Skrikmetoden

Kommer hem efter jobbet. Fixa lite mat till dottern, jaga på omklädning och frisera tofs. Iväg till dansträning. Sonen uppmanas göra eget käk.

Dotter släpps av, följs till dörren.
Sedan till återvinningsstationen, stampa kartonger och slänga i kylan.
Raskt vidare till affären, handla.
Hinner åka och tanka. Sliurp – där gick 900 spänn.
Grattis, ungar! Ni får BENSIN i julklapp!

Hämtar dotter, möter vid dörren.
Fruktfika i bil.
Hemma igen, släpar in tunga kassar och träningskläder.
Hämtar soppåse för att slänga diverse bilskräp, går till soptunnan.
Är borta i exakt 1,5 minuter.

Kommer in till totalkaos:
Skadad (fortfarande påklädd) dotter ligger dubbelvikt över hallbänk och galltjuter.
Arg/rädd bror skriker: "Vad hände? Men du skrattade ju?"

Mamman förlorar konceptet.
"STOOOOOPP! Såhär ska det inte behöva vara!
Man ska inte behöva mötas av bråk så fort man har lämnat sina barn ensamma i två minuuuuuter!" (Skriker fortfarande.)
"SLUTA GRÅTA! Och SLUTA SKRIKA! Vi pratar om det här om en stund när alla har lugnat ner sig – inklusive jag. Time out! Gå till varsin hörna av hallen! Prata inte – varken med varandra eller mig."

Barn slutar och gör precis som jag säger (i bara förskräckelsen, tror jag).
I tystnaden tänker jag: Tänk, den här skrikmetoden har jag inte hört talas om i någon barnuppfostringslitteratur.
Konstigt. Den som är så effektiv.

Idag var jag på en föreläsning.
Den hette "När Janne Josefsson ringer – hur klarar du pressen?"
HA!
Inga pix.
Den föreläsning som jag verkligen skulle behöva gå på:
När barnen Leoson terroriserar varandra – hur klarar du pressen?

Man får inte slå dem.
Man vill inte skuldbelägga dem eller få dem att skämmas.
Man vill inte muta dem.
Hur i helskotta ska man lyckas uppfostra dem när man inte har några som helst maktmedel?

Inställning och lutande trottoarer

Allt handlar om inställning.
Hur saker och ting påverkar oss beror bara på hur vi låter de påverka oss.

Vi väljer själva.

Vi tar exemplet "lutande trottoarer".
Jag ogillar att alla trottoarer tenderar att luta ner mot gatan.
Det innebär nämligen att man blir låghalt:
Ena benet kommer högre upp än det andra.
Om man går en längre bit, känns det som om hela bäckenet blir alldeles snett.

Med en negativ inställning irriterar jag mig på detta.

Med en positiv inställning kan jag hitta lösningar.
Jag kan gå halva vägen på ena sidan och halva vägen på andra sidan.
Jag kan gå med ena benet lätt böjt hela vägen.
Jag kan gå baklänges halva vägen.
Jag kan göra sidgaloppsteg.
Jag kan gå ner på gatan och promenixa där i stället.

Tänk, så många lösningar det fanns på det här problemet!
Och så roligt jag kommer att ha när jag åtgärdar det.
Varför inte en blandning av alltihop?

Inställning.
Den lutande trottoaren blir plötsligt inte ett problem, utan en möjlighet till lite skojigheter i vardagen.

Så om du ser en person som omotiverat korsar gatan, plötsligt går baklänges och avslutar med galoppsteg, så vet du vem det är...

Syfte

Ibland undrar man över en handling, ett beslut, en replik. Ska jag säga/göra/tänka detta eller inte?

Exempelvis kan man fundera över ifall man ska ge den där irriterande personen svar på tal eller inte. Eller ifall man ska jobba en timme till eller inte. Kanske om man ska ringa den där kompisen man inte har hört av på länge.

Om jag tvekar över något, brukar jag landa i en fråga:
"Vad är syftet?"

Ska jag säga mitt hjärtas mening?
Tja, vad kommer att komma ut av det?
Varför skulle jag göra det?
Tror jag att jag kan ändra hans eller hennes åsikt?
Eller att personen i fråga ska tänka "jaha, nu förstår jag hur du menar".
Om inte, så kan det ju kvitta.

Ska jag jobba över?
Tja, varför?
För att jag ska hinna med den där grejen?
Vad är syftet med det?
Att visa att jag klarar av jobbet?
Eller att hålla mig flytande?
Kommer det att ändra något i det långa loppet?
Om inte, är det kanske bättre att inte hinna med.
Så att det syns att jag har för mycket...

