måndag 19 september 2016

Vad gör man på Gotland på vintern?

Alla som bor på Gotland får frågan. Alla blir lika förbaskade eller förundrade, även jag. Idag tänkte jag dock om. Jag tror det är dags att lyssna på vad de egentligen undrar!

Alla bilder som presenterar Gotland lyfter långa sandstränder, vackra raukområden och blå himmel. Det är fantastiska bilder – Gotland är vackert – men de lyfter endast naturen. Väldigt sällan ser man någon som GÖR något. Så frågan är väl berättigad: Vad gör vi på vintern, när det inte längre går att bada?

Svaret är enkelt: Det som alla andra gör.
Vi jobbar, handlar, sportar, njuter av och utövar kultur.
Det bor trots allt ca 56 000 personer här på helår (lite drygt, eftersom en bunt bor här mestadels trots att de inte är skrivna här).
Därmed finns det underlag för det mesta som en småstad eller en liten kommun har.

Det som är speciellt med Gotland är att vi har så mycket mer att erbjuda än de flesta småkommuner.

Kulturlivet är som mest aktivt höst-vår. En vanlig lördagskväll kan det vara live-spelningar på 4-5 ställen på ön, varav 3-4 är i Visby. Vi kan uppleva rock, opera, jazz, visor, körmusik, pop, nyskrivet och covers. Musiklivet är fantastiskt, mycket tack vare Gotlandsmusikens förmåga att bjuda in olika lokala aktörer till samproduktioner. Dessutom har vi Kulturföreningen Roxy, som är arrangörsparaply för många aktiva grupper. Tonsättarskolan lockar unga förmågor vars nyskrivna produktioner uruppförs här. Det finns också dansklasser, teatergrupper, konstgallerier, många aktiva konstnärer, en uppsjö av konsthantverkare, glasbruk och formgivare i ett utbud som överträffar det mesta. Film är stort på Gotland. Det pågår nästan alltid inspelningar till TV-produktioner och filmer. Lägg därtill alla aktiviteter inom kulturarvet; historieberättare, omkring 80 museer, de fantastiska kyrkorummen. Och vi får också vår beskärda del av de nationella turnéerna med välkända artister, ofta på den stora scenen i hamnen.

För den som gillar sport finns otroligt mycket att välja på. Från bollsporter, via roller derby till ridsport. Utomhussporterna är förstås stora, tack vare det trevliga klimatet: Klättring, cykling, triatlon, fallskärmshoppning och mycket mer finns att välja på. Motorsport går bra av samma anledning och vi har också en racingbana som gärna används av biltillverkare för att provköra och filma nya modeller.

På Gotland har vi också ett mycket aktivt företagsliv. Det finns många småföretagare – flest per capita i Sverige – och de hittar på aktiviteter och går samman i nätverk som arrangerar evenemang som näringslivsfrukostar, tillväxtfrukostar, föreläsningar och seminarier. Går man på någon av höstens alla marknader (det är en varje helg), så träffar man också på småproducenter av choklad, chili, honung, bröd och annat ätbart. Mat är stort på Gotland! Det som odlas i den kalkrika jorden smakar så mycket bättre (!) och tas ofta tillvara för lokal förädling.

Lägg till ett fantastiskt utbud av restauranger – folk äter gärna ute även på vintern, härlig variation av shopping, trevliga caféer, många mysiga lokaler att ordna arrangemang i, en otroligt vacker stad, en natur som tar andan ur en även vintertid samt en skön och öppen stämning så har du framgångsreceptet som är Gotland.

Men hur presenteras det?
Jag skulle vilja påstå att det inte presenteras alls.
Problemet är att vi låter besöksnäringen sköta allt presenterandet.
De bilder som de lyfter fram – och ska lyfta fram – är förstås strandbilderna. Inget snack om saken: Dessa bilder säljer. Men varför finns ingen annan som lyfter bilden av det aktiva Gotland?

För det är där vi kan vinna allt: I att visa vad vi GÖR.
Vi levererar olika varor till hela världen.
Vi anordnar konferenser.
Vi är antagligen Sverigeledande på form.
Vi dansar, klättrar och spelar basket.
Vi bygger hus och växer.
Vi utvecklar och utvecklas.
Vi umgås, skrattar och skapar.
Vi lever.

Det är vad vi gör på Gotland.
Ska vi berätta det för fler, så att vi attraherar aktiva människor?
Eller ska vi fortsätta att beskriva Gotland som ett ställe där man tar paus, så att vi att vi lockar hit de som flyr ifrån bruset, de som vill vila upp sig? För de kommer nämligen hit ett tag och lämnar igen efter sisådär tre år, när de mår bättre.

