Galna barn

Vilda barn for runt i hela huset.
Bök, kittelbus och ilskna tjut.

Stopp och belägg, sa mamman. Nu får ni gå iväg och leka något tillsammans, leka fint.

– Vi kan inte leka tillsammans, sa Sonen.
– Det var ju synd, för antingen får ni leka ensamma eller också tillsammans.
– Får vi spela dator?
– Nej, nu får ni inte spela Wii, inte dator, inte TV, inte se på film. Nu leker vi "när mamma var liten". Då fanns inte sånt.
– Å nej!

Sura barn kom efter en stund trots allt igång och lekte. Barn sprang runt och jagade varandra med någonting (typ en ficklampa). Illtjut från Dottern.

– Vad hände? ropade mamman lugnt.
Sonen svarade.
- Mamma kom fort! Hon har stigit i en kladdig mus!

Mamma släppte strykningen väldigt fort.
I köket stod Dottern med ena benet sträckt framför sig i 90 graders vinkel, med flexad fot. Både hon och Sonen hade vilt uppspärrade ögon. Under dotterns fot satt en klump med vad som kunde vara - och tydligen var - en mycket kladdig del av en mus.

Ute på verandan, precis utanför dörren, låg resten. En mjuk, platt, hårig gåva från en av våra underbara katter. Lite illa placerad tydligen, men tanken var väl fin.

Det händer bara på landet.

Vad engagerar?

Efter att ha bloggat dagligen i typ fem månader, har jag insett en sak:
Jag kan aldrig lista ut vad som ska engagera folk. Vilka ämnen kommer att generera kommentarer här på bloggen, vilka kommer att diskuteras på Facebook? Jag vet inte, kan inte se det i förväg. Blir lika paff varje gång det händer.

Det är roligt!
Jag älskar diskussioner.
Ibland sätter jag mig på tvären bara för att få igång diskussionen.

När jag gick i skolan och vi hade uppsatsskrivning - heldag - så brukade jag roa mig med att göra en argumenterande uppsats FÖR någonting. Sedan skrev jag samma uppgift men MOT i stället. Så lämnade jag in en - eller båda. Det är roligt att vända och vrida på saker...

Så: Tack för att ni kommenterar! I klick-rutorna, eller skrivet, eller på Fejjan. Jag njuter av att läsa!

Men vad som engagerar er läsare, det kan jag aldrig lista ut innan. Det är väl det slutgiltiga beviset för att jag inte begriper mig på folk alls.

Kvinnliga artister smäller högre!

Länge har min skivsamling dominerats av kvinnliga artister. Av någon anledning har mina favoriter alltid varit kvinnor. Jag upptäckte det av en slump, när jag flyttade ihop med min Make. Då korsades två världar...

Jag hade omkring 200 CD-skivor. Han hade nog 300. När vi hade sorterat in alla skivor i hyllorna, kunde vi konstatera följande:
- Jag hade nästan bara kvinnliga artister. Han bara manliga och manliga grupper.
- Vi hade inte samma musiksmak. De flesta av hans skivor hade jag aldrig hört talas om.
- Vi fick bara EN dublett! (Eva Dahlgren: En blekt blondins hjärta.)

Det här har fördjupats med åren. Jag läser helst kvinnliga författare, har nästan bara kvinnliga vänner och gillar verkligen kvinnliga komiker bättre än manliga.

Som den här nya serien: Välkommen åter.
Gud i himlen, så roligt!
Så fantastiska karaktärer, drivna repliker, perfekta personporträtt, underbar handling. Och hoppsan... Alla är visst kvinnor!

Thailand - vilket skitland!

Jag har bestämt mig: Jag ska aldrig åka dit.

Må så vara att där finns fantastisk natur, vackra stränder och god mat. Men där finns också vansinneslagar, barnprostitution, fattigdom, rättsosäkerhet och utnyttjande av människor.

Att åka till Thailand är att acceptera och stötta allt det. Respektlöst!
Det kommer jag aldrig att göra.

Världen borde protestera, inte åka dit och finansiera galenskapen.
Turisterna utnyttjar Thailand och Thailand accepterar det för pengarnas skull.
Totalvidrigt.

Klart att det finns genuin skönhet, fina människor och ärlighet där också, men det räcker liksom inte för att väga upp eländet.

När jag ser program på TV, läser böcker eller reportage som handlar om Thailand, blir jag rädd. Det finns så mycket ondska bakom den oskuldsfulla fasaden. Som en minderårig prostituerad - med hat för sina torskar, men behov av dem. Så många människor med helt döda ögon, som drogade djur med en mur framför sina sanna känslor och total avsaknad av mänskliga reaktioner.

Hu...
Jag ryser när jag tänker på Thailand.

Kreativa barn

Det händer något när barnen är med mig. De tappar liksom greppet om vardagen och verkligheten på något sätt.

Härom dagen satt Dottern och åt lunch. Ursäkterna för att slippa äta bönorna i chili con carnen var många.
– Det är som om någon pillat in bakmjöl i dem.
– Det är starkt, mamma, min hals brinner.
– Nu är jag jättemätt - se vilken tjock mage jag har!
– Vet du, mamma, vissa barn kan äta smör i stället!

Ingen av dessa ursäkter gick hem.

Då började hon bli mer kreativ, spelade känslokortet.
– Ska jag behöva sitta här hela dagen? (Förtvivlad blick på elaka mamman.) Det börjar ju mörkna ute! (Klockan var 13.)

Fortfarande inte önskad respons. Då började hon luta. Hela ungen blev sned, ena benet sträcktes ut låååångt vid sidan om stolen, tills hon liksom hängde kvar på ena skinkan. Med mörk domedagsröst och vilt uppspärrade ögon:
– Jag försöker sitta, men någon draaar i min fot. Jag har hamnat i sneda världen.

Så plötsligt sitter jag och äter lunch med Kalle i "Kalle och Hobbe". Fattas bara att min femåring blir tvådimensionell eller låtsas gå i taket.

Innan jag hade barn, skrattade jag åt Kalle och Hobbe och tyckte det var en rolig serie. Nu förstår jag att den bara är nedtecknad från verkligheten...

Gubbgänget

På ett fik i Växjö träffas varje morgon ett gäng pensionärsgubbar. Det är sex till tio gubbar som troget dyker upp så gott som varje morgon. De sitter där och pratar och skrattar, väsnas gemytligt över en kopp kaffe och en fralla.

En gång pratade jag med en av dem. Han berättade historien bakom träffarna.

Det var några arbetargubbar som skulle gå i pension samtidigt. Samtliga hade jobbat ihop i över fyrtio år, och på pensionsdagen insåg de att de absolut inte ville mista varandra. Alla var dessutom frånskilda, med sedan länge utflugna barn.

"Fan, det blir ju ensamt", sa någon av dem.

Så då bestämde de att de skulle ses på fiket varje dag, i vått och torrt, tills de trillade av pinn. "För att liksom vara garanterad lite mänsklig samvaro."

Efter en tid kom en av dem släpandes på en annan bekant. Senare kom det till ytterligare en. Så växte gänget bit för bit, till dess nuvarande storlek.

"Ibland sitter vi här och gaggar till lunch."

Det är ju fantastiskt bra! Smart på många plan - både socialt och emotionellt. Där sitter de och diskuterar politik, nyheter, minns det gamla, håller hjärnorna igång och stöttar varandra genom svårigheter. Och jag tänker på länder på sydligare breddgrader. Där är det nästan självklart. Kanske skulle man hjälpa pensionärerna att ordna sådana träffar här i Sverige? Träffas varje dag på en promenad, över en kopp Java eller något annat. Jag undrar - kan man bli projektledare för ett sådant projekt?:)

Gråt så att barnen ser!

Min mamma brukade låsa in sig i badrummet och gråta.
Det var hemskt. Jag brukade stå utanför och andas så tyst jag kunde och lyssna. Aldrig fick jag veta varför hon grät, och alltid trodde jag att det på något vis var mitt fel. Åtminstone indirekt, något jag inte hade lyckats fixa åt henne.

Att gömma sig när man gråter, är att säga till barnen att gråt är farligt och inte ok.

Jag tycker att barn visst kan få se när vuxna gråter, bara man förklarar att gråten inte beror på dem. När jag gråter, säger jag t ex: "Mamma känner sig lite ledsen. Det blir bättre när jag har fått gråta lite." Då brukar mina barn bara nicka förstående. Ibland kanske man får en kram också. De brukar gillar att få vara de som tröstar, då känner de sig stora.

Barnen får gråta färdigt, så jag låter mig själv gråta färdigt också.
Sedan, när jag är färdig, säger jag: "Så! Nu känns det bättre."
Och sedan är det inte mer med det.

Skofabrikanter - hör upp!

Idag ska jag prata om fötter. Detta inlägg är speciellt riktat åt alla som producerar skor, men även vanliga dödliga kanske kan lära sig något av värde.

Friska fötter är breda. Tår ska spreta, ha mellanrum och bre ut sig - helst som en solfjäder. Ingen tå är extra lång, utan de sitter i en jämn linje, en fyrkantig profil. Därför behöver skor vara breda och ha tvär tå.

Glada fötter har hög hålfot. Alla ska ha lyftad hålfot i stående och gång. Vi ska därför ge plats i skor och stövlar åt höga vrister.

Hålfoten ska hållas uppe med muskulatur för att fungera. Det hjälper därför inte att ha hålfotsinlägg eller extra uppbyggd hålfot inuti en sko.

I gången ska vi vrida eller rotera foten från utsidan vid hälens isättning, till insidan framme vid stortån i frånskjut. Skor behöver därför vara mjuka i sulan, så att man kan vrida skon utan större ansträngning.

Dessutom ska ett friskt steg skjuta ifrån med bara stortån och främre trampdynan. Därför ska skor gå att böja där.

Så, skotillverkare! Nu vet ni!
Såna skor vill vi ha!

Var vänlig släng alla skor med tunga, stela sulor. Alla stövlar och skor med så låg vrist - hiva dem. Lägg inte tid och pengar på att försöka ersätta våra ståendemönster och gångmönster med tjusiga material och sinnrika uppbyggda bullar inuti skorna.

Och hallå: Ingen mår bra av pumps. Ingen har längst långtå.
Dessutom är det fult.

Överbefolkningen är det stora problemet!

Hur man än räknar och tänker när det gäller globala resurser: Det stora problemet i världen är ju att vi föder för många barn! Bästa sättet att få resurserna att räcka är att minska antalet som ska dela på dem.

Världens befolkning ökar lavinartat. Irriterande nog ökar den mest i de allra fattigaste områdena, där det inte finns underlag ens för dem som redan bor där.

Faktorerna bakom detta är många: Rädslan för att dö fattig om man inte har barn som försörjer en, religion, tradition, oförmåga att skydda sig och mycket annat.

Faktum kvarstår dock: Om vi fick bukt med befolkningsutvecklingen, hade vi kunnat försörja alla lättare.

Min syn på saken är att man bara borde få ersätta sig själv. Jag får göra ett barn, min man får göra ett barn - alltså har vi två. Skulle vi skilja oss, har vi inte rätt att skaffa fler barn. Vi har redan fyllt vår kvot.

Om alla tänkte så, skulle vi ha allt inom kontroll snabbt.
Varför pratar ingen om det?

Det vore den bästa U-hjälpen vi kunde erbjuda, tycker jag. Information, preventivmedel, kanske till och med erbjuda frivillig sterilisering av flerbarnsföräldrar.

Jag tycker att det är en smula osolidariskt att ha många barn även i vår del av världen - såvida inte de flesta är adopterade. Det finns ju så mycket barn som behöver hjälp! Ta hand om något av dessa, ni som prompt vill ha stor familj!

Lätt - men trist!

Det lätta sättet är inte alltid det roligaste.

