Andlighet.
Ett litet ord som skrämmer många – och lockar en och annan.
Jag har funderat över vad det betyder för mig.
Andlighet för mig är hur man ser på sin plats på jorden.
Hur man tror sig passa in i helheten, i kretsloppet.
Det behöver inte involvera någon sorts Gud – men svara på frågor som:
Varför är jag här?
Hur ska jag förhålla mig till min nästa?
Vad ska jag göra av min tid här?
Jag växte upp i en i det närmaste ateistisk familj.
Möjligen kan det sägas att vi dyrkade naturvetenskapen, men om det kan klassas som en livsåskådning vet jag inte.
Det var för mig en hård uppväxt.
Tanken på att leva i ett universum som blev till av en slump, på en planet som av en slump blev beboelig för svavelbaserade bakterier och som så småningom via slumpvisa mutationer skapade människor, varav jag var en (också av en slump) kändes väldigt sorglig. Och osann, måste jag erkänna.
Det blev så svårt för mig att finna mening med livet.
Ifall det bara är en slump att jag finns, och jag finns i en näst intill ovidkommande bråkdel av universums livstid, vad är det då för mening med någonting? Ska jag gå upp, borsta tänderna, gå till skolan och rensa ogräs för att sedan bara dö och bli jord? Jag tyckte att det kändes bättre att lägga mig ner och dö direkt. Då kunde min kropp åtminstone ge näring åt en vacker blomma och lite gräs som en get kunde äta.
Det blev också väldigt svårt att förstå sig på människor.
Jag tyckte att så mycket var så obegripligt.
Varför fanns det folk som valde att droppa schampo i ögonen på kaniner, bomba Mururoa-öarna med kärnvapen (!) och våldta barn? I mitt hjärta kände jag ju att det var fel, så fel – men om man tänker att vi bara är slumpvisa varelser med extremt kort livslängd, så blir det ju nästan försvarbart. Vad gör det om 100 miljoner år?
Med den livsinställningen blev det olidligt för mig att läsa tidningar. Jag, som hade högsta betyg i ungefär alla ämnen, hade medelbetyg i nutidskunskap. Jag vägrade. TV-nyheterna fick det att vändas i magen på mig och tidningarna gjorde mig så arg att jag nästan sprängdes. Så jag sket i alltihop, för att överleva.
Meningslösheten drabbade mig hårt i tonåren.
Varför skulle jag kämpa och försöka göra bra?
Jag blir ändå bara en hög med celler när jag dör och får inte höra mitt eftermäle.
Jag hade inte dödsångest, jag hade livsångest.
Dör man så är det ju slut, inget mer med det. Det kämpiga är ju livet!
Det hjälpte lite att dricka stora mängder alkohol. Då kunde jag glömma igår och i morgon och bara njuta av ruset i nuet, totalt ansvarslöst. Men duktig som jag är såg jag ju till att vara nykter varje dag och jobba som en slav, och då återvände förstås meningslösheten. Ibland längtade jag så hårt efter att dö, att jag blev besviken när jag överlevde.
Min andlighet fann jag på allvar i 30-årsåldern.
Då hade jag tid att tänka och känna efter, tack vare en utbrändhet. Det bästa då var nämligen att min överaktiva hjärna var överansträngd och därmed tyst. Jag kunde plötsligt förnimma annat – känslor, stämningar, insikter – som jag sedan tog mig tid att fundera över. Sedan dess har jag kommit fram till följande andliga föreställning:
Jag tänker på varje människa som en enhet eller cell, i en stor mänsklighets-kropp.
Varje person är en cell, som är förbunden med och beroende av andra. Det varje cell gör påverkar andra och fyller en funktion – även om vi inte begriper vilken. Och fastän det är långt mellan en levercell och en hudcell på en kind, så är dessa celler förbundna med varandra. Om inte levern renar blodet, kommer inte rätt näringsämnen till huden. Och huden skyddar de inre organen. Så hudcellen vet inte om levercellen (och vice versa), men de hjälper varandra genom vad de gör och vilka de är.
Jag tänker att det vi helst ska ägna oss åt under vår tid på jorden, är att klura ut vad det är vi ska göra för att bäst vara till nytta för den stora mänsklighetskroppen. Vad är just min plats? Och hur skiljer den sig från andras? Vad behöver jag för att fungera som bäst?
Om man är en ögonfranscell kanske kan man ses mest som ett vackert pynt. Ögonfranscellen gör inte mycket, bara sitter där och viftar. Skyddar lite mot skräp kanske. Ögonfranscellen åker upp och ner, får snålskjuts med musklerna kring ögat som blinkar och blinkar och ögonlocket som gör det mesta jobbet för att skydda ögat. Den här cellen får kanske orättvist mycket beröm – "vilka vackra, långa ögonfransar du har" – men det ingår i den cellens liv. Det är antagligen en ganska trevlig tillvaro.
Är man i stället en knäskålscell, behöver man nog stå ut med att bli tillplattad och ta lite stryk. Det är ett tufft jobb, att hålla en knäskål stabil och frisk genom livet. Det gäller att stå ut, att bita ihop, och att reparera slitage när tillfälle bjuds.
Kanske är man en vit blodkropp. Då är uppgiften att rensa bort de som angriper mänsklighetskroppen. Rädslor, girighet, dumhet – allt som motarbetar vår utveckling måste bort. Som sjukdomar – inre aliens som virus och bakterier. En vit blodkropp kämpar mot angripare, även om det till sist dödar den.
Det gäller också att fundera över vad man behöver för att göra jobbet.
En hornhinnecell medverkar till den viktiga funktionen seendet.
Men hur ska den göra jobbet bäst? En sådan cell måste hålla sig transparent. I hornhinnecellens uppgift ligger ett hårt jobb i att inte synas. Ändå är den så viktig, så viktig – för om den inte finns, kan synen bli påverkad och ögat till och med skadat. Hornhinnecellen lever dessvärre kortare än de flesta andra celler – den behöver ombildas tre gånger per dygn.
Jag tänker också att det är viktigt att förstå att ingen är förmer än någon annan.
Ögonfranscellen ska inte fördömas för att den glassar med och får beröm.
Knäskålscellen är kanske inte så flärdfull, men den gör definitivt sitt jobb.
Den vita blodkroppen kanske kan kallas manisk eller envis, men utan den blir det kaos.
Och hornhinnecellen är vackert självuppoffrande för allas vårt bästa.
Vi är de vi är.
Och vi är viktiga.
Alla är viktiga.
Även om vi inte förstår hur och när och varför.
Jag är också totalt övertygad om att vi återföds.
Antagligen till en helt annan cell-tillvaro, med helt andra uppgifter.
Troligtvis i samma mänsklighetskropp, på samma planet.
Varför skulle vi inte göra det? Allt annat går ju i kretslopp!
"Ingenting försvinner, allt finns kvaaaar" sjöng de i barnprogrammet Tippen.
Stämmer. Så varför skulle inte själen återvinnas?
En andlighet ger svar på de stora frågorna och förhoppningsvis ett stöd, en trygghet och en mening. Den här tanken ger mig allt jag behöver. Jag gör det jag gör, så bra jag kan, är så vänlig jag orkar mot så många som möjligt och försöker bära min egen börda och hjälpa några andra med deras. Och även om jag inte begriper så mycket av de där kluriga frågorna som varifrån kommer vi och varifrån kommer universum och hur uppstod DNA, så gör det ingenting. Jag känner mig meningsfull. Jag har lite livsångest emellanåt – mest då jag undrar om jag verkligen fyller min plats på jorden på ett vettigt sätt – men i det stora hela njuter jag av vardagen. Jag dricker inte längre alkohol, för att mitt liv är tillräckligt bra utan. Jag längtar inte till döden, för den kommer när det är dags.
Meningsfullhet.
En del tycker att det är trams.
De tycker att andlighet är för de intellektuellt mindre bemedlade, de som inte kan tänka logiskt. Det tycker inte jag. Jag har faktiskt stor förmåga till logiskt tänkande, men det är en nivå av de fyra som människan behöver existera på. Vi existerar fysiskt, emotionellt (ja, känslor är ett helt eget plan), psykiskt (där kommer tänkandet) och andligt.
Det ena motsätter inte det andra.
Men var och en blir salig på sitt sätt, så folk får tänka som de vill.
Däremot tycker jag att det är småsint och ointelligent att göra ner andras livsåskådningar.
När jag möter sådana människor, försöker jag förlåta dem. Det kan inte vara lätt att vara en liten, liten hjärncell mitt uppe i en grå, degig massa innanför ett tjockt skallben. Inte konstigt att de inte har så bra helhetsgrepp.
onsdag 30 december 2015
fredag 2 oktober 2015
Arbetsgörare?
Jag tycker att det är dags att byta arbetsterminologin. Den är föråldrad och bitvis missvisande.
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
Arbetsgivare, till exempel.
Vad är det för trams?
Det är ju inte den som anställer som är grunden till jobbet - det är ju kunderna, efterfrågan, projekten, marknaden. den som anställer borde kallas något annat. Anställaren, kanske. Eller löneutbetalaren. Eller arbetsplatsskapare.
Och arbetstagare.
Jag tar inte något - jag ger faktiskt! Min arbetskraft, min tid, mitt kunnande, mitt engagemang. Egentligen är jag ju arbetsgivaren!
Och låter det inte lite väl passivt? Jag tog ett jobb, sedan gjorde jag inget mer. Eller vad?
Kanske kan jag kallas arbetsgöraren, arbetsutföraren.
Vore inte det tydligare, mer positivt och givande?
torsdag 1 oktober 2015
Hjälpa flyktingar "på plats" - totalt oekonomiskt
Jag har tänkt på en sak. SD säger sig vilja "hjälpa flyktingar på plats", underförstått så att de inte kommer hit. Inte nog med att det i många avseenden är ogörligt och direkt korkat – det är också totalt oekonomiskt.
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
Tänk att vi tar 100 000 kr för att hjälpa flyktingar i Sverige. En del av det, låt säga 20 000 kr, går till lönekostnader till människor som jobbar med att slussa in och hjälpa flyktingarna. En person som får ett jobb och är viktig i samhället.
Lönen, de 20 000 kronorna, går ju tillbaka till det svenska samhället direkt. I skatt, till den lokala matvaruaffären som den anställda köper käk i, till biltvätten och kollektivtrafiken och frisören och byggvaruhuset.
Och så är det ju med allt vi köper till flyktingarna. Transport - svenska företag. Boende - svenska företag. Mat - svenska företag. Alla de resterande 80 000 kr går ju till Sverige. Till företag och organisationer som betalar skatt och moms, som avlönar anställda vilka betalar skatt och köper saker.
