Jag har en känsla av att det har blivit en ökad segregation mellan socialgrupper. Ja, jag vet: Det är omodernt att kalla det så, men i brist på bättre begrepp så kör jag med det.
Förr fanns det ju strukturella anledningar till att samhällen dominerades av en viss grupp människor. Staden eller orten dominerades ofta av en industri, eller en handelstradition, eller ett universitet.
Idag finns inte så mycket av det kvar. Vi pendlar mer, vi bosätter oss längre ifrån våra arbeten och de där typiska bruksorterna har luckrats upp (eller dött ut).
Ändå verkar det som om olika samhällen drar till sig olika socialgrupper.
Trots att vi flyttar och far, verkar vi söka oss till ungefär samma typ av människor som vi själva är.
Vad beror det på?
Ser vi helt enkelt oss själva och vår uppväxt och dras till det?
Varför, i så fall? Förr var ju alltid ambitionen att bosätta sig lite uppåt, dvs en samhällsklass högre än man själv växte upp i. Vad har hänt, varför har det ändrats?
Kan det bero på att världen har blivit så stor genom internet och internationalisering, så att vi omedvetet söker oss till det trygga och välkända IRL? Att vi försöker passa in och vara likadana?
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
Rädda SJ!
Järnvägarna behövs!
Det är ju galet att det har fått gå så långt med förfallet. Järnvägsvagnar som faller sönder, bokningssystem från 1800-frys-ihjäl (där det går att boka OCH BETALA biljetter till tåg som inte ska finnas i turlistan) och växlar som fryser när det blir snö.
Snälla politiker: Vi behöver vår järnväg.
Ifall ni inte vet det, är Sverige ett avlångt land med långt till närmsta tall (eller stad).
Svenskarna är ett resande folk. I vart och vartannat yrke måste man åka till och från huvudstaden stup i ett. Detta för att centralisering har varit på modet i några decennier. Allas huvudkontor ligger där i vår vackra huvudstad, och tvingar många av oss att resa dit med jämna mellanrum.
Flyg? Jovisst kan man flyga. Men hade vi inte en miljötanke?
Tåget är vänligare än flyget, såvitt jag vet.
Och personligen uppskattar jag de dryga tre timmarnas arbetstid jag får på tåget. Att skaka upp i en liten flygmaskin, där jag inte får plats med mina (högst ordinära) ben ger ingen arbetsro. Dessutom gör det ont i öronen och är alldeles för hög ljudnivå.
Nej, jag vill åka tåg!
Så snälla politiker: Satsa på SJ!
- Bygg dubbla spår, så att inte alla tåg blir stående när ett tåg är försenat.
- Ta hand om maskinparken. Se till att prylarna underhålles! Investera i nytt när det behövs.
- Se till att det produceras förnyelsebar energi, så att tågen kan bli än mer miljövänliga.
- Ta krafttag med varumärket SJ. Statens järnvägar känns lite Ryssland – men Sveriges Järnvägar hade vi alla kunnat bli stolta för.
Kom igen: Vi kan göra det!
Och här känner jag för att sjunga kampsångerna från fredsstudieveckan 1985 (-84?) i Vällingby:
Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida
sida vid sida, sida vid siiiida
Ja, vem vet? Kanske är det lite "we shall overcome" som behövs för att rädda SJ. I så fall ställer jag upp!
Det är ju galet att det har fått gå så långt med förfallet. Järnvägsvagnar som faller sönder, bokningssystem från 1800-frys-ihjäl (där det går att boka OCH BETALA biljetter till tåg som inte ska finnas i turlistan) och växlar som fryser när det blir snö.
Snälla politiker: Vi behöver vår järnväg.
Ifall ni inte vet det, är Sverige ett avlångt land med långt till närmsta tall (eller stad).
Svenskarna är ett resande folk. I vart och vartannat yrke måste man åka till och från huvudstaden stup i ett. Detta för att centralisering har varit på modet i några decennier. Allas huvudkontor ligger där i vår vackra huvudstad, och tvingar många av oss att resa dit med jämna mellanrum.
Flyg? Jovisst kan man flyga. Men hade vi inte en miljötanke?
Tåget är vänligare än flyget, såvitt jag vet.
Och personligen uppskattar jag de dryga tre timmarnas arbetstid jag får på tåget. Att skaka upp i en liten flygmaskin, där jag inte får plats med mina (högst ordinära) ben ger ingen arbetsro. Dessutom gör det ont i öronen och är alldeles för hög ljudnivå.
Nej, jag vill åka tåg!
Så snälla politiker: Satsa på SJ!
- Bygg dubbla spår, så att inte alla tåg blir stående när ett tåg är försenat.
- Ta hand om maskinparken. Se till att prylarna underhålles! Investera i nytt när det behövs.
- Se till att det produceras förnyelsebar energi, så att tågen kan bli än mer miljövänliga.
- Ta krafttag med varumärket SJ. Statens järnvägar känns lite Ryssland – men Sveriges Järnvägar hade vi alla kunnat bli stolta för.
Kom igen: Vi kan göra det!
Och här känner jag för att sjunga kampsångerna från fredsstudieveckan 1985 (-84?) i Vällingby:
Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida
sida vid sida, sida vid siiiida
Ja, vem vet? Kanske är det lite "we shall overcome" som behövs för att rädda SJ. I så fall ställer jag upp!
söndag 27 maj 2012
Ett dansande skelett
Att röra sig med minsta möjliga ansträngning – det är en verklig konst.
Varför ska man göra det?
Jo, för att slita så lite som möjligt på kroppen och ändå använda den!
Use it or loose it gäller när det kommer till kroppen.
De funktioner och den rörlighet du använder, kommer du att få behålla.
Slutar du plocka upp saker från golvet med raka ben, så kommer du snabbt att få svårt att nå ner, helt enkelt.
Därför är det viktigt att använda så mycket som möjligt, så långt ut i rörlighetens ytterkant som möjligt.
Men när man rör sig i ytterlägen, sliter det på kroppen.
Ja – om man gör fel eller lägger på onödig tyngd.
Därför ska man försöka göra rätt!
När man startar rörelser på rätt sätt, fungerar den som den är tänkt.
Om man till exempel vill vrida ryggen (rotation) och plocka ett papper från en sidobänk, bör man starta med huvudet. Egentligen är det ju oerhört logiskt, att titta åt det där pappret innan man vrider.
Rimligt.
Och gör man detta, är det stor chans att man får till rörelsen perfekt!
Då får man inte ont, inte kramp, och dessutom smörjer man systemet.
Rörelser ska helst vara kravlösa och med rejält schvung.
Man sätter fart på rörelsen genom att ge kraft i rätt del av leden, sedan släpper man efter och låter rörelsen hända.
Då blir det så himla bra!
För mig hjälper det att fokusera på skelettet i stället för musklerna.
Tänker jag "muskler", spänner jag omedvetet lite mer.
Dumt.
Tänker jag "skelett", rör jag mig betydligt bättre.
Mer avslappnat.
Så jag tränar och tänker att jag är ett dansande skelett.
Slängande, svängande och gungande rör jag mig.
Det är härligt! Och nyttigt.
Testa du med!
Varför ska man göra det?
Jo, för att slita så lite som möjligt på kroppen och ändå använda den!
Use it or loose it gäller när det kommer till kroppen.
De funktioner och den rörlighet du använder, kommer du att få behålla.
Slutar du plocka upp saker från golvet med raka ben, så kommer du snabbt att få svårt att nå ner, helt enkelt.
Därför är det viktigt att använda så mycket som möjligt, så långt ut i rörlighetens ytterkant som möjligt.
Men när man rör sig i ytterlägen, sliter det på kroppen.
Ja – om man gör fel eller lägger på onödig tyngd.
Därför ska man försöka göra rätt!
När man startar rörelser på rätt sätt, fungerar den som den är tänkt.
Om man till exempel vill vrida ryggen (rotation) och plocka ett papper från en sidobänk, bör man starta med huvudet. Egentligen är det ju oerhört logiskt, att titta åt det där pappret innan man vrider.
Rimligt.
Och gör man detta, är det stor chans att man får till rörelsen perfekt!
Då får man inte ont, inte kramp, och dessutom smörjer man systemet.
Rörelser ska helst vara kravlösa och med rejält schvung.
Man sätter fart på rörelsen genom att ge kraft i rätt del av leden, sedan släpper man efter och låter rörelsen hända.
Då blir det så himla bra!
För mig hjälper det att fokusera på skelettet i stället för musklerna.
Tänker jag "muskler", spänner jag omedvetet lite mer.
Dumt.
Tänker jag "skelett", rör jag mig betydligt bättre.
Mer avslappnat.
Så jag tränar och tänker att jag är ett dansande skelett.
Slängande, svängande och gungande rör jag mig.
Det är härligt! Och nyttigt.
Testa du med!
torsdag 24 maj 2012
Barnkommentarer 3
– Mamma, kan timglas misstolkas?
– Jag vet inte, hur menar du nu?
– För att när man söker på bilder på timglas på internet, så kommer det fram en massa tjejer.
Ogillade videon med bäbisen som var utklädd till charterkärring.
– Det är hemskt! Hon har ju inte valt det där! Hur kan vuxna göra så mot ett barn?
Och:
– Det värsta är att hon har bröst och raglar runt. Det är otäckt.
Sonen låtsas drunkna:
– Hjälp hjälp!
Dottern hjälper inte så värst, utan trycker ner hans huvud i stället.
– Jag tjycker ner dig så att du kan simma upp på en annan ö.
Vi ska köra gokart. Jag:
– Det går bra. Ni är ju förnuftiga.
Dottern, snabbt:
– Vad är förnussliga? Vad betyder det? Jag ska köra plattan i mattan!
Sonen:
– Den mannen hade utstrålning som en pannkaka.
– Jag vet inte, hur menar du nu?
– För att när man söker på bilder på timglas på internet, så kommer det fram en massa tjejer.
Ogillade videon med bäbisen som var utklädd till charterkärring.
– Det är hemskt! Hon har ju inte valt det där! Hur kan vuxna göra så mot ett barn?
Och:
– Det värsta är att hon har bröst och raglar runt. Det är otäckt.
Sonen låtsas drunkna:
– Hjälp hjälp!
Dottern hjälper inte så värst, utan trycker ner hans huvud i stället.
– Jag tjycker ner dig så att du kan simma upp på en annan ö.
Vi ska köra gokart. Jag:
– Det går bra. Ni är ju förnuftiga.
Dottern, snabbt:
– Vad är förnussliga? Vad betyder det? Jag ska köra plattan i mattan!
Sonen:
– Den mannen hade utstrålning som en pannkaka.
onsdag 23 maj 2012
Gamla på landet
Jag älskar gamla människor på landet.
Varför?
För att de lever kvar i en svunnen tid och är helt obekymrade därom.
Jag tycker att det är vackert.
Man kan köra på en skogsväg, rätt in, bort från samhällen och nutid.
Tio minuter in på vägen, börjar landskapet förändras.
Borta är taggtråden runt hagarna. I stället är det trästaket och gärdesgårdar.
Överbelagda, plana betesmarker ersätts av små skogsbeten, där träd i en dunge skuggar djuren och där gräset växer högt, eftersom det räcker och blir över till de djur som går där.
Tjugo minuter in på vägen dyker det plötsligt upp ett hus.
Det är ett rött trähus med vita knutar, litet men välskött.