I många år försökte jag göra allt på det smidigaste, enklaste och lättaste sättet. Detta för att jag helt enkelt hade tidsbrist.

Mitt mål var alltid att gena, kapa minuter och effektivisera - lite som dagens "trendiga" management-idéer, LEAN och vad de heter.

Det blev till ett mål i sig. Ju snabbare och mindre energikrävande desto bättre.

Idag förstår jag att det var näringsbrist och stress som talade.

Nu har jag kommit på att det väldigt sällan är det effektiva som är roligt och minnesvärt. Om jag lyckas fixa frukosten på fyra minuter i stället för tio, men springer som ett torrt skinn och knappt hinner prata med min familj - är det något att stå efter? Eller om blanketten jag just fick hem för ifyllnad är genomstressad på två minuter, men ger mig ont i magen, känns det bra?

Nä. Att duka tillsammans i lugn och ro, medan man småpratar och matar katterna, det är däremot mysigt. Att dra ett djupt andetag inför blanketten och sedan läsa igenom hela innan man skriver, det är skönare.

Och varför ska jag ha som mål att göra allting fort? Det är roligare att göra allting roligt.

Kanske är det så att jag hinner MER om jag stressar. (Jag är dock tveksam till det.) Men vilken kvalitet får jag? På mitt liv, mina relationer, det jag gör? Dåligt blir det.

Jag satsar nog hellre på kvalitet än kvantitet när det gäller mitt liv.

Illaluktande människor

Varför finns det folk som luktar illa? Jag menar inte bara lite svett, dålig andedräkt eller någon enstaka fis, utan riktigt illa?

På tåget upp till Karlstad var en konduktör som luktade så illa att man ofrivilligt studsade till. Han luktade gammal svettgubbe, fast han var ung. Instängt, ovädrat, svett som inte duschat på en vecka - gammal svettgubbe, helt enkelt. Så märkligt! En kille i 30-årsåldern. Genast tänkte jag: Gamla föräldrar, enda barnet, bor säkert hemma fortfarande, originalinredningen från 60-talet kvar.

Senare, på stationen i Örebro, kände jag en ny mänsklig odör. Den blev starkare och starkare, jag var tvungen att vända mig om och kolla. Såklart! Två uteliggar-gubbar med långt skägg. De luktade kiss, sprit, svett och otvättade kläder. Helt klart i det skicket, att om man tar in dem på sjukhus och tvättar dem, dör de. Jo, på riktigt! Huden är inte van vid att vara ren, och huden andas, så de dör faktiskt av en överdos av syre.

Tänk att det fortfarande finns människor som luktar riktigt illa. Varför? Det fanns ju någon anledning förr i tiden, när man var tvungen att gå ut och hacka upp en vak för att få upp lite sjövatten att blaska sig med. (Ja, vintertid i alla fall.) Eller när vattnet inte rann till så fort i brunnen, så man utfordrade djuren först och fick se om det räckte till tvätt av människorna. Men idag? Det är märkligt.

Jag kämpar ständigt mot min vilja att duscha. Det är så härligt - men alltför ofta är inte bra, jag har för känslig hud. Blir torr och kliig. Att folk väljer bort duschen är för mig obegripligt. Även i de mest besvärliga omständigheter, lyckas jag minsann tvätta mig. Hela kroppen går att fixa i ett handfat, med eller utan tvättlapp!

Åka genom Sverige - svårt.

Det är väldigt lätt att åka från Malmö till Stockholm. Nerifrån och upp är hur enkelt som helst - eller förstås åt andra hållet. Från Alvesta tar det 3 futtiga timmar upp till storstaden. Det är fantastiskt!

Om man däremot tänker sig att resa lite mer västerut eller österut, snett upp genom landet, så blir det genast värre.

Från Alvesta till Karlstad får man byta minst två gånger, vänta länge emellan avgångarna och till och med ta buss sista biten. Det är lite märkligt.

Vet du varför det är så?
Jo, här kommer en historielektion: När järnvägsnätet planerades, var Ryssen den stora faran. Man var helt säker på att en eventuell attack på Sveriges rikes säkerhet skulle komma från öster. Därför byggde man nätet så att det var svårt att resa öster-väster. De jämrans ryssarna skulle i alla fall inte kunna använda järnvägen för att transportera sina stridsvagnar!

Ett undantag gjorde man tydligen: Tåget från Stockholm, via Örebro till Karlstad - och sedan Oslo. Tydligen fick dessa orter offras för Röda Faran.

Komodovaraner

Hu... De är så läskiga.

För det första är de stora. Inte ödlestorlek alls, mer som drakar eller dinosaurier. En liten komodovaran är 1,5 meter lång. En stor kan bli 3 meter. Det är sjukt stort för en ödla.

För det andra är de farliga. De har vassa tänder, vassa klor, springer fort, hoppar/stegrar sig (kan man säga så?) jättehögt och deras bett är giftigt. Giftigt! Som om en ödla av den storleken behöver GIFT för att försvara sig? Kanske naturen var lite för noggrann där?

För det tredje är de sluga och ondskefulla. De kan lura på ett byte i flera veckor, de samarbetar i grupp, de smyger och de är listiga. Jag tror att de har noll empati.

Om komodovaraner tycker jag INTE.
De har så många kort på handen, så att det blir fusk.
Vilka överlevnadsmaskiner...

Men det känns liksom som om de hör till "de andra" varelserna här på planeten Jorden. Det måste vara gamla mönster som sitter i min ryggmärg. De där dinosaurie-kvalevorna är inte mina vänner. För min del kan gärna alla varaner, ormar, hajar, krokodiler och spindlar få bo på en annan planet. Egentligen tycker jag att fåglarna hör till deras grupp - gillar inte heller - men fågelsång är trevligt.

Så, om inte varanerna lär sig sjunga väldigt vackert, står de på min icke önskvärd-lista.

De och dem

Det är lätt att göra rätt!

Här kommer Karins språkskola del 4: De och dem.

Väldigt många människor har svårt för att välja rätt, men det är faktiskt lätt.

Tänk på DE som samma sak som JAG och DEM som MIG, så löser det sig.

Exempel:
Dem är roliga. (Från Facebook.)
Hur låter det om vi byter till mig?
Mig är rolig.

Inte så bra, va.
Jag är rolig låter lite bättre.

Exempel 2:
Dem vill inte göra det som krävs av dem.
Mig vill inte göra det som krävs av mig.

Aha - ett fel, ett rätt. (Jag vill inte göra det som krävs av mig.)

Enkelt va?

Det finns en formulering som är lite svårare än andra: "Än jag".
Exempel: Du är mycket längre än jag.
Jo, det heter så.
Varför? För att det är ett outtalat "är" efter jag. "Du är mycket längre än jag (är)."
Då ska det vara JAG och inte MIG.
Översatt till de och dem: Du är mycket längre än de.

Den är lite klurigare. Gäller att vakta sin tunga lite, för i dagligt tal smiter mig/dem emellan där.

Annars är det dock mycket enkelt.
(Subjektsform): JAG - DU - HAN - HON - VI - DE
(Objektsform): MIG - DIG - HONOM - HENNE - OSS - DEM
Så hör de ihop, våra pronomen.
Busenkelt.

Osolidarisk mat?

Jag hade en diskussion med en köttproducent härom dagen.
Den uppkom för att jag frågade om hans kött var ekologiskt. Nej, det var det ju inte. Nehej, så synd, sa jag, det var det jag var ute efter. Tack då!

Vände på klacken och började gå ut. Men gubben blev arg och började diskutera huruvida det spelade någon roll - hans var ju närproducerat!

Jag sa att jag uppskattar det, men förklarade att jag är mest intresserad av hur maten uppför sig inne i min kropp. Eftersom jag är lite petig med näringsämnen och fullvärdig mat, så vill jag inte att köttdjur äter onaturliga saker som genmanipulerad soya.

Då började gubben prata om pelletsinnehåll och propagera för genmanipulerad gröda. Han menade att det är så väldigt bra med grödor som man har mixtrat med, för då får vi större skördar.
- Maten räcker ju inte till alla annars, sa han och spände ögonen i mig.

Jag lät mig inte provoceras, utan sa:
- Det är jag medveten om. Resursfördelningen på jordklotet är väldigt orättvis. Men så länge jag har möjlighet att välja, tar jag saker som min kropp mår bra av.

Tänkte på vägen hem att det var ett ganska märkligt argument. Skuld-trippen fungerar inte på mig. Jag hade ångest över att bo i ett I-land när jag var tonåring, nu har jag accepterat det. Mitt ansvar är min familjs hälsa. Jag kommer alltid att sätta dem först.

Visst är det orättvist att jag har möjlighet att välja vilken mat jag ska köpa! Och visst förstår jag att man äter genmanipulerad mat om man inte har något annat att välja på.

Å andra sidan: Med det resonemanget skulle jag heller inte köra bil - inte så stor del av världens befolkning har råd att äga en bil. Eller ett hus. Eller köpa nya skor varje år åt mina växande barn. Eller ha varmt inomhus. Eller äta mig mätt varje dag. Eller se till att båda mina barn överlevde - ett barn dör faktiskt av svält var sjätte sekund i världen.

Jag har dock valt att göra allt det där. Orättvist nog, tillhör jag de 5 % av världens befolkning som har det allra bäst. (Det gör vi allihop i Sverige.) Och visst ger jag donationer till olika hjälporganisationer, äger regnskog och önskar mig ett fadderbarn i julklapp, men det hjälper ju inte långt om målet är att jämna ut resursfördelningen.

Att äta kött från djur som ätit genmanipulerat soyamjöl och sädesslag, gör inte det hela ett dugg rättvisare. Det gör bara köttet oigenkännligt för min kropp, jag får högre dos Omega 6 än jag vill ha och brist på en mängd mineraler. Det må vara rättvist i ett globalt perspektiv - men det är mest bara DUMT.

Kanske är jag osolidarisk i detta, men så får det i så fall vara.
Mitt primära ansvar är mina barn, det kommer jag aldrig att ge mig på.

Men seriöst, asså...

Hörde två tjugoåringar i en skobutik i Stockholm. De föreställde butikssäljare... Butiken i sig var ungefär så stor som mitt badrum, en holk på Drottninggatan.

Skorna var delvis fint uppställda. I alla fall de som stod på hyllorna. Sedan stod det en pall med kartonger där fler skor liksom vällde upp. Ett sammelsurium av diverse skor, lite märkligt placerade mitt i entrén. Fördomsfullt nog kändes det som om tjejerna i butiken var ansvariga för just den delen av butiksdekorationen...

De två "säljarna" tog ingen som helst notis om kunderna. De stod och pratade om privata saker. Högt och ljudligt, utan att skämmas. Exakt vad de pratade om framgick inte, eftersom konversationen var totalt obegriplig.

– Ja ba... Ah. Du ba... Nä.
– Ha ha ha!
– Ja ba... Du? Du ba... A.
– Ha ha ha - ja veeeet!
– Ja ba... Va? Du ba... Jo.
– Ha ha ha...
– Ja ba... Näe? Du ba... Vet inte.
– Ha ha ha. Fan va kul!

Eh... Ja...
Jag kände mig oerhört gammal. Dessutom kunde jag inte låta bli att undra: Visste de hur dumma de lät? Och hade de verkligen så dåligt betalt, så att de inte ville göra sitt jobb?

Olika individer leka bäst?

Min intelligenta och kreativa dotter satte mig på det hala idag med frågan:

- Varför är vi olika, mamma?

Vilken bra fråga! Varför är vi det? Vi hade ju lika gärna kunnat vara exakt likadana, kopior av varandra, som kloner.

Mitt spontana svar blev:
- För att det är i naturens intresse.

Det måste ju helt enkelt vara i naturens intresse att vi är olika. Annars hade vi ju varit lika. Det handlar väl om att våra små olikheter är grunden till olika typer av artutveckling. Anpassningar till vår omkringliggande miljö, förädling av vissa egenskaper - evolution, med andra ord. Naturen testar lite olika vägar med våra olikheter.