Profilering, mina vänner.
Det är vad det handlar om.
Besöksnäringen gör helt rätt, de gör sitt jobb bra.
Men vi andra? Vi som skapar internetspel, gör världsberömda möbler, böjer rör, skriver artiklar, hjälper internationella filmbolag att hitta miljöer och säljer fläktsystem? Vi som skjutsar barnen till träningen, kokar korv på matchen, arrangerar musiksoaré, visar smalfilm från hela världen, går på föreningsmöten och myser på restauranger och kaféer med familjen? När och hur ska vi visa hur det är att LEVA på Gotland?

Vill vi att Gotland ska växa, så måste vi klara av att visa den bilden: Det levande och aktiva Gotland. Så som det är och ser ut 9 månader om året.

torsdag 1 september 2016

Tribute to the creative person - Karin Leoson

I know what it means to make a living from art. I used to work as a choreografer, dance teacher and director. For many years I lived in a creative bubble, not very interested in the outside world. I loved my bubble, but sometimes it was a lonely place.

It wasn’t always easy to find inspiration.
It was very hard work.
It was emotionally challenging to share and inspire others every day.

It was lonely.
Until the premier of a show, of course. Then I was in the middle of everyones attention for one evening! All the cheek-kissers stepped forward, showered me with praise and was SO glad that I had done whatever it was for the moment.

Usually, I was to worn out to feel joy. And sometimes I wanted to scream:
Where were you last week when I couldn’t sleep over this play?
Where were you last month, when I wanted to quit this line of work all together?
And where are you every Thursday, when I am so tired that I think I won’t make it to Sunday?

I figure every single person who contributes to the world of Art feel like I did at some point in their life.

But I want to thank you who are a creative person.
I want to thank all of you, because what you’re doing is important.

I think what you are doing is making us all LIVE.
When we are done surviving, we need to LIVE, and I think art helps us with that.
Just look at any native people. As soon as they are fed and have a roof over their head, what do they do? They create. They sing, dance, paint, craft and make up stories to tell each other at the fire.
And why?
Because art creates context.
Through art, we understand our world.
Art helps us to see how things fit together, who we are, and why.

Not everyone in our society takes creating art seriously.
When you say your a musician, I suppose you sometimes get the question: ”But what do you do for a living?”
And have you ever gone to a party which you’ve been invited to as a guest, and been asked to ”perform a few songs, since you like singing?”
Or got this thrown in your face: ”It must be FUN to make a living from your hobby!”

But I think creating art it is a very serious business.
It makes us human.
Did you know that we are the only species that creates art for art’s sake?
Bird sing to find a partner and cranes dance for the same reason, but we create art because we need it.
We need it to question phenomena, to feel connected, to enjoy life.

This is quite important business!
And every single person who creates some kind of art is a part of this.
Since I feel that you don’t always get enough attention for this, I have written an ODE to you all:

ODE to the creater of Art

You
who create art,
who dare to dream,
who find the time to think,
who express your emotions,
– thank you.

You
who bring us joy,
who let us escape,
who make us question things,
who evoke our emotions,
- thank you.

You are needed.
You are important.

And you might not have
an impressive title
or the largest car
or the best pension plan
But what you do counts

It counts in other ways:
Number of hearts lifted
and spirits enlightened
Sum of joy spread
and of thoughts given wings

Your work bind us together
The audience for a day
The fans for years
And sometimes the collective minds
of entire nations
for generations

Noone ever heard of
art huligans.
Nor do we read about
art hate crimes.
Why?

Because art is kind
Art is loving
Art is understanding
Art is caring

For every song
every poem or book
every play,
every handicrafted item,
and every painting
there is a real person
who grows a bit more
kind, loving, understanding and caring

This is what counts for real.
And this is what you create.
So thank you
for creating
a better us

/Karin Leoson, Visby, Sweden

Ode till konstskaparen - Karin Leoson

Du
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket

Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket

Du behövs.
Du är viktig.

Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas

Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar

Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer

Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott

Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam

För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa

Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss

/ Karin Leoson, Visby, Sverige

Karins Ode till konstskaparen

Du
som skapar konst
som vågar drömma
som finner tid att drömma
som uttrycker dina känslor
Tack så mycket

Du
som ger oss glädje
som låter oss fly bort
som låter oss ifrågasätta
som väcker våra känslor
Tack så mycket

Du behövs.
Du är viktig.

Och du kanske inte har
en viktig titel
eller den största bilen
eller den bästa pensionsplanen
men det du gör räknas

Det räknas på andra sätt:
Antal av upplyfta hjärtan
och upplysta själar
Summan av spridd glädje
och tankar som fått vingar

Ditt arbete binder oss samman
Publiken för en dag
Fansen för flera år
Och ibland det kollektiva medvetandet
för hela nationer
i generationer

Ingen har någonsin hört talas om
konsthuliganer
Inte heller läser vi om
konst-hatbrott

Varför?
För att konsten är snäll
Konsten är kärleksfull
Konsten är förstående
Konsten är omtänksam

För varje sång
varje dikt eller bok
varje pjäs
varje handslöjdat föremål
och varje målning
finns det en person någonstans
som växer till en mer
snäll, kärleksfull, förstående och omtänksam människa

Det är vad som räknas på riktigt
Och det är detta som du skapar
Så tack så mycket
för att du skapar
ett bättre oss

/ Karin Leoson, Visby, Sverige

lördag 28 maj 2016

Ensidigt tänkt?

Vi uppmanas ständigt att tänka och resonera logiskt. I skolan, på jobbet, när vi ska hantera emotionella processer – det är det kritiska granskandet som är norm. Vi ska lista fakta, formulera oss tydligt, resonera stringent och dra slutsatser. Ofta, väldigt ofta, går det så långt som till att man påstår att detta är att tänka, att det är så här det medvetna tänkandet går till.

Då har man bara halva sanningen klar för sig.

Alla de processerna som jag nämnde ovan pågår nämligen i halva hjärnan, i den vänstra. Den andra hjärnhalvan, den högra, brukar kallas den kreativa och konstnärliga – men det är inte riktigt hela sanningen heller.

I höger hjärnhalva pågår precis lika mycket tänkande som i vänster. Höger hjärnhalva tolkar subtilare signaler, drar slutsatser av bildspråk, kroppsspråk, röstläge, känslor, kompletterar ofullständiga mönster, förstår sakers inbördes relationer och skapar sammanhang.

Självklart är det här två kompletterande intelligenser! Vi behöver båda. Jag tror dock att vi i vårt samhälle förhärligar vänsterkompetenserna och förminskar de processer som pågår i höger hjärnhalva.

Ett exempel: Jag är på ett jobbmöte och får plötsligt en insikt som går ut på att resonemanget vi har fört är fel. Om jag påpekar att det haltar med motiveringen ”jag bara känner att det är så”, så gillas det inte. Jag måste därför vänta, klä min tanke i fakta eller resonemang och sedan framföra åsikten. Annars är jag inte seriös, eller kanske till och med flummig. Det borde ju räcka med att jag, som har god tillgång till min högra hjärnhalva, lyfte denna insikt. Sedan kunde ju de som har bättre kontakt med sin vänstra hjärnhalva resonera utifrån fakta. Tillsammans kunde vi komma till de bästa besluten!

Jag vet med säkerhet att övervägande delen av de bra idéer som dyker upp i alla kreativa/utvecklingssammanhang egentligen kommer från höger. Detta för att jag i åratal har luskat med människorna som kläckte dessa bra idéer – utifrån min egen erfarenhet av att saker bara plötsligt dyker upp i huvudet – och lyssnat på vad de säger. De ”kände på sig”, eller ”såg det plötsligt bara tydligt” och ”fick bara för sig”. De använde sin högra hjärnhalva. Efter att idén dök upp, granskade de den och resonerade – och insåg att den höll.

Väldigt få nya idéer kommer ur torra resonemang och granskandet av fakta. Det är som Einstein sa: ”Jag nådde inte min förståelse för universums fundamentala lagar genom mitt rationella förnuft.” Nej, han föreställde sig saker, fantiserade, hittade på. Steg 2 var att testa och granska. Så beskriver de flesta banbrytande forskare att de jobbar.

Så varför förminskar vi denna förmåga? Som jag beskrev ovan, säger människor att de ”bara” fick en idé eller ”bara” kände det på sig. Det är inget bara med det! Inte heller är det någon slump eller gudagåva – det är våra högra hjärnhalvor som jobbar hårt. Och som med allt annat: Man blir bättre på det man övar på.

Jag tror att vi måste börja uppmärksamma och ta emot den högra hjärnhalvans kapacitet. Vi är homo sapiens, den visa människan. Utmärkande för vår art är förmågan till abstrakt tänkande, att kunna visa känslor och empati, att urskilja orsakssamband och tolka språk och symboler. Höger hjärnhalva gör stora delar av det jobbet och vi blir visa i samarbetet mellan de två motpolerna.

Så länge vi bara uppmärksammar det logiska tänkandet, är vi helt enkelt ensidiga och halvsmarta. Det är dags att lyfta högra hjärnhalvans status!

Boktips: ”Min stroke” av Jill Bolte Taylor, hjärnforskaren som fick en stroke i sin vänstra (och dominanta) hjärnhalva.

onsdag 17 februari 2016

Idrott och kultur

Jag lyssnade på en föreläsare som var forskare i kulturdriven biologi. Hon för (förenklat) ett resonemang om hur kulturen förändrar människans fysiska kropp, dvs biologi. Exempelvis berättade hon om hur vår förmåga att göra upp eld förändrade vår kropp: När vi började äta bearbetad mat behövde vi inte längre samma tarmapparat som tidigare. Den minskades, bäckenet minskades och så hade fysiken förändrats tack vare en kulturell företeelse.

Hon sa något som fastnade som klister i min hjärna.
Människan är den enda varelsen som skapar kultur.
Djur brottas och övar på olika beteenden genom lek, djur ryter och visslar för att kommunicera, men endast människan skapar kultur.

I den tanken stannade jag ett ögonblick.
Då är det ju kulturyttringar som skiljer oss från djuren!

Länge har man drivit teser som att mänskligheten är den enda ras som kan känna empati, som kan tänka i flera steg, som leker. En efter en har dessa teser motbevisats. Djur är kapabla att känna empati inte bara inom rasen, utan med andra typer av djur. Massor av djur, t ex apor, fåglar och bläckfiskar, kan tänka i flera steg. Nästan alla djur leker om de är mätta och trygga.

Men kulturskapande?
Nej, det gör bara människor.

På sätt och vis är det alltså det som evolutionen har medfört. Människan har utvecklats förbi ett djurstadium, för att skapa kultur. Det borde göra kulturen till det högsta målet, den högsta intelligensen och målet med vår tillvaro!

Plötsligt förstod jag varför jag alltid har tyckt att sport är otillfredsställande. Jag tillhör de där som tycker "ge dem en boll var, så slipper de slåss om den" och som har väldigt lite förståelse för att varje dagstidning har 6 sportsidor som refererar vad som har hänt i olika tävlingar. Tävla, förresten, känns så gammalt! Retro, som om den tillhörde en annan samhällsstruktur och utvecklingsnivå.

Sport är i detta resonemang helt enkelt att jämställa med djurens lek.
Det är där vi övar på att springa fort, att vara tekniskt duktiga på att kasta spjut eller dribbla en boll. Att jämföra med lejonungarnas brottningsmatcher och svalungarnas våghalsiga dykningar från boet. Sport handlar om att bygga upp färdigheter som är bra att kunna i överlevnadssammanhang.

Kultur, däremot, är något annat.
Vi dansar inte för att locka till oss en partner.
Jo, det förekommer ju förstås också – men där får vi skilja på pardans, disco och scenisk dans. Pardans och discodans får väl kanske häröras till parningsdanser. Scenisk dans handlar däremot om något annat. Om kommunikation av känslor, intryck, för att skapa förståelse och sammanhang.

Samma gäller bokläsning. Vi läser inte böcker för att bli bättre överlevare, vi läser böcker för att skapa sammanhang. Precis som med musik, konst, film – alla typer av kulturyttringar.

Kanske är det också en förklaring till att dans är lite sämre sett av kultureliten och gemene man än de andra kulturyttringarna. Och mellan olika dansyttringar.
I dansen finns trots allt yttringar som mer är "djuriska" – om vi spetsar till det lite (parningsdanserna jag gav exempel på ovan) och tävlingsinriktade (som sportdansen). För oss som håller på med scenisk dans och dans som uttrycksform, är det bitvis väldigt svårt att se de andra dansformerna som riktig dans. Det finns ju knappt några likheter mellan kasedans på ett danspalats en lördagskväll och koreograferad eller improviserad danskonst...

Med utgångspunkt i det här resonemanget tycker jag att vi gör följande rockad i samhället:
1 Subventionera alla kulturlokaler i stället för idrottslokaler.
2 Gör kulturskolan gratis.
3 Ägna 6-12 sidor i varje dagstidning åt kultur. Sporten får nöja sig med 1 lite då och då. Säg upp alla sportredaktörer, förlita rapporteringen på frivilliga bidrag från allmänheten.
4 Infoga kulturnyheterna i nyhetssändningarna. Förpassa sporten till ett eget program.
5 Sänd helkvällsprogram på bästa sändningstid från operan, filmfestivalen i Cannes, Cullbergbaletten, konstvernissage... Vi fyller tablån raskt!

Å, så många bra idéer jag har! :)
Men nej, jag förstår ju att det inte kommer att hända.
Dock: Visst vore det roligt att se vilket sorts samhälle vi skulle få i stället, om kulturen och bildandet av mening, sammanhang och uttryck fick samma plats som överlevnadslekarna?

tisdag 16 februari 2016

Är vi verkligen sjuka – eller är det samhället?

2016.
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.

Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.

Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.

Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.

Vi orkar inte.

Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.

Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?

Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.

Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?

Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.

Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!

Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?

Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.

Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!