Ska jag ringa kompisen?
Vad är syftet med det?
Att försöka hitta tillbaka?
Ja, tror jag att vi magiskt kommer att finna varandra igen?
I så fall: Testa! Vore härligt.
Eller vill jag bara veta varför hon aldrig ringer?
Det är kanske ingen idé att pilla i det.

Syfte.
Vad är motivet, vad vill jag ska hända, vad ska det tjäna till.
Alltid bra att tänka igenom.

Vem orkar?

Läste i en bok ett stycke med ungefär följande lydelse:
Man vet att man ska köpa ekologiskt och laga bra mat till barnen. Man vet att det är bättre för ungarna att gå ut och leka än att hänga framför TV och spel. Man vet att man borde gå och lägga sig tidigare på kvällarna, träna mer och äta bättre. Men vem orkar?

Jag, tänkte jag.
Jag orkar.
Faktiskt orkar jag allt det där, utom att träna tillräckligt mycket.

Ibland har jag undrat.
Speciellt det här med barnen:
Varför har bara mina barn begränsningar i skärmtid?
Hur kommer det sig att andra barn äter sött och glass mitt i veckan?
Är det bara vi som respekterar åldersgränserna på filmer?

Jag har tänkt ut många förklaringar.
Att vi är ovanligt petiga, kanske lite maniska.
Att folk inte vet hur giftigt socker är.
Att andra barn kanske är tuffare än mina.

Men ORKAR INTE var inte en av mina förklaringar.
Allvarligt?
Hur då "orkar inte"?
Man kan för jösse namn inte välja att sätta barn till världen och sedan bestämma sig för att man inte "orkar" ta beslut och ansvar.

För vad är alternativet?
Skita i allt, misslyckas med en massa, strunta i hur det påverkar omvärlden?
Moget.

Orkar man inte, får man nog fundera på hur man ska göra för att ändra på det.
Man kan ju inte hasa runt och vara apatisk.
Vad blir det för liv?

Vill och vill och vill

Jo, jag VILL!

Så sa en liten unge när jag var tonåring.
Upprepade gånger sa det lilla barnet detta.

Mamman: "Du får inte gå på muren, du kan trilla ned."
Barnet: "Jo, jag VILL!"

Mamman: "Släpp den lilla flickans hink, du får inte ta den."
Barnet: "Jo, jag VILL!"

Den lille pojken ville och ville.
Högröd i ansiktet, spänd i kroppen och med knutna nävar.

Och jag tänker att det är så det är även för oss vuxna.
När vi vill något, spänner vi oss och kämpar för det.
Ibland högröda i ansiktet också, men åtminstone rätt agiterade.
Vi VILL, vi TÄNKER minsann GÖRA det och ingen kan stoppa oss.

Vill – det är något vi själva styr upp.
Så fort vi vill, tappar vi flow.
En fisk som VILL någonstans, simmar själv.
En fisk som följer strömmen, håller sig flytande medan strömmen bestämmer vart.

Vill – då har vi en förutfattad mening om vad som ska hända.
Och då har vi svårare att ta saker och ting som de kommer.
Har man siktet inställt på något, missar man ofta andra vägar och mål.

Jag har en väldigt stark vilja.
Den kämpar jag med att tysta.
Helt död vill den inte bli, så jag har börjat säga:
Jag tror att jag vill det. I alla fall just nu.

Det fungerar hyfsat.
Då håller jag åtminstone dörren öppen för andra möjligheter.
Tror, men vet inte. Har universum några andra förslag?
Just nu, det betyder att om fem sekunder kanske jag vill något annat.

Det känns som lite lagom viljestarkt just nu.
Man måste komma ihåg att hjärtats röst är viktigast.
Och hjärtat pratar med mycket mindre bokstäver än hjärnan.

Vid sidan om

Det finns de som har talangen att höra till gruppen. Kanske är de till och med gruppens centrum. De har den där självklara gruppkänslan och bara smälter in och myser i varje gemenskap.

Det verkar så enkelt.
Jag ser förundrad på.

Några meter ifrån står jag.
Kanske iakttar jag, kanske ler jag, kanske funderar jag på annat.
Eller så är jag möjligen fokus för hela gruppen, den som underhåller och berättar och leder. Men deltar gör jag inte.

Jag kan inte. Hur gör man?
När skulle man ha lärt sig det?
Eller kanske beror det helt enkelt på att jag inte ska.
Vi kanske bara är olika, har olika uppdrag och därför olika förmågor.

