En kund sa till mig att hon hade läst en bok, där hon lärde sig att säga följande mening:
– Jag förlåter dig för att du inte är så perfekt som jag tycker att du borde vara.
Hm... Jag tänker helt annorlunda.
Alla är perfekta. Här och nu, på väg på sin resa, är de perfekta. Kanske kommer de att vara annorlunda om några steg, om en stund, men just NU är de perfekta i den här stunden. Precis som de är just nu är de som bäst.
Om de råkar gå mig på nerverna, kommer de med en lärdom till mig. Jag behöver ta det lugnare, släppa taget, lära mig att inte reta upp mig. Eller något annat.
Om de är irriterade på sig själva, är det för att de vill ändra på sig själva. Det är ju ett utmärkt utgångsläge!
Alla är perfekta. De flesta är däremot inte FÄRDIGA. Det är ju en annan sak! Man måste respektera vägen, processen.
Självklart är inte alla bekväma i mitt liv. Det vore ju märkligt annars! Det finns gott om (i mitt tycke) konstiga människor. Gemensamt för dem alla är att jag kan lära mig något av dem. Och hur som helst mår jag bättre av att inte reta mig på dem, acceptera dem som de är och kanske så ett frö till förändring i både mig och dem.
Det är som det är.
Men det är inte färdigt.
Vi har alla utrymme för förbättring!
Så om någon person inte uppför sig som jag tycker att de borde göra, tänker jag:
– Jag förlåter mig själv för att jag inte ser hur perfekt du är.
onsdagen den 7:e mars 2012
måndagen den 5:e mars 2012
Radio för 40+
Jag kan inte lyssna på radio.
Det finns ingen kanal som jag står ut med längre än en kvart.
Reklamradion, Mix Megapol och Hit FM, har så tråkig musik. De kör samma samma, dag in och dag ut, ofta samma låtar flera gånger per dag. All musik kommer från de stora bolagen, som har råd att betala goa pengar för att låtarna ska ligga på A-listan, dvs spelas ofta. Och jag blir så spytrött på att höra Katie Perry, Kelly Clarkson och Veronica Maggio. Tjejer som låter likadant allihop – och Takida. Ballad-bandet som imiterar ett hårdrocksband. På en vecka kan det väl inte vara mer än 20 olika artister som spelas, och det är för lite.
Dessutom är alla programledarna lite för stirriga för min smak. De pratar ofta i munnen på varandra, pratar hellre än genomtänkt och ägnar sin programtid åt att... fylla ut tiden. Allför många av dem har också fastnat i reklamradiorösten: Tre tonsteg lägre än alla vanliga människor, säljsmöriga och med en låtsas-Stockholms-dialekt.
P3 spelar roligare musik, nytt och inte så mainstream. Ibland lyssnar jag en stund för att se om det finns något roligt namn att snappa upp. Problemet med P3 är programledarna. De är så fulla av sig själva, ser sig som "den fria radions" förkämpar och kan inte stava till ödmjukhet eller självkritik. Dessutom är de musikpoliser: De bestämmer vad som är inne och vad som är ute. Spelas det på P3 så är det inne. Annars inte. Och är det inte inne så är det dåligt.
P4 orkar jag inte med alls. Det är så lågt tempo. Programledarna talar till oss lyssnare som om vi var efterblivna eller 82 år. Där är också alldeles för lite innehåll och alldeles för mycket solljus som strålar på gatan utanför. Carpe Diem. Plattityder. Och musiken... För mycket dansband och för ospännande annan musik. Däremot roligt stort spann, variation, det ska de få en eloge för. Men så himla mellanmjölk i urvalet.
Gold FM skulle jag aldrig lyssna på. Det är lika dumt och tråkigt som uteställen med 30+-gräns som spelar ABBA och 80-talsmusik. Jag var med på den där tiden. Jag kan de låtarna. Jag har dansat till dem ute förr och lyssnat på dem hemma. Det är inte kul längre. Nu är nu, och jag vill höra nytt och spännande och utvecklande.
