Som ekonom och en av hörnpelarna hos Handelshögskolan i Stockholm, är Lars Strannegård en representant för etablissemanget och tillväxtkulturen, vilka jag ständigt ifrågasätter. Därför blev jag extra glad att höra hans föreläsning "Att mäta det omätbara" i Visby idag.
En kort sammanfattning av en timmes föreläsning:
Man kan inte kvantifiera kvalitativa bedömningar.
När vi t ex betygsätter ett vin, sätter vi siffror på en upplevelse. Det må ju vara hänt, men det är ett pseudoresultat: Det är inte på riktigt, menar Strannegård.
I grunden ligger en subjektiv bedömning, som motiveras med en massa ord.
"Vinet har en mustig bouquet, en härlig färg, smaken är fyllig med ton av choklad, fat och svarta vinbär och den blommar ut i munnen efter första klunken. Därför ger jag den 5 stjärnor av 5 möjliga." Så resonerar kanske vinprövaren, experten, tyckaren.
Vi accepterar det, tittar på stjärnorna och tror att det nog är ett gott vin.
Men fem stjärnor är ju egentligen bara en sorts översättning från beskrivande till siffror. Ingenting i vinet, i smaken eller doften ger siffran 5. På sätt och vis är det lika tokigt som att räkna ett långt mattetal och sedan inte ange svaret med siffror, utan bara beskriva det i ord.
Ett felslut.
Vi har en tendens att tro att siffrorna på något sätt är absoluta.
Att vinet faktiskt har kvaliteten 5.
Det är givetvis fel.
Lars Strannegård argumenterade dessutom för att "kvalitet" har blivit reducerat till "bra". Kommer ni ihåg förr i tiden? När man frågade vilken kvalitet det var på en tröja, ville man ha ett svar av typen "raglanstickad bomull från Indien, med långa bomullsfibrer, färgade i en karminrödfärg med naturvänliga färgmedel". Inte som idag, när svaret blir "hög"!
Nå, åter till utgångspunkten:
För att beskriva kvalitet, måste vi våga vara subjektiva.
Det går inte att beskriva en upplevelse utan att vara det – eftersom vi beskriver känslor, som aldrig är objektiva.
Så härligt!
Här har jag ända sedan jag skrev B-uppsats i tidernas begynnelse, hävdat att det är mer intressant med kvalitativa resultat. Nej, de är icke generaliserbara – men vi kan studera dem och lära oss saker ändå! Att höra en ekonom (ni som läst mig förut vet min inställning till denna yrkesgrupp...) från Handels säga detta, är som ljuv musik i mina öron.
En recension är alltid EN persons tyckande.
Ett betyg sätts alltid utifrån EN persons (eller en testgrupps) åsikter.
Och eftersom en bok som läses av 10 personer, kan ge tio olika referat, måste man komma ihåg det när man läser värderingen. Kanske håller just jag med. Kanske inte.
När man har läst en viss recensent flera gånger, kan man jämföra dennes åsikter med de egna. I Smålandsposten hade jag en recensent av filmer, som jag visste att jag kunde lita på: Varje gång han skrev ner en film, tyckte jag att den var helt underbar. När han hyllade filmen, hatade jag den. Hans subjektiva bedömning fungerade därför perfekt för mig – de var vägledande, fast på ett omvänt sätt.
Hade jag önskat att han skrev en mer slätstruken recension? Nej.
Trodde jag att han hade fel och jag rätt? Nej.
Vi tyckte olika.
Och det fungerade.
Och här kommer vi till det fina i kråksången:
Subjektiva resultat är inte sämre!
De är bara annorlunda än de mätbara, kvantitativa, resultaten.
I en värld, där vi försöker väga och mäta allt, kan det stundom verka som om ett subjektivt resultat inte är lika riktigt, bara för att det inte går att "säkerställa".
I kultursammanhang blir det dock snabbt lätt att se det absurda i resonemanget:
Om 10 personer tycker att en dansföreställning suger och en person älskar den, betyder det då att föreställningen är dålig – eller tillspetsat – håller låg kvalitet? Nej!
Snarare tvärtom, eftersom den berör och skapar känslor, vilket ofta är syftet med kultur.
Medelbetyget blir ju väldigt lågt. Betyder det då att den enda personen som älskade föreställningen, fick en sämre upplevelse? Nej!
Den personens upplevelse är fortfarande densamma, oavsett hur många som tyckte tvärtom.
Därför är det viktigt med subjektivitet när det gäller kultur.
Våga vara subjektiv!
Ska du beskriva en upplevelse, så gör det med ord. Många ord, målande beskrivningar och mustigt och känslosamt. Tveka inte, strunta i vad andra tycker. Du tycker vad du tycker, även om du inte är expert.
För finns det egentligen experter och i så fall: Behöver vi dem?
Det skriver jag om i morgon (eller när andan faller på) – ett utvecklat resonemang som inte fick plats i just den här föreläsningen...
