Förändring - även i politiken?

Förändringens vindar blåser i världen. Det kommer att hända mycket inom kort.

Några av oss har känt av detta länge. Min känsla är att det är som att stå vid ett stup, med tårna över kanten och vinden piskandes håret bakåt. Sjukt spännande, men omvälvande!

Nu tror jag att den här känslan börjar sprida sig även i svensk politik.
Kanske vet man inte riktigt vad det är, men man känner att saker är på gång.
En del känner obehag, rädsla och olust. De slutar.
Andra känner spänning och entusiasm. De tar ett kliv fram.

Fyra nya partiledare på ett år?
Det säger en del.

Jag tycker att det ska bli roligt att se vad som händer härnäst...

Göra om misstag

Varför är det så lätt att göra samma misstag om och om igen?
Jo, för att de är en del av hela livsläxan.
Det är just dessa saker vi är satta i livet för att lära mer om. Och antagligen har vi det uppdraget för att vi inte har varit så bra på det hittills.

Så känn dig inte dum för att du går på samma grejer.
Ingen skuld, ingen skam.
Bara le och säg: Jaha – just det, det var ju DET jag skulle lära mig!

Så länge man inte går direkt bakåt, så är det ju en framgång.
Att stå kvar när det blåser jädrigt mycket motvind, är också en framgång.
Möta motgångar och fortfarande stå upp – eller för all del, överleva – är en framgång.

Jag brukar trösta mig med en gammal Eva Dahlgren-låt:
I baktakt dansar mina tankar
på alltför hala golv
Varken lättja eller visshet
kan styra dem
Det är mitt liv ---

På ängar av maskros och törne
dansar en flicka en ensam vals
Runt och runt och runt i cirklar
men alltid på väg någonstans
Det är mitt liv

Visst, vi halkar. Visst, vi snubblar. Men är det inte lite ok? När barn lär sig gå, får man räkna med det. Och vi är alla barn i utveckling genom hela livet!

Mjölk...

Har ni sett Arlas nya reklam?

"Ska det verkligen behöva vara så, att kanelbullar och mjölk inte ska vara för alla?"
... "Vi på Arla tycker att mjölk ska vara för alla."

Tror jag det! Det är ju deras affärsidé.
Klart att Arla vill sälja.

Men är det verkligen synd om folk som inte kan dricka mjölk?
Jag tycker inte det. Själv väljer jag bort mjölk i det mesta, helt utan allergi. Mina barn dricker inte mjölk, vi lagar inte mat med mjölk i och vi äter glass ytterst sällan.

Mjölk är ingen nödvändighet.
Man klarar sig finemang utan.

Det är inget vidare bra för kroppen. Mjölk ger inte starka ben. I Sverige dricker vi mest mjölk i världen och har högst benskörhet i världen.
Vuxna människor behöver inte mjölk. Inte barn heller, efter att de har slutat amma.

Och jag måste säga att mjölkproduktion är det värsta slaveri jag kan tänka mig. Tänk att bara äta hela dagarna för att amma hela livet! Tunga bröst, mjölkstockning, yr i kupan – och inte ens ett barn att trösta sig med. Grymt, tycker jag.

Så svaret på Arlas fråga/frågor är: JA.
Mjölk är inte för alla.

Livspusslet - när bitarna inte passar

För ungefär två år sedan var mitt liv rätt hopplöst.

Jag jobbade, anställd på ett "vanlig", krävande jobb. Bara 75% visserligen, men det räckte. Tvåhundra övertidstimmar om året...

Mina barn såg jag bara några timme varje kväll och morgon. Vi umgicks i bilen – det fick bli vår kvalitetstid! På helgerna var antingen de iväg och lekte med kompisar, eller så var det någon aktivitet för hela familjen.

Maken och jag nötte så smått på varandra. Vi var ofta stressade, arga, irriterade. Det gick inte en vecka utan någon sammandrabbning: Vem skulle ha handlat, ska du bort på möte NU IGEN, varför finns inga rena kalsonger, vem ska skjutsa barnen?

Det var tröstlöst.
Ingen tid för eftertanke, ingen tid för självutveckling, ingen tid för att bara vara.
Vi löste problemen som uppstod, men med axlarna uppskjutna. Borrade ner hakan och bara körde på. Livspusslet kändes som ett gäng väldigt omaka, alldeles för stora, bitar.

Idag känns det oerhört främmande. Jag vill aldrig mer hamna i det där!

Jag jobbar gärna, men inte för mycket. Det måste vara flexibla tider, så att jag får ihop mitt övriga liv! Jo, jag planerar arbetet runt barnens aktiviteter, runt min motion, runt vila. Det måste få vara så för mig, just nu.

Varför ska jag alltid arbeta under de där bästa timmarna, när man är som piggast och gladast? Jag vill umgås med trevliga människor då, t ex min familj. Och ta hand om vårt hus och mig själv. Jobba, det kan jag göra kvällstid likaväl, när ungarna sover.

Och jag vill laga mat. God mat, nyttig mat, mat med extra allt som är gott. KRAV-mat, bonnakött, ekologisk mat, som smakexploderar i munnen.

Sedan vill jag ha tid att tänka.
Och att känna.

Det är tack vare vitaminerna som kom i min väg som jag plötsligt såg allt klart. Så vill jag ha det!
Små piller, som gav mig bättre näringsstatus, gav mig också tillbaka förmågan att tänka. Och styrkan att kunna agera på mina idéer. Så nu lever jag så, tack vare lite vitaminer.

Väl investerade pengar!

Politik - blått eller rött?

Sett i humorprogram på TV:
"Men vad blir det om man blandar rött och blått i riksdagen? Det blir ju typ brunt."

