100%

Jag har lite svårt för att göra halvdant.
Allt annat än 100% känns helt enkelt inte bra.

Idag skulle jag till exempel tvätta fönsterna i tvättstugan.
Det var roligt! Det blev så fint.

När jag skulle fira ner de utanpåliggande persiennerna, blev jag dock förskräckt. De var ju jättedammiga! Och fulla med flugbajs. Att jag inte hade sett det innan!

Nej, så kan vi inte ha det, tänkte jag.
Rena fina fönster och äckliga persienner – det går inte.
Så gjorde jag ett halvdant försök med en dammvippa.
Självklart fungerade inte det.

Hur rengör man jättestora, jättelånga persienner som alltid brukar vara nervevade (så att alla lameller är smutsiga)?

Jo, det ska jag berätta.
Man tar en disktrasa och klipper den i åtta bitar.
Sedan tar man Jif på varje liten bit.
Därefter tar man ett varsamt tag om varje lamell, lägger en av de små minitrasorna om (så att man kan torka över och under samtidigt) och torkar den tre-fyra gånger.

Och så fortsätter man.
Sidorna.
Ena mittpartiet.
Andra mittpartiet.
Andra sidan.

Sedan nästa fönster.

Om det var roligt?
Nej. Och det tog tid.
Men oj, så rena persienner vi har!

Nu är det 100% rent.
Ett litet tag.

ADHD

Jag har alltid lidit av en överaktiv hjärna.
I alla fall så länge jag kan minnas.

I den lilla grå klumpen pågår alltid en mängd saker. Jag räknar (trappsteg, steg mellan olika landmärken, antal fransar på någons väst...). Jag tänker alltid på många saker samtidigt, parallella tankegångar som om flera personer pratade i munnen på varandra. Jag lyssnar på folk som pratar samtidigt som jag refererar till sånger (som sjungs i min hjärna i sin fulla längd).

Det är jobbigt att höra detta sammelsurium.
Det tyckte jag redan som ung.

Jag lärde mig att det blev bättre om jag gjorde 3 saker samtidigt.
Rita, läsa och sjunga till exempel.
Eller skriva en låt, lyssna och läsa.
Eller virka, lyssna på radio och tänka.

Det lärde jag mig själv.
På min tid fanns nämligen inte ADHD.

En annan sak som jag kämpade med, var mina känslor.
De var för mycket.
Jag var för arg, för glad, för ledsen, för rädd.
Det gick inte att leva med.

Jag lärde mig (den hårda vägen) hur mycket glad man får vara. För att behärska min ilska, knöt jag händerna så hårt att jag ständigt hade sår (från där naglarna hade borrat sig in). Jag bet också sönder mina tänder i underkäken, för att jag bet ihop så hårt och länge. Eftersom jag blir så rädd att jag nästan dör (på riktigt), lät jag bli att titta på thrillers och skräckfilmer. Och de där svältande barnen i Afrika fick jag lära mig att stänga av, annars brast mitt hjärta.

Det var inte lätt, men det gick.

För det fanns ingen "diagnos", inget stöd, inga mediciner.
Resultatet blev en hårt hållen, högpresterande perfektionist.
I och för sig med en massa emotionella spärrar, men ändå hyfsat lycklig och fungerande.

Utan mediciner.
Och utan terapi.

Jag har aldrig upplevt mig som "störd" eller "svår" eller "besvärlig". Redan i 7-årsåldern hade jag koll på läget. Inte heller tror jag att andra har upplevt mig som socialt svår. Jag blev bra på att göra rätt.

Om det var bättre än diagnos och medicinering?
Nej, det tror jag inte.
Men kanske lika bra.
Det finns fler vägar att gå, helt enkelt.

Hypnos

Nu har jag testat: Jag har blivit hypnotiserad.

Innan jag åkte, möttes jag roligt nog mest av förskräckta miner:
"Nämen hur törs du det? Tänk om det kommer fram något HEMLIGT!"
"Usch så läskigt. Tänk om du gör något pinsamt."
"Nej, det skulle jag aldrig våga. Det där glömda mår bättre dolt."

Ja, man tänker olika.
Jag tänkte mer: Det ska bli roligt att se vad man kan gräva fram!

Dessvärre måste jag göra oss alla lite besvikna:
Det var väldigt odramatiskt.

För mig, vill säga.
Det är förstås helt olika mellan personer och olika gånger.

Dessutom var det väldans bekant.
Det visade sig att jag självhypnositerar flera gånger om dagen, fast jag inte visste om att det var det jag gjorde.

Jag har alltid haft "en egen värld" som jag går in i. När jag läser en bok är jag där. När jag ser en bra film också. Rätt ofta när jag kör bil. Alltid när jag vilar, solar eller strax ska sova. I detta land är allt lite bättre. Färgerna är klarare, jag är lugn, dofterna godare, upplevelserna starkare.
Damen/hypnositören berättade att det är ett hypnotiskt tillstånd.

Aha.
Är det dit man ska i hypnos, så vet jag hur man gör!
Det är en mycket bekant väg...

