En falsk känsla av trygghet

Jag minns när jag förstod hur ett hus var uppbyggt. Att väggar och golv bara var tunna brädor, hopspikade med några spik, av människor som bara gör sitt jobb, som kanske funderade på annat eller försökte maska.

Plötsligt förvandlades mitt trygga hem, min stengrotta, till en hög med träbitar, nödtorftigt hopfästa och överdragna med fina tapetserade ytor. En chimär! Min trygghet var bara inbillad!

Vi lever våra liv, invaggade i falsk säkerhet, eftersom vi är så långt ifrån vår naturliga existens. Bilar som utmålas som krocksäkra, sparande som bedöms som riskfritt, samhället som ses som en fast existens. I själva verket finns ingenting av detta.

Idag sitter jag på ett tåg i storm och påminns om vår bräckliga tillvaro. Här är fullt med folk, och alla bekymrar sig för att komma i tid till sina anslutningar. Ändå alla vara väldigt lugna.

Plötsligt får jag Titanic-känsla.
Det måste ha varit så det var. Alla litade blint på tekniken och kompetensen. Så gör vi också nu, förväntar oss att komma fram, om än inte i tid.

Vad händer om ett träd har fallit över spåret? Eller om vi tillfälligt tappar strömmen, stående i skogen? Hundratals människor i beckmörker, utan vatten och toaletter. Halvkul...
Eller om det blåser så att vi spårar ur?

Mot naturen har vi inte mycket att sätta emot.
Då är vi inte mycket mer än grottmänniskor, som kurar skakande i väntan på att stormen ska bedarra.

Men vi tror att vi är trygga.
För vi har vant oss vid det, så vi tror att det är sant.
En av nackdelarna med att vi har snabbanpassade hjärnor.

Ljust och fräscht

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert åker land och rike runt och pratshowar kring temat. Jag tänkte först att jag verkligen ville se den, men så såg jag biljettpriset.

Hm...
525 spänn för en tvåmannashow? I en hockeyarena?
Inte direkt intimt, inte direkt det bästa formatet för mig - eller för showen.

För samma peng får jag se en hel opera eller musikal!
Stor ensemble, massor av ljud och ljus, scenografi, kostymer, scenarbetare... Och de har repeterat några månader innan på heltid. Dessutom betalar de en procent på varje biljett för rättigheterna!

Jag känner mig plötsligt skeptisk.

Och sedan läste jag en recension på Lindströms bok, där den beskrevs gnällig och trött. Inte för att showen med nödvändighet måste vara likadan, men det skapade ytterligare tveksamheter.

Fast temat och idén är jätterolig!

Hemma hos oss tittar vi gärna på renoveringsprogram. Just nu har vi inte så värst mycket roliga projekt igång, mer underhåll (tråkigt och dyrt), men snart kanske det tar fart igen... Fast vi hör nog inte till de "ljusa och fräscha". Vårt hem är nog mer "lugnt och mjukt". Inte så mycket Ernst...

Tillåten fildelning

Det finns de som driver frågan om att göra fildelning laglig.

Jag förstår inte riktigt tanken.

Hur ska musiker kunna försörja sig då?
Antingen måste de ta grymt bra betalt för sina verk. Sälja en låt för 50.000 kr eller så, eftersom de kanske bara får sälja den en gång.
Eller så blir det bara hobbymusiker, som försörjer sig på något annat vis.

Jag, som inte någonsin kommer ha råd att köpa ensamrätten till något verk, varken musik eller tavlor, är ju rätt nöjd med den här lösningen som är nu: Att vi tillsammans bekostar verket genom att köpa en liten, liten del av den var. Jag köper en låt för 12 kr och det gör 10.000 personer till och vips så har musikern fått betalt för sin tid. Brilliant!

Att man dessutom kan köpa låt för låt numera, inte behöver köpa ett helt album om man inte vill, är ju fantastiskt. Jag tycker att det är ett klipp! 12 kr för timmavis av lyssnande!

Och är man väldans sparsam av sig, kan man ju lyssna på Spotify. Då kostar det nästan ingenting.

Jag tycker också att det är trevligt att det finns folks om ägnar sitt liv åt att skapa konstnärliga verk. Musik, konst, dans, litteratur - tack och lov att dessa konstarter finns! Och jag är faktiskt inte lika intresserad av att läsa en bok som vem som helst har knåpat ihop på sin fritid, eller lyssna på en hobbytrubadur. Det blir något annat när man lägger sin själ och hela sitt liv i det, tycker jag.

Så varför skulle det vara lagligt att fildela? Ska det bli ok att stjäla andra saker också, om man bara ska använda dem för eget bruk? I så fall tänker jag genast gå ut och lägga vantarna på en snygg bil och en sommarstuga längre upp i backen. Jag lovar att bara använda dem själv!

Barnen som vill något mer

Jag bor för några dagar hos en fin vän i Stockholmsförorten Husby.

På väg till dagens arbete såg jag ett litet barn med skolväska. Han gick ensam, med slängande fötter.

Jag tänkte att han var på väg till skolan, men han gick förbi. Utan att slänga en blick på de lekande barnen på skolgården, gick han vidare. Några meter längre bort kom ett annat barn med lika målinriktade steg. De nickade nästan obemärkt mot varandra och gick vidare, sida vid sida. En tredje, lite äldre flicka anslöt. Hon fick igång konversationen.

De gick mot tunnelbanan.

Aha. De här barnen är på väg till en annan skola. Tydligen någon skola närmre innerstaden. De åkte ner och hoppade på t-banan mot centralen.

De barnen som vill mer.
Som orkar lämna kompisarna och resa vidare.
Eller snarare: Vars föräldrar har bestämt att det ska vara så.

Jag vet inte, men jag tolkar in något mer i detta än fritt skolval. Det handlar här inte bara om att välja en annan pedagogik, utan mer. Kanske är det bara i mitt huvud, men det känns som de här barnen satsar på en väg ut. Ut ur förorten, in i samhället.

Med målmedvetna steg och sänkt haka börjar de sin färd.

Åka tåg

När jag var ung, åkte jag mycket tåg. Som 16-årig sörmlänning skaffade jag pojkvän i Skåne, så det blev mycket resande. Sedan bytte jag pojkvän till en i närområdet - och flyttade till Småland. Tåg igen.

Sedan blev det paus ett tag. Någon resa då och då, men inget regelbundet. Efter många års bilåkande, är jag tillbaka till tågen igen och inser att jag har förändrats.

Då, i min ungdom, hittade jag alltid någon som började prata med mig. Min stolsgranne, någon i restaurangvagnen. Jag pratade ofta bort hela tågresan - och gillade dessa flyktiga möten.

Nu, i mitten av livet, vill jag bara ha egentid. Jag sitter tyst, njuter av att rå mig själv, studerar folk, filosoferar.

Undrar om det beror på hur livet i övrigt ser ut. Då kände jag mig osynlig och blev glad över uppmärksamheten. Nu är det tvärtom. Då kände jag inte så många människor. Nu har jag levt som allemansclown i många år.

Kanske beror det också på en förändring i min utstrålning? Från öppen som en bok till låt mig vara ifred? Å andra sidan är det alltid mig folk frågar om vägen och ber om hjälp. Jag är nog hyfsat tillgänglig.
Vilket just bevisades av att mannen vid nästa bord (i restaurangvagnen) tilltalade mig.

Nej skillnaden ligger nog i min inställning.
Tre timmar är perfekt egentid.
Fly lite - eller komma ikapp.
Det var ju skillnad förr då det tog sex timmar till Skåne...

"Jag skulle egentligen inte varit här"

Det är Hjärt- Lungfonden som har den reklamen.

"Jag skulle egentligen inte varit här", säger olika människor.

Som vanligt reagerar jag helt fel. Otillbörligt fnissig blir jag. För det är precis så jag har känt i hela mitt liv. Som någon som har blivit skickad fel, eller lurad till fel ställe snarare.

Hallå!
Ursäkta mig, det har blivit något fel här.
Jag skulle inte vara här.
Ni måste ha blandat ihop mig med någon annan.

