Jag älskar våren!
Inte bara för att den är vacker, ger ny energi och att allt startar om: Den lockar också fram gaturaggarna.
Nej, jag är helt allvarlig.
Vad vore väl en svensk sommarstad utan dem?
De kommer fräsande i sina upphottade bilar. Någon har en sommarbil, kanske en cabbe, en annan kör med den vanliga – fast med snyggare fälgar.
De spelar hög musik, varvar motorerna lite extra framför snygga brudar, de har solbrillor och påfallande ofta backslick.
Somliga går. De busvisslar på allt som rör sig, kör "hey, pretty lady" i olika varianter och frågar om vägen.
Lusten vaknar och somliga hannar känner ett behov av att uppa sitt game.
Spänna musklerna, dansa tranedans och sjunga högre.
De bidrar med att göra stadslivet levande.
Plötsligt tittar folk upp från sitt inåtvända grubbleri och ler.
Kanske med gaturaggarna, kanske åt dem.
Spelar egentligen ingen roll.
Vi behöver piggas upp och vakna till efter våra långa månader i dvala.
På alla upptänkbara sätt.
För nu är det vår. Nu pippar alla djuren.
Och vi människor behöver också påminnas om rytmen i naturen!
måndag 30 april 2012
söndag 29 april 2012
Guds rike var nära - för 2000 år sedan
Jag har precis läst ut Jonas Gardells bok: Om Jesus. Det är en härlig bok, med äkta grubblerier och funderingar. Författaren ställer sina egna förväntningar på kant och möter sina demoner.
För min egen del, var den inte omtumlande. Mycket av det han skriver har jag redan mött i mina egna tankar, i mitt eget hjärta och i min egen oreligiösa tro. Bara en sak fick mig att stanna upp:
Tanken att Jesus ansåg att han levde i en apokalyptisk tid. Han trodde antagligen att Guds rike var nära förestående. Det var därför han uppmanade människor att lämna allt de hade och gå med honom. Det var de sista dagarna av den gamla tiden, snart skulle de alla leva under helt andra förhållanden.
Det fascinerar mig.
Speciellt med tanke på att det inte riktigt blev så. Än har inte Guds rike uppenbarat sig. Långsamt, långsamt, går mänskligheten mot öppenhet, kärlek och mod. Långsamt, långsamt, lämnar vi hat och rädsla bakom oss. Med små, små steg kommer vi närmare Guds rike - åtminstone så som jag tänker mig det hela.
Jonas Gardell målar upp en bild av en Jesus som förväntar sig räddning från korset, att Fadern ska stiga ner från himlen och befria sin son från plågorna. Jag vet inte om det är sant. När jag tänker på detta, tror jag faktiskt att Jesus visste att han skulle dö. Det var inte däri sveket låg.
Sveket låg i stället i vad det skulle bli av Jesu lära. Hur mycket som skulle förtigas och förändras, för att passa makthavare och män, hur mycket som skulle förljugas. En allvetande Gud måste givetvis också ha vetat det. Liksom han/hon/hen måste ha vetat att det var viktigt att Jesus predikade med iver, varför en viss stress kring apokalypsen vore bra.
Någonstans där på korset förstod Jesus kanske. Såg framtiden, fick en glimt av hur det skulle bli. Eller så fick han klarhet långt senare. Tänk där han går i sin himmel nu, och fortfarande inte kan hitta himmelriket på jorden. Så besviken han måste vara!
En enkel snickarpojke tänkte väl inte på skillnaderna i tidsbegrepp.
För en Gud, som har sett världen födas och jordklotet formas, är "snart" förstås relativt.
Snart är Guds rike här!
Snart för en människa kanske i det här sammanhanget är några år.
För en Gud kan det lätt vara tre-fyratusen år. I helheten är det ändå bara en blinkning.
För min egen del, var den inte omtumlande. Mycket av det han skriver har jag redan mött i mina egna tankar, i mitt eget hjärta och i min egen oreligiösa tro. Bara en sak fick mig att stanna upp:
Tanken att Jesus ansåg att han levde i en apokalyptisk tid. Han trodde antagligen att Guds rike var nära förestående. Det var därför han uppmanade människor att lämna allt de hade och gå med honom. Det var de sista dagarna av den gamla tiden, snart skulle de alla leva under helt andra förhållanden.
Det fascinerar mig.
Speciellt med tanke på att det inte riktigt blev så. Än har inte Guds rike uppenbarat sig. Långsamt, långsamt, går mänskligheten mot öppenhet, kärlek och mod. Långsamt, långsamt, lämnar vi hat och rädsla bakom oss. Med små, små steg kommer vi närmare Guds rike - åtminstone så som jag tänker mig det hela.
Jonas Gardell målar upp en bild av en Jesus som förväntar sig räddning från korset, att Fadern ska stiga ner från himlen och befria sin son från plågorna. Jag vet inte om det är sant. När jag tänker på detta, tror jag faktiskt att Jesus visste att han skulle dö. Det var inte däri sveket låg.
Sveket låg i stället i vad det skulle bli av Jesu lära. Hur mycket som skulle förtigas och förändras, för att passa makthavare och män, hur mycket som skulle förljugas. En allvetande Gud måste givetvis också ha vetat det. Liksom han/hon/hen måste ha vetat att det var viktigt att Jesus predikade med iver, varför en viss stress kring apokalypsen vore bra.