Jag är ju en hejjare på att iaktta!
Och att ser framåt, ha visioner och organisera folk.
Kanske kan man inte det när man är mitt i smeten?

Mycket i huvudet

Om jag har för många saker i huvudet, blir livet bara en checklista.
Jag slutar vara i stunden och tänker bara på att beta av sakerna, en efter en.

Först ska jag... CHECK
Sedan tar jag... CHECK
Därefter kan jag... och samtidigt fixar jag... CHECK

Check, check, check.
Jag klarar av en sak i taget.

Men jag glömmer njuta!
Jag missar att vara i stunden!

Livet blir liksom bara något som svischar förbi medan jag prickar av saker på min lista. Eller snarare: Livet reduceras till prestation.

Och då är det inte roligt längre, tycker jag.
Jag vill kunna andas, njuta, fundera och se mig omkring emellanåt.
Inte bara bocka av allt.

Kanske beror det på att min före detta utbrända hjärna inte klarar av att hålla många grejer i huvudet längre. Eller snarare: Den måste ha en tydlig lista för att förstå ordningen. Inget flur och flum, då går den i spinn.

Kan man få ha en liten skylt om halsen, där det står:
Före detta utbränd.
Tål inte för mycket stimulans.
Stresshandikappad.

Boken OMSTART är här!

Nu har min första bok kommit!
Och det är till stor del DIN förtjänst!

Jojomen.
Tack vare att du har läst min blogg, kommenterat och mailat mig, blev det en bok.
Det var så det började...

Därför tackar jag er bloggläsare i boken.
:)

Boken heter OMSTART - En utbränd mammas (b)loggbok och finns att köpa på nätet (länken) och som E-bok (på något sätt). Den går också att beställa i vilken bokhandel som helst om du uppger ISBN-nummer 978-91-7463-111-1.

Boken handlar om min resa från hysteriskt utbränd till normal (eller bara hysterisk, kanske).
Den är sammanfogad av blogginlägg från just den här bloggen!
I kapitel som sammanfattar olika stadier av min resa.

När min make messade att boken kommit idag, fick jag ett rus av känslor:
Akut stresspåslag – tappade tidsuppfattningen och trodde jag hade glömt gå av tåget.
Panikångest, när jag höll i den, för att nu finns den och går inte att ta tillbaka.
Stolthet, för att jag har en bok och kan kalla mig författare. :)
Hysteri, för att folk kan läsa den. Tänk om den inte håller?

Landade sedan i någon sorts skräckblandad förtjusning.

– IIIIIHHHH, skrek jag omotiverat vid matbordet när jag återigen fick syn på den.
– Lugna dig mamma, sa sonen. Du ska vara stolt nu! Chilla som den här giraffen (visar på egentecknad giraff) och käka lite blad. (Det gjorde giraffen.)

Kloka, kloka barn!
Tur att det finns folk som står stadigt när man själv är lite uppe i det blå...

Hur som helst: Om du vill läsa boken, blir jag jätteglad!
Nästan ingen har gjort det än. Finns inga recensioner.
Min goda vän Mi, som läste den innan den blev en bok, skrev i alla fall följande:
"Jag njuter av varje sida jag läser, skrattar högt ibland, nickar medkännande ibland, tänker jaha eller AHA! ibland. Det är många härliga tankar och idéer du har Karin. En del känner jag igen från din blogg..."

Jag hoppas att du läser den!

Paus

Så fantastiskt skönt det är att pausa.
Att bara sitta ner och andas.
Titta sig omkring, inte egentligen tänka, utan bara vara.

Ibland spinner livet på och saker och ting går i ett.
Visst tar man fikapaus – men då pratar man jobb, vardagsplanering eller projekt.
Och visst äter vi och tar det lugnt vid bordet – men då pratar alla om vad vi har gjort under dagen, vad som är nästa dags projekt och en massa annat engagerande.

Ytterst sällan är det helt tyst och stilla.

När det inträffar, känns det därför helt fantastiskt.
Det är så tyst att det piper i öronen.
Efter en liten stund utan tankar, är jag lullig i skallen.
Kroppen sjunker djupt ner i sig själv.
Det enda som hörs är min andning, blodet som susar i ådrorna och något enstaka kattjamande.

Paus.
Inte "ska bara" eller "kan ju läsa det under tiden" eller "men förresten...".
Bara sitta.
Fantastiskt.
Vilken gåva!