Men vägledd hypnos var ju förstås en helt annan sak.
Spännande, renande, klargörande och läkande.
Jag är väldigt glad att jag testade!
Och jag ska tillbaka.
Det finns mer saker att rensa ut.
Himla bra att göra det i den däringa trevliga världen, där jag känner mig trygg och lycklig!

Vissa dagar

Man jobbar och sliter och kämpar och brinner för det som är viktigt. Ibland känns det som om det inte ger någon som helst utdelning.

Du vill så att det blöder, du ger allt du har – och ingenting verkar hända. Du kämpar i motförslut och undrar: Varför är det så jobbigt? Om det verkligen är detta jag ska göra, varför går det inte lättare?

Men så kommer den.
Bekräftelsen.

Och med ens känns all ansträngning som väl spenderad tid.
En annan skön känsla infinner sig:
Det känns som om du har hamnat rätt.

Det lilla tvivel som gnagde i ditt hjärta, den lilla djävulen på din axel som ifrågasatte din glöd och ditt engagemang, tystas.

Somliga människor behöver ingen bekräftelse.
De har en så stark personlig övertygelse att de bara kör.
Det beundrar jag. Själv är jag dock alldeles för ifrågasättande och skeptisk för att kunna lita så blint på mig själv. Och jag har tyvärr fortfarande väskorna packade med en rejäl dos självförnekelse och -förminskande.

Så jag behöver den där bekräftelsen.
Det kan räcka med ett ord, ett ögonkast, en kommentar.
Min oro lägger sig, jag andas frid och känner att jag fyller min plats på jorden.

Och det är gott.

När det känns rätt

Ibland vet man bara hur saker och ting ska bli.
Nej, de har inte hänt än – men det är bara en formalitet.
I hjärtat kan man redan se framtiden.

Det bara måste bli så.
För det är rätt.

Härom dagen hade jag den där känslan.
Jag visste hur det skulle bli.
Och sedan blev det inte så!
Man kunde ha petat omkull mig med en fjäder.

Jag visste inte hur jag skulle reagera.
Inte var jag arg, dålig förlorare eller så.
Nej, nej, värre än så:
Jag vägrade inse fakta.

Det kändes bara... fel.
Min spontana reaktion var: Eh... VA?!
Nä, nu blev det fel. Nu skojar ni.
Men inte.

Jag åkte hem från tillställningen i fråga, dödstrött.
Världen kändes ur led.
Inte var jag besviken, inte arg, inte ledsen
– bara total förnekelse.

Jag gick och la mig i förhoppningen att jag skulle vakna upp till en annan värld, en bättre värld, en värld där ordningen var återställd.

Och det gjorde jag!

Några timmar senare var allt som det skulle igen.
Och jag känner: Japp, nu så.
Det var så det skulle bli.
Det var ju det jag kände.

Sockergenerationen

Vi har en generation av barn och ungdomar som är uppfödda på socker.
De tycker att det är naturligt att äta raffinerat socker i någon form varje dag. Glass, godis, kakor, bakelser... Något sött – ibland flera saker – slinker ner varje dag.

Det är helt nytt.

När jag var liten, var "fika" ett glas saft och två mariekex.
Till fest och lyx kanske glass eller hembakade bullar.
Vi hade lördagsgodis, som vi köpte själva. Punkt slut.

Och det var innan vi visste hur farligt socker är.

Idag möter jag barn och ungdomar som på fullaste allvar hoppar över maten och fikar i stället. Deras föräldrar tycker att "lite sött skadar inte" och låter barnen hållas. Barn som tar med sig fikabröd och godis när de ska sova över här, eftersom vi inte äter tillräckligt med sött.

De är gravt sockerberoende.
Det är illa.

Enligt boken "Sockerbomben" är det ett lika starkt begär som att vara heroinist.
Vad mer är: Det banar väg för andra beroenden.
Alkoholism, droger, shoppingberoende, spelberoende...
Det är olika sidor av samma beroende.

Socker är destruktivt i kroppen.
Det stör så oerhört mycket!
Socker kräver massor av vitaminer för att brytas ner.
Det gör att de som äter socker ofta har näringsbrist.
Och näringsbrist ger sjukdomar: Allergier, depressioner, cancer.

Levern får jobba övertid.
Det sägs att man kan få skrumplever av att äta för mycket socker.
Hjärnan blir speedad.
Den får för mycket energi och ger ifrån sig för många signaler.
ADHD.
Jag säger inget mer.

Socker gör att kroppen blir försurad.
Den skapar inflammatoriska tillstånd i kroppen.
Muskelvärk, stelhet i leder, magkatarr, orolig tarm...

Socker är ett gift.
Varför ger vuxna sina barn gift?

En bekant sa att hon inte kokade saft eftersom det var så mycket socker i den hemmagjorda saften. Jag upplyste henne om att läsken som hon köper i stället innehåller upp till 3 ggr så mycket socker som hennes hemmagjorda saft. "Men jag hällde ju i 1 kg socker i grytan!" Ja.

Smaksatt yogurt, flingor med 15% socker, nyponsoppa, kräm, pizza i frysdisken, pizzasallad, köpta köttbullar, all snabbmat – sockerbomber.
Det finns till och med socker i rökt skinka idag!

Jag är inte heller helt sockerfri.
Det har jag varit, men jag har misslyckats med att stanna i det.
Socker är en farligt envis drog...