Någonstans där på korset förstod Jesus kanske. Såg framtiden, fick en glimt av hur det skulle bli. Eller så fick han klarhet långt senare. Tänk där han går i sin himmel nu, och fortfarande inte kan hitta himmelriket på jorden. Så besviken han måste vara!
En enkel snickarpojke tänkte väl inte på skillnaderna i tidsbegrepp.
För en Gud, som har sett världen födas och jordklotet formas, är "snart" förstås relativt.
Snart är Guds rike här!
Snart för en människa kanske i det här sammanhanget är några år.
För en Gud kan det lätt vara tre-fyratusen år. I helheten är det ändå bara en blinkning.
lördag 28 april 2012
Bokföring - moahahaha (spöklikt skratt som ekar bort)
Bara jag säger ordet så får jag rysningar. Bokföring - det kan man skrämma barn med, tänker jag. Det är som plastlinjal på fönster, som kniv på diskbänk, som naglar på lakan.
Överdriver? Nej, det tycker jag inte.
Vet jag ens vad det är?
Tja, jag är faktiskt gymnasieekonom i grunden. Jag har drivit eget företag sedan jag var 22 år. Bokförde allt de första åren, senare la jag ut på firma. Har bokfört makens företag och bokför nu också mitt eget lilla.
Varför jag är så anti?
Det är inte det att det är svårt, det är att det är så förfärligt tråkigt. Och icke konstruktivt.
Det tar tid och energi från det som är roligt, det man vill göra.
Och allt för att ekonomerna måste få sitt.
Här kommer den mörka sanningen:
För oss som har ett litet eget företag, är det helt oväsentligt mot vilket kostnadskonto en faktura förs. Om jag har köpt en tidskrift, kan jag lika väl sätta den på "förbrukningsinventarier" som "tidningar och tidskrifter". Det spelar ingen roll för mig. Huvudsaken är att det blir rätt i bokslutet, att det hamnar på rätt sida om strecket.
FASA! Ekonomerna skälver av skräck.
Jag kan riktigt höra hur de svarar:
– M... men... då kan du ju inte göra ekonomiska uppföljningar!
– Exakt vilka ekonomiska uppföljningar tänker du på? svarar jag.
– Ja... till exempel jämföra de olika kostnaderna mot varandra, säger ekonomen, fortfarande ställd.
– Jag köper det jag behöver till min verksamhet. Om jag har köpt något dumt, så vet jag det och gör inte om det. Det behöver jag inte räkna på.
– Men, framhärdar ekonomen, om du vill veta hur stor andel av dina totala kostnader som mobiltelefonin står för då? Han ser triumferande på mig. Om det är 5% eller 6%?
– Jag behöver en telefon. Jag har tagit ett abonnemang som passar mig. Jag kan betala räkningarna. Den dagen den ekvationen förändras, tänker jag väl om.
Här lutar jag mig framåt och tillägger – väl medveten om att jag nu kommer att skapa svåra mardrömmar för ekonomen i flera månader – min slutkläm:
– Vet du? Jag har aldrig i hela mitt liv kollat i de där pärmarna! När det väl är bokfört, betalar jag in det som står på sista raden och går vidare i livet! Aldrig en kontroll, aldrig en uppföljning, aldrig så mycket som en glimt!
Jo, för så är det. Ekonomi och beräkningar är säkert viktigt i stora sammanhang, där ingen har egentlig koll. I småföretagarnas sammanhang skulle vi lika gärna kunna klumpa ihop skiten på ett kostnadskonto, köra in allt på ett intäktskonto och ha tillgångarna i en hög. Skulderna bör väl vara separerade kanske, så man vet vem man är skyldig hur mycket. Kan ju vara praktiskt. Resten är minsann bara pynt.
Men jag förstår varför ekonomerna har styrt upp de här systemen. Det handlar ju om deras överlevnad! Utan dessa system, inget jobb för ekonomer. Ja, eftersom de parasiterar på alla oss som faktiskt verkligen gör något, så förstår jag att de försöker muta in område. :)
Överdriver? Nej, det tycker jag inte.
Vet jag ens vad det är?
Tja, jag är faktiskt gymnasieekonom i grunden. Jag har drivit eget företag sedan jag var 22 år. Bokförde allt de första åren, senare la jag ut på firma. Har bokfört makens företag och bokför nu också mitt eget lilla.
Varför jag är så anti?
Det är inte det att det är svårt, det är att det är så förfärligt tråkigt. Och icke konstruktivt.
Det tar tid och energi från det som är roligt, det man vill göra.
Och allt för att ekonomerna måste få sitt.
Här kommer den mörka sanningen:
För oss som har ett litet eget företag, är det helt oväsentligt mot vilket kostnadskonto en faktura förs. Om jag har köpt en tidskrift, kan jag lika väl sätta den på "förbrukningsinventarier" som "tidningar och tidskrifter". Det spelar ingen roll för mig. Huvudsaken är att det blir rätt i bokslutet, att det hamnar på rätt sida om strecket.
FASA! Ekonomerna skälver av skräck.
Jag kan riktigt höra hur de svarar:
– M... men... då kan du ju inte göra ekonomiska uppföljningar!
– Exakt vilka ekonomiska uppföljningar tänker du på? svarar jag.
– Ja... till exempel jämföra de olika kostnaderna mot varandra, säger ekonomen, fortfarande ställd.