Men det är en oerhört bra fråga. Plötsligt såg jag våra olikheter - i längd, hudfärg, kynne, sinnen, färdigheter med mera - som naturens fantastiska palett. Denna mångfald är grogrund för utveckling!

Så vackert.
Det har jag aldrig tänkt på förut.
Det ska en femåring till att tänka så fria tankar.

Nollornas årtionde

Snart är det över: Nollornas årtionde.

Länge har det premierats att vara en nolla. Människor med stort munväder men utan substans har fått fina jobb, höga politiska poster och mycket makt. De har tillsatt kommittéer med andra nollor - kompetent folk hade ju fått dem att se dåliga ut - och tagit beslut som bara gynnar dem själva.

Nollorna har varken kapacitet eller vilja att göra något gott för någon annan.

Kännetecknande för nollor är att de har en bild av sig själva som värda lite mer. De tycker att deras person i sig är tillräcklig för befordran eller högre lön, de är bra på att slå på trumma för sig själva - men saknar substans. Och de är rädda. För att andra, bättre och smartare personer ska ta deras jobb. För att misslyckas. För att bli genomskådade. De sprider rädsla och misstro omkring sig, söndrar och härskar.

De har funnits överallt. På TV, i artistvärlden, i politiken, på arbetsplatsen... Kompetenta, intelligenta och goda människor har fått stå tillbaka för dem, har inte haft en möjlighet att ta sig fram, eftersom nollor lyfter fram andra nollor.

Trenden började på 80-talet, men fick extra kraft av alla nollor i siffran 2000.
Outhärdligt.

Kanske kan vi skylla på århundrade-dekadens. Varje gång ett århundrade håller på att ta slut, gör vi människor dekadenta och dumma saker - som om världens undergång var nära. Och det är verkligen dekadent och trotsigt att låta nollor bestämma...

Nu vänder vinden. Det börjar löna sig att vara kompetent, vänlig och tänkande.
2011 börjar det nya.

Förfallna hus i skogen

Jag förstår inte hur man kan låta ett helt hus förfalla.

När jag åker runt på småvägarna där ute i skogen där vi bor, ser jag ofta gamla förfallna hus. Hus som har hyst hela familjer och generationer, som av någon anledning är helt övergivna.

De står där med skogen tätt inpå. Träden närmar sig huset, eftersom ingen längre håller dem på avstånd. Takpannor har fallit ner, fönstren behöver målas och genom den faluröda färgen skymtar de grå plankorna.

Trädgårdslandet har för länge sedan vuxit igen. Vinbärsbuskar och äppelträd ger fortfarande frukt, men ingen plockar. På hösten lyster det gulrött på marken av frukt som fallit ner.

Vad ligger bakom ett sådant hus, vad har det för historia?
Hur lämnar man ett hus åt dess öde?
Tänker man: Äsch, det gamla rucklet, ingen vill väl köpa det, och struntar i att lägga ut det till försäljning? Eller har man försökt utan att få napp? Kanske är det en släktfejd eller arvstvist som gör att ingen tar huset i besittning.

Sorgligt är det i alla fall.
Jag riktigt hör hur huset gråter och minns tillbaka.

Till tiden då folk rörde sig i huset. Då nakna barnfötter sprang på golvtiljorna och någon eldade i kakelugnen. Då folk visslade utanför fönstret och brukade jorden. Då någon bytte gardiner till jul och till vår. Då huset var någons älskade bostad.

Bakteriedödare där

Jag blir galen av reklamen med Listerin munskölj.

En man står och tittar på havet. På några stenar samlas det lite alger. (Det är en bild av plack på hans tänder.) Så sköljer han munnen med Listerin, bakteriedödande munskölj och det går en tryckvåg genom hela havet.

Just det!
Det är precis det som händer - fast på ett DÅLIGT sätt!

Att använda bakteriedödande medel är förkastligt. Dessa medel dödar alla bakterier, även de bra. Dessutom gör de så att bakterierna får jobba hårdare på att överleva, så att det utvecklas fler resistenta och svårdödade varianter. Det gör att även de elaka bakterierna blir tuffare.

Det är vansinne.
Även om du står med ditt Listerin i badrummet, spottar du ut det i vattnet som åker rätt ut i sjön. Ja, just det: Sjön, havet, bäcken. Det finns nämligen ingen möjlighet att rena bakteriedödande medel - lika lite som det går att rena bort läkemedel.

Vi måste börja tänka på vad vi gör mot vår natur.

Skyll inte på varandra!

SD i Sveriges riksdag är ett misstroendevotum. Inte bara för svensk integrationspolitik, utan också för utbildningssystemet, informationssamhället och den ekonomiska politiken.

Om människor i vårt land går på SD:s floskler och direkta faktafel, betyder det att vi har misslyckats med att få en grundläggande kunskapsnivå i befolkningen. Att inte kunna punktera deras rent vansinniga argument, att gå på denna infantila retorik, tyder på en oerhört låg bildningsnivå hos de sju procent av befolkningen som har röstat på SD.

I det informationssamhälle vi lever, borde det vara lätt för var och en att ta reda på fakta och jämföra. Om media hade bemött SD som ett "riktigt" parti, låtit deras argument och partipolitik hamna i centrum i stället för att måla ut dem som pajasar, så skulle fler förstått att de inte har något att komma med. Något måste ha gått väldigt snett när dessa oerhört okunniga människor röstas fram att vara med och styra Sverige.

Att inte den förra regeringen har kunnat kommunicera sin ekonomiska politik är ännu ett problem. Det krävs en pedagogisk insats för att människor ska förstå skillnaden på att leva av lånade pengar och att vara en självständig nation! De hål som ännu finns i borgarnas system, där somliga blir utförsäkrade och utanför välfärden, skulle ha tätats tidigare. Nu fanns där en grogrund för missnöje och en avstamp för SD.

För det är vad SD är: Ett missnöjes- och okunnighetsparti.

Men snälla politiker, oavsett färg och parti: Ta ansvar för detta! Skyll inte ifrån er! Det är sorgligt att ni använder detta misslyckande till att vinna billiga poäng på varandra. Gå ihop i gemensam tropp och ta ansvar. Vi är alla lika skyldiga till detta.

Många människor på gräsrotsnivå har gjort vad de har kunnat för att motverka dumheten. På olika sätt, från Facebook och insändare i lokaltidningar till regelrätt våld, har "vanligt folk" försökt bekämpa SD. Inte alltid så lyckade metoder - men frustrationen blev till slut för stor. De har försökt att göra det etablissemanget misslyckades med: Ta diskussionen med SD.

För i en demokrati är ordet starkare än svärdet.
Det är ordet ni skulle ha använt.
SD i Sveriges Riksdag är ett misslyckande för alla svenskar.

Läste ni inte vår uppsats?

Jaha. Då har ännu ett populistiskt parti kommit in i vår svenska riksdag.

Alldeles frånsett den fientliga politiken, är det ju skrämmande att ett parti som inte ens har underbyggda förslag, kommer in i riksdagen.

Sverigedemokraterna har vunnit röster på att vara annorlunda, på att vara katten bland hermelinerna.

De har tillåtits tala om "vi" och övriga partier har benämnt dem som "de".

Jag är så gammal att jag kommer ihåg Ny demokrati. Det var precis samma sak då. Jag hade till och med äran att skriva C-uppsats kring detta, i samarbete med två intelligenta flickor.

Vi studerade hur media behandlade det partiet inför valet 1991. Slutsatsen vi drog var att media genom att behandla Ny demokrati som ett oseriöst pajasparti, underlät att granska partiet i politiska frågor och därmed banade väg för dess riksdagsplatser.

Samma sak gäller nu. Varje parti måste bemötas på allvar, för att människor på allvar kan ta ställning. Jag är övertygad om att SD hade fått sämre stöd om de hade bemötts i debatt och tydligare hade fått förklara sin - brist på - politik. Inte ens hillbillys från landet kan rösta på politiker utan politik!

Så min fråga är: Snälla etablerade partier, varför lät ni SD slippa undan så lätt? Varför gick ni inte i debatt och bemötte deras lösryckta argument?

Läste ni inte vår uppsats? :)

Förändringens vindar susar!

Den har pågått ett tag nu, världsomvändningen.

Vi går från en ordning med tillväxt i centrum, materialism, samlande, rädsla och ställa upp för andra.

Den nya ordningen är hållbarhet och välmående i centrum, relationer, tillräckligt, tilltro och ställa upp för sig själv.

Det är ett skifte, och det är tungt på många sätt. Mycket ska ändras, en lång väg att vandra, många som ska engageras.

På väg till det nya går vi lite virriga vägar. Vi köper och mår dåligt. Vi slänger och skäms. Otillfredsställelsen sprider sig, vi känner att det är fel men vet inte riktigt hur. Vi tror på olika saker varje vecka och blir besvikna. I vår strävan att gå från att göra allt för alla andra till att göra något för oss själva, blir vi egoistiska ett tag.

Men det går över.
Och det går över fort.
Nu ändras saker så snabbt att det nästan är svårt att förstå.
Fler och fler vaknar, börjar gå mot det nya, till och med springa.

Vi märker att det är lätt, lättare för varje person som springer bredvid.

De som ännu inte har förstått och börjat gå, blir rädda. De spjärnar emot med allt de har och förlöjligar, förnedrar, förminskar. Desperata åtgärder av skräckslagna människor, som förstår att de är på väg att mista fotfästet.

Var lugn.
De kommer också.
Det tippar över mer och mer för varje dag till det nya.
När det lutar tillräckligt, kommer de rullande vare sig de vill eller inte.

Tidigare liv

Det här med återfödelse är spännande. För egen del vet jag att det är så - i alla fall för mig och ett gäng av dem omkring mig. Däremot kan jag inte vara säker på att det gäller alla. Där kan jag bara gissa.

Första gången jag förstod att återfödelse fanns, var på Gotland. Jag sommarjobbade där som 19-åring, bodde själv och hade inte några vänner hos mig, utom jobbkompisarna. På kvällarna tränade eller festade jag, men en lördagskväll kände jag inte för någotdera, utan strövade bara omkring på Visbys gator och torg.

I en folksamling på Adelsgatan mötte jag henne. Vi såg varandra och båda blev själaglada. Vi pratade i munnen på varandra.
– Nämen, heeej!
– Å, du!
– Vad gör du här?
– Så kul att se dig!

Sedan stannade vi upp. Vi insåg successivt att vi inte alls kände varandra. Inga gemensamma nämnare, kom från olika håll - och vi kunde inte varandras namn. Ändå visste jag allt om henne. Hon var min syster, min bästa vän, min kompanjon.

Vi var alldeles skakis båda två, så vi gick till ett café och satte oss ner med två koppar te. Det blev många fler innan natten var över...

Ganska snart listade vi ut att vi inte alls kände varandra. Det fanns inte en möjlighet att vi någonsin hade träffats (i det här livet), men det spelade ingen roll. Vi kände varandra. Hon berättade att hon hade varit vilsen ett längre tag, visste inte vad hon skulle göra med sitt liv. Plötsligt hade hon fått en ingivelse att åka till Gotland, för att kunna fundera. Hon bodde i ett tält på campingen i Kneippbyn.

Vi pratade hela natten. Om livet, verkligheten, vägval, framtiden. Vid två eller tre kastade de ut oss och då tog vi farväl. Vi har aldrig setts igen.

Jag visste då att vi hade setts, levt ihop och varit systrar i ett tidigare liv. I detta livet, var det dock inte meningen att vi skulle vara del av varandras resa. Därför fick vi bara denna kväll, en livboj och samtidigt en vägvisare tillbaka.