Jag tror inte att jag är ensam. Tvärtom tror jag att radion har missat en väldigt stor grupp människor, tappat oss helt och hållet. Vi är mellan 30 och 50 år, är musikintresserade och känner oss inte hemma i något musikfack. Kanske är vi lite mer kräsna, vill ha genomtänkt musik som kommer från själen, kanske är vi svårflörtade.
Men vi har pengar.
Hej, musikbranschen, vi har pengar!
Vi har råd att köpa musik. Vi vill faktiskt gärna göra det, för vi vill ha musiken och kunna använda den även när vi inte (Gud förbjude) skulle kunna koppla upp oss på Spotify.
Så: Satsa pengar på vår musik! Marknadsför nya och olika artister via reklamradion.
För bara 10 år sedan (eller lite mer kanske) var det ju så det var. Jag kunde slå på radion och höra ny musik, artister som jag sedan har följt. Och hip hop! Vart har den tagit vägen nu?
Och här, en vädjan till Sveriges Radio och TV:
Starta en ny radiokanal. Den ska spela musik från olika håll i världen, inom populärkulturmusiken, med så brett spann som möjligt. Engelsk pop, ny hip hop, Australiensisk samplingspop, metall (inte för tungt, då får jag ont i levern), cross-over stilar – nya artister och nya uttryck. Åh, det skulle vara härligt!
Då kunde jag återigen lyssna på radio när jag körde bil.
Det är ju så fantastiskt mysigt.
Snälla SR: Hör min bön!
Det finns ingen kanal som jag står ut med längre än en kvart.
Reklamradion, Mix Megapol och Hit FM, har så tråkig musik. De kör samma samma, dag in och dag ut, ofta samma låtar flera gånger per dag. All musik kommer från de stora bolagen, som har råd att betala goa pengar för att låtarna ska ligga på A-listan, dvs spelas ofta. Och jag blir så spytrött på att höra Katie Perry, Kelly Clarkson och Veronica Maggio. Tjejer som låter likadant allihop – och Takida. Ballad-bandet som imiterar ett hårdrocksband. På en vecka kan det väl inte vara mer än 20 olika artister som spelas, och det är för lite.
Dessutom är alla programledarna lite för stirriga för min smak. De pratar ofta i munnen på varandra, pratar hellre än genomtänkt och ägnar sin programtid åt att... fylla ut tiden. Allför många av dem har också fastnat i reklamradiorösten: Tre tonsteg lägre än alla vanliga människor, säljsmöriga och med en låtsas-Stockholms-dialekt.
P3 spelar roligare musik, nytt och inte så mainstream. Ibland lyssnar jag en stund för att se om det finns något roligt namn att snappa upp. Problemet med P3 är programledarna. De är så fulla av sig själva, ser sig som "den fria radions" förkämpar och kan inte stava till ödmjukhet eller självkritik. Dessutom är de musikpoliser: De bestämmer vad som är inne och vad som är ute. Spelas det på P3 så är det inne. Annars inte. Och är det inte inne så är det dåligt.
P4 orkar jag inte med alls. Det är så lågt tempo. Programledarna talar till oss lyssnare som om vi var efterblivna eller 82 år. Där är också alldeles för lite innehåll och alldeles för mycket solljus som strålar på gatan utanför. Carpe Diem. Plattityder. Och musiken... För mycket dansband och för ospännande annan musik. Däremot roligt stort spann, variation, det ska de få en eloge för. Men så himla mellanmjölk i urvalet.
Gold FM skulle jag aldrig lyssna på. Det är lika dumt och tråkigt som uteställen med 30+-gräns som spelar ABBA och 80-talsmusik. Jag var med på den där tiden. Jag kan de låtarna. Jag har dansat till dem ute förr och lyssnat på dem hemma. Det är inte kul längre. Nu är nu, och jag vill höra nytt och spännande och utvecklande.
Jag tror inte att jag är ensam. Tvärtom tror jag att radion har missat en väldigt stor grupp människor, tappat oss helt och hållet. Vi är mellan 30 och 50 år, är musikintresserade och känner oss inte hemma i något musikfack. Kanske är vi lite mer kräsna, vill ha genomtänkt musik som kommer från själen, kanske är vi svårflörtade.