Det var tänkt som ett inlägg i den politiska debatten. Att det inte går att samarbeta hur som helst, att man måste hålla på sin linje.

Jag konstaterar att personen som fällde kommentaren antagligen inte var jättevaken på bildlektionerna. Hans bildlärare vrider sig antagligen i sin grav...

Om man blandar rött och blått blir det lila.

Och i min värld står lila för andlighet, för upplysning, för uppkoppling ovanför sig själv. Det är en helig och insiktsfull färg. Kronchakrat.

Kanske är det precis det vi behöver i politiken?
En blandning av blått och rött, en insikt ovanför oss själva och våra egna behov, något som ser till helheten. Slippa revirpinkeri och vågmästarpartier.

Jag har länge tänkt att riksdag och regering skulle vara direkt representativa. Får folkpartiet 14% av rösterna, borde 14% av såväl riksdag som regering vara folkpartister. Är det 25% av svenskarna som röstar på sossarna, så bör de representeras av så många procent i våra beslutande organ. Inga block, inga "för små" partier. Demokrati är väl representation?

Och så skulle politikerna helt enkelt bli tvungna att samarbeta och komma överens. Kanske skulle det vara svårt, kanske inte.
Jag tror i alla fall att det skulle bli mer engagemang, mer sant, mer direkt.

Det är ju inte demokrati att 51% bestämmer över 49%, så som det ofta blir i Sverige.

Hårfärg

"Du HENNAR väl inte håret? Det är ju JÄTTEFARLIGT."

Jag såg ut som ett frågetecken. Det var min frisör som varnade mig med vidöppna ögon. Tack och lov fann jag mig och sa: "Varför?"

"Jo... För att... Det har man ju hört att man kan vara allergisk mot henna. Och att när man har hennat håret så kan man inte använda vanliga hårfärger."

Eh - nej? Vad är det farliga med det? Allergisk kan man vara mot vanliga hårfärger också. Vanliga i det här sammanhanget menas kemiska, naturvidriga preparat som vi sätter i vårt hår och spolar ut i våra avlopp, som inte kan renas bort och som förstör både vår hälsa och vår natur.

Jag slutade med sådana för snart 10 år sedan. Mest för att jag kände ett obehag för de kemiska preparaten, men också för att jag tyckte att alla färger och toningar blev så trötta och fula efter ett tag. Mitt hår gillade inte.

I början experimenterade jag. Köpte ekologiska produkter, testade, modifierade. Testade med salvia, rosmarin, vin, blåbär. Så sprang jag plötsligt på den perfekta hårfärgen! Naturlig, gick att köpa på nätet, helt perfekt med bara lite tillsats av citronsyra (så den tog det grå håret också).

Jippie!
Men glädjen blev kortlivad.
Den svenska importören meddelade att produkten skulle utgå.
Jag köpte hela lagret. 2 kg hårfärgningspulver.

Det räckte i några år, men sakta kröp sista påsen närmare.
Ingenstans fanns den att köpa!
Jag letade på internet, jag skrev brev till adressen på påsen, jag mailade.

Så googlade jag på hela innehållsförteckningen. Det gav några ledtrådar och jag hittade en italiensk sida med produkter som liknade min favorit. Eftersom hela sidan var på italienska, och personalens engelska hade vissa luckor, tog det lite tid att få till ett köp.

Nu sitter jag här med första påsen ny hårfärg i min kalufs.
Undrar hur det blir...
Nåja - allting klär en skönhet. Och inget missklär en ful!

...men tiden går

En av mina absoluta favoritsånger med Monica Zetterlund är "Men tiden går", översättningen av "As time goes by". Hasse och Tage, förstås.

Den är så bra, eftersom den speglar tidernas föränderlighet på ett så mästerligt sätt.

Saker som var sanna igår är inte nödvändigtvis sanna idag.
Föreställningar, åsikter, tankar, politik, lagar – de förändras.
Vi växer.
Som människor, som samhälle, som värld.

Och jag vågar påstå att världen hela tiden blir ett bättre ställe.

Det enda hotet mot denna utveckling är förändringsovilja. "Så har vi alltid gjort". "Men det är ju mycket jobbigare." "Det är tradition." Där har vi de verkliga bovarna, enligt min mening.

Visst ska vi ta med oss det bra från förr! Traditioner innehåller ju bra saker också. Gammal kunskap kan absolut ha en plats i vår nya värld – men den måste granskas först. Den måste utvärderas och synas. Fungerar detta även idag? Eller är den här tanken, lagen, trosföreställningen eller åsikten en dinosaurie, något som bör dö ut?

För man måste komma ihåg detta: Det är alltid enklare att fortsätta med något gammalt än att börja med något nytt. "Va svårt det blir ju mer man lär sig" skriver Hasse och Tage.

Men tiden går är en påminnelse om att världen behöver förändras. Att vi kan vara nostalgiska över tidigare tidsåldrar, precis som vi är över t ex vår barndom, men att förändring är nödvändig.

Hela livet.

Men tiden går (text Hasse och Tage)

You must remember this;
a kiss is still a kiss,
a sigh is just a sigh.
These fundamental things apply
as time goes by.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
"as time goes by".
Hjältar som alltid kom från USA.
Tyskar som aldrig gjorde någe' bra.
Negrer som bara stod och sa godda'.
Så enkelt allting va'.
Sheriffer va' så snygga,
och ryssar va' så stygga
mot stackars FBI.
Va' svårt det blir ju mer man lär sej
as time goes by.