Jag försöker dock minimera intaget. Ta bort alla "dolda" källor och se sockret i vitögat. Är det verkligen godare med en kaka än en macka med ost till kaffet? Kan jag bjuda på fruktsallad som efterrätt i stället för kladdkaka? Kan vi fika med jordgubbar och mjölk, i stället för kräm och mjölk? Det gäller att vara påhittig. Sockret finns överallt...

Och jag blir ärligt förbannad när vuxna låter barn växa upp utan riktig mat, utan någon som helst relation till frukt och grönsaker, utan matkultur, utan respekt för mat och med tron att sötsaker är ok. "Vi gillar inte mat, vi gillar att fika."

Det är inte ok.
Det är att handikappa sina barn.
Tycker i alla fall jag.

En skola för – ingen?

I Sverige har vi haft allmän och öppen skola länge. 1842, tror jag att jag lärde mig (i skolan) att det började.

Då skulle alla barn lära sig läsa, skriva och räkna.
Senare utökades ambitionerna, och vårt nuvarande skolväsende växte fram.

Jag tänker tillbaka på min egen skolgång. Trots att jag var en väldigt skötsam och duktig elev, trivdes jag aldrig. Vad mera är: Jag satt av tiden. Skolan var något självklart och bra, men det var förjädra tråkigt. Långsamt, tjatigt, mycket väntan. Alla skulle "samla ihop sig" och vi som var snabba fick läsa bänkbok.

De som låg sist kände sig givetvis stressade av att alla väntade innan man fick gå vidare. Vi som låg först tyckte det var skittråkigt.
Det blev ju inte bra för någon!

Jag har tänkt på det där efteråt.
Problemet är ju varken pedagogiken, lärarna eller lärarnas utbildning – problemet är ju formen.
Varför ska alla ungar klämmas in i geografiskt orienterade grupper?
Det är ju helt absurt.
Och åldersindelningen känns också märklig.
Alla som är födda samma år ska gå ihop. Varför?
Det blir ju alltid ett enormt spann mellan den som är född först på året och den som är sist, men dessutom har ålder väldigt lite med mognad att göra.

Varför i all sin dar kan man inte dela upp elever efter mognad och intresse?
De barn som är mogna att starta läsa, kan väl bilda grupp.
De barn som hellre leker och agerar för att lära, kan jobba ihop.
Och de som behöver extra stöd kunde väl få vara tillsammans?

Det handlar ju om att möta intressen och behov.
Hur ska en stackars pedagog kunna göra det i en grupp på 25-30 elever, där spannet är enormt?

Och hur ska ungarna kunna acceptera varandra under dessa villkor?
Det behöver man ju aldrig göra på en arbetsplats eller i ett socialt umgänge senare i livet. Man söker sig ju till olika grupper, för att hitta andra som man trivs med. Inte fasen behöver man umgås med de som är längst ifrån en själv – än mindre samarbeta med dem.

Jag tror inte alls att det gör oss mer empatiska.
Tvärtom: Jag tror att det ökar klyftorna.
Man blir ju irriterad på de som är annorlunda, eftersom de drar gruppen åt olika håll.
Och så lär vi våra barn att lägga locket på sina känslor, eftersom det är enda sättet att stå ut i dessa splittrade sammanhang.

De enda som trivs är medelmåttorna, de som är mitt i den omtalade normalfördelningskurvan.
Och det är ur denna grupp vi rekryterar våra politiker.
Som sedan lagstiftar om en skola som fortsätter gynna medelmåttorna.
Det är en fin ordning.

Ett förtryck av de annorlunda.
Ju större grupper, desto mer konformitet krävs.
Det skapar inte nytänkande; varken genier, konstnärer eller entreprenörer.

För att inte tala om att vi tvingar mobbade barn att gå till skolan.
Det är helt galet, tycker jag.
Hade jag blivit illa hanterad på en arbetsplats, hade jag först försökt få rätsida på det. Om det inte hade fungerat, hade jag givetvis gått någon annan stans. Inte fasen hade jag gått tillbaka och tagit skit dag efter dag i alla fall!
Oerhört förminskande.
Tänk att vi låter barn göra det.

Och jag tänker: Vem mår bra i det här systemet?
De utagerande barnen? Nej.
De duktiga barnen? Nej.
De spännande, intelligenta, vilda, kreativa barnen? Nej.

Jag tror att det endast är de lagom som mår bra.
De lagom duktiga, lagom snabba, lagom skärpta, lagom medvetna barnen.

Jag kommer ihåg att jag själv satt i årskurs fyra och tänkte: Jahapp, nu är det bara fem plus tre år kvar.
Fem år av grundskolan, tre år gymnasium.
I tanken delade jag upp dessa år, eftersom jag trodde att det skulle bli lite bättre när man fick välja av intresse. (Vilket det också blev.)
Det var så livet såg ut: Man skulle härda ut och kämpa sig igenom de här åren. Det var inte roligt, inte lärorikt, inte spännande. Det var bara något man gjorde.

Usch.
Vilken start i livet!