På sjunde dagen vilade även Gud. Och han såg att det var gott.
Det kan man minsann tänka på.
Att vila är så passens viktigt att man faktiskt skrev in det i Bibeln.

Respektera döden

För några månader sedan dog min älskade katt Smilla.
Det var – och är – oerhört svårt för mig att acceptera.

Hon var min bästa vän, den som gjorde varje dag lite bättre, skapade hemtrivsel och alltid lyssnade och förstod.
En mycket speciell katt.
För mig var hon ren kärlek.

Jag är fatalist (på riktigt):
Jag tror att allt har en mening.
Därför tror jag också att det var hennes eget val att lämna oss.
Och jag tror att hon kan vara med mig även om hon inte har kropp.

Ändå tog hennes död oerhört hårt.

Jag blev ledsen, arg, kände mig lämnad och ensam.
Jag förbannade, jag ifrågasatte, jag förhandlade.
Jag tog på mig skulden, jag förtvivlade.

Givetvis hjälpte ingenting: Hon var fortfarande död.
När jag hade lugnat mig något, insåg jag vad det handlade om.

Det var min egoism som talade.
Jag var inte färdig med henne. Jag vill ha henne hos mig.
Jag älskade henne och behövde henne.
Jag tyckte att hon var för ung för att dö.
Jag, jag, jag.

Det var en lärdom.

Jag ville inte släppa taget och därmed respekterade jag inte hennes beslut att lämna. Det var ju egentligen det allting kokade ihop till. Inte så smickrande för mig att inse, men inte desto mindre sant.

Jag tror att jag är lite präglad av min samtid.
Till varje pris ska vi rädda varje liv.
Barn som är extremt tidigt födda och får men för livet.
Gravt sjuka människor i alla åldrar, som bara andas i en sjukhussäng.
Människor som själva önskar att dö.
Oavsett hur deras liv är, och hur mycket de än önskar att dö, ska de LEVA.

Vi vill inte förlora de vi älskar.
Och då låter vi dem lida i stället.
Är inte det höjden av egoism?

Jag övar på att acceptera hennes död.
Varje dag övar jag.
Mest övar jag på att acceptera att hon dog när jag inte var hemma, så jag inte ens fick säga farväl. Det är riktigt svårt, men jag kan samtidigt känna att det var enda sättet. Hon kunde inte lämna så länge jag band kvar henne.

Kanske var det detta hon valde att dö för att lära mig:
Respektera döden. Släpp taget.

Extrema personligheter

Jag gillar dem.
De där människorna som är större än livet självt.
Som inte ber om ursäkt för sig eller sina åsikter, som inte ens försöker passa in eller vara till lags, som gör sin grej och står för den.

Jag tänker på sådana som Zlatan, Carola och den fiktiva personen House.

Visst kan jag se att de ibland kliver folk på tårna.
Och att de irriterar andra – oftast en smula mindre – människor.
Men det är en liten eftergift för vad man får.

Strålglans, genialitet och udd.
Nya sätt att tänka, en förmåga att värdera sig själv högt (med all rätt) och en underbar kraft att gå sin egen väg.

Oj, vad jag behöver dem!
De gör mig glad, de får mig att le.

Jag tror att det jag gillar mest, är att jag får lite bättre begrepp om hur stor variation det finns på människor. Att skalan liksom är lite längre än man till vardags tror...

Svenskt

Jag har funderat mycket på vad som egentligen är svenskt.
I diskussioner om rasism och nationalism och fosterlandskärlek, tycker jag att det kan vara lämpligt att definiera svenskt, svensk och svenskhet.

Svensk är lätt: Den som har ett svenskt medborgarskap.
Punkt.
I mitt pass står visserligen på förstasidan att jag bor i EU, men inuti står det att jag är svensk.

Svenskt då?

Ibland hör man talas om att man går tillbaka till vikingatiden och ser det som någon sorts ursvensk företeelse. Då ska man dock komma ihåg att Sverige inte ens fanns då, samt att vikingarna var väldigt internationella. De reste och handlade och hade utbyte med alla de kunde komma i kontakt med, släpade hem kryddor från orienten och ord från franker och hebreer.

Om vi tittar på själva Sverige, alltså när staten Sverige uppkom, så var det till en början bara Svealand och sedan länge en mellansvensk företeelse. Allt norr nuvarande Sveriges mitt samt Skåne, Blekinge och stora delar av Småland tillhörde faktiskt inte Sverige på många hundra år.