Varenda krona är ju en investering i Sverige!
Och på köpet får vi nya, svenska medborgare i detta glesbefolkade land.
Med nya kompetenser och färdigheter samt en annan erfarenhet.
Win-win!
Som att köpa kakan och ha den kvar.
Vad får vi för 100 000 kr ifall vi försöker organisera hjälp på plats? Ja, kanske vi finansierar en svensk anställd för 20 000 kr av dessa, en person som får ett jobb och är glad för det. I bästa fall skattar denne hemma i Sverige – men köper givetvis upp resten av pengarna där borta. Och allt hen köper till de behövande ger ju pengar till lokala krafter. Och inte så sällan korrupta organisationer och företag.
Det är med andra ord bättre för Sverige och svenskarna (om vi nu ska vara sådana) att ta emot flyktingarna här. Bättre för sjuk- och äldreomsorgen, bättre för arbetarna och tjänstemännen, bättre för skatteintäkterna, bättre för företagarna, bättre för hela vårt samhälle. Så den som säger sig vilja göra gott för dessa grupper, borde definitivt vilja ta hand om flyktingarna i vårt land och inte annorstädes!
tisdag 11 augusti 2015
Funderingar kring hat
Vi lever i ett rikt land med många möjligheter. Alla kan gå i skolan och plugga vidare inom nästan alla inriktningar. Vi har sjukvård som hjälper oss om vi blir dåliga, får ersättning om vi inte är arbetsföra och tak över huvudet om vi inte lyckas fixa det på egen hand. Affärerna dignar med mat, vi kan köpa prylar från hela världen och hos oss är internet oreglerat, så vi kan skaffa oss ytterligare kunskap där. Vi kan engagera oss politiskt, i frivilligorganisationer eller starta eget företag om vi vill hjälpa till eller sätta avtryck.
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
Om vi gör vårt bästa för att dra vårt strå till stacken, bidra till samhällets utveckling eller upprätthållande, bär vår egen börda efter bästa förmåga och försöker använda vår tid på jorden vettigt, så har vi alla möjligheter att vara betydelsefulla. I vårt eget liv, för våra närmaste eller i ett helt samhälle.
Trots att vi har alla dessa möjligheter, finns det de som inte är nöjda. Som ständigt skyller på alla andra för sina egna val, som klagar på de som gör annorlunda, som påstår att vi inte har tillräckligt. De är rädda. Kanske för allt de inte förstår, kanske för att misslyckas i en värld där man inte förstår spelreglerna.
Den här rädslan tar sig uttryck i hat. Man hatar allt som är utanför den egen lilla boplatsen och föreställningsvärlden: Grannen, kärringar som kör bil, politiker, kvinnor som säger ifrån, utlänningar, folk som röstar annorlunda, folk som ser annorlunda ut, folk med annan sexualitet, folk som skrattar eller pratar för högt, folk som är religiösa. De som inte är som jag. Där har vi grogrunden för SD. Ju räddare man är för det som är annorlunda, desto räddare är man för förändring och desto mer hatar man.
Kanske skulle vi i samhällsutvecklingen, politiker och debattörer, söka stöd i managementlitteraturen? Där finns hyllmeter med böcker som förklarar hur man ska göra för att få med sig alla i en förändringsprocess.
Har vi, samhället, politikerna, misslyckats med att förklara vad målet är, VISIONEN? Hur kommer vårt samhälle att fungera när vi låter människor vara som de är, tar emot invandrare, blir fler som jobbar, kvinnor och män är jämställda och vi blir mångkulturella? Självklart måste vi ha en tydlig målbild, annars sätter sig folk på tvären och säger "det var bättre förr", precis som SD-anhängarna gör när de förhärligar 50-talets Sverige.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare framstår hela Sveriges (och många andra länders) utveckling som en dåligt genomförd förändringsprocess. Har vi inte förstått att det är just förändring/utveckling som är frågan? För det är det. Mänskligheten står inför flera av de mest genomgripande förändringar som vi någonsin har gjort, vad gäller t ex miljö, ekonomi, kommunikation och samhällsstruktur. Det finns ingen väg tillbaka och alla måste med. Så kanske ska vi behandla politiken som ett förändringsarbete?
måndag 27 juli 2015
En levande jukebox
Det finns mycket i min skalle som inte riktigt kopplar som det ska efter utbrändheten. Exempelvis är alla ord inte längre alltid tillgängliga och namn försvinner mycket lätt.
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
En sak som dock fungerar helt oklanderligt är min interna jukebox.
Jag vet inte i vilken del av hjärnan som den sitter.
Troligtvis någonstans i märgen, för det är minsann inte en medveten process.
Såhär går det till:
Någon gnolar några toner.
Snabbt letar jukeboxen upp en eller flera låtar med samma tonintervall.
Den eller dessa börjar spela i mitt huvud.
Någon säger en mening med en viss ordföljd, som jukeboxen kan associera till en sång.
Hela skallen full av en ny låt.
Ibland spelar de parallellt, ibland alternerar de i någon sorts megamix.
Det sker helt utan tankeverksamhet från min sida, per automatik.
Därför går den heller inte att stänga av.
Jag har vant mig vid det här.
Oftast sjunger jag bara på låten en liten stund, så slutar den väsnas i huvudet och läggs till handlingarna. Det sker också omedvetet, vilket mina barn tycker är oerhört pinsamt: Deras mamma sjunger ju överallt; i affärer, på jobbet, hemma, på gator och torg. Snuttar. Av märkliga och ibland obskyra låtar, som jag inte kan hela texten på. Jag fattar pinsamhetsgraden på detta – men jag måste. Annars blir jag tokig.
Under tiden som danslärare var det här bra. Då kunde jag sno ihop 50 låtar till en dansuppvisning på ett kick, i olika genrer och med olika infallsvinklar. Praktiskt! Nu vet jag däremot inte riktigt vad jag ska ha jukeboxen till.
Min make har dock hittat en perfekt användning för denna förmåga.
Han, som skriver musik, kallar in mig i studion när han har skrivit något nytt. Så lyssnar jag och om det liknar något som redan finns, så kommer jag att sjunga på den låten inom loppet av 30 sekunder. En musikslinga, ett ljud eller en textrad - om den är utgiven, så hittar jag den. Om inte på en gång, så kanske jag nynnar på den efter 5 minuter när jag sorterar tvätten. På så vis vet han ifall han har hittat på något nytt eller härmar något som redan finns.
På sista tiden tror jag att min jukebox har öppnat för ytterligare en möjlighet.
Den verkar spela låtar som finns i andra människors huvud.
OBS: På riktigt.
Två gånger har jag blivit påhoppad när jag har gnolat. Ena gången var det en vilt främmande man vid plockgodiset i en affär. Jag gnolade på "städa, städa varje fredag och så varje jul..." ur Pippi. Mannen ryckte till och frågade lätt aggressivt: "Var det min dotter som sjöng på den eller?" Jag förstod förstås ingenting. Dottern försvarade sig: "Nej, jag var tyst, det var hon som sjöng" och pekade på mig. Mannen såg då väldigt konstig ut och sa att han hade haft den låten på hjärnan hela tiden sedan de hade städat husvagnen samma morgon. Jag sa att han kanske hade sjungit lite på den så att jag hade hängt på, men han skakade bestämt på huvudet. Både han och hans dotter hade varit tysta, vilket också min dotter intygade. Jag ryckte på axlarna, log snett och pep iväg...
Samma dag sjöng jag på en låt som jag inte alls kan.
Det blev mest hum-ti-di-dl på rätt melodi med ett och annat ord.
Min make stannade upp och sa "så konstigt att du sjunger på just den låten, för jag har tänkt på han som skrev den hela dagen och det där är ju en av hans mindre kända stycken".
Hm...
Vem vet, i själva verket kanske jag endast är en radiomottagare för en DJ någonstans med bättre överblick... :)
tisdag 23 juni 2015
En Påle i Röven
Jag har levt och verkat inom kultursektorn i hela mitt liv. Ändå finns det sektorer och personer inom densamma som jag har oerhört svårt att både förstå och gilla.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
Jag pratar nu om de som skiljer på kultur och kultur.
De som är lite finare än andra. Som tycker att kultur är det som utövas av folk som har Utbildning. Och inte vilken fisig folkhögskola som helst, nej Högskola eller Universitet ska det vara. I Sverige. Eller möjligen ett konservatorium i Österrike.
Finkulturisterna.
De tycker att folklig kultur i bästa fall kan vara käck. Inte bra, intressant eller viktig. De rynkar på näsan åt Håkan Hellström och ser ner på musikalformatet. Håkan sjunger nämligen falskt och gränsen går vid Rockopera. Dessutom tycker de att ingen bra film någonsin kommit ur Hollywoods kommersiella kvarnar och att alla nya, svårare tolkningar av gamla visor är bättre än originalet. Dessa människor frågar alltid vilket år man gick ut Danshögskolan/Musikhögskolan/Operahögskolan innan de frågar något annat.
Jag har lite svårt för dem.
Jag känner nämligen att de har missat grejen med kultur.
Kultur är ju det vi, människor, uttrycker oss med. Sång, dans, teater, poesi, konst, foto, film, böcker och fler typer av uttryck – i alla former. I ett friskt samhälle finns det många olika sorters människor, och därmed också många olika sorters kultur. Motsatsen ser vi t ex i diktaturer, där man kontrollerar kulturen för att forma människorna – ofta genom att begränsa den till klassisk musik, balett och tillåtna former av folkdans.
Att gradera kultur är i mina ögon von Oben möter Hitler.
Inte heller förstår jag alls varför det skulle vara finare att ha lärt sig att musicera/dansa/spela teater av lärare än att ha hittat sin egen väg till sin konstart. En kan tänka lite tillspetsat: Att göra det man blir tillsagd eller det man känner.
Min personliga åsikt är att människor med äkta talang alltid är ödmjuka.
Alldeles oavsett om de har gått i skola eller inte.
Så min slutsats är:
Om folk uppträder som om de har en påle i röven, så har de nog inte så mycket talang. Inte heller tror jag att de har äkta kärlek till konsten. Kanske har de inte heller trygghet i eller tilltro till sin eget skapande.
Kanske de helt enkelt har bara just detta:
En Påle i Röven.
lördag 23 maj 2015
En glad skit
När jag var 19 år fick jag för första gången omdömet "en glad skit". Det överraskade mig. Jag kände mig inte gladare än någon annan, men hade väl kanske inte mer bekymmer heller.
Glad? Jo, det är jag väl.
Jag har en positiv livsinställning till alla idioter som kommer hit och gnäller, som vaktmästaren i min högstadieskola hade skrivit på en lapp.