John Wayne va' allas vän,
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår.
Och rödskinn va' som dumma får.
Men tiden går.
En guling va' en guling,
en elak liten fuling.
På honom sköt dom prick.
Bob Hope va' alltid jävigt kvick.
Men tiden gick.
För fred och frihet gick dom ut i fält.
Och som en tomte smajla' Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika va' snällt.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren spela pianisten
"As time goes by".

Rädsla och ilska

Det är ledsamt många människor som går omkring och bär på rädsla och ilska. De agerar utifrån rädsla, talar i ilska och tar beslut utifrån dessa känslor.

De är rädda för chefen, de är arga på frun eller arbetskompisen, de är rädda att inte accepteras, de är ilskna för att de inte har högre lön eller ett finare hus eller en chefspost.

Det är destruktivt.

För dem själva, för alla omkring dem, för företaget de jobbar på, för samhället.

Den där rädslan som smyger sig på i tonåren – att inte passa in, att inte duga, att inte vara älskad – verkar klamra sig fast långt upp i femtioårsåldern idag. Vad i hela fridens dar beror det på?

Tänk, om vi i stället skulle agera utifrån glädje, kärlek och harmoni?
Om vi tog beslut utifrån de känslorna i stället?
Jag tror att världen skulle se väldigt annorlunda ut...

Social överstimulans

För tvåhundra år sedan hade de allra flesta människor en bekantskapskrets på kanske 80 personer. Det var folket i byn, släkten och de man såg i kyrkan på söndagarna.

En gång om året åkte man kanske till närmaste stad och såg myllret (200 personer samtidigt!).

Idag ser vi fler människor dagligen bara på väg till jobbet, där vi ser många människor på våra stora arbetsplatser, träffar ytterligare några på träningen och barnens aktiviteter och Facebookar med några hundra personer på kvällen.

Är vi byxade för detta?
Hur mycket kan vår hjärna hantera?

Att många ansikten och många intryck skapar stress vet vi.
Att hjärnans centra för identifikation och relationer stängs av mer och mer ju mer stress vi upplever, vet vi också.

Men jag tänker socialt: Kan vi relatera till så många människor?
Min teori är att vi skyddar oss genom att dela in människor i fack, sortera dem, och sätta etiketter på dem. Kanske också börjar prata om "vi" och "dem". Till och med isolerar oss lite i våra hem, för att få lugn och ro.

Ju fler människor vi möter, desto tydligare kan vi se hur olika vi är.
Jag tror att det är jobbigt för vår sociala förmåga.
Gruppen strävar ju alltid efter likhet, efter konsensus, och när det spretar för mycket i bekantskapskretsen tror jag att det stör oss.

En social överstimulans.
Kanske beror stress och utmattningssymptom också på detta?

Internethjärna

Jag besitter ingen TP-kunskap.
Faktum är att jag suger stort på årtal, kungasiffror och sportfakta.

Min hjärna registrerar helt andra saker.
Människors kroppsspråk, till exempel. Jag ser alltid när folk ljuger.
Och samband. Jag ser mönster och förstår kopplingar. Makroperspektiv.

Fakta och detaljer, däremot, försvinner ut i rymden. Nog kommer jag ihåg vad kriget gick ut på och ungefär när det hände, men datum för något visst slag? Nej.

Lite kunskap om många saker, det har jag. Specialkunskap? Inte så värst. Det har alltid retat mig en smula. Speciellt eftersom de flesta i min gamla familj är bra på det där andra.

Men nu har jag kommit på det: Jag är en mer utvecklad modell, en tjugohundratalsvariant av den mänskliga rasen! Jag är nämligen perfekt kompatibel med internet.

Jag kommer ihåg vem som känner den som visste det där om killen som kunde något. Eller minns ett projekt i en stad som handlade om precis det där som jag är på jakt efter. Och då är det bara att låta internet jobba... Google och Facebook, mina bästa vänner!

Min hjärna registrerar många saker hela tiden som jag inte har en aning om när jag kommer att få användning för. Detaljerna struntar jag i, de får inte plats. I den nya, fantastiska internetvärlden behöver jag inte bry min hjärna!

Jag har en internethjärna, helt enkelt.

Skratta på fel ställe

Jag har ett litet problem när jag ser på film och TV:
Jag skrattar ofta på fel ställen.

Eller fel och fel – jag tycker givetvis att jag skrattar på ett bra ställe.
Det är bara det att alla andra skrattar på andra ställen.

När jag träffade min make, blev jag överlycklig: Han skrattade på samma ställen som jag! Vi har tydligen samma sorts humor.

Vad vi skrattar åt? Ofta ordval, betoningar, små gester... De där skämten som ska dra ner skratt är ofta lite för väl presenterade. Både jag och maken ler kanske, men ska vi garva högt, måste vi bli överraskade.

Det är hysteriskt kul att gå på bio med honom. Generellt sett går det till såhär:
Övrig publik skrattar - vi är tysta.
Vi skrattar - övrig publik är dödstyst.
Efter en stund blir det roligt i sig.

Jag minns när vi såg en film i Australien. Vi fick som vanligt in skratten på helt egna ställen. Dessutom, på grund av språkbarriären, skrattade vi strax efter att det lilla roliga hade hänt. Det blev mycket märkligt... Till slut vände sig folk om för att se vilka idioterna var. Och då blev det fnissigt. Så varje gång jag skrattade på ett sånt där väldigt fel ställe, började både jag och maken fnissa så att bänkraden guppade.

Jag blir glad bara jag tänker på det!

Plommonvisdom

Vissa plommon är godare än andra.
Fast de hänger på samma träd.

De har fått samma förutsättningar allihop. Samma genetiska kod, samma väder och vind, samma sol, samma tillgång till näring.

