Jag växte upp i en ytterligt naturvetenskaplig familj där allting fördes i bevis. Om det inte gick att räkna på, fanns det inte. Känslor och sådant var något opraktiskt som svaga människor lät komma emellan i beslutssituationer.
Ändå har jag alltid haft en dragning åt det mystiska. När mormor talade om gammelmormor Karin (min namne) som kunde prata med tomtar och vättar, lyssnade jag noga. Jag var i hemlighet väldigt intresserad av spåkvinnor och andevärlden, men tog aldrig några närmande steg.
När andra barn drömde om att bli poliser och lärare, fantiserade jag om att bli helare. (Eller musikalartist eller arkeolog.) Det kändes dock som ouppnåeliga drömmar...
I vuxen ålder upptäckte jag först att jag kunde drömma sanndrömmar ibland. Jag kände också på mig saker, fick varsel när folk kom och visste om någon mådde dåligt fastän vi inte hade pratats vid på länge.
Sedan, med Reikin, kom det andra successivt. Det har varit en resa i tillit och självtillit och jag färdas fortfarande. Numera tvivlar jag sällan på det jag får till mig - hur konstigt det än är, eller hur mycket människan i andra änden än nekar i första skedet. Jag vet att det kommer att visa sig så småningom att jag har rätt, det är min erfarenhet. Och jag har inga behov av att "bevisa" mig längre.
För mig är det nu en självklar tillgång till information. Jag tycker inte ens att det är märkligt längre, ser det bara som en underbar gåva. Nu kan jag hjälpa till att hela människor, både med Reiki och andra tips och tricks, och det gör mig tillfreds.
Jag är noga med att vörda min förmåga. Här snokas inte i andras liv! :) Jag ser inte efter om jag inte har blivit ombedd och jag säger det jag ser utan filter. Till vardags ser jag till att vara avstängd, så att det inte läcker in en massa skräp och jag kopplar bara upp i trygga miljöer.
Det är en spännande resa.
Kanske kan alla som vill göra den. Jag tror det.
Om man är intresserad, så är man det av en anledning, tänker jag.
Sedan är det frågan om man är villig att göra jobbet, att utveckla förmågan.
För det är lite jobbigt.
Det ställer väldigt mycket på ända.
Och det kan vara en väldigt ensam resa.
Min erfarenhet är i alla fall att det är värt besväret.
Visst har jag förlorat en och annan reskamrat, men jag har träffat nya på vägen.
Och frågan är ju inte vilka som följer mig på min väg.
Frågan är ju vilken väg jag vill gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar