En positiv livsinställning

Ja, jag vet: Vi är olika.
Somliga av oss tror spontant alla om gott.
Andra tror illa om alla tills motsatsen bevisats.

Men jag tycker att vi kan göra en liten ansträngning till mans/kvinns.

Vad sägs om att möta alla människor med en öppen attityd?
Att inte döma och fördöma folk vi möter?
För vi vet av erfarenhet, att om vi verkligen pratar med dem, lär känna dem, så har vi förståelse för dem. Vi blir inte bästis med alla, men vi förstår varifrån de kommer och respekterar oftast deras åsikter.

När vi dömer andra, förminskar vi dem.
Det är som att sätta på dem en osynlig, trång väst.
Vi packar in dem, de kan inte andas.
De blir tvungna att agera utifrån den trånga box vi har mutat in dem i och vi tolkar allt utifrån vår inskränkta syn.

Det blir inte bra.

Jag tror att man måste öva sig i att ha en positiv livsinställning.
Öva med mig:
Människor är i allmänhet snälla och trevliga.
Människor vill i allmänhet väl.
Människor i allmänhet vill bli bemötta civiliserat.
Människor i allmänhet reagerar positivt på ett leende.

Du, servitrisen? Snäser du åt mig och snörper på munnen, så trivs jag inte och kommer inte tillbaka.
Du, företagaren? Om du sitter på höga hästar, ser ner på mig och klappar mig på huvudet, så kommer jag att tala illa om dig.
Du, klädförsäljaren? Om du uttrycker irritation kring att vi kunder är där fortfarande (15 min före stängningsdags) och är ovillig att hjälpa till med saker, köper vi ingenting av dig.

Det är enkelt:
Ditt liv blir bättre om du ler och ger –
eftersom du gör mitt liv bättre och jag ger tillbaka!

Alla har dock inte förstått detta.

Jag kommer ihåg en skylt på min högstadieskola. Den satt inne hos vaktmästaren:
"Jag behöver ingen djävla charmkurs.
Jag har redan en positiv inställning till de idioter som kommer hit och gnäller. "

Undrar hur kul hans liv var...

Positiv stress?

Ganska ofta hör vi att det finns olika typer av stress, skadlig och positiv.

Vad är det för trams?
Det finns EN sorts stress.
Huruvida den är skadlig eller oskadlig, beror på när den uppstår och vad vi förväntas klara av under den tid som stressen pågår.

Stress, fight-and-flight reaction, är en överlevnadsreaktion.
Den utlöses när vi känner oss hotade eller blir överstimulerade.
Ursprungligen var den till för att jaga, slåss och kämpa – eller fly för livet.

I stressreaktionen ingår bland annat:
- Blodtryckshöjning (för att pumpa blod till musklerna)
- Pulshöjning (samma sak)
- Skärpning av hörsel/ljudkänslighet (för att höra varje rörelse)
- Ögonen inställda på långt seende (för att urskilja faror på håll)
- Muskelanspänning (för att vara beredd på strid eller flykt)
- Snabbare koagulering av blodet (för att inte förblöda vid skada)

Jättebra reaktion – för det den är till för.
Slåss eller fly.

Men vem i hela världen kan tro att det är användbart i vårt vardagliga liv?

På jobbet:
Hur ofta är man betjänt av att få högre blodtryck, bli spänd i musklerna och ljudkänslig? Samt att man är aggressiv, mer fokuserad på strid eller flykt än att tänka?

Hur ofta kan man egentligen fly?
"Nej, jag skiter i det här och sticker hem."
Sägs inte så ofta vid stress på arbetsplats...
Och hur ofta klipper vi till vår medarbetare?
Inte så ofta, tack och lov.

Vi ska komma ihåg att hjärnan är inte på topp när vi stressar.
Stress är en FYSISK reaktion, som höjer vår prestanda på det fysiska planet (kortsiktigt).
Inte alla jobb har glädje av sämre hjärna och bättre kropp.

