Varje år på nyårsafton stänger vi dörren för det gamla året och välkomnar det nya med öppna armar.
Måtte det nya året bli gladare, friskare, öppnare, rikare än det förra!
Hoppas att det här blir året då det händer, det där vi längtar efter!
Året då DET VÄNDER.
Ibland kan jag tänka att det är lite tur att åtminstone jag har så dåligt minne. Ifall jag stannade upp och tänkte på de förväntningar jag hade inför i år, så skulle nyårsafton nog kännas som en sorgens och besvikelsens dag.
Hela det senaste decenniet har varit rätt tungt för min del. Det har varit nollornas decennium, och det har gått hårt åt mig och många fler.
Visserligen har jag på senare år gått från klarhet till klarhet, men det har gått LÅNGSAMT.
Och jag är inte bra på långsamt.
Å andra sidan - tillbaka till 2010 - har mycket hänt under årets gång. Inte just det som jag trodde och hoppades, men andra... väldigt bra saker. En sten lyft från mina axlar, ett gäng insikter landade, ett hjärta uppvärmt och utvidgat, många härliga människor och många ord.
Sett i det perspektivet var 2010 kanske året det vände.
Ja, när jag tänker på det så är det nog så.
2010 var nog året då jag kom in på ett nytt spår, valde en ny väg, gjorde mig av med gammalt skräp och lämnade det gamla bakom mig.
Härmed utnämner jag mitt 2010 till uppbrottets år!
Må 2011 bli fortsättningen på det nya spåret!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Krig
Jag har svårt att sätta mig in i de bedrövelser som krig genom tiderna har inneburit. Min inlevelseförmåga klarar inte riktigt det. Det är som om hjärnan stängs av när jag försöker tänka hur det är.
Ofta tänker jag: Hur är de skapta som kan befinna sig mitt i detta och strida för någon av sidorna?
Lär de sig att stänga av på något sätt?
Är det en överlevnadsinstinkt?
Jag som inte ens kan se blod, som blir kokande arg när ett barn blir mobbat och som hatar orättvisor skulle nog inte överleva en dag.
Forskare har upptäckt att vi är oerhört känsliga för osunda relationer. Efter tre månader i en sådan (t ex samvaron med någon som misshandlar en, mobbning på jobbet eller liknande), så släcks empaticentret i hjärnan ut steg för steg. Rådet de ger är: Kan du inte förändra relationen på tre månader, så lämna den.
Ett krig är ju precis som det, fast i kubik. Är det empatidöden som "räddar" de som befinner sig i den situationen?
I så fall är det inte konstigt om man har svårt att anpassa sig till ett vanligt liv efteråt. Posttraumatisk stress och så.
Det tar väl tid för reptilhjärnan att starta det nedlagda empaticentret.
Ofta tänker jag: Hur är de skapta som kan befinna sig mitt i detta och strida för någon av sidorna?
Lär de sig att stänga av på något sätt?
Är det en överlevnadsinstinkt?
Jag som inte ens kan se blod, som blir kokande arg när ett barn blir mobbat och som hatar orättvisor skulle nog inte överleva en dag.
Forskare har upptäckt att vi är oerhört känsliga för osunda relationer. Efter tre månader i en sådan (t ex samvaron med någon som misshandlar en, mobbning på jobbet eller liknande), så släcks empaticentret i hjärnan ut steg för steg. Rådet de ger är: Kan du inte förändra relationen på tre månader, så lämna den.
Ett krig är ju precis som det, fast i kubik. Är det empatidöden som "räddar" de som befinner sig i den situationen?
I så fall är det inte konstigt om man har svårt att anpassa sig till ett vanligt liv efteråt. Posttraumatisk stress och så.
Det tar väl tid för reptilhjärnan att starta det nedlagda empaticentret.
Fd Sovjet
Geografi var enklare när jag var ung. Då fanns de europeiska länderna, de nordamerikanska staterna som var prio 1. Sedan skulle man ha ett hum om Mellanöstern, Afrika och Asien. Syd- och Mellanamerika var inte så noga, det hade vi nog bara ett prov på.
Det oerhört praktiska var att Sovjet fanns. Ett land, som sträckte sig över två kontinenter. En sak att hålla reda på: Framför Uralbergen = Europa, bakom = Asien. Smidigt.
Idag är det en hoper av länder.
Jag är så usel på dem, vet knappt vad de heter och inte var de ligger. Ett knep är att när det heter -stan på slutet, så ligger det bortåt Pakistan. Kirgistan, Uzbekistan och de där - långtbortistanländerna. Men de andra... Vitryssland, Georgien, Armenien osv... Jag känner mig yr.
Jag som just hade lärt mig Balkan-länderna!
Det verkar som om det var lättare att lära sig nya saker när man var ung. Fastän jag har tittat på kartan säkert två gånger, kommer jag inte ihåg. Och det stressar mig. Jag behöver ha koll på geografi för att känna mig hemma och trygg - på den här planeten.
Är det för att jag är en alien?
Det oerhört praktiska var att Sovjet fanns. Ett land, som sträckte sig över två kontinenter. En sak att hålla reda på: Framför Uralbergen = Europa, bakom = Asien. Smidigt.
Idag är det en hoper av länder.
Jag är så usel på dem, vet knappt vad de heter och inte var de ligger. Ett knep är att när det heter -stan på slutet, så ligger det bortåt Pakistan. Kirgistan, Uzbekistan och de där - långtbortistanländerna. Men de andra... Vitryssland, Georgien, Armenien osv... Jag känner mig yr.
Jag som just hade lärt mig Balkan-länderna!
Det verkar som om det var lättare att lära sig nya saker när man var ung. Fastän jag har tittat på kartan säkert två gånger, kommer jag inte ihåg. Och det stressar mig. Jag behöver ha koll på geografi för att känna mig hemma och trygg - på den här planeten.
Är det för att jag är en alien?
onsdag 29 december 2010
Shoppingsjuka
Det borde finnas ett hem för oss som lider av shoppingmani.
Precis som alkoholism, spelberoende och anorexi, är det en SJUKDOM.
Nej, det är ingenting vi väljer att göra. Vi bara måste, det är en drift, det är ett behov, det får oss att må bättre och klara av jobbiga situationer i livet, det är det som håller oss uppe, det är vår bästa vän...
Du hör va?
Precis som en alkoholist. :)
Men jag har inte kommit så långt att jag gömmer nyköpta saker på hemliga ställen.
Jag har försökt att sätta mig själv på avgiftning. Planen var att jag inte skulle köpa någonting alls på två månader, annat än på ICA. Efter två veckor verkade Maxis klädavdelning väldigt attraktiv och efter tre tyckte jag till och med om köksverktygshyllan på ICA Rydaholm.
Jag är sjuk.
Det kommer av en störning i rotchakrat, bara så ni vet.
En osäkerhet i trygghet, kärlek, mättnad, otörst, värme - de grundläggande behoven.
När man mår dåligt, vet man instinktivt att det handlar om en grundläggande osäkerhet. Felet är att man försöker fylla hålen inombords genom att köpa och äga fin-fina saker.
Men konstigt nog räcker det inte med att titta på de saker man redan har. Det fungerar inte alls, faktiskt. Tvärtom, känns de lite gamla och smutsiga. Kanske också lite skamliga, eftersom vi innerst inne vet hur de kom hem och varför.
Ett sorts självdestruktivt beteende.
Vad man ska göra åt det?
INGEN aning.
Jag experimenterar på.
Hör av mig så fort jag har ett trick! :)
Precis som alkoholism, spelberoende och anorexi, är det en SJUKDOM.
Nej, det är ingenting vi väljer att göra. Vi bara måste, det är en drift, det är ett behov, det får oss att må bättre och klara av jobbiga situationer i livet, det är det som håller oss uppe, det är vår bästa vän...
Du hör va?
Precis som en alkoholist. :)
Men jag har inte kommit så långt att jag gömmer nyköpta saker på hemliga ställen.
Jag har försökt att sätta mig själv på avgiftning. Planen var att jag inte skulle köpa någonting alls på två månader, annat än på ICA. Efter två veckor verkade Maxis klädavdelning väldigt attraktiv och efter tre tyckte jag till och med om köksverktygshyllan på ICA Rydaholm.
Jag är sjuk.
Det kommer av en störning i rotchakrat, bara så ni vet.
En osäkerhet i trygghet, kärlek, mättnad, otörst, värme - de grundläggande behoven.
När man mår dåligt, vet man instinktivt att det handlar om en grundläggande osäkerhet. Felet är att man försöker fylla hålen inombords genom att köpa och äga fin-fina saker.
Men konstigt nog räcker det inte med att titta på de saker man redan har. Det fungerar inte alls, faktiskt. Tvärtom, känns de lite gamla och smutsiga. Kanske också lite skamliga, eftersom vi innerst inne vet hur de kom hem och varför.
Ett sorts självdestruktivt beteende.
Vad man ska göra åt det?
INGEN aning.
Jag experimenterar på.
Hör av mig så fort jag har ett trick! :)
Vintertrafik
OM DU INTE HAR BRA DÄCK PÅ DIN BIL - STANNA HEMMA!
Det är allt jag har att säga.
En till jävla pensionär som kör 50 för att det är snö bredvid vägen och jag kör på dem med flit.
Det är allt jag har att säga.
En till jävla pensionär som kör 50 för att det är snö bredvid vägen och jag kör på dem med flit.
Ett kors att bära
Tänk att vara Jesus. Han har insikt i de stora skeendena, vet hur saker och ting kommer att tima, ser sin del i helheten, sin bricka i det stora spelet.
Han vet att den religion som kommer att uppstå ur hans ord är god. Den är mild, den är human, den respekterar andra och kommer att föra världen vidare.
Men vad mera är: Han är också medveten om vad som krävs för att religionen ska bli en världsreligion... Han vet att det blir krig, ondskefulla och maktfullkomna präster, häxprocesser, tionden, förtryck och allsköns elände på vägen dit.
Vilket kors att bära.
Kanske var det dessa synder som han dog på korset för.
Inte de synder som vi vanliga dödliga begår i våra vardagliga liv, utan de synder som skulle begås i religionens namn.
För de är många, och hemska.
Jag kan förstå att det måste till en Guds sons död.
Och jag kan också förstå att en hel del av dessa hemska övergrepp ändå var nödvändiga för att snabbt sprida kristendomen. Vem skulle annars ha trott på en Gud som låter korsfästa sin egen son? En religion där Gud inte är hämndlysten och maktfullkomlig, som tror på människan, som ger henne fler chanser? Med en livsstil där man ska vara lugn, saktmodig, vända andra kinden till och antivåldsstrategier?
Jag kan förstå att ett visst tvång var nödvändigt, om man ser det från Kristus sida.
Men jag kan också se hur tungt det korset är att bära.
Stackars Jesus.
De synder som begåtts i hans namn måste vara oerhört tunga.
Han vet att den religion som kommer att uppstå ur hans ord är god. Den är mild, den är human, den respekterar andra och kommer att föra världen vidare.
Men vad mera är: Han är också medveten om vad som krävs för att religionen ska bli en världsreligion... Han vet att det blir krig, ondskefulla och maktfullkomna präster, häxprocesser, tionden, förtryck och allsköns elände på vägen dit.
Vilket kors att bära.
Kanske var det dessa synder som han dog på korset för.
Inte de synder som vi vanliga dödliga begår i våra vardagliga liv, utan de synder som skulle begås i religionens namn.
För de är många, och hemska.
Jag kan förstå att det måste till en Guds sons död.
Och jag kan också förstå att en hel del av dessa hemska övergrepp ändå var nödvändiga för att snabbt sprida kristendomen. Vem skulle annars ha trott på en Gud som låter korsfästa sin egen son? En religion där Gud inte är hämndlysten och maktfullkomlig, som tror på människan, som ger henne fler chanser? Med en livsstil där man ska vara lugn, saktmodig, vända andra kinden till och antivåldsstrategier?
Jag kan förstå att ett visst tvång var nödvändigt, om man ser det från Kristus sida.
Men jag kan också se hur tungt det korset är att bära.
Stackars Jesus.
De synder som begåtts i hans namn måste vara oerhört tunga.
tisdag 28 december 2010
Sovtricks
Att tänka som ett barn är en utmaning.
Här är ett exempel som gäller nattning och sovrutiner på kvällen:
Jag och min Make har alltid tyckt att det är viktigt att ungarna kommer i säng i bra tid. Dels för deras skull, de behöver ju sömnen, men också för vår skull, för att vi behöver vuxentid några timmar innan vi knoppar.
Därför har jag alltid framställt sovandet som en ynnest.
"Snart ska du få gå och sova", sa jag till bäbisarna med lycka i rösten.
"Nu behöver du bara vara vaken en halvtimme till, sedan får du sova", sa jag till treåringen.
Därför älskar våra barn att gå och sova. Även om de nu, i den mogna ålder de nu har uppnått, har listat ut att det pågår mer saker när de har somnat. Saker som de egentligen skulle vilja ta del av. Det är lite coolt att vara uppe längre än vanligt, men de är väldigt förtjusta i att gå och lägga sig när det kommer till kritan.
Lilla Dottern har i perioder fått för sig att hon har svårt för att somna. Vid något tillfälle ilsknade jag till och sa:
"Nä, nu får du ligga blick stilla, blunda och inte prata ett enda ord. Det enda du får göra är andas ända tills jag har räknat till 100."
Så gick jag ut ur rummet och räknade långsamt till 100 och när jag kom tillbaka hade hon naturligtvis somnat.
Det roliga är att hon numera tror att man somnar lättare om någon räknar!
"Snälla mamma - kan du räkna?"
"Javisst, gumman. ETT..." säger jag och går glatt därifrån.
Hon somnar på 10 sekunder. :)
Här är ett exempel som gäller nattning och sovrutiner på kvällen:
Jag och min Make har alltid tyckt att det är viktigt att ungarna kommer i säng i bra tid. Dels för deras skull, de behöver ju sömnen, men också för vår skull, för att vi behöver vuxentid några timmar innan vi knoppar.
Därför har jag alltid framställt sovandet som en ynnest.
"Snart ska du få gå och sova", sa jag till bäbisarna med lycka i rösten.
"Nu behöver du bara vara vaken en halvtimme till, sedan får du sova", sa jag till treåringen.
Därför älskar våra barn att gå och sova. Även om de nu, i den mogna ålder de nu har uppnått, har listat ut att det pågår mer saker när de har somnat. Saker som de egentligen skulle vilja ta del av. Det är lite coolt att vara uppe längre än vanligt, men de är väldigt förtjusta i att gå och lägga sig när det kommer till kritan.
Lilla Dottern har i perioder fått för sig att hon har svårt för att somna. Vid något tillfälle ilsknade jag till och sa:
"Nä, nu får du ligga blick stilla, blunda och inte prata ett enda ord. Det enda du får göra är andas ända tills jag har räknat till 100."
Så gick jag ut ur rummet och räknade långsamt till 100 och när jag kom tillbaka hade hon naturligtvis somnat.
Det roliga är att hon numera tror att man somnar lättare om någon räknar!
"Snälla mamma - kan du räkna?"
"Javisst, gumman. ETT..." säger jag och går glatt därifrån.
Hon somnar på 10 sekunder. :)
I Jesu Kristi Namn
Vilka styggelser som har begåtts i Jesus namn.
Våldsbrott, krig och förtryck.
Övergrepp i kloster, för att "stävja" kättare.
Vansinnigt plågsamma metoder för att "rena" såväl troende som otrogna, t ex piskrapp och gissel.
Häxprocesser, förföljelser av de som inte tror likadant.
Ondska.
Det är vad det är för mig. Ren och skär ondska.
Och dessa fruktansvärda handlingar sker i Jesu Kristi Namn, den fredliga, vänliga, toleranta person som beskrivs i Bibeln!
Det gör mig så ont.
Givetvis förstår jag att det handlar väldigt lite om kristendomens grundvalar, och väldigt mycket om enskilda individers maktbehov och självfullkomlighet.
Tyvärr tycker jag att kristendomen har attraherat väldigt många sådana människor, eller åtminstone haft för vana att utse dessa till präster och kardinaler och biskopar. Kanske har onda människor sett sin chans att kunna klättra i en kyrka där alla andra är vänliga och modesta. Kanske har de trott att ändamålen helgar medlen och att de verkar för det goda i all sin förvirring.
Jag vet inte - men helt FEL är det!
Och jag blir upprörd. Den religion som borde ha vuxit fram ur Jesus ord är en vänlig, klok och vacker religion. Så är det inte. Alltför många kristna människor är intoleranta, rigida och otänkande.
(Observera nu att det inte gäller ALLA kristna! Bara allför många.)
En god kristen skulle aldrig kunnat döda en annan för att sprida budskapet om Jesus. Han skulle heller aldrig ha våldtagit eller torterat någon, oliktänkande eller ej. Han eller hon skulle inte ha tvingat på någon kristendomen, bara resonerat och kommunicerat.
Vi vet att det inte har gått till på det viset. Idag låtsas vi att vi kristna har varit så vänliga och heliga, och hela tiden haft Jesus som ledstjärna i vårt missionerande.
Det är ren och skär lögn.
Jag tycker att kyrkan skulle skämmas!
Så mycket ont som har skett innanför ramarna för kristendomen...
Därför kan jag aldrig bli en del av den.
Oavsett hur stor min beundran för Jesus och hans läror är.
För jag tänker ALDRIG representera den kristna historien! Den är alldeles för skamlig och alltför långt ifrån källan.
Våldsbrott, krig och förtryck.
Övergrepp i kloster, för att "stävja" kättare.
Vansinnigt plågsamma metoder för att "rena" såväl troende som otrogna, t ex piskrapp och gissel.
Häxprocesser, förföljelser av de som inte tror likadant.
Ondska.
Det är vad det är för mig. Ren och skär ondska.
Och dessa fruktansvärda handlingar sker i Jesu Kristi Namn, den fredliga, vänliga, toleranta person som beskrivs i Bibeln!
Det gör mig så ont.
Givetvis förstår jag att det handlar väldigt lite om kristendomens grundvalar, och väldigt mycket om enskilda individers maktbehov och självfullkomlighet.
Tyvärr tycker jag att kristendomen har attraherat väldigt många sådana människor, eller åtminstone haft för vana att utse dessa till präster och kardinaler och biskopar. Kanske har onda människor sett sin chans att kunna klättra i en kyrka där alla andra är vänliga och modesta. Kanske har de trott att ändamålen helgar medlen och att de verkar för det goda i all sin förvirring.
Jag vet inte - men helt FEL är det!
Och jag blir upprörd. Den religion som borde ha vuxit fram ur Jesus ord är en vänlig, klok och vacker religion. Så är det inte. Alltför många kristna människor är intoleranta, rigida och otänkande.
(Observera nu att det inte gäller ALLA kristna! Bara allför många.)
En god kristen skulle aldrig kunnat döda en annan för att sprida budskapet om Jesus. Han skulle heller aldrig ha våldtagit eller torterat någon, oliktänkande eller ej. Han eller hon skulle inte ha tvingat på någon kristendomen, bara resonerat och kommunicerat.
Vi vet att det inte har gått till på det viset. Idag låtsas vi att vi kristna har varit så vänliga och heliga, och hela tiden haft Jesus som ledstjärna i vårt missionerande.
Det är ren och skär lögn.
Jag tycker att kyrkan skulle skämmas!
Så mycket ont som har skett innanför ramarna för kristendomen...
Därför kan jag aldrig bli en del av den.
Oavsett hur stor min beundran för Jesus och hans läror är.
För jag tänker ALDRIG representera den kristna historien! Den är alldeles för skamlig och alltför långt ifrån källan.
måndag 27 december 2010
Deadline
Jag har svårt för att förstå den populära användningen av ordet "deadline".
I min enfald har jag gått omkring och trott att det betyder att det är sista chansen, sista inlämningen, sista leverans, innan projektet är DÖTT. En deadline är den sista linjen, efter vilken allt är kört. Antingen är projektet dött - eller du.
Det verkar som det numera kan översättas med:
"Ett datum då du gärna får ha gjort färdigt, men om du inte lyckas så går det bra en vecka till. Typ."
Människor tycks sätta ett datum i god tid före sista chansen, och kalla det deadline. "Annonsmaterialet måste absolut vara inlämnat till oss på tisdagen, då är det deadline." Jag kämpar och kastar iväg allt på måndag kväll. Sedan ringer hon på torsdagen och frågar om jag har skickat något. Jag får panik - klart jag har! "Oj, ja här ligger det i min mail", säger hon lugnt. "Jag börjar jobba med det i morgon." Deadline my ass...
Varför gör man så? Sätter en deadline som inte gäller? Är det för att folk i allmänhet är så dåliga på att hålla sina deadlines, så att man tar i lite extra? Men då blir det ju inflation i begreppet!
Jag tänker att om man vill att folk ska lämna in material ett visst datum ungefär, så går det bra att skriva "INLÄMNINGSDATUM". Vill man däremot att de ska förstå att det är ett absolut sistadatum som gäller, så använder man ordet "DEADLINE".
Men jag kanske har helt fel.
Deadline är inte linjen man dör om man passerar.
Deadline är ett gult streck, där eventuellt en varningslampa lyser lite svagt. "Nu är det snart dags..."
Att missa en deadline är inte att missa jobbet.
Det kan vara bra att komma ihåg, så att man inte stressar upp sig.
I min enfald har jag gått omkring och trott att det betyder att det är sista chansen, sista inlämningen, sista leverans, innan projektet är DÖTT. En deadline är den sista linjen, efter vilken allt är kört. Antingen är projektet dött - eller du.
Det verkar som det numera kan översättas med:
"Ett datum då du gärna får ha gjort färdigt, men om du inte lyckas så går det bra en vecka till. Typ."
Människor tycks sätta ett datum i god tid före sista chansen, och kalla det deadline. "Annonsmaterialet måste absolut vara inlämnat till oss på tisdagen, då är det deadline." Jag kämpar och kastar iväg allt på måndag kväll. Sedan ringer hon på torsdagen och frågar om jag har skickat något. Jag får panik - klart jag har! "Oj, ja här ligger det i min mail", säger hon lugnt. "Jag börjar jobba med det i morgon." Deadline my ass...
Varför gör man så? Sätter en deadline som inte gäller? Är det för att folk i allmänhet är så dåliga på att hålla sina deadlines, så att man tar i lite extra? Men då blir det ju inflation i begreppet!
Jag tänker att om man vill att folk ska lämna in material ett visst datum ungefär, så går det bra att skriva "INLÄMNINGSDATUM". Vill man däremot att de ska förstå att det är ett absolut sistadatum som gäller, så använder man ordet "DEADLINE".
Men jag kanske har helt fel.
Deadline är inte linjen man dör om man passerar.
Deadline är ett gult streck, där eventuellt en varningslampa lyser lite svagt. "Nu är det snart dags..."
Att missa en deadline är inte att missa jobbet.
Det kan vara bra att komma ihåg, så att man inte stressar upp sig.
söndag 26 december 2010
Stark nog att bryta ihop
Jag tror mer och mer att livet ger oss precis så mycket som vi klarar av.
Du får t ex inte de barn du förtjänar utan de du klarar av.
Ibland kan det kännas väldigt tufft att hantera allt som händer. Det kan kännas som en spark i magen när man redan ligger, man tänker: Jag ORKAR inte mer! Men tänk... Det gör man.
Jag brukar tänka att det är ett styrkebevis. Att änglarna har stort förtroende för min kapacitet, att jag antagligen är starkare än jag tror.
Stark nog för att bryta ihop.
Jag ser det samma hos mina nära och kära. När de mår som sämst, händer ingenting särskilt. Livet puttrar bara på, utan större utmaningar. På botten av en dal är det plant, där finns inga knölar och uppförsbackar.
Det är när man börjar klättra uppför bergväggen, som det kommer motgångar. Man rispar händerna, slår knäna och blir trött. Kanske halkar man till och med ner en bit och måste klättra upp för samma bit igen.
Ibland tänker man: "Det är för svårt. Jag orkar inte."
Kanske också: "Jag ger upp."
Då, när det känns jobbigt, kan man glädja sig åt en sak: Man är på väg uppåt. Inte längre är man kvar på bottnen, där allt är slätt. Och så länge man klättrar på, så går det ändå framåt, om än långsamt.
Det är en gåva, för att man ska kunna utvecklas som person.
Ibland känner man för att hytta med näven mot himlen och säga: "Tack så DJÄVLA mycket!", men då ska man komma ihåg: Man får precis vad man klarar av.
Du är stark. Stark nog för att bryta ihop, tydligen.
Du får t ex inte de barn du förtjänar utan de du klarar av.
Ibland kan det kännas väldigt tufft att hantera allt som händer. Det kan kännas som en spark i magen när man redan ligger, man tänker: Jag ORKAR inte mer! Men tänk... Det gör man.