Men vi har pengar.
Hej, musikbranschen, vi har pengar!
Vi har råd att köpa musik. Vi vill faktiskt gärna göra det, för vi vill ha musiken och kunna använda den även när vi inte (Gud förbjude) skulle kunna koppla upp oss på Spotify.
Så: Satsa pengar på vår musik! Marknadsför nya och olika artister via reklamradion.
För bara 10 år sedan (eller lite mer kanske) var det ju så det var. Jag kunde slå på radion och höra ny musik, artister som jag sedan har följt. Och hip hop! Vart har den tagit vägen nu?
Och här, en vädjan till Sveriges Radio och TV:
Starta en ny radiokanal. Den ska spela musik från olika håll i världen, inom populärkulturmusiken, med så brett spann som möjligt. Engelsk pop, ny hip hop, Australiensisk samplingspop, metall (inte för tungt, då får jag ont i levern), cross-over stilar – nya artister och nya uttryck. Åh, det skulle vara härligt!
Då kunde jag återigen lyssna på radio när jag körde bil.
Det är ju så fantastiskt mysigt.
Snälla SR: Hör min bön!
| Reaktioner: |
söndagen den 4:e mars 2012
Kroppsspråket vi alla talar
Det är ju galet egentligen: Hur omedvetna vi är om vårt kroppsspråk.
Med tanke på att ca 60% av kommunikationen sker därigenom, så känns det ju som något man bör kunna.
Hur vi står påverkar hur vi uppfattas.
Mimik, gester – och förstås röstläget.
(Som för övrigt står för 30% av kommunikationen.)
Genom att medvetandegöra det omedvetna kroppsspråket, blir vi experter på att kommunicera. Visst är det fint? Det gör nämligen att vi kan välja vad vi säger med kroppen, gesterna och röstläget.
Jag menar, att förbereda materialet inför en presentation är viktigt, men med tanke på att det vi säger med orden bara står för 10% av kommunikationen, känns det kanske lite marginellt.
När jag föreläser om kroppsspråk, kommer ofta följande reaktioner:
1 Fniss – folk känner igen sig och andra.
2 Insikt – uppfattas jag så?
3 Stress – tittar folk på mig hela tiden?
4 Litenhet/ilska – och jag som är så professionell!
Kan inte folk lyssna på vad jag säger i stället?
5 Fundersamhet – vad mycket det finns att tänka på...
Självklart tar det tid att bli expert. (Det finns en anledning till att skådespelare övar i flera år och att rutinerade föreläsare kan ta väldigt bra betalt.) Vad vi måste komma ihåg är att vi egentligen kan allt! Vi förstår nämligen. Andra människors kroppssignaler tolkar vi hela tiden rätt. Det är ett bra utgångsläge!
Det är som att kunna förstå spanska, men inte kunna prata själv. Då är steget till att börja använda språket är inte så stort...
Jag tycker att den här kunskapen är viktig i alla yrken, samt även socialt och privat. Det känns tryggt att kunna välja, även om jag ibland väljer att inte göra annorlunda än det instinktiva, det som bara blir.
Ibland vill jag också bara vara. :)
Med tanke på att ca 60% av kommunikationen sker därigenom, så känns det ju som något man bör kunna.
Hur vi står påverkar hur vi uppfattas.
Mimik, gester – och förstås röstläget.
(Som för övrigt står för 30% av kommunikationen.)
Genom att medvetandegöra det omedvetna kroppsspråket, blir vi experter på att kommunicera. Visst är det fint? Det gör nämligen att vi kan välja vad vi säger med kroppen, gesterna och röstläget.
Jag menar, att förbereda materialet inför en presentation är viktigt, men med tanke på att det vi säger med orden bara står för 10% av kommunikationen, känns det kanske lite marginellt.
När jag föreläser om kroppsspråk, kommer ofta följande reaktioner:
1 Fniss – folk känner igen sig och andra.
2 Insikt – uppfattas jag så?
3 Stress – tittar folk på mig hela tiden?
4 Litenhet/ilska – och jag som är så professionell!
Kan inte folk lyssna på vad jag säger i stället?
