Fem veckors lagstadgad semester har vi rätt till, vi som förvärvsarbetar i Sverige. Det är bra, det vet vi ju alla.
Då ska vi åka iväg, träffa folk vi inte sett på länge och se nya platser. Vi ska insupa atmosfärer och upptäcka nya smaker, utforska kulturliv och njuta av utomhusliv och varandra.
Vi packar alltså väskorna och ger oss av. Men vänta lite... Först måste vi fixa husvakt och kattpensionat, betala sommarens alla räkningar och se till att våra fordon är reparerade och besiktigade. Stugan/hotellet/rummet/husbilen måste bokas och betalas, vi måste klippa och färga håret och köpa ny baddräkt samt regnkläder till hela familjen. Allt ska vara tvättat och klart, struket och fint vikt.
Så - redo för nya äventyr!
Väl iväg får vi många nya intryck, upplever olika typer av kultur, träffar folk - ja, allt det där vi hade tänkt oss. En och annan sovmorgon och slapp dag i läsarstolen blir det kanske också.
Kompisen från barndomen visar sig dock vara en tölp. Afrikansk mat smakar sur pepparkaka. Mormor har åsikter om vår barnuppfostran. Maken får panik när det kommer sand på handdukarna. Barnen klagar över TV-utbudet. Vi sover dåligt i sängarna, de är obekväma. Konserten vi sett fram emot var riktigt dålig, stugan överreklamerad och totalt fick vi tre dagar sol - men vi klagar inte. Nej, allt tas emot med ett allt mer ansträngt leende. Det är ju semester!
Men mest av allt blir det överlevnad och logistik. Vi tar oss igenom semestern. För varje vecka blir det mer påfrestande.
Smutskläderna hopar sig, vi tvättar upp lite i en diskbalja och sköljer för dåligt så alla får klåda. Matlagningen blir torftig, det är utplockat i affärshyllorna på semesterorten och det är svårt att variera sig med två plattor och en minikyl. Pengarna är på upphällningen och vi drar en lättnadens suck varje gång kortet går igenom.
Ju senare på semestern, desto mer oroar vi oss för posten och räkningarna därhemma. Och jobbet som avslutades i en hast före semestern. Och gräset som växer, fönsterna som behöver målas, bilen som måste rostlagas och katterna på pensionatet.
Och ska sanningen fram så längtar vi hem. Hem till allt som är precis så som vi vill ha det, där allt finns och har sin plats och sängarna är sköna.
Barnen bråkar allt mer och räknar dagarna till hemkomsten. Maken och jag hamnar i dispyt om hur vi bäst tillbringar de sista dagarna. Inte nog med att vi är stingsliga - vi luktar också. En mystisk odör står kring oss, vilken härstammar från fuktiga kläder och avsaknaden av dusch.
När vi äntligen kommer hem, finner vi att husvakten har vattnat ihjäl plantorna, plockat av alla krusbären för eget bruk och kört sönder åkgräsklipparen (i början av semestern, därefter är gräset oklippt). Några räkningar är redan sena och två paket har vänt tillbaka till avsändaren. Ena katten har rymt, trots varningarna att han kan öppna dörrar, och den andra har drabbats av en depression. På jobbmobilen finns fyrtiotvå missade samtal. Färgen på fönsterna krullar sig nu, men dessutom behöver nu vindskivorna också målas. För att inte tala om att jag behöver klippas och färgas, nya stövlar måste inköpas eftersom vi glömde de gamla i hyrstugan och de manshöga tvätthögarna väntar.
Det tar fyra hela veckor att komma rätt. Fyra hederliga, inrutade jobbveckor innan vi har hämtat oss och allt är någorlunda återställt. Då flyter allt på smidigt. Barnen är nöjda och glada, har kompisar och lekkamrater. Disk- och tvättmaskin förenklar livet, datorn kan vara uppkopplad dagarna i ända och kulinariska högtider inträffar sånär som varje dag.
Fram emot jul börjar vi längta igen. Visst var det länge sedan vi såg gammelmormor? Och skulle det inte vara kul att åka till västkusten i år? Eller vattenfestivalen?
Dags att börja planera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar