Enligt urgammal indiansk tradition blir jag snart som pånyttfödd.
Indianerna menar att man föds in i detta livet med ett kontrakt. I detta har man kommit överens om vissa skyldigheter och rättigheter, saker att göra och människor att möta.
Man har lovat att födas i ett visst sammanhang, lära sig vissa saker, vara där för vissa personer, reta upp andra personer och så vidare.
Men kontraktet sträcker sig bara till 40 års ålder.
Därefter är man fri att göra vad man vill.
Det låter fantastiskt, tycker jag!
I vår västerländska värld är en fyrtioårig kvinna inte så mycket värd. Fysiskt mindre attraktiv än en tjugoåring, ofta med barnansvar och egna åsikter - inte längre så benägen att degraderas till ett vackert pynt. Det är jobbigt för många män (och för all del somliga kvinnor också.) Jag brukar skämtsamt säga att jag snart är på döhalvan. Det är så jag uppfattar vår kultur.
Att se tiden efter fyrtio som tiden då livet och den verkliga valfriheten börjar, känns härligt. På det viset ligger ju hela världen framför oss när livet börjar närma sig mitten!
Min mor är 66 år. Hon går och väntar på att hon ska dö. Eller rättare sagt: Hon tycker att det är ingen idé att lära sig något nytt, börja med något roligt eller utvecklas. "Det får nog vara så här livet ut, nu." Jag påpekade att hon lätt kan leva trettio år till. Då fick hon något vilt och jagat i blicken...
Själv ser jag det dock som en härlig utmaning!
Så skönt att inte vara "färdig" än, att kunna göra om sig och förändras.
Och tänk om indianerna faktiskt har rätt. I så fall kommer alla måsten att successivt upplösas och jag kommer att känna att jag kan välja själv.
Nästa år går mitt indiankontrakt ut.
Jag längtar.
har min pappa som förebild, han är 84 i år, har fortfarande igång sitt företag. Gick över till att rita hus på dator (CAD) efter han fyllt 60. Man blir aldrig för gammal för att utvecklas eller lära nya saker. Det kan möjligen ta lite lite längre tid bara. Hälsar Ulla S
SvaraRadera