– Jag köper det jag behöver till min verksamhet. Om jag har köpt något dumt, så vet jag det och gör inte om det. Det behöver jag inte räkna på.
– Men, framhärdar ekonomen, om du vill veta hur stor andel av dina totala kostnader som mobiltelefonin står för då? Han ser triumferande på mig. Om det är 5% eller 6%?
– Jag behöver en telefon. Jag har tagit ett abonnemang som passar mig. Jag kan betala räkningarna. Den dagen den ekvationen förändras, tänker jag väl om.
Här lutar jag mig framåt och tillägger – väl medveten om att jag nu kommer att skapa svåra mardrömmar för ekonomen i flera månader – min slutkläm:
– Vet du? Jag har aldrig i hela mitt liv kollat i de där pärmarna! När det väl är bokfört, betalar jag in det som står på sista raden och går vidare i livet! Aldrig en kontroll, aldrig en uppföljning, aldrig så mycket som en glimt!
Jo, för så är det. Ekonomi och beräkningar är säkert viktigt i stora sammanhang, där ingen har egentlig koll. I småföretagarnas sammanhang skulle vi lika gärna kunna klumpa ihop skiten på ett kostnadskonto, köra in allt på ett intäktskonto och ha tillgångarna i en hög. Skulderna bör väl vara separerade kanske, så man vet vem man är skyldig hur mycket. Kan ju vara praktiskt. Resten är minsann bara pynt.
Men jag förstår varför ekonomerna har styrt upp de här systemen. Det handlar ju om deras överlevnad! Utan dessa system, inget jobb för ekonomer. Ja, eftersom de parasiterar på alla oss som faktiskt verkligen gör något, så förstår jag att de försöker muta in område. :)
fredag 27 april 2012
Ungdomar med sömnproblem
Härom dagen läste jag i tidningen att allt fler ungdomar lider av sömnproblem.
Stackare!
Det är minsann riktigt farligt att låta bli att sova. Kroppen klarar inte av det. Vi är faktiskt helt beroende av att sova. Vuxna människor behöver minst 7 timmars sömn VARJE natt för att fungera bra. Ungdomar minst 8 timmar, barn mellan åk 6-9 minst 9 timmar och skolbarn under det minst 10 timmar. Det är så det är.
Vad händer om vi inte sover?
Först och främst: Det sliter på organismen. Vår kropp är designad för att sova 1/3-del av livet. Om vi inte gör det, får vi större andel aktiv tid och blir livet kortare.
Sedan har vi reparationsbehovet. Varje natt, mellan ca kl 22 och 00, reparerar kroppen sig. Då byts slitna celler ut och kroppen fixar slitna funktioner. Om vi inte sover dessa timmar, blir det ingen reparation den natten. Och slitna kroppsdelar fungerar sämre. Till slut går hela organismen på halvfart, med exempelvis huvudvärk, muskelstelhet, andningssvårigheter som följd.
Lilla hjärnan behöver sova. Idag har vi under vår vakna tid galet mycket stimulans. Vi behöver verkligen all vila vi kan få! Annars blir vi retliga, trötta, får koncentrationssvårigheter och svårt att lära in.
Sömnbrist ger också näringsbrist i förlängningen. För om vi är vakna mer, behöver vi förstås mer näring. Detta för att vi utsätter kroppen för STRESS när vi inte sover, och stress konsumerar otroliga mängder vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och vad får vi för symptom av näringsbrist? Ja, det beror på våra gener. Exempelvis kan det ge allergier, depression, ilska, ledvärk, muskelproblem, högt blodtryck, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, yrsel, cellförändringar m m.
VI MÅSTE SOVA.
Varför kan vi inte det?
Ja, det kan man fråga sig.
Här kommer några anledningar:
1 Näringsbrist
Va? Men man FICK ju näringsbrist av sömnbrist! Japp. Men det fungerar åt andra hållet också. Har vi näringsbrist, så vill kroppen inte vila utan jaga. Stress uppstår och vi vaknar, redo att ge oss ut på näringsjakt.
2 För mycket stimuli
Om inte hjärnan får vila och varva ner på kvällen, blir det väldigt svårt att somna. Vi behöver kura skymning, helst utan TV och dator. Stilla prat, kanske läsa en bok, kanske lyssna på stillsam musik. Sedan kan vi sova!
3 Vi går och lägger oss på fel tider.
Vi ska lägga oss enligt våra klockgener. Vuxna mellan kl 22 och 23. Ungdomar mellan kl 21 och 22. Högstadieelever senast kl 21, mellanstadiet kl 20-21 och lägre åldrar senast kl 20. Annars missar vi sovtåget!
4 Vi gör för mycket.
För många järn i elden, för många måsten, för mycket arbete, för många fritidsintressen, för många relationer, för många prylar att underhålla, för mycket ansvar... Det gör att vi får svårt att koppla av. Och när vi inte kopplar av, somnar vi inte.
Så, för att få ordning på våra ungdomars sömnproblem behöver vi helt enkelt (?): Ge dem näring (gärna kosttillskott), se till att de har lagom mycket i livet, hjälpa dem att gå och lägga sig i rätt tid och stänga av datorn/TV:n minst en halvtimme innan sovdags.
Inte jättesvårt.
Kan vi klara det?
Stackare!