Senare i livet har samma sak hänt mig - med pojkvänner/män. Jag har känt en oerhörd samhörighet, men vetat att det inte är för det här livet. "Inte nu, i ett annat liv", är däremot inte en lämplig avsnoppningsreplik... :)

En glad skit

Det var i artonårsåldern jag först fick höra det:
– Du är verkligen en glad sort!

Va? Glad?
Hade jag aldrig tänkt på.
Min självbild var att jag var envis, hårt arbetande och seriös.

Det var spännande att se sig själv med andra ögon. Faktiskt gick det till så att jag spelade revy i ett kul gäng. I slutet av spelperioden (vi gjorde 39 föreställningar, kommer jag ihåg), gick man runt med ett programblad och fick allas signaturer och kommentarer. När jag läste mitt, visade det sig att alla hade skrivit just så: Att jag var glad, positiv, sprudlande.

Jag?

Det var märkligt. Jag tyckte att jag var det tråkiga lilla musen i det gänget, den som mest gjorde vad hon blev tillsagd, lite tyst och tillknäppt. Så tyckte inte de andra alls.

Tänk, att det kan skilja så mellan min upplevelse och andras! Vi tolkade samma skeenden helt olika. I deras ögon var jag en lättsam, skojfrisk typ som alltid hade ett leende över för var och en. Min bild var betydligt tyngre och allvarligare.

Så här i efterhand tänker jag att det nog var skillnaden mellan yta och innehåll. Inuti var jag ganska allvarlig, tungsint och svår. Däremot lät jag inte det synas utåt. (Givetvis inte.)

Jag brukar tänka på det här när jag träffar nya människor. Iaktta dem och tänka: Hur tror hon/han att jag uppfattar honom/henne? Vilken bild tror de sig projicera? Vilken bild vill de att jag ska se?

Det är roligt. Jag har en god förmåga att se igenom andras bilder. På något sätt syns kärnan så tydligt, nästan mer ju mer de kämpar med att framhålla sig själva i annan dager.

Konstigt att det är så svårt att se igenom sig själv.
Jag undrar om jag har blivit bättre på det genom åren?
Men jag tror inte längre att jag skulle bli beskriven som en glad skit. Jag tror att allvaret och tyngden syns bättre nu för tiden. Nu blir nog folk mer överraskade om jag är rolig, tror jag.

På klass, när något släpper sig och det blir så där pinsamt tyst, kan jag säga:
– Det var en glad skit. Den kom sjungande ut.
Och så tänker jag på revyn när jag var 18 år.

Politik engagerar!

Jag tycker det är bra att folk engagerar sig i politik. Det kan vara som partipolitisk, debattör, bloggare eller bara "tyckare" på Facebook.

I det system som vi har valt, demokratin, så är det grundstenen för hela samhället.
Makten utgår ifrån folket.

Däremot tycker jag personligen inte om när folk blir osams eller skriker om politik. Det är inte ok! Vi måste acceptera att folk tycker olika. Annars är det inte en demokrati längre.

Att skrika högre brukar heller inte hjälpa för att få andra att ändra åsikt.
Åsikter är som spikar, brukar det sägas: Ju mer man bankar, desto hårdare sitter de.

En frisk debatt är det vi behöver, där alla känner att de kan och får uttrycka sin åsikt. Vi ska inte prata i munnen på varandra eller skrika. Självklart blir vi lite uppjagade när det gäller vårt liv och vårt samhälle, men då måste vi hejda oss en smula.

Jag har länge känt mig som en särling. Att vara annorlunda i Sverige är ingen höjdare, eftersom det verkligen är "landet lagom" i väldigt många avseenden. Därför far jag extra illa när det verkar finnas en "rätt" åsikt i olika sammanhang.

I vissa grupper tycks det mig som om det inte alls finns respekt för människor med andra åsikter än de själva. Det tycker jag är ett tecken på diktatur och inte demokrati!

Och vänner som blir ovänner bara på grund av att de röstar på olika partier, det förstår jag inte alls. De kunde ju vara vänner innan de visste det, så då borde de kunna trivas ihop fortsättningsvis också. Det är väl alltid så att vi accepterar en massa konstigheter hos våra vänner, så varför inte också en "annorlunda" politisk åsikt? :)

Våra åsikter formas från barndomen och hela livet igenom. Mina erfarenheter har givit mig vissa åsikter. Betyder det att de är "rätt"? Nej, inte för alla - men absolut ja, för mig!

Och det är hela idén med demokrati: Att vi ska ta våra erfarenheter, vår kunskap och våra hjärtan till valbåset och bidra till att vårt samhälle blir så bra som möjligt.
Respektera varandra i det! Annars blir det en otäck utveckling.

Utmattade ungdomar

20% av flickorna i årskurs nio har så dåliga värden att de klassas som utmattade.

I Sverige, ett rikt och högutbildat land!
Kan vi - trots all kunskap och alla tillgångar inte ta hand om våra barn och ungdomar?

Det är ju förfärligt.
Varför slår ingen larm?
Varför publicerar inte Livsmedelsverket dessa rapporter?
Varför gör inte politiker och makthavare någonting?

Vi behöver KRAV-odlad mat till alla barn och ungdomar!
Hemma, i skolor och i barnomsorgen.
Vi behöver också kosttillskott, eftersom våra jordar är så utarmade.

Och visst är det dyrt, men det är livsviktigt. Förresten kostar det ännu mer med sjukdom och vård för alla som insjuknar, än de extra kronorna för bra mat.

Kockar, kockerskor, matplanerare över hela landet: Läs på! Det ni lärde er under utbildningen gäller inte längre. Skolor och litteratur släpar efter, vi måste ta till oss de nya undersökningar som visar på 50 procentiga nedgångar av kalk, selen, folsyra, D-vitamin och mycket annat. Med ett sådant ras på näringsämnen kan vi inte ha samma kostråd som på 50-talet!

Jag har varit utmattad. Det är inte roligt, för att uttrycka sig försiktigt. Och när jag tänker på att 15-åringar ska behöva hantera det som jag som 30-åring höll på att dö av, blir jag förbannad och ledsen.

Det är inte värdigt ett land som Sverige.

Omtanke om de svagare?

I valtider pratas det mycket om huruvida vi ska värna de svaga eller inte. Röda blocket anser att de är specialister på detta, medan blå blocket tycker att de också gör det på sitt sätt.

Jag tänker: Vilka svaga?
Aldrig har jag sett en definition på det. Vem är svag?

Om man lyssnar noga kan man lista sig till att det handlar om lågpresterande. Människor som av olika skäl inte kan göra lika mycket, tjäna lika mycket pengar, som andra.

Och det är väl fint. Det finns bara en hake med detta: Man måste vara lågpresterande från födseln för att få del av omtanken.

Jag - som är hyfsat högpresterande - startade företag som 23-åring, sysselsatte så småningom 14 ungdomsarbetande och var 600 barns glädje i tio år. Sedan blev jag sjuk, så att jag inte kunde prestera längre. Då kunde man ju tro att jag skulle få höra till de svaga en liten stund. Det var fel. Att vara egen företagare och svag gick inte ihop, trots att jag hade aktiebolag. Eftersom jag var min egen chef, blev det problem - det fanns ingen att "bråka" med. Så i stället krävdes jag (som var så sjuk att jag inte kunde gå upp på morgonen, inte hittade hem och inte kunde räkna plus) på rehabiliteringsplaner (för mig själv), möten med försäkringskassan och företagsredovisningar. Samtidigt fick vi skatterevision, vilket krävde att jag satt på flera timmar långa möten och gick igenom tio år gamla kvitton från IKEA på gardinstänger! (Ja, vi behövde sex gardinstänger, vi har sex fönster i salarna och nej, de hänger inte i mitt eget hem. Och de kostade 19 kr styck...)

Det här tog knäcken på mig helt.
När jag behövde vara svag, fick jag inte det.
Det handlar nog om någon sorts hack-kycklingsmentalitet:
"Stackars den tufsiga kycklingen!"

Jag var väl inte söt nog.

Vad är det arbetsgivaren köper?

Jag har en fundering angående det här med arbetskraft.

Vi, de anställda, säljer något till våra arbetsgivare som denne betalar för. Men exakt vad är det de köper?

Snabbt tänkt kommer jag på kunskap, tid och engagemang. Men vad väger tyngst?

Eftersom vårt arbete regleras med tid, så är det väl i första hand våra timmar som arbetsgivaren vill ha. En tjänst är 40 h per vecka, eller mindre, och det ska reglera vårt förhållande gentemot den som betalar.

Jag tycker att det är sjukt.
Det är väl för bövelen ingen som blir glad av att köpa min TID?
Teoretiskt sett kan jag i så fall sitta på min rumpa och låta klockan ticka, och ändå uppbära lön.

Det vore ju mycket mer logiskt om arbetsgivaren ville att jag skulle utföra vissa arbetsuppgifter. Och när jag hade utfört dessa, kunde jag gå hem. Eller så kunde jag göra dem lite när jag ville, t ex hemifrån eller på helgen, om det passade mig bättre.

I stället blir jag tvungen att sitta där vissa bestämda kontorstider, exakt antal timmar, så att det blir "rättvist". Detta system gynnar de långsamma och de lata! Vi som är ambitiösa och driftiga, gör mer och mer på vår tid och blir utbrända. De engagerade medarbetarna blir sjuka och de lata mår gott. Fint som snus, det!

Inte är det rättvist, i alla fall inte i mitt huvud.

Det vore mycket bättre om arbetsgivaren tilldelade de anställda vissa uppgifter. Dessa ska utföras löpande och rulla smidigt, vilket skulle vara vars och ens ansvar.

Då kunde det bli lättare att få ihop vardagen, med barnaktiviteter och läkarbesök. Det skulle inte behöva vara tokrusning i affärerna kl 17.30, utan bli en jämnare belastning. Inte heller skulle trafiken vara lika tät vid vissa tider.

Och kom inte med det där med "öppettider". Det är ute. Nu när internet finns i varje hem och den totala tillgängligheten råder, ser man i undersökningar att de flesta shoppar kvällstid, pokern går bäst nattetid och mail till institutioner och myndigheter är klockade både vid 05.00 och 02.30. Folk är inte så rutiga i sitt leverne längre.

Alla som jobbar med människor och service vet att folk vill kunna ringa, maila och komma in precis alla möjliga tider. Tänk i stället så praktiskt om man på det här sättet kunde öka tillgängligheten! Jag svarar i telefon på lördagar hemifrån och tar emot folk, någon annan kör dagtid i veckan. Vore väl jättebra!

Nä, det här med inrutade arbetstider är en kvarleva från industritiden, då alla var tvungna att bemanna det rullande bandet samtidigt.

Dags för förändring!
Jag vill inte sälja min tid.
Jag vill sälja mitt kunnande och mitt engagemang.
Jag vill utföra en uppgift.

Mer frukost till barnen!

Jag är en extrem frukostmänniska. Kan inte tänka mig att göra någonting före frukost, utom möjligen att duscha väldigt varmt.

För mig är det en självklarhet att servera riktig frukost i mitt hem.
Kokta ägg, ibland äggröra, små trevliga tomater, några skivor paprika, flingor, mjölk/fil, mackor, frukt, te och juice. Alla har sin smakpreferens och alla ska få sitt.

Döm om min förvåning när jag får höra att 40 % av barnen i storstadsområden och mindre samhällen (dock inte på landet) INTE FÅR NÅGON FRUKOST ALLS!

Ingen. Nothing. Nada.
Och så undrar Skolverket varför barnen inte uppnår studiemålen?
Näringsbrist!

Barn som inte äter frukost lär sig 2 av tio saker. Inte så konstigt. Försök att köra en bil på tom tank, så får du se hur bra det går.

Vilka ursäkter har föräldrar som inte ger sina barn frukost?
Det är ju inte så att vi inte HAR mat, att vi är fattiga. Vad kan ursäkten vara?

