Så mycket bättre - igen

Förra årets säsong var "Så mycket bättre" var mitt bästa program någonsin. Det var varmt, det var kärlek, det var musikupplevelse, det var närhet.

Mycket berodde det på kombinationen av människor i programmet, de fantastiska personligheter som fördes samman. De var som en nyupptäckt familj, de tog hand om varandra, de hedrade varandra med mycket arbetade versioner av varandras låtar. Magi! Därför hade jag mina funderingar om hur kommande säsonger skulle bli.

Så här efter första avsnittet på den nya säsongen är jag inte helt övertygad. Det saknas någonting. Kemin är inte densamma.

Ödmjukhet.
Kreativitet.
Värme.
Kärlek.
Gemenskap.

Det var bristvaror i första avsnittet. Alldeles för många avståndstagande människor, alltför mycket granskande och värderande blickar. Jag sveptes inte med.

Hm... Ribban sattes högt av förra årets deltagare.
Jag undrar om de nuvarande deltagarna kommer att nå upp dit.

Anti-mobbningsprogram

Visst är det bra att alla skolor måste ha ett anti-mobbningsprogram, eller likabehandlingsplan, eller vad det heter.

Men visst är det sorgligt att det behövs över huvud taget.

Att barn mobbas beror på att de lär sig av sina föräldrar och andra vuxna. Så enkelt är det. Mobbning är inte inbyggt i våra gener! Däremot är socialisering det, dvs att den enskilda individen ska läras att ingå i en grupp, eftersom vi är sociala varelser.

Mobbning är socialisering som använder fel metoder och fokuserar på fel saker. Och det lär sig barnen av de vuxna.

Vuxna som pratar om "vi och dom", etablerar gruppens roll hårt. De visar att det finns några som är bättre (vi) och andra som är lite sämre (dom). Och att om man inte uppför sig rätt, så kan man bli en "dom".

Vuxna som pekar finger, som skrattar, som hånar, talar om att det är ok att förlöjliga andra.

Vuxna som uppfostrar sina barn med skuld och skam, förminskar barnen och skapar skadade själar. Det är lätt hänt att dessa försöker laga sig genom att förminska andra.

Det handlar om dålig tolerans med annorlundaskap.
Och det kommer från de vuxna.
Alla rädda, små människor som är osäkra på sig själva, som måste trycka ner andra för att sticka upp, som måste håna andra för att känna sig säkra att slippa hamna utanför.

Kanske skulle de vuxna sammanhangen se över sitt agerande i första hand.
Innan vi kom med anti-mobbningsprogram.

Prova - vad fungerar för dig?

Jag har för länge sedan tappat tron på överheten.
Redan i skolan insåg jag att rektor, lärare och andra myndighetspersoner bara är vanliga dödliga. De har egna motiv, egna agendor och begränsningar som gör att de faktiskt inte alltid agerar i vårt bästa intresse.
Det gäller också myndigheter, politiker och chefer.

Väldigt få har verkligen världens bästa för ögonen.

Jag litar inte på några "goda råd". Inte så att jag är misstänksam – jag vet bara att råden kommer ifrån en vanlig människa. Och när det gäller svenskar är ofta denna vanliga människa ganska hämmad. Dessutom varken speciellt modig eller förändringsbenägen.

Socialstyrelsens 6-8 mackor om dagen handlade om att få bort ett spannmålsöverskott. Pengar, inte hälsa.
"Gå hem och ta två alvedon" sa läkaren som undersökte min fot (som senare visade sig ha ett brutet mellanfotsben).
Mjölk ger starka ben, säger myndigheterna. Svenskar dricker mest mjölk i världen och har mest benskörhet i världen. Logiskt?
Alla skulle vaccinera sig mot svininfluensan med ett helt ofarligt vaccin, annars var man illojal. Sedan visade sig motiven vara att hindra mass-sjukskrivningar (ekonomi igen, inte hälsa) och att vaccinet gav sömnsjuka.
"Akupunktur är flum" sa sjukvården 1980. Men senare blev det en godkänd behandlingsmetod. Om den utförs av en sjukgymnast eller sjuksköterska, som fått några dagars utbildning, men inte om en akupunktör med 3 års utbildning gör den.