Jag brukar tänka att det är ett styrkebevis. Att änglarna har stort förtroende för min kapacitet, att jag antagligen är starkare än jag tror.
Stark nog för att bryta ihop.
Jag ser det samma hos mina nära och kära. När de mår som sämst, händer ingenting särskilt. Livet puttrar bara på, utan större utmaningar. På botten av en dal är det plant, där finns inga knölar och uppförsbackar.
Det är när man börjar klättra uppför bergväggen, som det kommer motgångar. Man rispar händerna, slår knäna och blir trött. Kanske halkar man till och med ner en bit och måste klättra upp för samma bit igen.
Ibland tänker man: "Det är för svårt. Jag orkar inte."
Kanske också: "Jag ger upp."
Då, när det känns jobbigt, kan man glädja sig åt en sak: Man är på väg uppåt. Inte längre är man kvar på bottnen, där allt är slätt. Och så länge man klättrar på, så går det ändå framåt, om än långsamt.
Det är en gåva, för att man ska kunna utvecklas som person.
Ibland känner man för att hytta med näven mot himlen och säga: "Tack så DJÄVLA mycket!", men då ska man komma ihåg: Man får precis vad man klarar av.
Du är stark. Stark nog för att bryta ihop, tydligen.
lördag 25 december 2010
Mellandagsrea
Alltså: En mellandagsrea måste ligga i mellandagarna.
Den kan inte börja på juldagen, det säger sig självt.
Då måste den heta julhelgsrea.
Mellandagarna är de som ligger mellan julhelgen och nyårshelgen. Där ska en mellandagsrea ligga.
För flera år sedan blev reastarten på annandagen. Nu är det juldagsmorgonen kl 8 som gäller.
Det känns olämpligt på flera sätt. Dels är det alltför mycket fokus på kommers i hela julhelgen och det är liksom steget över klippkanten. Dels är det för TIDIGT!
Julen är en av våra få storhelger. Snälla, kan den få lämnas ifred?
Jag tänker på alla de som måste jobba i butikerna från och med juldagen. Och alla de som måste ställa allt i ordning för rean dagarna innan. (När görs det, förresten? På kvällen den 23:e?)
Stopp och belägg. Nu backar vi ett steg, tycker jag och andas stilla.
Kan vi inte gå tillbaka till den tiden då mellandagsrean startade och pågick endast i mellandagarna?
Den kan inte börja på juldagen, det säger sig självt.
Då måste den heta julhelgsrea.
Mellandagarna är de som ligger mellan julhelgen och nyårshelgen. Där ska en mellandagsrea ligga.
För flera år sedan blev reastarten på annandagen. Nu är det juldagsmorgonen kl 8 som gäller.
Det känns olämpligt på flera sätt. Dels är det alltför mycket fokus på kommers i hela julhelgen och det är liksom steget över klippkanten. Dels är det för TIDIGT!
Julen är en av våra få storhelger. Snälla, kan den få lämnas ifred?
Jag tänker på alla de som måste jobba i butikerna från och med juldagen. Och alla de som måste ställa allt i ordning för rean dagarna innan. (När görs det, förresten? På kvällen den 23:e?)
Stopp och belägg. Nu backar vi ett steg, tycker jag och andas stilla.
Kan vi inte gå tillbaka till den tiden då mellandagsrean startade och pågick endast i mellandagarna?
Orättvist
Jag gillar inte orättvisor.
Det har alltid varit ett problem för mig.
Som liten kunde jag inte läsa tidningar eller titta på nyheterna. Det gick inte, jag mådde så dåligt. Därför var jag SÄMST på nutidskunskap.
Jag försöker stålsätta mig och inse faktum: Livet är inte rättvist, djungelns lag råder och de starka äter och utnyttjar de svaga. Men det känns så fel... Jag vill att alla ska ha samma möjligheter, att alla ska få äta sig mätta och bli allt de kan bli.
Orättvist är jobbigt. Jag blir oerhört upprörd när det inte blir balans i en relation eller i ett maktutbyte. Och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att just jag har en så krokig livsväg. Det känns ibland som om jag har fått en ovanligt dålig hand att spela. Det krävs alltid så mycket list och hårt jobb för att jag ska kunna vinna, liksom. Andra sitter där med royal straight flush utan att en lyfta ett finger... De bara lyckas, liksom.
Jag undrar vad det beror på. Är de bättre på att följa sitt flow, att lyssna inåt, att göra det de är menade att göra? Eller är de bättre på att hänga på trender, vara lagom engagerade, få bidrag och hamna i arbetslivsinsatser?
Jag vet inte, men jag tror faktiskt att vi har olika jobbiga liv. Vi får olika kontrakt som vi ska uppfylla. Somliga är på solsemester, medan vi andra jobbar heltid, helt enkelt.
I så fall vill jag ha ett glassigt liv nästa gång, för i detta livet har jag minsann gjort rätt för mig!
Det har alltid varit ett problem för mig.
Som liten kunde jag inte läsa tidningar eller titta på nyheterna. Det gick inte, jag mådde så dåligt. Därför var jag SÄMST på nutidskunskap.
Jag försöker stålsätta mig och inse faktum: Livet är inte rättvist, djungelns lag råder och de starka äter och utnyttjar de svaga. Men det känns så fel... Jag vill att alla ska ha samma möjligheter, att alla ska få äta sig mätta och bli allt de kan bli.
Orättvist är jobbigt. Jag blir oerhört upprörd när det inte blir balans i en relation eller i ett maktutbyte. Och jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att just jag har en så krokig livsväg. Det känns ibland som om jag har fått en ovanligt dålig hand att spela. Det krävs alltid så mycket list och hårt jobb för att jag ska kunna vinna, liksom. Andra sitter där med royal straight flush utan att en lyfta ett finger... De bara lyckas, liksom.
Jag undrar vad det beror på. Är de bättre på att följa sitt flow, att lyssna inåt, att göra det de är menade att göra? Eller är de bättre på att hänga på trender, vara lagom engagerade, få bidrag och hamna i arbetslivsinsatser?
Jag vet inte, men jag tror faktiskt att vi har olika jobbiga liv. Vi får olika kontrakt som vi ska uppfylla. Somliga är på solsemester, medan vi andra jobbar heltid, helt enkelt.
I så fall vill jag ha ett glassigt liv nästa gång, för i detta livet har jag minsann gjort rätt för mig!
fredag 24 december 2010
Gläd dig!
Det är konstigt, så många det finns som sprider sur stämning kring sig. Undrar om de är medvetna om det?
Antagligen inte.
Förhoppningsvis inte.
De allra värsta är som svarta hål. Det räcker att de kommer in i ett rum, så blir det en grad kyligare. De liksom suger energi från alla omkring sig, som parasiter. Dessutom verkar de ha som livsmål att ta ner folk tills alla blir lika sura som de.
Om någon säger: "Jag gillar verkligen citronsillen" måste de replikera "jag äter inte sill, det har jag aldrig gillat". När en annan säger "åh, vad det ska bli kul med julklappar" så hugger de direkt "tänk om du inte får det du vill ha".
VARFÖR?
Jag förstår inte.
Har de ett så eländigt liv att de måste vara bittra mot allt och alla? Försöker de se till att ingen någonsin ska må bättre än de själva?
Det går till en viss gräns. Några gånger kan jag ducka och låta det passera, men till slut är gränsen knäckt och kamelens bägare fylld! Kan jag inte fysiskt lämna rummet, måste jag säga ifrån, annars gör det ont inuti. En liten åder börjar bulta fram vid pannan och det ryker ur öronen.
Säger: "Ja, du, det är tur att inte alla har det lika jobbigt som du. Du kan glädja dig åt att folk omkring dig har gjort bättre val i sitt liv och blivit lite lyckligare människor. Kontemplera en stund på det, vet jag, och gläd dig!"
Måtte man aldrig bli en surkärring!
Antagligen inte.
Förhoppningsvis inte.
De allra värsta är som svarta hål. Det räcker att de kommer in i ett rum, så blir det en grad kyligare. De liksom suger energi från alla omkring sig, som parasiter. Dessutom verkar de ha som livsmål att ta ner folk tills alla blir lika sura som de.
Om någon säger: "Jag gillar verkligen citronsillen" måste de replikera "jag äter inte sill, det har jag aldrig gillat". När en annan säger "åh, vad det ska bli kul med julklappar" så hugger de direkt "tänk om du inte får det du vill ha".
VARFÖR?
Jag förstår inte.
Har de ett så eländigt liv att de måste vara bittra mot allt och alla? Försöker de se till att ingen någonsin ska må bättre än de själva?
Det går till en viss gräns. Några gånger kan jag ducka och låta det passera, men till slut är gränsen knäckt och kamelens bägare fylld! Kan jag inte fysiskt lämna rummet, måste jag säga ifrån, annars gör det ont inuti. En liten åder börjar bulta fram vid pannan och det ryker ur öronen.
Säger: "Ja, du, det är tur att inte alla har det lika jobbigt som du. Du kan glädja dig åt att folk omkring dig har gjort bättre val i sitt liv och blivit lite lyckligare människor. Kontemplera en stund på det, vet jag, och gläd dig!"
Måtte man aldrig bli en surkärring!
torsdag 23 december 2010
Traditionalist - javisst!
Julen är min allra bästa högtid. Den är för mig förknippad med massor av trevligheter.
Det bästa av allt är alla förväntningar. I månader planerar och spanar jag efter de bästa julklapparna. Sedan slår jag in dem under hemligt fnissande och tänker ut braiga rim. Och varje gång jag träffar personen som ska få julklappen, känns det roligt och lurigt ända fram till jul!
Man fixar en gran och klär den, förbereder julgodis och lyssnar på nya och gamla julskivor. Tända ljus och elljusstakar i varje fönster, samt en och annan julstjärna. Vackert och mörkret blir lite mer uthärdligt.
Någon dag i förväg börjar gästerna dimpa in. Med stoj och stök kliver de genom dörren, med mat och klappar och mycket skratt. Det blir kramar och prat, "så stor du har blivit" och så småningom provsmakning av skinka och kanske något annat gott. Sedan rimstund (för dem som inte har skrivit färdigt), mys i soffan och kanske något spel.
Julaftons morgon är jag som ett barn. Jag slutade att kräva en strumpa med en tidning och godis i för ungefär fem år sedan... Nu får barnen det, samt nya kläder till dagens finlir. Vi myser igång, lagar lite mat, pysslar det sista, lyssnar på julmusik och förbereder. Klockan 12.30 kör jullunchen igång, varken förr eller senare!
Julmaten är god och härligt överflödig. Lite av mycket är min paroll. Det ska finnas mycket att välja av, så att man bara behöver ta en munsbit av varje sak. På julbordet finns saker från alla olika traditioner i släkten: Fyra sorters (hemgjord) sill, gravad lax, rökt lax, inkokt lax, ägg med skagenröra, kalvsylta med rödbetssallad, rödkålssallad, grönkål, brunkål, skinka, janssons, prinskorv, köttbullar, revben, isterbandsstubbar, hembakad vörtlimpa, ris à la Malta och fruktsallad.
Vid julbordet umgås man, pratar högt, tar om, sitter länge, sjunger vid bordet och skålar i julmust och öl. Snaps får den som vill dricka, och jag har aldrig varit med om att någon blir oredig eller dum.
Godisbordet är lika viktigt! Hemlagad knäck, hemgjorda praliner, Mozart-kulor, skumtomtar, lussebullar, pepparkakor, nötkakor, choklad av olika slag och någon kola.
Förr blev det Kalle Anka, men nu har det förlorat sin betydelse när det finns tecknat på förton kanaler året runt, så vi fikar och har en sång- och musikstund. Därefter... Julklappar!
Jo, det är roligt med julklappar!
Både att ge och att få.
Nej, man blir aldrig för gammal för julklappar!
Vi läser rim och gissar, vi öppnar en i taget. Det tar tid, det är gemenskap, det är skratt när någon har lyckats osedvanligt bra med ett rim.
När julklapparna är slut, brukar vi också vara det. Då lullar vi runt och tackar och kramas. Barnen vill kanske testa något av det nya, vi vuxna dukar av och pysslar runt. Sedan blir det gröt och en skinkmacka. Barn nattas, vuxna spelar spel och jäser.
Juldagen är fortsättning på glada miner och gemenskap. En god stek, samma stojiga middag med sång, mer spel och lek utomhus. Annandagen också, om inte folk behöver åka hem och jobba...
Det är en härlig högtid. En tid av kärlek, värme, skratt, överflöd och omtanke. En riktig filmjul, en klassisk, traditionell, överlycklig heljul.
Och just då tänker jag inte alls på barnen i Ghana, för då mår jag dåligt. Men i mellandagarna återgår jag till normalstatus!
Och i år har jag önskat mig ett fadderbarn, så då kanske en liten tanke går till Ghana på julafton i alla fall... :)
Det bästa av allt är alla förväntningar. I månader planerar och spanar jag efter de bästa julklapparna. Sedan slår jag in dem under hemligt fnissande och tänker ut braiga rim. Och varje gång jag träffar personen som ska få julklappen, känns det roligt och lurigt ända fram till jul!
Man fixar en gran och klär den, förbereder julgodis och lyssnar på nya och gamla julskivor. Tända ljus och elljusstakar i varje fönster, samt en och annan julstjärna. Vackert och mörkret blir lite mer uthärdligt.
Någon dag i förväg börjar gästerna dimpa in. Med stoj och stök kliver de genom dörren, med mat och klappar och mycket skratt. Det blir kramar och prat, "så stor du har blivit" och så småningom provsmakning av skinka och kanske något annat gott. Sedan rimstund (för dem som inte har skrivit färdigt), mys i soffan och kanske något spel.
Julaftons morgon är jag som ett barn. Jag slutade att kräva en strumpa med en tidning och godis i för ungefär fem år sedan... Nu får barnen det, samt nya kläder till dagens finlir. Vi myser igång, lagar lite mat, pysslar det sista, lyssnar på julmusik och förbereder. Klockan 12.30 kör jullunchen igång, varken förr eller senare!
Julmaten är god och härligt överflödig. Lite av mycket är min paroll. Det ska finnas mycket att välja av, så att man bara behöver ta en munsbit av varje sak. På julbordet finns saker från alla olika traditioner i släkten: Fyra sorters (hemgjord) sill, gravad lax, rökt lax, inkokt lax, ägg med skagenröra, kalvsylta med rödbetssallad, rödkålssallad, grönkål, brunkål, skinka, janssons, prinskorv, köttbullar, revben, isterbandsstubbar, hembakad vörtlimpa, ris à la Malta och fruktsallad.
Vid julbordet umgås man, pratar högt, tar om, sitter länge, sjunger vid bordet och skålar i julmust och öl. Snaps får den som vill dricka, och jag har aldrig varit med om att någon blir oredig eller dum.
Godisbordet är lika viktigt! Hemlagad knäck, hemgjorda praliner, Mozart-kulor, skumtomtar, lussebullar, pepparkakor, nötkakor, choklad av olika slag och någon kola.
Förr blev det Kalle Anka, men nu har det förlorat sin betydelse när det finns tecknat på förton kanaler året runt, så vi fikar och har en sång- och musikstund. Därefter... Julklappar!
Jo, det är roligt med julklappar!
Både att ge och att få.
Nej, man blir aldrig för gammal för julklappar!
Vi läser rim och gissar, vi öppnar en i taget. Det tar tid, det är gemenskap, det är skratt när någon har lyckats osedvanligt bra med ett rim.
När julklapparna är slut, brukar vi också vara det. Då lullar vi runt och tackar och kramas. Barnen vill kanske testa något av det nya, vi vuxna dukar av och pysslar runt. Sedan blir det gröt och en skinkmacka. Barn nattas, vuxna spelar spel och jäser.
Juldagen är fortsättning på glada miner och gemenskap. En god stek, samma stojiga middag med sång, mer spel och lek utomhus. Annandagen också, om inte folk behöver åka hem och jobba...
Det är en härlig högtid. En tid av kärlek, värme, skratt, överflöd och omtanke. En riktig filmjul, en klassisk, traditionell, överlycklig heljul.
Och just då tänker jag inte alls på barnen i Ghana, för då mår jag dåligt. Men i mellandagarna återgår jag till normalstatus!
Och i år har jag önskat mig ett fadderbarn, så då kanske en liten tanke går till Ghana på julafton i alla fall... :)
onsdag 22 december 2010
Älska dig själv
Man ska älska sig själv.
Det vet jag. Jag har övat på att känna det och tyckt att det går bra. I början blev jag sådär hiskeligt okoncentrerad och tanken flydde hela tiden, men så fick jag kläm på det. Det kändes varmt och skönt, bekvämt och spännande samtidigt.
Problemet är bara att jag inte ser vad som finns kvar av mig, när allt görande är borta. Vem är jag liksom där bakom all prestation? Om jag bara sätter mig ner på rumpan och gör absolut ingenting, vad är jag då bra för?
När jag döpte mig som 13-åring, valde jag själv ett bibelord:
"Så ät ditt bröd med glädje
och drick ditt vin med glatt hjärta
Ty Gud har redan i förväg
givit sitt bifall till vad du gör."
Det tycker jag om. Vi ska vara glada och njuta, för vår existens är redan godkänd. Vi behöver alltså inte prestera för att förtjäna vårt tid på jorden. Och lite andas det också predestinering, dvs att det finns en mening med vårt liv bortom det vi själva ser och vet. Vår närvaro är godkänd av en högre makt.
"Älska din nästa såsom dig själv."
Det är inte ett bra tips för en sån som jag. Kloka människor brukar säga att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv. Det har alltid känts jobbigt för mig, eftersom jag har vetat att jag är lite dålig på den där själv-biten. Men jag har tyckt att jag är rätt bra på att älska andra! Hm... Man borde vända på det:
"Älska dig själv såsom din nästa."
Det vore bra om jag gjorde det! För jag älskar min nästa så otroligt mycket. Jag gillar verkligen människor, och ser fina saker i alla (nästan i alla fall). För att inte tala om mina barn... Ah - jag går i bitar av kärleken till dem! Hjärtat brister lite minst en gång om dagen.
Jag brukar säga att vi ska vara lika snälla mot oss själva som vi är mot andra. Skulle du kräva att en av dina vänner skulle jobba så hårt som du? Om inte, så kräv det inte av dig själv. Skulle du bli arg om din vän glömde din födelsedag? Om inte, så slå inte dig själv när du missar en. Man ska helt enkelt ge sig själv lika mycket slack på linan som man skulle ge andra.
Om jag tittar på mina nära och kära, och ser vad jag älskar hos dem, så blir det väldigt tydligt. Det är både hur de är och vad de gör. En kombination! Och så kan jag också älska mig själv, tror jag. När det inte är så tydligt avdelat. Det tål definitivt att tänkas vidare på...
Jag fattar inte hur man ska hinna jobba, när det är så mycket att tänka på i livet!
Det vet jag. Jag har övat på att känna det och tyckt att det går bra. I början blev jag sådär hiskeligt okoncentrerad och tanken flydde hela tiden, men så fick jag kläm på det. Det kändes varmt och skönt, bekvämt och spännande samtidigt.
Problemet är bara att jag inte ser vad som finns kvar av mig, när allt görande är borta. Vem är jag liksom där bakom all prestation? Om jag bara sätter mig ner på rumpan och gör absolut ingenting, vad är jag då bra för?
När jag döpte mig som 13-åring, valde jag själv ett bibelord:
"Så ät ditt bröd med glädje
och drick ditt vin med glatt hjärta
Ty Gud har redan i förväg
givit sitt bifall till vad du gör."
Det tycker jag om. Vi ska vara glada och njuta, för vår existens är redan godkänd. Vi behöver alltså inte prestera för att förtjäna vårt tid på jorden. Och lite andas det också predestinering, dvs att det finns en mening med vårt liv bortom det vi själva ser och vet. Vår närvaro är godkänd av en högre makt.
"Älska din nästa såsom dig själv."
Det är inte ett bra tips för en sån som jag. Kloka människor brukar säga att man inte kan älska andra om man inte älskar sig själv. Det har alltid känts jobbigt för mig, eftersom jag har vetat att jag är lite dålig på den där själv-biten. Men jag har tyckt att jag är rätt bra på att älska andra! Hm... Man borde vända på det:
"Älska dig själv såsom din nästa."
Det vore bra om jag gjorde det! För jag älskar min nästa så otroligt mycket. Jag gillar verkligen människor, och ser fina saker i alla (nästan i alla fall). För att inte tala om mina barn... Ah - jag går i bitar av kärleken till dem! Hjärtat brister lite minst en gång om dagen.
Jag brukar säga att vi ska vara lika snälla mot oss själva som vi är mot andra. Skulle du kräva att en av dina vänner skulle jobba så hårt som du? Om inte, så kräv det inte av dig själv. Skulle du bli arg om din vän glömde din födelsedag? Om inte, så slå inte dig själv när du missar en. Man ska helt enkelt ge sig själv lika mycket slack på linan som man skulle ge andra.
Om jag tittar på mina nära och kära, och ser vad jag älskar hos dem, så blir det väldigt tydligt. Det är både hur de är och vad de gör. En kombination! Och så kan jag också älska mig själv, tror jag. När det inte är så tydligt avdelat. Det tål definitivt att tänkas vidare på...
Jag fattar inte hur man ska hinna jobba, när det är så mycket att tänka på i livet!
tisdag 21 december 2010
Inställda flyg - mer regel än undantag?
Hörde på nyheterna att någon av EU-ministrarna hade sagt till på skarpen att det inte var tolererbart med flygkaos.
Hon ville ha bättre plogning på banorna, bättre framförhållning, bättre allt.
Och jag tänkte: Visst kan de säkert göra bättre - men det finns kanske en annan sida av det här också. Kanske är det så att vi får vänja oss vid att inte kunna flyga och fara så mycket. Kanske måste vi förstå att det inte finns outsinliga möjligheter att flytta kroppen runt i världen.
Vi måste helt enkelt ha färre avgångar, med större mellanrum och tid för avisning och banplogning. Ett mer sparsamt resande är dessutom bra för miljön, och vi slipper dumpning av flygbränsle rätt ut i atmosfären.
Kanske är vi inte långt ifrån min gamla profetia... Jag tror att vi i framtiden kommer att ha t ex 10 flygpoäng att ta ut under hela vår livstid. Vill du åka till Thailand, kostar det två flygpoäng (för det är en lång resa) medan Mallis eller Frankfurt kostar 1. När man har förbrukat sina 10 poäng är det slut med flygandet. Ingen möjlighet att svarta börs-köpa flygpoäng...
EU-parlamentariker kan inte resa fram och tillbaka. Antingen får de bo därnere och hålla sig där, eller så får de Skypa.
Och vi kommer sitta och berätta för våra barnbarn hur vi flög på semester var och varannat år. De kommer att titta klentroget på oss och tänka "dra den om Rödluvan också"...
Hon ville ha bättre plogning på banorna, bättre framförhållning, bättre allt.
Och jag tänkte: Visst kan de säkert göra bättre - men det finns kanske en annan sida av det här också. Kanske är det så att vi får vänja oss vid att inte kunna flyga och fara så mycket. Kanske måste vi förstå att det inte finns outsinliga möjligheter att flytta kroppen runt i världen.
Vi måste helt enkelt ha färre avgångar, med större mellanrum och tid för avisning och banplogning. Ett mer sparsamt resande är dessutom bra för miljön, och vi slipper dumpning av flygbränsle rätt ut i atmosfären.
Kanske är vi inte långt ifrån min gamla profetia... Jag tror att vi i framtiden kommer att ha t ex 10 flygpoäng att ta ut under hela vår livstid. Vill du åka till Thailand, kostar det två flygpoäng (för det är en lång resa) medan Mallis eller Frankfurt kostar 1. När man har förbrukat sina 10 poäng är det slut med flygandet. Ingen möjlighet att svarta börs-köpa flygpoäng...
EU-parlamentariker kan inte resa fram och tillbaka. Antingen får de bo därnere och hålla sig där, eller så får de Skypa.
Och vi kommer sitta och berätta för våra barnbarn hur vi flög på semester var och varannat år. De kommer att titta klentroget på oss och tänka "dra den om Rödluvan också"...
Som en sol
– Du är som en sol, sa min Make.
Det lät bra. En sol! Jag älskar solen. Sprider värme, ljus och glädje.
Men han hade en annan tanke...
– Du sprider ut din energi åt alla håll, som solstrålar kring dig. Du satsar lika mycket på allting, och vill så mycket. Sedan tycker du att allt går för långsamt, så du blir liksom ensam med att köra i alla riktningar. Därför måste du putta på varje solstråle och springa fram och tillbaka. Det gör att du blir helt slut, så det finns ingenting kvar i mitten till dig!