Att det är stressigt på morgonen? Anpassa livet så det fungerar! Få ungarna i säng tidigare så att de orkar upp, gå ner i tjänst så att du kan hjälpa till på morgonen.

Att de inte vill äta? Säg åt dem! De förstör sig själva och sina möjligheter. Var förälder för tusan!

Att de inte är sugna, att det inte är gott? Hitta på något annat! (Min dotter äter ägg, makrill och majs. Inte bröd och fil som andra, men det går toppenbra ändå.)

Att de mår illa? Det är för att de är överhungriga! Ge dem bra mat innan de går och lägger sig (undvik kolhyderater, absolut inte något socker), låt dem sova sina 9-10 timmar och börja morgonen med tre russin. Fixat!

Snälla nån - ingen fungerar på tom mage!
Man kan inte tänka, matsmältningen sätts på paus, tillväxten bromsas...

Jag tycker nästan att det är barnmisshandel.

Amerikanska hakor

Vad är det med amerikaner och hakor?

De har ett helt annat ideal än vi i Sverige.

Stora hakor, utstickande hakor, kraftfulla käkar, häxhakor. De finns överallt. På kändisar, politiker och erkänt "snygga" människor.

Galet!

Jag, som inte är så förtjust i min norrlandshaka, ser med förskräckelse på Extreme Makeover där alla får hakimplantat. "För att balansera upp näsan", heter det. Det innebär att man ska kunna lägga en linjal mellan näsa och haka utan att munnen vidrör linjalen. Häxhaka, kallar jag det för.

Men titta på Sarah Jessica Parker. Vilken lång och utstickande haka! Och Jennifer Anniston. Stor haka. Finns hur många exempel som helst. Sandra Bullock har också en rejäl käke.

Det är lite ovanligt att kvinnor med stora (och i vissa fall ovan: sneda) hakor anses vackra. Ovanligt och... lite märkligt.

Så jag får väl trösta mig med att min haka är snygg i USA.
Och att den balanserar upp min näsa.

Mer jobb åt folket

Jag har funderat lite över det här med pensionsåldern.
(Se tidigare inlägg.)

Här kommer resultatet: Vi måste höja pensionsåldern.
Ja, jag vet. Jag vinner inga popularitetspriser med den politiken.

Men hör här på en enkel uträkning.

Vi är barn, ungdomar och ungvuxna rätt länge. Efter gymnasiet reser vi kanske något år och sedan pluggar vi i tre år i genomsnitt. Säg att vi börjar jobba som 24-åringar. Då har vi alltså haft 23 år utan att bidra till skattesamhället.

Sedan föder vi i snitt 2 barn. Med dem är vi borta 2 år per person. Barnen är också sjuka en del, och kanske vi också har lite otur. Vi räknar med 1 år för sjukdom, olycksfall och VAB. (Det är lågt räknat. Inga utmattningsdepressioner där, inte.) Sedan tar vi tjänstledigt för att studera/kunna möta barnen efter skolan/finna oss själva, motsvarande minst 1 år. Sedan lever vi tills vi blir 82 år (i snitt), vilket innebär ytterligare 17 år utan att jobba.

Totalt 44 år då vi lever på andra.

Säg att vi i övrigt jobbar på flitigt och heltid tills vi blir 65 år. Ingen förtidspension, inga långtidssjukskrivningar, inga problem. Från 24 års ålder blir det 41 år, minus de 4 åren ovan, dvs 37 år.

44 år då andra betalar.
37 år då vi själva betalar.
Det går ju inte ihop!

Dessutom förväntar vi oss att få sjukvård, skolor, kommunikationer och allehanda välfärd under tiden. Kanske vill vi också kunna ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva, eller de som har otur med sjukdomar och inte kan jobba så flitigt som vi.

Nä, utan att vara nationalekonom kan jag säga: Det håller inte i längden.
Antingen får vi dö tidigare eller så måste vi jobba längre.

Men att säga det är ju politiskt självmord.

Sånt härnt

Jag blir tokig!
Varför kan inte folk prata riktigt?

Hur kan man vara VD för Hammarby och inte veta att det inte heter SÅNT HÄRNT?

Eller programledare och säga TISS DESS? (Till dess att eller tills...)

Vad i hela friden gjorde de där människorna på svenskan i skolan? Sov? Petade näsan? För även om man har vuxit upp i en illiterär familj, har man ju haft minst nio år på sig att lära sig sitt eget modersmål.

Känns som en ganska basal kunskap.

Kanske beror det också på vilka de här människorna är. De kanske inte är de vassaste redskapen i skjulet? Trots att de har hyfsat fina jobb. Oftast rekryterar ju chefer sina likar, så var det en idiot innan så...

Jag såg förresten en lista över våra partiledares betyg från gymnasieskolan. Det var en överraskning! De är i sanning representanter för folket... 3,0 - 3,4 - 3,6 - 3,9. Bara Maria Wetterstrand hade över 4: 4,6 om man räknade bort gymnastiken.

Det bevisar att det kan gå rätt hyfsat för medelbegåvade individer. I alla fall inom politiken.

Men säga vad man vill om partiledarna: De kan i alla fall uttrycka sig hyfsat på sitt modersmål.

Vad är pension?

När vi blir pensionärer behöver vi inte längre arbeta, utan får pengar ifrån staten. En sorts medborgarlön.

Men vad är det egentligen som vi får pengar för?
För lång och trogen tjänst?

Från början var väl meningen att man skulle få ta det lite lugnt, de sista åren av sitt liv. Om man inte hade dött före 65, vill säga. Då pensionsåldern sattes vid 65, var medellivsslängden 67 och de flestas liv var betydligt hårdare fysiskt. De två - eller i vissa fall kanske fyra, fem - sista åren fick man helt enkelt vila.

Det är schysst.

Jag måste bara undra: Varför ligger pensionsåldern kvar på samma ålder idag?
Idag har vi en medellivslängd på 82 år och är betydligt friskare högt upp i åldrarna än förr.

Om det skulle vara samma idé som förr, så skulle pensionsåldern idag vara ungefär 79 år. Kanske är det mer rimligt. Det är allt lite konstigt att fullt friska människor med huvudet på skaft och massor av erfarenhet ska göra "ingenting" på samhällets bekostnad i 15-20 år.

Ha - jag skulle vilja höra PRO gå igång på det förslaget!

Givetvis finns det andra funktioner att fylla än att förvärvsarbeta. Man kan ta hand om sin släkt, passa barnbarn, hjälpa behövande, volontärarbeta, agera rastvakt och hjälpande hand i skolor. Men hur många gör det?

I dagens läge, när vi har en föräldrageneration som kanske inte tar så stor del i de här sakerna, blir det lite snett. De golfar och åker på resor i stället. Eller flyttar till Spanien. Och det är vi som yrkesarbetar som får betala notan.

Jag vet inte om jag är beredd att betala för 15 års golfande.

D-dagen närmar sig...

Mens - vilken dålig uppfinning!

Först och främst: Varför blöda hela livet?
Man vill ha barn i en viss ålder. Det hade räckt med mens mellan 20 och 45.

Dessutom: Varför blöda varje månad?
Det är ju helgalet. En gång om året hade väl räckt, så kunde man ha sparat på krafterna till dess.

Så tycker jag att det är mycket väsen för väldigt lite.
Det börjar vid ägglossningen. Svullnad, ömhet i bäckenet, höfter som knakar och släpper. Brösten påverkas (växer) och humöret sjunker. Sedan pågår detta till en vecka före D-dagen (Droppdagen). Tre dagar före kommer chokladsuget. Då Behövs Choklad. Varje dag. Sedan, en dag före D-dagen kommer ett annat sug: Sug efter Mannen. Dagen efter börjar det flöda.

Och som det rinner! Det forsar och flödar, så att man inte kan tro att det är ett litet mikroskopiskt miniägg som ska trilla ut. De floder som transporteras ut skulle lätt kunna putta ut ett mindre hönsägg.

Tänk så mycket mer praktiskt det hade varit om man kunde ha fått mens bara då man ville bli med barn! Och alla andra tider i livet kunde man få vara fri.

Nej, käre Gud: Det här var en opraktisk lösning.
På mensfronten får du bakläxa.

Rädsla för arbetsgivaren

40 år gammal trillar polletten ner.

Jag är en väldigt lojal medarbetare, men om jag inte trivs eller blir behandlad illa, går jag vidare. För mig är det en självklarhet. Även om man har ett jobb som är viktigt, och man gör en viktig insats, så vill man inte bli behandlad som skit.

Då går jag. Även om jag inte har ett annat jobb att gå till. För det löser sig snart, jag kan jobba på lager eller i affär om det kniper. Och om inte annat kan jag ju alltid starta eget.

En vän har ett jobb som hon inte är nöjd med. Jag förstår inte varför hon stannar. När vi pratar om det, säger hon att hon inte har något annat, att det är så svårt att hitta ett jobb och att hon ska vara glad att hon har något alls. Plötsligt förstår jag: Hon är rädd för sin arbetsgivare!

Ett förklarande ljus skimrar över mina funderingar. Det här är nog något utbrett fenomen! Åtminstone skulle det kunna förklara många händelser jag har grubblat över.

Va?

Ska vi vara glada för att vi får arbeta och generera ett företag som någon ägare får glädje av? Hur tänkte de då?

Det är arbetsgivaren som ska vara glad för att vi vill jobba där. Vi lånar ut vårt kunnande, vår tid och vårt engagemang - och får betalt i gengäld. En fin byteshandel!

Men vad är arbetsgivaren utan anställda?
Ingenting.
Varje företag eller organisation bygger på och lever av arbetskraft.
Annars är de bara tomma skal, utan verksamhet.

Vad är vi utan arbetsgivaren?
Fortfarande arbetsföra och med hela världen framför oss.

Vi måste komma ifrån den här feodala inställningen. Husbonn' bestämmer och vi tackar och bugar. Det är ett växelspel, ett ömsesidigt förhållande! Vi behöver varandra och bör behandla varandra med respekt.

Bit inte den hand som föder dig, heter det.
I det här fallet äter vi ur varandras händer.
It goes both ways...

Självinsikt - en bristvara?

Vad hände med det här med självinsikt?

Jag tittar på Idol och undrar... Jämför med mig själv när jag var yngre. Visst hade jag också drömmar och ställde upp i två talangjakter för länge sedan, men jag var betydligt mer medveten än ungdomarna i TV.

Jag såg till att sjunga rent. Eftersom jag visste att min röst inte var så värst speciell, satsade jag på framträdandet. Givetvis kunde jag min låt och gjorde bra ifrån mig, helt medveten om att det hänger på så många andra saker.

Men nu - vilka söker till Idol?
Folk som över huvud taget inte kan sjunga, eller som absolut inte kan stå på en scen.
Varför?

För att få synas, få uppmärksamhet?
För att ha något att berätta för vänner och släkt?

I så fall tror jag att det är bättre att springa naken på storgatan i vilken normalstor stad som helst.

Ödet är en märklig vägvisare

Att vara viljestark och driftig är något som belönas i vårt samhälle. Det är bra att ta för sig, själv är bäste dräng, det samlas ingen mossa på rullande stenar.

Visst är det fint när man vet vad man vill och försöker åstadkomma det, men ibland kanske vi försöker lite för mycket. Risken är ju att vi går miste om en massa.

Jag tror nämligen att makterna i varje ögonblick jobbar för att hjälpa oss att nå våra mål. Kalla det änglar, kismet eller vad du vill - makterna kämpar för att uppfylla våra önskningar. Eller snarare: För att vi ska bli vårt högsta bästa.

Ibland sammanfaller vår strävan med vad som är vårt högsta bästa. Då blir det bra. Väldigt ofta har vi dock en förvriden bild av vad vi vill åstadkomma, låsta i tankebanor eller måsten. Vi är för nära knutna till den verklighet vi lever i. Därför blir våra planer inte tillräckligt högtflygande - eller tillräckligt enkla.