Det är minsann riktigt farligt att låta bli att sova. Kroppen klarar inte av det. Vi är faktiskt helt beroende av att sova. Vuxna människor behöver minst 7 timmars sömn VARJE natt för att fungera bra. Ungdomar minst 8 timmar, barn mellan åk 6-9 minst 9 timmar och skolbarn under det minst 10 timmar. Det är så det är.
Vad händer om vi inte sover?
Först och främst: Det sliter på organismen. Vår kropp är designad för att sova 1/3-del av livet. Om vi inte gör det, får vi större andel aktiv tid och blir livet kortare.
Sedan har vi reparationsbehovet. Varje natt, mellan ca kl 22 och 00, reparerar kroppen sig. Då byts slitna celler ut och kroppen fixar slitna funktioner. Om vi inte sover dessa timmar, blir det ingen reparation den natten. Och slitna kroppsdelar fungerar sämre. Till slut går hela organismen på halvfart, med exempelvis huvudvärk, muskelstelhet, andningssvårigheter som följd.
Lilla hjärnan behöver sova. Idag har vi under vår vakna tid galet mycket stimulans. Vi behöver verkligen all vila vi kan få! Annars blir vi retliga, trötta, får koncentrationssvårigheter och svårt att lära in.
Sömnbrist ger också näringsbrist i förlängningen. För om vi är vakna mer, behöver vi förstås mer näring. Detta för att vi utsätter kroppen för STRESS när vi inte sover, och stress konsumerar otroliga mängder vitaminer, mineraler och antioxidanter. Och vad får vi för symptom av näringsbrist? Ja, det beror på våra gener. Exempelvis kan det ge allergier, depression, ilska, ledvärk, muskelproblem, högt blodtryck, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, yrsel, cellförändringar m m.
VI MÅSTE SOVA.
Varför kan vi inte det?
Ja, det kan man fråga sig.
Här kommer några anledningar:
1 Näringsbrist
Va? Men man FICK ju näringsbrist av sömnbrist! Japp. Men det fungerar åt andra hållet också. Har vi näringsbrist, så vill kroppen inte vila utan jaga. Stress uppstår och vi vaknar, redo att ge oss ut på näringsjakt.
2 För mycket stimuli
Om inte hjärnan får vila och varva ner på kvällen, blir det väldigt svårt att somna. Vi behöver kura skymning, helst utan TV och dator. Stilla prat, kanske läsa en bok, kanske lyssna på stillsam musik. Sedan kan vi sova!
3 Vi går och lägger oss på fel tider.
Vi ska lägga oss enligt våra klockgener. Vuxna mellan kl 22 och 23. Ungdomar mellan kl 21 och 22. Högstadieelever senast kl 21, mellanstadiet kl 20-21 och lägre åldrar senast kl 20. Annars missar vi sovtåget!
4 Vi gör för mycket.
För många järn i elden, för många måsten, för mycket arbete, för många fritidsintressen, för många relationer, för många prylar att underhålla, för mycket ansvar... Det gör att vi får svårt att koppla av. Och när vi inte kopplar av, somnar vi inte.
Så, för att få ordning på våra ungdomars sömnproblem behöver vi helt enkelt (?): Ge dem näring (gärna kosttillskott), se till att de har lagom mycket i livet, hjälpa dem att gå och lägga sig i rätt tid och stänga av datorn/TV:n minst en halvtimme innan sovdags.
Inte jättesvårt.
Kan vi klara det?
torsdag 26 april 2012
Allvädersklimat?
När jag gick i skolan fick jag lära mig att Sverige har fastlandsklimat. Detta kännetecknas av kalla vintrar och varma somrar, till skillnad från kustklimat, som har milda vintrar och kanske inte så höga temperaturer sommartid.
Jag undrar, jag.
Vad kallas det vädret vi har nu?
Det är ju samma väder hela tiden, oavsett årstid. Småkallt, några grader över noll, regnigt och rått. Det kan numera vara 10 grader och strilande regn på såväl midsommarafton som julafton. Kalla vintrar? Jovars, men varma somrar? När hände det sist?
Är detta första tecknen på att Golfströmmen har vänt? Kan vi se fram emot ett klimat liknande Alaskas?
Allvädersklimat. Ett mellanväder för hela året. Och lite kallare på vintern.
Nä, vet ni vad!
Medelhavet, here I come!
Jag undrar, jag.
Vad kallas det vädret vi har nu?
Det är ju samma väder hela tiden, oavsett årstid. Småkallt, några grader över noll, regnigt och rått. Det kan numera vara 10 grader och strilande regn på såväl midsommarafton som julafton. Kalla vintrar? Jovars, men varma somrar? När hände det sist?
Är detta första tecknen på att Golfströmmen har vänt? Kan vi se fram emot ett klimat liknande Alaskas?
Allvädersklimat. Ett mellanväder för hela året. Och lite kallare på vintern.
Nä, vet ni vad!
Medelhavet, here I come!
onsdag 25 april 2012
Roligt att showa i Växjö
Jag hörde en intervju med Danny Saucedo i någon radiokanal. Han blev tillfrågad var det var roligast att framträda, alltså showa, av alla städer i Sverige.
– "Storstäderna", sa Danny. "Och Växjö."
– "Det säger alla", svarar radioprataren, "just Växjö lyfter alla fram".
Hm... Spännande! Tydligen är det bra tryck, entusiastisk publik och bra hålligång i vår lilla stad. Roligt!