Å, så sant.
Precis så är det.
Jag ser allt som "måste" göras. Om inte folk omkring mig hoppar på tåget direkt, tar jag tag i allt själv. Så springer jag som en galning och försöker få allt att hända, lite irriterad för att ingen annan hjälper till. Och så har jag ingen ork kvar till mig själv.
En ihålig sol är jag.
Jag måste lära mig att hålla kvar min energi, så den räcker åt mig själv. Annars blir jag kall i mitten. Och det vill jag ju inte vara!
Det lät bra. En sol! Jag älskar solen. Sprider värme, ljus och glädje.
Men han hade en annan tanke...
– Du sprider ut din energi åt alla håll, som solstrålar kring dig. Du satsar lika mycket på allting, och vill så mycket. Sedan tycker du att allt går för långsamt, så du blir liksom ensam med att köra i alla riktningar. Därför måste du putta på varje solstråle och springa fram och tillbaka. Det gör att du blir helt slut, så det finns ingenting kvar i mitten till dig!
Å, så sant.
Precis så är det.
Jag ser allt som "måste" göras. Om inte folk omkring mig hoppar på tåget direkt, tar jag tag i allt själv. Så springer jag som en galning och försöker få allt att hända, lite irriterad för att ingen annan hjälper till. Och så har jag ingen ork kvar till mig själv.
En ihålig sol är jag.
Jag måste lära mig att hålla kvar min energi, så den räcker åt mig själv. Annars blir jag kall i mitten. Och det vill jag ju inte vara!
måndag 20 december 2010
Att bestiga ett berg
Det finns berg i livet. Höga toppar, som man vill bestiga. Ibland är de väldigt höga, så höga att man inte förstår hur det ska gå till att komma högst upp. Det finns olika sätt att nalkas ett berg.
Jag ser berget.
Jag säger: Jaha, det är bara att börja.
Och så klättrar jag.
Det spelar ingen roll hur högt och hur jobbigt. Jag bara sätter en fot framför den andra och kämpar vidare. Utan utrustning, utan livlina. Förr eller senare når jag upp, men det brukar kosta en hel del.
En smartare person säger: "Undrar om det finns någon väg. Jag går ett varv runt berget och kollar." Ofta finns det ju det. En väg, som visserligen är längre, men som gör att det blir betydligt lättare att komma till toppen. Kanske kommer vi upp samtidigt ändå, jag som har klättrat snabbaste (men jobbigaste) vägen upp och den som valde vägen.
Den allra smartaste sätter sig ner och väntar på bussen. För det visar sig att det inte bara går buss ända upp - den har AC och gratis internet.
För det är lite så det är.
När man är så hastig som jag, går saker visserligen fort, men det kostar på. Det är lite för ansträngande för vad som är bra för själen. Man blir så trött att det inte ens är roligt att stå där på toppen sedan. Då känns det bara omöjligt att klara av att gå ner.
Jag ska lära mig att vänta lite, att ta ett steg tillbaka och tänka igenom saker och ting. Hitta genvägar, förstå det där med hjälpmedel/utrustning och att be om hjälp. Eller så ska jag bara göra som den tredje versionen: Vänta och se vad som kommer till mig. För det kommer säkert någon annan som gör grovjobbet, så att jag kan glida med. Det är ju allra bäst, egentligen.
Förutom att jag gillar att göra och ogillar att åka snålskjuts.
Fast å andra sidan har väl folk surfat på min våg förut.
Kanske är dags för mig nu?
Jag ser berget.
Jag säger: Jaha, det är bara att börja.
Och så klättrar jag.
Det spelar ingen roll hur högt och hur jobbigt. Jag bara sätter en fot framför den andra och kämpar vidare. Utan utrustning, utan livlina. Förr eller senare når jag upp, men det brukar kosta en hel del.
En smartare person säger: "Undrar om det finns någon väg. Jag går ett varv runt berget och kollar." Ofta finns det ju det. En väg, som visserligen är längre, men som gör att det blir betydligt lättare att komma till toppen. Kanske kommer vi upp samtidigt ändå, jag som har klättrat snabbaste (men jobbigaste) vägen upp och den som valde vägen.
Den allra smartaste sätter sig ner och väntar på bussen. För det visar sig att det inte bara går buss ända upp - den har AC och gratis internet.
För det är lite så det är.
När man är så hastig som jag, går saker visserligen fort, men det kostar på. Det är lite för ansträngande för vad som är bra för själen. Man blir så trött att det inte ens är roligt att stå där på toppen sedan. Då känns det bara omöjligt att klara av att gå ner.
Jag ska lära mig att vänta lite, att ta ett steg tillbaka och tänka igenom saker och ting. Hitta genvägar, förstå det där med hjälpmedel/utrustning och att be om hjälp. Eller så ska jag bara göra som den tredje versionen: Vänta och se vad som kommer till mig. För det kommer säkert någon annan som gör grovjobbet, så att jag kan glida med. Det är ju allra bäst, egentligen.
Förutom att jag gillar att göra och ogillar att åka snålskjuts.
Fast å andra sidan har väl folk surfat på min våg förut.
Kanske är dags för mig nu?
söndag 19 december 2010
Nylonstrumpor
De är djävulens påfund, de där nylonstrumporna. Absolut påhittade av karlar!
För det första: De är gjorda av spunnen plast.
Det blir klibbigt och kallt.
För det andra: De är alltid för små.
Tårna trycks ihop, låren kläms och grenen hänger.
För det tredje: De går sönder om man använder dem.
Det är hyfsat opraktiskt.
Man betalar mellan 80 och 130 spänn för något som man i bästa fall kan använda en hel kväll. Och dessutom är de alltså obekväma. Vilket skräp!
Jag har ingenting emot sidenstrumpor i stay up-modell. Det är snyggt, skönt och inte obekvämt. Men nylonstrumpbyxor... Arrrrgh!
Vet du varför de kom till? Jo, i samband med andra världskriget började man använda mer bensin. I raffinaderierna blev det då en massa restprodukter som man inte visste vad man skulle göra med. Då kom man på den ljusa iden att spinna oljeplasten till tråd och göra strumpor av dem. Andra delar av spillet från bensintillverkningen gjorde man schampo och artificiell tvål av. Med mördande reklam sålde man sedan in dessa onaturliga och märkliga produkter. De som inte hade råd med sidenstrumpor, köpte glatt dessa - nästan - lika snygga nylonstrumpor och drömde sig bort till Hollywood... Där filmstjärnorna använde tvålen Palmolive...
Idag är nästan alla tvålar och schampon fortfarande gjorda av restprodukter från råolja. Inte så bra för huden och håret, precis... Ingen skulle ju komma på tanken att ta bensin på huden. Samma sak med nylonstrumpor, polyestermaterial och rayontyg. Vilket skräp!
Och du vet väl att benen på nylonstrumpsreklamen nästan alltid är mansben? Ha ha - det är roligt, tycker jag. Sexig bensinplast på rakade mansben. Det är grejer, det.
För det första: De är gjorda av spunnen plast.
Det blir klibbigt och kallt.
För det andra: De är alltid för små.
Tårna trycks ihop, låren kläms och grenen hänger.
För det tredje: De går sönder om man använder dem.
Det är hyfsat opraktiskt.
Man betalar mellan 80 och 130 spänn för något som man i bästa fall kan använda en hel kväll. Och dessutom är de alltså obekväma. Vilket skräp!
Jag har ingenting emot sidenstrumpor i stay up-modell. Det är snyggt, skönt och inte obekvämt. Men nylonstrumpbyxor... Arrrrgh!
Vet du varför de kom till? Jo, i samband med andra världskriget började man använda mer bensin. I raffinaderierna blev det då en massa restprodukter som man inte visste vad man skulle göra med. Då kom man på den ljusa iden att spinna oljeplasten till tråd och göra strumpor av dem. Andra delar av spillet från bensintillverkningen gjorde man schampo och artificiell tvål av. Med mördande reklam sålde man sedan in dessa onaturliga och märkliga produkter. De som inte hade råd med sidenstrumpor, köpte glatt dessa - nästan - lika snygga nylonstrumpor och drömde sig bort till Hollywood... Där filmstjärnorna använde tvålen Palmolive...
Idag är nästan alla tvålar och schampon fortfarande gjorda av restprodukter från råolja. Inte så bra för huden och håret, precis... Ingen skulle ju komma på tanken att ta bensin på huden. Samma sak med nylonstrumpor, polyestermaterial och rayontyg. Vilket skräp!
Och du vet väl att benen på nylonstrumpsreklamen nästan alltid är mansben? Ha ha - det är roligt, tycker jag. Sexig bensinplast på rakade mansben. Det är grejer, det.
Viktigt i livet
Vad är viktigt?
Vi vet ju vad vi ska svara.
Familjen, husdjuren, vännerna.
Hälsa, välgång och långt liv.
Och fred i världen.
Jag hade just en upplevelse som gjorde allt mycket klarare.
Min dotter hällde vatten i min dator en tidig lördagsmorgon och allt försvann. Allt kring mitt företag: Kundregister, marknadsföring, kom ihåg-listor, hälsobeskrivningar... Allt kring friskolan: Adresser, anmälningar, ansökningar, protokoll, mötesanteckningar, platsannonser, marknadsföring... Allt i det privata: Bilder, filmer, musik... Dessutom en hel, skriven bok och tre påbörjade.
Då jag insåg katastrofen, nyväckt och naken i köket, kraschade inte bara datorn, utan jag. Hela mitt liv dog. Så kändes det i alla fall.
Först grät jag för allt jag hade förlorat. Sedan för allt arbete det skulle krävas för att återställa bara det viktigaste. Därefter grät jag över min egen dumhet, att jag inte hade gjort backup regelbundet. Sedan kom ångesten över mammandet: Jag kan inte vara en bättre förälder, jag orkar inte längre, det är för tungt och svårt.
En stund senare grät jag över att jag grät så mycket över en pryl, en dator. Vad för sorts liv har jag om jag blir så upprörd över en grej? Vet jag inte vad som är viktigt alls? Hur ytlig och tom är jag?
En personlig kris.
Jag kände att jag återigen hade gått i fällan av att GÖRA.
När jag förlorade allt jag hade gjort, blev jag ingen.
Vad finns kvar när jag inte gör? Ingenting. Vem är jag bortom mina handlingar? Ingen. Vad är jag, vad är mitt innersta väsen, det som bara ÄR och inte gör? Finns inget.
Jo, sa Maken, visst finns du.
Du är varm, kärleksfull och omtänksam.
Nej, sa jag, jag försöker sprida kärlek och göra omtänksamma saker. Men är jag kärleksfull och omtänksam? Jag vet inte.
Efter att alla tårar och ångesthulkningar var slut, fanns bara tomhet. Jag är snart 40 år och vet inte vem jag är. Ytterst deprimerande. Min självbild är minst sagt grumlig och jag är inte förtjust i det jag ser.
Att vara en konstnärssjäl är att känna lite mer, ha lite högre dalar och djupare svackor. Det hade varit enklare att vara jämnare och lugnare i humöret. Och ska man nu vara en så jobbig och komplicerad person - kan man inte åtminstone få vara en berömd konstnär, musiker eller författare då? Det suger ju stort att bara ha det negativa...
Men hur jobbig det här sammanbrottet än var, så har jag i alla fall lärt mig vad som är viktigt i livet: Det finns mer att lära vad gäller självkännedom. Och lycka. Och att finna sin sanna väg.
Och det är dags för ännu en runda i detta för mig.
Det är bara att kavla upp ärmarna och köra!
Vi vet ju vad vi ska svara.
Familjen, husdjuren, vännerna.
Hälsa, välgång och långt liv.
Och fred i världen.
Jag hade just en upplevelse som gjorde allt mycket klarare.
Min dotter hällde vatten i min dator en tidig lördagsmorgon och allt försvann. Allt kring mitt företag: Kundregister, marknadsföring, kom ihåg-listor, hälsobeskrivningar... Allt kring friskolan: Adresser, anmälningar, ansökningar, protokoll, mötesanteckningar, platsannonser, marknadsföring... Allt i det privata: Bilder, filmer, musik... Dessutom en hel, skriven bok och tre påbörjade.
Då jag insåg katastrofen, nyväckt och naken i köket, kraschade inte bara datorn, utan jag. Hela mitt liv dog. Så kändes det i alla fall.
Först grät jag för allt jag hade förlorat. Sedan för allt arbete det skulle krävas för att återställa bara det viktigaste. Därefter grät jag över min egen dumhet, att jag inte hade gjort backup regelbundet. Sedan kom ångesten över mammandet: Jag kan inte vara en bättre förälder, jag orkar inte längre, det är för tungt och svårt.
En stund senare grät jag över att jag grät så mycket över en pryl, en dator. Vad för sorts liv har jag om jag blir så upprörd över en grej? Vet jag inte vad som är viktigt alls? Hur ytlig och tom är jag?
En personlig kris.
Jag kände att jag återigen hade gått i fällan av att GÖRA.
När jag förlorade allt jag hade gjort, blev jag ingen.
Vad finns kvar när jag inte gör? Ingenting. Vem är jag bortom mina handlingar? Ingen. Vad är jag, vad är mitt innersta väsen, det som bara ÄR och inte gör? Finns inget.
Jo, sa Maken, visst finns du.
Du är varm, kärleksfull och omtänksam.
Nej, sa jag, jag försöker sprida kärlek och göra omtänksamma saker. Men är jag kärleksfull och omtänksam? Jag vet inte.
Efter att alla tårar och ångesthulkningar var slut, fanns bara tomhet. Jag är snart 40 år och vet inte vem jag är. Ytterst deprimerande. Min självbild är minst sagt grumlig och jag är inte förtjust i det jag ser.
Att vara en konstnärssjäl är att känna lite mer, ha lite högre dalar och djupare svackor. Det hade varit enklare att vara jämnare och lugnare i humöret. Och ska man nu vara en så jobbig och komplicerad person - kan man inte åtminstone få vara en berömd konstnär, musiker eller författare då? Det suger ju stort att bara ha det negativa...
Men hur jobbig det här sammanbrottet än var, så har jag i alla fall lärt mig vad som är viktigt i livet: Det finns mer att lära vad gäller självkännedom. Och lycka. Och att finna sin sanna väg.
Och det är dags för ännu en runda i detta för mig.
Det är bara att kavla upp ärmarna och köra!
lördag 18 december 2010
Familjens starka kvinna
Min uppgift i familjen är, framför andra, att hålla humöret uppe på samtliga andra.
Eller har varit, i alla fall, fram till nu.
Fyra humöriga personligheter utan förmåga att kompromissa kräver emellanåt en medlare. Jag.
Och dessutom har vi väl varit lite sura och depressiva ett tag. (Antagligen för att vi har varit dåligt näringssatta, vilket nu är på väg att ändras.) Lilla Dottern är argaste ungen ever, Sonen är tjurig och lynnig och lat, Maken är explosiv och lättirriterad och jag... biter ihop. Försöker se guldkanten på molnet, lyfter fram det positiva. Tröstar, medlar, kommer med positiva tillrop, hejar på.
När folk bryter ihop, är det jag som samlar ihop dem.
Det verkar starkt och moget, men det är bara självkontroll.
Jag har inte riktigt valt det, det har bara blivit. Antagligen en produkt av lång och noggrann uppfostran.
Själv är jag däremot ledsen och isig inuti. Mitt hjärta har blivit kallt, eftersom jag inte får känna, inte har plats och tid att känna. Jag känner mig åsidosatt, oviktig och bortglömd. Inte bara av folk omkring mig, utan av mig själv!
Så: Stark är jag inte.
Kanske: Arbetsför och tjänstvillig.
Och: Lite dum.
Men nu har jag bestämt mig:
Det är slut med de här dumheterna nu.
Nu ska det bli förändring: Här blir det storstädning bland laterna och de invanda beteendena! Tvärt slut blir det. Nu får var och en bära sin egen börda. Jag ska bara vara ett stöd lite bredvid. Då kommer alla att bli starkare, medan jag blir varmare och ishjärtat smälter.
Det blir bra!
Eller har varit, i alla fall, fram till nu.
Fyra humöriga personligheter utan förmåga att kompromissa kräver emellanåt en medlare. Jag.
Och dessutom har vi väl varit lite sura och depressiva ett tag. (Antagligen för att vi har varit dåligt näringssatta, vilket nu är på väg att ändras.) Lilla Dottern är argaste ungen ever, Sonen är tjurig och lynnig och lat, Maken är explosiv och lättirriterad och jag... biter ihop. Försöker se guldkanten på molnet, lyfter fram det positiva. Tröstar, medlar, kommer med positiva tillrop, hejar på.
När folk bryter ihop, är det jag som samlar ihop dem.
Det verkar starkt och moget, men det är bara självkontroll.
Jag har inte riktigt valt det, det har bara blivit. Antagligen en produkt av lång och noggrann uppfostran.
Själv är jag däremot ledsen och isig inuti. Mitt hjärta har blivit kallt, eftersom jag inte får känna, inte har plats och tid att känna. Jag känner mig åsidosatt, oviktig och bortglömd. Inte bara av folk omkring mig, utan av mig själv!
Så: Stark är jag inte.
Kanske: Arbetsför och tjänstvillig.
Och: Lite dum.
Men nu har jag bestämt mig:
Det är slut med de här dumheterna nu.
Nu ska det bli förändring: Här blir det storstädning bland laterna och de invanda beteendena! Tvärt slut blir det. Nu får var och en bära sin egen börda. Jag ska bara vara ett stöd lite bredvid. Då kommer alla att bli starkare, medan jag blir varmare och ishjärtat smälter.
Det blir bra!
fredag 17 december 2010
Flyt
När det väl börjar flyta, då rinner det på.
I åratal har jag längtat efter flow - eller flyt, på ren svenska.
Jag visste att jag hade haft det kämpigt. Livet var en ständig kamp, allt kändes jobbigt och jag ville ha förändring. Tyvärr förstod jag inte hur det skulle gå till.
Hur skapar man sånt där flow som alla pratar om?
Det kändes omöjligt. Lutheranska ordspråk kom för mig: Själv är bäste dräng, den som inte vill arbeta skall icke heller äta. Vad ska jag göra för att få flyt?
Efter noga övervägande och flera års erfarenhet har jag tre tips:
- Var tydlig med att önska det du vill.
- Ha roligt och vila i stunden.
- Vänta.
Det har visat sig att flyt kommer när man gör nästan ingenting för att få det. Jo, jag vet att det verkar märkligt, men det är min erfarenhet. Om man bara ber om det man vill ha och väntar samt sprider viss vänlighet, så verkar de stekta sparvarna bara flyga in i munnen på en.
För det är kanske som en klok man sa en gång:
Det är inte du som letar efter uppgifterna - det är uppgifterna som letar efter dig. Gör det inte för svårt för dem!
Springer man runt hela tiden och gör en massa saker, blir väl universum förvirrat. Det är ju jättesvårt att ge någon en present om de inte sitter stilla någon gång!
I åratal har jag längtat efter flow - eller flyt, på ren svenska.
Jag visste att jag hade haft det kämpigt. Livet var en ständig kamp, allt kändes jobbigt och jag ville ha förändring. Tyvärr förstod jag inte hur det skulle gå till.
Hur skapar man sånt där flow som alla pratar om?
Det kändes omöjligt. Lutheranska ordspråk kom för mig: Själv är bäste dräng, den som inte vill arbeta skall icke heller äta. Vad ska jag göra för att få flyt?
Efter noga övervägande och flera års erfarenhet har jag tre tips:
- Var tydlig med att önska det du vill.
- Ha roligt och vila i stunden.
- Vänta.
Det har visat sig att flyt kommer när man gör nästan ingenting för att få det. Jo, jag vet att det verkar märkligt, men det är min erfarenhet. Om man bara ber om det man vill ha och väntar samt sprider viss vänlighet, så verkar de stekta sparvarna bara flyga in i munnen på en.
För det är kanske som en klok man sa en gång:
Det är inte du som letar efter uppgifterna - det är uppgifterna som letar efter dig. Gör det inte för svårt för dem!
Springer man runt hela tiden och gör en massa saker, blir väl universum förvirrat. Det är ju jättesvårt att ge någon en present om de inte sitter stilla någon gång!
torsdag 16 december 2010
Snö i Sverige - en överraskning?
Varje år är det likadant: Totalkaos utbryter när det snöar i Sverige. Vägar är inte plogade när folk ska till jobbet, gatorna plogas antingen inte alls eller så körs all snön upp på trottoaren, folk trillar och slår sig, istappar spetsar gångtrafikanter, tågen går inte och bussar isar igen.
"Vi har inte budgeterat för snö", säger kommunernas tekniska kontor. "Växlarna är inte byggda för snö", säger SJ.
Det är fascinerande.
Här kommer en nyhet för dessa beslutsfattare:
I Sverige har vi snö vintertid.
Vi bor inte långt ifrån Polcirkeln!
Det kan vara läge att räkna med snö.
När jag var liten skottade man kl 05.00, för att vägarna skulle vara fria när folk skulle till jobbet.
Tågen tog sig fram, trottoarerna var rena.
Vissa saker var bättre förr.
"Vi har inte budgeterat för snö", säger kommunernas tekniska kontor. "Växlarna är inte byggda för snö", säger SJ.
Det är fascinerande.
Här kommer en nyhet för dessa beslutsfattare:
I Sverige har vi snö vintertid.
Vi bor inte långt ifrån Polcirkeln!
Det kan vara läge att räkna med snö.
När jag var liten skottade man kl 05.00, för att vägarna skulle vara fria när folk skulle till jobbet.
Tågen tog sig fram, trottoarerna var rena.
Vissa saker var bättre förr.
Generationernas kamp
Varje generation medför något till världens utveckling.
Bra saker - och dåliga.
Ofta har det handlat om att göra upp med den föregående generationen, att göra annorlunda än sina föräldrar. Det är kanske lite fånigt och förutsägbart, men också nödvändigt i en värld där allt snurrar fortare.
40-talisterna var till exempel de första tonåringarna. De kom från ett Sverige som låg i krig, med svält och elände. De föraktade allt gammalt och hade en otrolig drivkraft för att ta bort alla spår av den gamla världen. Generationers kunskap och erfarenhet var ingenting mot forskning och framsteg. De skapade trygghetssamhället - med för och nackdelar. I sin iver att förändra och förbättra, har de också klippt med all gammal klokskap och bonnaförnuft.
Min generation, 60 och 70-talisterna, uppfostrades av dessa 40-talister. Vi föddes till en "färdig" värld, där allt var självklart. 40-talisterna hade redan gjort allt rätt, på det bästa möjliga sättet, och vi skulle bara springa på i deras värld på deras premisser. Och det har vi gjort! Vi är generation duktig. Vi har gått i våra föräldrars fotspår, lekt politiker på deras arenor, klättrat i företag och organisationer som duktiga anställda och köpt riktigt dyra och fina hus. Vi får nog beskrivas som generationen som satte kniven i den sunda livsstilen. För samtidigt som vi har drivit utvecklingen vidare, skapat mer tillväxt och tjänat mer pengar, har vi också sabbat vår hälsa. Vi äter dåligt, sover dåligt, dricker för mycket eller tränar neurotiskt. Vi har ont i våra kroppar, är förkylda för ofta, utvecklar allergier och diabetes och fibromyalgi.
Och våra barn... Det finns nioåringar i min sons klass som går och lägger sig kl 22 vanliga skolkvällar. Då missar de minst en timmes livsviktig sömn VARJE natt. De äter socker (godis, glass, sötade flingor, kakor) varje dag. De får max ett lagat mål mat på helgdagarna. De får spela World of Warcraft - vilket såvitt jag vet har 18-årsgräns - så många timmar de vill, för att föräldrarna inte orkar vara föräldrar. De är generation lust, de gör ingenting som är jobbigt eller tar emot.
Det är inte en fantastisk utveckling.
Som vanligt skulle det varit bra med en balansgång.
Lite av det gamla med lite av det nya.
Tänk om 40-talisterna hade kunnat mixa bondesamhällets kunskaper och livsinsikter med framstegstänkandet? Eller om 70-talisterna hade tagit all sin drivkraft och duktighet och kört åt ett annat håll än mot ständig tillväxt - kanske jobbat för fred, hälsa och välmående? Och om våra barn hade tagit sin vilja att ta det lugnt och ha roligt, glidandet, och levt i ro i den fredliga världen som vår generation hade skapat?
Det hade varit något, det.
Men jag tror på något sätt att det inte är kört. Nu vänder världen snabbare och snabbare. Vi är på väg mot något helt nytt, vi MÅSTE det eftersom så många mår så dåligt och allt är på väg att kapsejsa.
Det blir nog precis som det ska i slutänden.
Bra saker - och dåliga.
