Följande incident utspelade sig på ett fik. Det var folkligt och stökigt, och väldigt många föräldrar hade tydligen paus från föräldraskapet. I varje hörn hördes barnskrik. Somliga hördes dock mer och tilldrog sig vår uppmärksamhet.
Liten flicka på ca fyra år, Rebecka visade hon sig heta, springer efter flicka modell större. Rebecka försöker ta den andra flickans vattenflaska, med alla medel. När inte nypningar och fingerbändning fungerar, tar hon så ett stadigt tag i den större flickans hårtofs och rycker så att illtjut fyller lokalen och den större flickan nästan slår i backen.
Våra barn häpnar.
Uppföra sig så illa?
Ta något från en annan?
De blir helt förskräckta och tysta.
En stund senare ser vi hur lilla Rebecka med ondskefull blick försöker ta en tredje flickas bulle. Hon vägrar förstås eftersom Rebecka redan har klämt i sig sin. Flicka nr tre vägrar släppa, och tumult utbryter. Då BITER Rebecka flicka tre, så hårt att blodet droppar. Förfärliga tjut (förstås) och flicka två hämtar mamma.
Mamma kommer till bordet, lite arg för att hon måste sluta prata med några vänner, och försöker lyfta bort Rebecka. Hon ålar sig ner under bordet, sparkar sin mor i ansiktet och slår. "Men Rebecka, inte får du göra så". Till slut bär mamman ut henne. (Fortfarande gråter flicka tre högljutt.)
Strax därpå kommer mamman in igen med Rebecka i släptåg. Hon attackerar de äldre: "Men varför är Rebecka så arg, då? Varför gör hon så här, då?"
För att hon är en liten jävelunge?
De äldre flickorna försöker protestera, men mamman maler på.
MEN HALLÅ?!
När är det någonsin ok att bitas?
Efter ett års ålder: ALDRIG!
Det spelar väl ingen roll vad de äldre kanske gjorde i morse.
Det kan aldrig vara ok att bita sin syster så blodet droppar!
Och kanske mamman hade kunnat hjälpa dem att lösa konflikten lite tidigare - innan det kom till handgemäng...
Varför är inte alla föräldrar vuxna?
torsdag 29 juli 2010
onsdag 28 juli 2010
Osäkra väderprognoser
Hur kan det vara så svårt att förutspå väder?
Det är ju stora förlopp vi pratar om som tar tid att förflytta sig. Det finns satelliter, det finns väderstatistik från 1800-frys-ihjäl och allehanda mätinstrument. Varför misslyckas meterologerna så ofta?
Jag läste någonstans att SMHI prickar rätt mindre än 50 % av gångerna. Det är uselt! Sämre än en slumpgenerator, sämre än om man gissar eller drar lott.
I vilket annat yrke får man ha fel hälften av gångerna och ändå få lön? Ja, men väder är ju inte så viktigt, invänder du kanske. Nähä - varför lägger vi miljontals (kanske ännu mer, miljarder) på en statlig myndighet som håller på med det i så fall? En myndighet där det tydligen är ok att gissa lite dåligt.
För det är ju inte ofta det stämmer.
Ibland känns det som om de stackars meterologerna försöker gardera sig och få till prognoser som passar till alla eventuella väder. "Klart till halvklart, med lokala regnskurar" är en av mina favoriter. Bara snö och åska kan krossa den...
Och i TV-vädret lägger de för säkerhets skull mest tid på att beskriva det väder vi har haft den gångna dagen. (Som sonen sa vid tre års ålder: Varför pratar dom om det? Det har ju redan varit!)
Med dagens teknik borde det gå att stoppa in historiska data och satellitdatai en väderuträknardator. Sedan skulle en väderprognos kunna lämnas för varje liten plats. I min mobiltelefon finns tre sådana app-ar. Den norska är bäst, men de två andra är också helt ok.
Jag kanske ska tipsa SMHI om dessa.
Det är ju stora förlopp vi pratar om som tar tid att förflytta sig. Det finns satelliter, det finns väderstatistik från 1800-frys-ihjäl och allehanda mätinstrument. Varför misslyckas meterologerna så ofta?
Jag läste någonstans att SMHI prickar rätt mindre än 50 % av gångerna. Det är uselt! Sämre än en slumpgenerator, sämre än om man gissar eller drar lott.
I vilket annat yrke får man ha fel hälften av gångerna och ändå få lön? Ja, men väder är ju inte så viktigt, invänder du kanske. Nähä - varför lägger vi miljontals (kanske ännu mer, miljarder) på en statlig myndighet som håller på med det i så fall? En myndighet där det tydligen är ok att gissa lite dåligt.
För det är ju inte ofta det stämmer.
Ibland känns det som om de stackars meterologerna försöker gardera sig och få till prognoser som passar till alla eventuella väder. "Klart till halvklart, med lokala regnskurar" är en av mina favoriter. Bara snö och åska kan krossa den...
Och i TV-vädret lägger de för säkerhets skull mest tid på att beskriva det väder vi har haft den gångna dagen. (Som sonen sa vid tre års ålder: Varför pratar dom om det? Det har ju redan varit!)
Med dagens teknik borde det gå att stoppa in historiska data och satellitdatai en väderuträknardator. Sedan skulle en väderprognos kunna lämnas för varje liten plats. I min mobiltelefon finns tre sådana app-ar. Den norska är bäst, men de två andra är också helt ok.
Jag kanske ska tipsa SMHI om dessa.
tisdag 27 juli 2010
Behovet av rus
Jag har aldrig provat.
Inte så mycket som en joint, inte en dreamcake, inte någonting.
För jag har aldrig vågat.
Vissa saker bara vet man. Jag har alltid vetat att om jag skulle prova, så skulle jag vara fast. Inte så mycket kemiskt som psykiskt - jag skulle helt enkelt gilla det, inbillar jag mig.
Varför?
Jo, för att jag gillar verklighetsflykt.
Jag har alltid flytt verkligheten med alla medel.
Som barn fantiserade jag och levde i andra världar.
Som lite äldre läste jag böcker och försvann in i dem.
Som ung vuxen festade jag rätt hårt.
Som lite äldre vuxen levde jag i dansens underbara värld, också en fantasivärld.
Och nu vet jag inte hur jag ska rusa mig.
Böcker är trevliga, men jag förlorar mig inte längre i dem.
Filmer fungerar, men bara den stunden som de blinkar framför mina ögon.
Alkohol har jag lagt på hyllan - jag finner ingen fröjd i det längre.
Jag behöver alltså något nytt.
I våras skrev jag en bok. Det var toppen! I flera veckor var jag helt inne i Minnas värld och flöt lätt i vardagen. Precis vad jag behövde! Men så skrev jag färdigt den, och fick separationsångest på kuppen. Än så länge har jag inte orkat börja på nästa, lite för att det är så krävande att försvinna och lite för att inget förlag har tackat ja till Minna och Gaels öga än.
Vad annars kan fungera?
Naturen kan faktiskt rusa mig. Att ligga vid havet och lyssna på vågorna får mig att tappa kontakten med verkligheten för en stund. Flyta ut, inte bry sig, få vara själv... Det är härligt!
Men ett hav på burk kan jag inte ha med mig.
Däremot lite sand, vilket jag ska fixa.
Men rusig av att sila sand mellan fingrarna blir jag inte.
Och knark är fortfarande inte aktuellt, inte för mig.
Återstår då att ge sig in i författarvärlden igen.
Suck.
Det bästa vore om jag kunde stå med båda fötterna på jorden och inte behöva rusa mig. Kanske med cementklumpar kring fötterna?
Inte så mycket som en joint, inte en dreamcake, inte någonting.
För jag har aldrig vågat.
Vissa saker bara vet man. Jag har alltid vetat att om jag skulle prova, så skulle jag vara fast. Inte så mycket kemiskt som psykiskt - jag skulle helt enkelt gilla det, inbillar jag mig.
Varför?
Jo, för att jag gillar verklighetsflykt.
Jag har alltid flytt verkligheten med alla medel.
Som barn fantiserade jag och levde i andra världar.
Som lite äldre läste jag böcker och försvann in i dem.
Som ung vuxen festade jag rätt hårt.
Som lite äldre vuxen levde jag i dansens underbara värld, också en fantasivärld.
Och nu vet jag inte hur jag ska rusa mig.
Böcker är trevliga, men jag förlorar mig inte längre i dem.
Filmer fungerar, men bara den stunden som de blinkar framför mina ögon.
Alkohol har jag lagt på hyllan - jag finner ingen fröjd i det längre.
Jag behöver alltså något nytt.
I våras skrev jag en bok. Det var toppen! I flera veckor var jag helt inne i Minnas värld och flöt lätt i vardagen. Precis vad jag behövde! Men så skrev jag färdigt den, och fick separationsångest på kuppen. Än så länge har jag inte orkat börja på nästa, lite för att det är så krävande att försvinna och lite för att inget förlag har tackat ja till Minna och Gaels öga än.
Vad annars kan fungera?
Naturen kan faktiskt rusa mig. Att ligga vid havet och lyssna på vågorna får mig att tappa kontakten med verkligheten för en stund. Flyta ut, inte bry sig, få vara själv... Det är härligt!
Men ett hav på burk kan jag inte ha med mig.
Däremot lite sand, vilket jag ska fixa.
Men rusig av att sila sand mellan fingrarna blir jag inte.
Och knark är fortfarande inte aktuellt, inte för mig.
Återstår då att ge sig in i författarvärlden igen.
Suck.
Det bästa vore om jag kunde stå med båda fötterna på jorden och inte behöva rusa mig. Kanske med cementklumpar kring fötterna?
måndag 26 juli 2010
Gotland - själens vagga
Jag har tillbringat alla mina somrar på Gotland sedan jag var smurf, alltså liten. Först bodde vi i mormor och morfars husvagn. Den stod alltid parkerad på Tofta långtidscamping, den södra delen, i hörnan upp mot vägen. Där lärde jag mig om Gotländska sandstränder, löjligt långgrunt, sand som rinner mellan fingrarna, vackra solnedgångar, kvällspromenader längs stranden och regn på husvagnstaket. När det regnade åkte vi också på många bilturer runt på ön. Besökte alla kyrkor (det kändes i alla fall så), tittade på konsthantverk, besökte russen på Lojsta och mycket annat.
Vi brukade bo där några veckor med mormor och morfar, ibland tillsammans med kusinerna. (Tänk att mormor orkade!) Sedan åkte morföräldrarna utomlands några veckor, och då kom våra föräldrar och bodde i husvagn. Det blev långa somrar...
När jag var elva eller så, köpte vi ett litet hus på södra ön. Fortfarande fick vi ihop 7-9 veckor på ön, beroende på hur föräldrarna lade sina semestrar.
Trots att detta bara var en liten del av årets 52, var det här som ett andra hem. Det var provisoriskt (varken vatten eller el till en början), det var litet, det var ganska skruttigt - men det var fridfullt. Och på något sätt var det delvis här jag växte upp.
På Gotland, borta från vardagsstress och rutin, fanns utrymme att känna och tänka. Här kunde man fundera på vem man var och vad man tyckte, livets mening och själens boning. I de långa, ljusa sommarkvällarna gick jag i daggfuktigt gräs till utedasset med ett stearinljus, satte mig med öppen dörr och tittade över nejden och bara var. Jag läste, jag cyklade, jag badade, jag skrev brev, jag lyssnade på radio, jag lyssnade på lärkorna och lapade sol.
Jag tror att det är därför jag älskar Gotland så mycket.
För att jag fick utrymme att bara vara här.
Ända tills jag var 17 år, följde jag med föräldrarna varje år. Som 18-åring var jag tvungen att jobba hela sommaren, så då blev det bara en vecka på Gotland. Det var eländigt. Året därpå löste jag det hela genom att sommarjobba på ön i stället. Jag bodde ensam i Visby, inneboende i en lägenhet med folk jag inte kände, och jobbade. Det var toppen! Lite ensamt emellanåt, men kul ändå. Rätt mycket fest, någon resa till sommarstugan, många cykelutflykter till Norderstrand och Tofta. Året därpå följde min bästa vän med och vi hade en skön sommar tillsammans.
Sedan blev jag vuxen och började jobba. Det bästa med att jobba är att man får semester! Gissa vart jag åkte... :)
Barnen har också varit sommarbarn på ön. Inte så långa somrar som jag hade, tyvärr, men ändå. Sonens första steg togs där, dotterns första bad. Och ett år, när sonen var fyra år, planerade vi bort Gotland. Han blev upprörd och sa med hög röst: Men det är ju en familjetradition!
Sedan dess kommer vi hit varje år. Numera i husbil, så att vi kan insupa alla delar av ön precis när det behagar oss. Det blir lite mer Visby när vi kan bestämma själva, men mycket sudret. Vi lever enkelt och slappar mycket. Det är så vi vill ha det.
Och varje år drömmer jag om att bo här.
Vissa år blir det svårare än vanligt att åka hem.
Lite känns det som om själen rycks ut ur kroppen när jag står på färjan och ser siluetten försvinna.
För att - nästa år - återvända med full styrka när jag står vid relingen och ser den bekanta ön dyka upp igen.
Jag blir alltid lite gråtfärdig, speciellt när jag ser Visby. Då känns det som om själen återvänder, en duns i bröstet som tar andan ur mig. Jag andas djupare, nästan flämtar, och känner ögonen öppnas mer. Hjärtat lugnar sig, jag känner mig fri, lång och vacker. Jag lugnas ned, jag blir ett med naturen, jag känner mig rotad och uråldrig. Jag landar.
För mig är Gotland själens vagga.
Och här kommer jag att bo. Så småningom.
söndag 25 juli 2010
Camping förbjuden?
I vårt land har vi en fin-fin regel som heter Allemansrätten. Den förordar att alla människor fritt får röra sig i skog och mark, så länge man inte förstör eller skrämmer upp djur som vaktar sina barn. Den säger också att man får campa var som helst en natt, så länge man inte slår läger på någons tomt (synhåll från huset).
Därför blir jag förundrad när det står "camping förbjuden" på små skyltar här och där i vårt avlånga land. Eller när Gotlands kommun har bestämt att camping bara får ske på campingplats.
Rätta mig om jag har fel, men allemansrätten är väl lagstadgad i våra fri-och rättigheter? Grundlagsnivå, alltså. Och kommunala bestämmelser ligger på en betydligt lägre nivå.
I mitt huvud betyder det att kommuner kan tycka och dona hur de vill, för så länge grundlagen säger något annat så är det det som gäller.
Därför fortsätter jag glatt att campa. En natt, varhelst jag önskar. Givetvis släpper jag inte ut skrutt och skräp i naturen. Självklart ser jag till att inte störa andra. Aldrig skulle jag ställa mig på känsliga områden, som strandängar eller fågelhäcknibgsområden med vår husbil.
Vett och sunt förnuft hör till. Med rättigheter så fina som allemansrätten kommer en hel bunt med skyldigheter. De får man lov att respektera.
Men bara försök att jaga bort mig! Då hamnar vi i en livlig diskussion om fri- och rättigheter, det vill jag lova.
Det fick den unga kvinnan från Gotlands kommun erfara, då hon knackade på vår husbilsdörr en tidig morgon förra året...
Därför blir jag förundrad när det står "camping förbjuden" på små skyltar här och där i vårt avlånga land. Eller när Gotlands kommun har bestämt att camping bara får ske på campingplats.
Rätta mig om jag har fel, men allemansrätten är väl lagstadgad i våra fri-och rättigheter? Grundlagsnivå, alltså. Och kommunala bestämmelser ligger på en betydligt lägre nivå.
I mitt huvud betyder det att kommuner kan tycka och dona hur de vill, för så länge grundlagen säger något annat så är det det som gäller.
Därför fortsätter jag glatt att campa. En natt, varhelst jag önskar. Givetvis släpper jag inte ut skrutt och skräp i naturen. Självklart ser jag till att inte störa andra. Aldrig skulle jag ställa mig på känsliga områden, som strandängar eller fågelhäcknibgsområden med vår husbil.
Vett och sunt förnuft hör till. Med rättigheter så fina som allemansrätten kommer en hel bunt med skyldigheter. De får man lov att respektera.
Men bara försök att jaga bort mig! Då hamnar vi i en livlig diskussion om fri- och rättigheter, det vill jag lova.
Det fick den unga kvinnan från Gotlands kommun erfara, då hon knackade på vår husbilsdörr en tidig morgon förra året...
lördag 24 juli 2010
Hud som skydd?
Kroppens största organ är huden.
Det tycker jag är roligt!
Jag tänker liksom inte på huden som ett organ.
Men det är det ju förstås.
Väldigt mycket sker i huden, den har många funktioner.
Till exempel skyddar den mot väta och luftföroreningar.
Den andas och hjälper kroppen att reglera sin temperatur.
Vi kan också ta upp många ämnen genom huden - något som var bullshit för bara tio år sedan, men som nu har anammats även av läkemedelindustrin (Ozon och Ipren Gel och vad de nu heter).
Och så håller huden ihop allt det andra, så att andra organ inte trillar ut i tid och otid.
Kort sagt: Hud är händigt att ha.
Jag är dock inte helt nöjd med min.
För det första: Den är inte vattentät. När jag badar, läcker vatten in. Efter ett bad (speciellt i varmt vatten) kan jag pressa ut vatten ur huden i flera timmar, bara genom att nypa hårt i den.
För det andra: Den är torr. Det gör ont att duscha ibland, så knastertorr blir jag. Om jag oljar in mig innan dusch, förstår jag hur det är tänkt att det ska vara. Vattnet liksom rinner av kroppen. Det är skönt. Utan olja rinner vattnet mer in. Och efteråt får jag enorm klåda. Och eftersom jag är så snustorr, suger min hud upp allt möjligt från omgivningen. Golvvax, missfärgningar - allt fastnar på mig.
Jag har också en känsla av att den suger in avgaser när jag är i storstan. Den blir solkigt gråsvart och känns ofräsch.
Den är helt enkelt lite sekunda.
Tyvärr finns det ytterst få specialister som förstår sig på detta. Att gå till doktorn och säga de här sakerna skulle antagligen få mig inspärrad på hotell tre S (mentalsjukhuset i Växjö heter SSS, för er som inte känner till det). Alternativare förstår problemet, men vet inte vad jag ska göra mer än att smörja in mig ofta och hoppas att oljeätande ska smörja mig inifrån och ut.
Jag undrar jag...
Min enda återkommande dröm handlar också om hud.
Jag vaknar på morgonen och upptäcker att jag inte har någon hud. Allt syns; blodådror, hjärtat som pumpar, tarmarna som vrider sig... Min första tanke är att ingen får veta. Jag sätter på mig en läkarrock och går till jobbet/skolan. Hela tiden blåser den där rocken förstås upp, och jag har fullt sjå att hålla den nere. Oftast misslyckas jag, så att alla får se att jag inte har någon hud, och då skäms jag jättemycket. De runt omkring vill ofta skicka mig till sjukhus, men jag äschar bort dem och försöker sopa det hela under mattan.
I drömtydningarna lär jag mig att jag då ska stressa av och våga vara sårbar.
Men det är lite märkligt att huddrömmen återkommer, tycker jag allt. Det är en väldigt tydlig bild... Kanske är det detta min hud försöker åstadkomma IRL? Att göra mig mer sårbar och hudlös? Minska gränsen mellan mig och omvärlden?
Jag är inte säker på att jag uppskattar detta.
Som jag sa: Hud är händigt att ha.
Det håller folk åtminstone på en tums avstånd.
Det tycker jag är roligt!
Jag tänker liksom inte på huden som ett organ.
Men det är det ju förstås.
Väldigt mycket sker i huden, den har många funktioner.
Till exempel skyddar den mot väta och luftföroreningar.
Den andas och hjälper kroppen att reglera sin temperatur.
Vi kan också ta upp många ämnen genom huden - något som var bullshit för bara tio år sedan, men som nu har anammats även av läkemedelindustrin (Ozon och Ipren Gel och vad de nu heter).
Och så håller huden ihop allt det andra, så att andra organ inte trillar ut i tid och otid.
Kort sagt: Hud är händigt att ha.
Jag är dock inte helt nöjd med min.
För det första: Den är inte vattentät. När jag badar, läcker vatten in. Efter ett bad (speciellt i varmt vatten) kan jag pressa ut vatten ur huden i flera timmar, bara genom att nypa hårt i den.
För det andra: Den är torr. Det gör ont att duscha ibland, så knastertorr blir jag. Om jag oljar in mig innan dusch, förstår jag hur det är tänkt att det ska vara. Vattnet liksom rinner av kroppen. Det är skönt. Utan olja rinner vattnet mer in. Och efteråt får jag enorm klåda. Och eftersom jag är så snustorr, suger min hud upp allt möjligt från omgivningen. Golvvax, missfärgningar - allt fastnar på mig.
Jag har också en känsla av att den suger in avgaser när jag är i storstan. Den blir solkigt gråsvart och känns ofräsch.
Den är helt enkelt lite sekunda.
Tyvärr finns det ytterst få specialister som förstår sig på detta. Att gå till doktorn och säga de här sakerna skulle antagligen få mig inspärrad på hotell tre S (mentalsjukhuset i Växjö heter SSS, för er som inte känner till det). Alternativare förstår problemet, men vet inte vad jag ska göra mer än att smörja in mig ofta och hoppas att oljeätande ska smörja mig inifrån och ut.
Jag undrar jag...
Min enda återkommande dröm handlar också om hud.
Jag vaknar på morgonen och upptäcker att jag inte har någon hud. Allt syns; blodådror, hjärtat som pumpar, tarmarna som vrider sig... Min första tanke är att ingen får veta. Jag sätter på mig en läkarrock och går till jobbet/skolan. Hela tiden blåser den där rocken förstås upp, och jag har fullt sjå att hålla den nere. Oftast misslyckas jag, så att alla får se att jag inte har någon hud, och då skäms jag jättemycket. De runt omkring vill ofta skicka mig till sjukhus, men jag äschar bort dem och försöker sopa det hela under mattan.