Och en viktig sak till:
Det skapar slitage i kroppen.
Att stressa är som att varva motorn hårt på alla cylindrarna.
Det går bara en stund.

Så – positiv stress?
Ja, vid idrottsprestationer (ej långdistans).
I strid, förstås.
Och möjligen i fysiskt arbete (kortsiktigt).

I övrigt är jag ytterst tveksam...

Energi och ork

I många, många år valde jag mat utifrån hur många kalorier den innehöll. Mycket kalorier (som i smör, fett kött eller oljeinlagd fisk) gick bort. Ju mindre kalorier, desto bättre.

Eftersom jag samtidigt tränade som en galning, jobbade dygnet runt och stressade fantastiskt mycket, var det inte ett framgångskoncept.

Jag blev riktigt, riktigt sjuk och var mer eller mindre funktionsstörd i 10 år.

Sedan mötte jag en läkare som kunde det här med näring på riktigt.
Hon lärde mig om cellförnyelse, om kroppens möjlighet att självläka, om stressens påverkan på kroppen, om sömnbristens påverkan på kroppen. Hon lärde mig att jaga något annat än kalorier:
Vitaminer, mineraler, antioxidanter.
Och Omega 3.

Det är ett helt annat sätt att tänka.
Och herrejestanes, vilken kvalitetsskillnad på livet!

Nu är jag väldigt sällan sjuk, orkar mycket mer, sover bra, är glad och ser lösningar på svårigheter. Sedan har jag dessutom mindre problem med min reumatism och min oroliga mage, ser bättre och har fått fantastiskt hår och bra hy. Det ser jag som en bonus.

Vill du lära dig det jag lärde mig?
Jag föreläser gratis om detta!
På ca 90 minuter berättar jag allt jag vet... :)
Nästa tillfälle är nu på onsdag (29/8) i Växjö.
Maila mig om du är intresserad!
(Adressen är karin@helakroppen.nu)

Urk

I tecknade serier går figurerna ibland omkring med ett regnmoln över huvudet. Jag förstår precis hur de mår.

Det är de där dagarna när allting känns skit.
Då ingenting får en på gott humör och alla människor är besvärliga.

Huvudvärken maler, dagsljuset bränner mot de kisande ögonen, allt luktar äckligt och katterna klampar på köksgolvet.
Ingenting är roligt, allt är jobbigt.

Nej, jag menar inte bakfylla.
Det här är mycket värre, för man tror aldrig att det kommer att gå över.
Trots att man har varit med om det förut och överlevt.

De här dagarna förstår jag varför jag lärde mig att stänga av mina känslor. Jag tror att det var enda sättet – jag stod helt enkelt inte ut. Det är så jämrans eländigt argt och svårt inuti att huden egentligen borde ruttna och trilla av.

Det enda som eventuellt kan hjälpa, är ett varmt bad.
Och gott kaffe kanske.
Ett bad med gott kaffe på kanten?

Sedan får man gå och lägga sig och vänta på nästa dag.
För den här dagen har ingen möjlighet att återhämta sig.
Den är stämplad, död och rutten.

Urk, känns livet.

Likriktning

Jag tycker att hela samhället blir alltmer likriktat.
Trots att det finns mer variation, fler alternativ och mer möjligheter att upptäcka dessa, blir vi i allmänhet alltmer likadana.

Jo, det tycker jag.
Hur kan det annars bli ett samtalsämne av mina blommiga tights?
Om jag har blommiga tights på jobbet en dag, kommer det garanterat att väcka uppmärksamhet, generera kommentarer och bli en diskussion.
Men VARFÖR är det ens intressant att notera?
Det är ett par tights.
Jag är fortfarande klädd, inte naken.

Och, som min make sa härom dagen, när folk verkligen vill göra ett statement och sticka ut, då tar de på sig... ett par röda skor.

Herregud.
Tänk på 60-talets mode! Ett par röda skor räckte inte långt för att väcka uppmärksamhet då inte!

Men jag tror att det är logiskt.
Ju mer vi får tillgång till, ju fler alternativ vi ser, desto mer blir vi benägna att smalna av våra intressen.
Det är för att vi inte ska uppleva stressen av att välja.
Därför lyssnar vi bara på Metallica, för de är bra.
Vi har redan valt, det känns tryggt och kräver inget av oss.

Vi behöver inte ta ställning.
Det är skönt.
Och det tar mindre tid i vår stressiga vardag.

En annan sak: Ju större samhället blir, desto mer behöver vi bekräfta vår egen grupp.

I de flesta tidsepoker har det gått ut på att sticka ut, vara speciell, hitta sin särart. Riddarna skulle ha ett eget vapen och man utformade sin rustning för att sticka ut. Medeltidskvinnorna ville ha annorlunda färger på kläder, stora smycken, speciella huvudbonader. Till och med de fattiga bondkvinnorna i 1700-talets Sverige satsade sista slantarna på att köpa tyg till en ny klänning, och då skulle det vara ett tyg som ingen annan hade.

Idag satsar vi mer på att smälta in och se likadana ut.
Det finns strikta klädkoder. Varje plagg betyder något, att man tillhör en viss grupp.

Men det gäller dessutom fler plan än kläder. Vi stoppar in människor i grupptillhörigheter, fack, efter vad de har på sig, vad de kör för bil, vad de handlar i affären, vad de gör på fritiden.
Det är nog för att göra det begripligare.
I en allt större värld behöver vi kanske det.

Live and let go

I hela mitt liv har jag trott på att kämpa på, att anstränga sig, att hålla fast vid saker.

Efter moget övervägande har jag tänkt om.
Att kämpa på är dumt.
Är det kämpigt, så sluta.
Att anstränga sig är tokigt.
Om det upplevs som en ansträngning är det fel.
Att hålla fast vid saker är jobbigt.
Om de behöver hållas fast är de kanske inte dina?

Gå på, så länge det är roligt och givande.
Försök, men var smart - kanske går det att göra på ett bättre sätt?
Släpp taget, så att du kan ta emot nästa sak som bollas till dig.

Att vara flexibel, böjbar, förändringsbar, är inte ett tecken på svaghet eller velighet. Att vara flexibel gör dig stark och hållbar!

Arbetsmyra

Jag önskar jag vore en arbetsmyra.
Då skulle jag jobba på och vara nöjd.

Varje morgon skulle jag vakna, sträcka på benen och hoppa upp ur sängen med ett "ännu en häääärlig arbetsdag". Sedan skulle jag äta en lätt frukost och knata till jobbet, lite för tidigt, eftersom jag ändå var färdig.
Och när dagen var slut, skulle jag säga: "Det var skönt. Nu går jag hem och vilar mig, så att jag kan jobba i morgon igen."
De dagar då något gick snett, skulle jag bara tänka: "Hugg i och försök igen. Bättre lycka nästa gång."

Nu är jag tyvärr inte alls sådan.

Vissa dagar är jag en fjäril, som bara vill sitta i solen och torka mina vingar, så att jag ska kunna flyga runt och följa vinden dit den tar mig. Andra dagar är jag en ekoxe, som sitter på en trädstam och funderar över sin roll i livet, för trädet, samt världens sammanhang. En tredje dag är jag ett bi, som samlar och pysslar om mitt hem.

Och jag är lat.

Egentligen vill jag aldrig göra nytta.
Om jag kunde, skulle jag driva runt hela livet.
Det hade inte bekommit mig ett dugg.

Den där arbetsälskande genen finns inte i min kropp.
Jag vill bara göra roliga saker; läsa böcker, skriva, vara ifred, träffa folk, gå i naturen, skörda, skratta med min familj, virka, sjunga och äta mat.