I yrkeslivet gör det tyvärr att somliga tror att jag inte är seriös.
Det får stå för dem.
Jag kan vara både seriös och glad samtidigt, jag.
Det är en av mina kompetenser! :)
Det är bara det att jag försöker se saker från den ljusa sidan.
Det ingår i mitt entreprenöriella tänkande, det som på något sätt är grunden i hela mig.
Om livet ger dig citroner, gör citronsaft.
Och: Om en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om jorddofter.
När något blir annorlunda än jag hade tänkt, hittar jag snabbt en ny väg. Det är så jag funkar. Och jo, jag gör det gärna med ett leende. Eller åtminstone med alla trådar ut i ansiktet.
Alla trådar ut är en teaterinstruktion.
En uppvärmningsövning: Man tänker att det sitter en massa trådar fästa i ansiktet – i mungiporna, i ögonvrårna, i kinderna, i näsvingarna, i pannan osv – och så övar man på att dra ihop alla in i mitten och sedan drar man dem utåt. När man drar alla trådar lite lagom utåt, så ser man öppen och tillgänglig ut. Det vill jag nog gärna vara.
Det vill inte alla vara.
Utanför vårt hus går en kvinna förbi rätt ofta och hon ler aldrig.
Jag skojar inte.
Hon ler aldrig.
Hon har två, fina barn som verkar normalartade, men hon bara gnäller och skäller på dem.
Det tycker jag är sorgligt.
Hon har gjort ett annat val än jag, nämligen att vara sur.
Men jag, jag vill helst bara vara glad.
Om man kan skratta åt sina misstag och le åt andras tillkortakommanden, så känns livet lite lättare att leva.
Och vardagen... Den måste man le åt.
Oavsett om man har glömt tvätten i maskinen, bara hällt mjölk i kaffetermosen eller kommer till affären utan pengar.
För det är den som är livet.
Och om man inte har roligt i den, då blir det minsann inget roligt liv.
Glad? Jo, det är jag väl.
Jag har en positiv livsinställning till alla idioter som kommer hit och gnäller, som vaktmästaren i min högstadieskola hade skrivit på en lapp.
I yrkeslivet gör det tyvärr att somliga tror att jag inte är seriös.
Det får stå för dem.
Jag kan vara både seriös och glad samtidigt, jag.
Det är en av mina kompetenser! :)
Det är bara det att jag försöker se saker från den ljusa sidan.
Det ingår i mitt entreprenöriella tänkande, det som på något sätt är grunden i hela mig.
Om livet ger dig citroner, gör citronsaft.
Och: Om en tysk faller på näsan, författar han en avhandling om jorddofter.
När något blir annorlunda än jag hade tänkt, hittar jag snabbt en ny väg. Det är så jag funkar. Och jo, jag gör det gärna med ett leende. Eller åtminstone med alla trådar ut i ansiktet.
Alla trådar ut är en teaterinstruktion.
En uppvärmningsövning: Man tänker att det sitter en massa trådar fästa i ansiktet – i mungiporna, i ögonvrårna, i kinderna, i näsvingarna, i pannan osv – och så övar man på att dra ihop alla in i mitten och sedan drar man dem utåt. När man drar alla trådar lite lagom utåt, så ser man öppen och tillgänglig ut. Det vill jag nog gärna vara.
Det vill inte alla vara.
Utanför vårt hus går en kvinna förbi rätt ofta och hon ler aldrig.
Jag skojar inte.
Hon ler aldrig.
Hon har två, fina barn som verkar normalartade, men hon bara gnäller och skäller på dem.
Det tycker jag är sorgligt.
Hon har gjort ett annat val än jag, nämligen att vara sur.
Men jag, jag vill helst bara vara glad.
Om man kan skratta åt sina misstag och le åt andras tillkortakommanden, så känns livet lite lättare att leva.
Och vardagen... Den måste man le åt.
Oavsett om man har glömt tvätten i maskinen, bara hällt mjölk i kaffetermosen eller kommer till affären utan pengar.
För det är den som är livet.
Och om man inte har roligt i den, då blir det minsann inget roligt liv.
måndag 18 maj 2015
Vildresor
Vissa dagar är vardagen obegriplig.
Känslan av att inte vara riktigt vaken, eller där, är totalt förhärskande.
Jag iakttar, men noterar inte ens vad som händer.
Allt ter sig så konstigt och konstlat.
Saker händer.
Jag ser på.
Folk säger saker.
Jag hör utan att lyssna.
Då behöver jag en vildresa.
Bara släppa allt och dra.
Springa fort och skrika i motvind tills huvudet slutar snurra.
Här på kalkstensön kommer man snabbt till vatten.
Det är bra.
Själen blir lugn av hav.
Vildresorna på öjn blir kortare.
Känslan av att inte vara riktigt vaken, eller där, är totalt förhärskande.
Jag iakttar, men noterar inte ens vad som händer.
Allt ter sig så konstigt och konstlat.
Saker händer.
Jag ser på.
Folk säger saker.
Jag hör utan att lyssna.
Då behöver jag en vildresa.
Bara släppa allt och dra.
Springa fort och skrika i motvind tills huvudet slutar snurra.
Här på kalkstensön kommer man snabbt till vatten.
Det är bra.
Själen blir lugn av hav.
Vildresorna på öjn blir kortare.
söndag 17 maj 2015
Varje hjärtslag
Det sägs att vi har ett visst antal hjärtslag.
Varje individ har sitt liv utmätt redan från födseln.
I generna går det att avläsa, säger forskarna.
Vi har ett visst antal hjärtslag och när de är avverkade är det slut.
När jag dansade mycket och tränade hårt, stressade det här mig.
Under ett enda träningspass kunde jag ju göra av med kopiösa mängder hjärtslag.
200 bpm i 30 minuter. DUNK DUNK DUNK DUNK
140 bpm i 5 timmar. DUNK DUNK DUNK DUNK
Idén, som alla träningsnarkomaner och PT's lär sig, är att man genom att träna hårt en stund, sänker sin arbetspuls och vilopuls. På det viset tjänar man på det i långa loppet i alla fall.
För mig, som har ett litet medfött hjärtfel, är det en klen tröst. Min vilopuls understeg aldrig 60. Oftast låg den på stadiga 65, hur vältränad jag än var. Och dessutom rusar det gärna vid fysisk aktivitet. En timmes träningspass på över 220 bpm var inget ovanligt.
Jag gjorde slut på många hjärtslag under den tiden.
Jag gjorde slut på mycket annat också.
Nu tar jag det hela med ro.
Jag tänker att forskarna kanske har rätt, men å andra sidan kanske det bara är en fysisk bild av predestinationen som de har upptäckt. Det är kanske avgjort hur långt livet ska bli och ungefär vad som kan tänkas hända, och vill man mäta det så kan man titta på antalet hjärtslag i generna.
Det bästa sättet att sänka sin puls är att meditera.
Det finns det minsann forskning på, ska du veta.
Och så är det bra att hålla sig sval, då går pulsen ner.
Att sitta i kyla och meditera av bara fan, det är alltså lösningen.
Jag vet inte hur det känns för dig, men det är inte min bild av ett meningsfullt liv.
Så jag har en ny livsfilosofi:
Skit samma hur många hjärtslag jag har!
Jag ska ta vara på tiden.
Låta varje hjärtslag räknas.
Så nu tänker jag: Vad gör jag med den här dagen, den här timmen, den här minuten? Är den här sysslan värdig ett hjärtslag? Är detta vad jag vill lägga 400 hjärtslag på?
Det gör det lättare att välja.
Tråkiga saker går fetbort. Om de inte leder till något roligt senare, förstås. Jag väljer att spendera mina hjärtslag på glädje, insikt, gemenskap med utvalda, kärlek, omtanke och på att njuta av naturen.
Make the most of it.
Make every heartbeat count.
Varje individ har sitt liv utmätt redan från födseln.
I generna går det att avläsa, säger forskarna.
Vi har ett visst antal hjärtslag och när de är avverkade är det slut.
När jag dansade mycket och tränade hårt, stressade det här mig.
Under ett enda träningspass kunde jag ju göra av med kopiösa mängder hjärtslag.
200 bpm i 30 minuter. DUNK DUNK DUNK DUNK
140 bpm i 5 timmar. DUNK DUNK DUNK DUNK
Idén, som alla träningsnarkomaner och PT's lär sig, är att man genom att träna hårt en stund, sänker sin arbetspuls och vilopuls. På det viset tjänar man på det i långa loppet i alla fall.
För mig, som har ett litet medfött hjärtfel, är det en klen tröst. Min vilopuls understeg aldrig 60. Oftast låg den på stadiga 65, hur vältränad jag än var. Och dessutom rusar det gärna vid fysisk aktivitet. En timmes träningspass på över 220 bpm var inget ovanligt.
Jag gjorde slut på många hjärtslag under den tiden.
Jag gjorde slut på mycket annat också.
Nu tar jag det hela med ro.
Jag tänker att forskarna kanske har rätt, men å andra sidan kanske det bara är en fysisk bild av predestinationen som de har upptäckt. Det är kanske avgjort hur långt livet ska bli och ungefär vad som kan tänkas hända, och vill man mäta det så kan man titta på antalet hjärtslag i generna.
Det bästa sättet att sänka sin puls är att meditera.
Det finns det minsann forskning på, ska du veta.
Och så är det bra att hålla sig sval, då går pulsen ner.
Att sitta i kyla och meditera av bara fan, det är alltså lösningen.
Jag vet inte hur det känns för dig, men det är inte min bild av ett meningsfullt liv.
Så jag har en ny livsfilosofi:
Skit samma hur många hjärtslag jag har!
Jag ska ta vara på tiden.
Låta varje hjärtslag räknas.
Så nu tänker jag: Vad gör jag med den här dagen, den här timmen, den här minuten? Är den här sysslan värdig ett hjärtslag? Är detta vad jag vill lägga 400 hjärtslag på?
Det gör det lättare att välja.
Tråkiga saker går fetbort. Om de inte leder till något roligt senare, förstås. Jag väljer att spendera mina hjärtslag på glädje, insikt, gemenskap med utvalda, kärlek, omtanke och på att njuta av naturen.
Make the most of it.
Make every heartbeat count.
torsdag 14 maj 2015
65 000 invånare på Gotland
År 2020 ska vi vara 65 000 invånare på Gotland.
Det har Regionen bestämt.
Hur jobbar man för att få till det?
Tja, hittills går det inte så värst bra.
Väldigt få delmål är uppnådda.