5 Fundersamhet – vad mycket det finns att tänka på...
Självklart tar det tid att bli expert. (Det finns en anledning till att skådespelare övar i flera år och att rutinerade föreläsare kan ta väldigt bra betalt.) Vad vi måste komma ihåg är att vi egentligen kan allt! Vi förstår nämligen. Andra människors kroppssignaler tolkar vi hela tiden rätt. Det är ett bra utgångsläge!
Det är som att kunna förstå spanska, men inte kunna prata själv. Då är steget till att börja använda språket är inte så stort...
Jag tycker att den här kunskapen är viktig i alla yrken, samt även socialt och privat. Det känns tryggt att kunna välja, även om jag ibland väljer att inte göra annorlunda än det instinktiva, det som bara blir.
Ibland vill jag också bara vara. :)
| Reaktioner: |
lördagen den 3:e mars 2012
BH = kvinnoförtryck?
Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: BH är ett underligt plagg.
Hela idén med att lyfta upp två kroppsdelar och servera dem som på en bricka är väldigt rolig. Om man tänker att man skulle göra detsamma med rumphalvorna eller knäna, så förstår man hur absurt det är.
Bröst är - precis som de flesta andra kroppsdelar - olika i sin beskaffenhet. I en viss storlek och en viss ålder står de ut lite mer än före och efter. Kanske kan man säga att åldern 14 till 25 är de putigaste åren. Före det putar det ytterst lite och efter det drabbas man av tyngdlagen samt (ofta) en viss skvalpighet. I 10 år av våra liv ser brösten naturligt ut som BH-idealet. I 80 år av våra liv inte.
Är det då så att vi försöker låtsas att vi är i den åldern genom att klämma upp tuttarna i BH med bygel och vaddering och spända hyskor?
Och jag måste säga det: BH är det mest obekväma plagg som någonsin skapats!
Tätt följd av stålkorsett.
De skär in i rygg och sidor, de klämmer på solar plexus, de pressar brösten, de faller ner eller skär in i axlarna.
De kliar, för att de sitter för tätt.
Ingen kan inbilla mig att kvinnor använder dem av egen fri vilja.
Jag gör det inte!
Jag bara anpassar mig till normen. Lagom mycket, för bygelbh eller vadderad BH kommer jag inte att använda.
När jag pratar med kvinnor säger de ofta:
– Nej, jag skulle ALDRIG kunna gå utan BH.
– Varför inte, undrar jag förstås.
– Nej, det skulle vara obekvämt.
– Eh, va?
– Ja, du vet, jag har ju så stor/liten/sladdrig/tung byst.
Oavsett hur bysten ser ut, är den alltså felaktig.
Jag konstaterar att stora och tunga bystar blir ännu större/tyngre när man lyfter upp dem. Och små/sladdriga bystar är väl egentligen inget problem, utom något estetiskt krav som kommer från "norm"?
Jag själv har ganska stor byst. Den plågar mig inte alls, utom när jag ska springa eller hoppa. Då vill jag klämma fast tuttarna så att de inte är i vägen. Och det är väl egentligen det enda som det finns behov av. Om tjejerna själva skulle välja, om det inte fanns någon utseendenorm att leva upp till, så är det väl minimizers vi skulle ha allihop. BH som tryckte in och klämde fast, så att de inte var i vägen.
Om vi inte förväntades vara männen till lags och visa upp våra behag, alltså.
Jag kan känna att jag bryr mig mindre om mina bröst än jag bryr mig om t ex mina händer. Brösten bara är där till vardags, går ju inte att använda till något. För min del kan de gärna bara vara där under tröjan i lugn och ro.
Jag undrar vad som skulle hända om vi plötsligt krävde att män skulle gå med stålbågad och vadderad susp och lågt skurna byxor och kalsonger? Visa upp behagen och göra vår vardag lite ljusare. Om det var norm. Hur skulle det bli? Skulle de göra det för att bli accepterade av kvinnligheten?
Nä, jag tror inte det.
Jag tror att enda anledningen att kvinnor sätter på sig genuint onödiga och obekväma plagg, är att vi kommer från fyra årtusenden av mindrevärde. Att vi fortfarande värderas efter utseende till en störande stor del. Sedan kan vi tro att vi är så emanciperade som aldrig helst.