Vad beror det på? Är det lång musiktradition, stort musikintresse och många års musikalshowande m m som ligger bakom? Eller är det storstadskomplexet? ;)
Hur som helst: Jag tycker att det är bra reklam för Växjö. Om jag vore marknadsförare för staden, skulle jag lyfta fram det. Många Växjö-bor har lite svårt att uppskatta sin egen stad, och se hur den skiljer sig från andra. Att höra någon (populär) person uttrycka uppskattning, kan hjälpa!
Så: Sträck på dig, Växjö-bo! Även om här är solfattigt och väldans regnigt, håller vi tydligen humöret uppe när det kommer till show och hålligång!
– "Storstäderna", sa Danny. "Och Växjö."
– "Det säger alla", svarar radioprataren, "just Växjö lyfter alla fram".
Hm... Spännande! Tydligen är det bra tryck, entusiastisk publik och bra hålligång i vår lilla stad. Roligt!
Vad beror det på? Är det lång musiktradition, stort musikintresse och många års musikalshowande m m som ligger bakom? Eller är det storstadskomplexet? ;)
Hur som helst: Jag tycker att det är bra reklam för Växjö. Om jag vore marknadsförare för staden, skulle jag lyfta fram det. Många Växjö-bor har lite svårt att uppskatta sin egen stad, och se hur den skiljer sig från andra. Att höra någon (populär) person uttrycka uppskattning, kan hjälpa!
Så: Sträck på dig, Växjö-bo! Även om här är solfattigt och väldans regnigt, håller vi tydligen humöret uppe när det kommer till show och hålligång!
tisdag 24 april 2012
Orättvist!
Jag hatar orättvisor. Det har tagit 40 år att inse att livet inte alltid är rättvist, att det bara är att acceptera.
Länge trodde jag till exempel att alla som ville kunde få högsta betyg i vilket ämne som helst, bara de försökte. Anledningen till att somliga inte hade det, var helt enkelt att de inte brydde sig om det och därför inte hade ansträngt sig.
När jag förstod att alla faktiskt inte klarade av att prestera toppbetyg, tänkte jag: "Men de är säkert jättebra på en massa andra saker!" Kanske var de duktiga på sport, eller virkade fint, eller bakade goda bullar? Hm... Nej, inte alla.
Så orättvist! Jag som HATAR att förlora/vara sämre, vill nästan börja gråta för deras skull. Hur känns det egentligen inuti dem?
Den bistra sanningen är att jag alltid förväntar mig att vara duktig (läs: helst bäst). Pinsamt nog är allt annat är ett misslyckande. Ibland får jag nöja mig med "good enough", men det känns inte bra.
Idag tittade jag på min Word Feud-lista. Win, win, win, win, win, win, loose (mot maken), win, win, win. Inget märkvärdigt, tänkte jag, det är så det ska vara. Klart jag ska vinna! Så, plötsligt, insåg jag: Bakom varje sådan vinst, gömmer sig ju någon som har förlorat! För att jag ska få vinna, måste någon offras!
Förfärligt! Och jag har ärligt aldrig tänkt på det förut. Jag som grämer mig för den där enda förlusten mot maken. Och så orsakar jag alla andra den gräsliga känslan. Det är inte ok. Typiskt orättvist!
Fast man kan ju hoppas att alla inte är lika dåliga förlorare och hopplösa prestationsnördar som jag... :)
Länge trodde jag till exempel att alla som ville kunde få högsta betyg i vilket ämne som helst, bara de försökte. Anledningen till att somliga inte hade det, var helt enkelt att de inte brydde sig om det och därför inte hade ansträngt sig.
När jag förstod att alla faktiskt inte klarade av att prestera toppbetyg, tänkte jag: "Men de är säkert jättebra på en massa andra saker!" Kanske var de duktiga på sport, eller virkade fint, eller bakade goda bullar? Hm... Nej, inte alla.
Så orättvist! Jag som HATAR att förlora/vara sämre, vill nästan börja gråta för deras skull. Hur känns det egentligen inuti dem?
Den bistra sanningen är att jag alltid förväntar mig att vara duktig (läs: helst bäst). Pinsamt nog är allt annat är ett misslyckande. Ibland får jag nöja mig med "good enough", men det känns inte bra.
Idag tittade jag på min Word Feud-lista. Win, win, win, win, win, win, loose (mot maken), win, win, win. Inget märkvärdigt, tänkte jag, det är så det ska vara. Klart jag ska vinna! Så, plötsligt, insåg jag: Bakom varje sådan vinst, gömmer sig ju någon som har förlorat! För att jag ska få vinna, måste någon offras!
Förfärligt! Och jag har ärligt aldrig tänkt på det förut. Jag som grämer mig för den där enda förlusten mot maken. Och så orsakar jag alla andra den gräsliga känslan. Det är inte ok. Typiskt orättvist!
Fast man kan ju hoppas att alla inte är lika dåliga förlorare och hopplösa prestationsnördar som jag... :)
söndag 22 april 2012
Världens sämsta, bästa mamma
Mina (våra) barn är väldigt mycket. Svart eller vitt, på eller av, gråter eller skrattar.
Glada stunder finns det gott om. Då blir det många kramar, bus och skratt och "du är VÄRLDENS bästa mamma".
Arga och ledsna stunder är lika vanligt. Då blir det skrik och stamp i trappan och gråt och saker som kastas. Då är det minsann annorlunda med min status i världsrankningen bland mammor: "Du är världens SÄMSTA mamma".