Ibland när jag ser kampanjer för alla barns rätt till skolgång i utvecklingsländer, tänker jag: Varför?
Är det inte bara ännu ett förtryck: Det västerländska sättet att tänka ska prackas på alla?
Kanske kan barnen leka, lära genom att följa med vuxna, lära av livet lika väl?
Odla livshungern och nyfikenheten och lusten.
Så småningom kan de lära sig läsa.
När de är färdiga för det.

Rädslan som drivkraft

Rädsla är överlevandets drivkraft.

När grottmänniskorna var rädda för att bli nerslagna av andra, blev de aggressiva och stred för sitt liv.
När de var rädda för att de inte hade tillräckligt med mat, gick de på jakt.
När de var rädda för att inte bli älskade tillräckligt, släpade de hem en kvinna i håret.

Skämt åsido – rädslan är vår överlevnadskänsla.

Idag styrs väldigt mycket fortfarande av rädsla.
För mycket, tycker jag.
Vi har nämligen kommit i en sits då vi inte längre behöver vara så rädda.

Vi har tillräckligt.
Det är något så stort, så fantastiskt och så gudomligt, att när jag tänker på det så rinner varm, bubblig vätska i hela min kropp.

Vi går inte hungriga. Vi fryser inte, vi har varma hus och bra kläder. Vi är inte hotade, vi lever i fred.
Men vi har inte kommit på att vi kan släppa rädslan.
Eller minska den till ett minimum.

I stället river rädslan hål i våra själar fortfarande.
Trots att det inte är någon som helst panik.
"Har jag verkligen handlat tillräckligt med mjölk?"
Om inte: Drick vatten eller något annat.
"Åh, den skjortan måste jag ha. Då kommer jag att känna mig fin."
Eller låt bli. Du är precis lika fin i din gamla.

Rädslan river runt i oss i oförminskad styrka och försöker få utlopp. Den driver oss att köpa mer, eftersom vi tror att vi aldrig har tillräckligt och att vi själva inte är tillräckliga. Vi köper nya bilar för att visa att vi duger. Vi köper nya kläder för att visa att vi hänger med och är på topp. Vi köper nya saker för att fylla vår vardag med vackra ting, som vi ändå inte tittar på mer än när vi dammar. Vi köper resor för att vi ska fly det meningslösa irrandet och vila.

Hela vår västerländska värld är uppbyggd kring rädsla.
Vi har låtit "tillväxt" bli mantrat.
Vad är tillväxt?
En oro för att inte ha tillräckligt, att ständigt vilja ha mer.

Därför har vi förstört våra grödor, med genmodifikation och konstgödsling.
Vi vill ha större skördar.
Därför jobbar vi mer nu än någonsin förut, och placerar våra pengar klokt, för att vi vill ha mer köpkraft.
Därför mår försäkringsbolagen gott, för att vi vill vara säkra på att inte förlora allt vi har kämpat så hårt för.
Därför klarar sig det politiska parti bäst som propagerar för säkerhet.

Vi är fortfarande lika rädda.
Trots att vi inte har någon egentlig anledning.

Men jag förstår varför. För bara 200 år sedan svalt folk ihjäl i stugorna. Vi har behövt slåss för vår överlevnad länge, länge. Inte konstigt att rädslan sitter i.

Det är dags att släppa rädslorna nu.
Vi ska släppa dem för att göra plats för annat.

För när vi är rädda är vi inte empatiska, kärleksfulla, andliga, ödmjuka, stora människor. Vi är små, själviska, egoistiska, materiella, skrytsamma.

Den nya världen kräver att vi ändrar oss.
Att vi gör en medveten förändring och bestämmer oss för att släppa rädslan.
Att vi säger: Universe will provide, och utlämnar oss.
Att vi ser att den som har och den som ger inte är samma person.

Det är det som krävs av oss för att gå vidare.

Vackra skärgård - hur länge?

Min barndoms skärgård är död.
Det blev tydligt för mig för två år sedan.
Eftersom jag inte har varit i Nynäshamns skärgård på så många år, såg jag förändringen tydligt.

Viken där vi badade och hämtade blålera, var nästan igenvuxen.
Stillastående, illaluktande, simmigt vatten.
Så såg vatten aldrig ut förr i Sverige!

I en annan vik, där de små barnen ofta badade, fanns det inte längre någon möjlighet att gå i havet alls.

En bit bort, vid en stenstrand, var det inte igenvuxet, men ändå: Vattnet var inte friskt.

Vilken skillnad mot förr!
När jag nämnde det för släkt och bekanta, tyckte de att jag överdrev.
"Nämen, där har vi väl aldrig badat!"
Johodå.
Det gjorde vi visst.
Och det är faktiskt bara 30 år sedan.

Nu är det inte längre tjänligt badvatten.
Läskigt.

Titta här, på denna sedelärande film från 1964. Här lär man ut hur man ska ta hand om soporna i skärgården! Och där har vi kanske förklaringen till varför det ser ut som det gör idag... Sjövett 1964

Turister och att ta seden dit man kommer

Igår var jag med om en rolig incident på ett fik i Växjö. Lång kö till beställningen, många danskar framför mig.

Samtliga danskar förstod svenska dåligt.
Flickan i beställningen förstod inte danska alls.
Språkförbistringen var total.
Cocoa! sa dansken.
Varm choklad? sa cafébiträdet.
Inget hände.