Första delen av mitt liv gick jag och väntade på att bli hemkallad.
Andra delen av mitt liv gjorde jag allt för att förkorta livet genom hårt leverne.
Tredje delen av mitt liv tappade jag livslusten.
Fjärde delen av mitt liv går jag bara och väntar i spänd förväntan.

På vad?
Jag har ingen aning, men jag tror att det börjar snart.

Det Sanna Livet, kanske. (Pretentiöst? Äh, tycker du?)
Eller Vägen.
Kanske Sanningen.
Möjligen Uppgiften.

Det känns som om det är på gång. Men eftersom jag inte vet vad som komma skall, så kan jag inte göra annat än just att vänta. Så det gör jag. Jag hanterar varje dag, och väntar.

För jag skulle egentligen inte varit här.
Så det får banne mig hända något rejält.

Läkare - en som läker?

Jag såg på TV-programmet sjukhuset en dag. Där uttryckte en ung läkare att han hade följande ord som devis:

Sällan bota.
Ofta lindra.
Alltid trösta.

Det var en bra princip att jobba efter, tyckte han. (Jag förstod inte om det endast var i arbetet med barn, eller om det gällde för hela hans kall. Oavsett vilket:)

Jag blev helt perplex.
Vad är detta? Är det en läkare som säger det?

Stoppochbelägg. Som skattebetalare drar jag i nödbromsen. Det är inte ok!
Ska vi ha en yrkeskår som har monopol på hälsa, så får de faktiskt ta lite mer ansvar än så. Jag har ingen lust att betala 300 kr för ett läkarbesök där jag blir TRÖSTAD. Det kan jag faktiskt bli av för mig mer betydelsefulla människor - helt gratis. Är trösta allt de har lärt sig på fem års utbildning?

Snacka om att ha låga krav på sig själv.
"Nej, jag kan nog inte hjälpa dig att bli frisk. Jag kan kanske lindra dina plågor. Men jag kan lyssna när du klagar och trösta dig!"

Om det är läkarkårens allmänna inställning, måste jag ha fattat helt fel.
Jag trodde i min enfald att deras jobb var att få sjuklingar friska!

Fast den här unge läkarens inställning stämmer väl överens med mina erfarenheter av sjukvården. Med den lilla skillnaden att de läkare jag har träffat mer uttryckte en trötthet för att jag kom dit över huvud taget. Att jag ställde för höga krav på min hälsa, att jag skulle vara nöjd med det jag hade. "Du får väl acceptera hur det är". Det är en bra diagnos som går att använda till de flesta krämpor, har jag märkt. Medicineras enligt följande: "Gå hem och ta två Alvedon och vila 6 veckor."

Men oj.
Jag trodde de var läkare!
En läkare, det är väl en som läker?
Om de bara tänker lindra och trösta, så tycker jag de får byta namn.

Leg Tröstare.

Miljökatastrof

Igår såg jag ännu en katastroffilm: Den röda planeten. Ja, det var en variant av samma handling som vanligt. Jorden var på väg att bli totalt obeboelig och man skulle försöka kolonisera Mars.

Det slog mig att miljökatastroffilmerna har blivit allt fler. En del handlar om vulkanutbrott, andra om jättevågor, ytterligare någon om meteoriter och en hel hoper om miljöförstöring.

Det här är helt klart något som vi oroar oss för.
Så varför tar vi inte denna oro på allvar?

Hur kan det komma sig att vi gör filmer för många hundra miljoner om fenomenet, men vi kan inte ens komma överens om utsläppsgränser?

Helt absurt, egentligen.
Och svaret ligger förstås i kortsiktigt ekonomiskt tänkande.
Där pengarna går in, går vettet ut.

Newsflash till alla som vill göra pengar på vad det än vara månde - kolkraft, tillverkning av produkter, jordbruksvaror:
Jorden är ett slutet system. What goes around, comes around. Sköter vi inte om vår planet, kommer det att bita oss i rumpan.

Och när jorden inte längre går att bruka, när världshaven är för smutsiga för att fiska ur, när koldioxidhalten gör det svårt att andas, då kan ni ju sitta där med era pengar. Går de att äta? Nej. Möjligen elda med för att hålla värmen.