Ibland kan jag sakna det där lugna hemmet. Där alla sitter på sina rum och pysslar eller läser. Där var och en reder sig själv, kanske stilla går genom köket någon gång om dagen och hämtar en frukt i stilla ro. Där jag skulle kunna sitta i en fåtölj och skriva en timme eller två utan att behöva medla i någon konflikt.
Kanske är det personligheterna. Kanske vårt sätt att uppfostra barnen. Kanske också vårt eget sätt att vara.
Hur som helst: Mellanmjölk är det inte. Och säga vad man vill: Tråkigt blir det aldrig!
Glada stunder finns det gott om. Då blir det många kramar, bus och skratt och "du är VÄRLDENS bästa mamma".
Arga och ledsna stunder är lika vanligt. Då blir det skrik och stamp i trappan och gråt och saker som kastas. Då är det minsann annorlunda med min status i världsrankningen bland mammor: "Du är världens SÄMSTA mamma".
Ibland kan jag sakna det där lugna hemmet. Där alla sitter på sina rum och pysslar eller läser. Där var och en reder sig själv, kanske stilla går genom köket någon gång om dagen och hämtar en frukt i stilla ro. Där jag skulle kunna sitta i en fåtölj och skriva en timme eller två utan att behöva medla i någon konflikt.
Kanske är det personligheterna. Kanske vårt sätt att uppfostra barnen. Kanske också vårt eget sätt att vara.
Hur som helst: Mellanmjölk är det inte. Och säga vad man vill: Tråkigt blir det aldrig!
"För starka kvinnor svettas"
Har ni sett och hört den?
TV-reklamen för en deodorant.
Först många olika tuffa kvinnor i bild, sedan deodoranten.
Och så slutklämmen: "För starka kvinnor svettas."
HA HA HA!
Jag tycker det är jätteroligt.
Undrar om det är menat att vara roligt?
Som alla vet, är det inte styrka man svettas av.
Jag minns en tågluff i min ungdom, då jag och min svenska tjejkompis delade kupé med en grekisk man. Han var väldigt störd över att vi svettades. Enligt honom var det bara män som svettades, kvinnor blev bara lite varma. Vi två överhettade svenskar, som hade svett rinnande nerför ansiktet i den icke luftkonditionerade tågkupén, passade inte i hans världsbild.
Osmakligt, sa han.
Han skulle ha vetat bättre än att mucka med starka, svenska kvinnor.
Vi hämnades genom att läsa högt i boken "Far seglar" i två timmar.
Till slut var han så desperat att han pratade nonsens högt och sjöng små grekiska visor för sig själv.
Det finns många raffinerade sätt att tortera folk på.
Det är sånt som vi starka, svettiga kvinnor vet.
TV-reklamen för en deodorant.
Först många olika tuffa kvinnor i bild, sedan deodoranten.
Och så slutklämmen: "För starka kvinnor svettas."
HA HA HA!
Jag tycker det är jätteroligt.
Undrar om det är menat att vara roligt?
Som alla vet, är det inte styrka man svettas av.
Jag minns en tågluff i min ungdom, då jag och min svenska tjejkompis delade kupé med en grekisk man. Han var väldigt störd över att vi svettades. Enligt honom var det bara män som svettades, kvinnor blev bara lite varma. Vi två överhettade svenskar, som hade svett rinnande nerför ansiktet i den icke luftkonditionerade tågkupén, passade inte i hans världsbild.
Osmakligt, sa han.
Han skulle ha vetat bättre än att mucka med starka, svenska kvinnor.
Vi hämnades genom att läsa högt i boken "Far seglar" i två timmar.
Till slut var han så desperat att han pratade nonsens högt och sjöng små grekiska visor för sig själv.
Det finns många raffinerade sätt att tortera folk på.
Det är sånt som vi starka, svettiga kvinnor vet.
fredag 20 april 2012
Protest!
Män kämpar och vill och tänker "en meter till".
Biter ihop och försöker.
Det börjar se ut som man ska klara det.
Och så kapsejsar kroppen.
Sångaren blir hes eller förlorar rösten.
Dansaren får diskbråck.
Snickaren får muskelinflammation i underarmen, kundtjänstarbetaren får förkylning och kontorsarbetaren får migrän.
Kroppen skriker: NOOOOO! DON'T DO THIS!!!!
(Konstigt nog talar den tydligen engelska.)
Oförmögen att jobba får man i stället acceptera: Hjärtat vill inte.
Kroppen är hjärtats kanal. När hjärtat viskar och man inte lyssnar, får kroppen krämpor.
Då spelar det ingen roll hur mycket man VILL, eller MÅSTE, eller BORDE, eller UNNAR SIG.
Ha! säger hjärtat och tar kroppen till hjälp.
Och såväl viljor, som måsten, borden och unningar åker ju snålskjuts med den. Om inte kroppen fungerar, så kommer ingen av dem någonstans. När man ligger där, utslagen på soffan, så händer något spännande: Hjärtats viskningar hörs! När inte de andra skriker längre, kan man höra det subtila, känna vad som känns riktigt och sant.
Och byta spår.
Så lyssna när kroppen protesterar.
Tack tack för att jag får tillfälle att lyssna bättre.
Biter ihop och försöker.
Det börjar se ut som man ska klara det.