Entrédörren ramas in av två rhododendron, men där går ingen någonsin in. Nej, man använder förstås köksingången.
Tvärs över gårdsplanen står en gammal lada i vinkel. Den är inte välmålad, men hel och rak.
Ute i trädgården går en farbror och rensar ogräs.
Han ser ut som min farfar gjorde för 30 år sedan.
Med böjd rygg rycker han upp maskrosor och ordnar fina kanter till grusgången.
Stannar du där och går ur bilen, så kommer du märka att allt är tyst.
Det finns inget trafikljud, inga artificiella ljud över huvud taget.
Fågelkvitter, vindens sus i skogen, gräshoppor som spelar – det är allt.
Står du stilla, så hör du hur marken talar. Den talar om tid som förflutit, om den närmaste istiden, om människornas bosättningar på 800-talet uppe vid åsen och om vargavintern år 1512. Marken här är klok och urgammal, skyndar sig inte i onödan och vet att den gamle mannen bara är här ett andetag. Men detta andetag är också viktigt och respekterat. I samförstånd lever de ihop denna korta stund, marken och mannen. Mannen brukar marken och vet att tacka för gåvorna. Marken ler och ger och uppskattar samvaron.
Jag tänker mig in i huset, till hans kök, där den korta bomullsgardinen fläktar ut genom det öppna fönstret. Radion, P1, pratar lågmält med honom. Kokkaffet är starkt, koppen är liten i hans grova hand och han dricker på bit.
Här står tiden stilla.
Mannen vet ingenting om internet, eller om politikerna i Stockholm, eller om Melodifestivalen.
Åt det ler han, nickar snett med huvudet och sörplar lite kaffe ur sin gamla kopp.
"Storstadspåfund", säger han, "är för stabor".
Det räcker.
Och jag älskar att han bara finns.
Hans existens ger mig distans.
Och det gör mig full i skratt, samtidigt som jag får ont i hjärtat.
Hur gick det till? Varför övergav vi det här?
Jag, för min del, är inte färdig med det.
Varför?
För att de lever kvar i en svunnen tid och är helt obekymrade därom.
Jag tycker att det är vackert.
Man kan köra på en skogsväg, rätt in, bort från samhällen och nutid.
Tio minuter in på vägen, börjar landskapet förändras.
Borta är taggtråden runt hagarna. I stället är det trästaket och gärdesgårdar.
Överbelagda, plana betesmarker ersätts av små skogsbeten, där träd i en dunge skuggar djuren och där gräset växer högt, eftersom det räcker och blir över till de djur som går där.
Tjugo minuter in på vägen dyker det plötsligt upp ett hus.
Det är ett rött trähus med vita knutar, litet men välskött.
Entrédörren ramas in av två rhododendron, men där går ingen någonsin in. Nej, man använder förstås köksingången.
Tvärs över gårdsplanen står en gammal lada i vinkel. Den är inte välmålad, men hel och rak.
Ute i trädgården går en farbror och rensar ogräs.
Han ser ut som min farfar gjorde för 30 år sedan.
Med böjd rygg rycker han upp maskrosor och ordnar fina kanter till grusgången.
Stannar du där och går ur bilen, så kommer du märka att allt är tyst.
Det finns inget trafikljud, inga artificiella ljud över huvud taget.
Fågelkvitter, vindens sus i skogen, gräshoppor som spelar – det är allt.
Står du stilla, så hör du hur marken talar. Den talar om tid som förflutit, om den närmaste istiden, om människornas bosättningar på 800-talet uppe vid åsen och om vargavintern år 1512. Marken här är klok och urgammal, skyndar sig inte i onödan och vet att den gamle mannen bara är här ett andetag. Men detta andetag är också viktigt och respekterat. I samförstånd lever de ihop denna korta stund, marken och mannen. Mannen brukar marken och vet att tacka för gåvorna. Marken ler och ger och uppskattar samvaron.
Jag tänker mig in i huset, till hans kök, där den korta bomullsgardinen fläktar ut genom det öppna fönstret. Radion, P1, pratar lågmält med honom. Kokkaffet är starkt, koppen är liten i hans grova hand och han dricker på bit.
Här står tiden stilla.
Mannen vet ingenting om internet, eller om politikerna i Stockholm, eller om Melodifestivalen.
Åt det ler han, nickar snett med huvudet och sörplar lite kaffe ur sin gamla kopp.
"Storstadspåfund", säger han, "är för stabor".
Det räcker.
Och jag älskar att han bara finns.
Hans existens ger mig distans.
Och det gör mig full i skratt, samtidigt som jag får ont i hjärtat.
Hur gick det till? Varför övergav vi det här?
Jag, för min del, är inte färdig med det.
måndag 21 maj 2012
Lever vi i en revolution?
Folk som kommer från krigshärjade områden lider ibland av posttraumatisk stress. De har levt under stress så länge att de blir utmattade, ljud- och ljuskänsliga m m.
Jag kände en gång en kvinna med denna diagnos. Vi träffades när jag hade min utmattningsdepression. Fastän vi kom från helt olika bakgrunder, hade vi väldigt liknande symptom.
Det tyckte vi var både roligt och märkligt.
Jag hade jobbat mig till mina problem, hon hade utsatts för krig.
Det var ju inte utan att jag kände mig som en lyxlirare...
Idag hittade jag en handbok i en byrå: En internethandbok från 1998.
I denna förklarades begrepp som cookies, domän, flikar osv.
Den hade också ett helt kapitel om "netikett - vett och etikett på internet".
Jag och maken fnissade förstås, men samtidigt tänkte jag: Vilken tid vi lever i!
Det är ungefär 15 år sedan internet dök upp i våra liv på allvar.
Nu lever vi med det. Det går inte en dag utan.
Vägbeskrivningar, varor, kontakter, marknadsföring, information, uppslagsverk – allt går via internet i första hand.
Hittar man inte det man söker, får man ta till apostlahästarna eller något så retro som en bok/vägatlas.
Teknikrevolutionen.
Den har verkligen svept över vår värld.
Allt detta har hänt inom vår levnadstid.
En oerhört stor förändring i vårt sätt att leva, tänka, agera.
Plötsligt krävs ett stort teknikkunnande. Man måste sköta sin dator lika noga som man sköter sitt hus. Det ska vara brandväggar, säkerhetskoder, ominstallationer, uppgraderingar titt som tätt och till det kommer alla nya programvaror med 1000 funktioner som vi förväntas behärska till fullo.
När ska vi hinna med det här?
Har vi givit oss själva tid för att ställa om?
Jag tror inte det.
Kanske är det så att våra depressioner också är någon sorts posttraumatisk stress?
Posttraumatisk teknikstress - en ny diagnos för den som vill ha en.
Jag kände en gång en kvinna med denna diagnos. Vi träffades när jag hade min utmattningsdepression. Fastän vi kom från helt olika bakgrunder, hade vi väldigt liknande symptom.
Det tyckte vi var både roligt och märkligt.
Jag hade jobbat mig till mina problem, hon hade utsatts för krig.
Det var ju inte utan att jag kände mig som en lyxlirare...
Idag hittade jag en handbok i en byrå: En internethandbok från 1998.
I denna förklarades begrepp som cookies, domän, flikar osv.
Den hade också ett helt kapitel om "netikett - vett och etikett på internet".
Jag och maken fnissade förstås, men samtidigt tänkte jag: Vilken tid vi lever i!
Det är ungefär 15 år sedan internet dök upp i våra liv på allvar.
Nu lever vi med det. Det går inte en dag utan.
Vägbeskrivningar, varor, kontakter, marknadsföring, information, uppslagsverk – allt går via internet i första hand.
Hittar man inte det man söker, får man ta till apostlahästarna eller något så retro som en bok/vägatlas.
Teknikrevolutionen.
Den har verkligen svept över vår värld.
Allt detta har hänt inom vår levnadstid.
En oerhört stor förändring i vårt sätt att leva, tänka, agera.
Plötsligt krävs ett stort teknikkunnande. Man måste sköta sin dator lika noga som man sköter sitt hus. Det ska vara brandväggar, säkerhetskoder, ominstallationer, uppgraderingar titt som tätt och till det kommer alla nya programvaror med 1000 funktioner som vi förväntas behärska till fullo.
När ska vi hinna med det här?
Har vi givit oss själva tid för att ställa om?
Jag tror inte det.
Kanske är det så att våra depressioner också är någon sorts posttraumatisk stress?
Posttraumatisk teknikstress - en ny diagnos för den som vill ha en.
lördag 19 maj 2012
Energifält genom kroppen
James Oschman, cellbiolog, biofysiker och pionjär inom området energimedicin menar att vi måste omvärdera vår syn på kroppen.
Kroppen är som ett levande nätverk, där alla delar har direktkontakt med varandra, säger han.
Det finns informationskanaler som inte är mekaniska, alltså inte via nerver.
Vid trauman kan t ex varje cell VETA att något har hänt, långt innan nervimpulsen nått fram ens till hjärnan.
Det måste finnas något mer än vi kan se, menar denne James.
Kroppen är uppbyggd och strukturerad på ett vis som gör att den kan fungera som sändare och mottagare.
Detta har inte uppmärksammats tillräckligt i forskningen, anser han.
Och det kan man väl hålla med om. Många av kroppens strukturer är spiralformade vilket ger dem elasticitet och bra resonansegenskaper – vilket gör att de lätt kan sättas i svängning.
Det har betydelse eftersom energi och information kan utbytas på distans genom resonans.
Tänk, nu håller västerländsk vetenskap på att bevisa det som österländsk medicin har vetat i tusentals år!
Att vi är energivarelser, som påverkas av varandra och andra kroppar/signaler.
Alla vet vi hur vi kan må i närheten av någon som mår väldigt bra – eller väldigt dåligt. Det påverkar oss.
Och vi vet hur det känns när någon går innanför vårt "personliga område" (auran).
När jag säger att jag sänder Reiki till människor (och djur) på distans, fnyser många.
Ja, jag vet INTE hur det går till, brukar jag säga. Jag vet bara att det fungerar.
Jag känner personen i fråga, kan säga var det är problem i kropp och liv, och personen i fråga känner vad jag gör där jag sitter, 50 mil bort.
Nu är jag ju inte sådan att jag måste förklara och begripa allt.
Min förmåga att förstå saker går bet redan någonstans vid telefonen.
Hur de olika orden kunde hitta rätt i telefonledningarna, grubblade jag på redan som sexåring.
(Jag förstår inte det. Lite lättare blir det att förstå nu när det är mobiltelefoner, men det är förundrande.)
Jag har bara accepterat att det här med energifält i och utanför kroppen finns, och bör respekteras.
För alla de som vill ha vetenskapliga bevis, är det förstås oerhört viktigt att forskare som James Oschman finns och jobbar vidare.
Vem vet, kanske sammansmältningen mellan västerländskt och österländskt öppnar nya dimensioner?
Kanske vi med våra gemensamma vetskaper kan komma på ytterligare tillämpningar och källor till glädje och hälsa?
Kroppen är som ett levande nätverk, där alla delar har direktkontakt med varandra, säger han.
Det finns informationskanaler som inte är mekaniska, alltså inte via nerver.
Vid trauman kan t ex varje cell VETA att något har hänt, långt innan nervimpulsen nått fram ens till hjärnan.
Det måste finnas något mer än vi kan se, menar denne James.