Ofta har det handlat om att göra upp med den föregående generationen, att göra annorlunda än sina föräldrar. Det är kanske lite fånigt och förutsägbart, men också nödvändigt i en värld där allt snurrar fortare.
40-talisterna var till exempel de första tonåringarna. De kom från ett Sverige som låg i krig, med svält och elände. De föraktade allt gammalt och hade en otrolig drivkraft för att ta bort alla spår av den gamla världen. Generationers kunskap och erfarenhet var ingenting mot forskning och framsteg. De skapade trygghetssamhället - med för och nackdelar. I sin iver att förändra och förbättra, har de också klippt med all gammal klokskap och bonnaförnuft.
Min generation, 60 och 70-talisterna, uppfostrades av dessa 40-talister. Vi föddes till en "färdig" värld, där allt var självklart. 40-talisterna hade redan gjort allt rätt, på det bästa möjliga sättet, och vi skulle bara springa på i deras värld på deras premisser. Och det har vi gjort! Vi är generation duktig. Vi har gått i våra föräldrars fotspår, lekt politiker på deras arenor, klättrat i företag och organisationer som duktiga anställda och köpt riktigt dyra och fina hus. Vi får nog beskrivas som generationen som satte kniven i den sunda livsstilen. För samtidigt som vi har drivit utvecklingen vidare, skapat mer tillväxt och tjänat mer pengar, har vi också sabbat vår hälsa. Vi äter dåligt, sover dåligt, dricker för mycket eller tränar neurotiskt. Vi har ont i våra kroppar, är förkylda för ofta, utvecklar allergier och diabetes och fibromyalgi.
Och våra barn... Det finns nioåringar i min sons klass som går och lägger sig kl 22 vanliga skolkvällar. Då missar de minst en timmes livsviktig sömn VARJE natt. De äter socker (godis, glass, sötade flingor, kakor) varje dag. De får max ett lagat mål mat på helgdagarna. De får spela World of Warcraft - vilket såvitt jag vet har 18-årsgräns - så många timmar de vill, för att föräldrarna inte orkar vara föräldrar. De är generation lust, de gör ingenting som är jobbigt eller tar emot.
Det är inte en fantastisk utveckling.
Som vanligt skulle det varit bra med en balansgång.
Lite av det gamla med lite av det nya.
Tänk om 40-talisterna hade kunnat mixa bondesamhällets kunskaper och livsinsikter med framstegstänkandet? Eller om 70-talisterna hade tagit all sin drivkraft och duktighet och kört åt ett annat håll än mot ständig tillväxt - kanske jobbat för fred, hälsa och välmående? Och om våra barn hade tagit sin vilja att ta det lugnt och ha roligt, glidandet, och levt i ro i den fredliga världen som vår generation hade skapat?
Det hade varit något, det.
Men jag tror på något sätt att det inte är kört. Nu vänder världen snabbare och snabbare. Vi är på väg mot något helt nytt, vi MÅSTE det eftersom så många mår så dåligt och allt är på väg att kapsejsa.
Det blir nog precis som det ska i slutänden.
onsdag 15 december 2010
Känslor
De är som de är, de där känslorna.
I en värld där allting ska förklaras och bevisas, passar de dåligt in. Bland fyrkantiga hus i räta rader får de inte riktigt rum. I ett samhälle där logik är allt, blir känslorna obekväma.
För de kan inte bevisas, är inte linjära och sällan logiska.
De bara ÄR.
För min egen del tycker jag att de tillför något viktigt.
En till dimension, jämsides med förnuftet, det inre jaget/psyket och andligheten.
Givetvis kan inte parametrar från det ena planet förklaras utifrån ett annat! Det går inte att räkna på sorg, inte tro på en ekvation, inte vara en livsåskådning.
"Varför känner du så? Det är inte logiskt!"
Varför räknar du på det där, det är inte andligt, vore lika dumt.
Känslorna lever sitt eget liv, i en egen dimension om man så vill. De bara är - och det tror jag de måste få vara! När vi förminskar dem med tankar som "varför känner jag så, det är ju dumt", förminskar vi oss själva.
Vi är underbara, komplicerade, flerdimensionella varelser!
I en värld där allting ska förklaras och bevisas, passar de dåligt in. Bland fyrkantiga hus i räta rader får de inte riktigt rum. I ett samhälle där logik är allt, blir känslorna obekväma.
För de kan inte bevisas, är inte linjära och sällan logiska.
De bara ÄR.
För min egen del tycker jag att de tillför något viktigt.
En till dimension, jämsides med förnuftet, det inre jaget/psyket och andligheten.
Givetvis kan inte parametrar från det ena planet förklaras utifrån ett annat! Det går inte att räkna på sorg, inte tro på en ekvation, inte vara en livsåskådning.
"Varför känner du så? Det är inte logiskt!"
Varför räknar du på det där, det är inte andligt, vore lika dumt.
Känslorna lever sitt eget liv, i en egen dimension om man så vill. De bara är - och det tror jag de måste få vara! När vi förminskar dem med tankar som "varför känner jag så, det är ju dumt", förminskar vi oss själva.
Vi är underbara, komplicerade, flerdimensionella varelser!
tisdag 14 december 2010
Det blir som man tänker
– Jag ska vinna pepparkakshuset, sa Dottern vid lussestunden på dagis.
De två lotter jag hade finansierat och Sonen dragit, hade inte givit vinst.
– Det är ingen idé, vi vinner aldrig, sa jag tråkigt. Du får ta dina egna pengar om du vill.
Dottern gick ut och hämtade pengar i sin jacka. För tio kronor köpte hon sedan två lotter. Den första gav högsta vinsten: Pepparkakshuset!
– Jag sa ju det: Jag ska vinna pepparkakshuset, sa Dottern nöjt.
Det blir som man tänker, brukar hon säga. Om vi har tappat något, och jag säger: Jag tror tyvärr det är borta nu, blir hon jätteupprörd. "Säg inte så, för då händer det så!"
Ibland viskar hon det till mig, så att inte "dom" ska höra.
– Vilka dom? frågar jag.
– Änglarna och Gud och Makterna, svarar den lilla allvetande.
Och visst har hon rätt. Visst är det så.
Det tänkta har nästan hänt.
Tanken banar väg för dina handlingar, dina reaktioner, dina förväntningar. Det blir en självuppfyllande profetia.
Och det sagda är ännu närmre det hända!
Ord är underskattade i vårt samhälle. Vi förstår inte hur starkt de påverkar oss.
De är magiska, de manifesterar tankarna och det sagda går aldrig att ta tillbaka.
Så det är klart att vi ska vara försiktiga med vad vi säger.
Och faktiskt använda det till vår fördel!
Säg: Jag ska vinna den här tävlingen.
Eller varför inte: Så kul att jag vann den här tävlingen!
Kanske: Tänk, jag kommer ihåg när jag vann den här tävlingen...
För hjärnan skiljer inte på tid. Nu, förut eller framtid är egalt för den.
Så programmera in det du vill ska hända.
Och öppna armarna för att ta emot det när det kommer.
Men var försiktig med vad du önskar!
Det kan faktiskt bli verklighet... :)
De två lotter jag hade finansierat och Sonen dragit, hade inte givit vinst.
– Det är ingen idé, vi vinner aldrig, sa jag tråkigt. Du får ta dina egna pengar om du vill.
Dottern gick ut och hämtade pengar i sin jacka. För tio kronor köpte hon sedan två lotter. Den första gav högsta vinsten: Pepparkakshuset!
– Jag sa ju det: Jag ska vinna pepparkakshuset, sa Dottern nöjt.
Det blir som man tänker, brukar hon säga. Om vi har tappat något, och jag säger: Jag tror tyvärr det är borta nu, blir hon jätteupprörd. "Säg inte så, för då händer det så!"
Ibland viskar hon det till mig, så att inte "dom" ska höra.
– Vilka dom? frågar jag.
– Änglarna och Gud och Makterna, svarar den lilla allvetande.
Och visst har hon rätt. Visst är det så.
Det tänkta har nästan hänt.
Tanken banar väg för dina handlingar, dina reaktioner, dina förväntningar. Det blir en självuppfyllande profetia.
Och det sagda är ännu närmre det hända!
Ord är underskattade i vårt samhälle. Vi förstår inte hur starkt de påverkar oss.
De är magiska, de manifesterar tankarna och det sagda går aldrig att ta tillbaka.
Så det är klart att vi ska vara försiktiga med vad vi säger.
Och faktiskt använda det till vår fördel!
Säg: Jag ska vinna den här tävlingen.
Eller varför inte: Så kul att jag vann den här tävlingen!
Kanske: Tänk, jag kommer ihåg när jag vann den här tävlingen...
För hjärnan skiljer inte på tid. Nu, förut eller framtid är egalt för den.
Så programmera in det du vill ska hända.
Och öppna armarna för att ta emot det när det kommer.
Men var försiktig med vad du önskar!
Det kan faktiskt bli verklighet... :)
Ovanliga ord
Snön fyger.
Så vackert det låter!
Det är så roligt med ord som bara används ibland. De hinner minsann inte bli utslitna! Som fyger. Det kan bara snö göra. (Du vet vad det betyder? När snö blåser runt, så där som riktigt kall snö kan göra, så att alla linjer suddas ut.)
Jag har några favoritord som jag försöker använda så ofta som möjligt.
Olfaktiv.
Luktkänslig betyder det, har jag hört. Ett mycket användbart ord, speciellt om man är utrustad med min labradornäsa.
Frivol är också så tjusigt.
"Frivo´l, som (alltför) lättsinnigt behandlar tabubelagda eller allvarliga ämnen", ur Nationalencyklopedien. Kanske min blogg kan sägas vara frivol? Ingen vore i så fall lyckligare än jag!
Jag älskar verkligen vårt svenska språk. Visst, ibland är det kantigt, ibland saknar jag ord och får ta till andra språks ord, men på det hela taget är svenska väldigt vackert.
Jag tror att det var någon gång på 1800-talet som det anordnades en tävling i det vackraste språket (i Europa). Svenskan vann med strofen:
Ynglingar, riden sakta över bryggan.
Det är väl tjusigt?
(Men hur konstigt är det inte att jag minns DET från undervisningen i gymnasiet?)
Det finns många bortglömda ord. Som bara ligger och väntar på att någon ska ta fram dem, damma av dem och använda dem. Jag tycker att det är fint med människor som kämpar för att se till att dessa inte glöms bort. Som Gunnar Sträng, när han sa:
"De finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet."
Fin-fint, det! Att sedan inte alla förstår är förstås ett litet bakslag. Men å andra sidan: Bästa sättet att förstå ord är väl att höra dem i ett sammanhang?
Nej, jag förordar: Använd så många, långa och ovanliga ord som möjligt! Det är väl kul om man får lära sig något nytt ord emellanåt?
Så vackert det låter!
Det är så roligt med ord som bara används ibland. De hinner minsann inte bli utslitna! Som fyger. Det kan bara snö göra. (Du vet vad det betyder? När snö blåser runt, så där som riktigt kall snö kan göra, så att alla linjer suddas ut.)
Jag har några favoritord som jag försöker använda så ofta som möjligt.
Olfaktiv.
Luktkänslig betyder det, har jag hört. Ett mycket användbart ord, speciellt om man är utrustad med min labradornäsa.
Frivol är också så tjusigt.
"Frivo´l, som (alltför) lättsinnigt behandlar tabubelagda eller allvarliga ämnen", ur Nationalencyklopedien. Kanske min blogg kan sägas vara frivol? Ingen vore i så fall lyckligare än jag!
Jag älskar verkligen vårt svenska språk. Visst, ibland är det kantigt, ibland saknar jag ord och får ta till andra språks ord, men på det hela taget är svenska väldigt vackert.
Jag tror att det var någon gång på 1800-talet som det anordnades en tävling i det vackraste språket (i Europa). Svenskan vann med strofen:
Ynglingar, riden sakta över bryggan.
Det är väl tjusigt?
(Men hur konstigt är det inte att jag minns DET från undervisningen i gymnasiet?)
Det finns många bortglömda ord. Som bara ligger och väntar på att någon ska ta fram dem, damma av dem och använda dem. Jag tycker att det är fint med människor som kämpar för att se till att dessa inte glöms bort. Som Gunnar Sträng, när han sa:
"De finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet."
Fin-fint, det! Att sedan inte alla förstår är förstås ett litet bakslag. Men å andra sidan: Bästa sättet att förstå ord är väl att höra dem i ett sammanhang?
Nej, jag förordar: Använd så många, långa och ovanliga ord som möjligt! Det är väl kul om man får lära sig något nytt ord emellanåt?
måndag 13 december 2010
Stockholm
Jag blir ledsen i hjärtat av Stockholm.
Det är så svårt där.
Stress, dålig luft, hus hus hus och raka linjer överallt, avstängda människor och kämpar på.
Det gör mig ledsen.
Jag åker t-bana och tittar ut genom fönstret. Enorma bostadsområden, lägenheter i likadana hus. Mysfaktorn är lika med noll, närheten till naturen likaså. Och jag tänker: Så kan man också bo. Men min själ skriker! Nej - så kan man INTE bo! Åtminstone inte leva.
Men det kan man uppenbarligen. Åtminstone somliga.
För mig känns det hopplöst och jag dör en liten smula. Går in i att överleva i stället för att leva. Människorna blir som myror i en enorm myrstack. Så svårt det blir att bli någon egen, någon speciell! Jag känner mig som om jag går i för små skor.
Givetvis känner inte alla så. Då hade de ju inte bott här.
Men för mig är det tungt.
Jag försöker tänka "men HÄR var det ju riktigt fint, och de har en park där borta", men det är lite ihåligt. Nej, jag längtar hem.
Så länge jag har jobb i Stockholm kommer jag ju att komma hit. Det är kul, det är bra - men det är ännu bättre att jag har ett annanstans att komma hem till... :)
Det är så svårt där.
Stress, dålig luft, hus hus hus och raka linjer överallt, avstängda människor och kämpar på.
Det gör mig ledsen.
Jag åker t-bana och tittar ut genom fönstret. Enorma bostadsområden, lägenheter i likadana hus. Mysfaktorn är lika med noll, närheten till naturen likaså. Och jag tänker: Så kan man också bo. Men min själ skriker! Nej - så kan man INTE bo! Åtminstone inte leva.
Men det kan man uppenbarligen. Åtminstone somliga.
För mig känns det hopplöst och jag dör en liten smula. Går in i att överleva i stället för att leva. Människorna blir som myror i en enorm myrstack. Så svårt det blir att bli någon egen, någon speciell! Jag känner mig som om jag går i för små skor.
Givetvis känner inte alla så. Då hade de ju inte bott här.
Men för mig är det tungt.
Jag försöker tänka "men HÄR var det ju riktigt fint, och de har en park där borta", men det är lite ihåligt. Nej, jag längtar hem.
Så länge jag har jobb i Stockholm kommer jag ju att komma hit. Det är kul, det är bra - men det är ännu bättre att jag har ett annanstans att komma hem till... :)
söndag 12 december 2010
Köpa julklappar
Jag ÄLSKAR jul!
Det är den bästa högtiden på hela året - faktiskt nästan mer eftertraktad än sommar och semester för min del.
Varför? Jag vet inte riktigt...
Det är familjemys, tradition, omtänksamhet, tända ljus, hemlagad mat, gott om tid för varandra, sång och musik, tjo och fadderittan. En högtid som gjord för kärlek och eftertanke: Vad är livet till för?
Och jag älskar julklappar. Att köpa dem, att slå in dem, att rimma, att smyga, att se fram emot dem, att få dem. Det är så roligt! Det är så härligt att planera och hitta de bästa överraskningarna - och att bli överraskad själv. I julklapparna speglas ju vilka vi är, hur andra ser oss och hur vi ser andra.
Min älskade make köper ofta smycken och finsaker till mig. Det är för att han ser mig som sin kvinna, som han tycker är fin. Lillasyster köper roliga och konstiga saker, för hon tycker att jag är lite knäpp. Mamma köper dyra och fina oljor och sådant som jag är lite petig med. Förra året fick jag en jättehärlig delikatesslåda av min far, eftersom jag älskar matlagning.
Och så i år kommer dråpslaget. Jag satt och slog in paket i lugnan ro, lyssnandes på julmusik.
Inom loppet av två timmar kom besked från båda mina (frånskilda) föräldrar via mail: Det var slut med julklappandet.
"Vi tänker inte köpa julklappar till de vuxna. Hoppas att det är ok."
Tja, vad ska jag säga? Om de inte vill köpa, kan jag givetvis inte tvinga dem. Men jag blir faktiskt ledsen.
Vi ses så sällan. Det kanske blir en gång per år, kanske två, och i båda fallen är det jag som kör till dem med barn och pick och pack. Någonstans där inne i hjärttrakten saknar jag ju dem. Att få en present på födelsedagen och en julklapp känns liksom som att de i alla fall tänker på mig, att jag betyder något i deras värld. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, bara något som är till mig.
Jag kände mig direkt så där riktigt dum.
Ungefär som när jag var mobbad. "Hur kunde jag vara så dum att jag köpte saker till dem och förutsatte att de ville ha med mig att göra?"
Sedan blev jag ledsen.
Sorgsen över att de är så tråkiga, helt enkelt.
Jag menar, till och med min 89-åriga mormor kan ju hitta på någon överraskning till mig! Inte så att hon skickar julklappar, men när jag är där, har hon ofta något som hon har sett, tänkt på mig och köpt.
Det är ju just omtanken.
Det kändes som om jag inte var älskad längre. Inte ens tillräckligt viktig för att uppmärksamma en enda gång om året.
Men jag klistrade sammanbitet på juletiketter på deras presenter.
För visst är det ok att de inte köper till mig.
Jag har däremot inte lovat att inte köpa något tillbaka.
För jag tycker att julklappar är kul!
:)
Det är den bästa högtiden på hela året - faktiskt nästan mer eftertraktad än sommar och semester för min del.
Varför? Jag vet inte riktigt...
Det är familjemys, tradition, omtänksamhet, tända ljus, hemlagad mat, gott om tid för varandra, sång och musik, tjo och fadderittan. En högtid som gjord för kärlek och eftertanke: Vad är livet till för?
Och jag älskar julklappar. Att köpa dem, att slå in dem, att rimma, att smyga, att se fram emot dem, att få dem. Det är så roligt! Det är så härligt att planera och hitta de bästa överraskningarna - och att bli överraskad själv. I julklapparna speglas ju vilka vi är, hur andra ser oss och hur vi ser andra.
Min älskade make köper ofta smycken och finsaker till mig. Det är för att han ser mig som sin kvinna, som han tycker är fin. Lillasyster köper roliga och konstiga saker, för hon tycker att jag är lite knäpp. Mamma köper dyra och fina oljor och sådant som jag är lite petig med. Förra året fick jag en jättehärlig delikatesslåda av min far, eftersom jag älskar matlagning.
Och så i år kommer dråpslaget. Jag satt och slog in paket i lugnan ro, lyssnandes på julmusik.
Inom loppet av två timmar kom besked från båda mina (frånskilda) föräldrar via mail: Det var slut med julklappandet.
"Vi tänker inte köpa julklappar till de vuxna. Hoppas att det är ok."
Tja, vad ska jag säga? Om de inte vill köpa, kan jag givetvis inte tvinga dem. Men jag blir faktiskt ledsen.
Vi ses så sällan. Det kanske blir en gång per år, kanske två, och i båda fallen är det jag som kör till dem med barn och pick och pack. Någonstans där inne i hjärttrakten saknar jag ju dem. Att få en present på födelsedagen och en julklapp känns liksom som att de i alla fall tänker på mig, att jag betyder något i deras värld. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, bara något som är till mig.
Jag kände mig direkt så där riktigt dum.
Ungefär som när jag var mobbad. "Hur kunde jag vara så dum att jag köpte saker till dem och förutsatte att de ville ha med mig att göra?"
Sedan blev jag ledsen.
Sorgsen över att de är så tråkiga, helt enkelt.
Jag menar, till och med min 89-åriga mormor kan ju hitta på någon överraskning till mig! Inte så att hon skickar julklappar, men när jag är där, har hon ofta något som hon har sett, tänkt på mig och köpt.
Det är ju just omtanken.
Det kändes som om jag inte var älskad längre. Inte ens tillräckligt viktig för att uppmärksamma en enda gång om året.
Men jag klistrade sammanbitet på juletiketter på deras presenter.
För visst är det ok att de inte köper till mig.
Jag har däremot inte lovat att inte köpa något tillbaka.
För jag tycker att julklappar är kul!
:)
lördag 11 december 2010
Prata med främlingar
Det är så roligt att prata med främlingar!
Jag tycker mig kunna se tre faser:
1 Förskräckelse
Va - pratar hon med mig?
Varför det?
Vad vill hon ha? Ska hon stjäla min telefon?
Folk spärrar upp ögonen och ser liksom ertappade ut. En del samlar faktiskt ihop sina tillhörigheter, som en höna med sina värdefulla ägg när bonden eller räven nalkas. Tänk att vi har kommit så långt i vår "sköt dig själv och skit i andra"-attityd att det verkar suspekt när någon tilltalar oss!
2 Förtjusning
Ah - hon är inte aggressiv/full/uteliggare/tiggare.
Hon är bara trevlig! Så märkligt!
Lättnad, glädje och förundran fyller ansiktet. Hönan slappnar av och släpper det bestämda taget om handväskan. Svarar på tilltal, pratar kanske lite av egen maskin och låter riktigt glad.
3 Obekvämt
Måste vi prata jättelänge nu?
Ska hon prata hela vägen till Stockholm?
Vad i all sin dar ska jag säga nu?
Efter en liten stund ersätts förnöjsamheten med ett obekvämt uttryck i ansiktet. Man är orolig för att bli störd i sitt, att inte få tuffa på i sitt eget tempo åt sitt eget håll. Hur ska man avsluta det här nu då? Eller måste vi bli bästisar för evigt?
Ha ha!
Det är roligt.
Det är som om folk upptäcker att vi spelar en roll i varandras liv först när vi öppnar munnen. Newsflash: Vi spelar ALLTID en roll i varandras liv. Oavsett om vi pratar eller är tysta. De du delar buss med, de du handlar i samma affär som, de du möter på gatan - alla är en del av ditt liv. En liten del, visserligen, men de påverkar dig likafullt.
Det är därför det är lite jobbigare att bo i städer än på landet.
Om vi går på stan en dag, möter vi ungefär lika många människor på några timmar som en person för 100 år sedan mötte under en hel livstid. Det du...! Faktiskt skapar det stress.
Tror det är därför folk i storstäder skapar ett skal omkring sig.
De orkar inte ta in fler ansikten, fler dofter, fler ljud.
Men samtidigt får de svårare att känna av sina egna behov och känslor.
Nå - hur som helst:
Det skadar inte att le lite mot en främling.
Vem vet, denne kanske ler mot någon annan sedan! Pay it forward...
Jag tycker mig kunna se tre faser:
1 Förskräckelse
Va - pratar hon med mig?
Varför det?
Vad vill hon ha? Ska hon stjäla min telefon?
Folk spärrar upp ögonen och ser liksom ertappade ut. En del samlar faktiskt ihop sina tillhörigheter, som en höna med sina värdefulla ägg när bonden eller räven nalkas. Tänk att vi har kommit så långt i vår "sköt dig själv och skit i andra"-attityd att det verkar suspekt när någon tilltalar oss!
2 Förtjusning
Ah - hon är inte aggressiv/full/uteliggare/tiggare.
Hon är bara trevlig! Så märkligt!
Lättnad, glädje och förundran fyller ansiktet. Hönan slappnar av och släpper det bestämda taget om handväskan. Svarar på tilltal, pratar kanske lite av egen maskin och låter riktigt glad.
3 Obekvämt
Måste vi prata jättelänge nu?
Ska hon prata hela vägen till Stockholm?
Vad i all sin dar ska jag säga nu?
Efter en liten stund ersätts förnöjsamheten med ett obekvämt uttryck i ansiktet. Man är orolig för att bli störd i sitt, att inte få tuffa på i sitt eget tempo åt sitt eget håll. Hur ska man avsluta det här nu då? Eller måste vi bli bästisar för evigt?
Ha ha!
Det är roligt.
Det är som om folk upptäcker att vi spelar en roll i varandras liv först när vi öppnar munnen. Newsflash: Vi spelar ALLTID en roll i varandras liv. Oavsett om vi pratar eller är tysta. De du delar buss med, de du handlar i samma affär som, de du möter på gatan - alla är en del av ditt liv. En liten del, visserligen, men de påverkar dig likafullt.
Det är därför det är lite jobbigare att bo i städer än på landet.
Om vi går på stan en dag, möter vi ungefär lika många människor på några timmar som en person för 100 år sedan mötte under en hel livstid. Det du...! Faktiskt skapar det stress.