I drömtydningarna lär jag mig att jag då ska stressa av och våga vara sårbar.
Men det är lite märkligt att huddrömmen återkommer, tycker jag allt. Det är en väldigt tydlig bild... Kanske är det detta min hud försöker åstadkomma IRL? Att göra mig mer sårbar och hudlös? Minska gränsen mellan mig och omvärlden?
Jag är inte säker på att jag uppskattar detta.
Som jag sa: Hud är händigt att ha.
Det håller folk åtminstone på en tums avstånd.
Morgonstund har guld...
Morgonen är underbar.
Solens strålar väcker liv i allt som var om inte dött, så i alla fall ganska sömnigt.
Det är fint!
Jag sträcker på mig, gäspar en liten gäsp och hoppar ur sängen, redo för att erövra en ny dag.
Ibland.
Men ibland vill jag inte veta av morgonen alls. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Dessa dagar får det gärna vara hällregn och dimma, så att man inte förväntas vara glad och alert.
Morgonen är alltid fylld av förväntningar.
Ibland känns det härligt och spännande.
Ibland är det ångest.
För många krav, för många möjliga besvikelser, för mycket ansträngning.
Sådana dagar funderar jag allvarlig på att göra något lagom förfärligt brott, så att jag blir inlåst på sisådär tre år. Då skulle jag ligga i min cell och läsa böcker, ta tag i tränandet på allvar samt studera till jurist eller arkitekt. Eller att bara åka och lämna barnen på dagis och skola, och sedan köra rakt mot bron i Malmö och bara köra och köra tills bensinen och pengarna tar slut.
Det här humöret brukar smyga sig på framemot kvällningen. Då drar jag mig för att gå och lägga mig, för det betyder ju att morgonen med alla krav kommer närmare. I stället tittar jag på filmer hela natten eller läser en bok. Och så knoppar jag in framemot fyra och får två timmars sömn. Då kan man ju inte förvänta sig att göra storverk, och morgonen blir betydligt mer kravlös.
Det finns nog mediciner mot sådant, men jag försöker i stället acceptera berg-och-dalbanan som är mitt liv. Det är ju sån jag är, det är bara att gilla läget.
Och lustigt nog är jag en hejjare på att kväva de där hopplöshetskänslorna. Jag bara tar i dubbelt så mycket, så att jag överraskar mig själv med fantastiska resultat och tänker: Vilken kämpe jag är! Och då blir jag glad. Och trött, så att jag går och lägger mig i tid nästa natt. Och vaknar pigg och alert, redo att ge mig i kast med den nya dagen.
Självreglerande.
Fint va?
Solens strålar väcker liv i allt som var om inte dött, så i alla fall ganska sömnigt.
Det är fint!
Jag sträcker på mig, gäspar en liten gäsp och hoppar ur sängen, redo för att erövra en ny dag.
Ibland.
Men ibland vill jag inte veta av morgonen alls. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Dessa dagar får det gärna vara hällregn och dimma, så att man inte förväntas vara glad och alert.
Morgonen är alltid fylld av förväntningar.
Ibland känns det härligt och spännande.
Ibland är det ångest.
För många krav, för många möjliga besvikelser, för mycket ansträngning.
Sådana dagar funderar jag allvarlig på att göra något lagom förfärligt brott, så att jag blir inlåst på sisådär tre år. Då skulle jag ligga i min cell och läsa böcker, ta tag i tränandet på allvar samt studera till jurist eller arkitekt. Eller att bara åka och lämna barnen på dagis och skola, och sedan köra rakt mot bron i Malmö och bara köra och köra tills bensinen och pengarna tar slut.
Det här humöret brukar smyga sig på framemot kvällningen. Då drar jag mig för att gå och lägga mig, för det betyder ju att morgonen med alla krav kommer närmare. I stället tittar jag på filmer hela natten eller läser en bok. Och så knoppar jag in framemot fyra och får två timmars sömn. Då kan man ju inte förvänta sig att göra storverk, och morgonen blir betydligt mer kravlös.
Det finns nog mediciner mot sådant, men jag försöker i stället acceptera berg-och-dalbanan som är mitt liv. Det är ju sån jag är, det är bara att gilla läget.
Och lustigt nog är jag en hejjare på att kväva de där hopplöshetskänslorna. Jag bara tar i dubbelt så mycket, så att jag överraskar mig själv med fantastiska resultat och tänker: Vilken kämpe jag är! Och då blir jag glad. Och trött, så att jag går och lägger mig i tid nästa natt. Och vaknar pigg och alert, redo att ge mig i kast med den nya dagen.
Självreglerande.
Fint va?
fredag 23 juli 2010
En enkel människa
Jag avundas dem: De enkla människorna.
De som harvar sin åker i 60 år med samma jämnmod.
De som kokar kaffe varje förmiddag klockan tio, för det har de alltid gjort.
De som tuffar på i samma tempo, nöjda med det de har.
Det vore härligt att vara sådan.
Att i lugn och ro leva sitt liv, helt obesvärad av rastlöshet och tristess.
På något sätt tror jag att det är höjden av lycka: Enkelhet och förnöjsamhet.
Inga bekymmer, man är lycklig var dag.
Hakuna Matata.
Visst är det så att viljan att förbättra är det som driver mänskligheten och världen till utveckling. På så sätt är det förstås en viktig kraft. Vi har lärt oss att värdesätta den, att värdesätta driv. Det är så vi som ras har kommit ifrån grottorna till där vi är idag.
Men är det egentligen viktigt med utveckling?
Är det inte bättre om man bara är nöjd med det man har?
För då behöver man ju inte förändra något.
Om man är lycklig, förnöjd.
Den ständiga jakten efter utveckling, efter mer och bättre, är också det som för oss till fördärvet. Därifrån kommer vinstintresse, tillväxtjakt och utnyttjandet av vår planet.
De saktmodiga skola besitta världen, står det i Bibeln.
Kanske menade man bara detta: De har allt de vill ha. De äger redan världen.
De som harvar sin åker i 60 år med samma jämnmod.
De som kokar kaffe varje förmiddag klockan tio, för det har de alltid gjort.
De som tuffar på i samma tempo, nöjda med det de har.
Det vore härligt att vara sådan.
Att i lugn och ro leva sitt liv, helt obesvärad av rastlöshet och tristess.
På något sätt tror jag att det är höjden av lycka: Enkelhet och förnöjsamhet.
Inga bekymmer, man är lycklig var dag.
Hakuna Matata.
Visst är det så att viljan att förbättra är det som driver mänskligheten och världen till utveckling. På så sätt är det förstås en viktig kraft. Vi har lärt oss att värdesätta den, att värdesätta driv. Det är så vi som ras har kommit ifrån grottorna till där vi är idag.
Men är det egentligen viktigt med utveckling?
Är det inte bättre om man bara är nöjd med det man har?
För då behöver man ju inte förändra något.
Om man är lycklig, förnöjd.
Den ständiga jakten efter utveckling, efter mer och bättre, är också det som för oss till fördärvet. Därifrån kommer vinstintresse, tillväxtjakt och utnyttjandet av vår planet.
De saktmodiga skola besitta världen, står det i Bibeln.
Kanske menade man bara detta: De har allt de vill ha. De äger redan världen.
Livets mening
Rätt ofta blir jag offer för svårmod.
Det känns som om jag inte finner min plats i livet, som om jag inte gör det jag är satt på den här planeten för.
Jag känner mig vilse.
Eftersom jag är rotlös, har jag ingenting att luta mig tillbaka på. Mitt föräldrahem är splittrat, föräldrarna utspridda över Sverige. Syskonen likaså. Makens föräldrar och syster har också spritt ut sig, och ingen av deras hem är vårt hem. Från Grythyttan till Australien...
Det finns ingenstans i världen som jag känner är hemma, så där på riktigt. Jag skapar mig hem - wherever I lay my hat - men det är inte riktigt samma sak. Möjligheten att flytta och börja om finns ju alltid, eftersom alla hemtrevliga platser liksom väger jämnt. Det saknas ankare, rötter, tradition, band. Jag kan lika gärna flytta som bo kvar, liksom.
Dessutom är jag rastlös. Det bästa som finns är projekt, nya idéer, när det händer något. Jag är inte förvaltningstypen, om vi säger så. Det bästa sättet att råda bot på detta, är att sätta sig i meningsfull sysselsättning. På så vis skapas en (inbillad) stabilitet, rutiner och vardagsrutor.
Är livets mening att jobba? Nja - men verka, kanske. Jag vill gärna göra någon form av insats i tillvaron. Det kan vara genom ett arbete, föreningsengagemang eller på annat sätt.
Rotlös, rastlös - tröstlös? Nej, inte riktigt. Men jag blir hemskt svart i sinnet när jag inte vet vad jag vill.
Jag ser mitt liv som ett vadställe över en fors. Det ligger stenar utspridda som man måste hoppa emellan. Vissa är torra och trygga, andra våta och hala. Hoppar man fel, så måste man antingen hoppa tillbaka och börja om, eller så riskerar man att dras med i forsens virvlande vatten. Varje gång man hoppar från en sten till en annan, suger det till i magen. Kommer jag att klara det eller inte? Är det ett bra val?
Just nu är jag mitt emellan stenar i livets fors på många områden.
Det är jobbigt för mig.
Mest för att det är ett så stort projekt att hoppa nu för tiden.
Barn, hus, make, jobb. Det är många saker att tänka på... Man kan inte bara hoppa lite på måfå som förr i världen. Alla måste kunna hoppa ihop.
Bilden av en hel familj som klamrar sig fast på en liten sten i en virvlande fors gör mig full i skratt. Bara tanken på hur svårt det blir att ta ett steg i någon riktning... För att inte tala om ett långt hopp!
Nå. En bild är en bild.
Verkligheten något annat.
Jag brukar mota bort svårmodet med att jobba.
Den här gången tänkte jag försöka något nytt: Jag ska låta änglarna visa mig vägen.
Så nu tänker jag sätta mig med korslagda ben och vänta.
På ett tecken, ett svar, en vägvisare.
Jag flytt int' i någon riktning utan hjälp från ovan.
Och ser ni mig inte mer, så väntar jag fortfarande...
Det känns som om jag inte finner min plats i livet, som om jag inte gör det jag är satt på den här planeten för.
Jag känner mig vilse.
Eftersom jag är rotlös, har jag ingenting att luta mig tillbaka på. Mitt föräldrahem är splittrat, föräldrarna utspridda över Sverige. Syskonen likaså. Makens föräldrar och syster har också spritt ut sig, och ingen av deras hem är vårt hem. Från Grythyttan till Australien...
Det finns ingenstans i världen som jag känner är hemma, så där på riktigt. Jag skapar mig hem - wherever I lay my hat - men det är inte riktigt samma sak. Möjligheten att flytta och börja om finns ju alltid, eftersom alla hemtrevliga platser liksom väger jämnt. Det saknas ankare, rötter, tradition, band. Jag kan lika gärna flytta som bo kvar, liksom.
Dessutom är jag rastlös. Det bästa som finns är projekt, nya idéer, när det händer något. Jag är inte förvaltningstypen, om vi säger så. Det bästa sättet att råda bot på detta, är att sätta sig i meningsfull sysselsättning. På så vis skapas en (inbillad) stabilitet, rutiner och vardagsrutor.
Är livets mening att jobba? Nja - men verka, kanske. Jag vill gärna göra någon form av insats i tillvaron. Det kan vara genom ett arbete, föreningsengagemang eller på annat sätt.
Rotlös, rastlös - tröstlös? Nej, inte riktigt. Men jag blir hemskt svart i sinnet när jag inte vet vad jag vill.
Jag ser mitt liv som ett vadställe över en fors. Det ligger stenar utspridda som man måste hoppa emellan. Vissa är torra och trygga, andra våta och hala. Hoppar man fel, så måste man antingen hoppa tillbaka och börja om, eller så riskerar man att dras med i forsens virvlande vatten. Varje gång man hoppar från en sten till en annan, suger det till i magen. Kommer jag att klara det eller inte? Är det ett bra val?
Just nu är jag mitt emellan stenar i livets fors på många områden.
Det är jobbigt för mig.
Mest för att det är ett så stort projekt att hoppa nu för tiden.
Barn, hus, make, jobb. Det är många saker att tänka på... Man kan inte bara hoppa lite på måfå som förr i världen. Alla måste kunna hoppa ihop.
Bilden av en hel familj som klamrar sig fast på en liten sten i en virvlande fors gör mig full i skratt. Bara tanken på hur svårt det blir att ta ett steg i någon riktning... För att inte tala om ett långt hopp!
Nå. En bild är en bild.
Verkligheten något annat.
Jag brukar mota bort svårmodet med att jobba.
Den här gången tänkte jag försöka något nytt: Jag ska låta änglarna visa mig vägen.
Så nu tänker jag sätta mig med korslagda ben och vänta.
På ett tecken, ett svar, en vägvisare.
Jag flytt int' i någon riktning utan hjälp från ovan.
Och ser ni mig inte mer, så väntar jag fortfarande...
torsdag 22 juli 2010
Östersjön behöver verkligen räddas!
Jag menar: Man ser det själv. Den som nu lyckas blunda för algblomning, torskdöd och tvekönade fiskar, kan väl ändå använda sin egen erfarenhet?
Jag är uppvuxen i Nynäshamn. Vi badade på många olika stränder längs kusten. Förra året tog jag med familjen till en av dessa. Jag blev förskräckt: Den var förskräcklig! Sandstranden fanns kvar på land, men i vattnet var det helt igenväxt. Alger, tång, äckligt slebb... Och vattnet var jättekonstigt; stod still och luktade illa. I en havsvik?! Blandade pluttar simmade omkring i vattnet och det hela var riktigt otäckt.
Det har alltså hänt på ca tjugo år!
Från en frisk havsvik med sandbotten, friska vågor och fint vatten till en sumpig göl.
På Gotland, har stranden nedanför mammas stuga också förfallit. Det blåser in allt mer släke (ruttnande växtdelar) allt tidigare på året. Algblomningen ska vi bara inte tala om...
Och jag tänker: Hur svårt kan det vara? Är det nio länder som gränsar till Östersjön? Nio hyfsat civiliserade länder, med ganska god ekonomi. Varför kan man inte bara komma överens och ta krafttag?
Inte vet jag vad som krävs. Mer reningsverk på andra sidan sjön, mindre konstgödsel i allt jordbruk, renare förbränningsutsläpp? Jag menar, vi sitter ju med facit! Alla vet hur man ska få sjön att repa sig.
MEN SÅ GÖR DET DÅ!
Östersjön är livet för dessa nio nationer, eller åtminstone halva dessa länder. Mat, natur, kultur, historia - havet har så många värden!
Vi måste vårda detta lilla innanhav innan det är för sent!
Jag är uppvuxen i Nynäshamn. Vi badade på många olika stränder längs kusten. Förra året tog jag med familjen till en av dessa. Jag blev förskräckt: Den var förskräcklig! Sandstranden fanns kvar på land, men i vattnet var det helt igenväxt. Alger, tång, äckligt slebb... Och vattnet var jättekonstigt; stod still och luktade illa. I en havsvik?! Blandade pluttar simmade omkring i vattnet och det hela var riktigt otäckt.
Det har alltså hänt på ca tjugo år!
Från en frisk havsvik med sandbotten, friska vågor och fint vatten till en sumpig göl.
På Gotland, har stranden nedanför mammas stuga också förfallit. Det blåser in allt mer släke (ruttnande växtdelar) allt tidigare på året. Algblomningen ska vi bara inte tala om...
Och jag tänker: Hur svårt kan det vara? Är det nio länder som gränsar till Östersjön? Nio hyfsat civiliserade länder, med ganska god ekonomi. Varför kan man inte bara komma överens och ta krafttag?
Inte vet jag vad som krävs. Mer reningsverk på andra sidan sjön, mindre konstgödsel i allt jordbruk, renare förbränningsutsläpp? Jag menar, vi sitter ju med facit! Alla vet hur man ska få sjön att repa sig.
MEN SÅ GÖR DET DÅ!
Östersjön är livet för dessa nio nationer, eller åtminstone halva dessa länder. Mat, natur, kultur, historia - havet har så många värden!
Vi måste vårda detta lilla innanhav innan det är för sent!
Jobbsökarträsket
Jag gillar att söka jobb. Det är liksom lite skönt att lista sina företräden. "Det har jag läst, det har jag gjort, det här kan jag, sådan är jag. Att skriva en ansökan - eller personligt brev, som det kallas nu - och putsa upp sin CV är trevligt.
Så enkelt och skönt det hade varit om det var allt!
Bara skicka och vänta på svar.
Men nej då.
Idag ska man alltid ansöka via företagens/rekryteringsfirmornas/organisationernas egen webbansökningstjänst. Varför det heter tjänst, har jag inte listat ut än.
För det är hysteriskt krångligt.
Vän av ordning tycker ju att de allihop kunde länka till samma databas, så att man som arbetssökande bara behövde registrera sin CV en gång. Men så går det inte till. Varje sådan sajt har ett eget system.
Man ska skriva in personuppgifter och klicka spara. Informationen bearbetas i 30 sekunder till en minut.
Sedan registrera alla utbildningar, årtal, plats, innehåll, inriktning och övrigt. Klicka spara och vänta för varje tillagd utbildning och vänta 30 sekunder.
Därefter kommer anställningarna. Arbetsgivare, årtal, titel, tjänsteomfattning, arbetsuppgifter. Ibland finns det käcka rullister med valalternativ, som inte alls passar. För varje detalj: Klicka spara och vänta.
Sedan kommer kunskaper och färdigheter. Språk: Svenska. Klick: Spara, vänta. Nivå: Flytande. Klick: Spara, vänta...
Samma sak med datorkunskaper, körkort, föreningsengagemang...
Det kan lätt ta 40 minuter att klicka sig igenom själva CV-delen.
Därefter kommer man till:
"Här kan du ladda upp din CV och ditt personliga brev".
VA?
Kunde man inte fått göra det direkt?
Men det går inte att fuska (jag har försökt).
Så tidskrävande som detta är, så undrar jag om det finns en lömsk plan bakom. Ett sorts naturligt urval. De mest tålmodiga och engagerade kämpar sig igenom, resten ger upp.
För annars vet jag inte anledningen. Kan det vara för att folk inte kan skriva begripliga CV:n? För i så fall tycker jag att kan man inte skriva CV, så kanske man inte ska ha jobbet.
Så enkelt och skönt det hade varit om det var allt!
Bara skicka och vänta på svar.
Men nej då.
Idag ska man alltid ansöka via företagens/rekryteringsfirmornas/organisationernas egen webbansökningstjänst. Varför det heter tjänst, har jag inte listat ut än.
För det är hysteriskt krångligt.
Vän av ordning tycker ju att de allihop kunde länka till samma databas, så att man som arbetssökande bara behövde registrera sin CV en gång. Men så går det inte till. Varje sådan sajt har ett eget system.
Man ska skriva in personuppgifter och klicka spara. Informationen bearbetas i 30 sekunder till en minut.
Sedan registrera alla utbildningar, årtal, plats, innehåll, inriktning och övrigt. Klicka spara och vänta för varje tillagd utbildning och vänta 30 sekunder.
Därefter kommer anställningarna. Arbetsgivare, årtal, titel, tjänsteomfattning, arbetsuppgifter. Ibland finns det käcka rullister med valalternativ, som inte alls passar. För varje detalj: Klicka spara och vänta.
Sedan kommer kunskaper och färdigheter. Språk: Svenska. Klick: Spara, vänta. Nivå: Flytande. Klick: Spara, vänta...
Samma sak med datorkunskaper, körkort, föreningsengagemang...
Det kan lätt ta 40 minuter att klicka sig igenom själva CV-delen.
Därefter kommer man till:
"Här kan du ladda upp din CV och ditt personliga brev".
VA?
Kunde man inte fått göra det direkt?
Men det går inte att fuska (jag har försökt).
Så tidskrävande som detta är, så undrar jag om det finns en lömsk plan bakom. Ett sorts naturligt urval. De mest tålmodiga och engagerade kämpar sig igenom, resten ger upp.
För annars vet jag inte anledningen. Kan det vara för att folk inte kan skriva begripliga CV:n? För i så fall tycker jag att kan man inte skriva CV, så kanske man inte ska ha jobbet.
onsdag 21 juli 2010
Barns namn säger en hel del - om föräldrarna!
Jag tycker mig skönja ett mönster för namngivning av barn.
Inga generaliseringar som inte har avvikelser förstås... Här är i alla fall mina iakttagelser.
Traditionalister ger sina barn "gamla" namn, namn som redan finns i släkten.
Emma, Karin, Anna, Gunnar, Agnes, Erik - traditionella namn som funnits i Sverige länge, länge. De klingar lingon och mjölk, frodiga bondmoror med halm i håret och älgjakt.
Föräldrar som vill upp sig i världen ger sina barn kunga- och drottningnamn.
William, Margareta, Kristina, Filip, Carl... Här hittar vi alltså uppkomlingar och strebrar. :)
I arbetarklass hittar vi dels krusidulliga namn (Wynona, Jasmina, Veronyka, Maximilan), dels grupptillhörighetsnamn/modenamn (Glenn, Isak, Pontus, Ida, Emma, Teo).
Det handlar alltså antingen om att ingå i en grupp tydligt eller att stå ut som lite förmer i densamma.
De konstnärliga och kreativa hittar på ovanliga namn - Thea, Tindra, Dante, Love - eller gör riktigt udda val som Esmeralda, Beata, Moses, Astrid, Reginald.
Somliga människor är så oerhört kreativa att de hittar på egna namn. Russin, Staketa, Klumpen - som de försöker registrera. Jag vet inte vad jag ska kalla dem.
Intellektuella tenderar att vara traditionalister eller strebrar (se ovan). Utöver dessa finner vi här också stadiga namn som Matilda, fjärilslätta namn som Felicia och namn som passar för advokat- eller läkarkarriärer som Christer.
