påslakan och örngott kvarstår faktum: En lila strumpa har försvunnit. Vart tar alla vilda strumpor vägen?
Jag sorterar och sorterar och sträcker och knorpar ihop dem i fina bulor. Därefter lägger jag dem i olika personhögar och försöker få högarna att inte trilla ihop eller svälla ut.
Tio minuter in i denna hysteriskt tråkiga och SVÅRA syssla, är jag lätt nervös. Då återstår fortfarande tre fjärdedelar av torktumlarens innehåll. Jag kör de lättaste först, de kulörta, de tydligt mönstrade, de bra. Ju färre blå och lila och gröna det blir, desto större blir klumpen i min mage. Det värsta närmar sig...
Även om maken snällt har köpt ytterligt kulörta varianter, är alltid det värsta kvar i slutet: Den mörka massan. Svarta strumpor. Olika modell, olika längd, olika stora. GAAAH!
Man får ta ut dem, en och en, sträcka dem och titta noga. Hur ser mudden ut? Hälen? Vilket material? Och så lägga den i ett speciellt hörn och leta vidare efter nästa. Efter nio strumpor har jag fortfarande ingen match. Det börjar likna ett gigantiskt strumpmemory och min hjärna är full.
IIIIIH! - i.
Jag känner hur jag börjar bli galen. Ler stelt och ögonen stirrar.
Strumpsortering.
En så tråkig uppgift borde inte KUNNA finnas. Detta fenomen trotsar naturlagarna, liksom, och borde – om det fanns någon rättvisa i världen – självdestruera. Men inte då.
Till sist har jag även fått ihop de svarta paren.
Utom två.
Det är två olika svarta kvar, det är det alltid.
De matchar inte, varken i färg, längd eller kvalitet, men det skiter jag i.
Jag knorpar ihop dem till ett par i ilska, väl medveten om att maken kommer att använda dem ihop. Och lägga dem i tvätten om någon dag igen.
Och att jag kommer att vara lika irriterad nästa gång jag har tvättat dem...
Det är många strumpor. Fyra individer, åtta fötter, byte 7 dagar i veckan. Minst. De är dessutom ofta skrynkliga, hopknörvlade och därför ibland fortfarande smutsiga. Hopplösheten sprider sig.
De är olika; de matchar inte. Hur det går till, är oklart. Man kunde ju tycka att barn med två fötter går med två strumpor till tvättkorgen. Barn tar av sig två strumpor och skulle väl enligt all logik lägga två strumpor i tvättkorgen, som befinner sig precis framför barns näsa. Så är det dock inte. Om det är en vilja att öva sig i basket, eller bara en ondskefull plan vet jag inte. Säkert är dock att otaliga strumpmakar kommer på irrvägar redan innan de kommer in i tvätten.
Ibland matchar de nästan. Det finns två illgröna strumpor i torktumlaren, vilket först gör mig glad. Vid en närmare titt visar det sig dock att en av dem har en buss på skaftet och den andra har en motorcykel. Hur går det till?
Det finns försvinnande strumpor. Man kan vara HELT säker på att två lila strumpor stoppades in i maskinen, men ut kommer bara en. Efter genomletning av påslakan och örngott kvarstår faktum: En lila strumpa har försvunnit. Vart tar alla vilda strumpor vägen?
Jag sorterar och sorterar och sträcker och knorpar ihop dem i fina bulor. Därefter lägger jag dem i olika personhögar och försöker få högarna att inte trilla ihop eller svälla ut.
Tio minuter in i denna hysteriskt tråkiga och SVÅRA syssla, är jag lätt nervös. Då återstår fortfarande tre fjärdedelar av torktumlarens innehåll. Jag kör de lättaste först, de kulörta, de tydligt mönstrade, de bra. Ju färre blå och lila och gröna det blir, desto större blir klumpen i min mage. Det värsta närmar sig...
Även om maken snällt har köpt ytterligt kulörta varianter, är alltid det värsta kvar i slutet: Den mörka massan. Svarta strumpor. Olika modell, olika längd, olika stora. GAAAH!
Man får ta ut dem, en och en, sträcka dem och titta noga. Hur ser mudden ut? Hälen? Vilket material? Och så lägga den i ett speciellt hörn och leta vidare efter nästa. Efter nio strumpor har jag fortfarande ingen match. Det börjar likna ett gigantiskt strumpmemory och min hjärna är full.
IIIIIH! - i.
Jag känner hur jag börjar bli galen. Ler stelt och ögonen stirrar.
Strumpsortering.