Hoppar vi fram i historien, ser vi att samtliga kungar från 1400-talet jobbade hårt för invandring och inblandning av andra kulturer. Både i kungahuset och bland gemene man, förstod man vikten av att beblanda sig med andra. Vi värvade vallonsmeder, franska präster, tyska handelsmän och så vidare för att utöka vår svenska kompetens och därmed konkurrenskraft.

Olika kungar sneglade åt olika håll, vilket också märks än idag i vårt språk. Vi vet att teaterkungen älskade franska och att hela överklassen talade franska under hans hov. Under perioder då Hansan hade en viktig roll i Sverige, var tyska en självklarhet. Sedan ungefär hundra år är amerikaniseringen och det engelska språket etablerad i vårt land.

Vi har många ord från olika länder – men också sedvänjor. Många av de traditioner vi idag ser som ursvenska, är importerade. Hur vi firar jul, givetvis allt kring kristendomen och även sådant som hur vi bedriver jordbruk är importerade företeelser.

Och svenskhet?
Vad definierar svenskens beteende eller kynne?

Vi definieras ofta som tillbakadragna, resonerande, konsensusorienterade, ödmjuka och arbetssamma. Det må väl vara hänt.
Men det har vi nog gemensamt med flera folk, tänker jag.
Det finns dock en sak där vi utmärker oss totalt:

Enligt undersökningar är Sverige den nation som är allra mest förändringsbenägen. Svenskarna lyssnar och tar in, förändrar beteenden och ståndpunkt och går ifrån traditioner lättast av alla! På den punkten är vi oerhört extrema och har en tydlig profil.
Kanske är det just DET som är allra svenskast:
Viljan och förmågan att ta in och assimilera nytt. Historiskt sett är det absolut detta som är vår konkurrensfördel. Det är en viktig beståndsdel i framväxten av det Sverige vi har idag och en inställning som alltså har rötter ända tillbaka i vikingatiden.

Och om det är vårt varumärke, så borde det svenskaste svenska vara att främja invandring, att jobba för assimilering och integration, att lyssna och lära, att öppna dörrar och famnar.

Jag är svensk. Jag älskar att lära mig nytt och möta nya människor.
Så skulle varumärkeskampanjen se ut.
Vad tror ni om det?

Konflikt

Konflikt innebär ett möte mellan oförenliga intressen.

Jag har insett att man kan ha olika åsikter om vad som är en konflikt och när den startar.

För mig är en konflikt när man inte respekterar varandras åsikter, eller när man försöker övertyga den andre med allt starkare medel.
En konflikt är helt enkelt ett bråk.
I ord eller på andra sätt.

Att ha olika åsikter är för mig inte en konflikt.
Man kan tycka olika, vilja olika saker, tänka olika utan att det är en konflikt.

När kan man klassa de olika intressena oförenliga?
Det måste väl vara när man absolut inte kan tänka sig att ta in den andres argument längre, när man inte lyssnar längre, när man slutar ge och ta.

I en diskussion kan man vända och vrida på saker, kasta fram argument åt alla möjliga håll, tänka och tycka, och lyssna på varandra – även om man inte byter åsikt. Ingen konflikt i min bok. På en blogg kan man skriva vad man tycker, få kommentarer från andra som inte tycker lika. Ingen konflikt. Två debattörer kan föra fram sina åsikter (emellanåt ganska häftigt) i TV eller tidningar, utan att de för den skull är i konflikt med varandra.

Tycker åtminstone jag.

Om man däremot blir aggressiv, kommer med personliga påhopp, tar till våld eller förolämpar den andre, är det en konflikt.

Hm... Det kan väl inte bara handla om ton, dvs hur det låter?
Jag undrar om det kanske handlar om motiv.
Så länge man har som syfte att dryfta olika ståndpunkter, är det bara ett meningsutbyte. I samma sekund som syftet är att förminska, göra ner, tysta eller kväva den andre, blir det en konflikt.

Kan det vara så?

One

På mitt jobb har vi börjat meditera. Det är inte i första hand för att vi ska stressa av – nej, det är för att vi ska bli mer effektiva.

Det är nämligen bevisat att en kvarts meditation varje dag ger klirr i kassan för arbetsgivaren. Och pengar pratar...

Så varje dag kl 14.30, i stället för att fika, går vi som vill in i konferensrummet och sätter en skylt på dörren: Meditation pågår.
Någon ställer klockan och vi sätter igång.

Jag är inte expert på att meditera, men jag har lekt med meditation ett tag.
Det roar mig och jag blir mer skärpt.
Plus att jag får insikter och utsikter.