I lägre arbetarklass finner vi Rasmus, Kevin, Elvis, Cassandra och Liam. De brukar ibland benämnas som de nya Y-namnen (se tidigare blogginlägg), rätt eller fel.
Sedan finns subkulturerna. De kristna väljer ju gärna bibliska namn (Sara, Sofia, Magdalena, Adam, Isak, Jesus i somliga språk). Somliga envisas med att namnge alla sina barn på samma begynnelsebokstav. Jag har tydligen en avliden släkting som ägnade sitt liv åt att komma på namn på E, eftersom alla hennes sju barn skulle heta tre egna namn på E. (Varför? Vill man betona familjebanden ännu mer än efternamnet? Är familjen viktigare än individualiteten? Detta fenomen kommer jag aldrig att förstå.)
Egentligen är det märkligt hur det kan vara så tydligt, tycker jag.
Är vi så lätta att stoppa in i fack? Eller inbillar jag mig alltihop?
Inga generaliseringar som inte har avvikelser förstås... Här är i alla fall mina iakttagelser.
Traditionalister ger sina barn "gamla" namn, namn som redan finns i släkten.
Emma, Karin, Anna, Gunnar, Agnes, Erik - traditionella namn som funnits i Sverige länge, länge. De klingar lingon och mjölk, frodiga bondmoror med halm i håret och älgjakt.
Föräldrar som vill upp sig i världen ger sina barn kunga- och drottningnamn.
William, Margareta, Kristina, Filip, Carl... Här hittar vi alltså uppkomlingar och strebrar. :)
I arbetarklass hittar vi dels krusidulliga namn (Wynona, Jasmina, Veronyka, Maximilan), dels grupptillhörighetsnamn/modenamn (Glenn, Isak, Pontus, Ida, Emma, Teo).
Det handlar alltså antingen om att ingå i en grupp tydligt eller att stå ut som lite förmer i densamma.
De konstnärliga och kreativa hittar på ovanliga namn - Thea, Tindra, Dante, Love - eller gör riktigt udda val som Esmeralda, Beata, Moses, Astrid, Reginald.
Somliga människor är så oerhört kreativa att de hittar på egna namn. Russin, Staketa, Klumpen - som de försöker registrera. Jag vet inte vad jag ska kalla dem.
Intellektuella tenderar att vara traditionalister eller strebrar (se ovan). Utöver dessa finner vi här också stadiga namn som Matilda, fjärilslätta namn som Felicia och namn som passar för advokat- eller läkarkarriärer som Christer.
I lägre arbetarklass finner vi Rasmus, Kevin, Elvis, Cassandra och Liam. De brukar ibland benämnas som de nya Y-namnen (se tidigare blogginlägg), rätt eller fel.
Sedan finns subkulturerna. De kristna väljer ju gärna bibliska namn (Sara, Sofia, Magdalena, Adam, Isak, Jesus i somliga språk). Somliga envisas med att namnge alla sina barn på samma begynnelsebokstav. Jag har tydligen en avliden släkting som ägnade sitt liv åt att komma på namn på E, eftersom alla hennes sju barn skulle heta tre egna namn på E. (Varför? Vill man betona familjebanden ännu mer än efternamnet? Är familjen viktigare än individualiteten? Detta fenomen kommer jag aldrig att förstå.)
Egentligen är det märkligt hur det kan vara så tydligt, tycker jag.
Är vi så lätta att stoppa in i fack? Eller inbillar jag mig alltihop?
Hjärnkapacitet
Våra hjärnor är fantastiska. Vilken kapacitet vi har att undersöka, smälta, ordna och komma ihåg information! Den verkar nästan outsinlig.
I min hjärna finns t ex tusentals låttexter. Sånger jag varken har hört eller sjungit på 30 år kommer ut ibland, fullständiga med melodi och allt. Hur kan det gå till? Förunderligt...
Man kan ju fråga sig varför hjärnan lagrar låttexten till ett späx som spelades 1991. Vad ska jag med det till? Svaret är: För att den kan. Hjärnan har en så otrolig minneskapacitet att den aldrig behöver rensa. Som när man har köpt en ny dator, ni vet, och man tycker att man aldrig behöver slänga ett enda dokument.
Däremot behövs ett mappsystem, ett ordentligt uppmärkt arkiv, för att det inte ska bli för rörigt. När man inte minns är det för att man inte hittar rätt mapp. Informationen finns där, men vägen dit är grumlig. Kanske sorterade vi låten på "Niklas", som sjöng den,i stället för "Späxet Dracula" så att det därför blir klurigt att hitta.
Kanske blir det med åldern mer och mer oordning. Dels för att vi stressar när vi sorterar in, dels för att vårt mappsystem inte är anpassat för alla nymodigheter i vår föränderliga värld. Det blir mer och mer saker som bara ligger i högar, inte har någon arkivlåda, så att man inte hittar saker och ting. Då blir vi vimsiga och så småningom senila.
Men det där med att vi bara använder fyra procent av vår hjärna, det tror jag är en sanning med modifikation. Vi använder kanske 4 procent i varje ögonblick, men de varierar. Hela hjärnan används givetvis! Annars skulle den inte vara så stor och komplex. Kroppen avvecklar organ som inte används.
Jag tror vår kapacitet är i stort sett oändlig.
Ett Universum inuti.
Det gäller bara att våga sig ut på rymdresor...
I min hjärna finns t ex tusentals låttexter. Sånger jag varken har hört eller sjungit på 30 år kommer ut ibland, fullständiga med melodi och allt. Hur kan det gå till? Förunderligt...
Man kan ju fråga sig varför hjärnan lagrar låttexten till ett späx som spelades 1991. Vad ska jag med det till? Svaret är: För att den kan. Hjärnan har en så otrolig minneskapacitet att den aldrig behöver rensa. Som när man har köpt en ny dator, ni vet, och man tycker att man aldrig behöver slänga ett enda dokument.
Däremot behövs ett mappsystem, ett ordentligt uppmärkt arkiv, för att det inte ska bli för rörigt. När man inte minns är det för att man inte hittar rätt mapp. Informationen finns där, men vägen dit är grumlig. Kanske sorterade vi låten på "Niklas", som sjöng den,i stället för "Späxet Dracula" så att det därför blir klurigt att hitta.
Kanske blir det med åldern mer och mer oordning. Dels för att vi stressar när vi sorterar in, dels för att vårt mappsystem inte är anpassat för alla nymodigheter i vår föränderliga värld. Det blir mer och mer saker som bara ligger i högar, inte har någon arkivlåda, så att man inte hittar saker och ting. Då blir vi vimsiga och så småningom senila.
Men det där med att vi bara använder fyra procent av vår hjärna, det tror jag är en sanning med modifikation. Vi använder kanske 4 procent i varje ögonblick, men de varierar. Hela hjärnan används givetvis! Annars skulle den inte vara så stor och komplex. Kroppen avvecklar organ som inte används.
Jag tror vår kapacitet är i stort sett oändlig.
Ett Universum inuti.
Det gäller bara att våga sig ut på rymdresor...
tisdag 20 juli 2010
Brännande sol
När jag var ung, kunde man sola en hel dag.
Fastän jag var ljushyad och lätt blev bränd, gick det ganska bra. Solskyddskräm hade jag aldrig hört talas om. Om jag någon gång blev röd, satte jag på mig en tröja.
Jag brukade ligga och lapa sol i flera timmar varje dag. Läste bok, löste korsord, skrev brev, sov en stund... Då och då hoppade jag i och badade. Ibland låg jag i vågskvalpet vid strandkanten och solade. Det tog bättre där.
Idag klarar jag ungefär två timmar i solen. Sedan är det ömt i huden. Det blir också rött på ett annat sätt; svidande och svullet. Det känns inte sunt.
Något har helt klart hänt med solens strålning. Troligtvis är det ozonskiktet som är förtunnat.
Våra barn växer upp med solskyddsfaktor 30 och UV-dräkter.
Det går helt klart åt fel håll...
Fastän jag var ljushyad och lätt blev bränd, gick det ganska bra. Solskyddskräm hade jag aldrig hört talas om. Om jag någon gång blev röd, satte jag på mig en tröja.
Jag brukade ligga och lapa sol i flera timmar varje dag. Läste bok, löste korsord, skrev brev, sov en stund... Då och då hoppade jag i och badade. Ibland låg jag i vågskvalpet vid strandkanten och solade. Det tog bättre där.
Idag klarar jag ungefär två timmar i solen. Sedan är det ömt i huden. Det blir också rött på ett annat sätt; svidande och svullet. Det känns inte sunt.
Något har helt klart hänt med solens strålning. Troligtvis är det ozonskiktet som är förtunnat.
Våra barn växer upp med solskyddsfaktor 30 och UV-dräkter.
Det går helt klart åt fel håll...
Universaltips för föräldrar
När det gäller barnuppfostran finns det en viktig sak att komma ihåg: Dina barn ser världen genom dina ögon. Det du tycker och känner och säger snappar de upp som sanningar (till en början).
Därför bör man fundera på vad man vill förmedla till sina barn.
Ta nattning, till exempel.
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att barnen kommer i säng tidigt. Dels för deras skull - barn behöver MYCKET sömn för att utvecklas och må bra, dels för oss vuxna. Därför lade jag tidigt upp det som en ynnest att få gå och sova. "Snart ska du få lägga dig, åh så skööönt!" Barnet log och längtade, somnade sedan lätt.
Om man som förälder oroar sig, blir barnet oroligt. Om man blir arg för att barnet inte sover, blir barnet ännu mer övertygat om att något är fel. Fyller du luften med ångest så blir nattningen en pärs.
Samma sak med inskolning på dagis. Jag berättade för mina barn om dagis som ett ställe där barn kan träffas och leka, där de vuxna ordnar roliga saker och aldrig blir trötta. "Det ska bli så kul för dig att få börja i höst!" Båda barnen längtade till dagisstarten och behövde inte ens skolas in. De bara gick in och lekte, helt ointresserade av mig. Hur skönt som helst.
Om jag i stället hade sagt "Mamma ska iväg och jobba nu, och då måste du vara här. Gråt inte nu, jag kommer tillbaka" så hade det givetvis gått åt fanders. Iväg - vart åker mamma utan mig? Måste stanna här - jag vill inte! Gråta, borde jag göra det, vad är det här för hemskt ställe? Komma tillbaka, ska hon lämna mig?
Det blir för mycket som hänger i luften för barnet, vilket skapar oro.
De ser världen genom oss. Vi kan låta dem känna att världen är ett tryggt ställe där alla bryr sig om dem.
Det är inte svårt.
Därför bör man fundera på vad man vill förmedla till sina barn.
Ta nattning, till exempel.
Jag har alltid tyckt att det är viktigt att barnen kommer i säng tidigt. Dels för deras skull - barn behöver MYCKET sömn för att utvecklas och må bra, dels för oss vuxna. Därför lade jag tidigt upp det som en ynnest att få gå och sova. "Snart ska du få lägga dig, åh så skööönt!" Barnet log och längtade, somnade sedan lätt.
Om man som förälder oroar sig, blir barnet oroligt. Om man blir arg för att barnet inte sover, blir barnet ännu mer övertygat om att något är fel. Fyller du luften med ångest så blir nattningen en pärs.
Samma sak med inskolning på dagis. Jag berättade för mina barn om dagis som ett ställe där barn kan träffas och leka, där de vuxna ordnar roliga saker och aldrig blir trötta. "Det ska bli så kul för dig att få börja i höst!" Båda barnen längtade till dagisstarten och behövde inte ens skolas in. De bara gick in och lekte, helt ointresserade av mig. Hur skönt som helst.
Om jag i stället hade sagt "Mamma ska iväg och jobba nu, och då måste du vara här. Gråt inte nu, jag kommer tillbaka" så hade det givetvis gått åt fanders. Iväg - vart åker mamma utan mig? Måste stanna här - jag vill inte! Gråta, borde jag göra det, vad är det här för hemskt ställe? Komma tillbaka, ska hon lämna mig?
Det blir för mycket som hänger i luften för barnet, vilket skapar oro.
De ser världen genom oss. Vi kan låta dem känna att världen är ett tryggt ställe där alla bryr sig om dem.
Det är inte svårt.
måndag 19 juli 2010
En varmblodig människa?
Jag måste erkänna en sak: Jag är inte fullt mänsklig. Som sådan ska man nämligen vara varmblodig och kroppen ska då kunna självreglera sin värme.
Det kan inte jag.
Kyla klarar jag hyfsat (utom perifera kroppsdelar som fötter och händer), men värme... Jag tål den inte, inte alls.
Av någon anledning svettas jag inte så mycket som jag borde. Jag kokar därför så fort det blir varmare än 23 grader utomhus. Min hjärna blir seg, min kropp långsam, jag blir ilsken och får ränneskita.
Springbajs! Hur praktiskt är det, när kroppen borde behålla varje uns av vätska?
Sommartid ligger jag därför lämpligast i skuggan, alternativt i vatten.
Min dotter har tyvärr ärvt denna oförmåga. Hon lider svårt av värme och måste alltid utrustas med blöt hatt, blöt långärmad tunika samt badring, eftersom hon plumsar i vatten så fort hon ser det. På Mallorca hängde hon i poolen oavbrutet. Bokstavligen. Hon låg i vattnet och dinglade med benen från sin simring timmar i sträck.
Jag vet hur hon har det och lider med henne.
Det gäller att hålla sig nedkyld på alla sätt. Alltid blöta ned sig innan man går ut i solen, alltid ha dricka med och alltid leta skugga. Att sommartid bli för kall existerar inte.
Så, jag är rädd att jag och Dottern är växelvarma.
En hittills okänd art ödlemänniskor, som var här låångt innan TV-serien V...
Det kan inte jag.
Kyla klarar jag hyfsat (utom perifera kroppsdelar som fötter och händer), men värme... Jag tål den inte, inte alls.
Av någon anledning svettas jag inte så mycket som jag borde. Jag kokar därför så fort det blir varmare än 23 grader utomhus. Min hjärna blir seg, min kropp långsam, jag blir ilsken och får ränneskita.
Springbajs! Hur praktiskt är det, när kroppen borde behålla varje uns av vätska?
Sommartid ligger jag därför lämpligast i skuggan, alternativt i vatten.
Min dotter har tyvärr ärvt denna oförmåga. Hon lider svårt av värme och måste alltid utrustas med blöt hatt, blöt långärmad tunika samt badring, eftersom hon plumsar i vatten så fort hon ser det. På Mallorca hängde hon i poolen oavbrutet. Bokstavligen. Hon låg i vattnet och dinglade med benen från sin simring timmar i sträck.
Jag vet hur hon har det och lider med henne.
Det gäller att hålla sig nedkyld på alla sätt. Alltid blöta ned sig innan man går ut i solen, alltid ha dricka med och alltid leta skugga. Att sommartid bli för kall existerar inte.
Så, jag är rädd att jag och Dottern är växelvarma.
En hittills okänd art ödlemänniskor, som var här låångt innan TV-serien V...
Svensk sommar
Sommar innebär uteliv. Så mycket som möjligt ska göras ute. Äta - helst både frukost, lunch och middag, träna, umgås, diska och sova.
Det spelar knappt någon roll vilket väder eller temperatur, ut ska vi. Om det så innebär ylletröja, så ska det grillas och ätas ute. Vi ligger och solar med stela kroppar och pytteskinn. "Rör på er barn, så ni inte fryser" ropar vi entusiastiskt på utflykten.
Moln är bara tillfälliga motgångar, regn bra för potatisen. Positiv attityd och raggsockor fungerar i alla väder.
Så fort solen lyser åker vi till stranden och lever badliv. Då står vi ut med sand i håret och maten, iglar i sjön och odrägliga badgrannar. Bara för att upptäcka att benen domnar när vi går ut i vattnet och att det gör ont efter 10 sekunder när celldöden i smalbenen börjar.
Och om det blir varmt, så där på riktigt, då lamslås hela Sverige. Plötsligt blir vi sådär mañana mañana som i Sydeuropa. Hälften klagar över hettan och den andra hälften badar och solar maniskt, för att insupa sommarens alla sekunder.
I september går vi in igen. Då är solbrännan redan ett minne blott och resterna flagnar från axlarna. Vi kryper upp i soffan och knäpper på TV:n och tänder ljus, trots att det är precis lika varmt och ljust som i juni. För i september är det höst och då höstruskmyser vi.
Traditioner och årstider ska respekteras.
Även om klimatet inte gör det...
Det spelar knappt någon roll vilket väder eller temperatur, ut ska vi. Om det så innebär ylletröja, så ska det grillas och ätas ute. Vi ligger och solar med stela kroppar och pytteskinn. "Rör på er barn, så ni inte fryser" ropar vi entusiastiskt på utflykten.
Moln är bara tillfälliga motgångar, regn bra för potatisen. Positiv attityd och raggsockor fungerar i alla väder.
Så fort solen lyser åker vi till stranden och lever badliv. Då står vi ut med sand i håret och maten, iglar i sjön och odrägliga badgrannar. Bara för att upptäcka att benen domnar när vi går ut i vattnet och att det gör ont efter 10 sekunder när celldöden i smalbenen börjar.
Och om det blir varmt, så där på riktigt, då lamslås hela Sverige. Plötsligt blir vi sådär mañana mañana som i Sydeuropa. Hälften klagar över hettan och den andra hälften badar och solar maniskt, för att insupa sommarens alla sekunder.
I september går vi in igen. Då är solbrännan redan ett minne blott och resterna flagnar från axlarna. Vi kryper upp i soffan och knäpper på TV:n och tänder ljus, trots att det är precis lika varmt och ljust som i juni. För i september är det höst och då höstruskmyser vi.
Traditioner och årstider ska respekteras.
Även om klimatet inte gör det...
söndag 18 juli 2010
Kartor och badhuvuden
På vår fina bilkarta finns många händiga symboler. En av dessa är Badhuvudet, som markerar badplats.
Efter att ha åkt runt i Sverige med denna karta som guide, kan jag konstatera följande:
1 Badhuvudenas placering är inte helt exakt.
2 Det är oklart vad som definierar badplats.
Vi siktar gärna på badplatser när vi är ute med husbilen. Där kan badfanatikerna (jag och båda barnen) få sig både morgon- och kvällsdopp. Det finns ofta toaletter man kan använda, så man slipper fylla på sin egen bajslåda i husbilen. Dessutom smakar grillbränt kött bättre med havsutsikt.
När man har snurrat runt på kostigar i trettio minuter på jakt efter det eftertraktade Badhuvudet vid Källviken, bara för att upptäcka att det är en sjösättningsplats för båtar, då blir man missnöjd. När Badhuvudet i Vita sand visade sig vara en fullfjädrad camping (hu!) med parkeringsavgift och tidsbegränsning på tre timmar, blir man gramse.
Finns det ingen regel för vad som betecknar badstrand? Räcker det att man kommer i vattnet? Finns det inga som helst krav? Och vem ritar in dem, sker detta lite på måfå?
Jag tror jag ska skriva till kartboksförlaget och erbjuda mig att revidera deras Badhuvuden. Åtminstone i södra Sverige. Kanske införa något käckt poängsystem, för botten, parkeringsmöjligheter och övriga faciliteter.
Någon ordning får det vara.
Vi vill ju inte bli tvungna att stå på camping.
Efter att ha åkt runt i Sverige med denna karta som guide, kan jag konstatera följande:
1 Badhuvudenas placering är inte helt exakt.
2 Det är oklart vad som definierar badplats.
Vi siktar gärna på badplatser när vi är ute med husbilen. Där kan badfanatikerna (jag och båda barnen) få sig både morgon- och kvällsdopp. Det finns ofta toaletter man kan använda, så man slipper fylla på sin egen bajslåda i husbilen. Dessutom smakar grillbränt kött bättre med havsutsikt.
När man har snurrat runt på kostigar i trettio minuter på jakt efter det eftertraktade Badhuvudet vid Källviken, bara för att upptäcka att det är en sjösättningsplats för båtar, då blir man missnöjd. När Badhuvudet i Vita sand visade sig vara en fullfjädrad camping (hu!) med parkeringsavgift och tidsbegränsning på tre timmar, blir man gramse.
Finns det ingen regel för vad som betecknar badstrand? Räcker det att man kommer i vattnet? Finns det inga som helst krav? Och vem ritar in dem, sker detta lite på måfå?
Jag tror jag ska skriva till kartboksförlaget och erbjuda mig att revidera deras Badhuvuden. Åtminstone i södra Sverige. Kanske införa något käckt poängsystem, för botten, parkeringsmöjligheter och övriga faciliteter.
Någon ordning får det vara.
Vi vill ju inte bli tvungna att stå på camping.
Okunnigt eller träffsäkert?
Det är roligt att blogga.
Bland det roligaste jag har gjort!
Det bästa är att jag får tycka vad jag vill, utan censur.
Min blogg, mina åsikter, mitt liv.
Ingen redaktör som oroar sig över säljsiffror, ingen förskrämd chef som inte vågar ta ut svängarna.
När jag skriver något tillspetsat reagerar folk. Oftast de som inte håller med och de som tycker likadant. Svart eller vitt, antingen eller. Mittemellantyckarna hör inte av sig. När jag får några positiva kommentarer och en arg, vet jag att jag har beskrivit något som fler än jag har upplevt. Den arge tycker att jag är dum, de övriga att jag slagit huvudet på spiken. Det är kul.
I den här bloggen tycker jag en massa saker. Det innebär att jag inte gör anspråk på att formulera någon slags objektiva sanningar. Det är kåserier, betraktelser, överdrifter och debattinlägg. Kanske någon tänker till. Och någon annan tänker från. Vilket som är bra.
Världen vore urtråkig om alla tyckte likadant!
Och någon mellanmjölksblogg har jag aldrig siktat på... :)
Bland det roligaste jag har gjort!
Det bästa är att jag får tycka vad jag vill, utan censur.
Min blogg, mina åsikter, mitt liv.
Ingen redaktör som oroar sig över säljsiffror, ingen förskrämd chef som inte vågar ta ut svängarna.
När jag skriver något tillspetsat reagerar folk. Oftast de som inte håller med och de som tycker likadant. Svart eller vitt, antingen eller. Mittemellantyckarna hör inte av sig. När jag får några positiva kommentarer och en arg, vet jag att jag har beskrivit något som fler än jag har upplevt. Den arge tycker att jag är dum, de övriga att jag slagit huvudet på spiken. Det är kul.
I den här bloggen tycker jag en massa saker. Det innebär att jag inte gör anspråk på att formulera någon slags objektiva sanningar. Det är kåserier, betraktelser, överdrifter och debattinlägg. Kanske någon tänker till. Och någon annan tänker från. Vilket som är bra.
Världen vore urtråkig om alla tyckte likadant!
Och någon mellanmjölksblogg har jag aldrig siktat på... :)
lördag 17 juli 2010
Motorcyklar - modern ättestupa?
Det är nästan bara fyrtiotalister som kör motorcykel. Så är det.
När jag var ung tyckte jag att MC var supertufft. Jag drömde om att susa fram på vägarna med vinden i håret.
Sedan blev jag vuxen och tyckte att det var opraktiskt. Inte kan man få med sig särskilt mycket, det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren och det där med vinden i håret gick ju fetbort när det blev hjälmtvång.
Men fyrtiotalisterna drömmer på. De hamnar i pensionsåldern och får plötsligt en längtan till två hjul. Så köper gubben en stor hoj till sig och en mindre till frugan, och så ger de sig ut och kör. Ingen av dem har kört motorcykel på femtio år - om ens någonsin - men de fick MC-kort automatiskt på sina gamla körkort. Upp och iväg! Gubben lutar modigt framåt och frugan vinglar strax efter.
De är totalt livsfarliga.
Plötsligt trotsar de livet och ser döden i vitögat med sina glasögonbeklädda med begynnande starr. De kan inte köra, har halvdålig balans och är inte så starka som de tror (och önskar).
Ja kära nån.
De eviga tonåringarna vägrar bli gamla.
Men för all del: Låt dem köra ihjäl sig.
Bara de gör det ordentligt. Inga halvmessyrer som kostar dyra skattepengar att lappa ihop.
När jag var ung tyckte jag att MC var supertufft. Jag drömde om att susa fram på vägarna med vinden i håret.
Sedan blev jag vuxen och tyckte att det var opraktiskt. Inte kan man få med sig särskilt mycket, det är för kallt på vintern och för varmt på sommaren och det där med vinden i håret gick ju fetbort när det blev hjälmtvång.
Men fyrtiotalisterna drömmer på. De hamnar i pensionsåldern och får plötsligt en längtan till två hjul. Så köper gubben en stor hoj till sig och en mindre till frugan, och så ger de sig ut och kör. Ingen av dem har kört motorcykel på femtio år - om ens någonsin - men de fick MC-kort automatiskt på sina gamla körkort. Upp och iväg! Gubben lutar modigt framåt och frugan vinglar strax efter.
De är totalt livsfarliga.
Plötsligt trotsar de livet och ser döden i vitögat med sina glasögonbeklädda med begynnande starr. De kan inte köra, har halvdålig balans och är inte så starka som de tror (och önskar).
Ja kära nån.
De eviga tonåringarna vägrar bli gamla.
Men för all del: Låt dem köra ihjäl sig.
Bara de gör det ordentligt. Inga halvmessyrer som kostar dyra skattepengar att lappa ihop.
Konstnärligt uttryck - bara ångest?
Som konstnär förväntas man vara svår. Ju svårare, desto bättre artist/konstnär är du nog.
Om du är musiker, ska du vara lite hemlig och mystisk, plinka på en gitarr och sjunga texter som ingen begriper. Det gör inget om du drar till med samma floskler som alla andra singer/songwriters, huvudsaken är att du rynkar pannan tillräckligt djupt och har slitna eller svarta kläder på dig.
Som poet måste du skriva om ångest. Annars är det inte poetiskt.
Konstnärer ska måla dramatiska tavlor, som skapar ångest hos alla som går förbi. Om de målar något som man förstår vad det är, är det inte riktig konst.
Emo-rock är bara depp, sorg, ångest och destruktion. Nu står väl emo egentligen för emotional, dvs känslosam, så där borde väl alla känslor få plats, men icke.
Det är helt enkelt så att i konstnärskollektivet får man bara hög status om man mår dåligt eller låtsas göra det. Om du skapar i glädje eller kärlek, är du lite plastig och kommersiell. Du kan inte ha något djup om du inte gräver i ångest.
Jag tycker detta är så tramsigt!
Nu råkar det vara så att jag har haft ångest. Djup, lamslående, svart ångest i stora delar av mitt liv. Jag väljer dock att inte avbilda det i dans eller på annat sätt, eftersom jag tycker att det finns tillräckligt av sådant i verkliga livet. Jag väljer i stället att göra roliga saker, komiska, glada porträtt med kärlek.
Betyder det att jag är mindre "djup" än andra konstnärer?
Nej. Det tror jag inte. Men om jag vill ha skapandekollektivets godkännande ska jag klä mig i svart och gå omkring och se deppig ut.
Så jag har valt bort det. Det är inte jag.
Och det jag gör är det jag vill göra. Det jag berättar är det jag vill berätta.
För mig är det sant konstnärligt uttryck.
Om du är musiker, ska du vara lite hemlig och mystisk, plinka på en gitarr och sjunga texter som ingen begriper. Det gör inget om du drar till med samma floskler som alla andra singer/songwriters, huvudsaken är att du rynkar pannan tillräckligt djupt och har slitna eller svarta kläder på dig.
Som poet måste du skriva om ångest. Annars är det inte poetiskt.
Konstnärer ska måla dramatiska tavlor, som skapar ångest hos alla som går förbi. Om de målar något som man förstår vad det är, är det inte riktig konst.
Emo-rock är bara depp, sorg, ångest och destruktion. Nu står väl emo egentligen för emotional, dvs känslosam, så där borde väl alla känslor få plats, men icke.
Det är helt enkelt så att i konstnärskollektivet får man bara hög status om man mår dåligt eller låtsas göra det. Om du skapar i glädje eller kärlek, är du lite plastig och kommersiell. Du kan inte ha något djup om du inte gräver i ångest.
Jag tycker detta är så tramsigt!
Nu råkar det vara så att jag har haft ångest. Djup, lamslående, svart ångest i stora delar av mitt liv. Jag väljer dock att inte avbilda det i dans eller på annat sätt, eftersom jag tycker att det finns tillräckligt av sådant i verkliga livet. Jag väljer i stället att göra roliga saker, komiska, glada porträtt med kärlek.
Betyder det att jag är mindre "djup" än andra konstnärer?
Nej. Det tror jag inte. Men om jag vill ha skapandekollektivets godkännande ska jag klä mig i svart och gå omkring och se deppig ut.
Så jag har valt bort det. Det är inte jag.
Och det jag gör är det jag vill göra. Det jag berättar är det jag vill berätta.
För mig är det sant konstnärligt uttryck.
fredag 16 juli 2010
Liten omsättning - ingen arbetsgivaravgift!
Jag har ett enkelt förslag: Låt alla små verksamheter slippa arbetsgivaravgifter helt och hållet.
Det kunde finnas någon sorts begränsning på nettoomsättning, t ex 200.000 kr per år eller något liknande.
Detta skulle gynna små verksamheter, som glasskiosker som bara är öppna sommartid, föreningar som ska avlöna sina ledare, små museer och verksamheter som är i uppstart.
Varför?
För att det är så många skatter och avgifter, att det tar död på de småskaliga verksamheterna.
Ta t ex ett litet sommaröppet café. Det har i bästa fall öppet 12 veckor om året. Verksamheten blomstrar om det är lagom varmt väder, men kan kapsejsa totalt om det regnar. I dagsläget vågar folk inte starta och driva sådana ställen, eftersom det är så osäkert. Av varje intjänad hundralapp går först 20 kr till moms. Därefter fasta kostnader som hyra och el och maskinpark och skylt vid vägen, kanske 40 kr. Så har man ju råvarukostnaden på några kronor, 5 kanske. Kvar är 35 kr. Om det vore så att man faktiskt tjänade dessa 35 kr i lön, så hade det ju inte krävts så många gäster per dag för att kunna dra ihop till en liten inkomst. Idag går dock 33 % till arbetsgivaravgifter. Kvar blir 23 kr, som det ska skattas på. Med normal kommunalskatt får caféägaren därför endast 16 kr i plånboken.
Det är förstås helt orimligt - eller dödar i alla fall småskalighet.
Därför saknar vi trevliga små sommarcaféer, entreprenöriella glassförsäljare på stranden, sommaröppna museigårdar och allt det där som gör Sverige till ett trevligt turistland – och ett trevligare land att bo och verka i!
Det kunde finnas någon sorts begränsning på nettoomsättning, t ex 200.000 kr per år eller något liknande.
Detta skulle gynna små verksamheter, som glasskiosker som bara är öppna sommartid, föreningar som ska avlöna sina ledare, små museer och verksamheter som är i uppstart.
Varför?
För att det är så många skatter och avgifter, att det tar död på de småskaliga verksamheterna.
Ta t ex ett litet sommaröppet café. Det har i bästa fall öppet 12 veckor om året. Verksamheten blomstrar om det är lagom varmt väder, men kan kapsejsa totalt om det regnar. I dagsläget vågar folk inte starta och driva sådana ställen, eftersom det är så osäkert. Av varje intjänad hundralapp går först 20 kr till moms. Därefter fasta kostnader som hyra och el och maskinpark och skylt vid vägen, kanske 40 kr. Så har man ju råvarukostnaden på några kronor, 5 kanske. Kvar är 35 kr. Om det vore så att man faktiskt tjänade dessa 35 kr i lön, så hade det ju inte krävts så många gäster per dag för att kunna dra ihop till en liten inkomst. Idag går dock 33 % till arbetsgivaravgifter. Kvar blir 23 kr, som det ska skattas på. Med normal kommunalskatt får caféägaren därför endast 16 kr i plånboken.
Det är förstås helt orimligt - eller dödar i alla fall småskalighet.
Därför saknar vi trevliga små sommarcaféer, entreprenöriella glassförsäljare på stranden, sommaröppna museigårdar och allt det där som gör Sverige till ett trevligt turistland – och ett trevligare land att bo och verka i!
Arg eller glad - nyanser eftersökes!
I hela mitt liv har jag varit arg och glad, glad och arg. Ledsen? Nej, inte så ofta. Jag tror att jag grät tre gånger tills jag blev 18 år. Sur? Nej, det ligger inte för mig. Nedstämd? Ja, om jag tillät mig, men oftast inte.
Däremot var jag väldigt arg ganska ofta.
Och sprudlande glad nästan jämt.
För några år sedan kom jag på att det var lite konstigt. Klart att också jag måste ha skrubbat ett knä, känt mig utanför eller tyckt att världen var sugig. Det gör ju alla.
Varför kände jag inte alla känslor?
Det enkla svaret är: För att det inte var riktigt ok.
I min familj var glad normalstatus. Glad, pigg, inte till besvär. Arg var också accepterat, men bara korta stunder. De övriga känslorna var för de svaga och ämliga. Dit hörde förstås inte jag.
På äldre dar har jag börjat utforska alla de här spännande känslorna som andra har. Det är ju fantastiskt roligt självupptaget att gå och sura i en timme! Att jag aldrig har gjort det! Eller att tycka synd om sig själv, så där riktigt segt och slemmigt.
De senaste månaderna har jag också upptäckt att jag är väldigt arg. Jag blir arg oerhört snabbt och väldigt mycket. Förr höll jag tyst, kväste ilskan och bet ihop. Nu gör jag inte det längre. Jag ryter till, slänger något och så är det bra sedan. Det går över fort... Lite pinsamt tycker jag fortfarande att det är, men det är sådan jag är, så jag försöker gilla läget.
Min plan är att jag ska hitta fler nyanser i det här framöver. Att vara lite melankolisk, irriterad, lyrisk, drömmande, pillemarisk och lömsk. Jag ska försöka variera repertoiren...
För det är ju i detta vi blir mänskliga. Känslorna, i alla dess färger och nyanser, är ju det mest civiliserade och överlevnadsdugliga vi har!
Däremot var jag väldigt arg ganska ofta.
Och sprudlande glad nästan jämt.
För några år sedan kom jag på att det var lite konstigt. Klart att också jag måste ha skrubbat ett knä, känt mig utanför eller tyckt att världen var sugig. Det gör ju alla.
Varför kände jag inte alla känslor?
Det enkla svaret är: För att det inte var riktigt ok.
I min familj var glad normalstatus. Glad, pigg, inte till besvär. Arg var också accepterat, men bara korta stunder. De övriga känslorna var för de svaga och ämliga. Dit hörde förstås inte jag.
På äldre dar har jag börjat utforska alla de här spännande känslorna som andra har. Det är ju fantastiskt roligt självupptaget att gå och sura i en timme! Att jag aldrig har gjort det! Eller att tycka synd om sig själv, så där riktigt segt och slemmigt.
De senaste månaderna har jag också upptäckt att jag är väldigt arg. Jag blir arg oerhört snabbt och väldigt mycket. Förr höll jag tyst, kväste ilskan och bet ihop. Nu gör jag inte det längre. Jag ryter till, slänger något och så är det bra sedan. Det går över fort... Lite pinsamt tycker jag fortfarande att det är, men det är sådan jag är, så jag försöker gilla läget.
Min plan är att jag ska hitta fler nyanser i det här framöver. Att vara lite melankolisk, irriterad, lyrisk, drömmande, pillemarisk och lömsk. Jag ska försöka variera repertoiren...
För det är ju i detta vi blir mänskliga. Känslorna, i alla dess färger och nyanser, är ju det mest civiliserade och överlevnadsdugliga vi har!
Obegriplig konst
Jag förstår inte konst.
Det har jag aldrig gjort.
Hur en vit, liten kvadrat på en i övrigt illröd tavla kan vara ett konstverk, övergår mitt förstånd. Men det stannar inte vid det...
Jag är oerhört kräsen. Konstnärer som målar exakt, som Salvador Dali, förlorar mitt hjärta. Det blir för känslokallt och betraktande, jag hamnar utanför. Jag beundrar hantverket, men är oberörd. Andra, som bara vevar runt färg utan skönjbart motiv, tappar mitt intresse för att jag varken förstår eller känner. De stora, som Rembrandt eller Van Gogh, var säkert drivna penselförare, men det är ointressant.
Som liten var jag duktig på att uttrycka mig i bild. Jag vann alla teckningstävlingar som jag deltog i, och var under många år hyfsat självförsörjande på kritor, målarfärger, sportartiklar, cyklar och annat som man kunde vinna. Alla tyckte att jag var så driven, hade fantastisk fantasi och förmedlade känslor i mina verk. Det gick dock över när jag började i skolan och lärde mig använda suddigummi och linjal.
Jag vet inte om det är därför. Att jag egentligen vill kunna själv, att det är därför jag är så kritisk.
Ibland ser jag ett konstverk som fångar mig. Ögat, hjärtat, själen och intellektet väcks. Nya intryck, tankar och känslor uppstår.
Det är fantastiskt.
Men då kan man ge sig 17 på att man inte har råd!
Det har jag aldrig gjort.
Hur en vit, liten kvadrat på en i övrigt illröd tavla kan vara ett konstverk, övergår mitt förstånd. Men det stannar inte vid det...
Jag är oerhört kräsen. Konstnärer som målar exakt, som Salvador Dali, förlorar mitt hjärta. Det blir för känslokallt och betraktande, jag hamnar utanför. Jag beundrar hantverket, men är oberörd. Andra, som bara vevar runt färg utan skönjbart motiv, tappar mitt intresse för att jag varken förstår eller känner. De stora, som Rembrandt eller Van Gogh, var säkert drivna penselförare, men det är ointressant.
Som liten var jag duktig på att uttrycka mig i bild. Jag vann alla teckningstävlingar som jag deltog i, och var under många år hyfsat självförsörjande på kritor, målarfärger, sportartiklar, cyklar och annat som man kunde vinna. Alla tyckte att jag var så driven, hade fantastisk fantasi och förmedlade känslor i mina verk. Det gick dock över när jag började i skolan och lärde mig använda suddigummi och linjal.
Jag vet inte om det är därför. Att jag egentligen vill kunna själv, att det är därför jag är så kritisk.
Ibland ser jag ett konstverk som fångar mig. Ögat, hjärtat, själen och intellektet väcks. Nya intryck, tankar och känslor uppstår.
Det är fantastiskt.
Men då kan man ge sig 17 på att man inte har råd!
torsdag 15 juli 2010
Kropp som gillar kontraster
Min kropp gillar tvära kast. När det är varmt, älskar jag att bada eller duscha riktigt kallt. När jag är frusen på morgonen, vrider jag däremot blandaren så varmt det går.
Att duscha fesljummet känns hiskeligt oskönt.
Jag älskar riktigt varm mat, så den nästan bränner i munnen. Te ska också vara hett. Men saft, juice och kalla drycker kan gärna vara helt iskalla. Och jag älskar hett kaffe och kall glass ihop!
Finns det något vackrare än svart och vitt ihop i rumsinredningar? Det är så dramatiskt och skönt samtidigt.
Och mat som smakar sött och starkt - mumma! Eller en skarp smakbrytning i en annars len sås...
Somliga andra gillar tvärtom ungefär likadant. Mjuka, liknande smaker som matchar varandra. Möbler ton i ton, mjuka övergångar mellan färgerna. Ljummen eller kall mat, ljummet badvatten.
Enligt ayurveda beror det på vilken kroppstyp man är. Och det fina i kråksången: Du ska följa dina instinkter. Det du gillar är bra för dig!
Det känns som en skön livsfilosofi...
Att duscha fesljummet känns hiskeligt oskönt.
Jag älskar riktigt varm mat, så den nästan bränner i munnen. Te ska också vara hett. Men saft, juice och kalla drycker kan gärna vara helt iskalla. Och jag älskar hett kaffe och kall glass ihop!
Finns det något vackrare än svart och vitt ihop i rumsinredningar? Det är så dramatiskt och skönt samtidigt.
Och mat som smakar sött och starkt - mumma! Eller en skarp smakbrytning i en annars len sås...
Somliga andra gillar tvärtom ungefär likadant. Mjuka, liknande smaker som matchar varandra. Möbler ton i ton, mjuka övergångar mellan färgerna. Ljummen eller kall mat, ljummet badvatten.
Enligt ayurveda beror det på vilken kroppstyp man är. Och det fina i kråksången: Du ska följa dina instinkter. Det du gillar är bra för dig!
Det känns som en skön livsfilosofi...
Hyfs!
Jag undrar ofta över hur folk i allmänhet beter sig. Här en reflektion från offentliga toaletter.
Man går in, låser dörren och sätter sig. Tre sekunder senare rycker någon i handtaget. Man fortsätter sitt värv och tänker att "nu vet de att detär upptaget". Tio sekunder senare rycker det igen, lite mer enträget denna gång. Det dröjer några sekunder till. Sedan: Ryck, ryck, ryck!
Varför?
Jag vet att någon är utanför.
Det fattade jag vid första rycket. (Jag är snabb, jag.)
Tror de att man sitter där för nöjes skull och lyxfiser?
Nej. Man skyndar sig.
Ändå rycks det i handtag ända tills man låser upp och kliver ut, mäkta irriterad. Utanför står det en tant i 60-årsåldern som ler vänligt.
Jag fattar ingenting.
Vad hände med vanligt hyfs?
Man trängs inte i köer, tar inte andras saker och rycker INTE i toadörrshandtaget.
Lär ut det i skolan, tack. Vett och etikett för den moderna människan!
Man går in, låser dörren och sätter sig. Tre sekunder senare rycker någon i handtaget. Man fortsätter sitt värv och tänker att "nu vet de att detär upptaget". Tio sekunder senare rycker det igen, lite mer enträget denna gång. Det dröjer några sekunder till. Sedan: Ryck, ryck, ryck!
Varför?
Jag vet att någon är utanför.
Det fattade jag vid första rycket. (Jag är snabb, jag.)
Tror de att man sitter där för nöjes skull och lyxfiser?
Nej. Man skyndar sig.
Ändå rycks det i handtag ända tills man låser upp och kliver ut, mäkta irriterad. Utanför står det en tant i 60-årsåldern som ler vänligt.
Jag fattar ingenting.
Vad hände med vanligt hyfs?
Man trängs inte i köer, tar inte andras saker och rycker INTE i toadörrshandtaget.
Lär ut det i skolan, tack. Vett och etikett för den moderna människan!
tisdag 13 juli 2010
Behandling för utbrändhet
När jag blev klassad som utbränd, fick jag två tips:
Gå och prata med en psykolog och ta långa skogspromenader.
Eftersom jag vid det laget inte ens kunde hitta hem från affären, skippade jag de långa skogspromenaderna. Psykologen, däremot, hoppade jag på. Då fick jag köa för en tid - i 12 månader.
Först hade jag en kvinnlig psykolog. Hon var bra, men slutade efter ett halvår. Då fick jag stå i kö i ett år till. Sedan blev det ordning på torpet.
Jag gick och pratade med honom varannan vecka i två år. Det var trevligt. Tänk, att få sitta och hålla låda om sig själv i en hel timme! Ofta skrattade han, ibland kom han med tips och råd, andra gånger fick jag bara prata och gråta av mig.
Förutom alla mina skam- och skuldkänslor, hade jag en viss oro för att han skulle hitta någon form av djupare diagnos. Framför allt två begrepp skrämde mig: Manodepressiv och psykopat.
Jag har alltid varit hyperaktiv, varvat med låga perioder. När topparna blev högre, blev dalarna djupare. Kanske var jag manodepressiv? Psykologen lugnade mig och försäkrade att jag inte led av den sjukdomen.
Men tänk om jag är en psykopat? Jag kan alltid lista ut hur mördarna tänker och jag löser den där gåtan som bevisar att man är en psykopat. Det händer att jag manipulerar människor - eftersom jag vet hur de tänker och kan spela spelet. Är jag en psykopat, frågade jag oroligt en dag när jag hade tagit mod till mig. Min psykolog skrattade stort och menade att bara den frågan var bevis nog för att jag inte var det.
Men vad är fel med mig då?
Varför kan jag inte vara lugn, trygg, jobba på i lagom tempo, klara av rutiner, må gott och puttra på? Varför måste jag ha full fart varvat med stillsamma perioder, socialt brus varvat med ensamhet?
Så kom jag på det: Jag har konstnärstemperament!
Det brukade man ju säga förr om folk som var lite knepiga och yviga. Ingen krävde att konstnärer skulle kunna infoga sig i ledet och knega, eller vara lugna och goa i humöret. Det är ju lösningen för mig! Då känns mina ojämnheter ju nästan lite fina.
Jag är alltså en konstnär.
Jag ska bara komma på inom vilket område! :D
Gå och prata med en psykolog och ta långa skogspromenader.
Eftersom jag vid det laget inte ens kunde hitta hem från affären, skippade jag de långa skogspromenaderna. Psykologen, däremot, hoppade jag på. Då fick jag köa för en tid - i 12 månader.
Först hade jag en kvinnlig psykolog. Hon var bra, men slutade efter ett halvår. Då fick jag stå i kö i ett år till. Sedan blev det ordning på torpet.
Jag gick och pratade med honom varannan vecka i två år. Det var trevligt. Tänk, att få sitta och hålla låda om sig själv i en hel timme! Ofta skrattade han, ibland kom han med tips och råd, andra gånger fick jag bara prata och gråta av mig.
Förutom alla mina skam- och skuldkänslor, hade jag en viss oro för att han skulle hitta någon form av djupare diagnos. Framför allt två begrepp skrämde mig: Manodepressiv och psykopat.
Jag har alltid varit hyperaktiv, varvat med låga perioder. När topparna blev högre, blev dalarna djupare. Kanske var jag manodepressiv? Psykologen lugnade mig och försäkrade att jag inte led av den sjukdomen.
Men tänk om jag är en psykopat? Jag kan alltid lista ut hur mördarna tänker och jag löser den där gåtan som bevisar att man är en psykopat. Det händer att jag manipulerar människor - eftersom jag vet hur de tänker och kan spela spelet. Är jag en psykopat, frågade jag oroligt en dag när jag hade tagit mod till mig. Min psykolog skrattade stort och menade att bara den frågan var bevis nog för att jag inte var det.
Men vad är fel med mig då?
Varför kan jag inte vara lugn, trygg, jobba på i lagom tempo, klara av rutiner, må gott och puttra på? Varför måste jag ha full fart varvat med stillsamma perioder, socialt brus varvat med ensamhet?
Så kom jag på det: Jag har konstnärstemperament!
Det brukade man ju säga förr om folk som var lite knepiga och yviga. Ingen krävde att konstnärer skulle kunna infoga sig i ledet och knega, eller vara lugna och goa i humöret. Det är ju lösningen för mig! Då känns mina ojämnheter ju nästan lite fina.
Jag är alltså en konstnär.
Jag ska bara komma på inom vilket område! :D
Offentliga toaletter
Jag är inget fan av offentliga toaletter. Faktiskt har jag småpanik inför alla former av gemensamma dass.
För det första kryllar det av andras baciller där. Jag tror absolut inte att andra är skitigare än jag. Nej, men jag är VAN vid mina bacillusker. Andras vill jag helst inte bli presenterad för.
Tyvärr är jag en bacillmagnet. Alla magsjukdomar som finns har jag haft - utom vinterkräksjuka och vanlig magsjuka. Salmonella, campylobakter och diverse matförgiftningar har jag gjort. Och eftersom jag får ränneskita så fort jag närmar mig en matbit som har varit ute i luften en minut för länge, är jag så att säga lite försiktig.
Därför undviker jag i möjligaste mån att gå på toa utanför mitt hem. Måste jag, så är det en procedur. Jag öppnar dörren med armbågen, lägger massor med toapapper på sitsen, hoppar över alla pölar, undviker att ta där andra tar och tvättar händerna i skållhett vatten. Försöker att låta bli att andas och suger in luft genom näsan i förhoppningen att några av bacillerna fastnar i flimmerhåren.
Det är opraktiskt och skapar en viss hysteri kring toalettbesök.
Och jag VET - man kan inte skydda sig från bakterier med papper. Det behövs typ ett par trosor, ett par långkalsonger och två par jeans. Det har man sällan på sig. Och aldrig när man sitter på toaringen. För om man skulle det, vore det ännu mindre trevligt...
För det första kryllar det av andras baciller där. Jag tror absolut inte att andra är skitigare än jag. Nej, men jag är VAN vid mina bacillusker. Andras vill jag helst inte bli presenterad för.
Tyvärr är jag en bacillmagnet. Alla magsjukdomar som finns har jag haft - utom vinterkräksjuka och vanlig magsjuka. Salmonella, campylobakter och diverse matförgiftningar har jag gjort. Och eftersom jag får ränneskita så fort jag närmar mig en matbit som har varit ute i luften en minut för länge, är jag så att säga lite försiktig.
Därför undviker jag i möjligaste mån att gå på toa utanför mitt hem. Måste jag, så är det en procedur. Jag öppnar dörren med armbågen, lägger massor med toapapper på sitsen, hoppar över alla pölar, undviker att ta där andra tar och tvättar händerna i skållhett vatten. Försöker att låta bli att andas och suger in luft genom näsan i förhoppningen att några av bacillerna fastnar i flimmerhåren.
Det är opraktiskt och skapar en viss hysteri kring toalettbesök.
Och jag VET - man kan inte skydda sig från bakterier med papper. Det behövs typ ett par trosor, ett par långkalsonger och två par jeans. Det har man sällan på sig. Och aldrig när man sitter på toaringen. För om man skulle det, vore det ännu mindre trevligt...
Hav!
Sommarresan går alltid mot havet. Vilket hav som helst,det spelar ingen roll.
Jag har alltid älskat havet, eller Sjön, som vi sa hemma. (Alla sjöar kallades vid namn - Muskan, Styran - men "ut på sjön" var Östersjön.)
Det är något magiskt med vatten till horizonten, sanden, klipporna, sjöfåglarna, vinden, bruset och himlen. Det är inte bara vackert - det är grundläggande. Människan har alltid levt vid vatten och det känns.
Allt blir lugnare i mig. Vågskvalpet saktar ser både hjärtrytm och handlingar. Saker och ting ter sig mindre allvarliga i förhållande till det stora blå.
Att sitta mellan strandrågstussar på en sandstrand en morgon och titta ut över havet är oslagbart. Tårna gräver sig genom morgonljumma ytsanden, ner till den svala. Handen plockar förstrött efter små släta stenar och havet andas frid. Våg efter våg sköljer upp på stranden i en trygg rytm. Blicken söker sig mot horizonten, där vatten möter himmel och allting börjar.
Av jord är vi inte komna. Vi är komna av vatten.
Och ända sedan den första organismen krälade upp på land, har vi haft ett behov av vatten. Jag känner det i varenda fiber av min kropp.
Nu kan jag inte skriva längre. Jag måste ta av mig min strandklänning och bada naken i morgonsolen innan någon annan vaknar.
Jag har alltid älskat havet, eller Sjön, som vi sa hemma. (Alla sjöar kallades vid namn - Muskan, Styran - men "ut på sjön" var Östersjön.)
Det är något magiskt med vatten till horizonten, sanden, klipporna, sjöfåglarna, vinden, bruset och himlen. Det är inte bara vackert - det är grundläggande. Människan har alltid levt vid vatten och det känns.
Allt blir lugnare i mig. Vågskvalpet saktar ser både hjärtrytm och handlingar. Saker och ting ter sig mindre allvarliga i förhållande till det stora blå.
Att sitta mellan strandrågstussar på en sandstrand en morgon och titta ut över havet är oslagbart. Tårna gräver sig genom morgonljumma ytsanden, ner till den svala. Handen plockar förstrött efter små släta stenar och havet andas frid. Våg efter våg sköljer upp på stranden i en trygg rytm. Blicken söker sig mot horizonten, där vatten möter himmel och allting börjar.
Av jord är vi inte komna. Vi är komna av vatten.
Och ända sedan den första organismen krälade upp på land, har vi haft ett behov av vatten. Jag känner det i varenda fiber av min kropp.
Nu kan jag inte skriva längre. Jag måste ta av mig min strandklänning och bada naken i morgonsolen innan någon annan vaknar.
måndag 12 juli 2010
Ekologiska varor
Att ekologiskt är bra har väl inte undgått någon. Hur stor skillnad det var i näringsinnehåll visste jag inte förrän för ett år sedan!
Det finns mätningar på näringsinnehållet i ett flertal grödor - broccoli, morötter m fl - från 1950-talet. På 80-talet gjorde man om mätningarna. Resultatet var skrämmande! Pga konstgödsel och utarmade jordar, var näringsinnehållet 75-90% lägre än förra mätningen. På 2000-talet mättes återigen samma grönsaker. Då hade näringen minskat med 70-95% jämfört med mätningen på åttiotalet!
Det innebär att vi får i oss extremt lite näring. De kostråd som skrevs på 60-talet är helt ointressanta. Inte heller något vi lärde oss på 80- eller 90-talet gäller.
Också innebär det att vi måste äta fruktansvärda mängder mat för att få i oss de näringsämnen som kroppen behöver för sin återuppbyggnad. Då får vi samtidigt i oss för mycket fett och för många kolhyderater och vi blir feta. Ändå är vi tröttare, sjukare och ledsnare än någonsin, eftersom vi trots allt ätande inte blir nöjda.
Den kravodlade maten är näringstätare. Eftersom den inte konstgödslas, växer den långsammare och mognar långsammare. Det är "riktig" mat - och den smakar mycket bättre!
Att köpa icke-kravodlade grönsaker och frukter är att betala väldigt dyrt för en massa vatten och tomma kalorier. För att inte tala om att man får släpa väldigt tungt för att få i sig det man behöver!
Det är inte lönt att köpa annat än ekologiskt.
Det finns mätningar på näringsinnehållet i ett flertal grödor - broccoli, morötter m fl - från 1950-talet. På 80-talet gjorde man om mätningarna. Resultatet var skrämmande! Pga konstgödsel och utarmade jordar, var näringsinnehållet 75-90% lägre än förra mätningen. På 2000-talet mättes återigen samma grönsaker. Då hade näringen minskat med 70-95% jämfört med mätningen på åttiotalet!
Det innebär att vi får i oss extremt lite näring. De kostråd som skrevs på 60-talet är helt ointressanta. Inte heller något vi lärde oss på 80- eller 90-talet gäller.
Också innebär det att vi måste äta fruktansvärda mängder mat för att få i oss de näringsämnen som kroppen behöver för sin återuppbyggnad. Då får vi samtidigt i oss för mycket fett och för många kolhyderater och vi blir feta. Ändå är vi tröttare, sjukare och ledsnare än någonsin, eftersom vi trots allt ätande inte blir nöjda.
Den kravodlade maten är näringstätare. Eftersom den inte konstgödslas, växer den långsammare och mognar långsammare. Det är "riktig" mat - och den smakar mycket bättre!
Att köpa icke-kravodlade grönsaker och frukter är att betala väldigt dyrt för en massa vatten och tomma kalorier. För att inte tala om att man får släpa väldigt tungt för att få i sig det man behöver!
Det är inte lönt att köpa annat än ekologiskt.
söndag 11 juli 2010
Ånej - jag var bara NÄST bäst!
Fotbolls-VM fortsätter att fascinera.
En förfärlig massa lag tävlar och tävlar mot varandra och andra. Efter kval utkristalliseras grupper. Ur grupperna går vissa vidare till åttondelsfinaler. Sedan spelas kvartsfinaler och så småningom semifinal och final.
Att över huvud taget ta sig till final måste räknas som en bragd! Många dedikerade fotbollsentusiaster får ju ge upp långt innan.
Det sämsta som kan hända i finalen är att man blir näst bäst i hela världen.
Det tycker jag är ganska hyfsat!
Ändå gråter "förlorarna". Varför?
Ett silver är väl inget att hänga läpp för.
Själv skulle jag vara mycket nöjd med att vara näst bäst i världen på något, vad som helst faktiskt. Spotta långt eller i att baka goda bullar eller skriva vackra brev... Hade jag varit näst bäst i världen på att göra något som väldigt många vill kunna, hade jag varit mäkta stolt.
Det borde vara en enda fest, oavsett vilka som vann.
En förfärlig massa lag tävlar och tävlar mot varandra och andra. Efter kval utkristalliseras grupper. Ur grupperna går vissa vidare till åttondelsfinaler. Sedan spelas kvartsfinaler och så småningom semifinal och final.
Att över huvud taget ta sig till final måste räknas som en bragd! Många dedikerade fotbollsentusiaster får ju ge upp långt innan.
Det sämsta som kan hända i finalen är att man blir näst bäst i hela världen.
Det tycker jag är ganska hyfsat!
Ändå gråter "förlorarna". Varför?
Ett silver är väl inget att hänga läpp för.
Själv skulle jag vara mycket nöjd med att vara näst bäst i världen på något, vad som helst faktiskt. Spotta långt eller i att baka goda bullar eller skriva vackra brev... Hade jag varit näst bäst i världen på att göra något som väldigt många vill kunna, hade jag varit mäkta stolt.
Det borde vara en enda fest, oavsett vilka som vann.
Respekt, Karin, respekt!
Jag blev utvald.
Jag blev utsedd till att bli en av lokaltidningens krönikörer.
Visserligen bara sommarkrönikör, och visserligen helt obetalt, men ändå.
Det kändes härligt!
Jag trodde kanske inte att mitt sätt att vara skulle passa in, men tydligen fungerade det.
Så fick jag då en trevlig inbjudan till en träff med alla sommarkrönikörer. Vi skulle ses en sommarkväll, få något att äta, ta en gemensam bild. Nice, tänker jag.
Men så kommer då en liten mening i brevet:
"Du kan få råd om hur man skriver av tidningens erfarna krönikörer."
Ett litet sarkastiskt leende smyger sig ohjälpligen fram i min mungipa.
Och så händer det: Hela andemeningen med träffen förändras i mitt huvud.
Plötsligt känns det som om vi obildade, tacksamma skrivkluddar ska bli förärade en audiens på slottet (lokaltidningen). Jag, tölp och oerfaren ordvändare, ska få träffa En Riktig Krönikör. Dessutom får jag snittar - dock ej husrum eller lön, gubevars - för mitt arbete. Jag gissar att jag tacksamt ska bocka och buga, backandes ut ur rummet.
Jag blir lite ledsen på mig själv. Varför måste jag vara så sarkastisk?
Det som kändes så trevligt och kul innan blev totalförstört på två sekunder.
Har jag saker att lära av erfarna krönikörer?
Alldeles säkert.
Skulle jag vilja träffa en eller flera skribenter och lyssna på tips?
Jajamen.
Så varför reagerar jag så?
Ah - det är återigen det här med status som spökar! Jag har lite svårt för folk som tror sig vara förmer än andra, och finner mig sällan i att behandlas som mindre vetande. Det ligger inte för mig att sätta mig på människor och ve den som försöker slå sig ner på mig. Kanske tycker jag också att lokaltidningen rätt ofta sitter på lite för höga hästar och har onödigt höga tankar om sig själv. Kanske är jag inte så värst imponerad av varken den journalistiska kvaliteten eller skribenternas nivå. Kanske reagerar jag också på formuleringen i brevet. Det hade kunnat skrivas på ett sätt som andades lite mindre feodaltänkande.
Är jag överkänslig?
Ja - alltid! Det är en av mina talanger: Jag läser mellan raderna och ser vad folk tänker. Det är hemskt praktiskt att kunna. Så jag tror tyvärr inte att jag överdriver.
Jag såg framför mig hur jag skulle försöka se beundrande och blygsam ut under en hel kväll. Hu. Det skulle nog kan ta en ände med förskräckelse. Jag tänkte att jag skulle anstränga mig för att visa tillbörlig respekt, utan att spela över.
Så, efter några dagars självbearbetning, åker jag så till träffen. Eller snarare: En timme innan, får jag ett mail från lokaltidningen. De undrar om jag kan komma och fota mig. Javisst, svarar jag, var inte det en av sakerna vi skulle göra ikväll när vi ses? Nämen oj då - det var igår, svarar ansvarig. Har vi glömt att meddela dig?
Så det bidde inga snittar, inga råd, inget mingel.
Men jag som är fatalist tänker att det nog var lika bra det.
Jag hade nog inte rott iland blygsamhetsbåten...
Jag blev utsedd till att bli en av lokaltidningens krönikörer.
Visserligen bara sommarkrönikör, och visserligen helt obetalt, men ändå.
Det kändes härligt!
Jag trodde kanske inte att mitt sätt att vara skulle passa in, men tydligen fungerade det.
Så fick jag då en trevlig inbjudan till en träff med alla sommarkrönikörer. Vi skulle ses en sommarkväll, få något att äta, ta en gemensam bild. Nice, tänker jag.
Men så kommer då en liten mening i brevet:
"Du kan få råd om hur man skriver av tidningens erfarna krönikörer."
Ett litet sarkastiskt leende smyger sig ohjälpligen fram i min mungipa.
Och så händer det: Hela andemeningen med träffen förändras i mitt huvud.
Plötsligt känns det som om vi obildade, tacksamma skrivkluddar ska bli förärade en audiens på slottet (lokaltidningen). Jag, tölp och oerfaren ordvändare, ska få träffa En Riktig Krönikör. Dessutom får jag snittar - dock ej husrum eller lön, gubevars - för mitt arbete. Jag gissar att jag tacksamt ska bocka och buga, backandes ut ur rummet.
Jag blir lite ledsen på mig själv. Varför måste jag vara så sarkastisk?
Det som kändes så trevligt och kul innan blev totalförstört på två sekunder.
Har jag saker att lära av erfarna krönikörer?
Alldeles säkert.
Skulle jag vilja träffa en eller flera skribenter och lyssna på tips?
Jajamen.
Så varför reagerar jag så?
Ah - det är återigen det här med status som spökar! Jag har lite svårt för folk som tror sig vara förmer än andra, och finner mig sällan i att behandlas som mindre vetande. Det ligger inte för mig att sätta mig på människor och ve den som försöker slå sig ner på mig. Kanske tycker jag också att lokaltidningen rätt ofta sitter på lite för höga hästar och har onödigt höga tankar om sig själv. Kanske är jag inte så värst imponerad av varken den journalistiska kvaliteten eller skribenternas nivå. Kanske reagerar jag också på formuleringen i brevet. Det hade kunnat skrivas på ett sätt som andades lite mindre feodaltänkande.
Är jag överkänslig?
Ja - alltid! Det är en av mina talanger: Jag läser mellan raderna och ser vad folk tänker. Det är hemskt praktiskt att kunna. Så jag tror tyvärr inte att jag överdriver.
Jag såg framför mig hur jag skulle försöka se beundrande och blygsam ut under en hel kväll. Hu. Det skulle nog kan ta en ände med förskräckelse. Jag tänkte att jag skulle anstränga mig för att visa tillbörlig respekt, utan att spela över.
Så, efter några dagars självbearbetning, åker jag så till träffen. Eller snarare: En timme innan, får jag ett mail från lokaltidningen. De undrar om jag kan komma och fota mig. Javisst, svarar jag, var inte det en av sakerna vi skulle göra ikväll när vi ses? Nämen oj då - det var igår, svarar ansvarig. Har vi glömt att meddela dig?
Så det bidde inga snittar, inga råd, inget mingel.
Men jag som är fatalist tänker att det nog var lika bra det.
Jag hade nog inte rott iland blygsamhetsbåten...
lördag 10 juli 2010
Att samla på sig
I den österländska filosofin är allt samlande av ondo. Det hindrar energierna och stoppar de naturliga flödena.
För mycket saker och möbler gör att energin i ditt hem stagnerar. Många saker på vinden ger tryckande oro, en tyngd över dig. En knökafull källare symboliserar dina undertryckta hemligheter. För mycket fett eller muskelmassa hindrar din personliga energi.
Vägen till lycka går via enkelhet och fria flöden.
När vi samlar på oss beror det nästan alltid i obalans i rotchakrat. Det är där de grundläggande, fysiska behoven finns; trygghet, värme, mättnad, otörst. Om vi har en störning där, oroar vi oss - omedvetet eller medvetet - för att inte kunna fylla något av dessa behov.
Vi kanske oroar oss ekonomiskt, sparar pengar och lägger saker på hög. Ifall vi behöver dem senare.
Vi kanske äter lite för mycket, i en omedveten oro att inte vara mätta till nästa gång det vankas mat.
I den österländska filosofin är detta oerhört hämmande. Genom att samla, stockar vi upp energierna och det naturliga flödet bromsas. För att uttrycka det enkelt: Om vi sparar pengar, hindrar vi nya pengar att komma till oss.
Det är ett spännande sätt att tänka, åtminstone för mig. Jag har absolut obalans i mitt rotchakra (fortfarande). Det är svårt att lita på att världen kommer att förse mig med allt jag behöver.
Min målsättning är att bli helt fri i det avseendet. Tänk att bara kunna breda ut armarna, titta mot himlen och säga: Jag är övertygad om att allt jag vill ha kommer till mig. Fantastiskt!
Och så länge rensar jag på vinden, i garderober och i skåp. Prylarna minskar och jag kan känna hur energin flödar friare för varje dag. Det är härligt!
För mycket saker och möbler gör att energin i ditt hem stagnerar. Många saker på vinden ger tryckande oro, en tyngd över dig. En knökafull källare symboliserar dina undertryckta hemligheter. För mycket fett eller muskelmassa hindrar din personliga energi.
Vägen till lycka går via enkelhet och fria flöden.
När vi samlar på oss beror det nästan alltid i obalans i rotchakrat. Det är där de grundläggande, fysiska behoven finns; trygghet, värme, mättnad, otörst. Om vi har en störning där, oroar vi oss - omedvetet eller medvetet - för att inte kunna fylla något av dessa behov.
Vi kanske oroar oss ekonomiskt, sparar pengar och lägger saker på hög. Ifall vi behöver dem senare.
Vi kanske äter lite för mycket, i en omedveten oro att inte vara mätta till nästa gång det vankas mat.
I den österländska filosofin är detta oerhört hämmande. Genom att samla, stockar vi upp energierna och det naturliga flödet bromsas. För att uttrycka det enkelt: Om vi sparar pengar, hindrar vi nya pengar att komma till oss.
Det är ett spännande sätt att tänka, åtminstone för mig. Jag har absolut obalans i mitt rotchakra (fortfarande). Det är svårt att lita på att världen kommer att förse mig med allt jag behöver.
Min målsättning är att bli helt fri i det avseendet. Tänk att bara kunna breda ut armarna, titta mot himlen och säga: Jag är övertygad om att allt jag vill ha kommer till mig. Fantastiskt!
Och så länge rensar jag på vinden, i garderober och i skåp. Prylarna minskar och jag kan känna hur energin flödar friare för varje dag. Det är härligt!
Exploderande rum
Jag har en dotter som har övernaturliga förmågor.
Hon går in i ett rum - och så exploderar det. Saker flyger ut ur lådor, kläder sprätter iväg genom rummet, mattor skrynklar sig och tavlor hamnar på sned.
Ingen vet hur det går till.
Dottern kan få ett välstädat rum att bli en katastrof-zon på mindre än fem minuter. För en ovan betraktare kan det tyckas som om hon bara går genom rummet. I själva verket utövar hon sin övernaturliga förmåga.
Hon måste behärska såväl telekinesi som magnetism och levitation.
Det är magiskt, oförklarligt och häpnadsväckande. Man måste se det för att tro det! Hon kan få rum att både implodera och explodera. Efter bara några minuter kan det vara svårt att se ens hur det var tänkt från början. Allt ifrån möblering till dekorationer har förändrats till oigenkännlighet.
Jag önskar att hon kunde utveckla en lika kraftfull förmåga för städning...
Hon går in i ett rum - och så exploderar det. Saker flyger ut ur lådor, kläder sprätter iväg genom rummet, mattor skrynklar sig och tavlor hamnar på sned.
Ingen vet hur det går till.
Dottern kan få ett välstädat rum att bli en katastrof-zon på mindre än fem minuter. För en ovan betraktare kan det tyckas som om hon bara går genom rummet. I själva verket utövar hon sin övernaturliga förmåga.
Hon måste behärska såväl telekinesi som magnetism och levitation.
Det är magiskt, oförklarligt och häpnadsväckande. Man måste se det för att tro det! Hon kan få rum att både implodera och explodera. Efter bara några minuter kan det vara svårt att se ens hur det var tänkt från början. Allt ifrån möblering till dekorationer har förändrats till oigenkännlighet.
Jag önskar att hon kunde utveckla en lika kraftfull förmåga för städning...
Vem är den värdelösa tal-coachen?
Alla socialdemokratiska politiker går till samma talarcoach. Den tomtenissen borde inte få någon lön!
Jag störde mig redan på Göran Persson. Jag tror det var han som var först. Inte nog med att han lät som en far som läxar upp sitt barn så fort han öppnade munnen - han pauserade på helt märkliga ställen!
Efter honom har det kommit fler och fler. Nu senast: Mona Sahlin.
Hon har ändrat röstläge (lägre), melodi (upp och ner och ner och ner x 2, avslut på mellan), fraserar annorlunda och tar pauser på märkliga ställen.
Här ett exempel, från TT-nyheterna 2010-07-08:
"Det räcker...
inte för att täcka....
behoven som finns i kommunerna."
När jag lyssnar tycker jag först att det låter som om det räcker. Sedan kommer ett inte, och jag måste svänga om tanken, vilket gör mig förvirrad och jag missar poängen, dvs att det gäller kommunala behov.
"Ett jämlikt Sverige där både män och kvinnor både kan föda barn, ha barn och också kunna arbeta, det finns inget viktigare..."
Oj! Jag ser fram emot det Sverige där både män och kvinnor kan föda barn! Här hade hon nog lite otur när hon pratade. Den här tekniken, att prata med en massa inskjutna bisatser och utan att någonsin komma till punkt, medan man funderar på vad man egentligen vill säga och till sist klämmer fram en slutsats som ofta inte alls hör till det man började prata om, är typisk modern debatteknik.
Det handlar om att äga tiden... All tid som du pratar är tid som de andra förlorar. Om du sedan säger något vettigt är av mindre betydelse.
"Idag är det många föräldrar som har barn...
som inte kan kombinera detta med barnomsorgen
och det behöver förändras."
Alla föräldrar har barn. Det är liksom det som gör en till förälder. Att det bara skulle gälla för idag, är lite spännande.
Efter pausen kommer fortsättningen, som inte alls är logisk eller sammanhängande med första satsen. Vad då, inte kombinera föräldraskapet med barnomsorgen? Vad skulle man annars kombinera med barnomsorgen, om inte föräldraskapet? Hundägandet? Golfspelandet? Vad i all sin dar menar människan? Menar hon att föräldrar har svårt att få ihop livet, att barnomsorgen är för lite flexibel? Jag vet inte. Jag förstår inte. Tydligen behöver det i alla fall förändras.
Jag hör att Mona har gått på talarlektioner. Det är bara att jämföra hur hon talade för tio år sedan med ett nytt uttalande, så har du bevisen. Däremot förstår jag inte vad den där coachen/läraren gör. Antingen är han inkompetent eller så är Mona inte någon duktig lärljunge.
Obegripligt blir det, så fort hon öppnar munnen.
Jag störde mig redan på Göran Persson. Jag tror det var han som var först. Inte nog med att han lät som en far som läxar upp sitt barn så fort han öppnade munnen - han pauserade på helt märkliga ställen!
Efter honom har det kommit fler och fler. Nu senast: Mona Sahlin.
Hon har ändrat röstläge (lägre), melodi (upp och ner och ner och ner x 2, avslut på mellan), fraserar annorlunda och tar pauser på märkliga ställen.
Här ett exempel, från TT-nyheterna 2010-07-08:
"Det räcker...
inte för att täcka....
behoven som finns i kommunerna."
När jag lyssnar tycker jag först att det låter som om det räcker. Sedan kommer ett inte, och jag måste svänga om tanken, vilket gör mig förvirrad och jag missar poängen, dvs att det gäller kommunala behov.
"Ett jämlikt Sverige där både män och kvinnor både kan föda barn, ha barn och också kunna arbeta, det finns inget viktigare..."
Oj! Jag ser fram emot det Sverige där både män och kvinnor kan föda barn! Här hade hon nog lite otur när hon pratade. Den här tekniken, att prata med en massa inskjutna bisatser och utan att någonsin komma till punkt, medan man funderar på vad man egentligen vill säga och till sist klämmer fram en slutsats som ofta inte alls hör till det man började prata om, är typisk modern debatteknik.
Det handlar om att äga tiden... All tid som du pratar är tid som de andra förlorar. Om du sedan säger något vettigt är av mindre betydelse.
"Idag är det många föräldrar som har barn...
som inte kan kombinera detta med barnomsorgen
och det behöver förändras."
Alla föräldrar har barn. Det är liksom det som gör en till förälder. Att det bara skulle gälla för idag, är lite spännande.
Efter pausen kommer fortsättningen, som inte alls är logisk eller sammanhängande med första satsen. Vad då, inte kombinera föräldraskapet med barnomsorgen? Vad skulle man annars kombinera med barnomsorgen, om inte föräldraskapet? Hundägandet? Golfspelandet? Vad i all sin dar menar människan? Menar hon att föräldrar har svårt att få ihop livet, att barnomsorgen är för lite flexibel? Jag vet inte. Jag förstår inte. Tydligen behöver det i alla fall förändras.
Jag hör att Mona har gått på talarlektioner. Det är bara att jämföra hur hon talade för tio år sedan med ett nytt uttalande, så har du bevisen. Däremot förstår jag inte vad den där coachen/läraren gör. Antingen är han inkompetent eller så är Mona inte någon duktig lärljunge.
Obegripligt blir det, så fort hon öppnar munnen.
fredag 9 juli 2010
Y-namnen och deras efterföljare
Kommer ni ihåg Y-barnen som gick i skolan med er? De som hette Conny, Sonny, Ronny, Benny och så? Av någon anledning var de oftast lite bråkigare. Många av Y-namnen var så kallade problembarn. De satt inte stilla, de knuffades i matkön, de slogs på rasterna, de hade svårt i skolan.
Som barn tänkte jag att det nog bara var en slump. De tuffa hade liksom tuffa namn.
I vuxen ålder hörde jag dock att det har gjorts uppsatser och avhandlingar kring Y-namnen. Enligt statistiken har Y-barnen betydligt högre risk att misslyckas i skolan, bli kriminella och få någon form av beroende.
Givetvis är det det sociala mönstret som ligger bakom. Y-namnen tenderade att väljas av en viss grupp föräldrar, de som förr brukade benämnas som "socialgrupp 3", men som nu inte har något namn eftersom vi har avskaffat socialgrupperna. :)
Deras barn har helt enkelt sämre förutsättningar att lyckas, eftersom de kommer från struliga hem och familjesituationer, där man dessutom kanske inte värdesätter skola och plugg. Punkt slut. Den skola vi har haft sedan 90-talet har ju dessutom ökat skillnaderna på det här området, så att de med gott stöd hemifrån har klarat sig allt bättre medan de övriga har halkat efter.
Y-namnen är inte så vanliga längre men de har fått efterträdare! Us-namnen (Rasmus, Pontus osv), Kevin och Liam är de som i alla fall lärare i skolan grimaserar för. Jag känner lärare som läser klasslistorna för nya klasser och i stort sett förväntar sig problem om några av de namnen finns på listan.
Det är givetvis fördomar, men erfarenheten talar tyvärr med dem. Därför tycker jag att det är mycket märkligt och lite naivt att döpa sitt barn till de här namnen. Om man vet att de kommer att bemötas sämre - varför ta det namnet? Vill man verkligen att ens barn ska få slåss mot konventionerna hela sitt liv, bara för ett namn?
Nä, jag tycker att man kan göra det lite lättare för sitt barn.
De kommer nog att få kämpa tillräckligt ändå, utan en namn som en stämpel i pannan.
Som barn tänkte jag att det nog bara var en slump. De tuffa hade liksom tuffa namn.
I vuxen ålder hörde jag dock att det har gjorts uppsatser och avhandlingar kring Y-namnen. Enligt statistiken har Y-barnen betydligt högre risk att misslyckas i skolan, bli kriminella och få någon form av beroende.
Givetvis är det det sociala mönstret som ligger bakom. Y-namnen tenderade att väljas av en viss grupp föräldrar, de som förr brukade benämnas som "socialgrupp 3", men som nu inte har något namn eftersom vi har avskaffat socialgrupperna. :)
Deras barn har helt enkelt sämre förutsättningar att lyckas, eftersom de kommer från struliga hem och familjesituationer, där man dessutom kanske inte värdesätter skola och plugg. Punkt slut. Den skola vi har haft sedan 90-talet har ju dessutom ökat skillnaderna på det här området, så att de med gott stöd hemifrån har klarat sig allt bättre medan de övriga har halkat efter.
Y-namnen är inte så vanliga längre men de har fått efterträdare! Us-namnen (Rasmus, Pontus osv), Kevin och Liam är de som i alla fall lärare i skolan grimaserar för. Jag känner lärare som läser klasslistorna för nya klasser och i stort sett förväntar sig problem om några av de namnen finns på listan.
Det är givetvis fördomar, men erfarenheten talar tyvärr med dem. Därför tycker jag att det är mycket märkligt och lite naivt att döpa sitt barn till de här namnen. Om man vet att de kommer att bemötas sämre - varför ta det namnet? Vill man verkligen att ens barn ska få slåss mot konventionerna hela sitt liv, bara för ett namn?
Nä, jag tycker att man kan göra det lite lättare för sitt barn.
De kommer nog att få kämpa tillräckligt ändå, utan en namn som en stämpel i pannan.
torsdag 8 juli 2010
Hollywoodfruar
Jag tycker att det är roligt att det finns en hel kader med kvinnor från Norden som drömmer om eller lever ett Hollywood-liv.
De måste ha vantrivts kopiöst under sin uppväxt i lusekofte-Norge eller lagomlandet Sverige! Livet ter sig nog grått och trist fotriktigt för den som tycker om cerisrosa pumps...
Men jag tycker att det är märkligt.
Låtsasnaglar, blonderat hår, ballongtuttar, fixade näsor, botoxade ansikten och diverse skönhetsoperationer. Och högklackade tofflor med ludd på. Det verkar så fantastiskt stereotypt! Kan det verkligen finnas så många som hakar på det där?
I min ungdom (vid 25 års ålder ungefär) hade jag också lite av det på gång. Akrylnaglar, syntetkläder, kemikaliefärgat hår och platåstövlar. Inga operationer gubevars, men jag var ändå lite i farozonen... I mitt fall berodde det på att jag inte gillade mig själv, så jag ville bli någon annan. Jag tog mitt förnuft till fånga så småningom och började jobba på att bli vän med originalet Karin.
Ändå tyckte jag att jag var lite sen. Många förstår ju detta i betydligt yngre åldrar än jag gjorde.
Undrar om de Hollywoodfruar man ser på TV verkligen finns? Och om de verkligen är så plastiga som de framställs? För i så fall är det lite märkligt.
Jag har en bekant i ett annat land, som var hemmafru under en längre period. Hon kunde lägga fyra timmar på att fixa sig inför att gå i det lokala shoppingcentret! Fixa håret, välja outfit, sminka sig, göra om, dricka en näringsrik vitaminshot, byta skor, leta smycken... Det tog - på allvar - fyra timmar att komma utanför dörren. Ja herregud... Då hinner man inte så mycket mer den dagen.
Jag påminner mig att Hollywood är stort. Det finns människor även i den regionen som gillar fotriktiga skor och inte sminkar sig för att hämta tidningen. I min fantasi kan jag se hur det skulle se ut när en sådan som jag, med morgonrufs, storskjorta och Scholl-sandaler möter en sådan där Hollywoodfru vid tidningshämtningen på morgonen. Jag-kopian gäspar och grimaserar för sin andedräkt. Superplastkvinnan ryser äcklad, puffar till luggen och ler besvärat, innan hon fortsätter in till maken, lycklig över sin goda smak och sina val.
Det är tur att vi tenderar att förstärka våra val här i livet... :)
Min roll som förälder
Vad är min roll som förälder?
Att ge mina barn trygghet, kärlek, kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet verkar självklart. Men vad kommer sedan?
Jag tycker att det viktigaste vi kan ge våra barn är förutsättningar.
När jag uppfostrar mina barn, försöker jag inte göra mini-versioner av mig själv av dem. Jag försöker ge dem redskap att hantera livet på allra bästa sätt.
Ett exempel är att lära dem tala väl och uttrycka sig. Det är oerhört viktigt! Dels för att man ska få det man vill i världen, dels för att samspelet mellan människor är så beroende av språket. Jag tycker att språket är det största klassmärket! När jag hör barn som säger "hons" och "doms", vet jag varifrån de kommer direkt. Det har inget med fördomar att göra - det är empiri! Jag vill att mina barn ska kunna ta sig fram på alla arenor, så jag försöker lära dem att använda språket riktigt.
Ett annat är bordsskick. Varför tillåter vuxna människor sina barn att gloffa i sig mat, tugga med öppen mun, prata med mat i munnen och gnaga av köttet från gaffeln? Det är ju verkligen en black om foten att inte kunna uppföra sig rimligt vid ett bord. Kan du se en vuxen sitta vid affärslunchen, spetsa kycklingfilén på gaffeln och börja gnaga av bitar? Nej, det är förstås otänkbart. Så varför inte lära ungarna det direkt? Annars kommer de bittert få lära sig den läxan själva...
Att lära barnen socialt beteende är nog det allra viktigaste. Hur man tilltalar andra, hur man lyssnar på andra, turordning, gästerna först, vänta på varandra - alla de här reglerna gör ju att de blir trevligare att umgås med. De får fler vänner, och det vill man väl att ens barn ska ha? Dessutom uppskattas de av andra föräldrar, så att de inte tycker att det är jobbigt att ha dem där.
Jag känner till en flicka vars föräldrar har missat det här helt. Hon kunde som sexåring inte prata begripligt alls (helt egna ljud och ord). Hon hade inte fått lära sig de grundläggande reglerna, kunde glo hur länge som helst på andra, skrek när hon pratade för att överrösta, tog saker ur händerna på sina kompisar osv. Dessutom bara gick hon hem mitt i leken när hon hade lust, utan att säga något till sina vänner.
Det blir oerhört jobbigt för sådana barn och det är helt och hållet föräldrarnas fel. Det är inte rimligt att anta att alla barn runt omkring henne ska ändra på den sociala normen och acceptera hennes mycket egendomliga beteende. Så fungerar det inte.
Nej, jag vidhåller: Den vackraste gåvan man kan ge till sitt barn är förutsättningar att klara sig i alla tänkbara sammanhang. Då ger man dem valmöjlighet och chansen att själva forma sitt liv, inte bara att reagera på andras fördomar och följa utstakade vägar.
Att ge mina barn trygghet, kärlek, kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet verkar självklart. Men vad kommer sedan?
Jag tycker att det viktigaste vi kan ge våra barn är förutsättningar.
När jag uppfostrar mina barn, försöker jag inte göra mini-versioner av mig själv av dem. Jag försöker ge dem redskap att hantera livet på allra bästa sätt.
Ett exempel är att lära dem tala väl och uttrycka sig. Det är oerhört viktigt! Dels för att man ska få det man vill i världen, dels för att samspelet mellan människor är så beroende av språket. Jag tycker att språket är det största klassmärket! När jag hör barn som säger "hons" och "doms", vet jag varifrån de kommer direkt. Det har inget med fördomar att göra - det är empiri! Jag vill att mina barn ska kunna ta sig fram på alla arenor, så jag försöker lära dem att använda språket riktigt.
Ett annat är bordsskick. Varför tillåter vuxna människor sina barn att gloffa i sig mat, tugga med öppen mun, prata med mat i munnen och gnaga av köttet från gaffeln? Det är ju verkligen en black om foten att inte kunna uppföra sig rimligt vid ett bord. Kan du se en vuxen sitta vid affärslunchen, spetsa kycklingfilén på gaffeln och börja gnaga av bitar? Nej, det är förstås otänkbart. Så varför inte lära ungarna det direkt? Annars kommer de bittert få lära sig den läxan själva...
Att lära barnen socialt beteende är nog det allra viktigaste. Hur man tilltalar andra, hur man lyssnar på andra, turordning, gästerna först, vänta på varandra - alla de här reglerna gör ju att de blir trevligare att umgås med. De får fler vänner, och det vill man väl att ens barn ska ha? Dessutom uppskattas de av andra föräldrar, så att de inte tycker att det är jobbigt att ha dem där.
Jag känner till en flicka vars föräldrar har missat det här helt. Hon kunde som sexåring inte prata begripligt alls (helt egna ljud och ord). Hon hade inte fått lära sig de grundläggande reglerna, kunde glo hur länge som helst på andra, skrek när hon pratade för att överrösta, tog saker ur händerna på sina kompisar osv. Dessutom bara gick hon hem mitt i leken när hon hade lust, utan att säga något till sina vänner.
Det blir oerhört jobbigt för sådana barn och det är helt och hållet föräldrarnas fel. Det är inte rimligt att anta att alla barn runt omkring henne ska ändra på den sociala normen och acceptera hennes mycket egendomliga beteende. Så fungerar det inte.
Nej, jag vidhåller: Den vackraste gåvan man kan ge till sitt barn är förutsättningar att klara sig i alla tänkbara sammanhang. Då ger man dem valmöjlighet och chansen att själva forma sitt liv, inte bara att reagera på andras fördomar och följa utstakade vägar.
onsdag 7 juli 2010
En klumpedunsa till dansare
Jag är en riktig klumpeduns.
Min kropp är inte alltid riktigt med på noterna. Jag svänger runt hörn innan jag riktigt har gått förbi dem, slår i dörrhandtag fast de har suttit där i åratal, sparkar lilltår på stolsben och snubblar på mattor.
Det är sådan jag är.
Lustigt nog har jag i nästan hela mitt vuxna liv försörjt mig på att dansa. Det är lite otippat att just jag skulle hålla på med planerad rörelse... :)
Men så fort det blir dans, händer något trevligt med min kropp. Den blir smidig, målmedveten, mjuk, följsam, stark och jag ser faktiskt hyfsat graciös ut.
Så stängs musiken av och VIPS halkar jag på väg till vattenflaskan.
Det är märkligt. Eller så är det inte alls det. Jag behöver kanske bara ett mål med mina rörelser? I vardagslivet är kroppen mer som ett färdmedel, som ska ta hjärnan och hjärtat dit de vill. Då är fokus liksom inte på kroppen, och då händer lite olyckor.
En gång hade jag en dröm som var väldigt talande. Jag hade en enorm robot-byggnad. Två stora pelar av glas som var så stora som 10 små lägenheter, staplade på varandra. I mitten fanns en sorts kontrollbrygga (också av glas), där jag satt och spakade för att få mega-roboten (som var jag) att gå.
För det första var det en bra bild för det tänket. Jag = den lilla personen i styrcentrum, som rattar hela kroppen/jätteroboten. För det andra var det typiskt mig, eftersom jag alltid har sett mig själv som tudelad. Ena sidan är den kreativa hippien, som känner när det är rätt och tycker att det är viktigt att klä sig i rätt färg för dagen. Den andra sidan är militären, som gillar ordning och reda, klara beslut och att ge order.
De kommer nog inte riktigt överens, de där två. Ofta känner jag mig sliten mellan dessa tu.
Men i dansen klarar de sig fint. Hippien känner in musiken, tolkar orden och gestaltar. Militären räknar "ett, två, tre, fyr" och håller ordning på rörelser och placeringar. Kan du se dem framför dig? Det är en rätt vacker bild, tycker jag.
Så ska jag slippa vara en klumpeduns i verkliga livet, måste jag nog aktivera min militära struktur och den estetiska hippien. Då kommer jag nog att segla förbi alla hörn och mattkanter som en älva!
Min kropp är inte alltid riktigt med på noterna. Jag svänger runt hörn innan jag riktigt har gått förbi dem, slår i dörrhandtag fast de har suttit där i åratal, sparkar lilltår på stolsben och snubblar på mattor.
Det är sådan jag är.
Lustigt nog har jag i nästan hela mitt vuxna liv försörjt mig på att dansa. Det är lite otippat att just jag skulle hålla på med planerad rörelse... :)
Men så fort det blir dans, händer något trevligt med min kropp. Den blir smidig, målmedveten, mjuk, följsam, stark och jag ser faktiskt hyfsat graciös ut.
Så stängs musiken av och VIPS halkar jag på väg till vattenflaskan.
Det är märkligt. Eller så är det inte alls det. Jag behöver kanske bara ett mål med mina rörelser? I vardagslivet är kroppen mer som ett färdmedel, som ska ta hjärnan och hjärtat dit de vill. Då är fokus liksom inte på kroppen, och då händer lite olyckor.
En gång hade jag en dröm som var väldigt talande. Jag hade en enorm robot-byggnad. Två stora pelar av glas som var så stora som 10 små lägenheter, staplade på varandra. I mitten fanns en sorts kontrollbrygga (också av glas), där jag satt och spakade för att få mega-roboten (som var jag) att gå.
För det första var det en bra bild för det tänket. Jag = den lilla personen i styrcentrum, som rattar hela kroppen/jätteroboten. För det andra var det typiskt mig, eftersom jag alltid har sett mig själv som tudelad. Ena sidan är den kreativa hippien, som känner när det är rätt och tycker att det är viktigt att klä sig i rätt färg för dagen. Den andra sidan är militären, som gillar ordning och reda, klara beslut och att ge order.
De kommer nog inte riktigt överens, de där två. Ofta känner jag mig sliten mellan dessa tu.
Men i dansen klarar de sig fint. Hippien känner in musiken, tolkar orden och gestaltar. Militären räknar "ett, två, tre, fyr" och håller ordning på rörelser och placeringar. Kan du se dem framför dig? Det är en rätt vacker bild, tycker jag.
Så ska jag slippa vara en klumpeduns i verkliga livet, måste jag nog aktivera min militära struktur och den estetiska hippien. Då kommer jag nog att segla förbi alla hörn och mattkanter som en älva!
Ovederhäftig reklam
Jag såg en annons i ett veckomagasin i Växjö. Min goda cappucino fastnade i halsen redan högt upp i texten och jag läste vidare med rynkad panna.
Det är en socialdemokratisk annons, med en röd kolumn med begrepp kontra en blå kolumn. Själva upplägget har jag inget emot, om det hade varit korrekta fakta som vägdes mot varandra. Tyvärr var så inte fallet.
För vad sägs om de här motsatsparen:
Solidaritet - Egoism
Full sysselsättning - Arbetslöshet
Möjligheter - Stängda dörrar
Världens bästa välfärd - Skattesänkningar på lånade pengar
Jag blir förbannad. Det är ju lögn - ingenting mindre!
Nu råkar jag personligen tycka att den socialdemokratiska politiken inte alls har levt upp till sina föresatser, men bortsett ifrån det så är det här ju smutskastning. Jag skulle ju lika väl kunna skriva helt andra motsatspar, om det bara handlar om att göra ner folk:
Rättigheter utan skyldigheter - Ansvarstagande
Bidragsberoende - Arbete
Gnällvälde - Rättssäkerhet
Ekonomi i botten - Framtidstro
Så kan man väl inte bedriva kampanj!
Det blir ju bara smutskastning!
Jag anmälde annonsen genast. Den måste bryta mot marknadsföringslagen! Jag var inte ensam... Annonsen hade redan över 20 anmälningar på nacken. Tyvärr visar det sig till min förskräckelse att partiinformation klassas som samhällsinformation, och då gäller inte reglerna i marknadsföringslagen. Det är lite slappare för den kategorin...
Det är ju helt galet! Det är för tusan vår demokrati vi pratar om! Den borde skyddas av ännu hårdare regler än marknadsföringslagens paragrafer. Om folk köper ett schampo som inte riktigt lever upp till reklamen är det väl en sak, men om folk röstar på ett parti som inte gör det är det ju katastrof och bedrägeri på hög nivå!
Nähä - då kan vi lika väl införa diktatur.
Eller varför inte kungastyre? Vi har ett trevligt kungahus med en välutbildad kronprinsessa. Hon kanske kan bli vår upplysta despot, som tar beslut för folkets välmående?
Kampanjer som den här tyder på desperation, tycker jag. Har man inga riktiga argument att komma med? Vad sägs om att använda fakta i stället för trams?
En sak är i alla fall säker: Nu har jag bestämt mig inför hösten.
tisdag 6 juli 2010
Blandade badande
Det finns alla sorters människor. En del förstår man sig på, andra inte.
På badstranden får man tillfälle att studera folk. Det är kul!
Man får också tillfälle att bli hoptotad med folk som man aldrig skulle ha mött annars. Det är karaktärsdanande...
Exempel 1: Vår familj har lagt ut en (1) filt som vi håller oss på. Det finns gott om plats runt omkring, badstranden är inte alls full. När vi ligger i badet, kommer en man med fyra barn och lägger sig PRECIS bredvid oss. Han lägger sin handduk 30 cm ifrån vår filt och sätter sig och läser en bok. När jag sedan går upp till vår filt, går hans barn på vår filt till sin plats, slänger sina leksaker på våra saker och droppar badvatten på min solvarma rygg. På hans andra sida var det typ 5 meter till nästa person åt alla håll. Jag förstår inte... Om han hade försökt få kontakt, hade det varit logiskt på något sätt, men han bara läste.
Exempel 2: Bajsblöjor i vattnet. Vem slänger bajsblöjor i sjön? Och precis där folk ska bada? Jag har hittat två stycken väl använda blöjor i vattnet hittills. Om ens bäbis går i vattnet med en blöja på och kommer upp utan blöja - börjar man inte ana oråd då?
Exempel 3: Bredvid oss (en annan dag) låg en familj som bestod av en mycket ung mamma samt fyra unga tonåringar. De åt chips. När de ätit färdigt, släppte de bara påsen och lät den blåsa med vinden ut i skogen. Mamman sa ingenting, bara fortsatte kedjeröka. Tonåringarna ockuperade flotten och skrämde/knuffade ner alla mindre barn. Mamman sa: "Nämen Kevin". (Förstås Kevin, ett av de nya Y-namnen...) När de solade var ljudnivån absurt hög - tonårsbus och bröl hela tiden. I stället för att få dem att stilla sig en smula, skriker mamman bara högre än allihop när hon vill göra sig hörd. Jag vet att människor är olika bra på att visa hänsyn, men ändå... Man brukar väl åtminstone skämmas lite när folk omkring stirrar och kommenterar?
Exempel 4: Familj hade med sig två lurviga hundar till vår sjö. De badade hundarna flitigt, vilket drog iglar till stranden. (De luktar sig ju till djur och drar sig dit.) Efter tre igelangrepp på barn, gick jag fram till djurägarnas filt och berättade att det inte är tillåtet att bada hundar där och varför. Nu var det ju inte så mycket att göra, men till en annan gång kan det ju vara bra att tänka på. De blev supersura, packade ihop och drog.
Jag vill inte vara som surtanten i Rövarna i Kamomilla stad:
Om bara alla var som jag
då skulle allt va bra
men ingen annan är som jag
och ingenting är bra - usch!
Men ibland är det svårt att låta bli... :D
Stringteori för en vanlig Leoson
Jag är inte fysiker. Fysik i grundskolan var väl ok, men i gymnasiet valde jag bort det. Det urartade ju till att bara bli en massa matte.
Det är för att fysikerna har kommit längre i sin forskning än vad apparater kan bevisa.
Till exempel är det helt accepterat att det finns 14 dimensioner (eller ännu fler nu, kanske), fast vi bara kan se tre och kanske förnimma en fjärde (tid, men det är inte säkert att det är en dimension).
Det är rätt kul för att komma från en naturvetenskaplig forskningstradition, där allting ska bevisas och mätas och vägas.
Jag är extra fascinerad av string-teorierna. Nu är det ju lite för komplicerat för att jag ska hänga med på ens hälften, så jag ska inte ge mig på att förklara sammanhangen.
En sak som jag nyss lärde mig kan jag däremot referera:
Forskare har nu upptäckt att de där elektronerna, som man har trott cirkulerar kring atomkärnan (på långt avstånd), går inte alls alltid runt. Det visade sig att de var på ena sidan av kärnan och så direkt efter på andra sidan. Först trodde forskarna att den lilla elektronen hade gått rätt igenom kärnan för att hinna, vilket hade varit nog så anmärkningsvärt. Sedan, när man studerat fenomenet lite till, insåg man det otroliga: Elektronen var på båda ställena samtidigt! Exakt samtidigt.
Plötsligt insåg man att allt det vi har tagit som sanningar om materia måste ifrågasättas. Om samma partikel kan finnas på två ställen samtidigt, gång på gång, alldeles av sig själv, så måste vi börja ställa helt nya frågor.
Visst är det häftigt?
Plötsligt är det inte längre jättekonstigt att jag kan sända reiki till folk som inte är på samma ställe som jag just nu. Det är inte heller konstigt att man kan sända reiki, healing och goda tankar till saker som redan har hänt. I själva verket kanske de inte har hänt, de kanske händer just nu, eller kommer att hända strax!
När jag har funderat på detta ett litet tag till, ska jag nog bemästra både levitation och att teleportera mig själv.
Skulle vara praktiskt, sparar reskostnader om inte annat. Och väldigt miljövänligt! :)
Det är för att fysikerna har kommit längre i sin forskning än vad apparater kan bevisa.
Till exempel är det helt accepterat att det finns 14 dimensioner (eller ännu fler nu, kanske), fast vi bara kan se tre och kanske förnimma en fjärde (tid, men det är inte säkert att det är en dimension).
Det är rätt kul för att komma från en naturvetenskaplig forskningstradition, där allting ska bevisas och mätas och vägas.
Jag är extra fascinerad av string-teorierna. Nu är det ju lite för komplicerat för att jag ska hänga med på ens hälften, så jag ska inte ge mig på att förklara sammanhangen.
En sak som jag nyss lärde mig kan jag däremot referera:
Forskare har nu upptäckt att de där elektronerna, som man har trott cirkulerar kring atomkärnan (på långt avstånd), går inte alls alltid runt. Det visade sig att de var på ena sidan av kärnan och så direkt efter på andra sidan. Först trodde forskarna att den lilla elektronen hade gått rätt igenom kärnan för att hinna, vilket hade varit nog så anmärkningsvärt. Sedan, när man studerat fenomenet lite till, insåg man det otroliga: Elektronen var på båda ställena samtidigt! Exakt samtidigt.
Plötsligt insåg man att allt det vi har tagit som sanningar om materia måste ifrågasättas. Om samma partikel kan finnas på två ställen samtidigt, gång på gång, alldeles av sig själv, så måste vi börja ställa helt nya frågor.
Visst är det häftigt?
Plötsligt är det inte längre jättekonstigt att jag kan sända reiki till folk som inte är på samma ställe som jag just nu. Det är inte heller konstigt att man kan sända reiki, healing och goda tankar till saker som redan har hänt. I själva verket kanske de inte har hänt, de kanske händer just nu, eller kommer att hända strax!
När jag har funderat på detta ett litet tag till, ska jag nog bemästra både levitation och att teleportera mig själv.
Skulle vara praktiskt, sparar reskostnader om inte annat. Och väldigt miljövänligt! :)
måndag 5 juli 2010
Obegriplig musik?
Jag älskar musik. Det finns ingenting som talar så direkt till mitt hjärta som musik. Tre toner kan sätta mig i trans, få mig i extas, väcka gamla minnen eller få mig att vilja gråta.
Men så finns det vissa sorters musik som jag bara inte kan förstå.
Jag ser att de säljer fantastiskt bra, så det finns en stor skara människor som förstår bättre än jag.
En massa människor som hör något som jag inte hör, för det är verkligen stora genrer.
Fansen är lyckliga, gråter och dansar. Jag är kall, för i mina öron låter det helt annorlunda.
1 Dansband
Första gången jag hörde dansband skrattade jag. Jag trodde inte att det kunde vara på allvar! "Plingelingeling, vill du ha mig så våga och ring, plingelingeling, det är så tomt utan dej"... Skrattet fastnade dock i halsen när folk tittade sårat på mig. Somliga tar dansband på allvar.
Jag förstår fortfarande inte grejen. Det finns en takt, det finns ett komp (samma i alla låtar) och det finns en sångare som sjunger smörigt - men var finns känslan, glädjen, uttrycket, LIVET?
För mig är det pinsamt, odansbart, trist. Musikens bruna bönor. Fullständigt obegripligt att det är populärt.
2 Tysk eurodisco
Jamen hallå... 90-talets dunka dunka borde ha gått över. Vill man dansa i trance finns det betydligt mer spännande musik.
Det är lite för exakt, lite för enahanda, lite för oengagerat... När jag tänker på det, är det faktiskt rätt likt dansband. Bara för en annan målgrupp. Hm - är det eurodisco som kommer att spelas på dansbanorna när jag blir panchis?
3 Country
Ja, jag vet... Typ största genren av alla. Men det gör ont i mig, på riktigt. För mig är det också för mycket dansband, fast amerikanskt. Trist, förutsägbart, bonnigt, ospännande. Gillar inte sångstilen (ylandet), inte slide-gitarr, inte banjo, inte texterna, inte... country.
Så jävla eländigt kan det inte vara att leva i the land of the free and the home of the brave. Ryck upp dig och skaffa dig ett jobb, tänker jag.
Jag respekterar att andra gillar den här musiken, men jag kan inte förstå. I min värld är musik länken till himlen, sinnesutvidgande och gränssprängande. Tyvärr får den ovanstående musiken mig att mer tänka på lerpölar och illa sittande kostymer.
Det måste vara en liten länk som saknas i min DNA-kedja.
Men så finns det vissa sorters musik som jag bara inte kan förstå.
Jag ser att de säljer fantastiskt bra, så det finns en stor skara människor som förstår bättre än jag.
En massa människor som hör något som jag inte hör, för det är verkligen stora genrer.
Fansen är lyckliga, gråter och dansar. Jag är kall, för i mina öron låter det helt annorlunda.
1 Dansband
Första gången jag hörde dansband skrattade jag. Jag trodde inte att det kunde vara på allvar! "Plingelingeling, vill du ha mig så våga och ring, plingelingeling, det är så tomt utan dej"... Skrattet fastnade dock i halsen när folk tittade sårat på mig. Somliga tar dansband på allvar.
Jag förstår fortfarande inte grejen. Det finns en takt, det finns ett komp (samma i alla låtar) och det finns en sångare som sjunger smörigt - men var finns känslan, glädjen, uttrycket, LIVET?
För mig är det pinsamt, odansbart, trist. Musikens bruna bönor. Fullständigt obegripligt att det är populärt.
2 Tysk eurodisco
Jamen hallå... 90-talets dunka dunka borde ha gått över. Vill man dansa i trance finns det betydligt mer spännande musik.
Det är lite för exakt, lite för enahanda, lite för oengagerat... När jag tänker på det, är det faktiskt rätt likt dansband. Bara för en annan målgrupp. Hm - är det eurodisco som kommer att spelas på dansbanorna när jag blir panchis?
3 Country
Ja, jag vet... Typ största genren av alla. Men det gör ont i mig, på riktigt. För mig är det också för mycket dansband, fast amerikanskt. Trist, förutsägbart, bonnigt, ospännande. Gillar inte sångstilen (ylandet), inte slide-gitarr, inte banjo, inte texterna, inte... country.
Så jävla eländigt kan det inte vara att leva i the land of the free and the home of the brave. Ryck upp dig och skaffa dig ett jobb, tänker jag.
Jag respekterar att andra gillar den här musiken, men jag kan inte förstå. I min värld är musik länken till himlen, sinnesutvidgande och gränssprängande. Tyvärr får den ovanstående musiken mig att mer tänka på lerpölar och illa sittande kostymer.
Det måste vara en liten länk som saknas i min DNA-kedja.
Husa i hemmet
Jag är uppvuxen på 70- och 80-talen. Då var det självklart att kvinnor och män skulle dela på hushållsarbetet. Åtminstone i mitt hem. Mamma gjorde i och för sig mest, men det var en överenskommelse mellan henne och pappa. Hon jobbade halvtid och gjorde i gengäld mer hemma.
Pappa var pappaledig, trots att han var chef. När han jobbade, tog han kvällspasset med barnen, så att mamma kunde vila ut. Han lagade mat på helgerna - både lunch och middag - så att mamma kunde slippa, eftersom hon tog vardagsmaten.
När pappa sedan startade eget företag, betalade han en halvtidslön åt mamma för hushållsarbetet.
Jag växte upp i tron att det var självklart.
Eftersom jag hade bestämt mig för att göra karriär och bli välbetald chef (!), förutsatte jag stöd från min partner. Självklart - varför inte?
Det visade sig dock vara en dröm.
Jag - och flera av mina vänner - har bittert fått erfara att ränderna sitter i. Många män förväntar sig att bli omhändertagna som små barn. Att kvinnan självklart ska ha koll på allt i hushållet, från barnuppfostran via tvätt och städ till tidsbokning för läkarbesök, veterinärer och släktbesök. Men vad värre är: Vi ska dessutom jobba heltid!
En bortskämd generation män har tillåtits växa upp. Vi kvinnor ska vara glada om han "hjälper till" hemma. Fy fan, så arg jag blir av det uttrycket! Hur kan det vara att hjälpa till, när det är ens gemensamma ansvar?
Och vi kämpar i motvind för förändring. De ska ha sina hobbies kvar, sitt umgänge med grabbarna, sina vanor och sina egenheter. Där står vi med familj och hem och får snällt acceptera och anpassa oss. De har blivit bortklemade av sina mödrar, sina systrar, sina flickvänner och nu av oss. För dem är det självklart. Protester är gnäll och att ställa för höga krav.
Jag fattar inte hur det här gick till.
Vi var inte beredda på att ta den här kampen - trodde att den för länge sedan var över - så de tog oss på sängen.
Det är inte roligt.
Om man klockar hur mycket tid jag och mina kompisar lägger i hemmet, så blir det lätt både fem och sex gånger männens engagemang.
Ska det vara så?
Och vad värre är: Våra barn ser och förstår. Vi sätter ett dåligt exempel för dem. Eller som en väninnas son sa:
- En husa, är det en sådan som du, mamma?
Jo visst - men i så fall vill jag ha lön!
Pappa var pappaledig, trots att han var chef. När han jobbade, tog han kvällspasset med barnen, så att mamma kunde vila ut. Han lagade mat på helgerna - både lunch och middag - så att mamma kunde slippa, eftersom hon tog vardagsmaten.
När pappa sedan startade eget företag, betalade han en halvtidslön åt mamma för hushållsarbetet.
Jag växte upp i tron att det var självklart.
Eftersom jag hade bestämt mig för att göra karriär och bli välbetald chef (!), förutsatte jag stöd från min partner. Självklart - varför inte?
Det visade sig dock vara en dröm.
Jag - och flera av mina vänner - har bittert fått erfara att ränderna sitter i. Många män förväntar sig att bli omhändertagna som små barn. Att kvinnan självklart ska ha koll på allt i hushållet, från barnuppfostran via tvätt och städ till tidsbokning för läkarbesök, veterinärer och släktbesök. Men vad värre är: Vi ska dessutom jobba heltid!
En bortskämd generation män har tillåtits växa upp. Vi kvinnor ska vara glada om han "hjälper till" hemma. Fy fan, så arg jag blir av det uttrycket! Hur kan det vara att hjälpa till, när det är ens gemensamma ansvar?
Och vi kämpar i motvind för förändring. De ska ha sina hobbies kvar, sitt umgänge med grabbarna, sina vanor och sina egenheter. Där står vi med familj och hem och får snällt acceptera och anpassa oss. De har blivit bortklemade av sina mödrar, sina systrar, sina flickvänner och nu av oss. För dem är det självklart. Protester är gnäll och att ställa för höga krav.
Jag fattar inte hur det här gick till.
Vi var inte beredda på att ta den här kampen - trodde att den för länge sedan var över - så de tog oss på sängen.
Det är inte roligt.
Om man klockar hur mycket tid jag och mina kompisar lägger i hemmet, så blir det lätt både fem och sex gånger männens engagemang.
Ska det vara så?
Och vad värre är: Våra barn ser och förstår. Vi sätter ett dåligt exempel för dem. Eller som en väninnas son sa:
- En husa, är det en sådan som du, mamma?
Jo visst - men i så fall vill jag ha lön!
söndag 4 juli 2010
Varför är det skamset att vara fattig?
Jag har varit fattig. På riktigt fattig. Inte "jag-har-inte-råd-att-betala-TV-licensen-fattig", utan lusigt fattig.
Det var när jag flyttade min självstartade dansskola till nya lokaler. Jag satsade vartenda korvöre på att renovera lokalerna och annonsera. Sedan tog det lite tid innan det drog in tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna ta ut en någorlunda anständig lön.
Då var det nudelsoppa, knäckebröd, pasta och blodpudding. En gång om dagen, varken mer eller mindre, trots 4 dansklasser om varje dag.
När julen närmade sig, hade jag svår ångest. Jag hade inga pengar att köpa julklappar för!
Julen är en stor grej i vår familj. Alla ska ha paket, och de ska vara genomtänkta och ha trevliga rim. Paketen öppnas ceremoniellt medan alla tittar.
Jag hade ångest. Inga pengar, men jag kunde inte för mitt liv erkänna det.
Jag skämdes.
Att vara fattig var pinsamt, ett misslyckande och gjorde mig till en sämre människa.
Konstigt...
Det var ju inte så att jag hade spelat på hästar eller blivit sol-och-vårad. Jag hade väl ingenting att skämmas för egentligen. Men skämdes gjorde jag.
Det bästa jag kom på var att ta egna saker som såg nya/oanvända ut och slå in till mina anhöriga. Den nyinköpta och mycket älskade kimonon blev en present till syster, en bok som såg obruten ut hamnade hos min far och mamma fick några varuprover (schampon osv) som jag fått till mitt företag. Jag fick ihop julklappar till hela släkten, men det blev ganska tomt i hyllorna i mitt lilla hem.
Och jag skämdes över att jag gav bort begagnade saker. Trots att det har gått över 15 år, svider det i halsen när jag tänker på det.
Så lusig och eländig har jag nog aldrig känt mig, varken förr eller senare.
Nu önskar jag att jag hade haft mod nog att säga:
- Jag måste tyvärr hoppa över julklappandet i år. Jag har startat ett nytt företag och har inte någon inkomst just nu, så jag klarar inte av det.
Det hade väl inte varit någon kris?
Jag är övertygad om att alla hade förstått och accepterat.
Ändå bara GICK det inte just då.
Så när folk i Sverige är hemligt fattiga, förstår jag precis vad de går igenom.
Fattigdom är helt tabu.
Jag tror att det är för att vi har blivit itutade att ingen behöver vara fattig i Sverige. Det betyder ju att man har valt det själv - eller att man är ingen.
Och det är kanske något att skämmas för...
Det var när jag flyttade min självstartade dansskola till nya lokaler. Jag satsade vartenda korvöre på att renovera lokalerna och annonsera. Sedan tog det lite tid innan det drog in tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna ta ut en någorlunda anständig lön.
Då var det nudelsoppa, knäckebröd, pasta och blodpudding. En gång om dagen, varken mer eller mindre, trots 4 dansklasser om varje dag.
När julen närmade sig, hade jag svår ångest. Jag hade inga pengar att köpa julklappar för!
Julen är en stor grej i vår familj. Alla ska ha paket, och de ska vara genomtänkta och ha trevliga rim. Paketen öppnas ceremoniellt medan alla tittar.
Jag hade ångest. Inga pengar, men jag kunde inte för mitt liv erkänna det.
Jag skämdes.
Att vara fattig var pinsamt, ett misslyckande och gjorde mig till en sämre människa.
Konstigt...
Det var ju inte så att jag hade spelat på hästar eller blivit sol-och-vårad. Jag hade väl ingenting att skämmas för egentligen. Men skämdes gjorde jag.
Det bästa jag kom på var att ta egna saker som såg nya/oanvända ut och slå in till mina anhöriga. Den nyinköpta och mycket älskade kimonon blev en present till syster, en bok som såg obruten ut hamnade hos min far och mamma fick några varuprover (schampon osv) som jag fått till mitt företag. Jag fick ihop julklappar till hela släkten, men det blev ganska tomt i hyllorna i mitt lilla hem.
Och jag skämdes över att jag gav bort begagnade saker. Trots att det har gått över 15 år, svider det i halsen när jag tänker på det.
Så lusig och eländig har jag nog aldrig känt mig, varken förr eller senare.
Nu önskar jag att jag hade haft mod nog att säga:
- Jag måste tyvärr hoppa över julklappandet i år. Jag har startat ett nytt företag och har inte någon inkomst just nu, så jag klarar inte av det.
Det hade väl inte varit någon kris?
Jag är övertygad om att alla hade förstått och accepterat.
Ändå bara GICK det inte just då.
Så när folk i Sverige är hemligt fattiga, förstår jag precis vad de går igenom.
Fattigdom är helt tabu.
Jag tror att det är för att vi har blivit itutade att ingen behöver vara fattig i Sverige. Det betyder ju att man har valt det själv - eller att man är ingen.
Och det är kanske något att skämmas för...
Exotiska Småland
(Publicerat i Värnamo Nyheter, 2010-07-03)
Jag är född och uppvuxen i Storstockholmsområdet. Låt mig säga en sak direkt: Som sådan är man ignorant. Vi växer upp i tron att Sverige är Stockholm och att allt utanför Södertörn och Uppsala är pittoreska ”förorter” till huvudstaden. Att det är lite synd om alla som inte bor i Stockholm, eftersom det är där allt viktigt finns.
HA!
Tack och lov var jag bara 18 år när jag flyttade till Småland och jag hade vett att hålla tyst. Men jag erkänner villigt att jag inte hade någon som helst uppfattning om att världen kunde te sig så annorlunda inom Sverige.
Oj, vad jag har skämts för det…
Ärligt talat hade jag ingen uppfattning om var jag befann mig när jag klev av tåget. Jag visste bara att jag skulle studera och bo här under några år. Mitt första telefonsamtal hem var fyllt av förundran:
– Mamma, jag är längst överallt! Vuxna tanter och farbröder räcker mig till axlarna!
Det var väldigt märkligt. Med mina 173 cm hade jag alltid varit medellängd bland tjejerna, och jag hade inte en killkompis under 188 cm. Jag var ”den lilla söta” hemma – här var jag en amazon.
– Och mamma, de har raggare här!
Raggare var något jag hade läst om i böcker, kanske sett på film. Aldrig i verkligheten! Så när raggarna denna sensommarkväll dunkade plåt på Storgatan, var jag helt fascinerad.
Och så fortsatte det. Allting tedde sig så exotiskt, antagligen för att jag hade varit så övertygad om att allt skulle vara som hemma.
Här fanns så många gamla ord kvar, ord som för länge sedan är bortglömda i Stockholm: Spann, bälte, jämte, stiga, son. Det härligaste var att de samexisterade med alla moderna begrepp, utan att skämmas.
Mest spännande var ändå hur folk betedde sig. De var trevliga, öppna och leende. Alla tog hand om mig och hälsade mig välkommen. Det var förvirrande. Jag var uppvuxen med att hålla mig på min kant, inte dra uppmärksamhet till mig och respektera rangskalan. Titta för länge på fel person, och du kan få en kniv i sidan. Umgås du med personer som står lägre än du i social rang, riskerar du att åka ner till deras nivå. Det låter kanske som ett skämt, men det var min verklighet när jag växte upp.
Inte nog med att folk var trevliga här i Småland – de var duktiga också! Företagsamma, kompetenta, drivna. Allt var möjligt och man jobbade hårt. Jag insåg plötsligt att mycket av det jag hade varit stolt över som svensk inte alls kom från Stockholm. Nej – det var från de pittoreska förorterna…
Resan till Småland blev en resa i ödmjukhet.
Efter ett år i Småland insåg jag att jag aldrig skulle återvända till Stockholmsområdet.
Jag vill nämligen bo där det händer och där allt viktigt finns. Jag vill bo i Småland.
Jag är född och uppvuxen i Storstockholmsområdet. Låt mig säga en sak direkt: Som sådan är man ignorant. Vi växer upp i tron att Sverige är Stockholm och att allt utanför Södertörn och Uppsala är pittoreska ”förorter” till huvudstaden. Att det är lite synd om alla som inte bor i Stockholm, eftersom det är där allt viktigt finns.
HA!
Tack och lov var jag bara 18 år när jag flyttade till Småland och jag hade vett att hålla tyst. Men jag erkänner villigt att jag inte hade någon som helst uppfattning om att världen kunde te sig så annorlunda inom Sverige.
Oj, vad jag har skämts för det…
Ärligt talat hade jag ingen uppfattning om var jag befann mig när jag klev av tåget. Jag visste bara att jag skulle studera och bo här under några år. Mitt första telefonsamtal hem var fyllt av förundran:
– Mamma, jag är längst överallt! Vuxna tanter och farbröder räcker mig till axlarna!
Det var väldigt märkligt. Med mina 173 cm hade jag alltid varit medellängd bland tjejerna, och jag hade inte en killkompis under 188 cm. Jag var ”den lilla söta” hemma – här var jag en amazon.
– Och mamma, de har raggare här!
Raggare var något jag hade läst om i böcker, kanske sett på film. Aldrig i verkligheten! Så när raggarna denna sensommarkväll dunkade plåt på Storgatan, var jag helt fascinerad.
Och så fortsatte det. Allting tedde sig så exotiskt, antagligen för att jag hade varit så övertygad om att allt skulle vara som hemma.
Här fanns så många gamla ord kvar, ord som för länge sedan är bortglömda i Stockholm: Spann, bälte, jämte, stiga, son. Det härligaste var att de samexisterade med alla moderna begrepp, utan att skämmas.
Mest spännande var ändå hur folk betedde sig. De var trevliga, öppna och leende. Alla tog hand om mig och hälsade mig välkommen. Det var förvirrande. Jag var uppvuxen med att hålla mig på min kant, inte dra uppmärksamhet till mig och respektera rangskalan. Titta för länge på fel person, och du kan få en kniv i sidan. Umgås du med personer som står lägre än du i social rang, riskerar du att åka ner till deras nivå. Det låter kanske som ett skämt, men det var min verklighet när jag växte upp.
Inte nog med att folk var trevliga här i Småland – de var duktiga också! Företagsamma, kompetenta, drivna. Allt var möjligt och man jobbade hårt. Jag insåg plötsligt att mycket av det jag hade varit stolt över som svensk inte alls kom från Stockholm. Nej – det var från de pittoreska förorterna…
Resan till Småland blev en resa i ödmjukhet.
Efter ett år i Småland insåg jag att jag aldrig skulle återvända till Stockholmsområdet.
Jag vill nämligen bo där det händer och där allt viktigt finns. Jag vill bo i Småland.
lördag 3 juli 2010
Låg energi - ett nutidsproblem
Jag har nyligen kommit ut ur en dimmig bubbla.
Den befann jag mig i från det ögonblick då jag blev påkörd av en bil år 2000. Efter den händelsen, har jag varit trött. Tröttheten har varierat i styrka och påverkat mig olika, men för det mesta har den varit förlamande.
Att köra 10 mil med bil var till exempel en oerhörd ansträngning. För två år sedan fick jag ladda i flera dagar för att orka köra så långt och efteråt var jag medtagen i flera dagar. Det är svårt att förklara hur det känns, om man inte har varit med om det.
Jag kom att tänka på det härom dagen, när jag körde till Kulltorp. Det är väl ca 10 mil från mig. Jag susade dit, fick min behandling och susade hem igen, lagom till badminton-match med familjen, emottagande och montering av studsmatta, nattning och kökspyssel.
Det hade varit omöjligt bara för ett år sedan.
När jag jämför mot dagsläget, känns det som om min dimbubbla har spruckit och jag äntligen andas frisk luft! Jag är stark, jordad, öppen uppåt och lugn. Ändå har jag tio gånger mer energi än när jag var som en tornado (innan olyckan).
Häftigt.
Jag har inte märkt förändringen.
Vilken lycka att jag fick den insikten idag, som en flashback, i bilen på väg hem i sommarkvällen.
Och jag lider med alla dem som fortfarande går omkring i sina dim-bubblor. För jag ser dem, varje dag på stan. De är många...
Den befann jag mig i från det ögonblick då jag blev påkörd av en bil år 2000. Efter den händelsen, har jag varit trött. Tröttheten har varierat i styrka och påverkat mig olika, men för det mesta har den varit förlamande.
Att köra 10 mil med bil var till exempel en oerhörd ansträngning. För två år sedan fick jag ladda i flera dagar för att orka köra så långt och efteråt var jag medtagen i flera dagar. Det är svårt att förklara hur det känns, om man inte har varit med om det.
Jag kom att tänka på det härom dagen, när jag körde till Kulltorp. Det är väl ca 10 mil från mig. Jag susade dit, fick min behandling och susade hem igen, lagom till badminton-match med familjen, emottagande och montering av studsmatta, nattning och kökspyssel.
Det hade varit omöjligt bara för ett år sedan.
När jag jämför mot dagsläget, känns det som om min dimbubbla har spruckit och jag äntligen andas frisk luft! Jag är stark, jordad, öppen uppåt och lugn. Ändå har jag tio gånger mer energi än när jag var som en tornado (innan olyckan).
Häftigt.
Jag har inte märkt förändringen.
Vilken lycka att jag fick den insikten idag, som en flashback, i bilen på väg hem i sommarkvällen.
Och jag lider med alla dem som fortfarande går omkring i sina dim-bubblor. För jag ser dem, varje dag på stan. De är många...
fredag 2 juli 2010
Jehova
Jag hörde just att judarnas Guds namn betyder "jag är den jag är".
Det är ju fantastiskt!
Jag ser det framför mig. Abraham frågade Gud:
- Vem är du?
- Jag är den jag är.
Fast sedan får de inte säga hans riktiga namn, utan kallar honom istället för Adonai.
Nå, i alla fall:
Jag är den jag är.
Det är något att meditera på.
Jag ska i alla fall göra det.
Om detta är sant, så är det oerhört spännande, tycker jag. Vilket mystiskt svar!
Det är ganska märkligt. Inte riktigt vad man skulle vänta sig av en Gud. Inte den Guden som beskrivs i Bibeln i alla fall. Han hade nog svarat "Jag Är Allt". Och sedan slängt på några blixtar eller brinnande buskar för att förtydliga.
Jag är den jag är.
Låter mer som ett undvikande, tycker jag. Det öppnar för flera möjligheter.
Kanske Gud är en livsform från en annan värld? Eller från en annan tid, en tidsresenär? :)
Hur som helst är det en användbar strof. När jag säger den, känner jag mig lugn, stor och allvetande. Att meditera på den skapar antingen trygghet - eller storhetsvansinne!
Det är ju fantastiskt!
Jag ser det framför mig. Abraham frågade Gud:
- Vem är du?
- Jag är den jag är.
Fast sedan får de inte säga hans riktiga namn, utan kallar honom istället för Adonai.
Nå, i alla fall:
Jag är den jag är.
Det är något att meditera på.
Jag ska i alla fall göra det.
Om detta är sant, så är det oerhört spännande, tycker jag. Vilket mystiskt svar!
Det är ganska märkligt. Inte riktigt vad man skulle vänta sig av en Gud. Inte den Guden som beskrivs i Bibeln i alla fall. Han hade nog svarat "Jag Är Allt". Och sedan slängt på några blixtar eller brinnande buskar för att förtydliga.
Jag är den jag är.
Låter mer som ett undvikande, tycker jag. Det öppnar för flera möjligheter.
Kanske Gud är en livsform från en annan värld? Eller från en annan tid, en tidsresenär? :)
Hur som helst är det en användbar strof. När jag säger den, känner jag mig lugn, stor och allvetande. Att meditera på den skapar antingen trygghet - eller storhetsvansinne!
Smakförändring med åldern...
Smaken är som baken, sägs det.
Men vad mer är: Smaken förändras med åldern!
Varför är det så?
Vissa saker GICK inte att äta när man var liten.
Jag avskydde majs, kikärtor, bönor, blomkål, brysselkål, spenat, kaffe med mera.
Idag älskar jag majs, kikärtor, bönor, blomkål, brysselkål, spenat, kaffe med mera.
Det tycker jag är konstigt.
Man borde ju tycka om allt som är bra för kroppen.
Det är ju en rimlig överlevnadsinstinkt.
Så då borde man ju äta allt detta - med undantag av kaffe - från späd ålder!
Men jag kommer fortfarande ihåg när mina föräldrar åt ungsbakad blomkål med ostsås. Jag mådde illa av lukten, satt på mitt rum med öppet fönster och klökte. Inget TV-tittande de dagarna...
Antagligen har man bättre smaklökar när man är ung. De känner säkert alla smaker mycket tydligare. Tur att de mattas av, så att man får i sig alla de här nyttiga och härliga sakerna som man missade som ung!
Det är ju bevisat att äldre människor knappt inte känner smak alls. De minns bara smak. När de äter raggmunk med fläsk så minns deras hjärnor vad det smakar, och de upplever smaken som när de var unga. Praktiskt, va? Det är ju skönt, med tanke på hur maten brukar vara på ålderdomshem... Därför kan man heller inte introducera nya maträtter med någon större framgång. Spaghetti carbona smakar ingenting i deras gamla munnar. (Undrar om det gäller Chicken Korma också?)
Min slutsats är alltså att vi smak-pikar i 40 år åldern, kanske lite senare ändå.
Tänk - i alla fall något som vi är bättre på än de unga!
Det är väl därför vi i den här åldern har en tendens att lägga på oss ett och annat kilo. Men var lugn, det lär ändra sig. När vi är gamla kan vi bara beställa maträtter vi aldrig har ätit och bara sitta och peta i maten. Fasen, vilka snygga och smala åttioåringar vi ska bli!
Men vad mer är: Smaken förändras med åldern!
Varför är det så?
Vissa saker GICK inte att äta när man var liten.
Jag avskydde majs, kikärtor, bönor, blomkål, brysselkål, spenat, kaffe med mera.
Idag älskar jag majs, kikärtor, bönor, blomkål, brysselkål, spenat, kaffe med mera.
Det tycker jag är konstigt.
Man borde ju tycka om allt som är bra för kroppen.
Det är ju en rimlig överlevnadsinstinkt.
Så då borde man ju äta allt detta - med undantag av kaffe - från späd ålder!
Men jag kommer fortfarande ihåg när mina föräldrar åt ungsbakad blomkål med ostsås. Jag mådde illa av lukten, satt på mitt rum med öppet fönster och klökte. Inget TV-tittande de dagarna...
Antagligen har man bättre smaklökar när man är ung. De känner säkert alla smaker mycket tydligare. Tur att de mattas av, så att man får i sig alla de här nyttiga och härliga sakerna som man missade som ung!
Det är ju bevisat att äldre människor knappt inte känner smak alls. De minns bara smak. När de äter raggmunk med fläsk så minns deras hjärnor vad det smakar, och de upplever smaken som när de var unga. Praktiskt, va? Det är ju skönt, med tanke på hur maten brukar vara på ålderdomshem... Därför kan man heller inte introducera nya maträtter med någon större framgång. Spaghetti carbona smakar ingenting i deras gamla munnar. (Undrar om det gäller Chicken Korma också?)
Min slutsats är alltså att vi smak-pikar i 40 år åldern, kanske lite senare ändå.
Tänk - i alla fall något som vi är bättre på än de unga!
Det är väl därför vi i den här åldern har en tendens att lägga på oss ett och annat kilo. Men var lugn, det lär ändra sig. När vi är gamla kan vi bara beställa maträtter vi aldrig har ätit och bara sitta och peta i maten. Fasen, vilka snygga och smala åttioåringar vi ska bli!
torsdag 1 juli 2010
Australien - inte alls vad jag trodde!
Min makes syster bor i Australien.
Innan vi fick barn, tog vi långsemester över jul ett år och åkte ner. Vi ville hälsa på henne i första hand, och titta på det spännande Australien samtidigt.
Det var inte alls som jag hade trott.
Australien är ju lite mytomspunnet i Sverige. Det var dit som alla ville åka när jag gick på gymnasiet. Alla jorden-runt-luffar måste innehålla den kontinenten om de skulle räknas. Australiensare var sköna, avslappnade, lite väderbitna och snygga (killarna, alltså).
Att åka till Australien är en helvetesresa. Som alla vet är flygplansstolar hiskeligt obekväma. (Vem är de designade för? Kutryggiga med gam-nacke?) Flygplansmat är äckligt, toaletterna är läskiga och folk luktar och låter och brer ut sig. Man är rätt trött på att flyga efter typ 9 timmar, t ex om man flyger till USA. Till Australien tar det 36 timmar. Jag behöver inte säga mer.
När vi väl kom fram, var det värmebölja. Under de fyra veckor vi var där tror jag att temperaturen aldrig sjönk under 30 grader (på natten heller). Flera dagar i sträck var det över 40 grader i skuggan! Det är för varmt för mig. Jag får ränneskita vid 25 grader. Det gick åt mycket dricka... Jag kröp i skuggan längs med byggnaderna som en övernitisk spion och så fort det fanns vatten i någon form av ansamling, badade jag.
Systern bor i Adelaide. Där var det mesta väldigt "laid back". Väldigt många vägar byggdes om hela tiden, det tog lång tid att göra det mesta, folk var rätt slöa, saker blev aldrig färdiga, servicen var långsam och det saknades driv. Dessutom var staden byggd på det där fula amerikanska sättet: Det saknas en stadskärna. Allt är liksom bara utspritt på några kvadratmil. En pub här, industrilokaler bredvid, ett villaområde där, en affär, ett rivningsområde, en sportanläggning... Och vägar vägar vägar.
Inte min pryl.
Dessutom kryllade det av giftiga saker.
"Gå inte ut i trädgården på morgonen. Då solar sig alla Brown Snakes, och blir ni bitna av dem hinner vi inte till sjukhuset."
"När du hämtar tidningen, peta ut den med en pinne då. I brevlådan sitter ibland spindlar som är livsfarliga."
"Akta, ställ er upp och backa från bordet! Det är en Huntsman, den har vi inget motgift mot."
"Skaka sängkläderna varje kväll innan ni går och lägger er och sätt aldrig på er ett par skor utan att skaka dem hårt. Smådjur, framför allt spindlar, kryper in och gömmer sig där."
Man blir utmattad av att alltid vara rädd.
Det mest positiva var förstås sällskapet och maten. Både alligator, känguru och emu var gott. Vinet var trevligt och badandet bra. (Utom när det var svartflagg och vi badade ändå, för att vi inte visste att det var hajvarning.) Shoppingen var också bra, det fanns både västerländskt, österländskt och annat i en härlig mix.
Men annars lämnade Australien mig ganska kall.
Vissa ställen liksom fastnar i ens hjärta, andra inte.
Australien får vara för mig.
Nya Zeeland däremot... :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)