Det är en god idé att bara vänta ibland. Sitta ner, andas och se tiden an. Då hinner makterna ikapp, dra i några tåtar och ordna skeenden. Sedan flyger stekta sparvar in i munnen! Utan att man behöver göra något alls, faktiskt.

Om den oro som fyller våra liv kunde reduceras till ett minimun, skulle många av oss vara betydligt närmre våra mål, det är jag säker på. Vi lägger alldeles för mycket tid på att oroa oss; för att a-kassan ska ta slut, för att barnen är för mycket på dagis, för att det ska bli nedskärningar på jobbet, för att lönen inte ska räcka till, för att vi har kommit in i en återvändsgränd... Oron ligger som en dimma kring oss och hindrar oss från att se klart. Dessutom får den oss att ta förhastade beslut.

Att bara sitta ned och låta ödet visa vägen, det kräver mod. Tålamod.
Mod att tåla sig.
Mod att tåla vad som ska komma.

Det gäller att vila i stunden med alla sinnen på helspänn. Ödet är en märklig vägvisare. Tecknen för vart du ska gå kan vara mycket subtila eller kännas mer som att "det bara blev så". Då handlar det om att våga följa med den där magkänslan och låta det hända.

Det är nog det svåraste av allt i livet.
Men jag tror att den som vågar vänta tills ödet pekar ut vägen, blir lycklig.

Det finns fler som vi!

En helt vanlig kväll i soffan, zappar vi förbi ett program om författarna/tecknarna bakom Berglin, serien där alla har stora näsor och kaftan.

Han - deltidslärare och serietecknare.
Hon - konstnär.

Vardagen är svår, tycker de. Maten... All denna mat som ska lagas hela tiden. Det kan vara ren ångest, menar hon. Ingen hänger någonsin tvätten, den åker runt runt i tvättmaskinen. Och släpet är hela tiden fullt med skräp som borde åkt till tippen.

Maken och jag tittar på varandra.
Det är ju precis så vi har det!
Precis de sakerna vi kämpar med - och bråkar om och skäms för.

Igenkännandet gav söt smak i munnen.
Vi är inte ensamma!
Det finns fler som vi!

Ingen rymdfarare som upptäckte intelligent liv i universum kunde blivit lyckligare.

Pliktgenerationen

Jag tillhör verkligen generation Plikt.
Vi är duktiga på att göra rätt för oss, är livrädda för att be om hjälp och för att hamna i skuld. Dessutom vill vi gärna att alla ska tycka om oss och säga att vi är bra.

Det är inte en lätt väg till god självkänsla.
Däremot är det en oerhört bra drivkraft - för vi är nästan aldrig nöjda.

Generation Lust, som kom efter oss, gör bara det som de har lust med. De är väldigt individinriktade, har en tendens att strunta i gruppen och göra det som är bra för dem själva. Tar det emot så ger de upp.

Det är precis tvärtom: Väldigt bra för må bra-faktorn, men skapar väldigt dålig drivkraft.

Även om jag är medveten om detta "duktig flicka-beteende", sitter ränderna i. Det känns faktiskt fantastiskt bra om andra bekräftar mig och mitt arbete - lite bättre än om jag bara är nöjd själv.

Det är lätt att manipulera oss utifrån dessa parametrar. Generation Plikt ska stimuleras med "vi behöver dig", "du är duktig på det här" och "det är en utmaning för dig". Lustgenerationen vill hellre höra "det här är bra för din utveckling", "det ger dig fördelar" och "du klarar det lätt".

Härom dagen fick jag tillfälle att skratta riktigt högt åt mig själv och mitt plikt-beteeende. Jag var hos tandläkaren. Han berömde mig för mina rena, vita och fantastiska tänder och jag blev nöjd som en barnunge. Log och kände mig varm inuti. Ha - jag kan verkligen ta hand om mina tänder! :)

Ja, kära nån...
Hunden som kämpar och tigger om beröm - det är min generation.

Kungarna av Tylösand

Ett kompisgäng bor i en villa i Tylösand och festar loss. Bubbelpool och mycket dricka. De ska vara där en månad, men blir portade från hotellet redan andra dagen.

Vilket gäng... En billigt blonderad brud med fejkad morotssolbränna. En kille som ser ut som en rocker, spretiga tänder med tatueringar. En liten sipp, mörkhårig brud som skyller på alla och surar. En antingen stenhög eller också lätt efterbliven indier (tror jag). Och några fler.

Ha ha ha - vilka är de här förlorarna?
Jag trodde det skulle vara någon form av överklass som festade loss i Tylösand. De ser ju mer ut som trailor trash!

Eller vad sägs om de här kommentarerna:

"Du är en av de få telefonadresser jag kan, du vet, i huvudet. (Gest pistol mot huvudet.)"

"Jag vinglade rätt mycket, men inte för att jag var full, utan för att jag har fel på fötterna." (Yeah - right...)

"Jag gick in i folk hela tiden, men det var för att det var så trångt." (Bild på ett nästan folktomt ställe, där han raglar fram som en hal boll i ett flipperspel och studsar mot alla runt omkring.)

Får låna en kommentar från Maken:
Är det här fattigmans-Paradise-hotell?

Mardrömmar

Spännande kapitel, det där. Mardrömmar.

Jag har haft dem i hela mitt liv. Mer eller mindre skrämmande har de förföljt mig natt efter natt. Ibland ofta, ibland mer sällan - men de har aldrig försvunnit eller vuxit bort, som mina föräldrar lovade.

Väldigt tidigt fick jag vänja mig vid att varje natt bli omsvärmad av allehanda demoner. Ja, jag visste ju inte att de var demoner då. De var bara förfärligt fula varelser, med benen vända åt fel hål och delade ansikten. Jag visste att de var onda, men jag visste inte vad de var och varför de kom till mina drömmar.

Eftersom jag växte upp i ett ateistiskt hem, visste jag inget om demoner. Det var inte förrän i övre tonåren som jag - i religionsundervisningen - såg en katolsk målning av demoner. Jag trodde jag dog. Där var de! Dem som jag hade umgåtts och slagits med alla mina nätter! De som mamma sa inte fanns. Någon annan hade målat dem - någon annan hade sett dem! Det var fantastiskt. Ändå blev jag inte av med dem förrän i rejält vuxen ålder, men det är en annan historia.

I tioårsåldern hade jag en återkommande mardröm. Jag gick upp på berget bakom mormor och morfars hus. Där hade det varit krig, och alla hus låg utbombade. Jag gick in i husen, ett efter ett och möttes av förfärliga syner: Råttor som åt på lik, söndersprängda kroppar... Det värsta var det huset där ett ensamt barn satt. Det var undernärt och satt vid sin döda mors kropp och bara tittade på mig med stora, otroligt sorgsna ögon. Den drömmen drömde jag i flera års tid då och då.

I vuxen ålder återkom i stället den drömmen där jag var hudlös. Jag drömde att jag vaknade en morgon och upptäckte att jag saknade hud. Man kunde se organen jobba, hjärtat slog och tarmarna rörde sig. Jätteäckligt! Min enda tanke var att dölja detta, så att ingen såg att jag var ful. En lång, vit läkarrock var lösningen. Så gick jag till skolan i denna och hade fullt sjå att hålla den på plats. Givetvis blåste den upp/revs av mig så småningom, så alla såg att jag var ful. Men alla blev oroliga i stället och ville ta mig till sjukhus. Det ville inte jag. Jag ville sätta på mig min läkarrock i stället.

När barnen var små - och framför allt förstingen - drömde jag glömma-drömmar. Jag glömde honom än här, än där. Och lyckades jag få med honom mot alla odds, så glömde jag allt annat (plånbok, skötväska, bilen).

Nu har jag inte drömt otäcka drömmar på länge. Detta för att jag har bett att få slippa och kanske för att jag tar tag i saker bättre när jag är vaken.

Härom natten drömde jag dock en mardröm. Jag blev inkallad till en läkare som såg väldigt allvarlig ut. Han vägde mig och jag vägde 146 kilo! Jag blev förvånad. Oj, det var värst. Så illa visste jag inte att det var. Lite skämdes jag också, men mest var jag överraskad. Jag kände mig liksom alldeles lagom. Läkaren räknade ut mitt BMI (Body Mass Index - man är väl lärd även i drömmen). Det blev 86! (Jag tror att fetma börjar vid 30 eller så.) Alla var så allvarliga, jag skulle nog dö när som helst. Jag kände mig mest förvånad. Konstigt - jag som mådde så bra! Och jag ville inte ens ändra något.

Så vaknade jag och var väldigt nöjd med att det var en dröm. Låg och klappade på min runda mage och kände att den var rätt fin ändå.

Undra' sa flundra vad mardrömmar är till för.
Är de varsel, uttrycker saker vi ryggar för i vaket tillstånd?
Eller är de vägvisare, som lär oss tips och tricks?
Eller är de bara elektriska kortslutningar av saker man har upplevt under dagen?

Jag vet vad jag tror.
Och lyckas man bara klura ut budskapet, så är de ett värdefullt redskap i den personliga utvecklingen.

Fattigdomstänk

Jag är uppvuxen med det: Fattigdomstänket.
Den som spar han har.

Bilden jag har av min barndom är att det var fattigt. Egentligen tror jag inte att det var så eländigt, men det pratades mycket om det i min familj.

Därför åt jag alltid de äckligaste sakerna först och sparade de goda.
Tills jag var mätt och det faktiskt inte smakade lika gott längre.

Därför sparade jag gamla kläder i fel storlek "ifall jag skulle gå ner igen".
Men om det hände, hade jag ingen lust till de gamla trasorna längre.

Därför samlade jag på allting, ifall jag skulle behöva dem senare.
Men om jag någonsin behövde dem igen, hittade jag dem inte i all bråte.

Nyligen började jag rensa ut i vårt hem. Jag upptäckte bland annat att vi hade inte mindre än fyra soffor som vi ville bli av med. Fyra SOFFOR? Inte konstigt att det kändes trångt hemma. Hur tänkte vi där? Jo jag vet. "Soffor, det är dyrt det. Tänk om Sonen vill ha en soffa i sitt rum när han är tonåring? Eller om vi behöver en soffa i spelrummet när det blir klart? Och den här soffan är ju en så bra bäddsoffa - kan ju vara bra att ha. Vår stora skinnsoffa är ful, men praktisk medan barnen är små."

Ja, kära nån...
Plötsligt insåg jag att om Sonen eventuellt vill ha en soffa som tonåring, köper vi en på Blocket. I spelrummet behövs ingen soffa, det vet jag ju egentligen. Vi har redan köpt resårsängar till våra gäster, så bäddsoffan används inte. Och säljer vi skinnsoffan, har vi råd att köpa en lite mindre, ny, för samma pengar. Blir den ful så löser vi det då.

Det är bara hjärnspöken!
Och när man samlar, så stannar energierna.
Då kommer nya saker inte till en, pengarna stagnerar.

Nu far jag fram som en virvelvind: Ut med allt!
Om det inte används så ska det väck.

Redan känner jag att energin återvänder. Jag har till och med fått Maken att börja rensa alldeles frivilligt. Han känner det också.

Och snart kommer pengarna att börja rulla in...
Jag kommer att passa SÅ bra som snuskigt rik.

Övervikt

- Tänker du mycket på det? frågade min kloke gubbe ute i skogen.
- Ja, erkände jag.
- Sluta med det. Så länge du tänker på din övervikt, ger du den energi och gör den verklig.

Det var klokt. Väl talat av en klok gubbe.

Men HUR slutar man tänka på sin övervikt?
Jag ser den i varje spegel, i varje skyltfönster - och i varje mötandes ögon.

Det är allra värst: Att se sig själv i andras ögon.
Det är inte så smickrande.