Då inträffade det roliga. I stället för att gå över till engelska, eller försöka gissa på det svenska, eller peka på en kaffekopp och mima, så sa dansken samma sak. Om och om igen.

Wä shi blä di måshmä kläkö cocoa.
(Det där är mitt försök till att skriva danska ljud.) Ju mindre de kom överens, desto längre blev danskens meningar.
Håskö blädö flädu mäödö södu mölödölö cocoa.
Varm choklad? svarade biträdet, alltmer svettig.

Så småningom kom de på att de sa samma sak, fast på två olika språk.
Beställningen avklarades och nästa dansk kom fram.
Samma sak upprepades.
Långa haranger på danska och i slutet något litet ledord för den stackars svenskan att gå på.
Fascinerande.

Hej, danskar, ett tips:
Om du åker till ett land där man inte pratar danska – vilket gäller ganska många länder – så bered dig på att försöka ta dig fram på det inhemska språket! Eller försök med ett internationellt språk, t ex engelska.

Och om du envist tänker försöka med danska, ett tips till:
Väv inte in det centrala ordet i långa meningar med gutturala ljud.
Gör det enkelt.
Säg långsamt: Cocoa. Gör en pantomin med en mugg som du dricker av eller peka. Gå till bakelserna och peka samtidigt som du säger jordebärbägelse.

I själva verket är det inte så klurigt.
Titta på olikspråkiga barn på en lekplats – de klarar detta galant!

Billiga kläder

Idag stod jag och strök en vit blus som jag köpte på förra årets sommarrea i en av de stora butikskedjorna. Jag mindes vad den kostade: 75 kr. Det är helt galet egentligen.

Hur kan kläder vara så billiga?

Jag tittade noga på den älskade blusen. Fint, tunt, strukturvävt tyg. Någon har plockat bomull, tvättat den och blekt den. En annan har låtit spinna den till tråd. En tredje har stoppat tråden i en vävmaskin och vävt tyget.

Sedan har någon sytt den.
5 stråveck på var sida fram. Stråveck! Vet du hur jobbigt det är att sy?
6 stråveck bak.
Inprovningar, snedställda ärmar - snyggt, men svårt.
Infälld, (hand?-)virkad spets både i nederkant och i ärmisättningen.
8 knappar med knapphål.
Krage (om än kina-), rynksöm vid ärmsluten, små manchetter, fållad i nerkant.

Jag tänker på hur många timmar som olika människor lagt ner på den här blusen. Hur mycket den har transporterats och hur många maskiner som har måst införskaffas och underhållas för att den skulle bli till. Och hur många mil den har transporterats. Sedan har den packats upp och hängts i ett varuhus där det jobbar en massa människor och finns värme och belysning.

Det är ju helt absurt att jag kan köpa den för 75 kr!
Den här klädkedjan får ju antagligen sina kostnader täckta för de pengarna – åtminstone inköpspris + frakt.

Då måste det ju vara alla i tillverkningen som får dålig förtjänst.
Alltid.
Även för de kläder som säljs till fullpris.

Jag tycker faktiskt att det är lite otäckt.
Hur kan vi värdera andras arbete så lågt?

Skulle jag ha köpt tyg och sytt den själv, hade tyget för det första kostat åtminstone 150 kr. Sedan skulle det nog tagit mig 8-10 timmar att sy skjortan! Och då räknar jag inte in virkandet av spetsen.

Nej, något är fel när det är så billigt.
Och eftersom jag verkligen gillar min blus, sänder jag en tacksamhetens tanke till de som har jobbat med den. Kärlek! Det har ni gjort bra.

Jag hoppas att ni har mat till era barn.

Bibehållen värdighet

När jag pratar med sjukskrivna så är historierna många, men ofta har de en sak gemensamt:
De upplever det svårt att behålla sin värdighet.

Vi är så inprogrammerade att jobb/prestation är en förutsättning för värde, att vi tappar tron på oss själva när vi inte jobbar. Då känns det som att vi ligger samhället till last och bara sjåpar oss.

Oavsett hur sjuka vi är.

Jag kommer ihåg det där. Och alla märkliga människor man mötte i systemen! Nej, inte andra patienter: Jag tänker på personal inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och sjukvården...
Jag tänker på läkaren jag gick till i ett år, som berättade om sig själv i 40 minuter och skrev ut ett läkarintyg till mig de sista fem. Nej, han frågade aldrig hur jag mådde. Nej, han kom inte med ett enda förslag till behandling. Det kändes som slöseri med tid, och väldigt förminskande.
Så för att motverka det, började jag att ta med fika.
När han började prata om studietiden i Lund, om sina barn, om sina hundar, då packade jag upp min termos med kaffe och tog fram en kaka.
Så satt jag där och lyssnade på honom medan jag fikade.

Det kändes ok.

Av någon annan läkare blev jag erbjuden att gå någon meningslös kurs för att bekämpa social fobi. Jag, social fobi? Slutmomentet skulle vara att gå in i en affär och be om något. HA! Det kunde jag göra när som helst. "Men jag har ju inte social fobi – jag är bara utmattad", sa jag. "Men det här är vad vi har att erbjuda", sa läkaren.