Och så kapsejsar kroppen.
Sångaren blir hes eller förlorar rösten.
Dansaren får diskbråck.
Snickaren får muskelinflammation i underarmen, kundtjänstarbetaren får förkylning och kontorsarbetaren får migrän.
Kroppen skriker: NOOOOO! DON'T DO THIS!!!!
(Konstigt nog talar den tydligen engelska.)
Oförmögen att jobba får man i stället acceptera: Hjärtat vill inte.
Kroppen är hjärtats kanal. När hjärtat viskar och man inte lyssnar, får kroppen krämpor.
Då spelar det ingen roll hur mycket man VILL, eller MÅSTE, eller BORDE, eller UNNAR SIG.
Ha! säger hjärtat och tar kroppen till hjälp.
Och såväl viljor, som måsten, borden och unningar åker ju snålskjuts med den. Om inte kroppen fungerar, så kommer ingen av dem någonstans. När man ligger där, utslagen på soffan, så händer något spännande: Hjärtats viskningar hörs! När inte de andra skriker längre, kan man höra det subtila, känna vad som känns riktigt och sant.
Och byta spår.
Så lyssna när kroppen protesterar.
Tack tack för att jag får tillfälle att lyssna bättre.
onsdag 18 april 2012
Blogga om bloggar
Japp, nu gör jag det: Bloggar om bloggar.
Jag har, efter två års bloggande, äntligen accepterat den bistra sanningen att jag inte förstår formatet.
Nog har jag fått indikationer. Jag har sett det hos andra bloggare, jag har läst kommentarer på min egen blogg, jag har till och med fått en muntlig tillsägelse.
Det har dock inte gått in.
Jag har sett att man ska lägga upp mycket bilder och skriva korta texter, det gör andra. I min oerhörda okunnighet har jag dock tänkt: Det gör man väl som man vill! Gillar man bilder och Youtube-klipp, så må det vara hänt. Jag gillar att skriva, så jag gör det. Långt, åtminstone oftast.
FEL.
Visst har jag sett att man helst ska behandla mer världsliga ting, som kläder och smink, för att det genererar fler läsare och mer pengar. Jag valde dock att skriva om det som intresserar mig, trots att det inte genererar så värst många läsare, och strunta i pengarna.
FEL.
Idag fick jag det totala beviset. Jag gick in på min egen blogg från telefonen, och insåg att mina inlägg är alldeles otillåtet långa. BAKGRUNDBILDEN RÄCKER NÄMLIGEN INTE TILL!
Katastrof.
Textrutan liksom läcker ut i intet i nederkant.
Bilden med fina blomman tar slut och texten hänger som en tunga nedanför.
Inte bra.
Åh nej!
Nu har jag gjort det igen.
Jag förstår tydligen inte alls blogg-formatet.
Suck.
Kan man skylla på ålder, eller är den hemska sanningen att jag inte kan fatta mig kort?
Jag har, efter två års bloggande, äntligen accepterat den bistra sanningen att jag inte förstår formatet.
Nog har jag fått indikationer. Jag har sett det hos andra bloggare, jag har läst kommentarer på min egen blogg, jag har till och med fått en muntlig tillsägelse.
Det har dock inte gått in.
Jag har sett att man ska lägga upp mycket bilder och skriva korta texter, det gör andra. I min oerhörda okunnighet har jag dock tänkt: Det gör man väl som man vill! Gillar man bilder och Youtube-klipp, så må det vara hänt. Jag gillar att skriva, så jag gör det. Långt, åtminstone oftast.
FEL.
Visst har jag sett att man helst ska behandla mer världsliga ting, som kläder och smink, för att det genererar fler läsare och mer pengar. Jag valde dock att skriva om det som intresserar mig, trots att det inte genererar så värst många läsare, och strunta i pengarna.
FEL.
Idag fick jag det totala beviset. Jag gick in på min egen blogg från telefonen, och insåg att mina inlägg är alldeles otillåtet långa. BAKGRUNDBILDEN RÄCKER NÄMLIGEN INTE TILL!
Katastrof.
Textrutan liksom läcker ut i intet i nederkant.
Bilden med fina blomman tar slut och texten hänger som en tunga nedanför.
Inte bra.
Åh nej!
Nu har jag gjort det igen.
Jag förstår tydligen inte alls blogg-formatet.
Suck.
Kan man skylla på ålder, eller är den hemska sanningen att jag inte kan fatta mig kort?
tisdag 17 april 2012
Tänk så... enkelt.
En kund berättade om en väninnas dotter. Dottern, i gymnasieåldern, hade det jobbigt i skolan. Hon kunde inte koncentrera sig, beskrev att det gick som blixtar i huvudet när läraren pratade. Dessutom hade hon aldrig läst en enda bok i hela sitt liv. Orkade inte.
Jag tipsade om Omega 3.
Förklarade hur framhjärnan – där bland annat koncentrationsförmågan sitter – är beroende av omega 3 och att vi därför är fiskberoende.
"Hon äter ingen fisk."
Inte konstigt att hon inte kan koncentrera sig då.
Jag tipsade om kosttillskott, omega 3-kapslar. Berättade vilken dos som gäller och hur sammansättningen mellan de olika fetterna ska vara.