Listan kan göras hur lång som helst.
Men förstå mig rätt: Jag är inte arg eller bitter!
Jag har bara fattat att alla förståsigpåare inte förstår sig på särskilt mycket.

Det beror på att de ofta är administratörer och "duktiga", skolade i en fyrkantig värld. De är inte nytänkande, självgående, äventyrslystna, våghalsiga. Därför kommer de inte med banbrytande idéer och de ligger ofta efter.

För en person som jag, som vill veta mer hela tiden och se det senaste, passar det inte så bra. Det jag är intresserad av är några år framför deras horisont. Därför finns det inga forskningsresultat att luta sig mot. (Åtminstone inga relevanta.)

Hur gör man då?
Själv är bäste dräng, tänker jag - och provar.
Jag provar allt på mig själv.
Fungerar det, så talar jag om det för de som undrar.
De får prova på egen risk, om de vill.

Och tänk: Det går för det mesta kanonbra!
Man provar tills man hittar det som fungerar.
Gör det du med! Prova tills du hittar din grej, det som fungerar för dig!

Ge inte upp bara för att socialstyrelsen inte har några rekommendationer på området...

Entusiasm berör!

Jag älskar entusiastiska människor!

Oavsett vad som får dem att gå igång så där på alla cylindrar. Det kan vara något som jag inte alls förstår, som hot rods eller bergsklättring eller pelargonior, det spelar ingen roll.

Entusiasmen är smittande.

Den tänder en eld i människor som gör dem lyckliga.
Ögonen gnistrar, rösten får en ny klang, de ler, deras hud glöder.
Det är som att vrida på volymen på varenda detalj i människan, så att hon eller han är 100%.

De blir allt de kan bli.
Be all you can be – mitt allra bästa livsmotto.
Det är så härligt när människor når till sitt yttersta.

Det känns som om världen skulle bli en helt annan, färgladare, vibrerande och mer levande plats om människor kunde vara entusiastiska oftare.

Vad är entusiasmens motsats?
Jag tror likgiltighet.
Men det finns en spännande sak med detta: Jag tror också att likgiltighet är motsatsen till kärlek.

Kan man därför säga att entusiasm är samma sak som kärlek?

Aggressiviteten ökar

Vi lever i en märklig tid.

En Facebook-bekant berättade om en far som glömde sin dotter på en parkering. Han körde bara därifrån. Men han kom ihåg att koppla på släpet!
Mammor som glömmer bäbisar i bilar utanför jobbet, pappor som bara hämtar ett av två barn på dagis – det finns många historier.

Vad är det för värld vi har byggt? Är det verkligen rimligt att vi ska uppleva en sådan stress?

Aggressivitet och stress är vardagsmat och många är rädda varje dag. Rädda för chefen, rädda för att misslyckas, rädda för att inte svara upp mot förväntningarna, att glömma packa barnens matsäckar, att inte kunna betala räkningarna.

Rädsla och aggressivitet kommer av att stressystemet är på.
Fight and flight reaction, som det heter på engelska, slår på när vi har näringsbrist.
Trots att vi äter så mycket mat och har så gott om pengar, så är vi svultna på vitaminer, mineraler och omega 3. Galet!

När forskare i Storbritannien gav de intagna på ett ungdomsfängelse kosttillskott (vitaminer, mineraler, antioxidanter och essentiella fettsyror) så minskade våldsincidenterna på anläggningen med 25-33% på en månad. Fantastiskt! Men detta vet vi även i Sverige. Därför får fångarna på våra fängelser bättre mat än skolbarnen. Det är nämligen billigare att ge fångarna bättre mat än att anställa fler vakter...

Dessutom: Om de intagna hade fått vettig näring från början, hade de kanske aldrig hamnat där...

Jag blir mer och mer övertygad om att det största klyftan i samhället i framtiden, kommer att vara en näringsklyfta. De som når sin fulla kapacitet (har tillgång till hela hjärnan och kroppen samt slipper vara sjuka) och de som inte gör det.