Hej Regionen och Inspiration Gotland! Här får ni - alldeles gratis - några tips på vad folk behöver och vad som bör göras:
1 BO
Folk behöver kunna bo.
Bygg, bygg, bygg. Hyresbostäder, flerfamiljshus, enklare bostadsrätter.
Underlätta pendlande och distansarbete. Bygg ut länstrafiken. Subventioner inköp av elbilar. Se till att fibernätet täcker hela ön och peppa arbetsgivare att låta folk jobba hemifrån, t ex med hjälp av Distansarbeta mera.
Fundera kring det här med ständigt ökande bopriser i Visby och Innerstaden. Är det för Gotlands bästa? Vad kan man göra åt saken?
Kolla om det går att instifta någon sorts regel: För att köpa fastighet på Gotland måste man skriva sig här. Jag tror att de gjorde så i Fjällbacka, så varför inte här?
2 JOBBA
Folk vill gärna ha en försörjning.
Ta hand om egna företagare. De är självförsörjande. Hjälp dem att etablera sig, hitta nätverk, samarbetspartners osv.
Stimulera människor att starta och driva eget. Lär ungdomar entreprenöriellt tänkande.
Se över personalpolitiken hos de stora arbetsgivarna. Finns lite att ta tag i där, i de egna leden framför allt, om jag förstår saken rätt. I min begränsade bekantskapskrets har jag två vänner som har slutat på sina gotländska, offentliga jobb, pga mobbning och utfrysning. Oacceptabelt! Vakna upp, lär om, gör bättre.
Fortsätt jobba med utlokalisering av myndigheter och företag. Ju fler, desto bättre! Här är bra att jobba och leva.
3 LEVA
Folk vill ha ett meningsfullt sammanhang.
Starta ett nätverk för nyanlända. Arrangera olika aktiviteter; gemensamma träningstillfällen, gå på kulturevenemang, ge föreläsningar, ha speed dating med varandra, åk på rundturer för att lära känna ön, involvera "hyr en gotlänning"-projektet.
Stimulera föreningsverksamheten mer och låt föreningslivet vara delaktiga i att engagera nytillkomna.
4 MINSKA UTFLYTTNING
Ta kontakt med folk som ska flytta eller har flyttat.
Varför flyttar de?
Vad är problemet, vad kan vi lära till framtiden?
Det flyttar trots allt in drygt 2000 personer varje år. Eftersom det flyttar ut lika många, blir det ju ingen ökning. Tänk om vi kunde se till att fler stannade, plugga hålet i botten av hinken? Så skulle vi nå målet inom några år utan att göra någonting annat.
5 SE DET LÅNGSIKTIGT
Det här handlar om någon sorts varumärkesarbete, vilket alltid tar ungefär dubbelt så lång tid som man själv tycker är både roligt och rimligt. Ta ut en kurs och styr dit, envist! Det ger resultat framöver. Utvärdera arbetet och kolla att vi är på rätt väg då och då, men ge inte upp.
Och snälla: Sluta lägga en massa pengar på glassiga magasin med fina bilder och inriktning på Stockholmsområdet! Det finns ungefär 1,5 miljoner människor i den regionen. De är huvudsakligen nöjda med att bo där, för de har valt det. Titta lite längre! I övriga Sverige finns 7,5 miljoner personer till, som inte alls attraheras av samma argument och formspråk som Stockholm. Ni missar den stora gruppen genom att sikta in er på den lilla (som dessutom är mer benägen att flytta tillbaka till storstan, eftersom det är "nära").
Over and out.
Hälsningar
Inflytting från Småland, som kände sig mer omhändertagen av offentliga sektorn i såväl Växjö som lilla Alvesta kommun än här på ön.
Det har Regionen bestämt.
Hur jobbar man för att få till det?
Tja, hittills går det inte så värst bra.
Väldigt få delmål är uppnådda.
Hej Regionen och Inspiration Gotland! Här får ni - alldeles gratis - några tips på vad folk behöver och vad som bör göras:
1 BO
Folk behöver kunna bo.
Bygg, bygg, bygg. Hyresbostäder, flerfamiljshus, enklare bostadsrätter.
Underlätta pendlande och distansarbete. Bygg ut länstrafiken. Subventioner inköp av elbilar. Se till att fibernätet täcker hela ön och peppa arbetsgivare att låta folk jobba hemifrån, t ex med hjälp av Distansarbeta mera.
Fundera kring det här med ständigt ökande bopriser i Visby och Innerstaden. Är det för Gotlands bästa? Vad kan man göra åt saken?
Kolla om det går att instifta någon sorts regel: För att köpa fastighet på Gotland måste man skriva sig här. Jag tror att de gjorde så i Fjällbacka, så varför inte här?
2 JOBBA
Folk vill gärna ha en försörjning.
Ta hand om egna företagare. De är självförsörjande. Hjälp dem att etablera sig, hitta nätverk, samarbetspartners osv.
Stimulera människor att starta och driva eget. Lär ungdomar entreprenöriellt tänkande.
Se över personalpolitiken hos de stora arbetsgivarna. Finns lite att ta tag i där, i de egna leden framför allt, om jag förstår saken rätt. I min begränsade bekantskapskrets har jag två vänner som har slutat på sina gotländska, offentliga jobb, pga mobbning och utfrysning. Oacceptabelt! Vakna upp, lär om, gör bättre.
Fortsätt jobba med utlokalisering av myndigheter och företag. Ju fler, desto bättre! Här är bra att jobba och leva.
3 LEVA
Folk vill ha ett meningsfullt sammanhang.
Starta ett nätverk för nyanlända. Arrangera olika aktiviteter; gemensamma träningstillfällen, gå på kulturevenemang, ge föreläsningar, ha speed dating med varandra, åk på rundturer för att lära känna ön, involvera "hyr en gotlänning"-projektet.
Stimulera föreningsverksamheten mer och låt föreningslivet vara delaktiga i att engagera nytillkomna.
4 MINSKA UTFLYTTNING
Ta kontakt med folk som ska flytta eller har flyttat.
Varför flyttar de?
Vad är problemet, vad kan vi lära till framtiden?
Det flyttar trots allt in drygt 2000 personer varje år. Eftersom det flyttar ut lika många, blir det ju ingen ökning. Tänk om vi kunde se till att fler stannade, plugga hålet i botten av hinken? Så skulle vi nå målet inom några år utan att göra någonting annat.
5 SE DET LÅNGSIKTIGT
Det här handlar om någon sorts varumärkesarbete, vilket alltid tar ungefär dubbelt så lång tid som man själv tycker är både roligt och rimligt. Ta ut en kurs och styr dit, envist! Det ger resultat framöver. Utvärdera arbetet och kolla att vi är på rätt väg då och då, men ge inte upp.
Och snälla: Sluta lägga en massa pengar på glassiga magasin med fina bilder och inriktning på Stockholmsområdet! Det finns ungefär 1,5 miljoner människor i den regionen. De är huvudsakligen nöjda med att bo där, för de har valt det. Titta lite längre! I övriga Sverige finns 7,5 miljoner personer till, som inte alls attraheras av samma argument och formspråk som Stockholm. Ni missar den stora gruppen genom att sikta in er på den lilla (som dessutom är mer benägen att flytta tillbaka till storstan, eftersom det är "nära").
Over and out.
Hälsningar
Inflytting från Småland, som kände sig mer omhändertagen av offentliga sektorn i såväl Växjö som lilla Alvesta kommun än här på ön.
söndag 10 maj 2015
Nya jobbtider
Förr i världen var drömmen ett fast jobb. Heltid. På ett tryggt och bra ställe, så att framtiden var säkrad.
Nu för tiden är vår syn på jobb en annan, framför allt ungdomarnas. Men yrkesvärlden har inte hängt med.
Idag är vi ganska många som faktiskt drömmer om deltidsjobb. Och som får lite panikångest över att bli anställda. En vän berättade för mig hur svårt det är att få ungdomar att skriva på ett anställningskontrakt. "Fast anställning? Innebär det att jag är fast då? Får jag inte dra om jag vill? Uppsägningstid – men om jag kommer på att jag vill resa och har hittat en bra deal?"
Och jag har räknat och känt att jag går back på heltid. Upp till 75 % klarar jag, men där går min smärtgräns. Jobbar jag mer, tar jag sämre beslut, blir mindre lycklig och hinner inte med min familj och mig själv. Dessutom blir det dyrare att jobba heltid. Jo, för då köper vi mer färdigmat, äter mer ute, köper nytt i stället för att fixa, får lämna bort trädklippningen/däckbytet/kakelsättningen.
Vi som tänker annorlunda.
Oss jobbar inte kollektivavtalen för, precis.
Därför hoppar jag och mina likar mellan olika vikariat och projektbaserade anställningar.
Vi blir bra på att anpassa oss, lära nytt, får massor av erfarenhet, ser organisationskulturer snabbt och samlar stora mängder kunskap. Det kunde vara en fördel för företag och organisationer att få in oss i verksamheten, men det är trögt. Man blir nämligen misstänksam. "Vad är detta? Är hon inte lojal? Varför byter hon jobb hela tiden? Hoppjerka!"
När jag söker jobb, sorterar jag därför ut ungefär hälften av mina erfarenheter.
Det har visat sig vara lagom. Annars kommer jag inte till intervju.
Ibland söker jag heltidsjobb. På intervjun säger jag: "Det här jobbet vill jag göra på halvtid med resten av pengarna som projektpengar, för att utveckla området t ex med hjälp av konsulter utifrån." Som marknadsförare kan jag då välja att lägga ut vissa saker på byrå eller stoppa mer i något hål – kanske annonsering på nätet.
Jag tänker att den organisation som förstår att värdesätta det här, kommer att få konkurrensfördelar. Inte nog med att det kommer att locka en annan typ av anställda – förändrarna, entreprenörerna – de kommer också bli tvungna att bli tydliga i sitt varumärke och internkommunikation: Bra på att definiera vilka de är och varför, för på att ett snabbt och effektivt sätt involvera nya. De blir snabbare i vändningarna och får bättre balans mellan utveckling, förvaltning och förmåga till avslut.
Hej organisationer och företag:
Dags att tänka nytt!
Industrisamhället och kunskapssamhället är över.
Nu lever vi i förståelsesamhället. Där krävs mycket kompetens på många områden samt en förmåga att anpassa verksamheten till nya förutsättningar. Har ni det?
Nu för tiden är vår syn på jobb en annan, framför allt ungdomarnas. Men yrkesvärlden har inte hängt med.
Idag är vi ganska många som faktiskt drömmer om deltidsjobb. Och som får lite panikångest över att bli anställda. En vän berättade för mig hur svårt det är att få ungdomar att skriva på ett anställningskontrakt. "Fast anställning? Innebär det att jag är fast då? Får jag inte dra om jag vill? Uppsägningstid – men om jag kommer på att jag vill resa och har hittat en bra deal?"