Kroppen är uppbyggd och strukturerad på ett vis som gör att den kan fungera som sändare och mottagare.
Detta har inte uppmärksammats tillräckligt i forskningen, anser han.
Och det kan man väl hålla med om. Många av kroppens strukturer är spiralformade vilket ger dem elasticitet och bra resonansegenskaper – vilket gör att de lätt kan sättas i svängning.
Det har betydelse eftersom energi och information kan utbytas på distans genom resonans.
Tänk, nu håller västerländsk vetenskap på att bevisa det som österländsk medicin har vetat i tusentals år!
Att vi är energivarelser, som påverkas av varandra och andra kroppar/signaler.
Alla vet vi hur vi kan må i närheten av någon som mår väldigt bra – eller väldigt dåligt. Det påverkar oss.
Och vi vet hur det känns när någon går innanför vårt "personliga område" (auran).
När jag säger att jag sänder Reiki till människor (och djur) på distans, fnyser många.
Ja, jag vet INTE hur det går till, brukar jag säga. Jag vet bara att det fungerar.
Jag känner personen i fråga, kan säga var det är problem i kropp och liv, och personen i fråga känner vad jag gör där jag sitter, 50 mil bort.
Nu är jag ju inte sådan att jag måste förklara och begripa allt.
Min förmåga att förstå saker går bet redan någonstans vid telefonen.
Hur de olika orden kunde hitta rätt i telefonledningarna, grubblade jag på redan som sexåring.
(Jag förstår inte det. Lite lättare blir det att förstå nu när det är mobiltelefoner, men det är förundrande.)
Jag har bara accepterat att det här med energifält i och utanför kroppen finns, och bör respekteras.
För alla de som vill ha vetenskapliga bevis, är det förstås oerhört viktigt att forskare som James Oschman finns och jobbar vidare.
Vem vet, kanske sammansmältningen mellan västerländskt och österländskt öppnar nya dimensioner?
Kanske vi med våra gemensamma vetskaper kan komma på ytterligare tillämpningar och källor till glädje och hälsa?
torsdag 17 maj 2012
Kollektiv censur
I stora delar av världen råder det fortfarande censur i media. Det är egentligen inte så länge sedan som vi hade det även här och i grannländerna.
Idag ser vi det som en självklarhet att kunna uttrycka oss hur vi vill. I och med internet, bloggar och egna hemsidor, har det blivit ännu mer lössläppt.
Men nu har något spännande inträffat: Någon sorts kollektiv censur.
Folk begränsar varandra.
Jag tänker på en bild från USA, tagen 9/11, som inte har kunnat publiceras förrän nu. Vad i all världen ser man då? Jo, man ser folk som solar och mår bra vid motsatta stranden av Twin Towers. De vet antagligen inte vad som har hänt, men man ser röken av katastrofen i bakgrunden.
Den bilden upplevdes alltså som så provocerande av "folk" så att den inte publicerades. Att livet gick vidare, att katastrofen inte omedelbart var en katastrof för alla – det var provokationen.
Spännande...
Och på internet är det privata företag som sätter gränserna och censurerar. YouTube har sin policy: Naket ryker direkt, men folk som bryter nacken eller gruppvåld är ok. Facebook har sin policy, som bygger på att vanliga människor som du och jag får anmäla en bild eller en person som "olämplig".
Det är en otroligt märklig utveckling.
Kommer vi att förvalta det arvet? Eller kommer det att bli "Flugornas herre"?
Och kommer det att smitta över på fler medier?
Den svarta tårtan tycker jag är ett sådant exempel, där "folkets röst" skriker högt utan att sätta sig in i frågan.
Den som lever får se...
Idag ser vi det som en självklarhet att kunna uttrycka oss hur vi vill. I och med internet, bloggar och egna hemsidor, har det blivit ännu mer lössläppt.
Men nu har något spännande inträffat: Någon sorts kollektiv censur.
Folk begränsar varandra.
Jag tänker på en bild från USA, tagen 9/11, som inte har kunnat publiceras förrän nu. Vad i all världen ser man då? Jo, man ser folk som solar och mår bra vid motsatta stranden av Twin Towers. De vet antagligen inte vad som har hänt, men man ser röken av katastrofen i bakgrunden.
Den bilden upplevdes alltså som så provocerande av "folk" så att den inte publicerades. Att livet gick vidare, att katastrofen inte omedelbart var en katastrof för alla – det var provokationen.
Spännande...
Och på internet är det privata företag som sätter gränserna och censurerar. YouTube har sin policy: Naket ryker direkt, men folk som bryter nacken eller gruppvåld är ok. Facebook har sin policy, som bygger på att vanliga människor som du och jag får anmäla en bild eller en person som "olämplig".
Det är en otroligt märklig utveckling.
Kommer vi att förvalta det arvet? Eller kommer det att bli "Flugornas herre"?
Och kommer det att smitta över på fler medier?
Den svarta tårtan tycker jag är ett sådant exempel, där "folkets röst" skriker högt utan att sätta sig in i frågan.
Den som lever får se...
onsdag 16 maj 2012
Åldrandemyten
"Man får ju stå ut med lite värk i min ålder, det är så det blir när man blir gammal."
Nej.
Det är faktiskt en myt.
Vi behöver absolut inte åldras på det sättet!
Det är klart att tiden går (på något sätt). Men hur det påverkar våra kroppar och själar, avgör vi till stor del själva!
När vi utsätts för slitage och inte lyckas reparera oss, åldras cellerna. Det är sant. Sant är också att det har väldigt tätt samband med näringen - vitaminerna, mineralerna och antioxidanterna sköter reparationerna. Får vi i oss för lite av detta, lägger kroppen ner vissa funktioner som den inte har råd att driva längre. Vi får kanske hudproblem, högt blodtryck, håravfall eller allergier. Vi har inte samma kraft längre, inte samma styrka eller stamina. Vi är tröttare, orkar mindre och känner oss mindre energiska. Och om vi inte har ätit riktigt bra, har vi kanske sämre näringsupptag i tarmen. Tarmreceptorerna är inaktiva, eller belagda med något, vilket gör att vi tar upp mindre näring.
Vi kallar det för åldrande.
Egentligen handlar det dock om näringsbrist och följder av detta.
Men här kommer det coola:
Vi kan faktiskt motverka detta "åldrande"!
Genom att tillföra näring, och renovera cellerna så att de börjar köra igång sovande funktioner.
Låter det som hokus pokus?
Det är det inte.
Det är spetsforskning!
Några forskare i USA har forskat fram vad det är som går in i cellerna och får dem att sätta igång sovande funktioner, damma av reparationshandböckerna och sätta fart på föryngringsprocessen. De kallar det "AgeLoc".
De har ett litet näringspiller som heter Vitality, som består av tre helt naturliga beståndsdelar med fantastiska egenskaper: De går in i cellkärnan (precis som D-vitamin gör) och djuprenoverar. Dessa forskare pratar om att återgå till ursprungsritningen, the blueprint, och att 92% går att återställa!
Jag äter dem.
Hittills har jag fått enormt mycket bättre syn, blivit piggare och lugnare.
Jag tror att jag kommer att bli av med fler krämpor på sikt.
Ja jädrar - när jag är 45 kommer jag att känna mig som 25! (Jag känner mig redan som 29 nu.)
Vitality. Lägg det på minnet.
Och läs mer här: AgeLoc
Nej.
Det är faktiskt en myt.
Vi behöver absolut inte åldras på det sättet!
Det är klart att tiden går (på något sätt). Men hur det påverkar våra kroppar och själar, avgör vi till stor del själva!
När vi utsätts för slitage och inte lyckas reparera oss, åldras cellerna. Det är sant. Sant är också att det har väldigt tätt samband med näringen - vitaminerna, mineralerna och antioxidanterna sköter reparationerna. Får vi i oss för lite av detta, lägger kroppen ner vissa funktioner som den inte har råd att driva längre. Vi får kanske hudproblem, högt blodtryck, håravfall eller allergier. Vi har inte samma kraft längre, inte samma styrka eller stamina. Vi är tröttare, orkar mindre och känner oss mindre energiska. Och om vi inte har ätit riktigt bra, har vi kanske sämre näringsupptag i tarmen. Tarmreceptorerna är inaktiva, eller belagda med något, vilket gör att vi tar upp mindre näring.
Vi kallar det för åldrande.
Egentligen handlar det dock om näringsbrist och följder av detta.
Men här kommer det coola:
Vi kan faktiskt motverka detta "åldrande"!
Genom att tillföra näring, och renovera cellerna så att de börjar köra igång sovande funktioner.
Låter det som hokus pokus?
Det är det inte.
Det är spetsforskning!
Några forskare i USA har forskat fram vad det är som går in i cellerna och får dem att sätta igång sovande funktioner, damma av reparationshandböckerna och sätta fart på föryngringsprocessen. De kallar det "AgeLoc".
De har ett litet näringspiller som heter Vitality, som består av tre helt naturliga beståndsdelar med fantastiska egenskaper: De går in i cellkärnan (precis som D-vitamin gör) och djuprenoverar. Dessa forskare pratar om att återgå till ursprungsritningen, the blueprint, och att 92% går att återställa!
Jag äter dem.
Hittills har jag fått enormt mycket bättre syn, blivit piggare och lugnare.
Jag tror att jag kommer att bli av med fler krämpor på sikt.
Ja jädrar - när jag är 45 kommer jag att känna mig som 25! (Jag känner mig redan som 29 nu.)
Vitality. Lägg det på minnet.
Och läs mer här: AgeLoc
tisdag 15 maj 2012
Att gå mellan regndropparna
I en väldigt fin låt sjungs det "she walks between the raindrops" (Marc Spiro). Jag begrep aldrig riktigt vad det handlade om, förrän det plötsligt en dag gick upp ett liljeholmens för mig.
Det var en regnig dag i Stockholm. Min mamma hade regnjacka och paraply och oroade sig över att jag bara hade en stickad tröja. "Det är ingen fara", sa jag, "jag går mellan regndropparna".
Och så gjorde jag det.
Det går faktiskt! Åtminstone känns det så.
Det handlar om inställning.
Tror man att man ska bli blöt och bekymrar sig över det, så kommer man ju att uppleva varje regndroppe som smärtande och oerhört blöt. Om man istället ser utrymmet mellan vattnet (som ju faktiskt är större och mer än vattnet) så upplever man luften i stället.
Min älskade son är i den åldern (10 år) då man inte kan se bortom sig själv. Han tror att allt som händer, är riktat åt honom. "Ånej, nu regnar det på mig också! Typiskt, jag som ska spela fotbollsmatch! Varför regnar det just på mig?"
Jag försöker förklara att det regnar just i det här området just nu och att det inte har med honom att göra. Det är bara något som händer.
Vissa vuxna har inte kommit över det där stadiet. De tror att allt som händer händer DEM, att det drabbar dem, att det beror på dem eller något de inte har gjort. De kan inte se förbi sig själva (har hamnat i narcissism) och kan inte se att vissa saker bara händer. Det regnar. Det hade regnat där ifall de hade varit i Thailand, alldeles oberoende av vad de hade gjort eller tänkt.
Och då tänker jag: Om man fokuserar en massa sur energi runt sin egen person, så kommer dåliga saker att börja hända. Sådant som faktiskt inte hade behövt hända. Stukade fötter, att man missar bussen osv.
Bättre då att gå mellan regndropparna.
