lördag 23 maj 2015

En glad skit

När jag var 19 år fick jag för första gången omdömet "en glad skit". Det överraskade mig. Jag kände mig inte gladare än någon annan, men hade väl kanske inte mer bekymmer heller.

Glad? Jo, det är jag väl.
Jag har en positiv livsinställning till alla idioter som kommer hit och gnäller, som vaktmästaren i min högstadieskola hade skrivit på en lapp.

I yrkeslivet gör det tyvärr att somliga tror att jag inte är seriös.
Det får stå för dem.
Jag kan vara både seriös och glad samtidigt, jag.
Det är en av mina kompetenser! :)

Det är bara det att jag försöker se saker från den ljusa sidan.
Det ingår i mitt entreprenöriella tänkande, det som på något sätt är grunden i hela mig.
Om livet ger dig citroner, gör citronsaft.
Och: Om en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om jorddofter.

När något blir annorlunda än jag hade tänkt, hittar jag snabbt en ny väg. Det är så jag funkar. Och jo, jag gör det gärna med ett leende. Eller åtminstone med alla trådar ut i ansiktet.

Alla trådar ut är en teaterinstruktion.
En uppvärmningsövning: Man tänker att det sitter en massa trådar fästa i ansiktet – i mungiporna, i ögonvrårna, i kinderna, i näsvingarna, i pannan osv – och så övar man på att dra ihop alla in i mitten och sedan drar man dem utåt. När man drar alla trådar lite lagom utåt, så ser man öppen och tillgänglig ut. Det vill jag nog gärna vara.

Det vill inte alla vara.
Utanför vårt hus går en kvinna förbi rätt ofta och hon ler aldrig.
Jag skojar inte.
Hon ler aldrig.
Hon har två, fina barn som verkar normalartade, men hon bara gnäller och skäller på dem.
Det tycker jag är sorgligt.
Hon har gjort ett annat val än jag, nämligen att vara sur.

Men jag, jag vill helst bara vara glad.
Om man kan skratta åt sina misstag och le åt andras tillkortakommanden, så känns livet lite lättare att leva.

Och vardagen... Den måste man le åt.
Oavsett om man har glömt tvätten i maskinen, bara hällt mjölk i kaffetermosen eller kommer till affären utan pengar.
För det är den som är livet.
Och om man inte har roligt i den, då blir det minsann inget roligt liv.

måndag 18 maj 2015

Vildresor

Vissa dagar är vardagen obegriplig.
Känslan av att inte vara riktigt vaken, eller där, är totalt förhärskande.
Jag iakttar, men noterar inte ens vad som händer.
Allt ter sig så konstigt och konstlat.

Saker händer.
Jag ser på.
Folk säger saker.
Jag hör utan att lyssna.

Då behöver jag en vildresa.
Bara släppa allt och dra.
Springa fort och skrika i motvind tills huvudet slutar snurra.

Här på kalkstensön kommer man snabbt till vatten.
Det är bra.
Själen blir lugn av hav.

Vildresorna på öjn blir kortare.

söndag 17 maj 2015

Varje hjärtslag

Det sägs att vi har ett visst antal hjärtslag.
Varje individ har sitt liv utmätt redan från födseln.
I generna går det att avläsa, säger forskarna.

Vi har ett visst antal hjärtslag och när de är avverkade är det slut.

När jag dansade mycket och tränade hårt, stressade det här mig.
Under ett enda träningspass kunde jag ju göra av med kopiösa mängder hjärtslag.
200 bpm i 30 minuter. DUNK DUNK DUNK DUNK
140 bpm i 5 timmar. DUNK DUNK DUNK DUNK

Idén, som alla träningsnarkomaner och PT's lär sig, är att man genom att träna hårt en stund, sänker sin arbetspuls och vilopuls. På det viset tjänar man på det i långa loppet i alla fall.

För mig, som har ett litet medfött hjärtfel, är det en klen tröst. Min vilopuls understeg aldrig 60. Oftast låg den på stadiga 65, hur vältränad jag än var. Och dessutom rusar det gärna vid fysisk aktivitet. En timmes träningspass på över 220 bpm var inget ovanligt.

Jag gjorde slut på många hjärtslag under den tiden.
Jag gjorde slut på mycket annat också.

Nu tar jag det hela med ro.
Jag tänker att forskarna kanske har rätt, men å andra sidan kanske det bara är en fysisk bild av predestinationen som de har upptäckt. Det är kanske avgjort hur långt livet ska bli och ungefär vad som kan tänkas hända, och vill man mäta det så kan man titta på antalet hjärtslag i generna.

Det bästa sättet att sänka sin puls är att meditera.
Det finns det minsann forskning på, ska du veta.
Och så är det bra att hålla sig sval, då går pulsen ner.

Att sitta i kyla och meditera av bara fan, det är alltså lösningen.
Jag vet inte hur det känns för dig, men det är inte min bild av ett meningsfullt liv.

Så jag har en ny livsfilosofi:
Skit samma hur många hjärtslag jag har!
Jag ska ta vara på tiden.

Låta varje hjärtslag räknas.

Så nu tänker jag: Vad gör jag med den här dagen, den här timmen, den här minuten? Är den här sysslan värdig ett hjärtslag? Är detta vad jag vill lägga 400 hjärtslag på?

Det gör det lättare att välja.
Tråkiga saker går fetbort. Om de inte leder till något roligt senare, förstås. Jag väljer att spendera mina hjärtslag på glädje, insikt, gemenskap med utvalda, kärlek, omtanke och på att njuta av naturen.

Make the most of it.
Make every heartbeat count.

torsdag 14 maj 2015

65 000 invånare på Gotland

År 2020 ska vi vara 65 000 invånare på Gotland.
Det har Regionen bestämt.

Hur jobbar man för att få till det?
Tja, hittills går det inte så värst bra.
Väldigt få delmål är uppnådda.

Hej Regionen och Inspiration Gotland! Här får ni - alldeles gratis - några tips på vad folk behöver och vad som bör göras:

1 BO
Folk behöver kunna bo.
Bygg, bygg, bygg. Hyresbostäder, flerfamiljshus, enklare bostadsrätter.
Underlätta pendlande och distansarbete. Bygg ut länstrafiken. Subventioner inköp av elbilar. Se till att fibernätet täcker hela ön och peppa arbetsgivare att låta folk jobba hemifrån, t ex med hjälp av Distansarbeta mera.
Fundera kring det här med ständigt ökande bopriser i Visby och Innerstaden. Är det för Gotlands bästa? Vad kan man göra åt saken?
Kolla om det går att instifta någon sorts regel: För att köpa fastighet på Gotland måste man skriva sig här. Jag tror att de gjorde så i Fjällbacka, så varför inte här?

2 JOBBA
Folk vill gärna ha en försörjning.
Ta hand om egna företagare. De är självförsörjande. Hjälp dem att etablera sig, hitta nätverk, samarbetspartners osv.
Stimulera människor att starta och driva eget. Lär ungdomar entreprenöriellt tänkande.
Se över personalpolitiken hos de stora arbetsgivarna. Finns lite att ta tag i där, i de egna leden framför allt, om jag förstår saken rätt. I min begränsade bekantskapskrets har jag två vänner som har slutat på sina gotländska, offentliga jobb, pga mobbning och utfrysning. Oacceptabelt! Vakna upp, lär om, gör bättre.
Fortsätt jobba med utlokalisering av myndigheter och företag. Ju fler, desto bättre! Här är bra att jobba och leva.

3 LEVA
Folk vill ha ett meningsfullt sammanhang.
Starta ett nätverk för nyanlända. Arrangera olika aktiviteter; gemensamma träningstillfällen, gå på kulturevenemang, ge föreläsningar, ha speed dating med varandra, åk på rundturer för att lära känna ön, involvera "hyr en gotlänning"-projektet.
Stimulera föreningsverksamheten mer och låt föreningslivet vara delaktiga i att engagera nytillkomna.