Och jag har räknat och känt att jag går back på heltid. Upp till 75 % klarar jag, men där går min smärtgräns. Jobbar jag mer, tar jag sämre beslut, blir mindre lycklig och hinner inte med min familj och mig själv. Dessutom blir det dyrare att jobba heltid. Jo, för då köper vi mer färdigmat, äter mer ute, köper nytt i stället för att fixa, får lämna bort trädklippningen/däckbytet/kakelsättningen.
Vi som tänker annorlunda.
Oss jobbar inte kollektivavtalen för, precis.
Därför hoppar jag och mina likar mellan olika vikariat och projektbaserade anställningar.
Vi blir bra på att anpassa oss, lära nytt, får massor av erfarenhet, ser organisationskulturer snabbt och samlar stora mängder kunskap. Det kunde vara en fördel för företag och organisationer att få in oss i verksamheten, men det är trögt. Man blir nämligen misstänksam. "Vad är detta? Är hon inte lojal? Varför byter hon jobb hela tiden? Hoppjerka!"
När jag söker jobb, sorterar jag därför ut ungefär hälften av mina erfarenheter.
Det har visat sig vara lagom. Annars kommer jag inte till intervju.
Ibland söker jag heltidsjobb. På intervjun säger jag: "Det här jobbet vill jag göra på halvtid med resten av pengarna som projektpengar, för att utveckla området t ex med hjälp av konsulter utifrån." Som marknadsförare kan jag då välja att lägga ut vissa saker på byrå eller stoppa mer i något hål – kanske annonsering på nätet.
Jag tänker att den organisation som förstår att värdesätta det här, kommer att få konkurrensfördelar. Inte nog med att det kommer att locka en annan typ av anställda – förändrarna, entreprenörerna – de kommer också bli tvungna att bli tydliga i sitt varumärke och internkommunikation: Bra på att definiera vilka de är och varför, för på att ett snabbt och effektivt sätt involvera nya. De blir snabbare i vändningarna och får bättre balans mellan utveckling, förvaltning och förmåga till avslut.
Hej organisationer och företag:
Dags att tänka nytt!
Industrisamhället och kunskapssamhället är över.
Nu lever vi i förståelsesamhället. Där krävs mycket kompetens på många områden samt en förmåga att anpassa verksamheten till nya förutsättningar. Har ni det?
torsdag 7 maj 2015
Det rädslostyrda samhället
I en perfekt värld drivs allt av kärlek.
Det vi gör, tänker och känner kommer ur känslan av omtanke och acceptans av andra och oss själva. Som den fina berättelsen som har cirkulerat på Facebook, där en grupp barn erbjuds ett fat fullt av frukt för den som kommer först. Och de avstår, säger: Hur kan en vara glad om inte alla är det? Och så tar de varandra i handen, springer fram till fatet tillsammans och delar på frukten.
Det tycks mig som vårt samhälle är långt ifrån detta.
I stället verkar det mesta drivas av rädsla.
Jösses, så rädd man kan vara!
På jobbet är man rädd.
Rädd för att komma för sent, för att missa deadlines, för att komma alltför oförberedd till möten. Man kan oroa sig för vad chefen och medarbetarna ska tycka och för att bli av med jobbet. Härskartekniker, skitsnack, översitteri – allt kommer av rädsla.
Hur många drivs av lust på jobbet?
Av glädje, av busig glimt i ögat, av skön säkerhet över att vara bra på det man gör?
I föräldraskapet är räds man.
Vaccinerar barn i oron att de ska bli sjuka; köper hjälmar, bilkuddar och skydd. För säkerhets skull försäkrar man också sina barn, så att om något ändå händer, ska ekonomisk ersättning utgå. Man går på föräldramöten, utvecklingssamtal och öppethusverksamhet för att inte ses som en dålig förälder.
När känner du att du kan välja själv?
Att du gör saker för barnens skull och för vad de vill – inte vad andra vuxna vill?
Kring vår hälsa finns mycket rädsla.
Rädsla för att inte äta bra, träna rätt, vara lagom smal och för att bli sjuk. Folk köper och äter mediciner eftersom de är rädda för att må dåligt och inte orka prestera på topp.
Tänk om man i stället skulle ha tillit?
Tillit till att kroppen säger ifrån när det är dags att tagga ner?
Att den vet vad den behöver och att vi är bra som vi är?
Och tänk så många branscher det är som lever av vår rädsla! Försäkringsbolag, läkemedelsbolag, banker, polis, militär, vaktbolag, larmfirmor, gym, personliga tränare, apotekare... Listan blir lång. Och det är väl det som är problemet: Rädsla är Big Business.
Jag önskar att vi kunde se att rädsla är en dålig drivkraft.
Att den bara är till för att skydda vår överlevnad.
Typ om vi blir jagade av tigrar eller möter giftiga spindlar.
Då är det en bra!
Låt oss spara rädslan till det.
Det vi gör, tänker och känner kommer ur känslan av omtanke och acceptans av andra och oss själva. Som den fina berättelsen som har cirkulerat på Facebook, där en grupp barn erbjuds ett fat fullt av frukt för den som kommer först. Och de avstår, säger: Hur kan en vara glad om inte alla är det? Och så tar de varandra i handen, springer fram till fatet tillsammans och delar på frukten.
Det tycks mig som vårt samhälle är långt ifrån detta.
I stället verkar det mesta drivas av rädsla.
Jösses, så rädd man kan vara!
På jobbet är man rädd.
Rädd för att komma för sent, för att missa deadlines, för att komma alltför oförberedd till möten. Man kan oroa sig för vad chefen och medarbetarna ska tycka och för att bli av med jobbet. Härskartekniker, skitsnack, översitteri – allt kommer av rädsla.
Hur många drivs av lust på jobbet?
Av glädje, av busig glimt i ögat, av skön säkerhet över att vara bra på det man gör?
I föräldraskapet är räds man.
Vaccinerar barn i oron att de ska bli sjuka; köper hjälmar, bilkuddar och skydd. För säkerhets skull försäkrar man också sina barn, så att om något ändå händer, ska ekonomisk ersättning utgå. Man går på föräldramöten, utvecklingssamtal och öppethusverksamhet för att inte ses som en dålig förälder.
När känner du att du kan välja själv?
Att du gör saker för barnens skull och för vad de vill – inte vad andra vuxna vill?
Kring vår hälsa finns mycket rädsla.
Rädsla för att inte äta bra, träna rätt, vara lagom smal och för att bli sjuk. Folk köper och äter mediciner eftersom de är rädda för att må dåligt och inte orka prestera på topp.
Tänk om man i stället skulle ha tillit?
Tillit till att kroppen säger ifrån när det är dags att tagga ner?
Att den vet vad den behöver och att vi är bra som vi är?
Och tänk så många branscher det är som lever av vår rädsla! Försäkringsbolag, läkemedelsbolag, banker, polis, militär, vaktbolag, larmfirmor, gym, personliga tränare, apotekare... Listan blir lång. Och det är väl det som är problemet: Rädsla är Big Business.
Jag önskar att vi kunde se att rädsla är en dålig drivkraft.
Att den bara är till för att skydda vår överlevnad.
Typ om vi blir jagade av tigrar eller möter giftiga spindlar.
Då är det en bra!
Låt oss spara rädslan till det.
söndag 3 maj 2015
Är vi offer för våra gener eller kan vi påverka vår hälsa?
Arv eller miljö. Den gamla diskussionen.
Helt klart tänker vi olika i detta.
Jag personligen irriterar mig på etablissemangets inställning, som jag hör från t ex doktorer och dietister: "Om man bara äter ungefär normalt och rör sig lagom mycket, så håller man sig frisk."
Men stopp lite. Vad är normalt?
Vi lever i ett samhälle som är väldigt annorlunda än tidigare.
Aldrig förr har vi hanterat mat som vi gör nu. Aldrig tidigare har vi levt med så mycket gifter i naturen och i våra kroppar som vi gör nu. Aldrig har vi heller levt så fort och haft så mycket kring oss som nu.
Vi lever i en abnorm miljö, om vi ser det i ett historiskt perspektiv.
Självklart kommer det att påverka vår hälsa!
Modifierad mat som odlas med konstgödsel och besprutas.
Som plockas omogen för att hålla den långa transporten över världen.
Mat som vaxas för att hålla i affären, doppas i färgbad för att se trevligare ut och läggs i kylda miljöer. Eller som "förädlas" till färdigmat, med allehanda kemiska tillsatser som smakförstärkare, socker och transfett. Allt för att hålla längre och trigga våra smaklökar så att vi vill äta mer.
DDT, PCB, flamskyddsmedel, antidepressiva läkemedel, hormoner från p-piller, Alzheimersmediciner - listan på kemikalier i våra vatten är lång. Och nej, de går inte att rena bort. De är där de är och vi dricker dem i vårt vanliga vatten. I en och annan djupborrad brunn kanske du slipper dem, än så länge i alla fall, men som regel är det i all mat och allt vi dricker.
Idag träffar vi en vanlig lördag på stan fler människor än genomsnittet på ett helt liv för 150 år sedan. Vårt stora kontaktnät kräver mer av oss. Vi jobbar mer, reser mer, tar fler beslut (pensionsfonder, klädval, matval, vägval), vilket också skapar mer stress. Vi är aktiva i våra barns uppfostran och uppväxt, engagerar oss i föreningar och skolresor, håller hemmet i skick och försöker odla vår egen sparris.
Samtidigt ökar fallen av cancer, Alzheimers, depression, allergier, inflammatoriska tarmsjukdomar (IBS, Crons osv), inflammatoriska muskel- och ledproblem (reumatism, artros, fibromyalgi m m) och psykiska diagnoser (ADHD, bipolaritet m fl). Alla dessa sjukdomar är kostrelaterade. Det visar studie efter studie. Visst finns det också en genetisk påverkan, men här är själva kärnan: Alla som har "genen" för en sjukdom utvecklar den inte. Bara somliga. Vilka somliga? Och varför?
"Men vilken otur hon hade som fick cancer."
Tänk om det inte är så?
Tänk om det faktiskt är så att vi - självklart omedvetet - utvecklar cancer och andra sjukdomar genom vårt sätt att leva?
Vi vet idag att rött kött ökar risken för olika cancerformer.
Vi vet att reumatiker mår bättre av vegetarisk kost.
Vi vet att IBS, depressioner, ADHD m fl sjukdomara går tillbaka när vi får näring i kroppen.
För mig är det självklart att vi måste lära nytt och ändra väg.