Vi i Sverige tror att vi står över miljöboveriet, men det är minsann inte sant. Att sopsortera räcker liksom inte i det stora hela. Vi äter för mycket mediciner och hormonpreparat, som går ut via urin i våra vatten. Vi använder material behandlade med flamskyddsmedel. Vi överutnyttjar våra resurser genom att köpa på tok för mycket saker, mat och resor. Vi slänger kopiösa mängder mat, både i hemmen, i affärerna och hos producenterna. Vi gör miljöbovshandlingar varje vecka; använder sköljmedel i tvätten, köper jätteräkor, köper vaxad frotté till våra småbarn och leksaker med fortplantningsstörande ämnen i.

Och vi tror att vi gör bra.
För om det var farligt, skulle ju någon säga åt oss?

Nix.
Det får vi ta eget ansvar för.
För där det finns vinstintresse, får miljökraven stryka på foten.
Där pengarna går in går vettet ut.
Tur då, att miljökatastroffilmerna drar in pengar, så att någon i alla fall lyfter problemen!

Innetemperatur

Det har hänt något med inomhustemperaturen sedan jag var ung.

När jag var liten, hade man alltid långkalsonger inomhus vintertid. Dessutom hade vi två tröjor (eller ett linne och en tröja). Ändå kunde man tycka att det var lite kyligt ifall man satt alltför stilla.

Det var 19 grader inomhus.

Inte bara hemma - nej, i skolan och på jobbet också.
19 grader var normaltemperatur inne.
Och folk förväntades klä sig efter det.

Idag är det banne mig 23 grader överallt. Minst. Och så klagar folk över uppvärmningskostnader! Det går ju inte ihop. Att bara värma hus en grad mer, från 19 till 20 t ex, är en enorm merkostnad. Tänk då tre eller fyra grader...

Dessutom är det halvbra för vår metabolism. Vi förbränner mindre när det är så varmt. (Kroppen behöver ju inte göra av med lika mycket energi för att hålla oss varma.) Vi tänker sämre när det är så varmt. (Koncentrationsförmågan är faktiskt mycket bättre i svala temperaturer.) Vi blir lojare och mindre aktiva när det är varmt. Att sova i så varmt är direkt tokigt, för då har vi svårare att hamna i djupsömn.

Varför har det blivit såhär?
Och varför låter vi det hända?

Kan det inte gå ut en rekommendation från något fint statligt verk, som ber oss sänka temperaturen hemma och på arbetsplatserna? För allas välmående och landets energianvändnings skull?

Hemma hos oss kör vi 19-20 grader. Envist.
Folk som kommer hit fryser, för de är vana vid annat.
Men vi trivs!

Ibland, när vi sitter för stilla, fryser vi också lite granna. Men då får man ta tillfället i akt och sitta nära någon annan, eller kura under en filt. Det är mysigt.

Testa att sänka temperaturen du med, och se om du mår bättre!

Inköpslista

För drygt 10 år sedan mötte jag en man som höll kurser i hur man handlar. "Hur du handlar på Ica - och överlever." Så hette de. Kul!

Saken är den att det finns jättemånga bra produkter på Ica, Konsum och alla andra butiker. Problemet är bara att vi inte alltid vet vad vi ska välja.

När jag föreläser om näring, eller pratar kost med mina klienter, frågar de: "Men vad köper du?" Så, på allmän efterfrågan, kommer här en inköpslista. Det är inga sanningar jag presenterar, utan bara mina egna val. Tips för dig som vill!

Grönsaker och frukt - allt KRAV och efter säsong
Potatis, alla sorters lök, kål, bladgrönt, rotfrukter, andra grönsaker efter säsong, frysta (ej blandpåsar), alla frukter så närproducerade som möjligt, frysta bär och frukter.

Kött - KRAV - och fisk, vildfångad från stora hav.
Ej fläsk, gärna vilt, gärna lamm. Sill, makrill, ansjovis, sardiner, räkor.

Bröd (Svårt att hitta KRAV.)
Surdegsbröd bakat på olja, ej transfett (ljust och mörkt), tunnbröd, ibland tortillas.