Tror det är därför folk i storstäder skapar ett skal omkring sig.
De orkar inte ta in fler ansikten, fler dofter, fler ljud.
Men samtidigt får de svårare att känna av sina egna behov och känslor.
Nå - hur som helst:
Det skadar inte att le lite mot en främling.
Vem vet, denne kanske ler mot någon annan sedan! Pay it forward...
Surt sa räven
I en tioårsperiod av mitt liv jobbade jag som koreograf och regissör. Det var en rolig tid, jag lärde mig mycket och träffade många fantastiska människor.
Givetvis var det hela tiden en utvecklingsprocess.
Jag var oerhört grön när jag började, och jobbade hela tiden för att lära mig mer och göra bättre. Utveckling, utveckling, framåt, framåt. Varje produktion skulle vara bättre än den förra, självklart. Speciellt gällde det de stora produktionerna i Växjö Konserthus. Där hade vi trots allt en väldigt stor publik, mellan 19000 och 24000 åskådare varje år. Mitt mål var att ge publiken något mer än de hade väntat sig. Gärna något helt annat än de förväntade sig, om det gick att åstadkomma.
Jag drömde om sand på scenen, om vattenfall och vattenansamlingar (pooler), om stjärnhimlar, om solnedgångsfotobakgrunder. Vi letade sångare, tittade på oupptäckta stjärnor, jobbade fram talanger, satsade på osäkra kort. Kostym och smink gick från "gör det själv av lite tyg" till fantastiska kreationer med glittrande stenar, korsetter och peruker gjorda av Tina Turners perukmakare.
Efter en tid hade jag inte längre produktionsteamet med mig. De var nöjda, de tyckte att vi var tillräckligt bra, de hade tröttnat på att tänja gränserna. Jag bestämde mig för att lämna, eftersom jag inte tyckte det var roligt att göra samma. Inga arga känslor, ingen saknad. Jag accepterade att det var så här långt vi kunde nå inom våra ramar, men var inte intresserad av att fortsätta upprepa konceptet.
Året efter att jag hoppade av, satte man upp La Cage aux Folles. Jag gick och tittade. Det var ok. Inget överraskande, inget som berörde, inget fascinerande, inget ovanligt. Några saker var dåliga, andra var bra. Det var... ok. Ungefär som när man ser en halvbra film, man är inte riktigt nöjd men det var väl värt tiden man spenderade. Typ.
Kunde jag säga det? Nej. Självklart inte. Då hade jag ju varit uppblåst och tråkig.
Så jag log och sa: Jo, det var... fint.
Josef kom därnäst, tror jag. Jag såg en akt, sedan gick jag till hotellrummet. Det var helt ointressant för mig, berörde mig inte alls. Ingen nerv. Jag tittade hellre på TV med min bäbis.
Var det året efter som Kompaniet sattes upp?
Det var förfärligt.
Faktiskt var det lätt det mest eländiga jag har sett på en scen någonsin. Historien hade ingen stringens, karaktärerna var outvecklade, trådar lämnades hängande, slutet stressades ihop utan känsla och logik. Danserna var röriga och ofärdiga, scenografin bitvis helt ogjord. Skådespelar- och sånginsatserna var nog rätt bra, men de gick förlorade i den allmänna kalabaliken.
Jag hade ångest där jag satt i bänkraden. Först behövde jag en skämskudde. Sedan ville jag bara försvinna. Jag övervägde att krypa ut mellan bänkraderna mitt i första akt, men visste att det inte skulle ske obemärkt. Sedan blundade jag och försökte stå ut. När eländet blev värre, började jag faktiskt att panikskratta. Hela bänkraden guppade. Efteråt kunde jag inte komma på någonting bra att säga. Jag pep iväg hem.
För jag kunde givetvis inte säga vad jag tyckte. Många av de som stod på scenen var mycket duktiga artister, som jag respekterade och gillade. De förtjänade ett bättre öde. Produktionen sög - enligt min mening - och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter. Och hade jag sagt vad jag tyckte, hade jag bara varit en sur föredetting.
Därefter slutade jag att gå på musikalerna. Det kändes så sorgligt. Jag började tänka att kanske alla produktioner jag själv hade varit delaktig i hade varit lika dåliga. Att det bara kändes bättre för att man var med själv. Jag bestämde mig för att aldrig göra en musikal igen så länge jag levde.
Jag gjorde ett tappert musikalupplevelseförsök igen i Chicago. Då gick jag på genrepet.
Ledsen - inte min grej. Själva musikalen ÄLSKAR jag, har sett den i London - och filmen, förstås, som jag tycker är skitbra. Det här var... inte ens nära. Den mustiga, roliga historien sipprade ut och lämnade mig helt oberörd. Första akt var lite småtrevlig, en karaktär stod ut, en annan hade också sina stunder, men helheten var... ointressant och lite tafflig. Jag är ledsen, men dansare som inte kan sträcka igenom knäna och gå i högklackat ser inte sexiga ut. Ska scenografin vara hård och avskalad, måste det användas genomgående och utnyttjas som kuliss för vulgariteterna. Det utstuderade förfallet gick inte fram. Tyckte jag.
Men folk i allmänhet verkar mycket nöjda.
Säkert de som är med också.
För snart ett år sedan, såg jag Grease i Stockholm. En vän hade gjort koreografin, så jag fick se den tillsammans med henne. Den var jätterolig! Absolut den typen av musikalupplevelse som jag kommer ihåg: Inget djupt, inget världsomvälvande, men roligt, överraskande, showigt och fullt med livsglädje. Jag var helt uppspelt efteråt!
Jag insåg att jag faktiskt gillar musikal i alla fall. Jag gillar bara inte somliga uppsättningar. Men jag håller mig ifrån Växjömusikalerna. För jag vill inte hamna i den sitsen igen, att jag inte kan säga vad jag tycker. För då kommer folk bara att säga: "Surt sa räven!"
Givetvis var det hela tiden en utvecklingsprocess.
Jag var oerhört grön när jag började, och jobbade hela tiden för att lära mig mer och göra bättre. Utveckling, utveckling, framåt, framåt. Varje produktion skulle vara bättre än den förra, självklart. Speciellt gällde det de stora produktionerna i Växjö Konserthus. Där hade vi trots allt en väldigt stor publik, mellan 19000 och 24000 åskådare varje år. Mitt mål var att ge publiken något mer än de hade väntat sig. Gärna något helt annat än de förväntade sig, om det gick att åstadkomma.
Jag drömde om sand på scenen, om vattenfall och vattenansamlingar (pooler), om stjärnhimlar, om solnedgångsfotobakgrunder. Vi letade sångare, tittade på oupptäckta stjärnor, jobbade fram talanger, satsade på osäkra kort. Kostym och smink gick från "gör det själv av lite tyg" till fantastiska kreationer med glittrande stenar, korsetter och peruker gjorda av Tina Turners perukmakare.
Efter en tid hade jag inte längre produktionsteamet med mig. De var nöjda, de tyckte att vi var tillräckligt bra, de hade tröttnat på att tänja gränserna. Jag bestämde mig för att lämna, eftersom jag inte tyckte det var roligt att göra samma. Inga arga känslor, ingen saknad. Jag accepterade att det var så här långt vi kunde nå inom våra ramar, men var inte intresserad av att fortsätta upprepa konceptet.
Året efter att jag hoppade av, satte man upp La Cage aux Folles. Jag gick och tittade. Det var ok. Inget överraskande, inget som berörde, inget fascinerande, inget ovanligt. Några saker var dåliga, andra var bra. Det var... ok. Ungefär som när man ser en halvbra film, man är inte riktigt nöjd men det var väl värt tiden man spenderade. Typ.
Kunde jag säga det? Nej. Självklart inte. Då hade jag ju varit uppblåst och tråkig.
Så jag log och sa: Jo, det var... fint.
Josef kom därnäst, tror jag. Jag såg en akt, sedan gick jag till hotellrummet. Det var helt ointressant för mig, berörde mig inte alls. Ingen nerv. Jag tittade hellre på TV med min bäbis.
Var det året efter som Kompaniet sattes upp?
Det var förfärligt.
Faktiskt var det lätt det mest eländiga jag har sett på en scen någonsin. Historien hade ingen stringens, karaktärerna var outvecklade, trådar lämnades hängande, slutet stressades ihop utan känsla och logik. Danserna var röriga och ofärdiga, scenografin bitvis helt ogjord. Skådespelar- och sånginsatserna var nog rätt bra, men de gick förlorade i den allmänna kalabaliken.
Jag hade ångest där jag satt i bänkraden. Först behövde jag en skämskudde. Sedan ville jag bara försvinna. Jag övervägde att krypa ut mellan bänkraderna mitt i första akt, men visste att det inte skulle ske obemärkt. Sedan blundade jag och försökte stå ut. När eländet blev värre, började jag faktiskt att panikskratta. Hela bänkraden guppade. Efteråt kunde jag inte komma på någonting bra att säga. Jag pep iväg hem.
För jag kunde givetvis inte säga vad jag tyckte. Många av de som stod på scenen var mycket duktiga artister, som jag respekterade och gillade. De förtjänade ett bättre öde. Produktionen sög - enligt min mening - och jag kunde inte hitta några förmildrande omständigheter. Och hade jag sagt vad jag tyckte, hade jag bara varit en sur föredetting.
Därefter slutade jag att gå på musikalerna. Det kändes så sorgligt. Jag började tänka att kanske alla produktioner jag själv hade varit delaktig i hade varit lika dåliga. Att det bara kändes bättre för att man var med själv. Jag bestämde mig för att aldrig göra en musikal igen så länge jag levde.
Jag gjorde ett tappert musikalupplevelseförsök igen i Chicago. Då gick jag på genrepet.
Ledsen - inte min grej. Själva musikalen ÄLSKAR jag, har sett den i London - och filmen, förstås, som jag tycker är skitbra. Det här var... inte ens nära. Den mustiga, roliga historien sipprade ut och lämnade mig helt oberörd. Första akt var lite småtrevlig, en karaktär stod ut, en annan hade också sina stunder, men helheten var... ointressant och lite tafflig. Jag är ledsen, men dansare som inte kan sträcka igenom knäna och gå i högklackat ser inte sexiga ut. Ska scenografin vara hård och avskalad, måste det användas genomgående och utnyttjas som kuliss för vulgariteterna. Det utstuderade förfallet gick inte fram. Tyckte jag.
Men folk i allmänhet verkar mycket nöjda.
Säkert de som är med också.
För snart ett år sedan, såg jag Grease i Stockholm. En vän hade gjort koreografin, så jag fick se den tillsammans med henne. Den var jätterolig! Absolut den typen av musikalupplevelse som jag kommer ihåg: Inget djupt, inget världsomvälvande, men roligt, överraskande, showigt och fullt med livsglädje. Jag var helt uppspelt efteråt!
Jag insåg att jag faktiskt gillar musikal i alla fall. Jag gillar bara inte somliga uppsättningar. Men jag håller mig ifrån Växjömusikalerna. För jag vill inte hamna i den sitsen igen, att jag inte kan säga vad jag tycker. För då kommer folk bara att säga: "Surt sa räven!"
fredag 10 december 2010
Gråtmild
Ja kära nån. Att bli äldre innebär tydligen att man blir mer gråtmild.
Jag har sedan tjugoårsåldern haft lite svårt att värja mig från barnsång, barndans och barnteater. Det spelar ingen roll hur det är - om barnen är helhjärtat engagerade, så gråter jag.
Luciatåg på dagis eller skolan är ju hopplöst nu för tiden. Visst är det gulligt och fint - men varför gråter jag? Jag blir bara så rörd.
Sedan finns det sånger jag gråter av.
Just nu är det "Himlen i min famn".
Asså - det GÅR ju inte!
Jag tycker själva melodin är underbart vacker. Dessutom tänker jag mig in i Marias situation, där hon står med Jesusbarnet i sin famn. Inte nog med att hon är nybliven förstaföderska, med allt var det innebär - hon behöver också oroa sig över att hennes barn eventuellt är Guds barn! Jag känner mig så ensam i hennes skor, där hon står med stjärnhimlen och alltet och frågorna... Så bara jag hör strofen "är det själva himlen som jag vaggar i min famn", så börjar jag gråta.
I kväll är det luciatåg med Sonens skola. I kyrkan. Söta barn, ljusa barnröster. Herregud - det blir inte lätt!
Medtag näsduk, borde det stå på inbjudan.
Och ja: De ska sjunga Himlen i min famn...
Jag har sedan tjugoårsåldern haft lite svårt att värja mig från barnsång, barndans och barnteater. Det spelar ingen roll hur det är - om barnen är helhjärtat engagerade, så gråter jag.
Luciatåg på dagis eller skolan är ju hopplöst nu för tiden. Visst är det gulligt och fint - men varför gråter jag? Jag blir bara så rörd.
Sedan finns det sånger jag gråter av.
Just nu är det "Himlen i min famn".
Asså - det GÅR ju inte!
Jag tycker själva melodin är underbart vacker. Dessutom tänker jag mig in i Marias situation, där hon står med Jesusbarnet i sin famn. Inte nog med att hon är nybliven förstaföderska, med allt var det innebär - hon behöver också oroa sig över att hennes barn eventuellt är Guds barn! Jag känner mig så ensam i hennes skor, där hon står med stjärnhimlen och alltet och frågorna... Så bara jag hör strofen "är det själva himlen som jag vaggar i min famn", så börjar jag gråta.
I kväll är det luciatåg med Sonens skola. I kyrkan. Söta barn, ljusa barnröster. Herregud - det blir inte lätt!
Medtag näsduk, borde det stå på inbjudan.
Och ja: De ska sjunga Himlen i min famn...
torsdag 9 december 2010
Eget ansvar
Några slumpvis utvalda människor fick svara på frågan om de var bekymrade över den senaste larmrapporten om att nästan all juice innehåller förbjudna gifter/bekämpningsmedel.
Någon sa ja. Övriga sa nej, med olika motiveringar.
Den klassiska: Ja ja, det är nya larm hela tiden. Det som är livsfarligt idag är bra i morgon. Jag gör som jag alltid har gjort.
Då måste jag replikera så här: Tänk om ALLA dessa larmrapporter är sanna? Tänk om chips verkligen ÄR jättefarligt, om bananer innehåller höga halter hemska gifter, om insjöfisken är full av tungmetaller och juicen är giftig? Tänk om det bara är så, att man inte pratar vidare om det som redan har uppdagats, för att det inte är en "nyhet" längre?
För precis så är det. Chips är inte mindre farligt än förut. Det är precis lika farligt med transfetter som man uppdagade för några år sedan. Och visst är bananer som inte är KRAV-odlade mer giftiga än nyttiga. Så är det!
Ett annat argument kom från en ung tjej.
Den överbeskyddade: Om det var så farligt skulle det inte få säljas i affären.
HA! Snacka om att ha en övertro på överheten!
Vilka skulle hindra farliga produkter från att säljas, tänkte hon?
Livsmedelsverket? Som inte någonsin vågar ta beslut förrän det kommit åtta olika studier från olika håll i Sverige (och vi har inte så många som forskar på livsmedel), och som inte vill stöta sig med livsmedelsindustrin?
Eller socialstyrelsen, som är halvt om halvt köpt av läkemedelsindustrin?
Skulle inte tro det...
Nej du, lilla gumman, det hänger på dig och mig. Vi är själva ansvariga för att veta det vi behöver för att leva. Det är tufft, visst är det så. Det är mycket information som vi måste leta reda på och smälta, jag håller med. Men det är verkligheten!
Det är ingen annan som tar ansvar för våra liv.
"Alla andra gör ju det" är en väldigt klen tröst när vi och våra barn blir sjuka.
Och äter vi fel saker så kommer vi att bli det. Tyvärr kommer ingen att bli varken stämd eller hängd för det, så den enda som lider är just DU.
Och visst är det jobbigt att ta eget ansvar.
Det var väl lite det vi tillsatte de här myndigheterna för - att de skulle hjälpa oss med det.
Men tyvärr - det har inte slagit väl ut. Helt andra krafter styr: Marknadskrafter, BNP, tillväxtjakt, politik, livsmedelsindustrins lobbygrupper, läkemedelsindustrins makt...
Nej. Vi kan inte lita på någon annan när det gäller vår hälsa.
Det är bara jag och du som kan förändra något.
Någon sa ja. Övriga sa nej, med olika motiveringar.
Den klassiska: Ja ja, det är nya larm hela tiden. Det som är livsfarligt idag är bra i morgon. Jag gör som jag alltid har gjort.
Då måste jag replikera så här: Tänk om ALLA dessa larmrapporter är sanna? Tänk om chips verkligen ÄR jättefarligt, om bananer innehåller höga halter hemska gifter, om insjöfisken är full av tungmetaller och juicen är giftig? Tänk om det bara är så, att man inte pratar vidare om det som redan har uppdagats, för att det inte är en "nyhet" längre?
För precis så är det. Chips är inte mindre farligt än förut. Det är precis lika farligt med transfetter som man uppdagade för några år sedan. Och visst är bananer som inte är KRAV-odlade mer giftiga än nyttiga. Så är det!
Ett annat argument kom från en ung tjej.
Den överbeskyddade: Om det var så farligt skulle det inte få säljas i affären.
HA! Snacka om att ha en övertro på överheten!
Vilka skulle hindra farliga produkter från att säljas, tänkte hon?
Livsmedelsverket? Som inte någonsin vågar ta beslut förrän det kommit åtta olika studier från olika håll i Sverige (och vi har inte så många som forskar på livsmedel), och som inte vill stöta sig med livsmedelsindustrin?
Eller socialstyrelsen, som är halvt om halvt köpt av läkemedelsindustrin?
Skulle inte tro det...
Nej du, lilla gumman, det hänger på dig och mig. Vi är själva ansvariga för att veta det vi behöver för att leva. Det är tufft, visst är det så. Det är mycket information som vi måste leta reda på och smälta, jag håller med. Men det är verkligheten!
Det är ingen annan som tar ansvar för våra liv.
"Alla andra gör ju det" är en väldigt klen tröst när vi och våra barn blir sjuka.
Och äter vi fel saker så kommer vi att bli det. Tyvärr kommer ingen att bli varken stämd eller hängd för det, så den enda som lider är just DU.
Och visst är det jobbigt att ta eget ansvar.
Det var väl lite det vi tillsatte de här myndigheterna för - att de skulle hjälpa oss med det.
Men tyvärr - det har inte slagit väl ut. Helt andra krafter styr: Marknadskrafter, BNP, tillväxtjakt, politik, livsmedelsindustrins lobbygrupper, läkemedelsindustrins makt...
Nej. Vi kan inte lita på någon annan när det gäller vår hälsa.
Det är bara jag och du som kan förändra något.
Egypten
Jag har aldrig varit där. Har tänkt åka dit många gånger, eftersom jag är oerhört fascinerad av den gamla faraoniska kulturen.
Resandet hindras dock alltid av en överväldigande irritation. Jag blir galen på den egyptiska inställningen!
Läste idag en artikel om ämnet. Skribenten hade talat med några egyptier - välformulerade och välutbildade människor - om valfusk och hajattacker. Lite förenklat tyckte dessa egyptier att det var märkligt att västvärlden inte uppmärksammade valfusket, utan koncentrerade sig på hajattackerna. De klagade också på att ingen från väst rycker in när de har så låga löner, för stora barngrupper i skolorna och förföljelse av minoritetsgrupper.
MEN HALLÅ!
Exakt VAD har ni gjort själva för att fixa detta då?
Det är det här jag är så trött på: Jag tycker att de bara gnäller och väntar sig hjälp utifrån för att ordna upp sitt land. Om de nu inte vill sköta det själva, varför ville de då bli självständiga? Om nu västvärlden är lösningen på alla problem - varför fortsatte de inte att lyda under Storbritannien då?
Jag blir galen.
Hur tror de att västvärlden har kommit så långt? Ja, inte är det genom att gnälla och ropa på grannarna i alla fall. I Frankrike krävdes det en blodig revolution för att ändra statsskicket från adelsstyre till demokrati. Samma sak i USA. Och åtta timmars arbetsdag, bättre löner och bättre arbetsvillkor fick vi minsann kämpa för i Sverige. Arbetarna organiserade sig, strejkade, protesterade, startade tidningar - och folk dog faktiskt under resans gång.
I Egypten (med flera muslimska länder, vill jag tillägga), har man en inställning att "var och en är sig själv närmast". Man försöker sno åt sig sin del hela tiden, fuska inom systemet i stället för att förändra det som är fel. Jag vet inte om det beror på att islam är en mer individuell religion, att relationen jag-Gud är närmre än i t ex kristendomen, där kollektivet/församlingen poängteras mer. Kanske.
I vilket fall som helst retar det mig. Jag känner att jag minsann inte tänker åka dit och spendera mina pengar i deras gnälliga land med diva-later. Ryck upp er och gör något själva, tänker jag.
Och visst, jag förstår att det finns problem i Egypten som de kan behöva hjälp med. Valfusk och förtryck är givetvis sådant som medländer kan gå in och ifrågasätta. Men till syvene och sist måste det ändå handla om en intern vilja att förändra. Och att lägga manken till själv.
Resandet hindras dock alltid av en överväldigande irritation. Jag blir galen på den egyptiska inställningen!
Läste idag en artikel om ämnet. Skribenten hade talat med några egyptier - välformulerade och välutbildade människor - om valfusk och hajattacker. Lite förenklat tyckte dessa egyptier att det var märkligt att västvärlden inte uppmärksammade valfusket, utan koncentrerade sig på hajattackerna. De klagade också på att ingen från väst rycker in när de har så låga löner, för stora barngrupper i skolorna och förföljelse av minoritetsgrupper.
MEN HALLÅ!
Exakt VAD har ni gjort själva för att fixa detta då?
Det är det här jag är så trött på: Jag tycker att de bara gnäller och väntar sig hjälp utifrån för att ordna upp sitt land. Om de nu inte vill sköta det själva, varför ville de då bli självständiga? Om nu västvärlden är lösningen på alla problem - varför fortsatte de inte att lyda under Storbritannien då?
Jag blir galen.
Hur tror de att västvärlden har kommit så långt? Ja, inte är det genom att gnälla och ropa på grannarna i alla fall. I Frankrike krävdes det en blodig revolution för att ändra statsskicket från adelsstyre till demokrati. Samma sak i USA. Och åtta timmars arbetsdag, bättre löner och bättre arbetsvillkor fick vi minsann kämpa för i Sverige. Arbetarna organiserade sig, strejkade, protesterade, startade tidningar - och folk dog faktiskt under resans gång.
I Egypten (med flera muslimska länder, vill jag tillägga), har man en inställning att "var och en är sig själv närmast". Man försöker sno åt sig sin del hela tiden, fuska inom systemet i stället för att förändra det som är fel. Jag vet inte om det beror på att islam är en mer individuell religion, att relationen jag-Gud är närmre än i t ex kristendomen, där kollektivet/församlingen poängteras mer. Kanske.
I vilket fall som helst retar det mig. Jag känner att jag minsann inte tänker åka dit och spendera mina pengar i deras gnälliga land med diva-later. Ryck upp er och gör något själva, tänker jag.
Och visst, jag förstår att det finns problem i Egypten som de kan behöva hjälp med. Valfusk och förtryck är givetvis sådant som medländer kan gå in och ifrågasätta. Men till syvene och sist måste det ändå handla om en intern vilja att förändra. Och att lägga manken till själv.
onsdag 8 december 2010
Hungriga vargar jagar bättre
Varför behöver vi så mycket idag?
Varför letar vi ständigt nya sätt att "uppgradera" vårt liv med?
Varför är vi inte nöjda?
Jag tror det beror på många saker, men en sak överväger: Vi har näringsbrist.
VA?!
Jo, hör här:
Idag har nästan alla människor näringsbrist i vårt samhälle. Detta för att vi stressar för mycket, sover för lite och äter för dålig mat. Vårt näringsbehov är större än det vi petar in, helt enkelt.
Vad händer när kroppen inte får tillräckligt, när den inte kan reparera kroppen som den ska? Den blir hungrig. Och hunger triggar stress, därför att när man är hungrig måste man ge sig ut och jaga.
Stressystemet är ju designat för jakt, så att slå på det är en helt logisk följd av näringsbrist. Men vad jagar vi? Ja inte jagar vi uroxar i alla fall! Nej, vi jagar allt möjligt annat. Tid, pengar, saker...
När jag är hemma en dag, behöver jag inte så mycket. Jag är nöjd med rätt lite. Lite värme, lite ljus, lite enkel mat då och då, lite mänsklig samvaro. Shopping känns inte så intressant. Men kommer jag in till stan och stressar upp mig lite över något - oj oj oj, vad jag behöver saker!
Det är inte så konstigt. Det konstiga är att vi har vant oss vid det här beteendet. Det är ju alldeles horribelt!