Vi kanske idag inte klarar av att äta så som mormorsmor gjorde, för förutsättningarna för livet och maten har ändrats.
Jag tycker att det är ignorant att fnysa åt människor som försöker hitta bättre livsförutsättningar. Oavsett om man testar yoga, äter 5-2 diet, äter kosttillskott, åker på tyst retreat eller använder Reiki - orsaken till att man letar efter en lösning är ju att man inte mår bra. Det är väl ett fullgott alternativ till att knapra mediciner och skylla på sina gener?
Man får det om man vill.
Jag säger inte något annat.
Men snälla: Låt oss andra göra på vårt sätt.
Vi som inte vill äta (ännu mer) kemikalier för att hindra våra kroppar att reagera, vi som inte tror på att tukta och styra kroppen med operationer och genom att undvika det vi inte längre kan eller tål, vi som tror att kroppen är självreglerande och klok: Låt oss leta på vårt sätt! Eftersom det inte finns någon hjälp att få från etablissemanget, så måste vi finna våra egna vägar. Var snäll och stå inte i vägen.
Tack på förhand.
Och sluta fnysa, lyfta på ögonbrynen och rynka på näsan.
I smyg har jag slagit vad med er:
Jag ska bevisa att den här andra vägen är bättre genom att överleva er alla. Trots att jag har allehanda diagnosticerade sjukdomar, taskiga gener och tidigare dumt leverne. Låt oss ses på andra sidan och utbyta erfarenheter! Förhoppningsvis om många, många år. :)
Helt klart tänker vi olika i detta.
Jag personligen irriterar mig på etablissemangets inställning, som jag hör från t ex doktorer och dietister: "Om man bara äter ungefär normalt och rör sig lagom mycket, så håller man sig frisk."
Men stopp lite. Vad är normalt?
Vi lever i ett samhälle som är väldigt annorlunda än tidigare.
Aldrig förr har vi hanterat mat som vi gör nu. Aldrig tidigare har vi levt med så mycket gifter i naturen och i våra kroppar som vi gör nu. Aldrig har vi heller levt så fort och haft så mycket kring oss som nu.
Vi lever i en abnorm miljö, om vi ser det i ett historiskt perspektiv.
Självklart kommer det att påverka vår hälsa!
Modifierad mat som odlas med konstgödsel och besprutas.
Som plockas omogen för att hålla den långa transporten över världen.
Mat som vaxas för att hålla i affären, doppas i färgbad för att se trevligare ut och läggs i kylda miljöer. Eller som "förädlas" till färdigmat, med allehanda kemiska tillsatser som smakförstärkare, socker och transfett. Allt för att hålla längre och trigga våra smaklökar så att vi vill äta mer.
DDT, PCB, flamskyddsmedel, antidepressiva läkemedel, hormoner från p-piller, Alzheimersmediciner - listan på kemikalier i våra vatten är lång. Och nej, de går inte att rena bort. De är där de är och vi dricker dem i vårt vanliga vatten. I en och annan djupborrad brunn kanske du slipper dem, än så länge i alla fall, men som regel är det i all mat och allt vi dricker.
Idag träffar vi en vanlig lördag på stan fler människor än genomsnittet på ett helt liv för 150 år sedan. Vårt stora kontaktnät kräver mer av oss. Vi jobbar mer, reser mer, tar fler beslut (pensionsfonder, klädval, matval, vägval), vilket också skapar mer stress. Vi är aktiva i våra barns uppfostran och uppväxt, engagerar oss i föreningar och skolresor, håller hemmet i skick och försöker odla vår egen sparris.
Samtidigt ökar fallen av cancer, Alzheimers, depression, allergier, inflammatoriska tarmsjukdomar (IBS, Crons osv), inflammatoriska muskel- och ledproblem (reumatism, artros, fibromyalgi m m) och psykiska diagnoser (ADHD, bipolaritet m fl). Alla dessa sjukdomar är kostrelaterade. Det visar studie efter studie. Visst finns det också en genetisk påverkan, men här är själva kärnan: Alla som har "genen" för en sjukdom utvecklar den inte. Bara somliga. Vilka somliga? Och varför?
"Men vilken otur hon hade som fick cancer."
Tänk om det inte är så?
Tänk om det faktiskt är så att vi - självklart omedvetet - utvecklar cancer och andra sjukdomar genom vårt sätt att leva?
Vi vet idag att rött kött ökar risken för olika cancerformer.
Vi vet att reumatiker mår bättre av vegetarisk kost.
Vi vet att IBS, depressioner, ADHD m fl sjukdomara går tillbaka när vi får näring i kroppen.
För mig är det självklart att vi måste lära nytt och ändra väg.
Vi kanske idag inte klarar av att äta så som mormorsmor gjorde, för förutsättningarna för livet och maten har ändrats.
Jag tycker att det är ignorant att fnysa åt människor som försöker hitta bättre livsförutsättningar. Oavsett om man testar yoga, äter 5-2 diet, äter kosttillskott, åker på tyst retreat eller använder Reiki - orsaken till att man letar efter en lösning är ju att man inte mår bra. Det är väl ett fullgott alternativ till att knapra mediciner och skylla på sina gener?
Man får det om man vill.
Jag säger inte något annat.
Men snälla: Låt oss andra göra på vårt sätt.
Vi som inte vill äta (ännu mer) kemikalier för att hindra våra kroppar att reagera, vi som inte tror på att tukta och styra kroppen med operationer och genom att undvika det vi inte längre kan eller tål, vi som tror att kroppen är självreglerande och klok: Låt oss leta på vårt sätt! Eftersom det inte finns någon hjälp att få från etablissemanget, så måste vi finna våra egna vägar. Var snäll och stå inte i vägen.
Tack på förhand.
Och sluta fnysa, lyfta på ögonbrynen och rynka på näsan.
I smyg har jag slagit vad med er:
Jag ska bevisa att den här andra vägen är bättre genom att överleva er alla. Trots att jag har allehanda diagnosticerade sjukdomar, taskiga gener och tidigare dumt leverne. Låt oss ses på andra sidan och utbyta erfarenheter! Förhoppningsvis om många, många år. :)
onsdag 29 april 2015
Resa
I fyrtio år har jag sagt att jag gillar att resa. I år kom jag på att jag inte alls gör det. Jag gillar inte alls varken flygplatser med överprisat kaffe, trängsel och stim på bussar och tåg, sitta still i en bil i timmar eller vara som ett får i fållan på och av en färja. Det är ovärdigt. Och det finns aldrig god mat, bra kaffe eller vackra ting att titta på.
Nej, jag gillar verkligen inte att resa.
Däremot gillar jag att komma till nya ställen.
För själva ”komma fram-biten” är ju trevlig. Då, när resan äntligen är slut, och man får nya saker i ögonen och nya dofter i näsan. Det gillar jag skarpt.
Sämst med att resa är att alla resor slutar så trist: Man åker tillbaka. Hela den eländiga resan igen, men nu utan att komma till något nytt. Man kommer tillbaka, vilket kanske inte är det sämsta, men å andra sidan: Om det var dit man ville från början, så hade man ju kunnat stanna där. Och sluppit hela åbäket.
”Jag längtar hem nu”, säger resesällskapet och jag tänker: ”Satan, så onödigt att lägga tid och pengar på att åka iväg då”.
Det finns de som ständigt reser. De stannar ingenstans. Jag är tvärtom, har ett behov av att göra varje ställe till mitt hem. Wherever I lay my hat… Varje hotellrum blir min trygghet, min säkra plats, mitt bo. Jag flyttar in, rotar mig och glömmer lite bort varifrån jag kom.
En globetrotter blir jag aldrig. Det är för jobbigt att rycka upp rötterna hela tiden.
Men bo på lite olika ställen, det kan jag tänka mig. Nu har jag bott i sörmlands kustland, den småländska skogen och på Gotland. Kanske ska jag bo på Malta, i London eller på en fransk vingård någon gång.
Qui vivra verra.
Den som lever får se…
Nej, jag gillar verkligen inte att resa.
Däremot gillar jag att komma till nya ställen.
För själva ”komma fram-biten” är ju trevlig. Då, när resan äntligen är slut, och man får nya saker i ögonen och nya dofter i näsan. Det gillar jag skarpt.
Sämst med att resa är att alla resor slutar så trist: Man åker tillbaka. Hela den eländiga resan igen, men nu utan att komma till något nytt. Man kommer tillbaka, vilket kanske inte är det sämsta, men å andra sidan: Om det var dit man ville från början, så hade man ju kunnat stanna där. Och sluppit hela åbäket.
”Jag längtar hem nu”, säger resesällskapet och jag tänker: ”Satan, så onödigt att lägga tid och pengar på att åka iväg då”.
Det finns de som ständigt reser. De stannar ingenstans. Jag är tvärtom, har ett behov av att göra varje ställe till mitt hem. Wherever I lay my hat… Varje hotellrum blir min trygghet, min säkra plats, mitt bo. Jag flyttar in, rotar mig och glömmer lite bort varifrån jag kom.
En globetrotter blir jag aldrig. Det är för jobbigt att rycka upp rötterna hela tiden.
Men bo på lite olika ställen, det kan jag tänka mig. Nu har jag bott i sörmlands kustland, den småländska skogen och på Gotland. Kanske ska jag bo på Malta, i London eller på en fransk vingård någon gång.
Qui vivra verra.
Den som lever får se…
måndag 27 april 2015
Ledare och ledarskap
Tänk dig en ledare.
Vad ger det dig för bild?
Jag tänker att det är där det börjar, det här med ledarskap.
Kanske beror våra olika idéer på vilken bild det här ordet ger oss.
En ledare. En som leder.
Som avgör vart vi ska gå och leder några andra dit.
Men varför? Det är det mest spännande, tycker jag.
Varför leder den här personen gruppen?
Är syftet personlig vinning, att få status, (be)löningar?
Att nå ett visst mål, som ledaren önskar nå?
Att nå ett visst mål, som gruppen önskar nå?
Att nå ett visst mål som någon annan önskar att gruppen ska nå?
Av sociala och empatiska skäl: Gruppen behövde tas hand om?
Min sinnebild för ledarskapet är nog vallhunden eller ledarhingsten.
För mig är det idealt att känna sin grupp, kunna deras styrkor och svagheter, samla alla och driva dem mot målet. Ge någon eller några extra ansvar – kanske en ledartacka – och lita på att de gör bra. En tydlig vision och målbild. Ibland visslar någon i pipan och ger direktiv, ibland har man själv målet och visionen. Ibland får man pausa eller ta en omväg, för att gruppen behöver det, men framåt är uppdraget.