Visst, det regnar. Och här går jag. Men jag kan välja att se dropparna – eller luften emellan. Och det jag fokuserar på, får jag mer av.
She walks between the raindrops
The sole of her feet don't touch the ground anymore
She'll wait, wait for her soulmate
patiently day by day 'til the good days are gone
But the water runs under the bridge
And the earth makes her way around the sun
and the holy man searches his soul only to find no one
And yesterdays music is gone only God can illumine what's right
but I know if I had her with me I swear there would be
peace in the world tonight
Marc Spiro, Between the raindrops
Det var en regnig dag i Stockholm. Min mamma hade regnjacka och paraply och oroade sig över att jag bara hade en stickad tröja. "Det är ingen fara", sa jag, "jag går mellan regndropparna".
Och så gjorde jag det.
Det går faktiskt! Åtminstone känns det så.
Det handlar om inställning.
Tror man att man ska bli blöt och bekymrar sig över det, så kommer man ju att uppleva varje regndroppe som smärtande och oerhört blöt. Om man istället ser utrymmet mellan vattnet (som ju faktiskt är större och mer än vattnet) så upplever man luften i stället.
Min älskade son är i den åldern (10 år) då man inte kan se bortom sig själv. Han tror att allt som händer, är riktat åt honom. "Ånej, nu regnar det på mig också! Typiskt, jag som ska spela fotbollsmatch! Varför regnar det just på mig?"
Jag försöker förklara att det regnar just i det här området just nu och att det inte har med honom att göra. Det är bara något som händer.
Vissa vuxna har inte kommit över det där stadiet. De tror att allt som händer händer DEM, att det drabbar dem, att det beror på dem eller något de inte har gjort. De kan inte se förbi sig själva (har hamnat i narcissism) och kan inte se att vissa saker bara händer. Det regnar. Det hade regnat där ifall de hade varit i Thailand, alldeles oberoende av vad de hade gjort eller tänkt.
Och då tänker jag: Om man fokuserar en massa sur energi runt sin egen person, så kommer dåliga saker att börja hända. Sådant som faktiskt inte hade behövt hända. Stukade fötter, att man missar bussen osv.
Bättre då att gå mellan regndropparna.
Visst, det regnar. Och här går jag. Men jag kan välja att se dropparna – eller luften emellan. Och det jag fokuserar på, får jag mer av.
She walks between the raindrops
The sole of her feet don't touch the ground anymore
She'll wait, wait for her soulmate
patiently day by day 'til the good days are gone
But the water runs under the bridge
And the earth makes her way around the sun
and the holy man searches his soul only to find no one
And yesterdays music is gone only God can illumine what's right
but I know if I had her with me I swear there would be
peace in the world tonight
Marc Spiro, Between the raindrops
måndag 14 maj 2012
Mätbar hälsa
Hur mäter man hälsa?
I vår naturvetenskapliga värld vill vi gärna ha absoluta mått, mått som kan bevisas och göras om. Vi får förstås lite problem med större begrepp, som hälsa, i detta.
För att mäta det, måste man först definiera det.
Vad är hälsa? Jag vet inte. Min tanke är att det måste handla om upplevda begränsningar på något vis.
Om en förkylning hindrar en från att jobba, är det väl ohälsa.
Om migränanfallet gör att man missar konserten, är det ohälsa.
Upplever man att man inte når ner för att knyta skorna, borde det klassas som ohälsa.
Men att inte kunna se utan glasögon – är det ohälsa?
Nej, inte som vi tänker idag.
Jag är dock inte helt säker... Det är givetvis ganska lätt åtgärdat, glasögon eller linser, men egentligen...
Jag har fått höra att jag drar allting till näringsnivån.
"Enligt dig beror ju ALLTING på näringsbrist." Nej, det vill jag inte påstå. Däremot blir det MÄTBART i näringsbristen.
Hur uppstod problemet?
Ja, det beror minsann på.
Ta t ex en depression, säg en utmattninsdepression. Hur uppstår den? Genom att man inte lyssnar på sina signaler, att man inte värdesätter sig själv nog att säga nej eller vila, att man vill prestera max hela tiden, att man inte respekterar kroppens behov. Bakom detta ligger förstås uppfostran/uppväxt, livspåverkan – och i någon mån gener. Men vad händer i den här processen? Jo, vi börjar äta snabbmat och stressmat (processad mat, tillsatser, socker), så vi får i oss mindre näringsämnen där. Sedan sover vi mindre/sämre, vilket också kostar näring. Dessutom blir vi stressade när vi försöker göra för mycket, och stress kostar mycket mer näring. Så vi får in mindre och tar ut mer från näringskontot. Det går ju bara ett tag – sedan är vi bankrutta! Och då kommer en massa symptom: Trötthet, värk, nedstämdhet, ångest...
Depressionen blir mätbar i näringsvärdet.
Beror den på näringsbrist? Nej, inte egentligen. Åtminstone inte alltid. De bakomliggande orsakerna är helt andra. Men alla depressioner, oavsett om de har startat med hårt arbete, sorg, trauma eller något annat, går att MÄTA i näringsvärdet.
Och första steget för att ORKA BÖRJA JOBBA med de bakomliggande orsakerna, är att få tillbaka en hyfsad näringsstatus. Hävdar åtminstone jag. Hur ska man annars kunna göra de förändringar som måste göras? Vi måste stoppa i energi och byggstenar, så att vi kan börja bygga en ny grund att stå på.
Så på något sätt kokar det ihop sig till näring på slutet.
Och oavsett vad man tittar på – högt blodtryck, allergier, koncentrationssvårigheter, magproblem – så är näring en god start. Börja med att skaffa förutsättningar för förändring, och gör sedan nödvändiga förändringar.
Så tänker i alla fall jag.
I vår naturvetenskapliga värld vill vi gärna ha absoluta mått, mått som kan bevisas och göras om. Vi får förstås lite problem med större begrepp, som hälsa, i detta.
För att mäta det, måste man först definiera det.
Vad är hälsa? Jag vet inte. Min tanke är att det måste handla om upplevda begränsningar på något vis.
Om en förkylning hindrar en från att jobba, är det väl ohälsa.
Om migränanfallet gör att man missar konserten, är det ohälsa.
Upplever man att man inte når ner för att knyta skorna, borde det klassas som ohälsa.
Men att inte kunna se utan glasögon – är det ohälsa?
Nej, inte som vi tänker idag.
Jag är dock inte helt säker... Det är givetvis ganska lätt åtgärdat, glasögon eller linser, men egentligen...
Jag har fått höra att jag drar allting till näringsnivån.
"Enligt dig beror ju ALLTING på näringsbrist." Nej, det vill jag inte påstå. Däremot blir det MÄTBART i näringsbristen.
Hur uppstod problemet?
Ja, det beror minsann på.
Ta t ex en depression, säg en utmattninsdepression. Hur uppstår den? Genom att man inte lyssnar på sina signaler, att man inte värdesätter sig själv nog att säga nej eller vila, att man vill prestera max hela tiden, att man inte respekterar kroppens behov. Bakom detta ligger förstås uppfostran/uppväxt, livspåverkan – och i någon mån gener. Men vad händer i den här processen? Jo, vi börjar äta snabbmat och stressmat (processad mat, tillsatser, socker), så vi får i oss mindre näringsämnen där. Sedan sover vi mindre/sämre, vilket också kostar näring. Dessutom blir vi stressade när vi försöker göra för mycket, och stress kostar mycket mer näring. Så vi får in mindre och tar ut mer från näringskontot. Det går ju bara ett tag – sedan är vi bankrutta! Och då kommer en massa symptom: Trötthet, värk, nedstämdhet, ångest...
Depressionen blir mätbar i näringsvärdet.
Beror den på näringsbrist? Nej, inte egentligen. Åtminstone inte alltid. De bakomliggande orsakerna är helt andra. Men alla depressioner, oavsett om de har startat med hårt arbete, sorg, trauma eller något annat, går att MÄTA i näringsvärdet.
Och första steget för att ORKA BÖRJA JOBBA med de bakomliggande orsakerna, är att få tillbaka en hyfsad näringsstatus. Hävdar åtminstone jag. Hur ska man annars kunna göra de förändringar som måste göras? Vi måste stoppa i energi och byggstenar, så att vi kan börja bygga en ny grund att stå på.
Så på något sätt kokar det ihop sig till näring på slutet.
Och oavsett vad man tittar på – högt blodtryck, allergier, koncentrationssvårigheter, magproblem – så är näring en god start. Börja med att skaffa förutsättningar för förändring, och gör sedan nödvändiga förändringar.
Så tänker i alla fall jag.
söndag 13 maj 2012
Ett sjukt Sverige
Hur kan ni må så dåligt i Sverige?
Så frågade en ayurvedisk läkare, indier, vid ett besök i Svea rike.
"Ni har rent vatten, frisk luft, gott om mat och hög levnadskvalitet. Ändå är ni så sjuka och olyckliga, mycket sjukare än i Indien."
Det är en mycket bra reflektion.
Jag tittar på TV. Lyxfällan, Älskling du har blivit en tjockis, Arge snickaren, Maniska samlare... Samtliga bevis på att vi lever i ett icke välmående samhälle. Ett samhälle där det fysiska har fått ta över helt och hållet! Där det är viktigt hur man ser ut, men inte vad man stoppar i sig. Där vi ska leva i snygga hem och ha vackra saker, men inte ta hand om oss själva varken psykiskt, emotionellt eller andligt.
På Facebook ser jag att folk är sjuka ofta, att barn är sjuka ofta och att operationer av alla de slag utförs som en del av vardagen. Jag och min familj var där själva för några år sedan, och trodde att det var normalt. Det är det givetvis inte – normalstatus är att vara frisk!
Att vara frisk, dvs smärtfri och utan besvär av något slag, är något vi alla kan få uppleva. Det är inte långt bort och det handlar inte om gener.
Får vi tillräckligt med näring av det rätta slaget, så kan kroppen självläka.
Har vi mod att rensa ut gammalt skräp, trauman, beroenden och belastningar, så slipper vi smärta.
Vi bör också ha någon sorts relation till vårt andliga jag, dvs en känsla för vad som finns men inte syns och hur saker och ting hänger ihop.
Om vi sedan lever, sover, andas och umgås, så ordnar det sig.
Ta hand om dig på alla plan: Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt!
Det är du värd!
Så frågade en ayurvedisk läkare, indier, vid ett besök i Svea rike.
"Ni har rent vatten, frisk luft, gott om mat och hög levnadskvalitet. Ändå är ni så sjuka och olyckliga, mycket sjukare än i Indien."
Det är en mycket bra reflektion.
Jag tittar på TV. Lyxfällan, Älskling du har blivit en tjockis, Arge snickaren, Maniska samlare... Samtliga bevis på att vi lever i ett icke välmående samhälle. Ett samhälle där det fysiska har fått ta över helt och hållet! Där det är viktigt hur man ser ut, men inte vad man stoppar i sig. Där vi ska leva i snygga hem och ha vackra saker, men inte ta hand om oss själva varken psykiskt, emotionellt eller andligt.
På Facebook ser jag att folk är sjuka ofta, att barn är sjuka ofta och att operationer av alla de slag utförs som en del av vardagen. Jag och min familj var där själva för några år sedan, och trodde att det var normalt. Det är det givetvis inte – normalstatus är att vara frisk!
Att vara frisk, dvs smärtfri och utan besvär av något slag, är något vi alla kan få uppleva. Det är inte långt bort och det handlar inte om gener.