En så tråkig uppgift borde inte KUNNA finnas. Detta fenomen trotsar naturlagarna, liksom, och borde – om det fanns någon rättvisa i världen – självdestruera. Men inte då.
Till sist har jag även fått ihop de svarta paren.
Utom två.
Det är två olika svarta kvar, det är det alltid.
De matchar inte, varken i färg, längd eller kvalitet, men det skiter jag i.
Jag knorpar ihop dem till ett par i ilska, väl medveten om att maken kommer att använda dem ihop. Och lägga dem i tvätten om någon dag igen.
Och att jag kommer att vara lika irriterad nästa gång jag har tvättat dem...
onsdag 2 februari 2011
Drömmar
Det är svårt att veta vad som är vad i början. Alltså: När man börjar notera sina drömmar.
För det första gäller det att lära sig komma ihåg vad man drömmer. Man måste slappna av i det - minns man inte, var det nog inget viktigt. Ett litet noteringshäfte vid sängen eller vid toaletten kan också hjälpa.
Sedan ska man lära sig hur de olika drömmarna känns. Vissa drömmar är bara bearbetningar av det man har upplevt under dagen. De påminner om saker som har hänt, klistrar ihop verklighet med TV. Ibland har de inslag av viktiga saker – oftast de saker som inte alls "passar in" i drömmen.
Man kan drömma symboliska drömmar, där saker och ting är lite konstiga. Man kanske försöker lära sig köra en flygande matta, och undrar varför den är spikad i golvet. Då handlar det förstås om symboler. Själv tycker jag att det är bra att själv tolka drömmarna efter sitt eget huvud. Vissa saker är dock skönt att få hjälp med, som t ex färger. Jag kan aldrig komma ihåg vad de olika färgerna står för... Då är det bra med en uppslagsbok!
Profetiska drömmar tycker jag känns som att se på en film. De utspelar sig, ofta med en känsla av att man liksom står bredvid och bara flyter med i drömmen. Dessa drömmar förutspår framtiden. Ibland är de väldigt rättframma. Saker och ting ser ut som de gör i verkligheten, folk har sina rätta namn och allt är begripligt. Ibland har de symboliska inslag också. Då börjar det bli krångligt att veta vad som är vad.
Jag älskar att drömma! När jag började drömma sanndrömmar (profetiska drömmar) för många, många år sedan, tog det ett tag innan jag kunde använda det till något. Nu är det en ständig källa till glädje och förväntan! Det är roligt... Man hinner glädjas långt innan det händer, man hinner förbereda sig och man är alltid lika glad när det väl händer.
Det enda trista är att jag inte kan drömma om lottorader.
Undrar om det går att lära sig?
Om ni ser att jag vinner 111 miljoner, så vet ni... :)
För det första gäller det att lära sig komma ihåg vad man drömmer. Man måste slappna av i det - minns man inte, var det nog inget viktigt. Ett litet noteringshäfte vid sängen eller vid toaletten kan också hjälpa.
Sedan ska man lära sig hur de olika drömmarna känns. Vissa drömmar är bara bearbetningar av det man har upplevt under dagen. De påminner om saker som har hänt, klistrar ihop verklighet med TV. Ibland har de inslag av viktiga saker – oftast de saker som inte alls "passar in" i drömmen.
Man kan drömma symboliska drömmar, där saker och ting är lite konstiga. Man kanske försöker lära sig köra en flygande matta, och undrar varför den är spikad i golvet. Då handlar det förstås om symboler. Själv tycker jag att det är bra att själv tolka drömmarna efter sitt eget huvud. Vissa saker är dock skönt att få hjälp med, som t ex färger. Jag kan aldrig komma ihåg vad de olika färgerna står för... Då är det bra med en uppslagsbok!
Profetiska drömmar tycker jag känns som att se på en film. De utspelar sig, ofta med en känsla av att man liksom står bredvid och bara flyter med i drömmen. Dessa drömmar förutspår framtiden. Ibland är de väldigt rättframma. Saker och ting ser ut som de gör i verkligheten, folk har sina rätta namn och allt är begripligt. Ibland har de symboliska inslag också. Då börjar det bli krångligt att veta vad som är vad.
Jag älskar att drömma! När jag började drömma sanndrömmar (profetiska drömmar) för många, många år sedan, tog det ett tag innan jag kunde använda det till något. Nu är det en ständig källa till glädje och förväntan! Det är roligt... Man hinner glädjas långt innan det händer, man hinner förbereda sig och man är alltid lika glad när det väl händer.
Det enda trista är att jag inte kan drömma om lottorader.
Undrar om det går att lära sig?
