Stadsfestivaler

De finns i hela Sverige. Stadsfestivalerna.
Den lilla "hurra, vad vi är bra och speciella"-festen.

Karl Oskar-dagarna, Kristianstad-dagarna, Hela Piteå dansar och ler. (Min personliga namn-favorit.)

Oavsett tema och stad, så ser det ungefär likadant ut:
Det finns barnaktiviteter och gatuartister.
Det finns ett litet nöjesfält.
Det finna många uteserveringar och öltält.
Det finns en mängd scener och det är talangjakt på något av dem.
Det blir musikuppträdanden och kvällshålligång.

Det märkliga är att det är nästan samma festival som turnerar. Samma artister, samma upplägg, samma spunna socker och samma öl. Inte är det platsbundet, inte.

Man skulle kunna tro att en stadsfestival skulle lyfta fram stadens förmågor. Bjuda hem de som har lyckats, visa vart man kan komma om man vågar drömma. Låta unga förmågor framträda, kanske möta de etablerade. Ge dem en scen, låta dem drömma.

Ta fram det som är säreget för orten. Karl Oskar-dagarna skulle förvandla Växjö till en 1800-talsstad, med hästskjutsar och amerika-biljetter och hemkokta karameller. Visor och fioler och gammeldans, sill och lingon och mjölk. Kanske också ett stråk av det som är Växjö nu, mångkulturellt och glasrike och möbler och skog.

Men så är det förstås inte. I stället är det hoppborgar, idol-artister och radiobilar.

Det är förståeligt - lättare att ta ett färdigt koncept - men trist. Ge jobbet som projektledare till mig! Jag skulle gärna göra det.

Men det kanske inte är publikt nog.

Jag vet i alla fall väldigt många som stannar hemma under dessa stadsfestivaler, för att det är ett trist kommersiellt jippo som är för turister. Det borde vara en fest för de som bor där i första hand!