Det där med att bränna BH-n var nog en bra idé...
Hela idén med att lyfta upp två kroppsdelar och servera dem som på en bricka är väldigt rolig. Om man tänker att man skulle göra detsamma med rumphalvorna eller knäna, så förstår man hur absurt det är.
Bröst är - precis som de flesta andra kroppsdelar - olika i sin beskaffenhet. I en viss storlek och en viss ålder står de ut lite mer än före och efter. Kanske kan man säga att åldern 14 till 25 är de putigaste åren. Före det putar det ytterst lite och efter det drabbas man av tyngdlagen samt (ofta) en viss skvalpighet. I 10 år av våra liv ser brösten naturligt ut som BH-idealet. I 80 år av våra liv inte.
Är det då så att vi försöker låtsas att vi är i den åldern genom att klämma upp tuttarna i BH med bygel och vaddering och spända hyskor?
Och jag måste säga det: BH är det mest obekväma plagg som någonsin skapats!
Tätt följd av stålkorsett.
De skär in i rygg och sidor, de klämmer på solar plexus, de pressar brösten, de faller ner eller skär in i axlarna.
De kliar, för att de sitter för tätt.
Ingen kan inbilla mig att kvinnor använder dem av egen fri vilja.
Jag gör det inte!
Jag bara anpassar mig till normen. Lagom mycket, för bygelbh eller vadderad BH kommer jag inte att använda.
När jag pratar med kvinnor säger de ofta:
– Nej, jag skulle ALDRIG kunna gå utan BH.
– Varför inte, undrar jag förstås.
– Nej, det skulle vara obekvämt.
– Eh, va?
– Ja, du vet, jag har ju så stor/liten/sladdrig/tung byst.
Oavsett hur bysten ser ut, är den alltså felaktig.
Jag konstaterar att stora och tunga bystar blir ännu större/tyngre när man lyfter upp dem. Och små/sladdriga bystar är väl egentligen inget problem, utom något estetiskt krav som kommer från "norm"?
Jag själv har ganska stor byst. Den plågar mig inte alls, utom när jag ska springa eller hoppa. Då vill jag klämma fast tuttarna så att de inte är i vägen. Och det är väl egentligen det enda som det finns behov av. Om tjejerna själva skulle välja, om det inte fanns någon utseendenorm att leva upp till, så är det väl minimizers vi skulle ha allihop. BH som tryckte in och klämde fast, så att de inte var i vägen.
Om vi inte förväntades vara männen till lags och visa upp våra behag, alltså.
Jag kan känna att jag bryr mig mindre om mina bröst än jag bryr mig om t ex mina händer. Brösten bara är där till vardags, går ju inte att använda till något. För min del kan de gärna bara vara där under tröjan i lugn och ro.
Jag undrar vad som skulle hända om vi plötsligt krävde att män skulle gå med stålbågad och vadderad susp och lågt skurna byxor och kalsonger? Visa upp behagen och göra vår vardag lite ljusare. Om det var norm. Hur skulle det bli? Skulle de göra det för att bli accepterade av kvinnligheten?
Nä, jag tror inte det.
Jag tror att enda anledningen att kvinnor sätter på sig genuint onödiga och obekväma plagg, är att vi kommer från fyra årtusenden av mindrevärde. Att vi fortfarande värderas efter utseende till en störande stor del. Sedan kan vi tro att vi är så emanciperade som aldrig helst.
Det där med att bränna BH-n var nog en bra idé...
| Reaktioner: |
fredagen den 2:e mars 2012
Förändrad mat
Det är märkligt hur vi har ändrat villkoren för livsmedelsindustrin. Från att för 100 år sedan varit helt inriktad på kvalitet, har vi hamnat i ett volymtänkande.
Ju större och mer, desto bättre.
Bättre för vem då? För den som ska tjäna pengar på maten. Endast för denne. För oss som äter den är det tvärtom.