Stapelvaror - KRAV
Bönor, linser, kikärter, krossad tomat, oliver med kärnor, vilt ris, rött ris, quinoa, pasta ibland. Nötter (osaltade, orostade), torkad frukt.
Dinkelmjöl eller vetemjöl, grahamsmjöl, linfrön, havregryn.

Mjölkprodukter - KRAV
Gammaldags mjölk, gammaldags fil, grädde, gräddfil eller créme fraiche, turkisk yogurt, smör, bregott, hårdost, brieost.

Övrigt - KRAV
Ägg, vit choklad, råsocker, honung. Olivolja, sesamolja, rapsolja.

På detta kan man laga fantastisk mat! Fräsa lite vitlök i smör, slänga i kikärtor, blanda i grönsaker som man har hemma, stänka på lite krossad tomat. Mumma!
Eller rotsakslåda med kött. Eller helstekt kyckling med quinoa eller klyftpotatis med skal. Eller havregrynsgröt med kanel (frukost eller kväll). Kanske en god sallad med vitkål, äpple, valnötter och smaskig dressing till en bit lamm. En fisksoppa med vitlökscrémefraiche?

Grönsakerna och rotsakerna är grunden. De toppas med kött/fisk/ägg/ost för protein. Frukt, nötter, mjölkprodukter är mellanmål (eller matlagningsprodukter).
Bröd undvikes, max en brödskiva om dagen. Pasta max en gång per vecka, helst inte alls. (Barnen äter ju ändå det i skolan alldeles för ofta.)
Vill man ha gotter, så kan man hacka en fruktsallad med lite vit choklad, varm eller kall.

Ah - mat! Det är gott.
Men också nyttigt. Om man äter rätt, vill säga.

Att bli gravid

Nej, det ska inte handla om blommor och bin. Den biten tror jag att de flesta har koll på.

Däremot är det många som inte vet vad som påverkar ofrivillig barnlöshet.

Har man svårt för att bli gravid och vill bli det, är det oerhört jobbigt. Det blir en stress och en emotionell påfrestning. Befruktningsprocesser osv tär på både kroppen, psyket och relationen.

Men det finns vissa saker man kan göra för att öka chanserna!

Det första är att sluta äta socker samt spannmålsprodukter och öka grönsaker/fisk/frukt.
Givetvis sluta med alkohol, kaffe och andra gifter.
Absolut låta bli alla former av mediciner, värktabletter och kemikalier.
Övergå till KRAV-odlat, DEMETER-märkt och EKOLOGISKT i alla livsmedel.
Det handlar om att rena kroppen och ge den bra förutsättningar.

Sedan kan man börja äta kosttillskott. Bra grejer, förstås, inget skräp.
Minimum är folsyra, D-vitamin och Omega 3.
Helst multivitamin- och mineraltillskott och Omega 3.
Detta för att ladda upp, ge kroppen de bästa förutsättningarna – och få till hormonproduktionen perfekt. (Kolla gärna Mats Humble på Youtube. D-vitaminbrist skapar infertilitet.)

Om man har ett stängt bäcken, dvs att höftkammarna pekar framåt i stället för utåt sidorna, kan man jobba med att öppna upp det. Exempelvis kan man få hjälp av Horstmann-tekniken (som jag jobbar med), sjukgymnaster, stretching och säkert en massa andra tekniker.

Sedan ska man se till att sova bra (7-8 timmar per natt, med start senast kl 23) och stressa så lite som möjligt.

Jobbigt?
Nä, inte jämfört med fruktlös väntan och IVA-besök.

Hoppas att tipsen kan hjälpa någon som väntar...

Dröm vackra drömmar...

Det brukar jag säga till mina barn. Och jag önskar mig det själv, när jag somnar.

På sistone har det dock blivit för mycket av den varan.
Jag drömmer så spännande, så njutbart och så engagerande, att jag inte vill vakna. Och fastän mitt liv just nu är superhärligt, är det ett nerköp jämfört med mina vackra drömmar.

När väckarklockan lyser som starkast borrar jag därför ner huvudet i kudden med ett leende på läpparna och vill stanna kvar. Jag njuter av varje millimeter av drömmen som sakta tonar bort och öppnar ytterst motvilligt ögonen.