När jag mediterar själv, tänker jag att jag går nerför en trappa.
Där finns en dörr.
Den öppnar jag – och SCHWOP så är jag någonstans.

Väldigt spännande.

På jobbet däremot, har vi ett annat tillvägagångssätt.
Vi mediterar på ordet ONE.

Det är fantastiskt!
Jag gillar't.
Enkelt och stort i all sin enkelhet.

One – jag är ett. Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt. ONE
One – jag är ett med alla andra. Vi är delar av något större. ONE
One – jag är ett med omgivningen, gräset, träden, luften. ONE
One – jag är ett med universums alla stjärnor och planeter. ONE
One – jag är ett med mitt nu, mitt då och mitt i morgon. ONE

Spännande resor har det blivit.
Det är fantastiska femton minuter.
Inte nog med att man blir mer skärpt – man får hjälp med allt från fysiska problem till oklarheter i relationer. Mysigt.

ONE.
Det behövs inte så mycket mer.

Rekreation

"Reakreation är bland annat vila, vederkvickelse samt stärkande eller upplivande miljöombyte för att återhämta krafter."

Igår natt, när jag låg sömnlös och uttråkad, insåg jag vad det egentligen står för.

Re-kreation.
Åter-skapande.

Det handlar alltså om att återskapa sig, återuppbygga sig.
Och det behöver vi ha tid för varje dag.

Varje dag ska vi renovera och återskapa ca 2 kg kroppsvävnad.
Somligt ska bytas ut, somligt fixas.
Vi rekreerar oss.
Och för detta behöver vi näring, vatten och sova.

Rekreation.
Om man tänker återskapande, känns det plötsligt viktigare än bara lite vila och miljöombyte.

Nu ska jag låta min kropp få tid och möjlighet till att återskapa mig.
Så att jag kan vakna nyfödd i morgon bitti – igen.

Prövningar

Man får precis det man behöver.
Det är viktigt att komma ihåg.

När något jobbigt inträffar, kan man därför fundera så:
"Vad ska jag lära mig av det här?"

Inte nog med att det blir lättare att stå ut:
Man kanske också faktiskt kan lära sig något nytt.

Det kluriga är att lista ut vad det handlar om.
Tyvärr är det så hiskeligt lätt att gå igång på gamla mönster.
I stället för att lära sig, klampar man på i gamla fotspår och trycker på gamla knappar.

Och så får det motsatt effekt.
Man lär sig faktiskt ingenting, utan blir påmind om sina brister i stället.

Å andra sidan kan det också vara bra.
För då vet man ju att det finns mer att jobba med.
Om man kan ta ett steg åt sidan, kliva utanför sig själv och se det, förstås...

Och hoppande tårtor

En gång för länge sedan, innan sms fanns, hade jag en hatad mobiltelefon. Jag hatade den eftersom jag hatade att prata i telefon och att vara nåbar hela tiden. Eftersom jag körde i mörker många mil varje vecka, hade jag dock gått med på att skaffa en för nödsamtal.

Sedan tog batteriet slut. Jag gick pustande in i en butik för att köpa ett nytt. Fyrahundra spänn? För ett batteri? Till en telefon som var ett nödvändigt ont?
Jag var inte nöjd.

Medan jag stod och funderade över tingens ordning och huruvida jag nu skulle ha ett legitimt skäl att inte köpa något batteri och därmed slippa ha mobiltelefon, föll mina ögon på en monter.
En liten, silverfärgad telefon MED FÄRGSKÄRM!

Försäljaren noterade mitt intresse och informerade mig om att det var den nyaste på marknaden, hade många gadgets och – som sagt – färgskärm.
- Och så kan man lägga in så att det poppar upp en tårta när någon fyller år.

BAM!
Där hade han mig!

Hoppande tårtor?
Så himla praktiskt – jag som aldrig kommer ihåg folks födelsedagar!
Färgskärm?
Kalender med olika färger för olika aktiviteter?
SKA HA.

Och plötsligt hade jag hur mycket råd som helst.
Fyrahundra spänn för ett batteri var svårt, men 5000 kr för en telefon med hoppande tårtor var inga problem.

Min rationella lillasyster skakade trött på huvudet när hon hörde detta.
Jag tror att hon också har använt detta som exempel när hon undervisar studenter i irrationella köpbeteenden.

Fast för mig var det oerhört rationellt.
Någon hade förstått att somliga av oss har andra behov än prestanda och praktisk storlek. Någon hade tänkt färg och form.

Och hoppande tårtor.