Ta bara mjölk. I vårt land har vi en tradition av att dricka mjölk. Jag har hört att det kommer ifrån de stora folkvandringarnas tid, då skandinaverna tydligen vandrade över ryska tundran för att komma hit. De hade bara sina hästar, och ibland ont om mat, så då drack de hästmjölk och kunde därmed överleva strapatser. Därför tål (en del av oss) fortfarande mjölk i vuxen ålder.
För ett halvt sekel sedan mjölkade en ko ungefär 1-2 liter om dagen. Nu mjölkar en vanlig ko i genomsnitt 25 L per dag. Hur går det till? Givetvis kan hon inte mjölka så mycket på vanligt bete. Därför ger man henne kraftfoder: Soja, majs och spannmål. Men vad händer då med mjölken? Ja, inte blir det vanlig mjölk, det är då en sak som är säker. Givetvis innehåller den inte det mjölk gjorde förr, så då tillsätter vi (artificiella) vitaminer. Men hur tar våra kroppar emot dessa? Inte alls, är svaret. De är konstruerade och saknar rätt protein för att receptorerna i tarmen ska kunna ta upp dem. Dessutom spär vi ut mjölken så att den blir fattigare per klunk. Det är därför bara den gammaldags mjölken som är i närheten av gamla tiders kvalitet.
Eller ta en morot. Förr odlade vi våra morötter på jordar som hanterades efter alla konstens regler. Vi gödslade med brunnen ko- och hönsspillning, harvade, plöjde och vände jorden. Vi sådde, frön från förra årets skörd (naturliga och härdiga). Morötterna fick växa tills de var färdiga, tills de smakade sött och gott. Vi skördade men lät blasten ligga. Sedan plöjde vi ner dessa växtdelar (och annat från vår kompost) i jorden, för att berika den och lämna tillbaka delar av det vi hade tagit från den. Var fjärde år fick åkern ligga i träda, dvs vila och återberika sig.
Idag gödslar vi med kemikalier, konstgödsel. De får morötterna att växa alldeles för fort, så att de blir stora innan de blir mogna och har hunnit anrika näringen i jorden. Plöjer gör vi kanske en gång om året - på hösten sprejar vi Round up (eller liknande) i stället för att minska arbetsbördan. Eftersom dessa medel är giftiga och inte bryts ner, kommer de in i moroten. Vi har inte heller "råd" att låta jorden vila sig, så vi sår varje år. Ofta samma grödor hela tiden. I varje bett morot finns det därför bara rester av vad vi fick förr i en tugga.
Och köttdjuren! Förr betade de gräs, gnagde på pinnar, slickade på stenar i hagen. Eftersom EU har bestämt att betesmark inte får ha varken stenar eller träd för att generera bidrag, kan de flesta kor bara beta gräs numera. Och så måste de ju växa fortare och bli större! De får därför soja- och majspellets. Genmodifierad soja och majs, eftersom de är billigare att framställa. Du blir vad du äter, brukar man säga, så därför blir köttet också genmodifierat. Vad är det för fel med det? Bland annat är det syrabildande i våra kroppar. Många reagerar också på det här köttet och antalet köttallergier ökar lavinartat (med otäcka symptom). Vi blir gasiga och oroliga och det krävs oerhört mycket mer vitaminer och mineraler för att bryta ner de här svåra strukturerna. Dessutom är köttet rikt på Omega6, vilket är vår fiende nummer ett i alla inflammationssjukdomar (muskelinflammationer, ledproblem, depressioner m m).
Och allt för att någon ska tjäna mer pengar.
Hade det då inte varit bättre att betala mer för våra livsmedel?
Vi hade garanterat sparat pengar på att slippa köpa många mediciner...
Så tokigt det kan bli när ekonomerna får regera.
Ju större och mer, desto bättre.
Bättre för vem då? För den som ska tjäna pengar på maten. Endast för denne. För oss som äter den är det tvärtom.
Ta bara mjölk. I vårt land har vi en tradition av att dricka mjölk. Jag har hört att det kommer ifrån de stora folkvandringarnas tid, då skandinaverna tydligen vandrade över ryska tundran för att komma hit. De hade bara sina hästar, och ibland ont om mat, så då drack de hästmjölk och kunde därmed överleva strapatser. Därför tål (en del av oss) fortfarande mjölk i vuxen ålder.