Får vi tillräckligt med näring av det rätta slaget, så kan kroppen självläka.
Har vi mod att rensa ut gammalt skräp, trauman, beroenden och belastningar, så slipper vi smärta.
Vi bör också ha någon sorts relation till vårt andliga jag, dvs en känsla för vad som finns men inte syns och hur saker och ting hänger ihop.
Om vi sedan lever, sover, andas och umgås, så ordnar det sig.
Ta hand om dig på alla plan: Fysiskt, psykiskt, emotionellt och andligt!
Det är du värd!
lördag 12 maj 2012
Barnminnen
Jag har verkligen sporadiska minnen från min uppväxt.
Och det jag minns, är (förhoppningsvis) inte representativt för min vardag.
Undrar varför?
Tre minnen från dagis har jag: När vi broderade (jag kommer fortfarande ihåg de olika stygnen), när fröken Elisabeth hade med sig sin boxer till dagis och jag sprang runt runt hela dagis med den tills mina tår blödde och dagen då vi lärde oss rensa samt steka sill. Normalt?
Jag kommer ihåg att det blev ett väldigt ståhej kring en svartvit flugsnappare som jag gjorde i lera i skolan (eller på dagis). Mamma och pappa tyckte den var så fantastisk att min äldre syster fick ett bryt av avundsjuka och jag gömde lerskulpturen i städgarderoben.
Skolan? Ingenting. Utom grupparbetet om Spanien i trean, då vi kalkerade av en tecknad pubertetspojke till stranden på omslaget.
Och chokladcigaretterna som man kunde beställa av Katalin, när hon åkte till Jugoslavien på sommaren?
Inte kan jag minnas om vi åt kvällsfika på vardagarna.
Däremot minns jag Camilla och Pernilla, svarte man i skogen och farbror Gran.
Kommer jag ihåg något jag lärde mig? Ytterst tveksamt.
Men jag minns att vi lekte herre på täppan och jag vann.
Och att Anna-Lenas bror Peter lekte båt med mjölkpaketet när han var 13 år.
Kommer jag ihåg en enda lektion från högstadiet? Japp: Barnkunskapen, för den kändes så oerhört onödig. Och faktiskt många bildlektioner, en och annan gympalektion och min franskafröken. "Bonjour mes amis! Ca va?"
Men jag kommer bättre ihåg hur Anna, Annika, Therese och jag stickade tröjor på kvällarna till inspelade blandband från radion. Och Europe. Mycket Europe.
Jag kommer ihåg snurrstolen i storasysters rum när jag fick lyssna på Noice första gången.
Att sova skavfötter med min lillasyster när jag hade drömt mardrömmar.
Glaspärlebutiken i närheten av Södertälje, tyg-Grottan i Jordbro och alla kläder jag sytt eller köpt. Samt i vilka affärer varje plagg och sko inhandlades.
Jag minns alla maträtter som jag har varit med och lagat.
Alla platser jag någonsin varit på och hur man kom dit.
Alla typer av handarbeten och hur man målar hus.
Och nästan alla sånger som jag någonsin har sjungit. Alla verser.
Barndomen ska förbereda en för vuxenlivet, sägs det.
Med tanke på det, kan jag inte låta bli att undra stilla över min hjärnas urval.
Det är ju oerhört tursamt att det inte gick värre än det gick...
Och det jag minns, är (förhoppningsvis) inte representativt för min vardag.
Undrar varför?
Tre minnen från dagis har jag: När vi broderade (jag kommer fortfarande ihåg de olika stygnen), när fröken Elisabeth hade med sig sin boxer till dagis och jag sprang runt runt hela dagis med den tills mina tår blödde och dagen då vi lärde oss rensa samt steka sill. Normalt?
Jag kommer ihåg att det blev ett väldigt ståhej kring en svartvit flugsnappare som jag gjorde i lera i skolan (eller på dagis). Mamma och pappa tyckte den var så fantastisk att min äldre syster fick ett bryt av avundsjuka och jag gömde lerskulpturen i städgarderoben.
Skolan? Ingenting. Utom grupparbetet om Spanien i trean, då vi kalkerade av en tecknad pubertetspojke till stranden på omslaget.
Och chokladcigaretterna som man kunde beställa av Katalin, när hon åkte till Jugoslavien på sommaren?
Inte kan jag minnas om vi åt kvällsfika på vardagarna.
Däremot minns jag Camilla och Pernilla, svarte man i skogen och farbror Gran.
Kommer jag ihåg något jag lärde mig? Ytterst tveksamt.
Men jag minns att vi lekte herre på täppan och jag vann.
Och att Anna-Lenas bror Peter lekte båt med mjölkpaketet när han var 13 år.
Kommer jag ihåg en enda lektion från högstadiet? Japp: Barnkunskapen, för den kändes så oerhört onödig. Och faktiskt många bildlektioner, en och annan gympalektion och min franskafröken. "Bonjour mes amis! Ca va?"
Men jag kommer bättre ihåg hur Anna, Annika, Therese och jag stickade tröjor på kvällarna till inspelade blandband från radion. Och Europe. Mycket Europe.
Jag kommer ihåg snurrstolen i storasysters rum när jag fick lyssna på Noice första gången.
Att sova skavfötter med min lillasyster när jag hade drömt mardrömmar.
Glaspärlebutiken i närheten av Södertälje, tyg-Grottan i Jordbro och alla kläder jag sytt eller köpt. Samt i vilka affärer varje plagg och sko inhandlades.
Jag minns alla maträtter som jag har varit med och lagat.
Alla platser jag någonsin varit på och hur man kom dit.
Alla typer av handarbeten och hur man målar hus.
Och nästan alla sånger som jag någonsin har sjungit. Alla verser.
Barndomen ska förbereda en för vuxenlivet, sägs det.
Med tanke på det, kan jag inte låta bli att undra stilla över min hjärnas urval.
Det är ju oerhört tursamt att det inte gick värre än det gick...
torsdag 10 maj 2012
Det är inte sjukskrivningarna som är problemet!
Jag har varit långtidssjukskriven. Jag vet hur det är. Att inte för sitt liv kunna vända skutan, trots att man kämpar som ett djur. Att tampas med läkare som inte vet vem man är, med försäkringspengar. Att inte ha ork att bry sig, trots att det är levebrödet för ens barn som står på spel.
Tro mig: Jag vet.
Jag vet också vad det krävs för att komma tillbaka: En jävla vilja.
Och ihärdighet, nyfikenhet och kunskap.
Personligen hade jag definitivt varit sjukskriven fortfarande om jag hade följt sjukvårdens råd och de uppritade linjerna. Nu är ju jag född med ett sjuhelvetes driv, och tog mig därför vidare, sökte andra vägar. Det är jag fantastiskt tacksam för!
Idag jagar Försäkringskassan människor som ska "omprövas". Det är hårdare tag som gäller – nu minsann, ska smitarna tillbaka i arbete!
Jag har ingenting emot det, så länge det är rimligt och rättssäkert. Så länge det inte handlar om att landa på vissa siffror i någon rapport.
Här är dock några frågor från en som varit i systemet:
1 Varför är näringslivet så osunt?
Det är hårt på våra arbetsplatser idag. När någon mår dåligt, klagar kollegorna på att han eller hon inte drar sitt strå till stacken. Vi får inte sörja när någon går bort, vi får inte lite slack på linan när vi har det svårt. Prestera är det som gäller, och max helst hela tiden. Som chef borde man vara mer försiktig med sitt kapital, och sätta in insatser tidigare. Skaffa en psykolog till änklingen, låt den överstressade trebarnsmamman gå en timme tidigare varje dag under en period (med bibehållen lön), ryck in och hjälps åt att göra de arbetsuppgifter som sackar efter. Och vi som är arbetskamrater måste hjälpa till och rycka in. Det är så det är att vara medmänniska. Punkt.
2 Varför får man ingen hjälp?
När någon är så sjuk att de inte kan arbeta, borde hela vårdapparaten köra igång på alla cylindrar. Så är det inte i Sverige idag. Nej, då får man stå i kö till specialister och terapeuter, ofta upp till ett år. Och under detta år hinner man gå ner sig ytterligare... Dessutom är vården oengagerad och föråldrad, fyrkantig och dåligt påläst om nya forskningsrön.
3 Varför får man inte jobba deltid?
De tjänster som annonseras är nästan alltid heltidstjänster. Det innebär att för en sjukskriven person som är på väg tillbaka, är det bara "låtsasjobb" som gäller. Man måste gå via olika typer av praktikplatser, ofta oorganiserade och struliga, för att komma tillbaka till jobb. Alla orkar inte.
Man får heller inte jobba deltid och stämpla upp till heltid längre. Hyresbidrag, socialbidrag osv försvinner (eller begränsas) också direkt då man börjar jobba. Det begränsar förstås också möjligheterna. Många är de som känner att de inte klarar att jobba heltid, och därför måste de försöka vara sjukskrivna på heltid i stället. Det lönar sig helt enkelt bättre.
Om prestationskraven är så stora på arbetsplatserna, att man inte ens kan få sörja sitt barn som har dött eller gråter varje dag på jobbet, är det inte konstigt att man blir sjuk. Om man känner att alla tycker att man är "jobbig" dessutom, är det inte konstigt om man blir sjukskriven. Om man inte får vård som gör en bättre, blir det förstås långvarigt. Och ifall man lyckas rehabilitera sig själv, så måste man gå från 0 till 100 – eller anpassa sig till ett långsamt och oorganiserat system.
Alla krav ställs på vårdtagaren, inga krav på systemen som hanterar denne.
Dessutom måste vi ompröva hur mycket det är rimligt att förvärvsarbeta.
Och hur höga krav man kan ha på varandra.
Inte förrän det händer, kommer vi få rätt på sjukskrivningarna.
Tro mig: Jag vet.
Jag vet också vad det krävs för att komma tillbaka: En jävla vilja.
Och ihärdighet, nyfikenhet och kunskap.
Personligen hade jag definitivt varit sjukskriven fortfarande om jag hade följt sjukvårdens råd och de uppritade linjerna. Nu är ju jag född med ett sjuhelvetes driv, och tog mig därför vidare, sökte andra vägar. Det är jag fantastiskt tacksam för!
Idag jagar Försäkringskassan människor som ska "omprövas". Det är hårdare tag som gäller – nu minsann, ska smitarna tillbaka i arbete!
Jag har ingenting emot det, så länge det är rimligt och rättssäkert. Så länge det inte handlar om att landa på vissa siffror i någon rapport.
Här är dock några frågor från en som varit i systemet:
1 Varför är näringslivet så osunt?
Det är hårt på våra arbetsplatser idag. När någon mår dåligt, klagar kollegorna på att han eller hon inte drar sitt strå till stacken. Vi får inte sörja när någon går bort, vi får inte lite slack på linan när vi har det svårt. Prestera är det som gäller, och max helst hela tiden. Som chef borde man vara mer försiktig med sitt kapital, och sätta in insatser tidigare. Skaffa en psykolog till änklingen, låt den överstressade trebarnsmamman gå en timme tidigare varje dag under en period (med bibehållen lön), ryck in och hjälps åt att göra de arbetsuppgifter som sackar efter. Och vi som är arbetskamrater måste hjälpa till och rycka in. Det är så det är att vara medmänniska. Punkt.
