Mindre Luther, tack!

Vi är så otroligt plikttrogna i Sverige. Vi jobbar och kämpar och stressar och springer, allt för att göra rätt för oss och vara duktiga.

Jag ser på mina föräldrar. Pappa jobbade mycket. Åkte hemifrån kl 6.30 och kom tillbaka strax efter 19. Mamma jobbade deltid och gjorde allt annat. Vid 21-tiden var alla nattade och disken var diskad. Då tittade de på nyheterna. Sedan gick mamma och lade sig. Pappa låg och läste avhandlingar i sängen innan han släckte.

Det var deras liv.
På helgerna gjorde vi sådant som skulle dana oss barn till lämpliga individer.
Cykelutflykter, svampplockning, fiske, vandring, skidåkning, museibesök, släktträffar...

Men mamma och pappa då?
Vad tyckte de om att göra?
När fick de egen tid?

Jag vet inte.

Jag och Maken har under några år levt precis samma sorts liv, med skillnaden att vi har försökt klämma in egen tid, träning och husrenovering på bekostnad av sömn och hälsa. Det har inte gått så bra.

Det känns liksom inte som att vi verkligen väljer vad vi vill göra, alltså tar aktiva beslut. Det bara blir, för det finns så många måsten.

Jag inbillar mig att vi är rekordbra på att vara duktiga i Sverige. Det är alldeles för lite mañana, mañana här.

Man brukar skylla på Luther. I så fall har hans teser fått alltför långtgående konsekvenser här i Norden - folk blir ju sjuka av att jaga perfektion!

Det är dags att vi lär om.
Mindre Luther, mer lugn, tack!