För ett halvt sekel sedan mjölkade en ko ungefär 1-2 liter om dagen. Nu mjölkar en vanlig ko i genomsnitt 25 L per dag. Hur går det till? Givetvis kan hon inte mjölka så mycket på vanligt bete. Därför ger man henne kraftfoder: Soja, majs och spannmål. Men vad händer då med mjölken? Ja, inte blir det vanlig mjölk, det är då en sak som är säker. Givetvis innehåller den inte det mjölk gjorde förr, så då tillsätter vi (artificiella) vitaminer. Men hur tar våra kroppar emot dessa? Inte alls, är svaret. De är konstruerade och saknar rätt protein för att receptorerna i tarmen ska kunna ta upp dem. Dessutom spär vi ut mjölken så att den blir fattigare per klunk. Det är därför bara den gammaldags mjölken som är i närheten av gamla tiders kvalitet.
Eller ta en morot. Förr odlade vi våra morötter på jordar som hanterades efter alla konstens regler. Vi gödslade med brunnen ko- och hönsspillning, harvade, plöjde och vände jorden. Vi sådde, frön från förra årets skörd (naturliga och härdiga). Morötterna fick växa tills de var färdiga, tills de smakade sött och gott. Vi skördade men lät blasten ligga. Sedan plöjde vi ner dessa växtdelar (och annat från vår kompost) i jorden, för att berika den och lämna tillbaka delar av det vi hade tagit från den. Var fjärde år fick åkern ligga i träda, dvs vila och återberika sig.
Idag gödslar vi med kemikalier, konstgödsel. De får morötterna att växa alldeles för fort, så att de blir stora innan de blir mogna och har hunnit anrika näringen i jorden. Plöjer gör vi kanske en gång om året - på hösten sprejar vi Round up (eller liknande) i stället för att minska arbetsbördan. Eftersom dessa medel är giftiga och inte bryts ner, kommer de in i moroten. Vi har inte heller "råd" att låta jorden vila sig, så vi sår varje år. Ofta samma grödor hela tiden. I varje bett morot finns det därför bara rester av vad vi fick förr i en tugga.
Och köttdjuren! Förr betade de gräs, gnagde på pinnar, slickade på stenar i hagen. Eftersom EU har bestämt att betesmark inte får ha varken stenar eller träd för att generera bidrag, kan de flesta kor bara beta gräs numera. Och så måste de ju växa fortare och bli större! De får därför soja- och majspellets. Genmodifierad soja och majs, eftersom de är billigare att framställa. Du blir vad du äter, brukar man säga, så därför blir köttet också genmodifierat. Vad är det för fel med det? Bland annat är det syrabildande i våra kroppar. Många reagerar också på det här köttet och antalet köttallergier ökar lavinartat (med otäcka symptom). Vi blir gasiga och oroliga och det krävs oerhört mycket mer vitaminer och mineraler för att bryta ner de här svåra strukturerna. Dessutom är köttet rikt på Omega6, vilket är vår fiende nummer ett i alla inflammationssjukdomar (muskelinflammationer, ledproblem, depressioner m m).
Och allt för att någon ska tjäna mer pengar.
Hade det då inte varit bättre att betala mer för våra livsmedel?
Vi hade garanterat sparat pengar på att slippa köpa många mediciner...
Så tokigt det kan bli när ekonomerna får regera.
| Reaktioner: |
måndagen den 27:e februari 2012
Åldersnoja?
När jag var ung, nu pratar vi 25 ungefär, mötte jag väldigt många vuxna människor i mitt jobb. Deras barn gick nämligen och dansade hos mig. Eftersom jag mest umgicks med barn och ungdomar, plus att jag levde ett "icke-vuxet-och-ansvarslöst-liv", kände jag mig mer jämnårig med barnen än med deras föräldrar.
I mina ögon var dessa vuxna människor jämngamla med mina föräldrar. Ungefär.
Medan jag alltså var mer i deras barns ålder.
Föräldrarna var trevliga medelålders människor som jag gärna pratade med.