Oavsett om det är en lite otäck dröm eller njutbar, så är jag fast. Drömmen känns mer verklig än verkligheten!

Så tokigt.
Vad ska det vara bra för?
Jag som ändå har lite problem att stanna på jordskorpan.
Varför ska jag lockas bort lite till?

Eller är det bara mina änglar som har hittat ett alternativ till den där semesterresan som inte blev av i höst?

Märkliga människor

Jag är uppvuxen i tron att alla är jämlika. Att somliga visserligen har mer pengar, eller finare titlar, men att vi under detta har samma förutsättningar.

Detta har förstärkts av alla filmer, där den fattiga men listige/vackre/försigkomne huvudpersonen minsann får prinsessan och halva kungariket. I dessa filmer är "arbetarklassen" oftast fattig men hederlig samt strävsam. Överklassen är sönderavlad, blek och vek. Borgarklassen är ordentlig men girig och prästerskapet fördärvat.

I mogen ålder har jag dock insett att det finns fler konstiga människor än de jag kallar normala. Småsinta, rädda, fyllda av griller, avundsjuka och bara... märkliga. Folk som rotar i papperskontainrar för att hitta papper till vedspisen. Små damer som prejar sig in i kön till buffén med en sådan iver att de tacklar andra. Folk som sorterar besticken i fikarummet fel med flit. Och min personliga favorit: Som vänder streckkoderna åt fel håll för kassören, också på pin kiv.

Vad är fel med dessa människor?
Är det genetiskt, eller har något gått snett i huvudet på dem?

Lite påminner de om en katt vi hade en gång, vars njurar la av. Hon blev galen rätt fort. Kanske är det miljögifternas fel?

Jag förstår inte. Och varför har ingen bankat hyfs i dem?
Motvilligt inser jag att jag måste bli mindre naiv och sluta tro alla om gott.

Arbetsfördelning för en schitzo

Jag är tudelad.
Har alltid varit, kommer antagligen alltid att vara.

Den ena halvan av mig kallar jag Hippien.
Det är livsnjutaren, med de stora idéerna, kreatören, flummaren, mystikern.

Den andra halvan av mig kallar jag Militären.
Det är ordningsmannen, strukturfascisten, som alltid har nitens lampa tänd.

Man skulle kunna tro att dessa tu har svårt att umgås i en kropp, men då misstar man sig. Vi har nämligen listat ut ett förhållningssätt som fungerar fin-fint.

Hippien säger "nu ska vi ta ett långt, varmt bad" och börjar tänka på vilka härliga oljor och aromer som ska hällas i vattnet samt vilken skön bok som ska avnjutas.
Militären, som aldrig vilar, säger "ok". Förvånansvärt snabbt. Militären har nämligen en listig plan...

Medan badvattnet rinner till, städar militären toaletten, handfatet, putsar spegeln, sorterar in tvätt och klipper pinnar ur pälsen på katten. När det är dags för bad är allt fixat, så militären kan softa lite. Tills det är dags för att tvaga sig. Då tvättar, skrubbar, filar och rakar militären så det står härliga till.

Direkt efter badet säger hippien "nu ska vi fika" och börjar genast tänka på det goda kaffet och vad som ska vara till samt i vilken mysig del av huset som detta fika ska intagas på bästa sätt.
Militären säger "ja visst, jag ska bara..." och PÅ VÄGEN till köket tvättas badkaret ur, tvätt bärs till tvättstugan, köket skuras skinande rent medan vattnet kokar och diskmaskinen plockas ur.

På så vis får alla sitt.
Och jag är nöjd; mycket blir gjort och jag tror att jag softar hela tiden.

Himla bra ordnat.

Att göra det man älskar

När man gör det man älskar, går det lätt.
Eller snarare: När det är rätt, går det lätt.

För ibland är det uppförsbacke på vägen, trots att man älskar aldrig så mycket.
Man prövas.
Det är som om änglarna undrar: Vill du verkligen det här tillräckligt mycket? Hur mycket är du villig att offra?

Man kämpar och sliter, det blåser runt öronen och man känner för att knyta näven upp mot himlen och skrika "WHY?".
Varenda muskel i kroppen skriker, axlarna är vid öronen, rynkorna i pannan blir allt fler och man tar i för kung och fosterland med allt man har.