Ändå smakar de olika.

Det är de plommonen som har de klaraste färgerna som smakar mest. De som har skarpa kontraster, prickar och fläckar som tydligt avtecknar sig mot botten. Lyckan när jag sätter tänderna i ett av dessa är fullständig. Så gott! Smaken exploderar i munnen.

Konstigt nog är det ungefär bara vart tjugonde plommon som är sådant.

De plommon som är lite suddiga och jämnare i färgen, är inte alls lika goda. Visst smakar de plommon, men... Om jag biter i ett av dem, blir jag besviken. Jag brukar låta dem hänga. Ibland vill jag tro att de kommer att utvecklas till jättegoda plommon om de bara får lite tid på sig, men det är inte sant.
Tyvärr står de sig inte riktigt på egen hand.
När de har hängt där ett tag, gör jag sylt på dem.

Och jag tänker att det kanske är så bland människor också.
De där riktigt speciella, som har en egen smak och tydligt kontrasterande färger, är rätt sällsynta. När man får tag i en av dem, blir man lycklig!
Och de där andra, lite suddigare, fungerar i grupp – men på tu man hand blir man lätt besviken.

Kanske är vi inte riktigt lika mycket.
Kanske finns det somliga som lyser lite klarare.
Och det kanske bara är så det är.

Ja, vi elsker dette landet!

De är så käcka och glada, de där norrmännen.
Iklädda lusekoftor går de på tur och sportar väldigt mycket.

Vårt grannland har god ekonomi, kan anställa våra ungdomar och äter fisk. Mycket fisk. Kanske är det därför de är så glada? Omega 3 och D-vitamin gör ju under för humöret...

Norge är exotiskt, tycker jag.
Avlångt, bergigt och utspritt.

Jag brukar tänka på hur det är att bo i någon av de där nordliga byarna. Insprängd i en fjord ligger byn, som består av några hus. Sedan är det mil efter mil med berg till nästa ställe. Hu! Nej, då passar nog Oslo mig bättre.

Oslo är ju en riktig storstad!
Där finns enligt uppgift bra shopping, trevliga restauranger och vackra miljöer. Barnen kan gå på Tusenfryd, en stor nöjespark strax utanför huvudstaden.

Man borde åka dit på semester.
Bo på hotell och må gott.
Äta ute, kanske ta en spa-dag, strosa runt på Karl Johan och inspireras av norrmännens glada attityd.

För glada och harmoniska verkar de.
Trots Norges kärva natur håller de humöret uppe.
Det är beundransvärt.
Och de har en prinsessa som tror på änglar!
Bara det är värt ett besök.

Undersökningar och statistik

Rätt ofta tycker jag att forskning och studier begränsar sig själva.
Jag menar: Det ställs upp en hypotes och sedan går man in för att bevisa eller motbevisa den.

Då är det svårt att vara öppen för andra utslag.

Om man tänker att man ska se om något är vitt eller svart, så är det begränsande.
Tänk om det varken blir vitt eller svart – utan klarrött? Eller tänk om resultatet inte ens blir en färg, utan... luddigt?

Och sedan blir slutsatserna så märkliga.
Vid studier av vilka som studerar vidare på högre nivå (på master-nivå), såg man att det inte var de med högst IQ som dominerade. Däremot hade de flesta en stark motivation till högre studier.
Slutsats: Högt IQ är inte avgörande för högre studier, motivation är viktigare. Det är alltså inte nödvändigt att vara smart, men däremot att ha vilja.
Öh...?

Min slutsats hade varit en annan: Högre studier lockar inte de med högst IQ.
Klart att det är bra med motivation, men motivation + högt IQ är väl ännu bättre? Men av någon anledning väljer tydligen de med högst IQ att inte i samma utsträckning gå vidare med studierna. Jag hade gissat att det är något i upplägget, i systemet, som inte lockar dem. Intressant vore väl att studera vad som fick dem att välja annat, och vad det var de valde?

Ja, vi tänker olika.

Jag kommer ihåg när jag skrev C-uppsats med mina två vänner. Vår handledare tyckte att vi gjorde så svårt. "Skriv bara att ni inte kom fram till er hypotes. Skit i vad det blev i stället." Men vi envisades att redogöra både för "misslyckandet" och vad vi i stället hittade. Något sorts dubbelresultat. För hur skulle man kunna lämna det spännande vi hittade åt dess öde?

Det gäller ju att ställa rätt frågor.
Och det är det kluriga. För eftersom man formulerar frågorna utifrån sitt begränsade kunnande, blir svaren ju sällan särskilt spännande.

Ibland tror jag det bästa vore om barn ställde frågorna och forskare letade reda på svaren.
Barn ställer ju de allra bästa frågorna! De är inte begränsade, tror sig inte veta svaren, vågar och är fria.
Det skulle bli spännande, tror jag... :)

Förlorade i internet

"VA, jag har inte internet. Då finns det ju INGENTING som jag kan göra."

Jo, så är det på våra arbetsplatser. Dokumenten ligger sparade digitalt på någon server. Inte har man dem lokalt i sin dator, inte. Alla måste ju kunna nå dem. Och mail, den vanligaste kommunikationskanalen. Hur klarar man sig utan?

På bussar och tåg, fik och gator, går folk omkring och plippar på sina smartphones. Appar, mail, meddelanden, spel... De tenderar att sluka oss.

I TV-soffan sitter vi idag med datorer i knät och telefoner under näsan och umgås via Facebook och spelar Word Feud. Det är vår vardag – och vi har vant oss snabbt.