Varje dag som jag går och jobbar, biter jag ihop.
När jag väl är där, rullar allt på.
Jag har ju trots allt jobbat många dagar, jag kan drillen.

Inte är jag direkt olycklig, nej då. Jag är bara utklippt ur verkligheten. Som om jag gör det där för att kunna åka tillbaka till det verkliga livet, det jag vill göra, det som känns viktigt. När jobbet är slut, kryper jag tillbaka genom det lilla hålet i livets stora väv, och återgår till det riktiga livet.

Jag överlever.
Men jag tror att arbetsmyran är lyckligare.
För hon är närvarande i varje sekund och tycker att arbetet är viktigt.
När vi nu ska jobba 8 timmar varje dag, är ju det en oerhörd tillgång.

Svensk integrationspolitik

Jag tror säkert att det någonstans, långt inne, har funnits en god tanke.
Det måste jag tro.
Men ärligt talat: Allt har gått snett.

Jag tror att inget land i världen är sämre på att integrera sina nyinkomna medborgare än vad vi är i Sverige.

Till och med i de länder där man inte alls jobbar för integrering, går det bättre. Det blir lite mer "tough love": Man kastas ut i samhället, får klara sig bäst man kan och lära sig språket genom att jobba och leva. Vinna eller försvinna – men man har ändå en möjlighet.

I Sverige är det banne mig helt omöjligt.
Man kastas runt i bidragssystemet och hanteras med ledsna ögon.
För alla vet att invandrare inte får jobb.
Och att systemet suger.
Ändå måste man följa reglerna.

Men HUR kan vi acceptera detta?

Och varför är många intelligenta personer helt stockdumma när det kommer till flyktingpolitik?
Varför uppstår avundsjuka hela tiden?
"Varför får invandrarna körkortet betalt? Det är orättvist!"
Orättvist?
Det är en bra och rimlig åtgärd för att få ut dem i arbete.
En bra grej, bland alla värdelösa andra insatser.

Läs gärna den här artikeln om SFI.
Mät din snorre/DN Den är helt underbar!

Öppna ögonen, Sverige!
Gör om och gör bättre.
Det här systemet suger.

Möten, möten, möten

Oj, vad vi möts i yrkeslivet!
Timme ut och timme in träffas vi i olika konstallationer.

Jag som kommer från eget företagande häpnar.

Man får ju ingenting gjort!
Att sitta och prata om att göra är inte samma sak som att göra.

Hur många saker måste man egentligen dra i grupp?
Jag undrar, jag.
Ibland känns det som om det grundas i lågt förtroende för varandra.

Jag menar, om man har anställt kompetent folk, som tar ansvar för sina egna arbetsuppgifter, så borde man väl kunna lita på att det de gör blir till det bästa?

I så fall skulle man bara behöva mötas när något ärende korsar fleras ansvarsområden. Och i övrigt ha någon form av informationsmöten, där man får veta vad andra håller på med.

Alla dessa diskussionsmöten som mest leder till fler möten...
Tänk: Om det är 5 personer som spenderar två timmar i möte, är det 10 timmars arbetstid som har gått åt. Det är en fjärdedels veckotjänst! Då får man banne mig hoppas att det kommer mycket konkret ut av det mötet.

Jag blir faktiskt stressad.
Sitta där och vänta på att alla (i demokratisk anda) ska säga något om allt. Ingen gör något. Ingen producerar. Och efteråt kan man ge sig på att minst hälften glömmer att göra det de skulle inför nästa möte. :)

Nej, nu överdriver jag. Men allvarligt talat:
Ibland är det bättre att köra och göra.
Mindre snack och mer verkstad.
I min nya arbetstagartaktik ingår att jag gör det – och tar eventuell kritik efteråt.

I smyg tänker jag fixa och dona och göra färdigt.
Och sedan säga: Ja, nu bara blev det så.
På samma sätt som den där tonåringen på någon chipsreklam säger, lite lätt anklagande och liksom som punkt för hela diskussionen.
Undrar hur det blir...