Man bemöts främst utifrån sitt yttre när man är stor. I första hand är man överviktig, i andra hand andra saker som kvinna eller anställd. Det är bara de goda vännerna och sanna människorna som ser förbi.

En bekant sa till mig att hon var trött på att få samma diagnos oavsett vad hon söker för. Oavsett om hon kommer till doktorn för halsinfektioner, onda knän eller skavsår så påstår läkarna att det beror på hennes övervikt. Jag undrar vad som skulle hända om en läkare sa detsamma om någons hudfärg eller kön?

Det är konstigt.

Men min kloke gubbe sa en bra sak till. Han blev - ovanligt nog - arg.
- Varför kan inte folk acceptera människor som de är?
Och sedan fortsatte han:
- Men när tankarna kommer, försök att inte gå in i dem. Bara stå där och iaktta dem, utifrån. Förstå att det bara är ditt smärtjag som försöker få uppmärksamhet. För så länge du tänker på det, så finns det. Försök att komma ihåg ditt sanna jag, det som verkligen är du. Gå inte i affektion, håll känslorna utanför.

Och det fungerar faktiskt! Känns rätt härligt. I stället för att gå in i skuld och skam och ångest, tittar jag på. Jaha, så förväntas jag känna. Jaha, så tänker de.

Det är skönt.
För jag är ju jag! Inte min övervikt.

En ärrad generation

I Sverige går det mode i barnuppfostran.

Det är liksom "trendigt" att göra på vissa sätt.
Socialstyrelsen rekommenderar...
Och då slutar folk att tänka.

Tänk på 60-talet. "Det är bra för barn att skrika. De får starkare lungor då."
Varför gråter barn? För att deras grundläggande behov av värme, närhet, mat, dryck eller sömn inte är tillgodosedda.

Vad ger man för budskap åt ett barn som ignoreras då det skriker?
Jo, att dess behov inte är viktiga. Att det inte spelar någon roll hur högt det skriker, för ingen kommer att lyssna ändå.

Vilken grund att bygga ett liv på!

På 70-talet, när jag växte upp, tog man alla små barn från mammorna direkt vid födseln. Vi lades i barnrum där en massa barn låg och skrek i rader. Mammorna låg i andra rum och vilade sig. Med jämna mellanrum - exakt var fjärde timme faktiskt - hämtades barnen och bars till mammorna, som fick amma.

Vad blev vår första lärdom i livet? Att man är ensam, att det inte finns någon som bryr sig om. Vi lärde oss att stå på egna ben extremt snabbt - men har svårt att lita på andra, att binda oss med hela hjärtat. Inte så konstigt...

Jag tror att det här är grunden till att så många mår så dåligt idag. Vår första tid i livet var så onaturlig, så störd, att vi fick ärr direkt. Störningar i rotchakrat... Det resulterar i överdrivet samlande, ätstörningar, jakt efter mer. Känner ni igen oss?

Givetvis gjordes dessa dumheter i all välmening.
Det är bara så konstigt att vi aldrig kan lita på våra instinkter och våra traditioner i den här delen av världen. Alla som har fött ett barn VET att det är onaturligt att lämna bort det. Visst behöver man paus ibland, men bara ifall barnet får närhet, hjälp och mat från någon annan! Och det är ju måtta med allt.

Som jag ser det, har de här dumheterna ärrat en hel generation. En generation som aldrig är nöjd, som alltid jagar vidare, som har ont i ryggen och är sjuka i själen.

Jag bara hoppas att vi inte gör dumheter just nu, med nästa generation...

Ett liv i enkelhet

Vi har så mycket saker omkring oss. Oj, vad vi behöver saker!

Fotoramar, skor, strumpor, teknikprylar, leksaker, köksattiraljer...

Oftast är det ju skönt. Det är härligt när man har precis det man behöver. Och faktum är att det är betydligt trevligare att sätta på en maskin tvätt, än att ställa sig och handskrubba.

Men prylarna tar plats. När det är fullt i skåp och lådor, händer något konstigt: Prylarna börjar dra till sig prylar.

Plötsligt är det svårt att slänga saker. Det börjar oskyldigt. "En sovsäck kan vara bra att ha någon annan gång, den lägger vi upp på vinden." Snart blir förklaringarna allt mer krystade. "Mina gamla leksaker kanske blir värda pengar om några år." Och sedan finns det ingen hejd på samlandet. "Vi sparar barnkläderna till när barnen ska bli föräldrar."

Det är galet!

Ju fler saker, desto långsammare flyter energierna. Stillsamma energier betyder att saker inte kan lämna - och nytt kan inte heller komma till oss.

Hälsosamt är att rensa med jämna mellanrum. Sälj, ge bort, släng - vad som helst för att bli av med sakerna. Då flyter livet lättare.

Jag tror att vi känner det lite instinktivt. Det är därför vi söker ett enklare boende på semestern. Då åker folk ut till små stugor i skogen, utan el och rinnande vatten. Muggarna i skåpet är udda och det finns precis fyra tallrikar. Vi har inte med oss så mycket kläder, utan återanvänder friskt. Där sitter vi sedan på gamla stolar i gasollyktans sken och löser korsord i en fem år gammal tidning.
Och vi är sååå lyckliga.

Dans-TV för dansanalfabeter

Let's dance har ju gått i fler år. Det är ett populärt program. Olika kända personer (stjärnor, kan jag inte riktigt kalla dem) svänger sina lurviga ihop med professionella tävlingsdansare.

Det har varit bra reklam för tävlingsdansen.
Och tydligen tycker folk att det är trevlig underhållning.

Jag måste ta fram skämskudden.
Det är så jobbigt när folk är usla...
Åh - jag kan inte titta på när de gör dåligt. I slutet av tävlingen, när de inte så begåvade har åkt ut, kan jag titta. Då har de dessutom hunnit lära sig lite, så att det faktiskt ger något.

Allra bäst i det programmet är för övrigt bandet och tolkningarna av moderna dängor. Kul!

I veckan började ett nytt dansprogram. Dansfeber. Reklamen för detta program var att kända människor skulle dansa kända koreografier. Och så är det väl någon sorts tävling. Jag såg de fem sista minuterna. Det var alldeles tillräckligt!

Dansanalfabeter slaktar minnesvärda koreografier, borde reklamen ha sagt. Det var så uselt! Eftersom det faktiskt är lite svårt - en konst - att dansa, hade de fått sänka nivån och slakta de koreografier de försökte efterlikna. Kvar var... Ingenting. Sminkade och utklädda människor som gick omkring och försökte gestalta dans utan att dansa. Vedervärdigt.

Och publiken hade så tråkigt att de blev stimmiga som en skolklass utan uppgift.
Suck.
Att röstningspengarna gick till välgörande ändamål var väl det enda bra.

Min fråga är dock: Varför kan vi inte göra TV-program där folk som kan någonting visar upp sig? Varför måste man vara dålig? VARFÖR ÄR DET UNDERHÅLLNING?

Som en strykrädd hund

Det är märkligt.
Jag undrar vad jag bär på som gör mig så rädd?

I veckan kom min hyresvärd in i mitt behandlingsrum. Jag satt i telefon, men lade den åt sidan. "Jag behöver prata lite längre med dig, så jag återkommer" sa han.

Direkt drog magen ihop sig.
Vad har jag gjort nu?
Vad kan det vara som måste "pratas" om?
Ska jag bli vräkt?
Helt klart är det något obehagligt, eftersom han flackade med blicken och höll tillbaka en sanning.

Avslutade samtalet och sms-ade att han kunde komma upp. Han kommer, och frågar om det är ok att det kommer hantverkare på tisdag till mitt rum.
Paaah - det var jag som släppte ut luften ur lungorna.

Det visar sig att han upplever fläktens ljudnivå som ett problem i mitt rum (i alla fall under högsommardagarna). Det var den sanning han höll inne, och det var detta han tyckte var obehagligt. Nu var det ju inget problem, eftersom han tänker åtgärda det i höst - alltså i god tid innan nästa sommar, men som den ärliga person han är kände han att han hade fört mig lite bakom ljuset när han inte berättade detta innan jag skrev på kontraktet.

Det hade alltså ingenting med mig att göra.

Och jag måste fråga: Vad i hela fridens dar har gjort mig så strykrädd? Kan man bli sådan av att ha stränga föräldrar som är duktiga på skam- och skuld-pålägg, aldrig höjer rösten och förintar en med blicken när man gör dumt?

I så fall måste jag gå över mitt eget föräldraskap igen. Det får absolut inte hända mina barn.

Lagom känslig - finns det?

Känslor är något fint och bra, som gör att vi kan samverka med andra människor. Men jag tycker minsann att det är svårt att känna lagom.

"Var inte så känslig".
Har ni hört den? Det har jag, många gånger. Man får inte vara så känslig, det gäller att bita ihop och skaka av sig och gå vidare. Då handlar det alltså om att känna lite mindre.

"Var inte så okänslig."
Man skulle ju kunna tro att det var bra att vara okänslig, med tanke på att det uppstår kritik när man är känslig. Men nej. Det är inte bra att vara okänslig heller, förstår du. Då är man hård och kall och går över lik.

"Nu är du överkänslig."
Ja - det finns en nivå till! Det är tydligen när man är ännu mer känslig än känslig. Överkänslig. Helt klart för mycket. Då tar man åt sig, anar ugglor i mossen innan man har sett dem och tolkar in för mycket i folks kommentarer och aktioner.

Det verkar banne mig som att det är omöjligt att vara lagom känslig. Väldigt sällan används ordet känslig på ett postitivt och bejakande sätt.

Utom när det gäller män. De får gärna vara känsliga. Det betyder att de förstår när kvinnan behöver frukost på sängen och choklad i soffan, samt att de förstår att det finns fler känslor än arg och glad. Helt klart något bra.

Som kvinna är man dock obra om man är känslig. Det sägs alltid med förminskande övertoner. Så om jag vill fortsätta känna, tror att jag har två alternativ att välja mellan:

1 Känna bara de bra och trevliga känslorna: Glädje, kärlek, lycka. Men förstås i lagom portioner. Jag har faktiskt fått kritik för att jag "alltid är så jävla glad" också.

2 Bli man.

Känns svårt. Nä, det får bli ett tredje alternativ:

3 Skita i vad folk tycker.

Kristallengalan - hobbyprojekt?

Jag är inte någon anhängare av galor. De är tråkiga, men en sak brukar man i alla fall kunna säga till deras fördel: De är pampiga.

Härom kvällen såg jag en minut av Kristallen-galan. Ah - mitt öga fick ont.

Eländigt sopig produktion!
Dåliga programledare, tattig inramning, trist stämning, oprofessionellt intryck.
Det kändes som ett hobbyprojekt, något som praktikanterna hade satt ihop.
Verkligen en klubb för inbördes beundran.
Och girigheten riktigt kokade i salongen.

Det var som en high school prom, en sådan som man ser på film. Pinsamt och klibbigt, ogenomtänkt och ytligt.

Det tog en minut, sedan bytte jag kanal.
Jag stod inte ut.

TV om TV-program.
TV gör TV-program om TV-programmen och TV-programledare.
Då blir det tydligen inte så bra.
För mycket av det goda skämmer allt?

Ett gråtpiller, tack!

Jag kan inte gråta.
Det är sant - jag är usel på det.

När jag försöker, skäms jag så mycket att jag inte kan komma igång. Och skulle jag mot förmodan lyckas börja, så slutar det tvärt för att jag motar bort det.

Det gör ont i hela kroppen att gråta.
Och ännu värre ont gör det när man stoppar undan gråt.

Hela min kropp är full med uppdämd gråt.
Jag känner det tydligt.
Det räcker med att jag tänker på gråt, så börjar det hända fysiska saker i mig.

Det krampar i halsen, jag får ont i hjärtat, svårt att andas och mår skrutt.