2 Varför får man ingen hjälp?
När någon är så sjuk att de inte kan arbeta, borde hela vårdapparaten köra igång på alla cylindrar. Så är det inte i Sverige idag. Nej, då får man stå i kö till specialister och terapeuter, ofta upp till ett år. Och under detta år hinner man gå ner sig ytterligare... Dessutom är vården oengagerad och föråldrad, fyrkantig och dåligt påläst om nya forskningsrön.
3 Varför får man inte jobba deltid?
De tjänster som annonseras är nästan alltid heltidstjänster. Det innebär att för en sjukskriven person som är på väg tillbaka, är det bara "låtsasjobb" som gäller. Man måste gå via olika typer av praktikplatser, ofta oorganiserade och struliga, för att komma tillbaka till jobb. Alla orkar inte.
Man får heller inte jobba deltid och stämpla upp till heltid längre. Hyresbidrag, socialbidrag osv försvinner (eller begränsas) också direkt då man börjar jobba. Det begränsar förstås också möjligheterna. Många är de som känner att de inte klarar att jobba heltid, och därför måste de försöka vara sjukskrivna på heltid i stället. Det lönar sig helt enkelt bättre.
Om prestationskraven är så stora på arbetsplatserna, att man inte ens kan få sörja sitt barn som har dött eller gråter varje dag på jobbet, är det inte konstigt att man blir sjuk. Om man känner att alla tycker att man är "jobbig" dessutom, är det inte konstigt om man blir sjukskriven. Om man inte får vård som gör en bättre, blir det förstås långvarigt. Och ifall man lyckas rehabilitera sig själv, så måste man gå från 0 till 100 – eller anpassa sig till ett långsamt och oorganiserat system.
Alla krav ställs på vårdtagaren, inga krav på systemen som hanterar denne.
Dessutom måste vi ompröva hur mycket det är rimligt att förvärvsarbeta.
Och hur höga krav man kan ha på varandra.
Inte förrän det händer, kommer vi få rätt på sjukskrivningarna.
onsdag 9 maj 2012
Målarfilosofi
Jag målar. Träpanel. Det är inte första gången, eftersom vi bor i en gammal prästgård. 1920, när det här huset byggdes, var det på modet med träpanel vill jag lova. I alla garderober, förråd, förvaringsutrymmen och skrubbar sitter det träpanel. Familjen som bodde här innan oss renoverade också huset "ålderstroget": De satte in ytterligare träpanel. I taken, på väggarna – till och med i badrummet.
Tyvärr hade de inte ork (eller lust) att måla den, så vi flyttade in i en finsk bastu på 300 kvadrat. Åldrad, vaxad (eller obehandlad) furu överallt. GAH! Murrigt 70-tal. Inte min grej.
Så i femton år har jag målat. Tak: Tre strykningar – uppåt.
Ny träpanel: Tre stykningar.
Gammal träpanel i garderober: Spärrgrund och ytterligare tre strykningar.
Det blir fint, det blir det.
Men jag är hjärtinnerligt trött på detta penselstrykande.
För det är så pilligt! Man ska peta in färg i springorna mellan plankorna, extra på kvistarna och stryka jämnt ovanpå.
En positiv sak med att måla:
Det syns vad man har gjort. Och det känns alltid bra efteråt, ungefär som städning.
Något som jag dock behöver lära mig är att börja i rätt ände.
Jag börjar lite mitt i, liksom. Först kör jag igång med råddandet; flyttar ut saker, bär och kånkar, möblerar om, täcker golv, klär om mig själv och bär fram målarfärg. När jag grabbar tag i målarpenseln och börjar, inser jag att det går dumma sladdar där jag ska måla. Först försöker jag måla runt och under, men inser snart att det inte blir så fint. Då får jag försöka lossa på dem. Snabbt begriper jag att jag måste hämta en mejsel och ta bort eluttag och dosor. Fast då måste jag nog stänga av strömmen först. Och borde jag inte ha dammtorkat hela panelen först?
Det är sån jag är. Lite tur är det, för om jag tänkte på allt som borde göras innan man får sätta igång med det riktiga arbetet, hade jag aldrig fått tummen ur.
Det är min makes problematik, enligt min privata analys. Han vet för mycket för sitt eget bästa och bedömer alltid tidsåtgången oerhört pessimistiskt. Jag tänker: "Måla om en 8 kvadratmeter stor garderob? Tja, några dagar efter jobbet. Blir nog klart i helgen." Han tänker: "Ta bort elen, en dag. Dra om bredbandskabeln, en dag. Handla färg, en dag. Rådda, en dag. Grunda, tre dagar. Måla, tre dagar. Sätta upp nytt tak, 1 dag. Köpa en heltäckningsmatta, fem dagar. (Han har lite svårt med shopping.) Lägga in heltäckningsmatta, en dag. Inreda garderoben, en dag." I hans värld tar det 18 dagar. I min 5. Låt oss säga att det är en utmaning för vårt äktenskap.
En annan positiv sak med att måla:
Man tänker bra.
I alla fall jag. I alla fall bättre än vanligt.
Så fort jag har något för händer, sätter hjärnan igång på högvarv.
Det är för att jag har en kinestetisk lärstil, har jag förstått.
(Vi är de där "bråkiga" eleverna som inte kunde sitta still, som pillade/klottrade/vägde på stolen.)
Idag var det tråkigt efter två plankor.
Då klämde jag på radion, men det hjälpte föga.
Så plötsligt började tankarna fara iväg. En stund senare hade jag massor med nya, bra idéer, spirituella tankar och löste allehanda världsproblem på egen hand.
Av en händelse läste jag på burken: Sörj för god ventilation.
Hm... Dit räknas inte en stängd garderob, va?
Jag tror att fantasin fick lite hjälp den här gången...
Nåja, urinvånare i jordens alla hörn har rökt på, druckit dekokter på spännande örter och käkat svampar för att bli extra kreativa och komma "närmre skapelsen".
Kanske är målarfärg ett ok alternativ för den händiga hemmamamman?
Tyvärr hade de inte ork (eller lust) att måla den, så vi flyttade in i en finsk bastu på 300 kvadrat. Åldrad, vaxad (eller obehandlad) furu överallt. GAH! Murrigt 70-tal. Inte min grej.
Så i femton år har jag målat. Tak: Tre strykningar – uppåt.
Ny träpanel: Tre stykningar.
Gammal träpanel i garderober: Spärrgrund och ytterligare tre strykningar.
Det blir fint, det blir det.
Men jag är hjärtinnerligt trött på detta penselstrykande.
För det är så pilligt! Man ska peta in färg i springorna mellan plankorna, extra på kvistarna och stryka jämnt ovanpå.
En positiv sak med att måla:
Det syns vad man har gjort. Och det känns alltid bra efteråt, ungefär som städning.
Något som jag dock behöver lära mig är att börja i rätt ände.
Jag börjar lite mitt i, liksom. Först kör jag igång med råddandet; flyttar ut saker, bär och kånkar, möblerar om, täcker golv, klär om mig själv och bär fram målarfärg. När jag grabbar tag i målarpenseln och börjar, inser jag att det går dumma sladdar där jag ska måla. Först försöker jag måla runt och under, men inser snart att det inte blir så fint. Då får jag försöka lossa på dem. Snabbt begriper jag att jag måste hämta en mejsel och ta bort eluttag och dosor. Fast då måste jag nog stänga av strömmen först. Och borde jag inte ha dammtorkat hela panelen först?
Det är sån jag är. Lite tur är det, för om jag tänkte på allt som borde göras innan man får sätta igång med det riktiga arbetet, hade jag aldrig fått tummen ur.
Det är min makes problematik, enligt min privata analys. Han vet för mycket för sitt eget bästa och bedömer alltid tidsåtgången oerhört pessimistiskt. Jag tänker: "Måla om en 8 kvadratmeter stor garderob? Tja, några dagar efter jobbet. Blir nog klart i helgen." Han tänker: "Ta bort elen, en dag. Dra om bredbandskabeln, en dag. Handla färg, en dag. Rådda, en dag. Grunda, tre dagar. Måla, tre dagar. Sätta upp nytt tak, 1 dag. Köpa en heltäckningsmatta, fem dagar. (Han har lite svårt med shopping.) Lägga in heltäckningsmatta, en dag. Inreda garderoben, en dag." I hans värld tar det 18 dagar. I min 5. Låt oss säga att det är en utmaning för vårt äktenskap.
En annan positiv sak med att måla:
Man tänker bra.
I alla fall jag. I alla fall bättre än vanligt.
Så fort jag har något för händer, sätter hjärnan igång på högvarv.
Det är för att jag har en kinestetisk lärstil, har jag förstått.
(Vi är de där "bråkiga" eleverna som inte kunde sitta still, som pillade/klottrade/vägde på stolen.)
Idag var det tråkigt efter två plankor.
Då klämde jag på radion, men det hjälpte föga.
Så plötsligt började tankarna fara iväg. En stund senare hade jag massor med nya, bra idéer, spirituella tankar och löste allehanda världsproblem på egen hand.
Av en händelse läste jag på burken: Sörj för god ventilation.
Hm... Dit räknas inte en stängd garderob, va?
Jag tror att fantasin fick lite hjälp den här gången...
Nåja, urinvånare i jordens alla hörn har rökt på, druckit dekokter på spännande örter och käkat svampar för att bli extra kreativa och komma "närmre skapelsen".
Kanske är målarfärg ett ok alternativ för den händiga hemmamamman?
tisdag 8 maj 2012
Vems fel är det?
När något går tokigt, kan man reagera på olika sätt.
En person säger "shit happens", rycker på axlarna och går vidare.
En annan säger "vad gjorde jag för fel" och funderar.
En tredje säger "det var Pelles fel" och skyller ifrån sig.
Jag hade gärna skrivit att den sista kategorin var ovanlig. Så är det tyvärr inte. Väldigt många hamnar där. Skylla, skälla, skuld och skam.
Det kommer inget gott ifrån det.
Ofta är det inte ens intressant att peka ut någon enskild person som ansvarig.
Ingen lever i vacuum, ingen agerar i vacuum.
Vi är alltid fler inblandade i varje händelse, så det kan omöjligt bli en person som ensam bär ansvaret.
Den andra varianten ("vad gjorde jag för fel"), är nästan lika icke-konstruktiv.
Jag ser det som en spegel av skyllaren: Den här personen tar direkt på sig skulden.
Samma sak här: Inte en persons fel. Och att säga att det är fel, är också galet. Det kanske inte blev som man hade tänkt sig, men det kanske blev bra ändå – fast på ett annat sätt? Och är det fel, så måste man vara öppen i sin analys, och se alla aktörer. Inte låsa fast sig vid sig själv.
Den första varianten är mest hälsosam – men samtidigt minst lärorik.
I stunden är det naturligtvis jätteskönt för alla inblandade att bara släppa det och gå vidare, men man riskerar givetvis att göra samma misstag igen om man inte funderar lite över hur det uppkom.
Min målsättning är att i stället tänka: "Oj, nu blev det annorlunda." Annorlunda bra, eller annorlunda dåligt? Spelar det någon roll? Vad kan vi lära oss av detta? Behöver vi göra någon åtgärd? Vem ska lära sig vad, hur utvecklas vi, hur går vi vidare?
Det går för det mesta. Men ibland rycker gamla mönster av skuld och skam in.
Men nu var det faktiskt rätt länge sedan det hände.