Under semestern tog jag fram en kortlek och spelade Gin Rummy med min man. Med papperskort. Oerhört retro! Och skönt på något nostalgiskt vis. (Jo, vi hade faktiskt uppkoppling, men vi valde att göra annat.)

Samtidigt är den huvudsakliga delen av mänskligheten fortfarande inställd på att skaffa mat för dagen och överleva. I Indien tänker de på frön och skörd och hygien medan vi funderar på coola appar. Det här är nog den största klyfta jag kan föreställa mig! Mycket värre än när jag växte upp och det "bara" var pengarna som var skillnaden.

Vi lever i cyberkosmos. De lever i en by.
Vi Skypar med våra vänner. De kanske får träffa det bortadopterade barnet en gång om tjugo år, ifall de har tur.
Vi försörjer oss som bloggare. De försöker få riset att växa trots torkan.

Det är lätt hänt att man tror att världen är internet och förlorar sig i den. Det är ett trevligt ställe att vara på. Men jag tror att vi måste påminna oss om den där jordnära verkligheten emellanåt för att inte tappa fotfästet helt.

Trycka på knappar

Att trycka på någons knappar, har du hört det uttrycket?

Det blir ibland sådär obehagligt tydligt att man är utrustad med en massa knappar, utplacerade på lättåtkomliga ställen. Folk trycker på dem och man själv reagerar med ryggmärgen.

Det känns som om man inte kan låta bli.
Trots att man känner igen reaktionen och inte vill.
Oerhört frustrerande.

Ibland är man lyckligt omedveten om att vissa knappar finns. Man tror kanske att de är avslipade och utagerade. Phui - pyttsan!
Plötsligt går en stöt igenom kroppen och man skenar iväg igen på en alltför välbekant väg.

Då tänker jag: Jaha, så jag måste göra om det här igen.
Vad sägs om att lära sig läxan en gång för alla, så att jag slipper sedan?

Jag tror att man behöver hjälp för att ta bort de där knapparna helt och hållet. Det går inte bara att tänka bort dem. Väljer man att hejda reaktionen, skapar man ändå problem inuti, för känslan har ändå uppstått.

Legitimerad knappborttagare.
Går det att googla på det?

Stresstålig? Inte jag.

Jag har ett förflutet som utbränd. Ett mörkt förflutet. Jag var inte sådär chict vidbränd, utan alldeles svartbränd och illaluktande.

Därför tål jag inte stress.
Och därför slår mitt stressystem på väldigt lätt.

Tyvärr slår det på alldeles ovanligt lätt i samband med resor. Att planera, packa, boka biljetter, hitta rätt tåg och leta upp rätt plats gör mig oerhört stressad. Så länge jag har god tid på mig, kan jag lugna mig, men blir det tidsbrist så är jag körd.

Härom dagen skulle jag ut och resa igen.
Jag skulle hämta ut biljett i en sån där automat och hade mitt bokningsnummer i mailen, som finns i telefonen. Tyvärr var det mailet helt borta när jag kom till automaten. Panik! Tänka tänka – finns nog i datorn! Öppna väska, ta fram dator, balansera dator på arm, starta, öppna mailprogram, hitta kod, knappa in fel kod, knappa in rätt kod, stänga av dator, packa ner dator, ta biljetter.

Stresspåslag. Puls på 160.

Andas djupt några gånger, går in i Pressbyrån. En liten, liten affär med små, små gångar. Rullar in väska, håller på att välta tidningsställ, parkerar väska, går bort till choklad, hittar favoritchokladen högst upp, hyllans plastkant går sönder, 40 chokladkakor regnar över mig och ner på golvet. Får hjälp av en vänlig, fnissande man.

Går till kassan för att betala. Plånbok i ryggsäcken, tar av den, ställer ner på golvet, plockar fram plånbok – när går tåget? – slår huvudet i den spetsiga diskkanten – aj som fan! – och vinglar vidare mot rullväskan. Ut mot perrong, bomöppning, vänta, över spår, på perrong – fel perrong? – läsa skyltar, ser inte min avgång, ser min avgång, rätt perrong, hittar rätt placering.
Puls på 180 och sur mjölksyresmak i munnen.

Herregud.
Hjärtat rusar, andningen är kort och ansträngd, jag är yr. Snart blir jag illamående, det vet jag.

Min kropp går in i fight-and-flight-reaction direkt av sådana situationer!
Men jobba mycket? Nej. Ingen fara. Ringa, skriva, ta beslut, planera – det är inga problem. Däremot passa tider, resa och hitta rätt = stoooort problem.

Kanske är det osäkerheten som triggar mig mest?
Att jag inte VET, att jag inte har kontroll.

Hm. Jag måste nog öva mig i att ha noll koll.
Tänker jag där jag sitter på tåget, med yrsel och halsbränna efter stressattacken emedan jag knaprar på min chokladkaka och hoppas att tåget är i tid till min anslutning.

Frisk som en nötkärna

Förr tyckte jag att det var ett märkligt uttryck.
Nu tror jag att jag förstår!

I nötter (nötkärnor) finns ju så mycket nyttigheter! Det är ju rena vitamin- och mineralbomberna.

Hasselnötter, valnötter, cashewnötter – rena hälsokosten.
Men det ska vara de oskalade, orostade, osaltade. De man knäcker själv eller som åtminstone har det tunna skalet kvar.

Och så alla frön! Mandel, pinjefrön, pistagenötter (som egentligen är frön). Vilken kur mot förkylningar... Berocca, släng dig i väggen.
Och jordnötterna, som är en baljväxt (typ ärta). Jättefina – om de har skalet kvar och är råa.