Lögner

Såg en film på semestern som väckte en hel del tankar.
Den handlade om typ ett parallellt universum, där ingen ljög.
Alla sa alltid sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.

När killen skulle plocka upp tjejen på en date, sa hon:
– Jag hade hoppats att du var längre. Jag är inte attraherad av dig, så det blir inget efterspel, men jag hänger med på middag för att jag är hungrig.

Huvudpersonen i filmen var manusförfattare för just film.
Det var bara det att filmerna handlade bara om historiska händelser.
Det fanns ju ingen fantasi, inga påhittade historier.
Därför skrev de "1100-talet" och "Marie Antoinette" och liknande.
Dessa manus lästes sedan upp av en person. Det var spelfilmen.

En lite rolig och söt film, men den satte spår.
Efteråt kändes livet så förljuget!

För om man jämför med det: Jösses, vad vi ljuger!
Vi friserar ju sanningen hela tiden.
Det är ju väldigt sällan vi säger allt vi tänker.
Eller säger det rakt upp och ner, utan att välja våra ord.

Tänk på anställningsintervjun:
– Varför vill du ha det här jobbet?
– Jag vet inte om jag vill ha jobbet. Är bara här för att känna av stämningen och träffa er. Om jag får det där andra jobbet som jag verkligen vill ha, kommer jag absolut att tacka nej till det här.

Eller på vandrarhemmet, när vi möts i köket.
– Hej.
– Jag valde att inte hälsa på dig, eftersom jag inte bryr mig om dig och vi aldrig mer kommer att träffas efter det här, men nu när du säger hej blir jag väl tvungen. Hej.

I affären:
– Är det ok att jag går före i kön? Jag har bara det här.
– Nej, det är inte ok. Du är säkert pensionär och har all tid i världen. Jag, däremot, har lämnat mina barn ensamma hemma, har en tvätt som måste hängas och har felparkerat utanför, så jag har bråttom.

För att inte tala om alla gånger vi håller tyst, för att slippa säga vad vi tycker. Också en sorts lögn.

Jag har alltid tänkt att det är det som krävs för att vi ska kunna leva i grupp. Men är det det?
Tänk om man skulle prova att säga hela sanningen, bara sanningen en hel dag.
Bara på test?

Note to myself

Viktiga saker att göra med mitt liv:

1 Skriva en bok.
Vad som helst som säljer. Såg att Camilla Läckberg hade tjänat 102 miljoner de senaste fyra åren. Känns som ett ok karriärval.

2 Flytta till Gotland.
Det måste bli av, eftersom min själ redan bor där. Så fort jag åker därifrån måste jag döva mig själv med mat och fina saker. Inte hållbart i längden.

3 Leva utan att kasta bort dagar.
Varje dag är en gåva. Varje dag som jag går upp, vill jag känna: "Åh hurra - idag är det ju DEN HÄR dagen!" Vardagen måste bli mer givande och lycklig. Inte bara ok.

Nu finns en plan. Det känns bra.

En fluga på väggen

Just nu i mitt liv är jag en fluga på väggen.
Eller känner mig som en, rättare sagt.

Jag iakttar, jag lyssnar. Jag registrerar.

I ett samtal ser jag vart konversationen är på väg.
Jag tänker: "Nej, säg inte det där" innan det är sagt.
Sedan sägs det.
Då tänker jag: "Ok, men ta nu emot det på ett bra sätt!"
Sedan tas det illa upp.
Då tänker jag: "Ok, men strunta i det."
Därefter blir det hallabaloo, telefonsamtal och diskussioner.

Och jag känner att "ja, det såg jag ju komma hela tiden".
Men jag hade hoppats att alla inblandade skulle välja andra vägar...