Om ni ser att jag vinner 111 miljoner, så vet ni... :)
tisdag 1 februari 2011
Övergrepp på barn
Det svartnar för mina ögon när jag bara tänker på dem: Pedofilerna.
Vuxna som förgriper sig på barn är sjuka i huvudet. Det finns ingenting förmildrande, jag har ingen förståelse att ge dem. Jag tror att de aldrig, aldrig blir friska och att de därför ska låsas in på livstid.
Hårda ord?
Ja.
Men det måste saknas viktiga bitar i både huvud och själ där. Empati, till exempel, kan de ju inte ha ens ett kryddmått av. Och de är ju inte alls vuxna, eftersom de inte har förstått vilket ansvar en vuxen människa ska ta. Dessutom har de något allvarligt fel på sin sexualdrift, som kräver dominans och maktspel. De förstår heller inte sociala spel eller samhällets regler.
Det är helt enkelt allvarliga fel på dem, om du frågar mig. Och jag blir så jävla arg att jag darrar när jag tänker på att de kan dömas för grov våldtäkt mot barn och sitta i fängelse i bara två år!!!! Hade jag fått bestämma, hade de kastrerats och stängts in på livstids tvångsarbete.
Ärligt talat tycker jag inte ens att de har existensberättigande. Här erkänner jag att jag är en smula omänsklig, men det är så jag känner. För min del hade man gärna fått införa dödsstraff för de här dåden.
Sant: Jag är helt oresonlig – och jag står för det.
För mig är det betydligt värre att förgripa sig sexuellt på barn än att mörda någon. Visst är det trist att någon dör, men då lider de i alla fall inte. Att börja sitt liv med att en vuxen person, någon man litar på, utnyttjar en på obegripliga, skamliga sätt för sin egen njutning, förstör ju ett helt liv. Förövarna dömer sina offer till en livstid av dålig självkänsla, ofta olika typer av beroenden, till grubblerier och dåliga relationer. Det är vidrigt! Så maktlösa som dessa barn måste känna sig... Jag kan inte andas när jag tänker på det.
Jag säger bara det: Dessa brott borde bestraffas betydligt hårdare. Kunde jag ändra på EN sak i hela vårt samhälle, så skulle det vara detta: Livstidsstraff för våldtäkt mot barn.
Och du som är pedofil: Håll dig undan, så långt bort du kan från mig och alla mina närstående. Det är ett gott råd. Så blir vi inte olyckliga, varken du eller jag.
Vuxna som förgriper sig på barn är sjuka i huvudet. Det finns ingenting förmildrande, jag har ingen förståelse att ge dem. Jag tror att de aldrig, aldrig blir friska och att de därför ska låsas in på livstid.
Hårda ord?
Ja.
Men det måste saknas viktiga bitar i både huvud och själ där. Empati, till exempel, kan de ju inte ha ens ett kryddmått av. Och de är ju inte alls vuxna, eftersom de inte har förstått vilket ansvar en vuxen människa ska ta. Dessutom har de något allvarligt fel på sin sexualdrift, som kräver dominans och maktspel. De förstår heller inte sociala spel eller samhällets regler.
Det är helt enkelt allvarliga fel på dem, om du frågar mig. Och jag blir så jävla arg att jag darrar när jag tänker på att de kan dömas för grov våldtäkt mot barn och sitta i fängelse i bara två år!!!! Hade jag fått bestämma, hade de kastrerats och stängts in på livstids tvångsarbete.
Ärligt talat tycker jag inte ens att de har existensberättigande. Här erkänner jag att jag är en smula omänsklig, men det är så jag känner. För min del hade man gärna fått införa dödsstraff för de här dåden.
Sant: Jag är helt oresonlig – och jag står för det.
För mig är det betydligt värre att förgripa sig sexuellt på barn än att mörda någon. Visst är det trist att någon dör, men då lider de i alla fall inte. Att börja sitt liv med att en vuxen person, någon man litar på, utnyttjar en på obegripliga, skamliga sätt för sin egen njutning, förstör ju ett helt liv. Förövarna dömer sina offer till en livstid av dålig självkänsla, ofta olika typer av beroenden, till grubblerier och dåliga relationer. Det är vidrigt! Så maktlösa som dessa barn måste känna sig... Jag kan inte andas när jag tänker på det.
Jag säger bara det: Dessa brott borde bestraffas betydligt hårdare. Kunde jag ändra på EN sak i hela vårt samhälle, så skulle det vara detta: Livstidsstraff för våldtäkt mot barn.
Och du som är pedofil: Håll dig undan, så långt bort du kan från mig och alla mina närstående. Det är ett gott råd. Så blir vi inte olyckliga, varken du eller jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)