För mig bottnar ledarskap alltid i gruppen. Det är det gemensamma målet som är allt, de personliga målen får stå åt sidan. Alla bidrar med det de är bra på och undviker det man gör dåligt. Den bästa gruppen för mig har spretiga kompetenser och personligheter som kompletterar varandra. Visst, det är svårare att få ihop som grupp, men när man lyckas blir det exceptionellt.
Kanske beror det också på hur man är som person. Jag själv vill bli inspirerad, engagerad, entusiasmerad, gillar tydlighet och raka rör. Är kanske inte så inställd på att bli gullad och pysslad med, förväntar mig inte den typen av relation på jobbet. Vill heller inte bara instrueras och lyda, utan vill gärna bidra.
Men vi är olika.
Det gäller att välja sina ledare väl.
Annars blir man nog trött och ledsen, tror jag.
Vad ger det dig för bild?
Jag tänker att det är där det börjar, det här med ledarskap.
Kanske beror våra olika idéer på vilken bild det här ordet ger oss.
En ledare. En som leder.
Som avgör vart vi ska gå och leder några andra dit.
Men varför? Det är det mest spännande, tycker jag.
Varför leder den här personen gruppen?
Är syftet personlig vinning, att få status, (be)löningar?
Att nå ett visst mål, som ledaren önskar nå?
Att nå ett visst mål, som gruppen önskar nå?
Att nå ett visst mål som någon annan önskar att gruppen ska nå?
Av sociala och empatiska skäl: Gruppen behövde tas hand om?
Min sinnebild för ledarskapet är nog vallhunden eller ledarhingsten.
För mig är det idealt att känna sin grupp, kunna deras styrkor och svagheter, samla alla och driva dem mot målet. Ge någon eller några extra ansvar – kanske en ledartacka – och lita på att de gör bra. En tydlig vision och målbild. Ibland visslar någon i pipan och ger direktiv, ibland har man själv målet och visionen. Ibland får man pausa eller ta en omväg, för att gruppen behöver det, men framåt är uppdraget.
För mig bottnar ledarskap alltid i gruppen. Det är det gemensamma målet som är allt, de personliga målen får stå åt sidan. Alla bidrar med det de är bra på och undviker det man gör dåligt. Den bästa gruppen för mig har spretiga kompetenser och personligheter som kompletterar varandra. Visst, det är svårare att få ihop som grupp, men när man lyckas blir det exceptionellt.
Kanske beror det också på hur man är som person. Jag själv vill bli inspirerad, engagerad, entusiasmerad, gillar tydlighet och raka rör. Är kanske inte så inställd på att bli gullad och pysslad med, förväntar mig inte den typen av relation på jobbet. Vill heller inte bara instrueras och lyda, utan vill gärna bidra.
Men vi är olika.
Det gäller att välja sina ledare väl.
Annars blir man nog trött och ledsen, tror jag.
söndag 26 april 2015
Tid
Tid. Vilket utstuderat lurendrejeri.
Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag:
Det här med att mäta tid är minsann ingen vetenskap utan bara hitte-på.
Hur kan det t ex komma sig att en tretimmars färjeresa kan kännas som en evighet, medan en badutflykt med samma längd flyger förbi? Och jämför 30 minuter på morgonen med 30 minuter på eftermiddagen. Eller 30 minuter på ett riktigt jobbigt träningspass!
Nej, det förstår ju vem som helst att det inte stämmer.
Det är helt enkelt ett skitdåligt sätt att mäta liv med.
Eller har jag fel?
Kanske är det bara jag som har fel på min mentala klocka.
Den kanske rusar när det är roligt och sackar när det är trist?
Vem vet, jag kanske har någon form av tids-dysfunktion. Tidsallergi.
Symptom:
- Hatar att vara sysslolös
- Hatar att vänta
- Stressas av att passa tider och är jätterädd för att vara sen
- Kan titta på klockan fyrtio gånger på tio minuter när något är tråkigt
- Känner att man ruttnar inuti när man inte rår sin egen tid
- Hatar att göra saker på tid och presterar alltid sämre (och jobbar långsammare) på sådana uppgifter
Jag kanske ska döpa detta syndrom.
Leosons decease. Eller Time Dysfunktion Disorder.
Om det är någon annan som känner av samma problem, kan vi bilda en klubb.
Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag:
Det här med att mäta tid är minsann ingen vetenskap utan bara hitte-på.
Hur kan det t ex komma sig att en tretimmars färjeresa kan kännas som en evighet, medan en badutflykt med samma längd flyger förbi? Och jämför 30 minuter på morgonen med 30 minuter på eftermiddagen. Eller 30 minuter på ett riktigt jobbigt träningspass!
Nej, det förstår ju vem som helst att det inte stämmer.
Det är helt enkelt ett skitdåligt sätt att mäta liv med.
Eller har jag fel?
Kanske är det bara jag som har fel på min mentala klocka.
Den kanske rusar när det är roligt och sackar när det är trist?
Vem vet, jag kanske har någon form av tids-dysfunktion. Tidsallergi.
Symptom:
- Hatar att vara sysslolös
- Hatar att vänta
- Stressas av att passa tider och är jätterädd för att vara sen
- Kan titta på klockan fyrtio gånger på tio minuter när något är tråkigt
- Känner att man ruttnar inuti när man inte rår sin egen tid
- Hatar att göra saker på tid och presterar alltid sämre (och jobbar långsammare) på sådana uppgifter
Jag kanske ska döpa detta syndrom.
Leosons decease. Eller Time Dysfunktion Disorder.
Om det är någon annan som känner av samma problem, kan vi bilda en klubb.
lördag 25 april 2015
Öva
Okej, jag erkänner: Det här med att öva på saker ligger inte för mig.
Skulle åka färjan till fastlandet. Packade med ett gäng körnoter med en glad ambition: ”Tre timmar i vardera riktning! Jag kommer att kunna det som ett rinnande vatten.”
Första timmen hittade jag på annat: Jag skrev. Blogginlägg och artiklar. Och lite kom ihåg-listor. Andra timmen var jag hungrig, så jag köpte frukost. Och sedan fanns inga fler ursäkter… Öppnade nothäftet med en suck.
Tio minuter senare var jag färdig. Jo, då hade jag ju läst och tänkt igenom alla 12 låtarna. Tröstade mig med: ”Jag får öva mer sedan. Nu är det dags för påtår på kaffet!”
Jag gillar inte att öva. Min musiklärare på gymnasiet sa ”det är fegt att öva”. Jag gillade honom. Det är tråkigt att öva, för det är samma.
Att göra, det är roligt! Att till exempel spela ihop, dansa den där koreografin eller sjunga det där körstycket. Roligt, roligt – för då gör man PÅ RIKTIGT. Jag är 100 % i stunden och oavsett om man dansar ett stycke på scenen eller i danssalen, så är det på riktigt för mig. Men att öva… Äsch, det är ju inte ens nästan på riktigt.
Jag har faktiskt heller aldrig lyckats plugga. Det gick inte. Däremot var jag en hejjare på att skriva egna anteckningar, berätta historier och gå och prata för mig själv på franska. Så bearbetar jag. Det är då det går in. Och i badkar. Jag har läst till otaliga prov i långa, varma bad. Inför varje körkonsert blir det också ett tvåtimmarsbad. Vet inte varför det fungerar. Kanske är vattnet lugnande?
Stå och sjunga Vintern rasat till köttbullarna i köket eller Contre Qui Rose till ogräset i trädgården, det gillar jag. Och finns det ett hål i mitt kunnande, går jag och kikar i nothäftet så att jag kommer vidare. Men att sätta sig med noterna vid pianot och öva? Nej, det går inget vidare för mig.
Jo, övning ger färdighet. Jag vet. Jag önskar att jag kunde! Men jag vill inslutas, uppslukas, involveras och leva i det jag gör. Det var därför jag spelade piano, för att det lät fint nästan på en gång. Då kunde jag låtsas att jag gav konserter varenda dag efter skolan. Det är inte att öva! Det är att spela. Och det lät vackert.
Men sitta och tuta altstämman i ensamhet, det är fanimej inte särskilt upplyftande.
Skulle åka färjan till fastlandet. Packade med ett gäng körnoter med en glad ambition: ”Tre timmar i vardera riktning! Jag kommer att kunna det som ett rinnande vatten.”
Första timmen hittade jag på annat: Jag skrev. Blogginlägg och artiklar. Och lite kom ihåg-listor. Andra timmen var jag hungrig, så jag köpte frukost. Och sedan fanns inga fler ursäkter… Öppnade nothäftet med en suck.
Tio minuter senare var jag färdig. Jo, då hade jag ju läst och tänkt igenom alla 12 låtarna. Tröstade mig med: ”Jag får öva mer sedan. Nu är det dags för påtår på kaffet!”
Jag gillar inte att öva. Min musiklärare på gymnasiet sa ”det är fegt att öva”. Jag gillade honom. Det är tråkigt att öva, för det är samma.
Att göra, det är roligt! Att till exempel spela ihop, dansa den där koreografin eller sjunga det där körstycket. Roligt, roligt – för då gör man PÅ RIKTIGT. Jag är 100 % i stunden och oavsett om man dansar ett stycke på scenen eller i danssalen, så är det på riktigt för mig. Men att öva… Äsch, det är ju inte ens nästan på riktigt.
Jag har faktiskt heller aldrig lyckats plugga. Det gick inte. Däremot var jag en hejjare på att skriva egna anteckningar, berätta historier och gå och prata för mig själv på franska. Så bearbetar jag. Det är då det går in. Och i badkar. Jag har läst till otaliga prov i långa, varma bad. Inför varje körkonsert blir det också ett tvåtimmarsbad. Vet inte varför det fungerar. Kanske är vattnet lugnande?
Stå och sjunga Vintern rasat till köttbullarna i köket eller Contre Qui Rose till ogräset i trädgården, det gillar jag. Och finns det ett hål i mitt kunnande, går jag och kikar i nothäftet så att jag kommer vidare. Men att sätta sig med noterna vid pianot och öva? Nej, det går inget vidare för mig.
Jo, övning ger färdighet. Jag vet. Jag önskar att jag kunde! Men jag vill inslutas, uppslukas, involveras och leva i det jag gör. Det var därför jag spelade piano, för att det lät fint nästan på en gång. Då kunde jag låtsas att jag gav konserter varenda dag efter skolan. Det är inte att öva! Det är att spela. Och det lät vackert.
Men sitta och tuta altstämman i ensamhet, det är fanimej inte särskilt upplyftande.
onsdag 15 april 2015
Utmattad? Näringsbrist!
Vi är många som drabbas, i olika grader.