Att världen kan vara så förutsägbar!
Det känns inte ens aktuellt att delta på riktigt.
Jag blir en åskådare, eftersom jag väljer att inte gå in i gamla mönster.

För den verkar inte så intressant längre, den där dramatiken.
Flugan på väggen ser många saker...
De där småsakerna som det bråkas om känns lite oviktiga.
När man ser det lite grann så här från oooovan.

Livgivande regn och helvetets hetta

I böcker står det ofta om det "livgivande regnet". När man sitter i en bit av världen där det regnar 200 dagar om året, är det svårt att se regn på det viset.

Och givetvis är det inte så då.
I min del av världen är det solen som är livgivande.
Solen kommer fram och ger oss värme och torkar upp.
Solen får frön att gro.
Solen ger oss hopp om morgondagen.

Undrar hur lätt det var att sälja in helvetet vid kristnandet av Sverige.
Jag menar, klart att människorna runt Medelhavet tyckte att det värsta stället tänkbart var ett helvete med ständig värme och ständigt arbete, där ugnarna svedde både hud och lungor.

I Sverige måste det ha verkat ganska tilltalande.
"Varmt och skönt, gott om arbete, lätt att baka bröd."
Kanske det inte skrämde så värst med den bilden av helvetet...

Helvetet för oss hade nog i stället varit ett islandskap.
Eller sumpigt, regnigt och grått.

Mycket skämmer allt.
Det är väl det man kan lära av detta.
Har man regn 200 dagar om året, ser man inte det som så livgivande.
Är det däremot sol 250 dagar om året, är värme inte så poppis.

Variation, både och, lagom är bäst.
Eller som jag brukar säga när jag lagar mat och bakar:
"Mer av allt som är gott!"

Sommartecken

Vad är det somrigaste du vet?
Här kommer några förslag på saker att drömma sig bort med, i höst när vindarna blåser.

Vit tvätt som hänger på tork.

Doften av nyklippt gräs.

Klarblå himmel och stackmoln som glider förbi.

Smaken av smultron, plockade i kanten av en äng.

Suset av en lätt sommarbris i träden.

Doften och känslan av solvarm hud som stramar lite.

En god bok, en skön stol på en veranda och ett glas hemmagjord saft.

Glass som smälter i solsken.

Att kunna följa sin egen klocka.

Skratt, prat och kortspel runt gasollampa i sommarstugan.

JAG ÄLSKAR SOMMAREN!
Och våren, nästan ännu mer faktiskt.
Men hösten är rätt fin också.
Och klara vinterdagar, då solen lyser, är obetalbara.

Men sommaren... Aaah!

Värktabletter

I vårt samhälle är det helt naturligt att ta till värktabletter i olika sammanhang. Huvudvärk? Ta piller. Mensvärk? Ta piller. Muskelvärk? Ta starka piller. Bakfull? Ta piller.

Att smärtstillande tabletter endast är symptomdämpande, tycks vi ha glömt bort.

Kroppen säger alltså ifrån.
Det värker, för att vi ska uppmärksamma ett problem.
I stället för att se problemet och göra något åt det, trycker vi i oss kemikalier för att dämpa signalen.

Skeppet sjunker och vi stänger av SOS-signalen.

Det upplever jag som oerhört ignorant.
Smärtan är vår vän! Den berättar något viktigt.

Huvudvärk? Beror oftast på vätskebrist, eller stress.
Ta ett glas vatten (eller grönt te) och vila en stund.

Mensvärk? Beror ofta på felställningar i bäckenet eller vitaminbrist.
Gå till en kroppsbehandlare och börja reda i det samt börja äta ett bra multivitamin- och mineraltillskott.

Muskelvärk? Garanterat felställningar – eller dåligt använd kropp. Lär mer om din kropp, förstå vad den protesterar mot och gör bättre nästa gång. Ta hjälp av någon om du inte klurar ut det själv. Tränar du mycket (eller äter dåligt) så komplettera med ett näringstillskott.