Kanske blir man klokare med åren trots allt?
En person säger "shit happens", rycker på axlarna och går vidare.
En annan säger "vad gjorde jag för fel" och funderar.
En tredje säger "det var Pelles fel" och skyller ifrån sig.
Jag hade gärna skrivit att den sista kategorin var ovanlig. Så är det tyvärr inte. Väldigt många hamnar där. Skylla, skälla, skuld och skam.
Det kommer inget gott ifrån det.
Ofta är det inte ens intressant att peka ut någon enskild person som ansvarig.
Ingen lever i vacuum, ingen agerar i vacuum.
Vi är alltid fler inblandade i varje händelse, så det kan omöjligt bli en person som ensam bär ansvaret.
Den andra varianten ("vad gjorde jag för fel"), är nästan lika icke-konstruktiv.
Jag ser det som en spegel av skyllaren: Den här personen tar direkt på sig skulden.
Samma sak här: Inte en persons fel. Och att säga att det är fel, är också galet. Det kanske inte blev som man hade tänkt sig, men det kanske blev bra ändå – fast på ett annat sätt? Och är det fel, så måste man vara öppen i sin analys, och se alla aktörer. Inte låsa fast sig vid sig själv.
Den första varianten är mest hälsosam – men samtidigt minst lärorik.
I stunden är det naturligtvis jätteskönt för alla inblandade att bara släppa det och gå vidare, men man riskerar givetvis att göra samma misstag igen om man inte funderar lite över hur det uppkom.
Min målsättning är att i stället tänka: "Oj, nu blev det annorlunda." Annorlunda bra, eller annorlunda dåligt? Spelar det någon roll? Vad kan vi lära oss av detta? Behöver vi göra någon åtgärd? Vem ska lära sig vad, hur utvecklas vi, hur går vi vidare?
Det går för det mesta. Men ibland rycker gamla mönster av skuld och skam in.
Men nu var det faktiskt rätt länge sedan det hände.
Kanske blir man klokare med åren trots allt?
måndag 7 maj 2012
Piller? Ska det vara nödvändigt?
Min underbare make blev lite tuff i förra veckan.
"– Nej, det kan inte vara meningen att man ska äta piller hela livet. Jag provar att bara äta kosttillskott på morgonen, halv dos – det måste räcka."
En vecka senare var han deppig igen.
Två veckor in på experimentet, kände han sig trött, ledsen, hängig och så blev han rejält sjuk.
Alldeles självmant kom han på:
"– Nej, jag tror att jag får öka dosen igen! Hellre kosttillskott än sjuk och hängig!
Klokt.
Men samtidigt är det förstås inte klokt.
Att man ska behöva äta kosttillskott, alltså.
Det handlar förstås om vilket liv man lever, hur man får ihop energikontot.
Lever man med smärta, som min make, har man ett större näringsuttag.
Har man ett stressigt liv, går det också åt mycket.
Sover man dåligt/lite, eller tränar mycket, eller lever i påfrestande relationer, går det åt mer än vanligt.
Kanske kan man ändra sitt liv, så att det går åt mindre.
Då räcker det med goda kostvanor.
Eller så finns det inte så mycket att göra åt energiuttagen, och då får man peta in extra insättningar på energikontot i form av kosttillskott.
Hur balansen ser ut i ditt liv, vet bara du.
"– Nej, det kan inte vara meningen att man ska äta piller hela livet. Jag provar att bara äta kosttillskott på morgonen, halv dos – det måste räcka."
En vecka senare var han deppig igen.
Två veckor in på experimentet, kände han sig trött, ledsen, hängig och så blev han rejält sjuk.
Alldeles självmant kom han på:
"– Nej, jag tror att jag får öka dosen igen! Hellre kosttillskott än sjuk och hängig!
Klokt.
Men samtidigt är det förstås inte klokt.
Att man ska behöva äta kosttillskott, alltså.
Det handlar förstås om vilket liv man lever, hur man får ihop energikontot.
Lever man med smärta, som min make, har man ett större näringsuttag.
Har man ett stressigt liv, går det också åt mycket.
Sover man dåligt/lite, eller tränar mycket, eller lever i påfrestande relationer, går det åt mer än vanligt.
Kanske kan man ändra sitt liv, så att det går åt mindre.
Då räcker det med goda kostvanor.
Eller så finns det inte så mycket att göra åt energiuttagen, och då får man peta in extra insättningar på energikontot i form av kosttillskott.
Hur balansen ser ut i ditt liv, vet bara du.
söndag 6 maj 2012
Varför detta väder?
Ja, jag vet: Vi svenskar pratar alltid om vädret. Nästan lika mycket som engelsmännen.
Men nu, allvarligt...
Vad är fel med vårt klimat?
Det ska inte vara fem grader varmt i början av maj.
Våren ska vara här på riktigt nu, med 10-20 grader varmt, även om vindarna är en smula kyliga.
Så har det ALLTID varit.
Körsbärsblommen står orörd – insekterna är för få för att hinna dit.
Buskar och blad kämpar på, men det är farligt nära frost varje natt.
Den stora frågan är: Har Golfströmmen vänt?
Blir det kallare och kallare nu här uppe, så att det snart liknar Alaska?
Jag är inte förtjust.
Egentligen är jag helt säker att det är vad som håller på att hända.
Isarna smälter, kallt vatten sprids ner från Nordpolen och kyler ner Golfströmmen alldeles för långt söderut. Det varma vattnet från Sydamerika kommer inte till vår räddning längre.
Min enda förhoppning är att det ska komma någon oförutsedd motreaktion från Moder Jord, så att det blir beboeligt här på Skandinaviska halvön. Någon annan strömning i havet, eller ljumma vindar nerifrån Afrika eller något.
Å andra sidan kan vi ju också hoppas på att jag är en olyckskorp som har fel. :)
Men nu, allvarligt...
Vad är fel med vårt klimat?
Det ska inte vara fem grader varmt i början av maj.
Våren ska vara här på riktigt nu, med 10-20 grader varmt, även om vindarna är en smula kyliga.
Så har det ALLTID varit.
Körsbärsblommen står orörd – insekterna är för få för att hinna dit.
Buskar och blad kämpar på, men det är farligt nära frost varje natt.
Den stora frågan är: Har Golfströmmen vänt?
Blir det kallare och kallare nu här uppe, så att det snart liknar Alaska?
Jag är inte förtjust.
Egentligen är jag helt säker att det är vad som håller på att hända.
Isarna smälter, kallt vatten sprids ner från Nordpolen och kyler ner Golfströmmen alldeles för långt söderut. Det varma vattnet från Sydamerika kommer inte till vår räddning längre.
Min enda förhoppning är att det ska komma någon oförutsedd motreaktion från Moder Jord, så att det blir beboeligt här på Skandinaviska halvön. Någon annan strömning i havet, eller ljumma vindar nerifrån Afrika eller något.
Å andra sidan kan vi ju också hoppas på att jag är en olyckskorp som har fel. :)
lördag 5 maj 2012
Mc Donalds - barnmisshandel?
Jag erkänner: Jag är näringsfascist.
Det har blivit så, eftersom jag gick ner mig och räddades tillbaka av extrem näringsjakt och kosttillskott. Och för att mitt äktenskap räddades på kuppen, samt att båda barnens hälsa har förbättrats hur mycket som helst.
Totalt näringsfixerad och ytterst intresserad av kost, med andra ord.
Därför är jag medveten om att jag är längst ut på skalan i detta.
Jag förstår också att många tycker annorlunda än jag.
(Ni behöver alltså inte hetsa upp er. Det här är bara MIN tanke.)
Ok, är ni beredda? Här kommer den:
Att ta sina barn till McDonalds – kan det jämställas med misshandel?
INGEN kan ha undgått "Supersize me". Mannen som åt McDonalds-mat i en månad och nästan strök med på kuppen. I Sverige gjorde Paolo Roberto om samma bedrift med samma resultat, vilket de flesta också vet om. Att Linköpings Universitetssjukhus gjorde om experimentet med 40 unga studenter, vet däremot inte alla. Det experimentet fick avbrytas i förtid, eftersom försökspersonernas allmänhälsa var så nedsatt att det inte var moraliskt och medicinskt försvarbart att fortsätta.
McDonaldsmat är alltså giftig.
Inget tvivel om det.
Undersökningar visar att den typen av snabbmat ökar förekomsten av depression med 25%. Det är även signifikant förhöjda risker för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och allergier, men där har jag inga siffror.
Att vuxna människor ändå väljer att äta där må väl vara hänt. De har väl dödslängtan.
Men att utsätta barn för detta – varför?
Jag väljer att tro att folk inte vet.
Att de inte gör informerade val.
Och invändningen: "Det är väl inte så farligt någon gång ibland" köper jag inte. Jag hade köpt den ifall samma barn hade fått hemlagad grönsakssoppa, quinoa och fisk hemma alla andra dagar, men så är ju inte fallet. Gorbys panpizza, pasta, pommes frites, korv och köttfärs på längden och tvären är alltför vanligt. Och det innehåller i stort sett lika mycket skräp som McD-mat. Så det handlar inte om "någon gång ibland".
Undersökningar visar att genomsnittsbarnet äter pasta 6 gånger i veckan.
Rekommendationer från kostkunniga är 1 gång/vecka.
Samma genomsnittsfamilj äter köttfärs 5 gånger i veckan.
Rekommendationen från kostkunniga är... 1 gång/vecka, såvida färsen är KRAV. I annat fall helst inte alls.
Hur ofta äter denna familj fisk?
Inte ens en gång i veckan, vilket är 3 gånger mindre än rekommendationen.
Är det vår uppgift som föräldrar att ta reda på fakta?
Ja, när vi inte kan lita på våra gamla kunskaper.
Och informationen går ju knappt att undgå idag, med Anna Skipper m fl andra matprogram.
Och visst är det lite konstigt att man gör mer research när man ska köpa en bil än när man köper mat till sina barn...
Det har blivit så, eftersom jag gick ner mig och räddades tillbaka av extrem näringsjakt och kosttillskott. Och för att mitt äktenskap räddades på kuppen, samt att båda barnens hälsa har förbättrats hur mycket som helst.
Totalt näringsfixerad och ytterst intresserad av kost, med andra ord.
Därför är jag medveten om att jag är längst ut på skalan i detta.
Jag förstår också att många tycker annorlunda än jag.
(Ni behöver alltså inte hetsa upp er. Det här är bara MIN tanke.)
Ok, är ni beredda? Här kommer den:
Att ta sina barn till McDonalds – kan det jämställas med misshandel?
INGEN kan ha undgått "Supersize me". Mannen som åt McDonalds-mat i en månad och nästan strök med på kuppen. I Sverige gjorde Paolo Roberto om samma bedrift med samma resultat, vilket de flesta också vet om. Att Linköpings Universitetssjukhus gjorde om experimentet med 40 unga studenter, vet däremot inte alla. Det experimentet fick avbrytas i förtid, eftersom försökspersonernas allmänhälsa var så nedsatt att det inte var moraliskt och medicinskt försvarbart att fortsätta.
McDonaldsmat är alltså giftig.
Inget tvivel om det.
Undersökningar visar att den typen av snabbmat ökar förekomsten av depression med 25%. Det är även signifikant förhöjda risker för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och allergier, men där har jag inga siffror.
Att vuxna människor ändå väljer att äta där må väl vara hänt. De har väl dödslängtan.