Glöm sociala spektra...

Smärtklinik

Om man går till sjukvården med smärta och de inte lyckas lista ut varför man har ont – eller hur de ska göra något åt det – så får du kanske komma till en smärtklinik.

Att det bara finns ett sådant begrepp, är ju sjukt.
Smärtklinik. Där får man lära sig att leva med sin smärta.

Snacka om att acceptera misslyckande!
Smärta är ett tecken på att något är FEL.
Då borde sjukvården inrikta sig på att hitta felet och åtgärda det.

Smärtklinik. Att skapa ett monument av sina tillkortakommanden.
"Vi vet inte varför du har ont, eller hur vi ska åtgärda det, men vi kan lära dig att stå ut med den."

Herregud.

Jag vet inte riktigt vad man gör där, men enligt välinformerade källor drogas först patienterna ner totalt och sedan försöker man minska på drogerna successivt. Och så lär man sig tänka positivt.

Det är helgalet.
Varför finansieras detta av våra skattepengar?
Och hur kan den officiella sjukvården sedan kalla oss alternativare för humbugs?

SUV - borde förbjudas.

Jag vet inte ens vad det står för. Statsurban våldsförare?
SUV. Den förkortningen får mig att gå igång...

Sport Utility Vehicle är väl den korrekta benämningen.
Behöver vi alltså använda jättestora bilar för att kunna sporta?
Förr i världen kunde en fempersoners familj åka till fjällen med en helt vanlig liten bil. Allt gick in utom skidorna, som fick åka ovanpå.

Idag behöver vi terränggående fordon i stan.
Betyder det att vi tycker att väghållningen har blivit väldigt dålig?

SUV-ar är tunga, onödigt stora, drar löjligt mycket bränsle, en fara för alla andra och onödigt terränggående. För ärligt talat: Vill man åka i oländig terräng så tar man inte SUV-en. Den är alldeles för dyr...

SUV-ar är hänsynslösa.
De förbrukar för mycket resurser och utsätter andra för fara.
Människor som kör SUV-ar är antingen hänsynslösa eller aningslösa. Eller oerhört statusinriktade.

I morse såg jag något som fick mig att le. En SUV som med sina superstora, superterränggående däck saktade ner och stannade (och därmed stoppade upp trafiken) – för att köra över en sänkt trottoarkant. Ha! Men halledosingen då... Var man lite rädd om den fina bilen, kanske?

Rädd för sin kropp?

Jag möter så många som är rädda för sina kroppar.
De pratar som om kroppen är något skilt ifrån dem själva, något obegripligt och otillräkneligt.

"Jag måste se upp för att bära tungt, för då kan det låsa sig i ryggen."
"Om jag bara befinner mig i samma rum som någon som är förkyld, så trillar jag också dit."
"Jag vet inte riktigt hur det känns. Det är som om det inte riktigt är jag."

Som om kroppen gör saker helt plötsligt och märkligt.
Ett sådant avstånd till sin egen kropp!

Jag har aldrig riktigt tänkt så. På den tiden då jag inte begrep hur saker och ting hängde ihop, hade jag en lite mer "skit samma"-attityd. Jag kramade förkylda personer och körde på i alla sammanhang. Hände det dumheter, så var det så det var.

Nu är det helt annorlunda för mig. Grundplåten har jag i näringen; med hjälp av mina kosttillskott slipper jag alla typer av ohälsa och mitt immunförsvar är på topp. Jag vet hur min kropp hänger ihop, jag vet vad jag ska göra om något krånglar. Allt jag behöver har jag med mig, inga hjälpmedel eller verktyg krävs. Om något krånglar på något annat plan, har jag Reiki. Och skulle jag ändå känna mig hängig eller få ont i halsen, så kör jag öronljus.

Jag är ett med min kropp.
Ingenting är obegripligt eller ohanterbart.
Det är skönt.

Jag känner mig så rik!

Och jag tycker synd om alla som fortfarande letar efter sin grej, sina verktyg. De är rädda, de känner sig ensamma, de vet inte om de litar på det de känner...
Det är jobbigt.
Jag önskar att alla kan hitta sin egen rätta väg.

För då släpper liksom all oro och rädsla, när man inte behöver söka längre.

Eller som maken. Han är gitarrist och har letat länge efter det där perfekta soundet. Många gitarrer har det blivit, många förstärkare har passerat förbi, pedalbräden har byggts och rivits. Så kom han ut från studion härom dagen och sa:
– Jag är så himla nöjd med min gitarr-rigg nu! Vad än jag vill göra, kan jag göra det. Det kan låta hur som helst. Det är fantastiskt!

Och jag tänkte: Precis så känner jag med mitt liv och min hälsa!
Vad än jag vill göra, så kan jag. Ingenting tar emot eller är svårt. Det är fantastiskt!

Gör som du känner

Man ska följa sitt hjärtas röst, så blir man lycklig.
Det vet jag.

Men ibland pratar hjärtat så tyst, så tyst.
Och egot, hjärnan, har massor av argument.

Då är det svårt att veta vad som känns rätt.

Ibland hjälper det att vänta och låta det hela bero.
Efter ett tag utkristalliseras den rätta vägen.
Ibland hjälper det att diskutera med en god vän.
Då ordnar sig tankarna och man hör vilket som låter bäst.

Om inget annat fungerar, så tar jag fram min pendel.
Ställer enkla ja- och nej-frågor.
Då vet jag hur det ska bli till mitt allra högsta bästa!

När ekonomin rasar

Jag tror att jag har kommit på det nu:
Anledningen till att det är så mycket "fuzz" om ekonomi.

Vi har byggt ett samhälle som är helt beroende av pengar och tillväxt.

Jag tog mig en liten funderare på vad som skulle hända ifall det ekonomiska systemet havererade. Tänk om alla banker gick bankrutt eller om det plötsligt blev superinflation. Vad skulle vi ha kvar?

Sparpengar - nä.
Handla mat - inte så lätt.
Pensioner - borta.

Raskt är vi tillbaka till verkliga värden: Ett hus att bo i, mark att bruka, byteshandel. Min arbetsdag mot mat och lite extra saker som jag kan ta hem till min familj.

Alla i lägenhet skulle få gå ut och muta in en bit av en park eller en allmänning. Parkeringshusen skulle snabbt bli igenvuxna eller rivna för bättre användande av marken, eftersom vi inte skulle kunna köra några bilar längre. Ja, varifrån skulle bensinen komma? Inte mycket som arabvärlden behöver från oss. Kanske trä, men det kan de få på närmre håll.

Kanske skulle vi kunna ha elförsörjning, om vi nöjde oss med den el vi kan fixa själva. Elbilar kunde vi klara! Och internet. Och datorer och TV. Men ganska mycket blir helt ointressant snabbt.

Jobba för papperslappar? Nej tack.
Och jag måste ändå hinna odla min mark, samla ved för uppvärmning och sy mina barns kläder av gamla tyger.

Ekonomerna har nog räknat ut hur ostyrigt allting blir när ekonomin rasar, och jag tror att de hatar det.
Men jag tänker att vi nog måste vänja oss. Det handlar inte om ifall ekonomin rasar, utan när den gör det.

Go with the flow - igen

Det tycks mig som att det är oerhört jobbigt att leva livet dag för dag och följa med dit vinden blåser. Go with the flow är ju så poppis.

I teorin låter det lätt.
Bara att sprida ut armarna, blunda och hänga med, liksom.

I verkligheten står man där och känner inte den minsta vindpust.
Efter en stund öppnar man ena ögat och kikar runt lite. Var är vinden? När kommer universums hand att lyfta mig vidare?
En stund senare fäller man ner armarna och går in och fixar fika.

Jag vet inte, jag.
Ska man då tro att man redan är på rätt plats och således inte behöver blåsas någonstans?

Ärlighet varar längst?

Detta har jag blivit itutad sedan barnsben. Alltid ärlighet, aldrig lögn.

Men är det verkligen så?

Ibland tror jag att folk mår bättre av en vit lögn.
Klassikern: "Jag har precis varit och klippt mig, vad tycker du?" gör sig ju bättre med ett svar typ: "Ah - härlig färg!" än "Den klippningen ger dig dubbelhaka".

Eller så kan man välja tystnad.
Man behöver ju inte alltid säga sin åsikt.
Jag brukar köra med den lätt förvirrade attityden, som om jag liksom tappade tråden eller började tänka på något annat.

För ärlighet vill de flesta mest ha när det är något positivt.
Väldigt få vuxna människor kan skilja på person och sak, har jag märkt.
Om jag säger: – Det här tycker jag inte blev riktigt så bra, så menar jag det och inte: – Du är inte så bra.
Det är få som förstår det.

Jag har hamnat i många kniviga sitsar för att jag har varit ärlig. En del har jag fått backa ur, i andra fall har jag fått lägga mycket tid på att linda in, försköna, modifiera, förklara...

Ärlighet.
En grej som jag själv uppskattar, på riktigt.
Tror dock inte att den går hem överallt.

Yes = diskmedel

Jag växte upp i ett mycket socialistiskt hem, där bland annat varumärken var totalförbjudet. Vi köpte blåvitt – kommer ni ihåg – där tandkrämen hette Tandkräm och glassen hette Vaniljglass. (Inom parentes sagt blev det väldigt olyckligt den dagen som Konsum valde att börja med – av alla saker – melonglass. Min lilla mor köpte sex paket glass och missade tyvärr att läsa noga på etiketten...)

Vi drack inte coca cola, vi fick inte ha märkeskläder, men en produkt med ett eget namn fanns ändå alltid: Yes.

I ett hem där allting hette det det var, tvättmedlet hette Tvättmedel och tvålen hette Tvål, så blev Yes synonymt med diskmedel.

Yes är verkligen ett av våra mest etablerade varumärken. Just nu pågår en kampanj på Yes Facebooksida, där kändisar berättar om sina speciella Yes-minnen...

Själv använder jag inte diskmedel, jag använder Yes.
Så är det.

Visst har jag gjort en och annan utflykt till andra dofter och färger och märken, men jag återvänder alltid. Inget annat diskmedel fungerar så bra för mig. Och fönsterputsaren som körde alla fönster i min dansskola, sa det också:
– Det enda man behöver är Yes och vatten. Och T-sprit på vintern.

Lite så känns det.
Allt som behöver är Yes och T-sprit.

If it aint broken - don't fix it.

Ät riktigt fett!

Varför envisas Livsmedelsverket att rekommendera lättmjölk och lättprodukter till skolbarn? Och varför i hela fridens dar säger de till husmödrar på skolor och dagis att ställa fram LÄTTMARGARIN på borden?

Det är så fruktansvärt galet.

Vi vet genom åratal av forskning att ett lågt fettintag ökar sockerintaget.
Vi vet att vikten ökar av FEL fett, nämligen av det konstgjorda transfettet.
Vi vet att många människor känner sig piggare och går ner i vikt av kolhyderatfattig kost.

Dessutom vet vi att det i lättmargarin finns stora mängder transfetter, att lättmargariner ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt övervikt och att transfetter skadar blodådrorna (river "hål" på kärlen).

Allt detta finns bevisat gång på gång i fina studier.

Ändå vägrar Livsmedelsverket att ändra sina rekommendationer!
Jag kan bara dra slutsatsen att de är köpta.
Av livsmedelsindustrin, som vill tjäna pengar. (Klart att man hellre säljer utspädd mjölk än fullvärdig, samt transfett som är mycket mer hållbart än riktigt fett.)

Eftersom Livsmedelsverket inte längre hänger med, finns det bara en lösning: Vi måste sluta lyssna på detta statliga verk! De har inte vår bästa hälsa för ögonen.

