Uppdämd ilska

Det är lätt att bita ihop om ilska.
Jag tänker gärna: "Nä, jag orkar inte rya om det här igen. Bit ihop, så går det över."

Men det gör det INTE!

Ilskan samlas i kroppen, i små svarta bollar. De sätter sig runt hjärtat, i hjärnan, i höfter, i axlar, i armbågar och ställer till med besvär.

Dessutom ligger den där och gror, så när man nästa gång stöter på en liknande situation, blir man JÄTTEARG alldeles för fort och det gör ont i kroppen, hjärtat rusar och magsyran ökar.

Det är inte bra.

Man borde försöka göra sig av med ilskan så fort den uppstår. Göra vad som krävs för att den ska komma ut och inte fastna. Skrika rätt ut, kasta saker, stampa med fötterna...

När min son var liten, var han väldigt arg rätt så ofta. Då införde jag "arga soffan". När jag såg på honom att han blev arg, frågade jag:
- Är du arg?
Han nickade.
- Ska vi gå till arga soffan?
Han nickade spänt.
Och så gick vi dit och sparkade soffan, slog den, skrek åt den, fräste åt den - tills det blev komiskt och vi började skratta i stället.

Konstigt att man kan vara så klok när det gäller sina barn, och så dum när det gäller en själv!

Jag måste helt enkelt införa arga soffan igen.