En bekant besökte ett afrikanskt land. Invånarna som han pratade med kunde inte förstå varför alla i Sverige jobbade. "Ni har det ju så bra! Ni skulle ju kunna bara sitta på verandan och njuta!"
Så klokt. Och så osvenskt!
Men jag tror faktiskt att vi skulle må betydligt bättre om vi hade bättre näringsstatus. Hungriga vargar jagar bättre, men mätta och nöjda katter spinner mer!
Varför letar vi ständigt nya sätt att "uppgradera" vårt liv med?
Varför är vi inte nöjda?
Jag tror det beror på många saker, men en sak överväger: Vi har näringsbrist.
VA?!
Jo, hör här:
Idag har nästan alla människor näringsbrist i vårt samhälle. Detta för att vi stressar för mycket, sover för lite och äter för dålig mat. Vårt näringsbehov är större än det vi petar in, helt enkelt.
Vad händer när kroppen inte får tillräckligt, när den inte kan reparera kroppen som den ska? Den blir hungrig. Och hunger triggar stress, därför att när man är hungrig måste man ge sig ut och jaga.
Stressystemet är ju designat för jakt, så att slå på det är en helt logisk följd av näringsbrist. Men vad jagar vi? Ja inte jagar vi uroxar i alla fall! Nej, vi jagar allt möjligt annat. Tid, pengar, saker...
När jag är hemma en dag, behöver jag inte så mycket. Jag är nöjd med rätt lite. Lite värme, lite ljus, lite enkel mat då och då, lite mänsklig samvaro. Shopping känns inte så intressant. Men kommer jag in till stan och stressar upp mig lite över något - oj oj oj, vad jag behöver saker!
Det är inte så konstigt. Det konstiga är att vi har vant oss vid det här beteendet. Det är ju alldeles horribelt!
En bekant besökte ett afrikanskt land. Invånarna som han pratade med kunde inte förstå varför alla i Sverige jobbade. "Ni har det ju så bra! Ni skulle ju kunna bara sitta på verandan och njuta!"
Så klokt. Och så osvenskt!
Men jag tror faktiskt att vi skulle må betydligt bättre om vi hade bättre näringsstatus. Hungriga vargar jagar bättre, men mätta och nöjda katter spinner mer!
tisdag 7 december 2010
Vi blir fler och fler...
Jag kände mig länge så himla ensam och jättekonstig.
Det var svårt att vara jag och leva i det hårda, stela samhället. Jag passade inte in, jag tänkte fel, jag hade fel mål.
För inte kan man väl ha som motto: Mesta möjliga lycka till så många som möjligt? Vem tror jag att jag är - Jesus? Nej, absolut inte, men jag tycker att det är ett rimligt livsmotto. Och nej, jag tycker att det är helt orimligt att ha "mer åt mig" som livsmål. Eller "bara man kommer undan med det".
Och om jag känner efter, kanske jag inte behöver jobba 8 timmar varje dag för att bli nöjd. Jag kanske kan tänka mig att jobba betydligt mindre, sluta stressa helt och hållet och stanna hemma när humöret är under skosulorna. Ändå tycker jag att jag är värd lika mycket som andra, mycket "duktigare" människor. Förfärligt!
Att säga "jag behöver struktur för att kunna fungera" var som att svära i kyrkan. Nej nej - det är tufft med brandkårsutryckningar! Tänka i förväg är ocoolt.
Ta hand om varandra och lyssna var heller inte populärt.
Det blev så svårt att vara jag. Det kändes ensamt.
Jag visste inte vad jag skulle göra - det var så mycket som var så fel!
Så jag lämnade. Jag ville inte ändra mig, så jag drog mig tillbaka för att tänka lite.
Och vet ni vad som hände? Jo: Universum skickade likasinnade. Plötsligt dök de upp, de som var som jag. De kom från de mest oväntade håll och kanter, först en, sedan en till och sedan horder. Idag står jag och tittar mig omkring och tänker: OJ - vi är verkligen många!
För vi ÄR många som tycker att saker och ting är på väg att spåra ur helt. Vi är många som har andra värderingar än tillväxt och som sätter välmående i centrum i stället för prestation. Vi är många som tycker att det är dags att lyssna inåt, som tror på medveten förändring i stället för piller och som inte tycker att man ska skära i onödan i kroppen.
Det är fantastiskt!
Jag är lycklig över att ha upptäckt denna nya gemenskap.
Vi är många.
Och vi är intelligenta, eftertänksamma och kreativa.
Se upp, den gamla världen - här kommer vi! Och vi gillar förändring...
Det var svårt att vara jag och leva i det hårda, stela samhället. Jag passade inte in, jag tänkte fel, jag hade fel mål.
För inte kan man väl ha som motto: Mesta möjliga lycka till så många som möjligt? Vem tror jag att jag är - Jesus? Nej, absolut inte, men jag tycker att det är ett rimligt livsmotto. Och nej, jag tycker att det är helt orimligt att ha "mer åt mig" som livsmål. Eller "bara man kommer undan med det".
Och om jag känner efter, kanske jag inte behöver jobba 8 timmar varje dag för att bli nöjd. Jag kanske kan tänka mig att jobba betydligt mindre, sluta stressa helt och hållet och stanna hemma när humöret är under skosulorna. Ändå tycker jag att jag är värd lika mycket som andra, mycket "duktigare" människor. Förfärligt!
Att säga "jag behöver struktur för att kunna fungera" var som att svära i kyrkan. Nej nej - det är tufft med brandkårsutryckningar! Tänka i förväg är ocoolt.
Ta hand om varandra och lyssna var heller inte populärt.
Det blev så svårt att vara jag. Det kändes ensamt.
Jag visste inte vad jag skulle göra - det var så mycket som var så fel!
Så jag lämnade. Jag ville inte ändra mig, så jag drog mig tillbaka för att tänka lite.
Och vet ni vad som hände? Jo: Universum skickade likasinnade. Plötsligt dök de upp, de som var som jag. De kom från de mest oväntade håll och kanter, först en, sedan en till och sedan horder. Idag står jag och tittar mig omkring och tänker: OJ - vi är verkligen många!
För vi ÄR många som tycker att saker och ting är på väg att spåra ur helt. Vi är många som har andra värderingar än tillväxt och som sätter välmående i centrum i stället för prestation. Vi är många som tycker att det är dags att lyssna inåt, som tror på medveten förändring i stället för piller och som inte tycker att man ska skära i onödan i kroppen.
Det är fantastiskt!
Jag är lycklig över att ha upptäckt denna nya gemenskap.
Vi är många.
Och vi är intelligenta, eftertänksamma och kreativa.
Se upp, den gamla världen - här kommer vi! Och vi gillar förändring...
Posten - har ni givit upp?
Förr i världen gillade jag Posten. Det kändes som ett stabilt och seriöst företag, som i ur och skur levererade brev och paket till alla destinationer.
Nu är jag inte så imponerad.
Vid upprepade tillfällen har jag sett hur Posten hanterar paket. Det är skamligt.
Saker kommer inte fram i tid.
Saker går sönder.
Saker försvinner.
Jag har sett videos på hur man tippar paket med truck på rullband. 2-3 meter faller paketen i en enda röra. Spelar ingen roll om det står "aktas" eller "ömtåligt" eller "denna sida upp". Allt trillar ner på rullbandet utan hänsyn.
Och det tar hur lång tid som helst att reklamera!
Tre månader efter att man skulle ha fått sin nya sak, får man äntligen ersättning.
Vad är problemet?
Har Posten glömt bort vad deras uppgift är?
Vän av ordning tycker väl att de borde vara väldigt måna om sina kunder, nu när det finns konkurrens på budfronten. Varför missköter man sitt uppdrag?
Det är liksom det Posten gör: Levererar.
Om de inte levererar paket och post - vad ska de då leva av?
Förstår de inte att upprepade misstag leder till att folk slutar skicka paket och post med dem?
Personalen på Posten verkar så trötta.
Det är som om de gav upp allt, när mailanvändandet ökade.
Men hörni: Det är i uppförsbacke man ska trycka på mer på gasen! Inte släppa taget helt och ge upp. Då rullar man sakta nerför...
Nu är jag inte så imponerad.
Vid upprepade tillfällen har jag sett hur Posten hanterar paket. Det är skamligt.
Saker kommer inte fram i tid.
Saker går sönder.
Saker försvinner.
Jag har sett videos på hur man tippar paket med truck på rullband. 2-3 meter faller paketen i en enda röra. Spelar ingen roll om det står "aktas" eller "ömtåligt" eller "denna sida upp". Allt trillar ner på rullbandet utan hänsyn.
Och det tar hur lång tid som helst att reklamera!
Tre månader efter att man skulle ha fått sin nya sak, får man äntligen ersättning.
Vad är problemet?
Har Posten glömt bort vad deras uppgift är?
Vän av ordning tycker väl att de borde vara väldigt måna om sina kunder, nu när det finns konkurrens på budfronten. Varför missköter man sitt uppdrag?
Det är liksom det Posten gör: Levererar.
Om de inte levererar paket och post - vad ska de då leva av?
Förstår de inte att upprepade misstag leder till att folk slutar skicka paket och post med dem?
Personalen på Posten verkar så trötta.
Det är som om de gav upp allt, när mailanvändandet ökade.
Men hörni: Det är i uppförsbacke man ska trycka på mer på gasen! Inte släppa taget helt och ge upp. Då rullar man sakta nerför...
måndag 6 december 2010
Föräldrar
Jag tror fullt och fast på återfödelse, livskontrakt och livslärdomar.
Det innebär att jag också tror att vi väljer våra föräldrar, för att få en viss start i livet och bilda vissa band.
Det betyder också att jag tror att vi kan frigöra oss från våra föräldrar när vi har lärt oss det vi ska lära oss.
För min egen del har det inneburit att jag har väldigt lite pliktkänslor, krav och ångest kvar i mina föräldrarelationer. Det är skönt! Kvar finns visst blodsband, men på mina villkor precis lika mycket som på deras.
Jag har inte den typen av relation då man ringer varje vecka eller rådfrågar föräldrarna hela tiden. Nej - det har jag andra vänner och bekanta till. Ibland sörjer jag det. Jag hör hur andra kvinnor pratar om sina mammor som sina bästa vänner. Då blir jag lite ledsen i ögat och känner mig en smula lurad på konfekten. Men vi får vad vi klarar av och vad vi ska ha...
Lite har jag tänkt på hur det blir när mina föräldrar blir riktigt gamla. Eftersom jag bor långt ifrån, kommer jag ju inte kunna titta in på hemmet var och varannan vecka precis. Hoppas att de kommer att förstå det.
Och så har jag tänkt på hur det blir när de dör. Jag är inte rädd för döden, eftersom jag inte ser det som ett slut, utan som en början på något nytt. Frågan är om jag kommer att ångra mina beslut då? Kommer jag att tänka att vi skulle ha varit närmre varandra? Kommer det att bli ett stort hål i mitt bröst när de liksom inte finns där längre?
Säkert blir det så till viss del.
De har ju funnits där i hela mitt liv.
Klart att det blir en omställning.
Men kanske blir det också så, att vi får en närmre relation efter döden!
Man vet aldrig... :)
Det innebär att jag också tror att vi väljer våra föräldrar, för att få en viss start i livet och bilda vissa band.
Det betyder också att jag tror att vi kan frigöra oss från våra föräldrar när vi har lärt oss det vi ska lära oss.
För min egen del har det inneburit att jag har väldigt lite pliktkänslor, krav och ångest kvar i mina föräldrarelationer. Det är skönt! Kvar finns visst blodsband, men på mina villkor precis lika mycket som på deras.
Jag har inte den typen av relation då man ringer varje vecka eller rådfrågar föräldrarna hela tiden. Nej - det har jag andra vänner och bekanta till. Ibland sörjer jag det. Jag hör hur andra kvinnor pratar om sina mammor som sina bästa vänner. Då blir jag lite ledsen i ögat och känner mig en smula lurad på konfekten. Men vi får vad vi klarar av och vad vi ska ha...
Lite har jag tänkt på hur det blir när mina föräldrar blir riktigt gamla. Eftersom jag bor långt ifrån, kommer jag ju inte kunna titta in på hemmet var och varannan vecka precis. Hoppas att de kommer att förstå det.
Och så har jag tänkt på hur det blir när de dör. Jag är inte rädd för döden, eftersom jag inte ser det som ett slut, utan som en början på något nytt. Frågan är om jag kommer att ångra mina beslut då? Kommer jag att tänka att vi skulle ha varit närmre varandra? Kommer det att bli ett stort hål i mitt bröst när de liksom inte finns där längre?
Säkert blir det så till viss del.
De har ju funnits där i hela mitt liv.
Klart att det blir en omställning.
Men kanske blir det också så, att vi får en närmre relation efter döden!
Man vet aldrig... :)
Livsmedelsverket - vad gör ni egentligen?
Vad i hela fridens dar har Livsmedelsverket för uppdrag?
Kontrollera och informera om våra livsmedel, trodde jag.
På hemsidan hittar jag ingen direkt målformulering, så jag tänker antaga att jag har rätt.
Jag har en del frågor:
- Varför rekommenderar ni inte ett förbud mot smakförstärkare som natriumglutamat?
Forskningsrapporter och oräkneliga case studies tyder på att det är ett riktigt rävgift, som saboterar våra hjärnor och bryter ner våra kroppar. Eftersom det faktiskt inte är något vi behöver, kunde ni ta det säkra före det osäkra och förbjuda skiten.
- Har ni över huvud taget någon koppling till den utmärkta forskning som bedrivs i Sverige på området? I Lund, i Linköping, i Uppsala, på Karolinska... Det finns säkert ännu fler bra forskningsteam på området näring som jag inte känner till också. De rapporter som dessa forskare sliter med i månader, åratal - läser ni dem? Och i så fall: Varför utgår ni inte ifrån dessa i era rekommendationer?
- "Mjölk ger starka ben", "6-8 skivor bröd om dagen"... Hade ni del i dessa kampanjer? Om inte: Varför tog ni inte tydligt avstånd ifrån dem? Det är ju förkastliga budskap. Mjölk ger INTE starka ben. I Sverige och Finland dricker vi mest mjölk i hela världen. I Sverige och Finland har vi mest benskörhet i hela världen. I Kenya dricker inte vuxna mjölk alls. Där har man heller ingen benskörhet alls. Det kräver ju inte en Einstein att räkna ut sambandet. 6-8 brödskivor om dagen har ju förstört en hel generation. Bröd är inte vår viktigaste mat! Vi ska äta havsmat, fisk och skaldjur, och grönsaker/rotsaker. Det är vår viktigaste mat. Bröd, pasta, cous cous, matvete, ris - allt spannmålsbaserat bör vi hålla igen.
- Maten innehåller inte det vi tror. Varför går ni inte ut med information till "vanligt folk" att det är inflation i näringen i våra livsmedel? Att det inte finns alls så mycket vitaminer och mineraler som vi tror? Att de kostråd som baseras på recept från 50-talet inte gäller idag? Att 1 äpple om dagen nu motsvarar 4 frukter om dagen?
Är det så konstigt att vi är överviktiga? Nej. Våra intelligenta kroppar vet att vi inte har fått i oss tillräckligt av de små byggstenarna, så de sänder ut hungersignaler och sätter oss i stress för att vi ska jaga vidare efter mat.
Är det konstigt att vi har fibromyalgi, ADHD, mystiska allergier? Nej. De främmande substanserna i våra livsmedel (pga konstgödsel, besprutning, tillsatser, genmodifiering mm) gör oss sjuka.
Nej, Livsmedelsverket:
Ta ert ansvar och se till att folk får veta hur det står till med maten!
Kontrollera och informera om våra livsmedel, trodde jag.
På hemsidan hittar jag ingen direkt målformulering, så jag tänker antaga att jag har rätt.
Jag har en del frågor:
- Varför rekommenderar ni inte ett förbud mot smakförstärkare som natriumglutamat?
Forskningsrapporter och oräkneliga case studies tyder på att det är ett riktigt rävgift, som saboterar våra hjärnor och bryter ner våra kroppar. Eftersom det faktiskt inte är något vi behöver, kunde ni ta det säkra före det osäkra och förbjuda skiten.
- Har ni över huvud taget någon koppling till den utmärkta forskning som bedrivs i Sverige på området? I Lund, i Linköping, i Uppsala, på Karolinska... Det finns säkert ännu fler bra forskningsteam på området näring som jag inte känner till också. De rapporter som dessa forskare sliter med i månader, åratal - läser ni dem? Och i så fall: Varför utgår ni inte ifrån dessa i era rekommendationer?
- "Mjölk ger starka ben", "6-8 skivor bröd om dagen"... Hade ni del i dessa kampanjer? Om inte: Varför tog ni inte tydligt avstånd ifrån dem? Det är ju förkastliga budskap. Mjölk ger INTE starka ben. I Sverige och Finland dricker vi mest mjölk i hela världen. I Sverige och Finland har vi mest benskörhet i hela världen. I Kenya dricker inte vuxna mjölk alls. Där har man heller ingen benskörhet alls. Det kräver ju inte en Einstein att räkna ut sambandet. 6-8 brödskivor om dagen har ju förstört en hel generation. Bröd är inte vår viktigaste mat! Vi ska äta havsmat, fisk och skaldjur, och grönsaker/rotsaker. Det är vår viktigaste mat. Bröd, pasta, cous cous, matvete, ris - allt spannmålsbaserat bör vi hålla igen.
- Maten innehåller inte det vi tror. Varför går ni inte ut med information till "vanligt folk" att det är inflation i näringen i våra livsmedel? Att det inte finns alls så mycket vitaminer och mineraler som vi tror? Att de kostråd som baseras på recept från 50-talet inte gäller idag? Att 1 äpple om dagen nu motsvarar 4 frukter om dagen?
Är det så konstigt att vi är överviktiga? Nej. Våra intelligenta kroppar vet att vi inte har fått i oss tillräckligt av de små byggstenarna, så de sänder ut hungersignaler och sätter oss i stress för att vi ska jaga vidare efter mat.
Är det konstigt att vi har fibromyalgi, ADHD, mystiska allergier? Nej. De främmande substanserna i våra livsmedel (pga konstgödsel, besprutning, tillsatser, genmodifiering mm) gör oss sjuka.
Nej, Livsmedelsverket:
Ta ert ansvar och se till att folk får veta hur det står till med maten!
söndag 5 december 2010
The cocooning is still in
Jag kommer ihåg när cocooning-trenden slog igenom. Det var det nyaste, att man ville vara hemma och mysa. Att man bjöd hem folk i stället för att ses ute på lokal. Middagar, spelkvällar, privata fester, familjemys.
Man har inte hört så mycket om det där på sistone.
Jag tror att vi har blivit vana. Det är väl så här det är nu för tiden? Det märks inte minst när man försöker anordna något roligt.
Det spelar ingen roll om det är intressant, roligt, lärorikt, socialt, utvecklande, hålligång och gratis - folk kommer inte ändå. Det är jättesvårt att slita folk ur sofforna!
Det är lite synd.
MEN - jag är likadan själv. De aktiviteter som jag lyckas gå på är ungarnas grejer, Makens grejer, friskolans grejer och mina grejer. Ibland kanske man får till någon kompis grejer också, men det är dåligt med det.
Varför?
Jo, för att det är fullt i vardagen.
När man inte jobbar, lagar man mat och kläder, städar, skottar/fixar i trädgården, kör bilar på service, byter däck, skjutsar till aktiviteter, städar husbilen, hälsar på släkten, målar om i något rum, läser instruktions- eller faktaböcker, inhandlar allehanda tjänster till huset eller betalar räkningar.
DET FINNS INTE TID FÖR NÅGOT ANNAT!
Hur roligt det än är.
Finns det någon lösning på detta?
Japp, jag kan se tre:
1 Skaffa inte barn
2 Skaffa inte hus
3 Skaffa både barn och hus men skit i dem - eller tagga ner väldeliga. Lite vatten som läcker in i taket, en toalett som inte fungerar och iskallt inomhus kanske går att lära sig att stå ut med. Och skiter man i att skotta, kan man inte åka till jobbet. Då frigör man massor av tid!
Det finns också en bra fjärde lösning:
4 Skaffa en (vaker) slav. Eller en arbetsvillig svärfar. Eller en välbyggd, händig och teknopraktisk au pair.
Men så länge jag inte har lyckats få till den sista lösningen, stannar jag nog hemma. Cocooning is fun!
Man har inte hört så mycket om det där på sistone.
Jag tror att vi har blivit vana. Det är väl så här det är nu för tiden? Det märks inte minst när man försöker anordna något roligt.
Det spelar ingen roll om det är intressant, roligt, lärorikt, socialt, utvecklande, hålligång och gratis - folk kommer inte ändå. Det är jättesvårt att slita folk ur sofforna!
Det är lite synd.
MEN - jag är likadan själv. De aktiviteter som jag lyckas gå på är ungarnas grejer, Makens grejer, friskolans grejer och mina grejer. Ibland kanske man får till någon kompis grejer också, men det är dåligt med det.
Varför?
Jo, för att det är fullt i vardagen.
När man inte jobbar, lagar man mat och kläder, städar, skottar/fixar i trädgården, kör bilar på service, byter däck, skjutsar till aktiviteter, städar husbilen, hälsar på släkten, målar om i något rum, läser instruktions- eller faktaböcker, inhandlar allehanda tjänster till huset eller betalar räkningar.
DET FINNS INTE TID FÖR NÅGOT ANNAT!
Hur roligt det än är.
Finns det någon lösning på detta?
Japp, jag kan se tre:
1 Skaffa inte barn
2 Skaffa inte hus
3 Skaffa både barn och hus men skit i dem - eller tagga ner väldeliga. Lite vatten som läcker in i taket, en toalett som inte fungerar och iskallt inomhus kanske går att lära sig att stå ut med. Och skiter man i att skotta, kan man inte åka till jobbet. Då frigör man massor av tid!
Det finns också en bra fjärde lösning:
4 Skaffa en (vaker) slav. Eller en arbetsvillig svärfar. Eller en välbyggd, händig och teknopraktisk au pair.
Men så länge jag inte har lyckats få till den sista lösningen, stannar jag nog hemma. Cocooning is fun!
Med livet som insats
Härom dagen körde jag bil längs med den lilla väg som går mellan Moheda och Rydaholm. Den har mittlinje, men det finns ingen vägren, så det är 70 på den.
Nu när det var snöigt, var vägen smal. När jag fick möte med lastbilar, saktade jag ner väldigt och styrde ut i modden. Det gick precis.
När jag kommer ut ur en kurva, ser jag en mamma gående längs vägen. Framför sig skjuter hon en gigantisk barnvagn. Eftersom det är moddigt/oplogat i utkanten av vägen, går hon mitt i vägbanan, där mitt högra hjul ska köra. Till råga på allt elände får jag möte, som inte saktar ner.
Jag nitar förstås. Ställer mig på bromsen. ABS och antispinn jobbar max, hjulen låser sig, låser upp, slirar. Jag håller kursen och bara hoppas att jag hinner stanna innan jag kör på henne och hennes barn. Bromssträckan är låååång, för det är halt.
En meter ifrån henne, får jag stopp på bilen. Bilisten i andra körfältet ler glatt, utan att sakta ner och svischar förbi.
Tjejen med barnvagnen lyfter inte blicken. Hon fortsätter målmedvetet att gå, mitt i vägen. Jag kör om henne, hjärtat i halsgropen och stressen pumpande i kroppen.
Hur djävla dum får man vara?
Om det är för svårt att gå med barnvagnen i utkanten av vägen, där man SKA gå, kanske man ska stanna hemma?
Det var så nära att det smällde. Hade jag mött henne på en annan sträcka av vägen, hade jag inte haft samma chans. Nu såg jag ju henne hyfsat långt i förväg och hade dubbat, så det gick. Men det var med ett nödrop.
Tydligen är hennes dagliga motion viktigare än hennes barns liv.
Nu när det var snöigt, var vägen smal. När jag fick möte med lastbilar, saktade jag ner väldigt och styrde ut i modden. Det gick precis.
När jag kommer ut ur en kurva, ser jag en mamma gående längs vägen. Framför sig skjuter hon en gigantisk barnvagn. Eftersom det är moddigt/oplogat i utkanten av vägen, går hon mitt i vägbanan, där mitt högra hjul ska köra. Till råga på allt elände får jag möte, som inte saktar ner.
Jag nitar förstås. Ställer mig på bromsen. ABS och antispinn jobbar max, hjulen låser sig, låser upp, slirar. Jag håller kursen och bara hoppas att jag hinner stanna innan jag kör på henne och hennes barn. Bromssträckan är låååång, för det är halt.
En meter ifrån henne, får jag stopp på bilen. Bilisten i andra körfältet ler glatt, utan att sakta ner och svischar förbi.
Tjejen med barnvagnen lyfter inte blicken. Hon fortsätter målmedvetet att gå, mitt i vägen. Jag kör om henne, hjärtat i halsgropen och stressen pumpande i kroppen.
Hur djävla dum får man vara?
Om det är för svårt att gå med barnvagnen i utkanten av vägen, där man SKA gå, kanske man ska stanna hemma?
Det var så nära att det smällde. Hade jag mött henne på en annan sträcka av vägen, hade jag inte haft samma chans. Nu såg jag ju henne hyfsat långt i förväg och hade dubbat, så det gick. Men det var med ett nödrop.
Tydligen är hennes dagliga motion viktigare än hennes barns liv.
lördag 4 december 2010
Marschera mera
Hi hi hi - varför marscherar alla militärer så roligt?
Det är så oekonomiska gångstilar som visas upp. Inte ser de manliga och skrämmande ut! Nej, det är mer likt John Cleese "funny walks".
Armar som svänger, antingen fram och tillbaka eller åt sidan på käcka sätt. Ibland är det bara en arm som får vara med och leka. Den andra sitter limmad på ett vapen eller längs med sidan.
Ben som stampar, eller flärpar upp i höfthöjd varannat eller varje steg. Spikraka ben, knälyftade ben.
Oerhört konstlat, oerhört komiskt.
Det är som om varje land måste ha sin egen löjliga gång.
Undrar hur det går till när de tänker ut dem! Jag ser framför mig ett gäng karlar som går igenom alla andra länders roliga gångstilar.
"Nä, vi kan inte vepa med högerarmen. Det gör redan Tyskland. Och stampa varannan går inte, det låter Italien. Helt raka ben har man ju sett förut. Jag vet! Vi kör varannat ben rakt, varannat ben böjd och så viftar vi med vänster arm i vinkel!"
Som kroppsbehandlare kan jag inte låta bli att grimasera lite. Aj aj aj - benhinneinflammation, knäproblem, onödiga spänningar i höfter och axlar.
Hoppas att de får massage innan de ska ut i strid.
Det är så oekonomiska gångstilar som visas upp. Inte ser de manliga och skrämmande ut! Nej, det är mer likt John Cleese "funny walks".
Armar som svänger, antingen fram och tillbaka eller åt sidan på käcka sätt. Ibland är det bara en arm som får vara med och leka. Den andra sitter limmad på ett vapen eller längs med sidan.
Ben som stampar, eller flärpar upp i höfthöjd varannat eller varje steg. Spikraka ben, knälyftade ben.
Oerhört konstlat, oerhört komiskt.
Det är som om varje land måste ha sin egen löjliga gång.
Undrar hur det går till när de tänker ut dem! Jag ser framför mig ett gäng karlar som går igenom alla andra länders roliga gångstilar.
"Nä, vi kan inte vepa med högerarmen. Det gör redan Tyskland. Och stampa varannan går inte, det låter Italien. Helt raka ben har man ju sett förut. Jag vet! Vi kör varannat ben rakt, varannat ben böjd och så viftar vi med vänster arm i vinkel!"
Som kroppsbehandlare kan jag inte låta bli att grimasera lite. Aj aj aj - benhinneinflammation, knäproblem, onödiga spänningar i höfter och axlar.
Hoppas att de får massage innan de ska ut i strid.
fredag 3 december 2010
Att se guldkanten på molnet
Den lilla meningen är jag uppvuxen med: Se guldkanten på molnet, Karin!
Och det har jag gjort.
Jag förstår precis tanken. Bättre att fokusera på den gyllene kanten, som betyder att solen snart bryter fram.
I denna anda har jag levt mitt liv. Oavsett vilka motgångar, så har jag tappert letat efter guldkanten. "Jag har lärt mig massor av min utbrändhet!" sa jag tappert efter att ha varit helt däckad i tre år och halvt medveten i ytterligare två. "Vilken tur att det är slut" sa jag efter revisionen där jag fick gå igenom 8 år gamla IKEA-kvitton med skattmasen. ("SEX gardinstänger? Vad skulle du med SEX gardinstänger till?" Jag hade sex fönster i danssalarna. Och gardinstängerna kostade 19 kr styck.) "Hur som helst så överlevde vi ju båda", sa jag när sonen föddes och jag fick en förlossningsdepression. "Hon blev i alla fall inte ett aprilskämt", sa jag medan tårarna rann och Dottern plockades ut med min största fasa: Ett kejsarsnitt.
I fyrtio år har jag levt så här.
Nu har jag kommit på en sak:
Även om molnet har en guldkant, så är det en djävla massa moln också!
Och den delen måste också adresseras. Man kan inte bara fokusera på det braiga, då blir man ledsen och sjuk.
Det kostar minsann på att vara så fruktansvärt positiv hela tiden. För innerst inne, så är man arg/ledsen/besviken/rädd ÄNDÅ. Fastän guldkanten är aldrig så lysande.
Så nu tänker jag strunta i den där guldkanten.
I stället tänker jag se molnet.
För om jag tittar noga på det, kanske jag kan förlika mig med det.
Det kanske är stort och mörkt, men det kanske är lite vackert i sig själv ändå.
Jag kanske inte måste ignorera det, kanske kan ta det till mig och leva med det.
Det blir bättre, tror jag.
Och guldkanten är vacker den med.
Och det har jag gjort.
Jag förstår precis tanken. Bättre att fokusera på den gyllene kanten, som betyder att solen snart bryter fram.
I denna anda har jag levt mitt liv. Oavsett vilka motgångar, så har jag tappert letat efter guldkanten. "Jag har lärt mig massor av min utbrändhet!" sa jag tappert efter att ha varit helt däckad i tre år och halvt medveten i ytterligare två. "Vilken tur att det är slut" sa jag efter revisionen där jag fick gå igenom 8 år gamla IKEA-kvitton med skattmasen. ("SEX gardinstänger? Vad skulle du med SEX gardinstänger till?" Jag hade sex fönster i danssalarna. Och gardinstängerna kostade 19 kr styck.) "Hur som helst så överlevde vi ju båda", sa jag när sonen föddes och jag fick en förlossningsdepression. "Hon blev i alla fall inte ett aprilskämt", sa jag medan tårarna rann och Dottern plockades ut med min största fasa: Ett kejsarsnitt.
I fyrtio år har jag levt så här.
Nu har jag kommit på en sak:
Även om molnet har en guldkant, så är det en djävla massa moln också!
Och den delen måste också adresseras. Man kan inte bara fokusera på det braiga, då blir man ledsen och sjuk.
Det kostar minsann på att vara så fruktansvärt positiv hela tiden. För innerst inne, så är man arg/ledsen/besviken/rädd ÄNDÅ. Fastän guldkanten är aldrig så lysande.
Så nu tänker jag strunta i den där guldkanten.
I stället tänker jag se molnet.
För om jag tittar noga på det, kanske jag kan förlika mig med det.
Det kanske är stort och mörkt, men det kanske är lite vackert i sig själv ändå.
Jag kanske inte måste ignorera det, kanske kan ta det till mig och leva med det.
Det blir bättre, tror jag.
Och guldkanten är vacker den med.
torsdag 2 december 2010
Flytta hemifrån
När jag var 18 år flyttade jag hemifrån. Då tog jag tåget 45 mil söderut och jag har aldrig återvänt.
För mig är det liksom två helt olika liv. Först bodde jag hemma, var ett barn och en tonåring, gick i skolan. Sedan flyttade jag, fick helt nya vänner och bekanta och blev vuxen. Mitt gamla liv minns jag svagt, känner inte igen mig riktigt. Mitt nya liv är jag.
Eftersom mina föräldrar och syskon inte heller bor kvar i Det Gamla Landet, har jag inte varit där så många gånger efter flytten. Det är liksom passerat. Jag tänker inte så mycket på det, har inte träffat på nästan någon från den tiden.
Så börjar jag få kontakt med gamla klasskompisar och så, via Facebook. Ansikten och namn som jag kommer ihåg, fast det är SÅ länge sedan. Och jag inser att rätt många av dem bor kvar. Och lever ungefär samma liv som förr. Kanske jobbar i Stockholm, kanske bor lite närmre Stan, men ändå.
De är liksom samma.
Åtminstone på ytan.
Och jag är fascinerad. Dumt nog så trodde jag nästan inte att Det Gamla Landet och Det Gamla Livet fanns kvar. Det var som en saga, som något som kanske inte riktigt har existerat annat än i min fantasi. Men det finns där! Nästan orört, nästan oförändrat. Till och med biografen i Folkets Hus heter likadant!
Det känns overkligt.
Allt finns kvar.
Folk bor kvar.
Och en del har nya efternamn - FRÅN POJKAR SOM BODDE TVÅ GATOR BORT!
Jag dör. Jo, det gör jag.
Det är ju jättekonstigt!
Jag känner ingen i mitt nya liv som är gift med någon från sin hemort. Jag vet ingen alls som bor kvar där de vuxit upp. För mig var det aldrig tal om att stanna kvar. Jag har aldrig ens tänkt tanken, inte en enda timme under hela min uppväxt.
Fast på sätt och vis är det lite fint. Det måste ju betyda att de trivdes jättebra, att de inte ville ändra på något från sin egen barndom.
Men jag tycker att det är lite suspekt. Nog måste man väl ta en sväng iväg först, innan man i så fall återvänder? Spana in alternativen, innan man väljer?
Eller är jag som inte förstår tjusningen i det enkla?
De saktmodiga skola besitta världen, sägs det ju.
De som tycker att de har allt de behöver äger ju redan hela världen.
Ibland är det kanske bra att inte vara nyfiken.
För mig är det liksom två helt olika liv. Först bodde jag hemma, var ett barn och en tonåring, gick i skolan. Sedan flyttade jag, fick helt nya vänner och bekanta och blev vuxen. Mitt gamla liv minns jag svagt, känner inte igen mig riktigt. Mitt nya liv är jag.
Eftersom mina föräldrar och syskon inte heller bor kvar i Det Gamla Landet, har jag inte varit där så många gånger efter flytten. Det är liksom passerat. Jag tänker inte så mycket på det, har inte träffat på nästan någon från den tiden.
Så börjar jag få kontakt med gamla klasskompisar och så, via Facebook. Ansikten och namn som jag kommer ihåg, fast det är SÅ länge sedan. Och jag inser att rätt många av dem bor kvar. Och lever ungefär samma liv som förr. Kanske jobbar i Stockholm, kanske bor lite närmre Stan, men ändå.
De är liksom samma.
Åtminstone på ytan.
Och jag är fascinerad. Dumt nog så trodde jag nästan inte att Det Gamla Landet och Det Gamla Livet fanns kvar. Det var som en saga, som något som kanske inte riktigt har existerat annat än i min fantasi. Men det finns där! Nästan orört, nästan oförändrat. Till och med biografen i Folkets Hus heter likadant!
Det känns overkligt.
Allt finns kvar.
Folk bor kvar.
Och en del har nya efternamn - FRÅN POJKAR SOM BODDE TVÅ GATOR BORT!
Jag dör. Jo, det gör jag.
Det är ju jättekonstigt!
Jag känner ingen i mitt nya liv som är gift med någon från sin hemort. Jag vet ingen alls som bor kvar där de vuxit upp. För mig var det aldrig tal om att stanna kvar. Jag har aldrig ens tänkt tanken, inte en enda timme under hela min uppväxt.
Fast på sätt och vis är det lite fint. Det måste ju betyda att de trivdes jättebra, att de inte ville ändra på något från sin egen barndom.
Men jag tycker att det är lite suspekt. Nog måste man väl ta en sväng iväg först, innan man i så fall återvänder? Spana in alternativen, innan man väljer?
Eller är jag som inte förstår tjusningen i det enkla?
De saktmodiga skola besitta världen, sägs det ju.
De som tycker att de har allt de behöver äger ju redan hela världen.
Ibland är det kanske bra att inte vara nyfiken.
Väl näringssatt
Ok.
Det är bara att erkänna: Livet som väl näringssatt är något helt annat än mitt tidigare liv.
Äter kosttillskott sedan åtta månader och det har verkligen givit nya perspektiv.
Resultat (än så länge):
1 Inte ont av reumatismen till vardags.
2 Pigg - kommer upp utan problem på morgonen.
3 VILL gå och lägga mig på kvällen.
4 Lösningsfokuserad och kreativ.
5 Stark och arbetsvillig.
6 Glad. Har roligare. Sällan irriterad.
7 Inga menssmärtor! Ingen PMS.
8 Skön mage, ordning och reda på den fronten.
Jo, jag tror att det beror på att jag är bättre näringssatt.
Det är ju inte så konstigt egentligen. Jag var så himla dålig innan, så min kropp var i ständig stress. (Dålig näringsstatus ger stress, eftersom kroppen vet att den behöver jaga mer mat. Stressystemet är ju gjort för jakt. Fight and flight reaction.)
Och stress tar hårt på kroppen. Då går det åt dubbelt så mycket återuppbyggnadsmaterial. Men jag åt inte tillräckligt ens för en icke stressad människa. Alltså: Stressystemet slår på igen.
En väldigt negativ spiral. Och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta den! Jag tyckte jag åt bra, sov bra, tog det lugnt, körde min reiki, jobbade med utveckling på alla plan. På det hela taget mådde jag ju riktigt bra, tyckte jag.
Men ändå visste jag att något saknades. Jag var irriterad, kände mig fångad/fasthållen i mitt liv, ville slåss och springa. (Fight and flight - varför fattade jag inte det? Kände mig ju inte stressad. Jag var ju så lugn. Ibland är man trög...) Jag hade ont. Ont i hela huden. Minsta lilla tryck kändes som ett tjyvnyp. Lederna värkte också, speciellt när det var kallt. Vid ägglossning och fram till mens var det riktigt jobbigt, kände mest för att dra något gammalt över mig och gråta.
Min älskade Make och jag gick på kollisionskurs. Vi hamnade ständigt i små dispyter och kunde inte hitta lösningar. Ofta fick vi lämna diskussionen AV TIDSBRIST och bara försöka strunta i bråket för att fixa vardagen. Närhet, kärlek, ömhet och lust fanns inte på världskartan. Det var inte kul.
En månad efter kosttillskottets inträde i mitt liv, började det här ändras. Det smög sig på, successivt. Hade jag inte varit så himla långt ner i skorna, kanske jag inte hade märkt skillnaden. Tack och lov har jag en förmåga att gå tillbaka i tiden. En lukt, en sång, en maträtt, ett klädesplagg kan föra mig tillbaka. Då minns jag allt hur det var då: Lukterna, känslorna, ljuset, kroppen, samtalen.
Det är helt fascinerande att tänka tillbaka ett år.
Det är nog det längsta året i mitt liv, och samtidigt det kortaste.
2010 kommer jag minnas som ÅRET DÅ DET VÄNDE.
Det är bara att erkänna: Livet som väl näringssatt är något helt annat än mitt tidigare liv.
Äter kosttillskott sedan åtta månader och det har verkligen givit nya perspektiv.
Resultat (än så länge):
1 Inte ont av reumatismen till vardags.
2 Pigg - kommer upp utan problem på morgonen.
3 VILL gå och lägga mig på kvällen.
4 Lösningsfokuserad och kreativ.
5 Stark och arbetsvillig.
6 Glad. Har roligare. Sällan irriterad.
7 Inga menssmärtor! Ingen PMS.
8 Skön mage, ordning och reda på den fronten.
Jo, jag tror att det beror på att jag är bättre näringssatt.
Det är ju inte så konstigt egentligen. Jag var så himla dålig innan, så min kropp var i ständig stress. (Dålig näringsstatus ger stress, eftersom kroppen vet att den behöver jaga mer mat. Stressystemet är ju gjort för jakt. Fight and flight reaction.)
Och stress tar hårt på kroppen. Då går det åt dubbelt så mycket återuppbyggnadsmaterial. Men jag åt inte tillräckligt ens för en icke stressad människa. Alltså: Stressystemet slår på igen.
En väldigt negativ spiral. Och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta den! Jag tyckte jag åt bra, sov bra, tog det lugnt, körde min reiki, jobbade med utveckling på alla plan. På det hela taget mådde jag ju riktigt bra, tyckte jag.
Men ändå visste jag att något saknades. Jag var irriterad, kände mig fångad/fasthållen i mitt liv, ville slåss och springa. (Fight and flight - varför fattade jag inte det? Kände mig ju inte stressad. Jag var ju så lugn. Ibland är man trög...) Jag hade ont. Ont i hela huden. Minsta lilla tryck kändes som ett tjyvnyp. Lederna värkte också, speciellt när det var kallt. Vid ägglossning och fram till mens var det riktigt jobbigt, kände mest för att dra något gammalt över mig och gråta.
Min älskade Make och jag gick på kollisionskurs. Vi hamnade ständigt i små dispyter och kunde inte hitta lösningar. Ofta fick vi lämna diskussionen AV TIDSBRIST och bara försöka strunta i bråket för att fixa vardagen. Närhet, kärlek, ömhet och lust fanns inte på världskartan. Det var inte kul.
En månad efter kosttillskottets inträde i mitt liv, började det här ändras. Det smög sig på, successivt. Hade jag inte varit så himla långt ner i skorna, kanske jag inte hade märkt skillnaden. Tack och lov har jag en förmåga att gå tillbaka i tiden. En lukt, en sång, en maträtt, ett klädesplagg kan föra mig tillbaka. Då minns jag allt hur det var då: Lukterna, känslorna, ljuset, kroppen, samtalen.
Det är helt fascinerande att tänka tillbaka ett år.
Det är nog det längsta året i mitt liv, och samtidigt det kortaste.
2010 kommer jag minnas som ÅRET DÅ DET VÄNDE.
onsdag 1 december 2010
Tumme med hantverkare
Med tyg och garn är jag väldigt händig.
Jag kan göra nästan vad som helst med de mjuka materialen, utan mönster eller med. Det växer fram sjalar mellan mina händer, barnen har hemstickade mössor i specialdesign, jag syr gärna kläder eller annat, tovning är superkul och allt annat pyssel också.
Men trä...
Jag har aldrig gillat att jobba i trä.
Det är opålitligt. Trä spricker, sväller, böjer sig, går inte att ångra. Läskigt.
Däremot ÄLSKAR jag doften! Det är fantastiskt med alla typer av trädoft - sågat, bränt, svarvat, hugget - bara jag slipper dona själv.
När det gäller snickeri är jag oerhört okunnig. Om någon säger till mig: Såga där och hamra i en spik där, så klarar jag väl det hjälpligt. Det finns dock ett inneboende motstånd. Jag gillar det helt enkelt inte.
Därför hyr jag gärna in hantverkare när det är snickeri på gång. De bara gör, och det blir färdigt. Det gillar jag. Ibland måste jag bestämma lite saker, men det brukar jag reda ut. Ta beslut kan jag, även om jag inte kan snickra.
Jag vet inte om det är för att jag har haft en viss träning, men så här är det: Jag är bra på att hantera hantverkare. De gillar mig. Jag pratar lite, hjälper till lite, underlättar lite, bjuder lite på kaffe eventuellt och sedan är det fixat. När jag är hemma, blir det aldrig problem och alltid lite extra hjälp. De fixar och donar, de tar inte extra betalt, de är trevliga.
Min Make hamnar i en helt annan sits. Ofta blir det någon sorts tuppfight, eller åtminstone hanar som spänner musklerna mot varandra. Det beror nog på att Maken kan mer om snickeri, och gärna ifrågasätter det som hantverkarna säger.
Så gör inte jag. Jag är så innerligt tacksam att jag slipper göra, så jag låter dem hållas. Blir det sedan inte precis så som jag hade tänkt mig, så blir det nog bra ändå.
Det är praktiskt att bli hej och du med hantverkare. När man har knutit ett band, är det lättare att få saker gjorda snabbare. De dyker upp fort, de hjälper till, det är raka rör. Jag gillar!
Jag kanske har tummen mitt i handen - men jag har tumme med hantverkare!
Jag kan göra nästan vad som helst med de mjuka materialen, utan mönster eller med. Det växer fram sjalar mellan mina händer, barnen har hemstickade mössor i specialdesign, jag syr gärna kläder eller annat, tovning är superkul och allt annat pyssel också.
Men trä...
Jag har aldrig gillat att jobba i trä.
Det är opålitligt. Trä spricker, sväller, böjer sig, går inte att ångra. Läskigt.
Däremot ÄLSKAR jag doften! Det är fantastiskt med alla typer av trädoft - sågat, bränt, svarvat, hugget - bara jag slipper dona själv.
När det gäller snickeri är jag oerhört okunnig. Om någon säger till mig: Såga där och hamra i en spik där, så klarar jag väl det hjälpligt. Det finns dock ett inneboende motstånd. Jag gillar det helt enkelt inte.
Därför hyr jag gärna in hantverkare när det är snickeri på gång. De bara gör, och det blir färdigt. Det gillar jag. Ibland måste jag bestämma lite saker, men det brukar jag reda ut. Ta beslut kan jag, även om jag inte kan snickra.
Jag vet inte om det är för att jag har haft en viss träning, men så här är det: Jag är bra på att hantera hantverkare. De gillar mig. Jag pratar lite, hjälper till lite, underlättar lite, bjuder lite på kaffe eventuellt och sedan är det fixat. När jag är hemma, blir det aldrig problem och alltid lite extra hjälp. De fixar och donar, de tar inte extra betalt, de är trevliga.
Min Make hamnar i en helt annan sits. Ofta blir det någon sorts tuppfight, eller åtminstone hanar som spänner musklerna mot varandra. Det beror nog på att Maken kan mer om snickeri, och gärna ifrågasätter det som hantverkarna säger.
Så gör inte jag. Jag är så innerligt tacksam att jag slipper göra, så jag låter dem hållas. Blir det sedan inte precis så som jag hade tänkt mig, så blir det nog bra ändå.
Det är praktiskt att bli hej och du med hantverkare. När man har knutit ett band, är det lättare att få saker gjorda snabbare. De dyker upp fort, de hjälper till, det är raka rör. Jag gillar!
Jag kanske har tummen mitt i handen - men jag har tumme med hantverkare!
Att köra BMW
Ja, jag kör gärna BMW. Är det för att det är en statusbil? Nej, inte alls. Är det för att jag vill sälla mig till pizzabagarna? Nej, faktiskt inte det heller.
Det är så att jag är heeeelt ointresserad av bilar. Det jag vill med en bil är:
1. Den ska ta mig dit jag vill åka.
2. Helst ska den kosta så lite som möjligt.
3. Den får gärna vara miljövänlig.
4. Jag ska ALDRIG behöva meka med den.
5. Om något går fel, ska jag veta vad jag ska göra.
Det bästa med våra BMW-bilar är att de alltid går. Aldrig händer det att man blir stående, att bilen inte startar, att man kör fast eller åker av. Det näst bästa är att de inte är så dyra i reparation och underhåll. Saker och ting håller längre och är av bättre kvalitet. Till och med saker som genererar gula lampor i kontrollpanelen, håller ett bra tag till, så att man hinner till verkstaden utan stress.
De går hyfsat snålt och sliter varken däck eller naturen.
Att vara BMW-förare är att vara omhändertagen.
Bilen känner efter vad den behöver och signalerar fint till mig. Grön lampa - allt ok. Gul lampa - titta till mig när du stannar eller så. Röd lampa - stopp för fasiken!
Och jag KAN inte meka, för man behöver specialverktyg. Hur bra som helst!
BMW är bilen för mig, som bara vill använda bilen, inte ha den som hobby.
Andra väljer hellre en gammal Volvo, som visserligen tappar delar ibland, men då kan man själv meka fast dem. Det är väl lite mer en happening att köra Volvo. När den inte startar, måste man använda vissa knep och trix, vilket gör att man som bilförare känner sig som en fixare och trixare. Bilen blir en hobby, en kunskap. Man blir med i gänget "Volvo-förare", får en tillhörighet. Tillsammans klagar man på bilhelvetet, känner gemenskap och har något att skylla på för att man inte kom till jobbet i tid idag heller.
Det är precis som med Mac eller PC.
Vi som gillar att använda, väljer Mac.
De som gillar att meka och trixa själva, väljer PC.
Olika livsmål, helt enkelt!
Det är så att jag är heeeelt ointresserad av bilar. Det jag vill med en bil är:
1. Den ska ta mig dit jag vill åka.
2. Helst ska den kosta så lite som möjligt.
3. Den får gärna vara miljövänlig.
4. Jag ska ALDRIG behöva meka med den.
5. Om något går fel, ska jag veta vad jag ska göra.
Det bästa med våra BMW-bilar är att de alltid går. Aldrig händer det att man blir stående, att bilen inte startar, att man kör fast eller åker av. Det näst bästa är att de inte är så dyra i reparation och underhåll. Saker och ting håller längre och är av bättre kvalitet. Till och med saker som genererar gula lampor i kontrollpanelen, håller ett bra tag till, så att man hinner till verkstaden utan stress.