Du som är förälder: Kräv att skolor och dagis serverar riktiga produkter:
KRAV gammaldags mjölk eller 3 procentig.
KRAV bregott eller smör
Olivolja eller rapsolja till matlagning, inga flytande margariner.
Ja, det är dyrare, men det handlar om barnens hälsa.

Diabetes ökar lavinartat i världen. Nu finns även forskning som visar att rejält fettintag (av riktigt fett) förbättrar situationen även för insjuknade diabetiker! Vad sägs om att äta rätt från början också, så behöver inte fler insjukna?

Titta på Vetenskapens värld, SVT play. Inslaget om kost börjar efter 18 minuter.
Vetenskapens värld

Plötsligt händer det!

Visst har vi alla gjort det: Drömt om en triss-vinst.
Helst den där när man inte behöver gå tillbaka till jobbet: Jättemånga pengar i månaden i jättemånga år.

När jag var liten, var det en högtidsstund att skrapa en Trisslott. Vi satt alla runt köksbordet och skrapade under andakt.

I min egen familj köper vi Trisslotter för att pigga upp tråkiga och grå vardagar. När vi står i affären, känner oss stressade och trötta och vädret är eländigt, då säger jag: Hörni, ska vi köpa en lott?
Det slår aldrig fel; alla blir lite gladare.

Ibland köper jag och har en i plånboken i flera veckor. Det känns spännande.

Nu tänker jag testa ett helt nytt användningsområde för dessa lotter: Jag utlyser städtävling. Varje vecka ska alla skriva ner de sysslor de gör hemma. Den som i slutet av veckan har gjort mest, får en Triss-lott.

En lott, så många användningsområden!
Om jag har vunnit? Nej, aldrig mer än 75 kr, men det är inte poängen.

Det är drömmen om vinsten som är allt.

Olyckor som sätter spår

När vi är med om trauman i livet, sätter det ofta spår i kroppen. Jag menar inte ärr, inte de fysiska skadorna – jag menar kroppsminnet.

Varenda cell påverkas när något riktigt otäckt händer. I muskler, blodkärl, lungor, hjärna m m lagras den här informationen.

När något liknande sedan händer igen, reagerar kroppen direkt.

Som exempel kan jag ta mig själv. För över tio år sedan blev jag påkörd. Vid smällen fick jag bl a en whiplash och fick vänster höft intryckt.
Nu har jag inte ont av detta, utan ser mig som fysiskt frisk.
Idag fick jag sladd med bilen och höll på att köra av vägen.
Direkt fick jag en del av symptomen tillbaka.

Vad gör man då i dessa situationer?
Andas djupt, försäkrar sig om att allt är väl och adresserar reaktionen i kroppen. Säger: "Jag hör, jag vet att vi minns" och låter det bara passera.

Det är inte livsnödvändigt för kroppen att behålla den här reaktionen, så den kommer att försvinna.

Busbehov

Jag har ett litet busbehov som jag inte kan bli kvitt.
Trots att jag numera är vuxen, kan jag inte låta bli att vara olydig.

Livet blir roligare med bus.

Roliga bus, som sätter sprätt på livet.
Små vardagsbus, lite civil olydnad – vad som helst som gör att jag känner att jag lever.

Som en Halloween, då jag klädde ut mig och båda barnen till läskiga varelser.
Ena ungen var skjuten i tinningen, andra var en läskig grå zombie och jag var en vålnad. Beväpnade med maraccas och trummor stod vi innanför dörren och när maken kom hem, hoppade vi fram och väsnades. Ja, han blev överraskad. Speciellt eftersom jag hade tagit fel på dag och det var ett dygn före Halloween...

Lite bus piggar upp.

Ett litet kuddkrig i soffan, lite killekill vid matlagningen.
Gå mot röd gubbe eller köra mot enkelriktat.
Gömma alla Becel i affären bakom smöret. (För övrigt en god gärning.)
Bara för att det ska kittla till i magen.

Fast nu för tiden är man ju förfärligt ordentlig.
Det blir liksom inte tid till bus så ofta längre.
Jag försöker dock.
Om inte annat kan man ju gå och lägga sig lite för sent!