4 MINSKA UTFLYTTNING
Ta kontakt med folk som ska flytta eller har flyttat.
Varför flyttar de?
Vad är problemet, vad kan vi lära till framtiden?
Det flyttar trots allt in drygt 2000 personer varje år. Eftersom det flyttar ut lika många, blir det ju ingen ökning. Tänk om vi kunde se till att fler stannade, plugga hålet i botten av hinken? Så skulle vi nå målet inom några år utan att göra någonting annat.

5 SE DET LÅNGSIKTIGT
Det här handlar om någon sorts varumärkesarbete, vilket alltid tar ungefär dubbelt så lång tid som man själv tycker är både roligt och rimligt. Ta ut en kurs och styr dit, envist! Det ger resultat framöver. Utvärdera arbetet och kolla att vi är på rätt väg då och då, men ge inte upp.

Och snälla: Sluta lägga en massa pengar på glassiga magasin med fina bilder och inriktning på Stockholmsområdet! Det finns ungefär 1,5 miljoner människor i den regionen. De är huvudsakligen nöjda med att bo där, för de har valt det. Titta lite längre! I övriga Sverige finns 7,5 miljoner personer till, som inte alls attraheras av samma argument och formspråk som Stockholm. Ni missar den stora gruppen genom att sikta in er på den lilla (som dessutom är mer benägen att flytta tillbaka till storstan, eftersom det är "nära").

Over and out.

Hälsningar
Inflytting från Småland, som kände sig mer omhändertagen av offentliga sektorn i såväl Växjö som lilla Alvesta kommun än här på ön.

söndag 10 maj 2015

Nya jobbtider

Förr i världen var drömmen ett fast jobb. Heltid. På ett tryggt och bra ställe, så att framtiden var säkrad.

Nu för tiden är vår syn på jobb en annan, framför allt ungdomarnas. Men yrkesvärlden har inte hängt med.

Idag är vi ganska många som faktiskt drömmer om deltidsjobb. Och som får lite panikångest över att bli anställda. En vän berättade för mig hur svårt det är att få ungdomar att skriva på ett anställningskontrakt. "Fast anställning? Innebär det att jag är fast då? Får jag inte dra om jag vill? Uppsägningstid – men om jag kommer på att jag vill resa och har hittat en bra deal?"

Och jag har räknat och känt att jag går back på heltid. Upp till 75 % klarar jag, men där går min smärtgräns. Jobbar jag mer, tar jag sämre beslut, blir mindre lycklig och hinner inte med min familj och mig själv. Dessutom blir det dyrare att jobba heltid. Jo, för då köper vi mer färdigmat, äter mer ute, köper nytt i stället för att fixa, får lämna bort trädklippningen/däckbytet/kakelsättningen.

Vi som tänker annorlunda.
Oss jobbar inte kollektivavtalen för, precis.
Därför hoppar jag och mina likar mellan olika vikariat och projektbaserade anställningar.
Vi blir bra på att anpassa oss, lära nytt, får massor av erfarenhet, ser organisationskulturer snabbt och samlar stora mängder kunskap. Det kunde vara en fördel för företag och organisationer att få in oss i verksamheten, men det är trögt. Man blir nämligen misstänksam. "Vad är detta? Är hon inte lojal? Varför byter hon jobb hela tiden? Hoppjerka!"

När jag söker jobb, sorterar jag därför ut ungefär hälften av mina erfarenheter.
Det har visat sig vara lagom. Annars kommer jag inte till intervju.

Ibland söker jag heltidsjobb. På intervjun säger jag: "Det här jobbet vill jag göra på halvtid med resten av pengarna som projektpengar, för att utveckla området t ex med hjälp av konsulter utifrån." Som marknadsförare kan jag då välja att lägga ut vissa saker på byrå eller stoppa mer i något hål – kanske annonsering på nätet.