Och så plötsligt är man på toppen av backen.
Motlutet byts mot nerförsbacke och allting bara rullar.
En liten stund senare, när man har fått upp farten, så släpper alla spänningar med en stor suck.

Med armarna rätt ut åt sidan bara flyter man fram. Det krävs ingen ansträngning, allt går så lätt.

Det är helt enkelt rätt.

Medicin

Hur många mediciner är tänkta att bota?
Och hur många är symptomdämpande, dvs stänger av signalen?

Det är fyra år sedan jag tog smärtstillande. Det var två bufen (tror jag att de hette) när jag hade opererat tänderna. Då kunde jag inte köra hem, huvudet höll på att explodera. Och någon hade stoppat in två tennisbollar i min nedre käke.

Jag tycker att det är läskiga preparat.
Tänk så man lurar kroppen!
Den signalerar att det är något som är fel, och vi stänger av ljudet.

Det är väl ok om man vet vad som är fel och det inte är något att göra åt saken. (Som vid min tandoperation.) Samt om det är något övergående.
Men i övrigt?
Nej, inte ok för mig.

Eller som jag sa till min reumatiker-doktor:
– Jag kan inte döda min kropp lite varje dag i resten av mitt liv.

Det som oroar mig är att det ses som helt normalt att stoppa i sig medicin. Eller droger, som det väl heter nu. Kronans Droghandel – de säljer väl droger? En drog om dagen håller doktorn borta?

Nej, jag vägrar. Här stoppas inte i några kemikalier som stör den fina balansen i min fantastiska kropp!

Och dessutom tycker jag att drogerna/medicinerna är otillräckligt kollade. De är väldigt väl testade på unga män i 18-årsåldern (värnpliktiga), men vet du vad? Jag är inte en sådan. Och en sak vet jag helt säkert: Ingen som är precis som jag, med min medicinska historia och min uppsättning sjukdomar och genetiska förutsättningar har varit med i studien. Detta eftersom det bara finns jag som är precis som jag. Och jag har inte varit med.

Tyvärr skulle det aldrig hända. Egentligen är det väl precis vad de skulle behöva i sina kliniska studier av läkemedel: Någon som fungerar helt annorlunda. Grejen är bara att jag antagligen skulle bli dödssjuk, tappa tårna, råka ut för hjärtkrympning och bli blind. Och då skulle de säga "nämen OJ, det hade vi inte väntat oss".

Kruxet är bara att jag är lite för förtjust i min lekamen för att leka labbråtta.
Så det får nog vara.

Och därför håller jag mig borta från alla former av mediciner så länge det går.

Ödmjukhet

Ibland tror jag att vi svenskar blandar ihop ödmjukhet med förminskning.

Att vara ödmjuk handlar om att man förstår att det finns andra som är bra, både på samma områden som man själv och helt andra. Och att det man gör inte är dödsviktigt.

Att vara ödmjuk innebär inte att man förminskar sig.

Om jag säger: "Jag är bra på det här" eller "jag kan det här", så betyder det inte att jag tycker att alla andra är dåliga. Det innebär inte att jag är kaxig eller överlägsen, utan precis bara att jag kan just den grejen.

Väldigt många svenskar förminskar sig i sådana sammanhang.
"Jag kan kanske lite om det".
Då tror de att de uttrycker ödmjukhet, men det gör de inte. De förminskar sig.

Tänk vad som skulle hända om ditt barn sa: "Jag kan balansera, mamma" och du svarade "nej, bara lite". Hur känner sig barnet då? Oj, jag kan visst bara lite. Det finns alltså mer att lära – som jag inte kan. Förminskning.

Och det samma gäller när man säger det till sig själv.
Ur förminskning föds dessutom behovet av att hävda sig.

Bättre då att direkt säga: "Det här gör jag jättegärna, för det är jag bra på."

Och använder man också ett öppnare och mer nyanserat vokabulär när man pratar om andra, så blir det hela tydligare. Jag kan ju tycka att jag är bra på det här, men det finns andra som är fantastiska, otroliga och hjältar på området. Då är ju mitt "bra" ganska nedtonat i sammanhanget...