Nu har dock det märkliga hänt: Jag har blivit jämngammal med dem!
Plötsligt är de 51 år och jag 41 år.
Nästan lika gamla.
Och jag undrar:
HUR gick DET till?
I mina ögon var de 51 år redan för 15 år sedan.
De har alltså på ett märkligt sätt stått still i åldern, medan jag har blivit äldre.
Orättvist.
Helt ärligt har jag svårt att relatera till det.
Jag känner mig fortfarande mer som en ungvuxen än mogen vuxen.
Lite mer som om jag "leker" vuxen.
Maskerad.
Och spela en roll.
För inuti är jag fortfarande så himla barnslig och busig.
Undrar om alla känner så?
I mina ögon var dessa vuxna människor jämngamla med mina föräldrar. Ungefär.
Medan jag alltså var mer i deras barns ålder.
Föräldrarna var trevliga medelålders människor som jag gärna pratade med.
Nu har dock det märkliga hänt: Jag har blivit jämngammal med dem!
Plötsligt är de 51 år och jag 41 år.
Nästan lika gamla.
Och jag undrar:
HUR gick DET till?
I mina ögon var de 51 år redan för 15 år sedan.
De har alltså på ett märkligt sätt stått still i åldern, medan jag har blivit äldre.
Orättvist.
Helt ärligt har jag svårt att relatera till det.
Jag känner mig fortfarande mer som en ungvuxen än mogen vuxen.
Lite mer som om jag "leker" vuxen.
Maskerad.
Och spela en roll.
För inuti är jag fortfarande så himla barnslig och busig.
Undrar om alla känner så?
| Reaktioner: |
söndagen den 26:e februari 2012
Bara rolig på Facebook
Har du dem också - vännerna som gör sig bäst på Facebook?
Jag har det.
Och jag misstänker att jag kan vara en av dem.
Det finns de som är riktigt roliga på fejjan. De skriver skojiga statusuppdateringar, kommenterar roligt och får en att skratta riktigt högt vid datorn/mobiltelefonen.
En dag utan dem är en lite sämre dag, helt enkelt.
I verkliga livet är de dock helt annorlunda.
Kanske till och med märkliga.
Lite för stirrande blick, eller förfärligt tyst, eller bara inte riktigt lika rolig.
Tänk vilken TUR att Facebook finns! Tack vare fejjan har jag fått upptäcka den här dolda sidan av några medmänniskor, som jag aldrig hade sett annars. Nu vet jag att det finns mer än vad som märks vid första anblicken.
Och tack vare fejjan får jag också njuta av deras härliga humor!
Själv tror jag att jag är lite sådan. Jag är nog roligare på nätet än IRL. Jag brukar ha så fullt upp att lyssna på folk och titta på dem när jag träffar dem, så att jag blir virrig. Och därmed mindre "to the point". Och därmed mindre rolig.
Om jag har stirrande blick eller ej, vet jag däremot inte.
Jag har det.
Och jag misstänker att jag kan vara en av dem.
Det finns de som är riktigt roliga på fejjan. De skriver skojiga statusuppdateringar, kommenterar roligt och får en att skratta riktigt högt vid datorn/mobiltelefonen.
En dag utan dem är en lite sämre dag, helt enkelt.
I verkliga livet är de dock helt annorlunda.
Kanske till och med märkliga.
Lite för stirrande blick, eller förfärligt tyst, eller bara inte riktigt lika rolig.
Tänk vilken TUR att Facebook finns! Tack vare fejjan har jag fått upptäcka den här dolda sidan av några medmänniskor, som jag aldrig hade sett annars. Nu vet jag att det finns mer än vad som märks vid första anblicken.
Och tack vare fejjan får jag också njuta av deras härliga humor!
Själv tror jag att jag är lite sådan. Jag är nog roligare på nätet än IRL. Jag brukar ha så fullt upp att lyssna på folk och titta på dem när jag träffar dem, så att jag blir virrig. Och därmed mindre "to the point". Och därmed mindre rolig.
Om jag har stirrande blick eller ej, vet jag däremot inte.
| Reaktioner: |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)