Bakfull? Eh... Sluta dricka tidigare eller stå ut.

Genom att inte lyssna på kroppen, ställer vi till det rejält. Dels blir signalerna sämre och mindre knutna till det verkliga problemet (slutar sända signaler eller sänder signaler för allt möjligt). Dels lär vi oss ingenting!

Min gammelmorfar vägrade köpa skor utan snörning. 93 år gammal sa han:
– Om jag inte böjer mig ner för att knyta skorna varje dag, så kommer jag att bli stel och gammal i kroppen.

Klokt.
Han hade känt efter.

Om vi blir bakfulla när vi dricker alkohol, kanske det är idé att sluta med det.
Om vi har ont i musklerna behöver vi tänka över vårt liv. Vad behöver göras annorlunda?

För smärta är alltid rätt.
Det är en viktig och bra signal.
Däremot ska vi inte acceptera den – den är ett rop på hjälp och åtgärd!

Döva inte ropet med piller.

Komma rätt

Har ni haft den där känslan någon gång, att ni liksom har hamnat rätt?

Att ni plötsligt landar och känner: "Här är min plats på jorden!"

Så känner jag för Gotland.
Det finns ingen som helst logiskt anledning till det.
Det bara är så.

Visst, jag har spenderat i stort sett alla somrar där sedan jag var småbarn.
I mormor och morfars långtidsparkerade husvagn först.
Senare i familjens lilla sommarstuga.
Som ung sommarjobbade jag och bodde i Visby.

Nu, som vuxen, drömmer jag om att bo där.

Jag känner bara att det är rätt.
Det är min plats på jorden.

Jag kan stå och titta ut över vidderna på Gotland och känna livet i mig. Tiden rinner genom mina ådror och mentalt är jag på medeltiden. Jag vill plocka örter och färga garn och göra smycken. Och eventuellt sejda för sommar och vinter. Kanske stå på en klint och vänta på båten som ska komma med kryddor, tyger och kanske någon efterlängtad.

När jag landar på den här ön, kommer jag rätt.
Allt blir begripligt och jag känner mig hel.
Min ständiga oro rinner av, jag andas djupare.

Det är som att bli kärnan av mig, allt bra.
Varje år när vi är över, säger jag till min älskade man:
"Jag måste få bo på Gotland någon gång. Annars blir jag olycklig. "
Han förstår precis vad jag menar, även om han kanske inte känner precis likadant.

Det är tur.

Kanske blir jag bofast gotlänning ett tag. Kanske inte.
Hur som helst bor min själ redan här.

Känslan i en plats

Varje plats på jorden har en känsla.

Det är en intensiv, direkt upplevelse – åtminstone för mig.

En plats känns lättjefull. En annan sömnig. En tredje irriterad. En fjärde hopplös.

Vissa ställen påverkar mer än andra.
Det är som om de har olika stark magi.
Oavsett vilket: Det går inte att gå emot platsens själ.
Antingen styr den lite eller mycket, men styr gör den.

Kanske blir man flitig, kanske kreativ, kanske fundersam.
Kanske är det mindre påtagligt, mer som en kliande känsla i ryggen.
Kanske är man inte medveten om att man blir påverkad!

En person i balans söker sig till platser som kompletterar och utvecklar. Många personer i obalans gillar de platser som stödjer deras obalanser, dvs verkar i fel riktning. Oavsett vilket är det viktigt att förstå två saker:

Olika platser lyfter olika egenskaper hos oss.
Vi behöver därför flera olika platser.

Vi är vandrare.
Vi behöver ha ett flöde av dessa platser, dvs förändring.

Det som känns rätt, är nästan alltid rätt.
Det är när man behöver komma med extra argument (som "det är ju billigt" eller "det ligger ju lagom långt från skolan") som man kan fundera en extra gång.
För när det är rätt, känns det bara som min plats på jorden.
Då behövs inga argument.