Nötter innehåller också fin-fina fettsyror, de bästa man kan få från landmaten. Fortfarande regerar omega 3 från havet, den passar bättre i vår hjärna, men valnötter kommer näst.

Nötter och frön håller sig länge och lämpar sig för lagring. Dock inte jättemånga månader, för då härsknar fettet i dem.

Ett bra mellanmål: En näve nötter och frön. Kanske blandade med lite KRAV-russin. Eller torkade blåbär. Ger jättemycket energi (av den bästa sorten) och en vitamin- och mineralkick. Lätt att ta med sig, lätt för barnen att fixa själva, kan till och med stå framme. Nötter har alla fördelar!

För länge, länge sedan lärde en klok man mig en förkylningskur:
Mandel, morot, apelsin och makrill.
Vitaminerna D, E, C, A och omega 3.
Fantastiskt bra.

Fast då gäller det ju att man petar i sig det varje dag.
Och att det är KRAV-odlat och snabbtransporterat.
Nötter och frön, däremot, kan ju faktiskt skördas mogna i en annan del av världen och skickas till oss.

Och det är ju inte konstigt att nötter och frön är så bra.
Tänk att varje frö och varje nöt innehåller all information till ett helt nytt träd eller buske. De måste ju ha väldigt mycket vitaminer och mineraler för att kunna starta växtprocessen – det enda som tillförs i början är ju vatten!

Det är lyxmat, kärnmat.
Vi ska känna tacksamhet för att vi får äta det.

Under smart-radarn

Jag går under radarn. Smart-radarn, alltså. Folk tror aldrig att jag är klipsk. Sedan blir de jätteförvånade när jag klarar av saker – tur? – och är skärpt.

Ibland blir de också arga. Antagligen för att de har felbedömt mig. Eller för att jag har kört med falsk marknadsföring.

Jag pratar nämligen inte som en "lärd" eller "smart" person. Inte heller sitter jag på höga hästar eller uppför mig högdraget eller överlägset. Dessutom klär jag mig som en hippie och har lockigt, vilt hår.

Det ser inte Mensa ut.

Jag vill bara säga en sak: Jag har gjort det medvetet. När jag var liten, var jag en pluggis och tönt. Det förföljde mig till gymnasiet. Då hittade jag en alternativ väg – hippievägen – och den höll jag fast vid. Efter flytten till Växjö, hamnade jag i hela tiden i kultursammanhang, där det var ok att vara hur flummig som helst. Eftersom min dansskola var hippast i stan, började jag klä mig som en hipp flummis (måste ju leva varumärket).

Sedan blev jag mamma och tjock, vilket är det som jag oftast ser ut som: En tjock mamma-typ. Ibland försöker jag att se lite business ut. Det går sådär.

I vilket fall som helst går jag under smart-radarn.
Och jag är rätt nöjd med det.
Det betyder nämligen att jag inte blir placerad i det facket.

För smarta människor anses ofta vara asociala, petnoga och överlägsna. Det tycker jag känns ocharmigt.

I stället uppför jag mig så att jag ska upplevas som en direkt, rivig och glad person. Det blir bättre möten så.

Och nej, jag är inte intresserad av att gå med i någon intelligensklubb. Där samlas bara människor som vill bli definierade utifrån sin hjärna. Det vill inte jag.

Hjärnan är ett.
Hjärtat är ett.
Kroppen är en.
Anden är en.

Helhet är viktigt för mig.

Skolan är tråkig

Så sa min dotter, 6 år gammal, efter tre veckor i skolan. I F-klass. Sonen, som går i fyran, har sagt det i åratal och det är riktigt svårt att få dit honom.

Båda två är mycket intelligenta, har lätt för sig, är mycket omtyckta av både lärare och elever.

Varför? frågade jag. Inget riktigt svar kom. Jag började luska. Till sist lyckades vi ringa in problemet:

– Det är mycket tråkigare än hemma!

Ja. För här hemma har vi mysigt, vi skrattar mycket, vi läser, vi spelar, vi gör projekt, vi pysslar, vi åker på utflykt, vi studerar, vi lär oss saker. Vår lilla familj trivs ihop.

Jag började förklara att man inte kan jämföra med hemma. Att skolan ändå är betydligt roligare än jobb. Att man måste göra en massa tråkiga saker för att kunna göra de där roliga...

Och där någonstans hejdade jag mig. Vad är det jag säger till mina barn?
"Det är skittråkigt att leva mest hela tiden, men om man har tur får man en stund över till det som är kul."
Det är ju nog för att driva vem som helst till självmord.

Livet suger, men det är vad som bjuds.
Är det vad jag vill förmedla till mina barn?

Nej. Jag lär dem att ändra på saker som är dåliga. Att känna efter, tänka efter och lösa problem.

Och varför går de i skolan egentligen? För att lära sig saker? Hm... Det gör man väl kanske, men det går att göra hemma. För att träffa andra barn? Jo, det är klart. Man måste väl lära sig att umgås med andra som är annorlunda en jag själv, för annars blir det så jobbigt senare. Eller blir det det? Kanske måste man inte formas in i den där mallen. Kanske kan man säga NEJ, till åtta-till-fem-slaveriet och sociala strata och grupptryck?

Det är klart att samhället tycker att skolplikt är viktigt. För samhället handlar det om att skola invånarna till lydiga myrmänniskor, som går upp på morgonen och gör sitt jobb snällt och skickar pengarna till staten.

Självklart!
Det är indoktrinering vi pratar om.
Utan denna, inget samhälle.
Lydiga små samhällsmedborgare ska vi bli. Och de som inte passar in, de som vägrar lyda, blir utstötta och klassade som "besvärliga".