Jag har försökt att lära mig gråta.
Satt på ledsamma filmer, suttit ensam och ynkat, läst böcker med dramatiskt elände. Ingenting hjälper. Jag är gråthandikappad.

Jag behöver verkligen gå på gråtarkurs. Eller köpa ett gråtpiller. Kanske checka in på gråt-spa. Kan det ingå i sjukförsäkringen?

Papper, papper, papper

Det är mycket att hålla reda på.
Räkningar, offerter, klasslistor, regelverk, anmälningsblanketter, recept...
Aldrig tar pappersexercisen slut.

Och ofta är det fel.
Dagisavgiften är fel.
Tandläkartiden måste ändras.
Beloppen från Försäkringskassan stämde inte.
Dottern glömdes bort i simgruppen.
Försäkringsvillkoren är inte de som försäljaren lovade.
Registreringsbeviset på nya firman har fel adress trots tre inlämnade adressändringar.

Varför blir det så mycket fel?
Är det för att det är så stressigt på alla arbetsplatser?
Eller har vi för krångliga system?

Det är så mycket att fixa, att det nästan krävs att en person i hushållet är hemma och kan ringa och maila och hålla koll. Nästan i alla fall.

Jag har t ex en försäkring som jag har sagt upp fyra gånger. Skriftligen. Ändå kommer det hela tiden påminnelser att jag inte har betalat den. Om jag inte betalar inom tre veckor kommer försäkringen att avslutas. De första fyra gångerna den lappen kom, ringde jag och lämnade enligt instruktion in en påskriven avslutningsblankett. Den femte och sjätte gången har jag bara rivit lappen. Det hjälper inte, den är som Särimner som bara återuppstår hur många gånger man än dödar den.

Det papperslösa samhället - kommer ni ihåg?
Datorerna skulle göra att vi aldrig behövde papper mer.
Allt skulle finnas i databaser och pappersregister skulle inte existera.

HA!
Jag vågar påstå att det har blivit tvärtom. Det är så lätt att skriva ut saker, att det blir långt mer papper än förr.

Det är dumt. Tänk på skogen. Och på våra hjärnor. Och på våra ryggar, när vi bär alla papper till insamlingsstationerna.

Vägglöss? Äh, lägg av!

De är på väg tillbaka i Sverige: Vägglössen.

Jag tror jag dör.
Vägglöss?

Är vi tillbaka i lort-Sverige?
Jag trodde att 1938 var långt bakom oss.
Och vägglöss... Det känns som om det är ännu längre tillbaka.
Var det inte redan på 1800-talet som man kom på vikten av hygien för en god hälsa?

HUR har folk kunnat bli så slappa?

Men jag ser spåren av dem nästan varje dag. De där barnen som har naglar som är minst 3 mm för långa, med massor av skit under. Och fötterna... Som danslärare har man sett det mesta, det lovar jag.

Det är fantastiskt äckligt! Har föräldrarna aldrig läst hur många miljoner bakterier det ryms under en NORMALLÅNG 1-millimetersnagel?

Äckligt äckligt...

Men vägglöss - det tar ändå priset.

När vår lilla halvtama igelkott Klara har loppor i sina piggar, ryggar jag tillbaka. Jag får motstå instinkten att genast ta henne till ett loppbefriande bad... Skräcken är ju att få in en av dessa loppor. Även om de dör rätt fort när de inte sitter på igelkotten längre. Hur kan man låta sitt hem invaderas av vägglöss? De kryper ju på barnens sängar!

Nej - ryck upp er, alla föräldrar!
I föräldraskapet ingår faktiskt vissa saker.
Hela, rena, mätta och älskade borde alla barn få vara.

Hjälplösa lilla igelkott!

Igelkotten Klara är tillbaka i våra liv!
I flera dagar var hon borta och det blev ett stort hål i mitt hjärta. Så, igår, stack hon plötsligt ut huvudet ur syrenbersån!

Fortfarande liten, men väldigt mycket mer aktiv än förut.
Den lilla stumpen som satt där höger framben förr fanns, har trillat av helt. Hon har utvecklat en teknik med vänstertassen snett under sig, med brett spretande tår. Så skutt-hopp-skumpar hon sig fram. Det går rätt fort.

Och hon är så tam!
När hon såg oss, hoppade hon rakt fram och ville umgås.
Hon äter ur våra händer - man får akta sig, tänderna är betydligt längre nu - och är allmänt sällskaplig. Även om man inte har mat, hoppar hon fram och nosar.

Idag, efter matning, lade hon sig och sov. Mitt på gräsmattan.
Där låg hon, på ena sidan, inte ens hoprullad och sov i flera timmar.
Så ska inte igelkottar göra.

Det gör mig lite bekymrad inför vintern. Har hon inte vett att krypa undan nu, så kanske hon missar det för vinderidet också.

Jag pratade med Maken om detta och vi bestämde gemensamt att vi måste bygga ett igelkottbo. Det finns beskrivningar på internet - allt finns på internet - så vi bygger ett sånt (extra stort, så det håller lilla Klara varm hela vintern) och lockar in henne dit med mat.

För vi har gjort henne tam genom att mata henne. Tydligen har hennes instinkter rubbats, så då måste vi fortsätta att skydda henne. Så är det.

Och det är så kärt besvär!
Jag önskar bara att jag kunde loppa av henne.
Det finns beskrivningar på internet för detta också, men jag vet inte...
Att bada en vild igelkott känns nästan som ett övergrepp.

Å andra sidan gjorde Barbapapa det i "Barbaskön målar", så då är det säkert ok.

Intressen: Mode och hår

Jag såg detta i en annons för en dejtingsajt - faktiskt här på bloggen.
(Har fortfarande inte listat ut hur man stänger av de annonserna.)

En kontaktannons, där tjejen skrev detta.
Nog för att det finns ytliga människor - men hår som intresse?
Nej, det tar väl ändå priset!

Dessutom hette hon karamellkyssar som onlinenamn... Jag kan inte sluta skratta.

Undrar vad som skulle hända om man skrev: "Intresse: Skor och knäskålar." (Kroppsdel som kroppsdel.) Jo jag vet vad som skulle hända: Det skulle komma en hel hoper svar från män med märkliga fetischer.

Nä...
Det får en nästan att längta tillbaka till den gamla goda tiden, då varje kontaktannons med självaktning hade formuleringen: "Intressen: Mysiga skogspromenader, dig och allt som gör livet glatt."

Låga pensioner - ja, till kvinnorna!

Överallt läser jag att det är så synd om pensionärerna. De har så lite pengar, de borde få åka gratis på bussen, de vill få större plats i valdebatten.

Jag gick in på PRO:s hemsida för att få lite mer kött på benen. Där står att läsa att en genomsnittspension är 15.000 kr i månaden före skatt.

Det innebär ungefär 10.000 kr efter skatt. Ja - det kanske inte låter som så mycket. Men betänk då följande:
1 De har i regel redan betalt av det mesta på sitt boende och bor billigt.
2 De kan äta hemma, behöver inte äta dagens lunch.
3 De har halva priset på bussar och tåg, museer m m.
4 De har gott om tid att pinna runt och hitta billigaste priserna på allt.
5 De har inga hemmavarande barn.
Dessutom är det alltid rea på dubbelslipade glasögon.

Så jädra eländigt kan det inte vara. Jag har inte ut så himla mycket mer när jag jobbar, och jag ska försörja åtminstone ett barn förutom mig själv och har massor av lån på huset.

Den debatten tvärdog direkt, tycker jag.

Däremot hoppade jag till över en annan sak: Kvinnorna har extremt mycket mindre pengar än männen!

För kvinnor över 65 år är genomsnittspensionen 11 025 kronor per månad.
För män över 65 år är genomsnittspensionen 17 592 kronor per månad.
I de äldsta skikten är det ännu värre:
80-84 för kvinnor: 9 625 kr
Samma ålder för män: 16 092 kr
Skillnaderna ökar ännu mer högre upp i åldrarna.

Varför lyfter man inte den här debatten?
Det är fruktansvärt orättvist!

Kvinnorna drabbas av att de har tagit hand om hem och barn, fått familjen att fungera, uppfostrat och fött nästa generation, men inte förvärvsarbetat.

Jag tycker att det borde vara självklart att männen fick sänkta pensioner och kvinnornas pensioner lyftes. Det här ser jag gärna debatt kring!

Att veta sin plats

Jag är ledsen - jag har ingen aning om min plats.
Jag är inte uppfostrad så.
Mina föräldrar lärde mig att bli en tänkande, tyckande, socialt kapabel och icke förtryckande medmänniska. Jag har ingen aning om sociala strata och respekt för överheten.

Under en medarbetarkonferens fick jag kommentaren:
- Väldigt vad du har mycket åsikter för en konstnärlig ledare.

Jag tog illa upp - tonen det sades med var sådan - och kände mig liten. Sedan tänkte jag efter.

Så säger man väl inte?!

"Värst vad du har mycket åsikter för att vara du." Jag skulle ju ha frågat:
- Vilken roll eller position ska man ha i den här organisationen för att få ha åsikter?

Jag skulle aldrig drömma om att behandla någon på det viset. Inte anställda, inte elever, inte barn - inga medmänniskor. (Jag skulle inte ens säga det till mina katter.)

Det är ju hur märkligt som helst.

Jag hade alltså inte rätt position för att få ha åsikter.
Kanske var jag också kulturflummare, och sådana kan ju inte tänka - eller hur?
Helt klart visste jag inte min plats.

Det var ju inte som om jag försökte programmera kärnvapenstridspetsar. Jag hade bara synpunkter på saker som jag mötte varje dag (och faktiskt kan). Och oavsett vilket: Om jag sitter på ett möte där en person kommer med förslag, tar jag emot dem på allvar. Är de helt vansinniga, argumenterar jag emot eller lyfter fram det som gör att de inte håller. Eller låter flera komma med åsikter. Kära nån - hela idén med att ha möten är väl att ventilera saker och se saker ur olika synvinklar? Annars kan ju chefen bara bestämma och skicka ut ett PM.

Jo, förresten: Jag vet min plats.
Den är här.
Jag fyller mina skor, är en medmänniska med hjärta, hjärna och röst.
Och jag lever i en demokrati, där idén är att alla har lika stor rätt att höras.

Så BITE ME!
Ser ni ryggen där, en livstid framför er?
Det är jag som lämnar er - och jag ser inte tillbaka... :)

En kopia är alltid en kopia

Märkligt.
Nu är det andra gången det händer.

Jag skriver om något här på bloggen, och en vecka senare skriver en viss kåsör i lokaltidningen om exakt samma sak.

Och då handlar det inte om något aktuellt samhällsfenomen, utan helt andra iakttagelser.

Första gången tänkte jag "Så roligt, hon tänker precis som jag!". Andra gången tänker jag "hmmmm...". Kanske är det bara en slump. Vi råkar bara gå i samma fotspår på det kollektiva medvetandets vind och hitta precis samma saker. Det KAN vara så.

Eller så är det ett medvetet kopierande. I så fall är jag smickrad! Det är ju det bästa beröm man kan få.

Och jag har aldrig varit orolig för kopierandet. I min förra värld, dansvärlden, hände det ju hela tiden. Jag gjorde en koreografi (skyddad enligt upphovsrättslagen), som jag sedan såg i tre versioner på olika ställen - elever och andra aktörer på marknaden "lånade".

Andra blev upprörda. Jag skrattade.
För kopian kommer ju för det första efter. Medan de håller på och försöker göra likadant som jag, är jag ju redan vidare till nästa grej. För det andra vet ju alla som är något att räkna med vem som gjorde det först. För det tredje är en kopia alltid sämre än originalet.

Så: Hur som helst, spelar det ingen roll.
Antingen är det smicker (som hon i och för sig får betalt för, men inte jag) eller också är det bara en märklig slump. Och i det senare fallet är det ju jätteroligt!