Jag gick inte. Det var under min värdighet. Låtsas vara fobiker för att få sitta i grupp och vräka ur sig och måla tavlor om sin ångest? För tusentals skattekronor? Nej, det vägrade jag.

En man berättade för mig om att han var tvungen att delta i något arbetsmarknadsprogram, där man talade till vuxna människor som om de vore förståndshandikappade. Till slut skrek han: "Jag har panikångest, jag är inte dum i huvudet!"

När ska vi sluta behandla sjuka människor som mindre värda?
När ska vi förstå att det går upp och ner i livet?
När ska vi inse att vi ibland måste krascha för att kunna starta om och utvecklas?

En sjukdom är en process. Den börjar någonstans och i bästa fall slutar den någonstans. Eller så lär man sig att leva med den, skapar drägliga förhållanden för en tillvaro med den.
Ibland tar det kort tid, ibland längre.
Det bästa vi kan göra är att stanna i den och göra det bästa vi kan av tiden. Det lär vi oss mest av.

Problemlösning

Förr tyckte jag att jag var bra på det. Problem uppstod, jag tänkte (snabbt) och kom med ett eller flera förslag på lösning. Så valde man en av dem och körde på det.

Jag har dock – efter moget övervägande – insett att jag inte alls var duktig på problemlösning. Det enda jag gjorde var att jag avvärjde katastrofer.
Det är en annan sak.

Exempel 1: Underbart kalt och fult träd ska vara med i scenografin. Scenografen får tokspel sista veckan och hänger upp kulörta lyktor i trädet. Jag, regissören, säger nej. Trädet ska vara kalt och fult, det är precis det vi behöver för pjäsen. Scenografen vägrar. Regissören tar fram en pallstege, klättrar upp och river ner skiten.

I detta fallet hade det varit bättre att lugnt diskutera våra roller. Vi var helt enkelt inte överens – men vem är det då som bestämmer? Jo: Regissören, som har helhetsansvaret. Och när regissören pekar med hela handen, så får scenografen snällt lyda. Punkt.
Och då hade han fått plocka ner den, vilket hade sparat mig arbete.

Exempel 2: Jag hade blivit påkörd av en full kines i bil. Min bil var kvaddad, jag åkte ambulans på bår till sjukhuset. Ringde min man, som frågade om han skulle komma dit. "Nej, stanna hemma och ta hand om katterna du. Och vila – du ska ju jobba i morgon."

Här var det endast Pippi Långstrump-genen som gjorde sig hörd. Givetvis ville jag att han skulle komma – jag var helt förstörd, grät hela tiden och hade fått en whiplash – men jag kunde inte med att vara "till besvär". Och han såg inte igenom min mask. Oerhört korkat av oss båda.

Problemlösning, mina vänner, är inte att själv tänka ut en lösning och göra den. En riktigt bra problemlösning är att se till att det blir ett icke-problem.

En dag skulle vi fira sonens födelsedag med badpalats. Det efterföljande fikat skulle intagas i en park. Dåligt väder satte käppar i hjulet. I stället för att klura ur hur vi skulle lyckas grilla i ösregn, kommer maken på en ny idé: Vi kan grilla under tak i ekopalatset! Minst lika kul.

DET, mina vänner, är problemlösning!

Att vi sedan trotsade planen och chansade på parken är en annan sak... :)

Talspråk

Detta inlägg kommer garanterat att generera kommentarer som "språkpolis" och "bakåtsträvare". Fullständigt medveten om detta, fortsätter jag glatt.

Talspråk och skriftspråk är inte samma sak.

Vi skriver ord på ett annat sätt än vi uttalar dem.
Dem t ex uttalas dom.
Det vet alla.

Vi formar också meningar på ett helt annat sätt när vi talar än när vi skriver.
Inte många skulle få för sig att skriva som vi talar:
Och jag bara tänkte "hur ska jag klara det här, när jag ändå är trött redan från början" – ja, jag vet, visst är den söt – men med tanke på hur mycket jag alltid kämpar med saker, helt i onödan, det vet jag ju, så kanske jag ska försöka säga nej. JAG VEEET! Visst vore det!

Det blir väldigt rörigt i skrift, men var helt begripligt i tal (med mimik, gester och tonfallsförändringar).

Ibland, när människor ska skriva, använder de talspråk.
Eller snarare: De vet inte hur de ska skriva det de menar.

Här är några exempel som kliar i min ryggrad:

Å – kort för "och".
Ex i tal: Kom ihåg å sova.
I skrift: Kom ihåg ATT sova.
Infinitivmärket för verbet är ATT inte OCH.

Dom - talspråk för de eller dem. Ex i tal: Dom vill inte.
I skrift: De vill inte.
Absolut inte DEM vill inte.

Det verkar som om många ungdomar försöker köra konsekvent med DEM, men det blir fel. Kära barn (skrev hon och kände sig som 60 år): DE är subjektivformen, dvs när personerna i fråga är aktiva i handlingen, DEM är objektivformen, dvs när personerna i handlingen blir utsatta för någon handling.
Ex: Prästen skrek åt dem.