Ödmjukhet är absolut en dygd.
Förväxla den bara inte med förminskning.

Saker man behöver

Det är märkligt hur många saker man behöver.
Ibland tror jag att jag inte behöver så mycket. Att jag kan klara mig med några klädesplagg, en kniv och ett paket tändstickor. Typ.

Men så är jag iväg från mitt hem.
Och plötsligt märker jag hur mycket saker jag behöver.

Typiskt - har jag inte packat den där jättebra hårkrämen?
Och varför tog jag inte med den där fina scarfen?
Förresten, finns det ingen vattenkokare?

Roligt, det där.
Min andliga plan är ju att frigöra mig från allt och leva livet enkelt.
Man ska inte äga mer än man kan ta med sig upp i en tall, brukar de vise säga.

I dagsläget är jag dock för lat.
Även om jag säkert skulle må bra av att leva enkelt, känns det avlägset.
Det är ju så himla praktiskt med alla dessa händiga och vackra saker!

Jag har nog en bit kvar till Nirvana...

Olikheter, land och stad

Det pratas om segregering när det handlar om invandrare. Men hur ofta tänker vi på skillnaderna mellan stad och landsbygd?

Jag bor på landet för att jag har valt det. Det betyder dock inte att jag har något emot städer. Tvärtom. Jag rör mig gärna i såväl Växjö som Stockholm, eller London. Det är ingenting jag oroas över eller drar mig för.

Många av mina grannar gör däremot just det. De åker inte gärna "till stan", de beskriver att de känner sig obekväma. Att de inte vet vad de ska ha på sig, hur de ska bete sig eller var de ska parkera.

Och det är helt normala människor, i min egen ålder!
Fantastiskt, tycker jag.
Som om det fanns en mall för människan, att normen är hårdare i stan. Det är faktiskt nästan tvärtom, skulle jag vilja säga. Ju större stad, desto mer är ok.

Jag tänker på alla de människor som är ännu längre från det "normala". De som inte sköter sin hygien, har fett hår och skit under naglarna och saknar tänder. För de finns också! Jag ser dem minsann i skogen, vid älgjakten, i skrotbilar som susar runt på skogsvägarna.

De tar sig nog inte ens till småsamhällena om de kan undvika det. De håller sig nära hemmet, gården någonstans vid en grusväg.

Och jag tänker: Hur segregerade känner de sig?
Hur delaktiga är de i samhället?

Det finns nog mycket att göra där. Om man tycker att alla ska vara en del av samhället, förstås. Fastän de kanske inte vill.

Den digitala världen

Jag blir så häpen när jag träffar människor som inte har mail.
Eller inte ens en dator!

Det finns de som aldrig har varit inne på internet.
Och jag som får ångest om jag inte har kollat mailen, Facebook och skrivit ett inlägg på det senaste halva dygnet.

Där kan vi snacka om klyftor i samhället.

Vem som är friskast vet jag inte. Jag är ju total internet-nörd och älskar all den teknik som gör det lätt att kommunicera. Måste ha alla nya gadgets och känner mig lyxig när allt fungerar.

Min lilla hjärna är dock väldigt dålig i bakåtkompabiliteten. Jag kommer aldrig ihåg hur det var innan. Ett exempel: Efter att ha haft iPhone i några år, fick jag nyligen en "gammal" telefon i handen. Jag kunde inte ens ringa med den. Hur jag än tryckte så blev det fel och jag kunde inte ringa från kontakterna. Ha! Jag kände mig som min gamla mormor.

Praktiska och enkla saker vänjer jag mig gärna vid.
Jag blir uppriktigt förvånad över att folk står ut med opraktiska lösningar.
"Ja, min dator tar 3 minuter på sig för att starta, men det är bara att vänta."
WHAT?!
Det hade aldrig gått. Då måste det fixas.

Jag är dock inte särskilt duktig på teknik, så det är min fantastiske man som får hålla allt i trim. Kärlek till honom för det! <3 <3 <3
Och gör han det, så sköter jag gärna något annat som jag är lite bra på. Som matlagning, till exempel.