Arga män

Jag har tidigare funderat över varför män i detta så kallade "manliga" samhälle mår så dåligt. De har i stora delar dragit upp linjerna för vårt moderna samhälle, så de borde ju må prima. Ändå är det män som agerar ut, som överväger i beroendeproblematik, som dominerar i brottsstatistiken.

På ett mer vardagligt plan upplever jag också att män är stelare, har längre till sig själva (fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt) och att de är argare.
Ja.
Många män är så arga.

Vresiga, sura, svårkontaktade, aggressiva.
De är i stridsberedskap hela tiden.
Fight and flight reaction styr deras liv: De lever i stress.

Lite förenklat uppstår stress när man är hotad, när man är överstimulerad (för många arbetsuppgifter, människor, ljud, synintryck osv), när man är hungrig eller fryser.

Jag undrar om män är mer stressade än kvinnor – och i så fall varför.

Det finns en bok som jag rekommenderar ALLA att läsa.
Ung som gammal, kvinna som man: Läs boken Med en uppenbar känsla för stil

Författaren Stephan Mendel-Enk funderar kring manlighet och den bild av manlighet som vi, vårt samhälle fostrar våra pojkar till.

Läs boken!
Och när du ändå är i lästagen: Läs också (eller lyssna på) Efter tusen år av tystnad av Birgitta Onsell.

Jag tror att vi kan finna förklaringar på många olika nivåer, där faktiskt andlighet/religiösa strömningar är en av de viktigaste.

Om vi är medvetna, kan vi göra upplysta val.

Kvällsdepression

Mina barn drabbas varje sen kväll av depression.
Om de är uppe efter normal läggdags, blir livet svårt.
Allt är tungt, de saknar livsgnista, de ser problem i allt.

Kvällsdepression, kallar vi det.
"Vi pratar om det i morgon, nu är det bara kvällsdepressionen som slår till".

Jag tror att de har ärvt det av mig.

Jag är definitivt inte en kvällsmänniska.
Kl 21 är jag trött, kl 22 blir jag hungrig.
Om jag äter då, blir jag pigg och stannar uppe.
Och då missar jag sovtåget.

Därefter blir det inte riktig ordning på någonting.

Då uppstår ungefär samma sak för mig som för ungarna.
Jag blir låg, olustig, vill ingenting.
Livet känns trist.

Tänk om man skulle lära sig det en gång för alla och se till att knoppa in senast kl 22?

Självinsikt

Det är roligt, det där med självinsikt.
Vi jobbar minsann väldigt olika med den.

Min taktik för att uppnå större självinsikt, har varit att lyssna på hur andra uppfattar mig. Tanken med det, var att det i min värld är ganska ointressant hur jag tror att jag är och vad jag tror att jag gör. Det viktiga är ju hur mina medmänniskor uppfattar mig.

Om jag tror att jag är effektiv och snabb, men andra uppfattar mig som stressad och uppe i varv – hur kommer då omvärlden att reagera på mig?
Deras reaktioner skapar ju min värld och blir det som jag måste reagera på, så deras bild av mig är högst relevant.

Därför har min självinsikt helt baserats på andra människors bilder.
Jag är den jag är, men jag förstår vem jag är genom andra.
Och stämmer inte min inre bild med deras yttre, så får jag fundera ut varför och göra vad jag kan för att fixa det.

Nyligen fick jag inblick i att det går att utveckla självinsikt på andra sätt.

Ett knep tycks vara att man bestämmer sig för hur man är, och så är det färdigt med det.
Oavsett vad andra säger och tycker, så är det den här personens sanning som är SANN och verklig, och alla andra får faktiskt finna sig i det – och anpassa sig efter den här personens beteende.
I den verkligheten är världen något som ska böja sig efter den enskilde, inte något som vi skapar tillsammans.

Så kan man också tänka.

Ytterligare ett sätt tycks vara att man undviker att tänka alls, och bara låter saker och ting hända. Och så kallar man det "sitt naturliga beteende" och reflekterar inte mycket mer över det.

En enkel approach.

Sedan verkar det dessutom så, att somliga aldrig har funderat alls på dessa frågor. De har ingen som helst självinsikt och behöver inte heller det för att fungera i vardagen.
Helt obegripligt för mig, men det fungerar för dem.

Det krävs alla sorter i vår herres hage.

Fria rörelser

Kroppen är fantastisk.
Den är så precis i sin mekanism, ett verkligt mästerverk.

Om vi använder kroppen som den är tänkt, håller den fin-fint.
Den orkar mycket, kan både gå och bära i många, många år.