De går hyfsat snålt och sliter varken däck eller naturen.
Att vara BMW-förare är att vara omhändertagen.
Bilen känner efter vad den behöver och signalerar fint till mig. Grön lampa - allt ok. Gul lampa - titta till mig när du stannar eller så. Röd lampa - stopp för fasiken!
Och jag KAN inte meka, för man behöver specialverktyg. Hur bra som helst!
BMW är bilen för mig, som bara vill använda bilen, inte ha den som hobby.
Andra väljer hellre en gammal Volvo, som visserligen tappar delar ibland, men då kan man själv meka fast dem. Det är väl lite mer en happening att köra Volvo. När den inte startar, måste man använda vissa knep och trix, vilket gör att man som bilförare känner sig som en fixare och trixare. Bilen blir en hobby, en kunskap. Man blir med i gänget "Volvo-förare", får en tillhörighet. Tillsammans klagar man på bilhelvetet, känner gemenskap och har något att skylla på för att man inte kom till jobbet i tid idag heller.
Det är precis som med Mac eller PC.
Vi som gillar att använda, väljer Mac.
De som gillar att meka och trixa själva, väljer PC.
Olika livsmål, helt enkelt!
tisdag 30 november 2010
Utarmande tänk
I åratal har jordbruket runt om i världen varit inriktat på en sak: Att få så stora skördar som möjligt.
Kvantitet.
För att det ska hända, har man skapat konstgödsel, som låter grödorna växa fortare och bli större. Man besprutar dem också för att inte maskar och skadeinsekter ska "stjäla" någonting. Dessutom har man genmodifierat alla grödor, så att de ska ha speciella egenskaper som gör att de ger extra mycket skörd.
Det är bara några smärre problem med detta kvantitetstänk.
Konstgödslet anrikar cellulosa och binder vatten. Det gör att skörden innehåller mindre vitaminer och mineraler per tugga. Att man lägger gödslet ovanpå jorden gör också att rötterna blir ytligare. De fina mineraler som finns längre ner i jorden går vi miste om helt. Att skörden växer fortare betyder också att den går miste om en massa vitaminer som behöver längre tid på sig att utvecklas.
Besprutningen utarmar också grödorna på vitaminer och mineraler. Frukterna och grönsakerna måste nämligen skydda sig från gifterna, de också! Givetvis påverkar gift inte bara skadeinsekterna.
Genmodifieringen gör att våra kroppar inte känner igen maten. Det är nya sammansättningar i våra urgamla kroppar. Det matchar inte. Dessutom är dessa människoskapade grödor sterila - deras frön går inte att odla på. Bin och fjärilar som ska befrukta grödorna väjer undan, vill inte göra sitt jobb. De känner inte igen sig, förstår inte vad de genmodifierade grödorna är för något.
Vi odlar också för hårt, för mycket, för länge på samma jordar.
Det är ett utarmande sätt att bedriva odling!
Vi tröttar ut vår stackars jord.
Och för vad?
I Sverige har vi så mycket spannmål att det säljs som bränsle för pelletsbrännare och vedkaminer. Vi bränner årligen tusentals ton överbliven mat, som blir dålig och måste slängas för att ingen köper den. Vi har köttberg som också bara slängs i containrar och eldas upp.
Och så ser det ut i halva världen!
Andra halvan har knappt till mat för dagen.
Det är sjukt - men det är ett annat ämne.
Vi tänker alltså kvantitet i stället för kvalitet när vi odlar mat.
Och när vi får upp kvantiteten, blir det för mycket så att vi måste elda upp det.
Men snälla nån - det är ju heltokigt!
Kortsiktigt tänkande är utarmande. Det som blir till vinst idag blir till stort hål i Moder naturs plånbok i morgon.
Nej, fram för KRAV-odlade grödor, eller biodynamiskt odlat - eller ekologiskt. Bra saker, mer näringsinnehåll, mindre miljöpåverkan, mindre spill.
Gör som jag: Stötta det ekologiska jordbruket! Köp ekologiskt och ställ KRAV!
Kvantitet.
För att det ska hända, har man skapat konstgödsel, som låter grödorna växa fortare och bli större. Man besprutar dem också för att inte maskar och skadeinsekter ska "stjäla" någonting. Dessutom har man genmodifierat alla grödor, så att de ska ha speciella egenskaper som gör att de ger extra mycket skörd.
Det är bara några smärre problem med detta kvantitetstänk.
Konstgödslet anrikar cellulosa och binder vatten. Det gör att skörden innehåller mindre vitaminer och mineraler per tugga. Att man lägger gödslet ovanpå jorden gör också att rötterna blir ytligare. De fina mineraler som finns längre ner i jorden går vi miste om helt. Att skörden växer fortare betyder också att den går miste om en massa vitaminer som behöver längre tid på sig att utvecklas.
Besprutningen utarmar också grödorna på vitaminer och mineraler. Frukterna och grönsakerna måste nämligen skydda sig från gifterna, de också! Givetvis påverkar gift inte bara skadeinsekterna.
Genmodifieringen gör att våra kroppar inte känner igen maten. Det är nya sammansättningar i våra urgamla kroppar. Det matchar inte. Dessutom är dessa människoskapade grödor sterila - deras frön går inte att odla på. Bin och fjärilar som ska befrukta grödorna väjer undan, vill inte göra sitt jobb. De känner inte igen sig, förstår inte vad de genmodifierade grödorna är för något.
Vi odlar också för hårt, för mycket, för länge på samma jordar.
Det är ett utarmande sätt att bedriva odling!
Vi tröttar ut vår stackars jord.
Och för vad?
I Sverige har vi så mycket spannmål att det säljs som bränsle för pelletsbrännare och vedkaminer. Vi bränner årligen tusentals ton överbliven mat, som blir dålig och måste slängas för att ingen köper den. Vi har köttberg som också bara slängs i containrar och eldas upp.
Och så ser det ut i halva världen!
Andra halvan har knappt till mat för dagen.
Det är sjukt - men det är ett annat ämne.
Vi tänker alltså kvantitet i stället för kvalitet när vi odlar mat.
Och när vi får upp kvantiteten, blir det för mycket så att vi måste elda upp det.
Men snälla nån - det är ju heltokigt!
Kortsiktigt tänkande är utarmande. Det som blir till vinst idag blir till stort hål i Moder naturs plånbok i morgon.
Nej, fram för KRAV-odlade grödor, eller biodynamiskt odlat - eller ekologiskt. Bra saker, mer näringsinnehåll, mindre miljöpåverkan, mindre spill.
Gör som jag: Stötta det ekologiska jordbruket! Köp ekologiskt och ställ KRAV!
Ett manligt samhälle?
Man brukar prata om att vi har byggt ett manligt samhälle. Det är helt enkelt lättare att ta sig fram som man.
De så kallade manliga egenskaperna värderas högre. Män har högre löner, heltidsjobb, bättre livsvillkor och närmre till befordran. De äger mer saker och fler fordon än kvinnor, får lättare som de vill och deras tankesätt stämmer bättre överens med de samhällsstrukturer som finns.
Jag köper det.
Kvinna är det andra könet.
Men då måste jag ställa mig frågan:
Varför mår män så dåligt?
Om de är det regerande könet, borde de ju må prima. Om samhället byggts upp utifrån tankar och idéer som passar dem, borde de känna sig priviligierade.
Men det gör de inte.
Nej - män mår riktigt dåligt.
De slåss, de hatar, de är brottsliga. De bedrar, de krigar, de mördar.
Nästan alla våldsbrott begås av män, och de har övervägande majoritet i all annan brottslighet. Krig drivs av män mot män.
I detta mansdominerade samhälle är det män som revolterar mest.
Beror de på att de är trygga nog att agera ut? Och vi kvinnor håller klaffen och kämpar på, som ett undertryckt mellanbarn?
Varför mår så många män så dåligt?
De så kallade manliga egenskaperna värderas högre. Män har högre löner, heltidsjobb, bättre livsvillkor och närmre till befordran. De äger mer saker och fler fordon än kvinnor, får lättare som de vill och deras tankesätt stämmer bättre överens med de samhällsstrukturer som finns.
Jag köper det.
Kvinna är det andra könet.
Men då måste jag ställa mig frågan:
Varför mår män så dåligt?
Om de är det regerande könet, borde de ju må prima. Om samhället byggts upp utifrån tankar och idéer som passar dem, borde de känna sig priviligierade.
Men det gör de inte.
Nej - män mår riktigt dåligt.
De slåss, de hatar, de är brottsliga. De bedrar, de krigar, de mördar.
Nästan alla våldsbrott begås av män, och de har övervägande majoritet i all annan brottslighet. Krig drivs av män mot män.
I detta mansdominerade samhälle är det män som revolterar mest.
Beror de på att de är trygga nog att agera ut? Och vi kvinnor håller klaffen och kämpar på, som ett undertryckt mellanbarn?
Varför mår så många män så dåligt?
måndag 29 november 2010
Älskar Bolibompa!
Det är så BRA!
Vuxna och halvvuxna människor som tänker som barn.
Fina, lugna och oskrikiga program med bra innehåll.
Det är så fantastiskt skönt när barnen tittar på Bolibompa.
Man behöver inte oroa sig - det blir bra.
Inga konstigheter, inga dubbla budskap, ingen ångest, inget olämpligt.
Programledarna pratar lugnt och barnvänligt, har konstiga hyss för sig och passar på alla sätt in i barnens vardag. De blir nästan som en extra vän! Barnen tror att TV är interaktivt, för programledarna frågar dem saker, inbjuder till eftertanke och rörelse och får dem att leva upp i TV-soffan. Fantastiskt!
De tecknade inslagen är snälla.
Där exploderar inte något, det handlar väldigt sällan om smink och berömmelse. I stället får man se svensk skog med myror, stygga prinsessor och röda talande hundar.
Och tempot...
Så skönt att någonting i barnens värld går långsamt!
Hela samhället stressar på och TV-programmen likaså.
Men inte Bolibompa...
Jag är så tacksam.
Tack till SVT!
Varsågod för att jag betalar min TV-avgift.
Tack för Bolibompa!
Vuxna och halvvuxna människor som tänker som barn.
Fina, lugna och oskrikiga program med bra innehåll.
Det är så fantastiskt skönt när barnen tittar på Bolibompa.
Man behöver inte oroa sig - det blir bra.
Inga konstigheter, inga dubbla budskap, ingen ångest, inget olämpligt.
Programledarna pratar lugnt och barnvänligt, har konstiga hyss för sig och passar på alla sätt in i barnens vardag. De blir nästan som en extra vän! Barnen tror att TV är interaktivt, för programledarna frågar dem saker, inbjuder till eftertanke och rörelse och får dem att leva upp i TV-soffan. Fantastiskt!
De tecknade inslagen är snälla.
Där exploderar inte något, det handlar väldigt sällan om smink och berömmelse. I stället får man se svensk skog med myror, stygga prinsessor och röda talande hundar.
Och tempot...
Så skönt att någonting i barnens värld går långsamt!
Hela samhället stressar på och TV-programmen likaså.
Men inte Bolibompa...
Jag är så tacksam.
Tack till SVT!
Varsågod för att jag betalar min TV-avgift.
Tack för Bolibompa!
Karrärplan - skandalläkare
Jag småpratade med en vän som funderade på framtiden.
Det är svårt att veta vad man ska bli när man blir stor, sa vi. Och det är svårt att veta när man ÄR stor.
Vissa yrken kommer också med så trevliga privilegier.
Som det här med att vara läkare. Man får lite patent på världen och sanningen, för det man gör är rätt. (Till skillnad från t ex flummig alternativmedicin.)
Tyvärr är det ju en väldigt lång utbildning till det yrket. Och jag tycker kanske att det är väldigt mycket väsen för inte så mycket utdelning, om jag ska vara helt ärlig. Men det ger ju en trevlig lön. Och man får en titel! Kanske kändes det dock som lite sent påtänkt att börja plugga till läkare nu.
Min vän hade en bra lösning på problemet:
– Vi kan bli skandalläkare.
– Skandalläkare?
– Ja, såna som de skriver om i tidningarna. Som praktiserar medicin fastän de saknar legitimation. Som jobbar som hyrläkare långt upp i Norge och tjänar grova pengar, tills det visar sig att de inte har någon utbildning.
Det absurda låg i hennes stillsamma tonläge. Jag tänkte på vad som skulle hända om mina barn kom hem en dag och sa: "Mamma jag har bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor. Jag ska bli skandalläkare." Det vore något att bita i, det.
Vem är det som gör sånt? Som plötsligt bestämmer sig för att de förtjänar en läkarlegitimation och är tillräckligt kvalificerade att ta människors liv i sina händer?
Jag tänker också: Varför ska alltid jag vara så skötsam?
Tror att jag ska klampa in på Arbetsförmedlingen i nästa vecka och säga:
- Nu vet jag vad jag vill bli. Jag vill bli omskolad. Och min karriärplan är att bli Skandalläkare.
Då tar det nog hus i helsike. :)
Det är svårt att veta vad man ska bli när man blir stor, sa vi. Och det är svårt att veta när man ÄR stor.
Vissa yrken kommer också med så trevliga privilegier.
Som det här med att vara läkare. Man får lite patent på världen och sanningen, för det man gör är rätt. (Till skillnad från t ex flummig alternativmedicin.)
Tyvärr är det ju en väldigt lång utbildning till det yrket. Och jag tycker kanske att det är väldigt mycket väsen för inte så mycket utdelning, om jag ska vara helt ärlig. Men det ger ju en trevlig lön. Och man får en titel! Kanske kändes det dock som lite sent påtänkt att börja plugga till läkare nu.
Min vän hade en bra lösning på problemet:
– Vi kan bli skandalläkare.
– Skandalläkare?
– Ja, såna som de skriver om i tidningarna. Som praktiserar medicin fastän de saknar legitimation. Som jobbar som hyrläkare långt upp i Norge och tjänar grova pengar, tills det visar sig att de inte har någon utbildning.
Det absurda låg i hennes stillsamma tonläge. Jag tänkte på vad som skulle hända om mina barn kom hem en dag och sa: "Mamma jag har bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor. Jag ska bli skandalläkare." Det vore något att bita i, det.
Vem är det som gör sånt? Som plötsligt bestämmer sig för att de förtjänar en läkarlegitimation och är tillräckligt kvalificerade att ta människors liv i sina händer?
Jag tänker också: Varför ska alltid jag vara så skötsam?
Tror att jag ska klampa in på Arbetsförmedlingen i nästa vecka och säga:
- Nu vet jag vad jag vill bli. Jag vill bli omskolad. Och min karriärplan är att bli Skandalläkare.
Då tar det nog hus i helsike. :)
söndag 28 november 2010
Ljuset inuti oss
– Pratar du med Gud, mamma? frågade min dotter en dag i bilen.
Jag fick tänka efter en stund.
– Nej, det gör jag inte. Inte direkt. Jag tror faktiskt att Gud kanske inte är EN person. Min tanke är att det finns gudomligt i var och en av oss, ett ljus, en energi, livsgnistan. Det är det som gör att vi lever och har en själ. Du vet, det ljusa inom oss som blir större när vi är glada och kärleksfulla mot andra.
Dottern nickade stilla.
– Somliga personer, som Jesus och Mohammed och Shiva och Buddha, fick väldigt mycket ljus i sig. En hel eld! De fick mer av Guds-ljuset och hade därför mer sanning i sig. Därför ville de prata om och sprida budskapet om Gud.
– Jag tror nog att det ljuset är Gud. Men det är svårt att prata med ett ljus! Så jag pratar i stället med de som jag vet har stort ljus i sig, till exempel Jesus. De kan ge tydligare svar, för de har varit i en människokropp. Därför förstår de bättre vad jag säger och tänker.
Dottern såg fundersamt ut genom fönstret.
– Men mamma, varför kan du prata med dem?
Nu fick jag tänka efter igen.
– Det vet jag inte. Jag bara gör. Kanske är det så att alla kan, om de bara försöker. Eller så är det för att jag gillar att prata med såna som har dött, du vet, andar. Även Buddha och Jesus är ju en sorts andar, eftersom de har haft en kropp.
- - -
Jag funderade vidare.
Det kanske är så att alla svar vi söker finns att hämta hem. I vår själ, vårt kollektiva medvetna, i vårt ljus. Men precis som på internet, måste vi veta vilka frågor vi ska ställa och hur vi ska göra - vilka knappar vi ska trycka på.
Som en enorm vind, där allt möjligt matnyttigt finns lagrat i oändliga staplar. Om några börjar trampa upp stigar där, finner flera samma svar ungefär samtidigt. Det handlar inte om stöld eller kopiering, det är bara så att ljuset har fallit på en sak så att flera har uppfattat det samtidigt. Så händer det ofta inom forskningen! Det går att bevisa att flera olika team oberoende av varandra har kommit fram till ungefär samma banbrytande resultat samtidigt! Då brukar Nobelpriset gå till den som har kommit längst eller beskrivit sin forskning bäst. Men ensamma är de sällan...
Jag tror också att ljuset inom oss är som en liten eld. Den behöver minsann också näras! Då och då måste vi peta in lite bränsle för att elden inte ska slockna. Om det handlar om att gå i kyrkan, meditera, gå i skogen, plantera blommor eller läsa livsstilsböcker tror jag spelar mindre roll. Men vi behöver verkligen våga andas stillhet, föda vår livsgnista och fundera över stora frågor! I vårt sekulariserade samhälle har den biten nästan försvunnit.
Hungern efter andlighet (i vid bemärkelse) blir allt större. Jag tycker att det är härligt att det finns så många yttringar!
För jag tror fullt och fast att i grunden är de samma sak: Ett sätt att närma sig ljuset.
Jag fick tänka efter en stund.
– Nej, det gör jag inte. Inte direkt. Jag tror faktiskt att Gud kanske inte är EN person. Min tanke är att det finns gudomligt i var och en av oss, ett ljus, en energi, livsgnistan. Det är det som gör att vi lever och har en själ. Du vet, det ljusa inom oss som blir större när vi är glada och kärleksfulla mot andra.
Dottern nickade stilla.
– Somliga personer, som Jesus och Mohammed och Shiva och Buddha, fick väldigt mycket ljus i sig. En hel eld! De fick mer av Guds-ljuset och hade därför mer sanning i sig. Därför ville de prata om och sprida budskapet om Gud.
– Jag tror nog att det ljuset är Gud. Men det är svårt att prata med ett ljus! Så jag pratar i stället med de som jag vet har stort ljus i sig, till exempel Jesus. De kan ge tydligare svar, för de har varit i en människokropp. Därför förstår de bättre vad jag säger och tänker.
Dottern såg fundersamt ut genom fönstret.
– Men mamma, varför kan du prata med dem?
Nu fick jag tänka efter igen.
– Det vet jag inte. Jag bara gör. Kanske är det så att alla kan, om de bara försöker. Eller så är det för att jag gillar att prata med såna som har dött, du vet, andar. Även Buddha och Jesus är ju en sorts andar, eftersom de har haft en kropp.
- - -
Jag funderade vidare.
Det kanske är så att alla svar vi söker finns att hämta hem. I vår själ, vårt kollektiva medvetna, i vårt ljus. Men precis som på internet, måste vi veta vilka frågor vi ska ställa och hur vi ska göra - vilka knappar vi ska trycka på.
Som en enorm vind, där allt möjligt matnyttigt finns lagrat i oändliga staplar. Om några börjar trampa upp stigar där, finner flera samma svar ungefär samtidigt. Det handlar inte om stöld eller kopiering, det är bara så att ljuset har fallit på en sak så att flera har uppfattat det samtidigt. Så händer det ofta inom forskningen! Det går att bevisa att flera olika team oberoende av varandra har kommit fram till ungefär samma banbrytande resultat samtidigt! Då brukar Nobelpriset gå till den som har kommit längst eller beskrivit sin forskning bäst. Men ensamma är de sällan...
Jag tror också att ljuset inom oss är som en liten eld. Den behöver minsann också näras! Då och då måste vi peta in lite bränsle för att elden inte ska slockna. Om det handlar om att gå i kyrkan, meditera, gå i skogen, plantera blommor eller läsa livsstilsböcker tror jag spelar mindre roll. Men vi behöver verkligen våga andas stillhet, föda vår livsgnista och fundera över stora frågor! I vårt sekulariserade samhälle har den biten nästan försvunnit.
Hungern efter andlighet (i vid bemärkelse) blir allt större. Jag tycker att det är härligt att det finns så många yttringar!
För jag tror fullt och fast att i grunden är de samma sak: Ett sätt att närma sig ljuset.
Gig-Sverige
Finns det ett artist-Sverige?
I det fantastiska, långa, musikintresserade Sverige finns det SÅ många bra sångare och musiker - artister som verkligen är värda att titta på.
Men vilka forum finns det för artister att spela i?
Klubbscenen förstås. Men det är ju bara en viss typ av musik som gör sig där. Och det är väl mest kul om man är en viss typ av artist också, att fulla människor skriker dina låtar och häller öl på varandra.
Festivalerna. Det tror jag är himla roligt! Förutom att det ibland blir lite samma sak som klubbspelningarna... Beror väl på vilken festival förstås. Det kan ju också vara ett fantastiskt (dag)möte med fansen. Kul att se varandra i dagsljus, liksom.
Sedan är det förstås Allsång på Skansen. Det är ju grymt roligt att det lite "ohippa" programmet har dragit så mycket ung publik och så stora artister!
Morgon-TV i TV4. Det är ju förfärligt egentligen, för rösten är ju inte vaken. De flesta artister är ju dessutom vana vid kvällsjobb, så att giga kl 06 är väl inte drömmen egentligen...
Det känns lite som om man måste vara jättestor som artist innan man får giga. Och hur ska man kunna bli det om man aldrig får spela?
Jag älskar musik. Däremot gillar jag inte varken festivaler eller klubbgig. Ibland kan jag känna att det är svårt att hitta bra sammanhang att lyssna på musik. Mest handlar det väl om att vi aldrig har barnvakt, så vi måste ta med oss dem överallt. Därför är kvällsspelningar inte aktuella. Eller så får jag gå ensam medan Maken är hemma. Det är ju halvkul. Oftast blir det dock han som får åka iväg och lyssna, eftersom han liksom har mutat in musikområdet... :)
Jag vill se fler scener där man kan släpa med sig sina barn. Där det inte är för hög volym, inte är för trångt och bökigt, där det är hyfsat städat och trevligt. Och inte för sent på kvällen.
Det låter ju som om jag är pensionär!!!!
Roligt.
Men faktiskt: Jag vill också att mina barn ska få uppleva musik annat än på Spotify.
I det fantastiska, långa, musikintresserade Sverige finns det SÅ många bra sångare och musiker - artister som verkligen är värda att titta på.
Men vilka forum finns det för artister att spela i?
Klubbscenen förstås. Men det är ju bara en viss typ av musik som gör sig där. Och det är väl mest kul om man är en viss typ av artist också, att fulla människor skriker dina låtar och häller öl på varandra.
Festivalerna. Det tror jag är himla roligt! Förutom att det ibland blir lite samma sak som klubbspelningarna... Beror väl på vilken festival förstås. Det kan ju också vara ett fantastiskt (dag)möte med fansen. Kul att se varandra i dagsljus, liksom.
Sedan är det förstås Allsång på Skansen. Det är ju grymt roligt att det lite "ohippa" programmet har dragit så mycket ung publik och så stora artister!
Morgon-TV i TV4. Det är ju förfärligt egentligen, för rösten är ju inte vaken. De flesta artister är ju dessutom vana vid kvällsjobb, så att giga kl 06 är väl inte drömmen egentligen...
Det känns lite som om man måste vara jättestor som artist innan man får giga. Och hur ska man kunna bli det om man aldrig får spela?
Jag älskar musik. Däremot gillar jag inte varken festivaler eller klubbgig. Ibland kan jag känna att det är svårt att hitta bra sammanhang att lyssna på musik. Mest handlar det väl om att vi aldrig har barnvakt, så vi måste ta med oss dem överallt. Därför är kvällsspelningar inte aktuella. Eller så får jag gå ensam medan Maken är hemma. Det är ju halvkul. Oftast blir det dock han som får åka iväg och lyssna, eftersom han liksom har mutat in musikområdet... :)
Jag vill se fler scener där man kan släpa med sig sina barn. Där det inte är för hög volym, inte är för trångt och bökigt, där det är hyfsat städat och trevligt. Och inte för sent på kvällen.
Det låter ju som om jag är pensionär!!!!
Roligt.
Men faktiskt: Jag vill också att mina barn ska få uppleva musik annat än på Spotify.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)