Mitt gamla tips: Byt ut mot JAG eller MIG, så blir det lättare.
Jag och de hör ihop. Mig och dem hör ihop.
Jag vill inte låter rätt, mig vill inte låter tokigt.
Enkelt!

Och så det gamla klassiska felet: Du är längre än mig.
Det är fel, men används i både skrift- och talspråk.
Det är så lätt egentligen:
I den meningen är ett verb uteslutet, nämligen ordet ÄR.
Du är längre än jag ÄR.
Man behöver inte säga ÄR – du är längre än jag – men det ska ändå vara subjektivformen, eftersom det ju är något jag aktivt är (kortare, i det här fallet).

Så: Dagens språklektion avklarad.
Dock misstänker jag att du som läser detta redan visste alltihop...
Det är den typen av läsare jag har! :)

90 år

I förra veckan kände jag att jag nog kommer att bli en bit över 90 år.

Det var när min dotter pratade om mormor och mormorsmor och ålderdom. "Jag vill inte ta hand om dig när du är gammal, mamma, för då kommer jag också att vara gammal", sa hon som den mest självklara sak i världen.

Och i den stunden kände jag att... ja, så blir det.
Inte så att jag såg framtiden spelas upp framför mina ögon, utan mer en stilla visshet.

Kanske blir det så.
Det vore i så fall väldigt roligt!
Med tanke på att jag har levt hårt, misskött mig kopiöst, blivit väldigt sjuk, kämpat för att komma tillbaka, vägrat följa medicinska råd och balanserat mellan udda och fanatiska alternativ, så vore det kul.

Också med tanke på att jag verkligen inte har något emot att dö. Väldigt många stressar upp sig kring det där, och vill ta vara på varje sekund, men jag har ingen panik. Mig hade det inte gjort något ifall jag dog i morgon. Jag har redan gjort det mesta av varje stund, tycker jag. Upplevt mer än jag trodde jag skulle uppleva, testat olika saker. Jag är nöjd. Inte mätt, men nöjd. Festen är över och även om jag tycker att det är rätt kul nu också, så är det inte nödvändigt.

Med tanke på det vore det extra kul ifall jag blev ill-gammal.
Som en efterfest som aldrig tar slut.

Å andra sidan kanske jag faller död ner i morgon.
Det vore kanske inte så kul för barnen i alla fall.

Ja, den som lever får se, säger han, fransmannen.
Det stämmer ju ovanligt bra i detta sammanhanget.

I enslig ensamhet

Jag, som verkligen älskar att vara ensam, har ett förbehåll:
Det gäller inte i alltför stora lokaler.

Hur ensligt känns det inte att sitta i en stor byggnad, alldeles allena, och försöka jobba?

Det finns massor av korridorer och rum, utrymmen som man inte har koll på. Tänk om någon kommer in och gör mystiska saker... Smyger in och gömmer sig någonstans. Hoppar fram plötsligt och skräms! Eller stannar kvar efter att jag har gått och gör ondskefulla saker.

Jag, som tror att jag gillar att vara ifred, blir plötsligt lite eländig.
Sätter på musik, visslar lite falskt och harklar mig för högt.

Småsjunger för mig själv och tänder alla lampor, även i utrymmen där jag inte är.
Blir JÄTTEGLAD när det ringer eller kommer sms!
Och sitter helst i mitt eget lilla rum hela tiden.

Ok, jag erkänner: Jag är mörkrädd.
Fast bara i såna där fastigheter.
Där det egentligen ska vara många människor.
Där saknaden av de andra ekar tom.
Där det finns gamla själar som inte nånsin går hem...

Vela inte - just DO it!

Jag har lite svårt att förstå velare.
Ja, själva titulerar de givetvis inte sig så.
De kallar sig "eftertänksamma", "noggranna", "avvägda".

Jag pratar om de människor som tittar på alternativen A och B och funderar fram och tillbaka. Å ena sidan... Å andra sidan... Eller kanske... Fast jag vet inte... Och sedan kommer de fram till att de ska låta saken bero lite.

VARFÖR DÅ?

Jag listar argumenten för och emot A och B, lyssnar kanske in med någon annan som jag har förtroende för och sedan tar jag ett beslut. Chop chop.
Vad är det som är så svårt?

Det ligger mycket rädsla bakom det där velandet och dröjandet.
De är rädda att välja fel, eller att behöva svara inför någon.
Kanske är de oroliga för att de inte har alla fakta, eller att det kanske dyker upp ett C-alternativ om ett tag.

Javisst! Det kan det ju göra. Eller inte. Och då kanske man har missat tåget.

Du står på en perrong där två tåg står inne.
Du måste välja ett.
Det ena kanske går till Paris, det andra till Lissabon.
Vilket ska du välja?

Du väger för och emot. Paris - underbar mat, kultur, tradition och fransmän.
Lissabon - sol och värme, tradition och lort.
Så väljer du Paris och hoppar på det tåget.

Din kompis står där och velar: "Paris eller Lissabon? Jag vet inte, jag..."
Vad är rätt?

Ja, vem vet?
En sak vet jag dock säkert: När båda tågen har gått, står han kvar på perrongen. Och det är minsann inte alls lika kul som varken Paris eller Lissabon!