Jag tänker att den organisation som förstår att värdesätta det här, kommer att få konkurrensfördelar. Inte nog med att det kommer att locka en annan typ av anställda – förändrarna, entreprenörerna – de kommer också bli tvungna att bli tydliga i sitt varumärke och internkommunikation: Bra på att definiera vilka de är och varför, för på att ett snabbt och effektivt sätt involvera nya. De blir snabbare i vändningarna och får bättre balans mellan utveckling, förvaltning och förmåga till avslut.

Hej organisationer och företag:
Dags att tänka nytt!
Industrisamhället och kunskapssamhället är över.
Nu lever vi i förståelsesamhället. Där krävs mycket kompetens på många områden samt en förmåga att anpassa verksamheten till nya förutsättningar. Har ni det?

torsdag 7 maj 2015

Det rädslostyrda samhället

I en perfekt värld drivs allt av kärlek.
Det vi gör, tänker och känner kommer ur känslan av omtanke och acceptans av andra och oss själva. Som den fina berättelsen som har cirkulerat på Facebook, där en grupp barn erbjuds ett fat fullt av frukt för den som kommer först. Och de avstår, säger: Hur kan en vara glad om inte alla är det? Och så tar de varandra i handen, springer fram till fatet tillsammans och delar på frukten.

Det tycks mig som vårt samhälle är långt ifrån detta.
I stället verkar det mesta drivas av rädsla.

Jösses, så rädd man kan vara!

På jobbet är man rädd.
Rädd för att komma för sent, för att missa deadlines, för att komma alltför oförberedd till möten. Man kan oroa sig för vad chefen och medarbetarna ska tycka och för att bli av med jobbet. Härskartekniker, skitsnack, översitteri – allt kommer av rädsla.

Hur många drivs av lust på jobbet?
Av glädje, av busig glimt i ögat, av skön säkerhet över att vara bra på det man gör?


I föräldraskapet är räds man.
Vaccinerar barn i oron att de ska bli sjuka; köper hjälmar, bilkuddar och skydd. För säkerhets skull försäkrar man också sina barn, så att om något ändå händer, ska ekonomisk ersättning utgå. Man går på föräldramöten, utvecklingssamtal och öppethusverksamhet för att inte ses som en dålig förälder.

När känner du att du kan välja själv?
Att du gör saker för barnens skull och för vad de vill – inte vad andra vuxna vill?


Kring vår hälsa finns mycket rädsla.
Rädsla för att inte äta bra, träna rätt, vara lagom smal och för att bli sjuk. Folk köper och äter mediciner eftersom de är rädda för att må dåligt och inte orka prestera på topp.

Tänk om man i stället skulle ha tillit?
Tillit till att kroppen säger ifrån när det är dags att tagga ner?
Att den vet vad den behöver och att vi är bra som vi är?


Och tänk så många branscher det är som lever av vår rädsla! Försäkringsbolag, läkemedelsbolag, banker, polis, militär, vaktbolag, larmfirmor, gym, personliga tränare, apotekare... Listan blir lång. Och det är väl det som är problemet: Rädsla är Big Business.

Jag önskar att vi kunde se att rädsla är en dålig drivkraft.
Att den bara är till för att skydda vår överlevnad.
Typ om vi blir jagade av tigrar eller möter giftiga spindlar.
Då är det en bra!
Låt oss spara rädslan till det.

söndag 3 maj 2015

Är vi offer för våra gener eller kan vi påverka vår hälsa?

Arv eller miljö. Den gamla diskussionen.
Helt klart tänker vi olika i detta.

Jag personligen irriterar mig på etablissemangets inställning, som jag hör från t ex doktorer och dietister: "Om man bara äter ungefär normalt och rör sig lagom mycket, så håller man sig frisk."
Men stopp lite. Vad är normalt?

Vi lever i ett samhälle som är väldigt annorlunda än tidigare.
Aldrig förr har vi hanterat mat som vi gör nu. Aldrig tidigare har vi levt med så mycket gifter i naturen och i våra kroppar som vi gör nu. Aldrig har vi heller levt så fort och haft så mycket kring oss som nu.

Vi lever i en abnorm miljö, om vi ser det i ett historiskt perspektiv.
Självklart kommer det att påverka vår hälsa!

Modifierad mat som odlas med konstgödsel och besprutas.
Som plockas omogen för att hålla den långa transporten över världen.
Mat som vaxas för att hålla i affären, doppas i färgbad för att se trevligare ut och läggs i kylda miljöer. Eller som "förädlas" till färdigmat, med allehanda kemiska tillsatser som smakförstärkare, socker och transfett. Allt för att hålla längre och trigga våra smaklökar så att vi vill äta mer.

DDT, PCB, flamskyddsmedel, antidepressiva läkemedel, hormoner från p-piller, Alzheimersmediciner - listan på kemikalier i våra vatten är lång. Och nej, de går inte att rena bort. De är där de är och vi dricker dem i vårt vanliga vatten. I en och annan djupborrad brunn kanske du slipper dem, än så länge i alla fall, men som regel är det i all mat och allt vi dricker.

Idag träffar vi en vanlig lördag på stan fler människor än genomsnittet på ett helt liv för 150 år sedan. Vårt stora kontaktnät kräver mer av oss. Vi jobbar mer, reser mer, tar fler beslut (pensionsfonder, klädval, matval, vägval), vilket också skapar mer stress. Vi är aktiva i våra barns uppfostran och uppväxt, engagerar oss i föreningar och skolresor, håller hemmet i skick och försöker odla vår egen sparris.

Samtidigt ökar fallen av cancer, Alzheimers, depression, allergier, inflammatoriska tarmsjukdomar (IBS, Crons osv), inflammatoriska muskel- och ledproblem (reumatism, artros, fibromyalgi m m) och psykiska diagnoser (ADHD, bipolaritet m fl). Alla dessa sjukdomar är kostrelaterade. Det visar studie efter studie. Visst finns det också en genetisk påverkan, men här är själva kärnan: Alla som har "genen" för en sjukdom utvecklar den inte. Bara somliga. Vilka somliga? Och varför?

"Men vilken otur hon hade som fick cancer."
Tänk om det inte är så?
Tänk om det faktiskt är så att vi - självklart omedvetet - utvecklar cancer och andra sjukdomar genom vårt sätt att leva?

Vi vet idag att rött kött ökar risken för olika cancerformer.
Vi vet att reumatiker mår bättre av vegetarisk kost.
Vi vet att IBS, depressioner, ADHD m fl sjukdomara går tillbaka när vi får näring i kroppen.

För mig är det självklart att vi måste lära nytt och ändra väg.
Vi kanske idag inte klarar av att äta så som mormorsmor gjorde, för förutsättningarna för livet och maten har ändrats.

Jag tycker att det är ignorant att fnysa åt människor som försöker hitta bättre livsförutsättningar. Oavsett om man testar yoga, äter 5-2 diet, äter kosttillskott, åker på tyst retreat eller använder Reiki - orsaken till att man letar efter en lösning är ju att man inte mår bra. Det är väl ett fullgott alternativ till att knapra mediciner och skylla på sina gener?

Man får det om man vill.
Jag säger inte något annat.
Men snälla: Låt oss andra göra på vårt sätt.
Vi som inte vill äta (ännu mer) kemikalier för att hindra våra kroppar att reagera, vi som inte tror på att tukta och styra kroppen med operationer och genom att undvika det vi inte längre kan eller tål, vi som tror att kroppen är självreglerande och klok: Låt oss leta på vårt sätt! Eftersom det inte finns någon hjälp att få från etablissemanget, så måste vi finna våra egna vägar. Var snäll och stå inte i vägen.

Tack på förhand.
Och sluta fnysa, lyfta på ögonbrynen och rynka på näsan.
I smyg har jag slagit vad med er:
Jag ska bevisa att den här andra vägen är bättre genom att överleva er alla. Trots att jag har allehanda diagnosticerade sjukdomar, taskiga gener och tidigare dumt leverne. Låt oss ses på andra sidan och utbyta erfarenheter! Förhoppningsvis om många, många år. :)