Men att utsätta barn för detta – varför?
Jag väljer att tro att folk inte vet.
Att de inte gör informerade val.
Och invändningen: "Det är väl inte så farligt någon gång ibland" köper jag inte. Jag hade köpt den ifall samma barn hade fått hemlagad grönsakssoppa, quinoa och fisk hemma alla andra dagar, men så är ju inte fallet. Gorbys panpizza, pasta, pommes frites, korv och köttfärs på längden och tvären är alltför vanligt. Och det innehåller i stort sett lika mycket skräp som McD-mat. Så det handlar inte om "någon gång ibland".
Undersökningar visar att genomsnittsbarnet äter pasta 6 gånger i veckan.
Rekommendationer från kostkunniga är 1 gång/vecka.
Samma genomsnittsfamilj äter köttfärs 5 gånger i veckan.
Rekommendationen från kostkunniga är... 1 gång/vecka, såvida färsen är KRAV. I annat fall helst inte alls.
Hur ofta äter denna familj fisk?
Inte ens en gång i veckan, vilket är 3 gånger mindre än rekommendationen.
Är det vår uppgift som föräldrar att ta reda på fakta?
Ja, när vi inte kan lita på våra gamla kunskaper.
Och informationen går ju knappt att undgå idag, med Anna Skipper m fl andra matprogram.
Och visst är det lite konstigt att man gör mer research när man ska köpa en bil än när man köper mat till sina barn...
fredag 4 maj 2012
Rätten till deltid
Jag lyssnar (ibland) på politiker. De säger spännande saker.
Den ständiga propagandan för heltidsarbete är en av dessa.
"Rätten till heltid" lyfter man från olika partier lite då och nu.
Jag undrar när det kommer en politiker som pratar om "rätten till deltid".
Personligen tycker jag att det vore betydligt sundare.
Jag har lite svårt att förstå varför vi ska jobba (eller förbereda oss för eller ta oss till jobb) i stort sett alla vakna timmar på dygnet.
Att politikerna vill få ut oss i förvärvsarbete, är ju begripligt.
De vill att vi ska förtjäna en inkomst, så att det blir mer skatt till staten.
Men det är dålig samhällsekonomi att låta alla arbeta 40 timmar i veckan.
Jo, det hävdar jag bestämt.
Jag är övertygad om att samhället hade mått bättre av att vi tog hand om oss själva, varandra och våra barn mer. Många sjukdomar skulle förhindras (framför allt stressrelaterade sjukdomar och övervikt) och många människor – inklusive barn – skulle må mycket bättre.
Vi får ju inte glömma att jobb bara handlar om försörjning.
Det egentliga livet, det är det som pågår vid sidan om.
Allt det viktiga.
Våra sociala åtaganden, kärleken, den personliga utvecklingen, barnuppfostran – det är väl det som är viktigast? Eller tänker vi helt enkelt olika där?
Jag förstår helt enkelt inte vitsen med att lägga 10 (eller mer) timmar om dagen på själva försörjningen. Ska vi sedan sova 8 och äta lite, så blir det max 2 timmar kvar till annat. På dessa ska vi umgås, skjutsa barn till träningar, ta hand om vårt hem och oss själva. Känns inte riktigt genomförbart.
Försörjningen är till för att ge oss mat och husrum. Om det krävs att vi jobbar stenhårt hela tiden, så kanske vi har lite för höga krav. Då tänker jag att man i stället kan se över sina utgifter och rätta mun efter matsäck.
Givetvis tänker inte alla som jag. Men mina likar finns också! Och jag tycker att vi har rätt till deltid. Idag finns alldeles för få jobb för oss. Bara inom vård och omsorg hittar man deltidsjobb. Givetvis skulle det kunna finnas deltidsjobb inom alla branscher!
Så jag säger: Upp till kamp för rätten till deltid!
Den ständiga propagandan för heltidsarbete är en av dessa.
"Rätten till heltid" lyfter man från olika partier lite då och nu.
Jag undrar när det kommer en politiker som pratar om "rätten till deltid".
Personligen tycker jag att det vore betydligt sundare.
Jag har lite svårt att förstå varför vi ska jobba (eller förbereda oss för eller ta oss till jobb) i stort sett alla vakna timmar på dygnet.
Att politikerna vill få ut oss i förvärvsarbete, är ju begripligt.
De vill att vi ska förtjäna en inkomst, så att det blir mer skatt till staten.
Men det är dålig samhällsekonomi att låta alla arbeta 40 timmar i veckan.
Jo, det hävdar jag bestämt.
Jag är övertygad om att samhället hade mått bättre av att vi tog hand om oss själva, varandra och våra barn mer. Många sjukdomar skulle förhindras (framför allt stressrelaterade sjukdomar och övervikt) och många människor – inklusive barn – skulle må mycket bättre.
Vi får ju inte glömma att jobb bara handlar om försörjning.
Det egentliga livet, det är det som pågår vid sidan om.
Allt det viktiga.
Våra sociala åtaganden, kärleken, den personliga utvecklingen, barnuppfostran – det är väl det som är viktigast? Eller tänker vi helt enkelt olika där?
Jag förstår helt enkelt inte vitsen med att lägga 10 (eller mer) timmar om dagen på själva försörjningen. Ska vi sedan sova 8 och äta lite, så blir det max 2 timmar kvar till annat. På dessa ska vi umgås, skjutsa barn till träningar, ta hand om vårt hem och oss själva. Känns inte riktigt genomförbart.
Försörjningen är till för att ge oss mat och husrum. Om det krävs att vi jobbar stenhårt hela tiden, så kanske vi har lite för höga krav. Då tänker jag att man i stället kan se över sina utgifter och rätta mun efter matsäck.
Givetvis tänker inte alla som jag. Men mina likar finns också! Och jag tycker att vi har rätt till deltid. Idag finns alldeles för få jobb för oss. Bara inom vård och omsorg hittar man deltidsjobb. Givetvis skulle det kunna finnas deltidsjobb inom alla branscher!
Så jag säger: Upp till kamp för rätten till deltid!
torsdag 3 maj 2012
Landet lagom
Sverige, Sverige, fosterland.
Dig vill alla böljor smeka.
Vårvindar friska leka och viska
nära havet vill jag bo.
Vi är rart sentimentala kring vårt fosterland.
Många är visorna som beskriver hur fint och bra här är i den fjällhöga nord.
I visorna låter allt så dramatiskt och fantastiskt.
Höga berg och djupa dalar, snö och solvärme, kargt men vänt.
Och jag håller med! Det är en härlig plats på jorden, med många kontraster.
Jag måste bara fråga mig: Varför är då svensken så mellanmjölk?
Lagomt lagom och rädd för att sticka ut.
Svårt att tänka själv och gå sin egen väg, svårt att säga sin åsikt, svårt att vara obekväm, svårt att vara bra, svårt att tro på sig själv.
Inga kontraster där inte!
Det matchar inte vårt landskap.
Skulle vi sätta en sång på vår svenska mentalitet, tror jag det får bli:
Vi hänger med
Vi hänger med
Av någon anledning så gör vi faktiskt det.
Fantastiskt roligt att det var landslagets segersång!
Kanske skulle vi ha den som nationalsång i stället?
Nej, jag vill leva jag vill DÖÖÖÖ i Norden!
Faktiskt oväntat pampigt och storvulet.
Bäst att behålla den. Annars vete tusan hur mellanmjölkiga vi hade blivit...
Dig vill alla böljor smeka.
Vårvindar friska leka och viska
nära havet vill jag bo.
Vi är rart sentimentala kring vårt fosterland.
Många är visorna som beskriver hur fint och bra här är i den fjällhöga nord.
I visorna låter allt så dramatiskt och fantastiskt.
Höga berg och djupa dalar, snö och solvärme, kargt men vänt.
Och jag håller med! Det är en härlig plats på jorden, med många kontraster.
Jag måste bara fråga mig: Varför är då svensken så mellanmjölk?
Lagomt lagom och rädd för att sticka ut.
Svårt att tänka själv och gå sin egen väg, svårt att säga sin åsikt, svårt att vara obekväm, svårt att vara bra, svårt att tro på sig själv.
Inga kontraster där inte!
Det matchar inte vårt landskap.
Skulle vi sätta en sång på vår svenska mentalitet, tror jag det får bli:
Vi hänger med
Vi hänger med
Av någon anledning så gör vi faktiskt det.
Fantastiskt roligt att det var landslagets segersång!
Kanske skulle vi ha den som nationalsång i stället?
Nej, jag vill leva jag vill DÖÖÖÖ i Norden!
Faktiskt oväntat pampigt och storvulet.
Bäst att behålla den. Annars vete tusan hur mellanmjölkiga vi hade blivit...
tisdag 1 maj 2012
Valborg och första maj
Valborgsmäss och vårblot. Firandet av vårdagjämningen och fertilitet. Fina, gamla, hedniska traditioner som vi firar än idag. Kanske lite mindre sexuellt, med skönsång och en brasa, men ändå.
Det är vår!
Det om något är väl värt att fira.
Våren är det äkta nyåret. Då börjar allt om igen. Efter naturens död/vissnande samt en tids eftertanke och krafthämtande, är det dags för livet att börja gro igen. Det är så fint.
Jag tycker verkligen att det är en bra högtid att fira. Väldigt roligt också att vi samlas kring en jättebrasa och tuttar på den i bästa pyroman-stil. Sedan sjunger vi gamla visor som alla kan (hur?) och grillar korv, tar lotter och lyssnar på vårtal.
Dagen efter vimsar blandade människor omkring och viftar med plakat samt firar att de får förvärvsarbeta. Eller att "enade vi stå, söndrade vi falla" och den lilla människans styrka i gemenskapen. Då är man lite låtsasarg och ropar högljutt på gator och torg, sjunger gamla visor som alla kan, lyssnar på lite mer tal, tar några lotter och äter kanske en grillad korv.
Det är tydligen så vi vill fira att livet spirar.
Sång, tal, lotter och korv.
Ja, jag ska inte bråka.
Hellre det än ingenting!
Sedan skulle jag väl personligen föredra en smaskig vårblot med hedniska fruktbarhetsritualer.
Å andra sidan har vi ju midsommar.
Det är vår!
Det om något är väl värt att fira.
Våren är det äkta nyåret. Då börjar allt om igen. Efter naturens död/vissnande samt en tids eftertanke och krafthämtande, är det dags för livet att börja gro igen. Det är så fint.
Jag tycker verkligen att det är en bra högtid att fira. Väldigt roligt också att vi samlas kring en jättebrasa och tuttar på den i bästa pyroman-stil. Sedan sjunger vi gamla visor som alla kan (hur?) och grillar korv, tar lotter och lyssnar på vårtal.
Dagen efter vimsar blandade människor omkring och viftar med plakat samt firar att de får förvärvsarbeta. Eller att "enade vi stå, söndrade vi falla" och den lilla människans styrka i gemenskapen. Då är man lite låtsasarg och ropar högljutt på gator och torg, sjunger gamla visor som alla kan, lyssnar på lite mer tal, tar några lotter och äter kanske en grillad korv.
Det är tydligen så vi vill fira att livet spirar.
Sång, tal, lotter och korv.
Ja, jag ska inte bråka.
Hellre det än ingenting!
Sedan skulle jag väl personligen föredra en smaskig vårblot med hedniska fruktbarhetsritualer.
Å andra sidan har vi ju midsommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)