Jag var en snäll skolflicka. Åtminstone på ytan. Jag hatade skolan rätt intensivt, men rasslade över alla uppgifter fort så att jag kunde få läsa min bänkbok. Jag läste alla böcker i hela Ösmo Bibliotek och hela skolbiblioteket. Alla. Några flera gånger. Då var det roligt! Att försvinna in i fantasivärlden var min möjlighet till flykt.

Alla barn har rätt att gå i skolan.
Varför då?
Är det verkligen så himla nödvändigt?
Läsa, skriva, räkna är ju bra att kunna, det håller jag med om. Men det kan man lära sig på flera sätt.

Skolan är en bra tillgång för de som har föräldrar som är analfabeter!
Och för de som vill fly hemifrån.

Jag tänker på barnen i Afrika, som springer runt i grupper och leker med pinnar och ett hjul. "Stackars barn, som inte får gå i skolan" har jag lärt mig att tänka. Men jag tänker om. De har samvaro, de har tillhörighet, de har roligt. Det är kanske inte fy skam...

Begrepp

Det finns folk som slänger sig med begrepp lite hur som helst.
Skamlöst hivar de ur sig både det ena och det andra, utan att ha en aning om vad begreppen betyder på riktigt.

För begrepp är ju betydelsebärare.
Det är noga med hur man använder dem.

Man kan inte bara köra lite "ad lib" och tjoa dit ett ord som man tycker låter fint. Man måste faktiskt mena precis det också.

Ibland blir jag fnissig när folk försöker "prata fint". Stora ord kommer ur deras mun, helt felplacerade och ofta i ett gytter av ordbajs.
Varning till dessa människor: Vi som begriper begreppen förstår raskt att ni inte förstår vad ni säger. Samt att ni allmänt är lite statusinriktade och antagligen inte så intelligenta som ni själva vill låta påskina.

Ibland blir jag arg. Om man använder ord som man inte menar, blir ju allt värdelöst! Menar man t ex implementera så är det ett bra ord. Menar man i stället lära ut, så kan man säga det. Själva processen blir ju inte finare för att man säger "implementera".

Ord är viktiga.
Ord är vackra.
Och även de väl använda orden, som ingen riktigt bryr sig om, har betydelse.

Använder man de ord man behärskar och förstår, så gör man sig förstådd.

Så enkelt är det.

Burkaliknande klädpåsar

Muslimska kvinnor klär sig ofta i hellånga klädpåsar. Vad jag förstår kallas de inte burka, om inte ansiktet är dolt. De här fotsida klädpåsarna ser man ju ofta i Sverige, och jag kan inte hjälpa att tycka synd om damerna inuti.

Det ser så varmt ut. Och obekvämt. De rör sig extremt långsamt på sommaren och ser otympliga ut året om.

Vad jag undrar är därför:
Fyller de här fotsida påsarna sin funktion som klädesplagg?

Den skyler kroppen, det är sant. En poäng för det (åtminstone i den muslimska kulturen).
Är den varm nog på vintern? Det tror jag inte. Man måste pälsa på sig rejält under (och ev över) vintertid i Sverige.
Är den sval på sommaren? Kanske. Om man är avklädd under i alla fall, men det tror jag inte att de stackars muslimska damerna är.

Den är inte praktisk att jobba i, att springa i, att klättra med eller att gräva i land i.
Tvärtom begränsar den. Man måste ju ta hänsyn till allt tyget hela tiden, och röra sig långsammare och inte göra sådant som tar emot (exempelvis klättra i träd).

Personligen tycker jag inte heller att de är särskilt vackra.

Så av fem kvaliteter (skylande, värmande, svalkande, praktisk, vacker) får klädpåsen 1 check i rutan för skylande.

Och en stilla fråga:
Måste de här klädpåsarna vara av syntet?
De är ju alltid i något läskigt, blankt polyamid-material. Du får gå runt i ett tält av vävd plast, grattis! Den som någonsin klätt på sig en sopsäck (ja, jag har det) vet hur skönt det inte är.

Tänk om de åtminstone hade varit i siden. Och i olika, spännande färger och mönster. Då hade de fått 3 poäng till: Värmande, svalkande och vacker.

Men nej då. De stackars kvinnorna har syntet-tyger i svart. Undrar hur mycket statisk elektricitet de genererar? Bara man har en akryltröja på sig (syntet), så sticker man sig ju på allting. Tänk då vad ett helt syntet-tält bör göra...

Min okunskap i frågan skapar ett avstånd och jag tycker bara att det är kvinnoförtryckande och konstigt.
Jag önskar att jag hade fått lära mig mer om muslimsk klädkod i skolan.

Till fastighetsägaren

Jag var på massage hos en god vän. Hennes lokal ligger i Växjö, mellan Kulturskolan och Hotell Värend.

Eftersom det var mitt första besök, körde jag försiktigt in på gården. Där fanns en stor parkering, men ingen notis om hur man skulle parkera. Inga parkeringsrutor, inga skyltar, ingenting.

Jag tittade mig omkring och ställde bilen längst in i hörnet, där jag tyckte att jag tog minst plats och inte var i vägen för de boende. Det var ca 8 meter till nästa bil och minst 10 möjliga, lediga platser för parkering.

När jag kom ut, satt en lapp på rutan, skriven med ilsket spretig stil:

"Här är telefonnumret till Dahls trafikskola. De kan lära dig att parkera och att visa hänsyn! Om du kommer tillbaka: Ditt nummer är noterat."

Jag blev häpen. Sedan log jag. En del människor...
Här är mitt svar.

"Kära fastighetsägare!
Här är numret till en terapeut. Han kan lära dig hantera konflikter och kommunicera samt kanske hantera ilska. Här är en webbadress till bra kosttillskott. De kan hjälpa dig att må bättre och slippa stresspåslag för vardagsproblem.

BTW: Om du vill att folk ska parkera på ett visst vis, bör du nog visa det, till exempel genom skyltar eller markerade platser. Annars finns risken att folk tänker själva, och då tänker de kanske inte precis som du."

Jag funderar allvarligt på att luska ut vem som äger huset och sedan skicka brevet. I all välmening.

Springa utan skor

Jag är barfotaförespråkare.
Kroppen är gjord för att gå barfota, därför är det bra för oss.

Det är så enkelt.

Jag tänker på Linus-Ida i Madicken: "Om Gud hade velat att vi skulle flyga, hade han gjort fågglar av oss." Jag tänker likadant när det gäller skor: Om vi hade behövt skor för att göra grundläggande saker som att gå, stå och springa, så hade vi fötts med dojjor.

När vi använder foten rätt, börjar bäckenet att pendla. Pendlingen skapar rotation i ryggraden, som i sin tur skapar motrotation i torson och nacken. Rotationerna i torson får armarna att pendla, vilket gör axel/skuldra/nyckelben friska och fria.

Det är därför avgörande för hela kroppens hälsa att vi gör rätt från foten. Och det är betydligt lättare att göra barfota än ifall vi är instoppade i skor. Speciellt eftersom skofabrikanter har helt andra hänsyn än vår kropp! De vill göra snygga skor, billiga skor, tunga skor – helt andra mål än friska kroppar.

När vi går barforta stimuleras också balans och hjärnaktivitet. Det finns studier som visar att barn som går barfota inte drabbas av dyslexi.

De nya, roliga fothandskarna som har blivit inne, tycker jag verkar jättebra. Kanon! Det är dock viktigt att tänka på en sak: Man ska använda dem på rätt underlag.
Att springa på en skogsstig, på gräs eller på de mjuka banor som finns är hur bra som helst. Det är det vi är gjorda för! Vi ska vandra i skog och mark. Därför har vi den kroppsbyggnad vi har, med mycket svikt i ryggrad och stort behov av rotationer.

De material vi har valt att belägga våra vägar med, är inte optimala för våra kroppar. Asfalt, betong, packat grus, klinker osv är för hårt för våra fötter. Trägolv som sviktar kan fungera, men då får inte träet vara för tjock eftersom det blir styvt då.

Ska man springa på asfalt och grusvägar, så måste man kompensera för underlaget genom att ha skor med dämpande effekt. Det är vägbeläggningen vi anpassar oss efter! Foten i sig är perfekt och absolut lämplig att springa med, precis som den är.

Självklart.
Varför skulle åratal av evolution ha kommit fram till något halvbra?
Vi är givetvis perfekta. Var och en av oss.

Och kroppen är till för att användas.
Use it or loose it... Använd fötterna eller bli stel i ryggen!
Med eller utan tåhandskar.

När svenskar importerar ord

Det blir så roligt när svenskar importerar ord.
Det blir nämligen ofta så skojigt fel.

Ta ordet macaron. När den italienska pastan kom till Sverige, kom först bara de små böjda rören och de raka långa. Spagetti lyckades vi få till som korrekt benämning på de senare, men de andra kallades makaroner. Varför? En macaron är ju en väldigt god liten kaka, ett bakverk gjort av äggvita med kräm mellan två lock.

Samma sak med ordet Freestyle. När Sony introducerade den bärbara kassett-spelaren, kallades den Walkman av hela världen. Utom just i Sverige, där den hette Freestyle. Varför? Enligt uppgift var det för att det första märket som importerades till Sverige, hette just så.
(Inom parentes sagt försökte Svenska Språknämnden försvenska ordet till bärspelare. Det fick aldrig riktigt fäste... Jag undrar varför?)

Ett annat roligt ord är opossum. I Australien, där dessa söta djur bor, heter de Possum. Hur kommer det sig att svenskarna har lagt till ett "o"? Jag tror att det gick till så här:
Svensk: – Oh, what a qute animal. (Läs med brytning.) What is it?
Australier: – It's a possum.

Det finns många roliga exempel. Ibland önskar jag att vi hade gjort som islänningarna alltid har gjort: De skapar nya ord för nya fenomen. TV heter sjónvarp (visuell projektion, fritt översatt). Nu låter ju det inte så bra med våra svenska låneord (visuell från franskan tror jag och projektion från engelskan), så vi hade ju behövt vara tydliga från början. Visuell kunde hetat något annat (synt, kanske) och projektion också (filmbild?). TV kunde då hetat syntfilm.

DET kunde väl Svenska Akademien syssla med?

Lyfta och gjorda

Jag förstår inte hur de ser ut.

Nya reklamen för Boss, där sångaren i 30 seconds to Mars (Jared Leto) är med är ett exempel. Hollywoodfruarna ett annat.

De är så lyfta, Botoxade och ändrade att de har tappat sin mänsklighet. Alla tjejerna ser likadana ut, om de heter Amanda Nicole eller Anna Anka. Stela, hårda och blonda, med leenden som Jokern i Batman skulle vara stolta över.

Jag kan inte se dem.
Det slår slint i hjärnan på något vis och jag kan inte se hur de ser ut.
De är för artificiella. Utseendet blir obegripligt.

Dessutom tycker jag att de är otäcka.
Jag har svårt för att koncentrera mig på vad de säger, eftersom min hjärna är fullt upptagen med att försöka processa det den (inte) ser.

Hu.
Hoppas att den här trenden med att göra om allt går över snart.
Hurra för verkliga människor!