Om vi däremot inte använder kroppen rätt, går vi sönder.
Vi får slitage i leder och muskler och åldras i förtid.

Här kommer dock det fina i kråksången:
Även om vi har gjort tokigt i trettio-fyrtio år, så kan vi börja göra rätt!
Och när vi gör rätt, rensar de riktiga, FRIA, rörelserna ut det gamla skräpet.
Det blir som att smörja upp ett gammalt maskineri med kvalitetsolja.

Fria rörelser är sådana som inte tar emot, inte skaver, inte sliter.
De kan vara stora eller små, men startar alltid rätt och använder leder på rätt sätt och rätt muskler aktiveras.

De rör sig lätt.
Man blir som ett dansande skelett, med betydligt större rörelseutslag än tidigare.
Samtidigt blir man friskare, gladare och starkare – fastän man inte tar i alls mycket.

Skulle du vilja lära dig mer om fria rörelser?
Check this out:
Free Movement

IRL

"Sociala medier, nej jag lever i det verkliga livet."
Så säger de, belackarna, ofta lite surt och nedlåtande.
Och så lägger de till:
"IRL, in real life, som det ju heter nuförtiden."

Det tycker jag är roligt.
"Verkliga livet" – är inte det allt som pågår omkring oss?
Hur kan man säga att internet inte är en del av det?
Varför skulle just de sociala medierna vara oäkta eller overkliga på något vis?

Jag tror inte alls det handlar om det.
De här människorna har bara svårt att förstå dessa medier.
Kanske ogillar de att utrycka sig i skrift, kanske drabbas de av Facebook-ångest, kanske tycker de att alla andra är så roliga på Facebook.

De känner helt enkelt att de inte kan hävda sig i dessa sammanhang.
Kanske har de heller inte förstått att vi är olika där också.

Men att skylla på att det på något sätt är mindre verkligt tycker jag är dumt. Det är precis lika verkligt att umgås med folk på Facebook som runt ett fikabord. Självklart gäller olika regler i de olika sammanhangen, men det är inte krångligare egentligen än att skilja på telefon och möte. Vissa saker kan man prata om på telefon, andra måste man träffas för att ta. Och om man väljer att ringa, så måste man förklara saker tydligare än om man sågs, eftersom man bara har orden och tonfallet, inte kroppsspråket.

Det är inget konstigt aaaaalls.

I de sociala medierna uppdaterar vi kortfattat, ofta med lite skämtsam underton. Vi kan skriva om vår ångest, om våra glädjeämnen, lägga upp bilder, kasta ut frågor. Det är ett enormt bra sätt att få snabb återkoppling, att känna sig delaktig, att hålla koll på vad ens bekanta sysslar med. Snabbt, lätt, åtkomligt.

En hur bra som helst kommunikationskanal.

Och IRL?
Där avslöjar de sig, belackarna.
För det tillägget avslöjar att de vill hänga med.
I verkligheten.

Och verkligheten är inte statisk.
Den har förändrats.
Precis som när telefonen kom, eller när TV klev in i våra vardagsrum, eller när tågen började tuffa runt i vårt avlånga land.

Provocerande världsfrälsare

"Du har ju den där inställningen att du ska frälsa världen", sa en bekant till mig härom dagen. Jag frynte, för det var nytt för mig.

Men så började jag tänka.
Och så kom jag fram till varför det kan verka så.

Jag har ju ägnat oerhört mycket tid till att försöka frälsa MIG SJÄLV.
Eftersom jag inte var lycklig och dessutom höll på att dö i förtid av mitt sätt att leva, var jag tvungen att hitta en annan väg.
När sedan folk frågar: "Hur gjorde du?", så berättar jag.

Självklart kan det uppfattas som att jag försöker frälsa världen.
I alla fall om man har en annan världsbild än jag.

Min syn på saker och ting är att det inte existerar någon allomfattande sanning.
Det finns lika många sanningar och vägar till målet som det finns människor – det gäller bara att hitta sin.
Och min övertygelse är att ett bra sätt att hitta sin egen, är att titta på hur andra har gjort, och ta det man vill av deras erfarenheter.

Känns ju onödigt att hitta på hjulet igen.

Jag brukar försöka förtydliga genom att säga jag tycker och jag har provat, men det kanske upppfattas mer som skryt än som ödmjukhet.

Kanske ska jag försöka axla manteln som provocerande världsfrälsare, i stället?
Det vore kanske roligt.

Guru Karin.
Låter bra.