Och vet du vad?
Du som gjorde valet, kan dessutom välja om på vägen.
När du kommer till Köpenhamn, har du ångrat dig, men kan smidigt hoppa över till Lissabon-tåget och åka vidare med det.
Din vän? Ja, han står kvar på perrongen hemma i Sverige och funderar...
Inte kom det något tredje tåg, inte...

Och så är det i livet.
Man måste liksom hänga på för att man ska ha flyt.
Alltför mycket funderande stoppar upp flödet.

Jag säger som Nike – de stal det av mig, faktiskt :) –
Just DO it!

När rädslan styr

Ju mer jag tänker på det, desto mer står det klart:
Rädsla styr så mycket i vårt samhälle.

Folk är rädda för sin chef, för sina arbetskamrater, för att inte ha tillräckligt (med pengar, mat, kläder, erfarenhet, kunskap...) och det styr hela livet.

På jobbet tar vi beslut som inte sticker ut eller sticker i ögonen på någon annan.
Vi handlar saker och fyller våra skåp för att inte stå utan.
Vi går på kurser och blåser upp våra kunskaper så att det ska låta så mycket som möjligt.

Men hela tiden vet vi att vi egentligen inte är och har tillräckligt.
Det gör oss rädda för att bli upptäckta.

Vi håller kontakten med vissa vänner för att vi är rädda att hamna utanför.
Vi bjuder in släkten, för att vi är rädda att släktingarna ska bli arga/ledsna annars. Kanske blir man arvlös då, kanske utskälld offentligt, kanske kommer skuld/skam-påhopp?

Vi går åt sidan i konflikter hemma, för att vi är rädda att det ska bli bråk.
Vi "biter oss i läppen" för att inte "hälla bensin på elden".
Vi håller igen.

Och hela tiden bevaras rädslan.

Inte nog med det: Den växer.
Ju mer man när den, desto mer växer den.
Och desto mer tär den.

Till slut styr rädslan.
Och rädslan är förknippad med egot, med det köttsliga/fysiska.
Vi förminskar oss själva, vi får ont i kroppen.
Samtidigt kommer vi längre ifrån ljuset, gemenskapen, helheten, gudomligheten, insikten.

Det är en förödande utveckling.
Jag tror att det enda sättet att komma till större helhetstänkande, till mer välmående och ett liv i samklang med andra och vår planet, är att minska rädslan.

Rädslan är bara till för att vi ska överleva.
Ingenting annat.
Det kan vara viktigt att komma ihåg.

Så när det uppstår en situation där rädslan vill ta över, så brukar jag fråga mig:
Dör jag av det?
Om svaret är NEJ, så gör jag som jag känner är rätt.
Även om det inte blir populärt, även om jag får ta stryk.
För då kan jag stå rakryggad och le, förklara mig utan att ha svansen mellan benen.

Samtidigt vet jag att jag har gjort en insats för balansen på planeten. Åtminstone ett beslut som inte baserades på rädsla!

Vad är sorg?

Att sörja är något som har blivit nästan bannlyst i vårt moderna samhälle.
Ändå är det ju helt naturligt, en del av livet.

Folk som kommer till mig på behandling har en tendens att gråta när de berättar varför de är där. Det är blandade känslor som leder till gråt; smärta, sorg, skam, skuld, självömkan, rädsla för självömkan...
Nästan alla ber om ursäkt för att de gråter.

Då blir jag arg.
Varför ska man be om ursäkt för en känsla?
Alla känslor måste vara lika mycket värda!
Är det någon som ber om ursäkt för att de ler?
Nej, sällan.
Då ska man väl inte be om ursäkt för att man gråter heller.

Sorg är tungt att bära.
Sorg som stängs inne skapar smärta och elände.
Sorgen måste lämna kroppen, och det gör den genom tårar och skrik.

När någon dör, sörjer man.
Egentligen sörjer man att man själv inte kommer att träffa den här personen.
Sorgen är ett uttryck för saknad.
Därför kan man också sörja en vän som man har förlorat, eller en mamma som inte vill veta av en, eller ett barn som inte hör av sig.
Det är samma känsla.

När man har erkänt att det kommer att bli ett hål efter den här personen, och gråtit ordentligt efter den, fylls man av en lugn längtan.
Kanske kommer vi att ses senare.
Om inte annat har jag mina minnen och känslorna som personen väckte i mig!

Om man inte sörjer, blir hålet inuti kvar och värker sig större.
Djupare, djupare, gräver det hål i hjärtat, tills ingen och ingenting kan få fäste där.

För om man inte sörjer ut, kan man inte älska helt. Hjärtat blir upptaget med sorg, sorgen ligger som en filt över alla känslor och sitter som klibbigt lim i hela kroppen.

Det är förödande.
Av alla känslor är sorg den som sitter hårdast i kroppen.

Vi mår därför bra av att sörja ordentligt!
Skrik, gråt, riv sönder kläder, släng saker, kasta er på marken och gräv hål i jorden med naglarna.
Det finns en anledning att man i t ex mellanöstern anlitar gråterskor till begravningarna – för att liksom sätta fart på sörjandet.

Det är friskt.
Att hålla inne är sjukt.
Vi behöver bli bättre på det här i Sverige.