Utmattningssymptom, utbrändhet, utmattningsdepression.
Kärt barn har många namn.
Kärt och kärt - det är ärligt talat ingen trevlig bekantskap.
Minnessvårigheter, oförmåga att problemlösa, extrem trötthet, social oförmåga, ångest - listan på symptom är lång. Och vi försöker bota oss genom att vila, sova, vila, gå i terapi och äta antidepressiva medel.
Det fungerar inte.
Låt mig skriva det igen: DET FUNGERAR INTE.
Prognosen är oerhört dålig för de som bara följer sjukvårdens råd.
Ärligt talat står hela vår fantastiska vårdapparat lamslagen i detta.
Varför?
Jo, för att det är en ny sjukdom, som felaktigt har klassats som psykisk. Tittar man i huvudet på folk när det egentligen är ett fysiskt problem, är chansen inte stor att man finner lösningen!
Som före detta gravt utbränd, med alla symptom ovan plus några till (som att inte kunna prata svenska, inte kunna hitta hem eller bort eller bara tänka på en väg längre än jag såg, inte kunna klä mig, muskelvärk, ledvärk m m) kan jag däremot säga vad som fungerar:
NÄRINGSKOLL.
Utbrända har näringsbrist.
Vi har kört våra reserver i botten, levt på kredit i åratal och till slut kan kroppen inte reparera sig längre. Det handlar då inte om att äta bra och spara på krafterna, nej vi måste fylla på med högoktanig näring. Vi behöver nämligen stora mängder av de små byggstenarna: Vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och Omega 3.
Var hittar man då det?
Ja, i "vanlig mat" är det lite för glest för att räcka till när bristen är stor. Leta i superfood, kosttillskott och KRAV-mat! Gärna en kombination av alltihop. Kom bara ihåg att inte experimentera för mycket med nivåer och olika burkar. Mitt tips är att du ska hitta ett bra och brett multivitamin- och mineraltillskott som bas, komplettera med en högkvalitativ Omega 3 och fylla på med superfood i måttliga mängder. Försök att äta så mycket KRAV-, Demeter- och ekomärkt mat som möjligt. (Allra bäst är om du kan undvika annan mat helt, eftersom det fortfarande är oklart hur mycket besprutningsmedel osv har med utmattning att göra.)
Att man dessutom behöver bli sparsam på näringsutgifterna är förstås viktigt.
Vi behöver undvika de största näringsbovarna:
- Stress (utlöses av många människor, många uppgifter, många intryck, höga ljud, hunger, sömnbrist m m)
- Sömnbrist
- Dåliga relationer
– Dålig miljö
- Överträning
- Sorg
– Mediciner, alkohol, rökning, droger
Mer av:
- Vila
- Sömn
- Goda relationer
- God/naturlig miljö
- Skön och rolig träning i den mån man orkar
- Glädje
Var ihärdig!
Det handlar om åratal av nedbrytning.
Du kommer att behöva en lång tid för att återhämta dig.
Ingen skuld, ingen skam - det är som det är.
Det är en erfarenhet, och din väg att gå.
<3
Utmattningssymptom, utbrändhet, utmattningsdepression.
Kärt barn har många namn.
Kärt och kärt - det är ärligt talat ingen trevlig bekantskap.
Minnessvårigheter, oförmåga att problemlösa, extrem trötthet, social oförmåga, ångest - listan på symptom är lång. Och vi försöker bota oss genom att vila, sova, vila, gå i terapi och äta antidepressiva medel.
Det fungerar inte.
Låt mig skriva det igen: DET FUNGERAR INTE.
Prognosen är oerhört dålig för de som bara följer sjukvårdens råd.
Ärligt talat står hela vår fantastiska vårdapparat lamslagen i detta.
Varför?
Jo, för att det är en ny sjukdom, som felaktigt har klassats som psykisk. Tittar man i huvudet på folk när det egentligen är ett fysiskt problem, är chansen inte stor att man finner lösningen!
Som före detta gravt utbränd, med alla symptom ovan plus några till (som att inte kunna prata svenska, inte kunna hitta hem eller bort eller bara tänka på en väg längre än jag såg, inte kunna klä mig, muskelvärk, ledvärk m m) kan jag däremot säga vad som fungerar:
NÄRINGSKOLL.
Utbrända har näringsbrist.
Vi har kört våra reserver i botten, levt på kredit i åratal och till slut kan kroppen inte reparera sig längre. Det handlar då inte om att äta bra och spara på krafterna, nej vi måste fylla på med högoktanig näring. Vi behöver nämligen stora mängder av de små byggstenarna: Vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och Omega 3.
Var hittar man då det?
Ja, i "vanlig mat" är det lite för glest för att räcka till när bristen är stor. Leta i superfood, kosttillskott och KRAV-mat! Gärna en kombination av alltihop. Kom bara ihåg att inte experimentera för mycket med nivåer och olika burkar. Mitt tips är att du ska hitta ett bra och brett multivitamin- och mineraltillskott som bas, komplettera med en högkvalitativ Omega 3 och fylla på med superfood i måttliga mängder. Försök att äta så mycket KRAV-, Demeter- och ekomärkt mat som möjligt. (Allra bäst är om du kan undvika annan mat helt, eftersom det fortfarande är oklart hur mycket besprutningsmedel osv har med utmattning att göra.)
Att man dessutom behöver bli sparsam på näringsutgifterna är förstås viktigt.
Vi behöver undvika de största näringsbovarna:
- Stress (utlöses av många människor, många uppgifter, många intryck, höga ljud, hunger, sömnbrist m m)
- Sömnbrist
- Dåliga relationer
– Dålig miljö
- Överträning
- Sorg
– Mediciner, alkohol, rökning, droger
Mer av:
- Vila
- Sömn
- Goda relationer
- God/naturlig miljö
- Skön och rolig träning i den mån man orkar
- Glädje
Var ihärdig!
Det handlar om åratal av nedbrytning.
Du kommer att behöva en lång tid för att återhämta dig.
Ingen skuld, ingen skam - det är som det är.
Det är en erfarenhet, och din väg att gå.
<3
lördag 11 april 2015
Den naiva tankens kraft
Har du upplevt den där känslan när allt plötsligt trillar på plats?
När det där som du har grubblat på, stött och blött, det som har snurrat runt i skallen och skavt som en sten i skon, på en sekund fullständigt tillintetgörs?
Idag hade jag ett sådant ögonblick.
Vilken känsla!
Mina tankar hade snurrat till sig. Det började med en ganska ofarlig en, som sedan byggdes på av en andra och en tredje. Snart var de sju åtta stycken som snodde och snurrade runt huvudet. Onda andar som förmörkade himlen och tyngde både panna och axlar. Det gick inte att hitta någon klok lösning och en klump i magen växte sig allt större.
Det hade varit fel så länge att jag kanske trodde att det var så livet såg ut. Men så plötsligt såg jag en glimt av någonting, därinne i röran. Det var en liten skymt av någonting, jag trodde kanske mig se fel först, men det syntes igen. Och när jag kunde fånga den lilla ljuspunkten, var det som det naiva barnets röst, som avslöjade Kejsarens nya kläder.
Den naiva tankens kraft.
Den som sticker hål på det uppblåsta, som inte accepterar förnuft.
Som uttrycker det självklara högt, utan rädsla för följderna.
Som säger det där lite pinsamma, som inte är riktigt rumsrent, men som känns sant så fort det är sagt.
Direkt efter den: Insikten.
Anledningen till att jag inte hittade lösningen, var att första tanken var fel.
Den var falsk, den var sprungen ur rädsla i stället för sanning. Den var lögn.
Alla de andra tankarna byggde på den, och föll därmed pladask till marken så snart fultanken punkterats.
Min mentala bild är ett virrvarr av grå slöjor som dansar demoniskt runt huvudet i tyngdlöshet – tills plötsligt gravitationen slås på.
Plaff, så ligger de där på marken alldeles tvådimensionella och ofarliga.
Det blir tyst, lugnt och man kan se klart igen. Luften blir lättare att andas, man växer två decimeter och ser plötsligt mycket längre.
Den naiva tankens kraft. Det är en kraft att räkna med! Men den kommer bara till den som vågar släppa in och ifrågasätta, till den som vågar tänka nytt och stort, oavsett hur omvärlden tänker.
Till den som kan och vågar vara sann, oavsett vad det kostar.
Hej, naiva tanke! Välkommen tillbaka! Jag har saknat dig.
När det där som du har grubblat på, stött och blött, det som har snurrat runt i skallen och skavt som en sten i skon, på en sekund fullständigt tillintetgörs?
Idag hade jag ett sådant ögonblick.
Vilken känsla!
Mina tankar hade snurrat till sig. Det började med en ganska ofarlig en, som sedan byggdes på av en andra och en tredje. Snart var de sju åtta stycken som snodde och snurrade runt huvudet. Onda andar som förmörkade himlen och tyngde både panna och axlar. Det gick inte att hitta någon klok lösning och en klump i magen växte sig allt större.
Det hade varit fel så länge att jag kanske trodde att det var så livet såg ut. Men så plötsligt såg jag en glimt av någonting, därinne i röran. Det var en liten skymt av någonting, jag trodde kanske mig se fel först, men det syntes igen. Och när jag kunde fånga den lilla ljuspunkten, var det som det naiva barnets röst, som avslöjade Kejsarens nya kläder.
Den naiva tankens kraft.
Den som sticker hål på det uppblåsta, som inte accepterar förnuft.
Som uttrycker det självklara högt, utan rädsla för följderna.
Som säger det där lite pinsamma, som inte är riktigt rumsrent, men som känns sant så fort det är sagt.
Direkt efter den: Insikten.
Anledningen till att jag inte hittade lösningen, var att första tanken var fel.
Den var falsk, den var sprungen ur rädsla i stället för sanning. Den var lögn.
Alla de andra tankarna byggde på den, och föll därmed pladask till marken så snart fultanken punkterats.
Min mentala bild är ett virrvarr av grå slöjor som dansar demoniskt runt huvudet i tyngdlöshet – tills plötsligt gravitationen slås på.
Plaff, så ligger de där på marken alldeles tvådimensionella och ofarliga.
Det blir tyst, lugnt och man kan se klart igen. Luften blir lättare att andas, man växer två decimeter och ser plötsligt mycket längre.
Den naiva tankens kraft. Det är en kraft att räkna med! Men den kommer bara till den som vågar släppa in och ifrågasätta, till den som vågar tänka nytt och stort, oavsett hur omvärlden tänker.
Till den som kan och vågar vara sann, oavsett vad det kostar.
Hej, naiva tanke! Välkommen tillbaka! Jag har saknat dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)