Sex veckor senare låg min kund på bänken igen. Hon berättade då om väninnans dotter som har blivit helt förändrad. Plötsligt hänger hon med i skolan, så pass att hennes lärare har ringt hem med frågan "vad i all sin dar har hänt?". Dessutom har dottern börjat läsa böcker! Helt fantastisk förändring, menade min kund.
"Tänk att det var så enkelt!"
Ja.
Kroppen är finurlig.
Det gäller bara att begripa sig på allt.
Jag tipsade om Omega 3.
Förklarade hur framhjärnan – där bland annat koncentrationsförmågan sitter – är beroende av omega 3 och att vi därför är fiskberoende.
"Hon äter ingen fisk."
Inte konstigt att hon inte kan koncentrera sig då.
Jag tipsade om kosttillskott, omega 3-kapslar. Berättade vilken dos som gäller och hur sammansättningen mellan de olika fetterna ska vara.
Sex veckor senare låg min kund på bänken igen. Hon berättade då om väninnans dotter som har blivit helt förändrad. Plötsligt hänger hon med i skolan, så pass att hennes lärare har ringt hem med frågan "vad i all sin dar har hänt?". Dessutom har dottern börjat läsa böcker! Helt fantastisk förändring, menade min kund.
"Tänk att det var så enkelt!"
Ja.
Kroppen är finurlig.
Det gäller bara att begripa sig på allt.
måndag 16 april 2012
Dagar av klarhet
Vissa dagar är himlen nära.
Då andas jag fritt, ser långt och känner mig fri.
Det är som en ovanlig klarhet har blåst in i min kropp, väckt varje cell och rensat ut alla tvivel, alla dimmiga tankar.
Jag hör till.
Jag fyller min plats på jorden.
Jag älskar och livet är.
Det är en förunderligt skön känsla.
Sådana dagar vill jag trycka på paus och uppleva länge.
Eller konservera i en burk att ta fram vid behov och andas in.
Min målsättning måste vara att få till ett liv, där nästan varje dag är sådan.
Vilket liv det vore... :)
Då andas jag fritt, ser långt och känner mig fri.
Det är som en ovanlig klarhet har blåst in i min kropp, väckt varje cell och rensat ut alla tvivel, alla dimmiga tankar.
Jag hör till.
Jag fyller min plats på jorden.
Jag älskar och livet är.
Det är en förunderligt skön känsla.
Sådana dagar vill jag trycka på paus och uppleva länge.
Eller konservera i en burk att ta fram vid behov och andas in.
Min målsättning måste vara att få till ett liv, där nästan varje dag är sådan.
Vilket liv det vore... :)
söndag 15 april 2012
Fusket bakom Melodifestivalen
Varför dyker det inte upp några nya artister och låtskrivare i Melodifestivalen?
Och är varje års startfält verkligen de bästa låtarna som Sverige kunde uppbringa?
Här kommer förklaringen!
Varje år kommer det in ett antal amatörbidrag, inskickade av glada musiker och sångare som har lagt sin själ, tid och pengar i sina bidrag. Vi kan säga att det är 2500 st.
Dessa bidrag delas i fem lika stora högar, dvs 500 st i varje. Varje sådan hög med amatörbidrag delas ut till fem skivbolag, stora aktörer på marknaden. Dessa har fått i uppdrag av SVT att sålla bland amatörbidragen för att hitta bidrag med "professionell" kvalitet.
Haken är bara, att efter att dessa skivbolag har plockat ut de bästa amatörbidragen ur sin hög, så ska de komplettera med sina egna bidrag och skicka alla dessa till SVT. Ju fler amatörbidrag de skickar vidare, desto sämre chans har därför skivbolagets egna artister/låtskrivare/producenter. Gissa om skivbolagen väljer att inte skicka vidare några amatörbidrag... De skickar därför in sina egna bidrag och menar att dessa var de mesta professionella låtarna.
Därför kan G-son ha 5 bidrag i olika deltävlingar.
Därför kommer inte fler okända artister/amatörer med.
Av de bidrag som de fem skivbolagen har lämnat in, väljer sedan SVT ut startfältet. Det sker genom jurygrupper för första gallringen. Sedan är det Christer Björkman & Co som väljer i slutänden.
Så egentligen kunde man göra det enkelt för sig och säga att det är en sluten tävling för Sveriges fem största skivbolag. Amatörer och andra musiker göre sig icke besvär.
Men hur blir man ett sådant skivbolag som får välja ut (och också skicka in sina egna bidrag)? Kan man inte starta ett skivbolag och ansöka om att få vara med och gallra? Nej, det finns en liten hake. För att kunna vara med, måste du ha haft minst en låt med i Melodifestivalen redan!
Sisådär, där täpptes den lilla luckan igen också.
Makten finns hos de som redan har mycket och som vill ha mer.
Och de får det.
När det sedan kommer till röstningar och sådant, så köper varje management bakom artisterna (skivbolag och agenter) ett visst antal röster. Det är tillåtet. Ingen har väl råd att satsa så mycket pengar att man är säker på att vinna, men röstningspengar på 500.000 kr är inte en ovanlighet. Det får man ju igen ifall låten vinner – eller bara spelas flitigt på radion. Det är helt enkelt en investering.
Så att som privatperson rösta, är bara att ge mer till de som redan har.
Visst kan man stötta sin favoritartist, men det spelar ingen större roll i sammanhanget.
Det är pengarna som styr: De som har råd att satsa, vinner.
Så går det till i Public Service-TV!
Märkligt att våra skattepengar ska gå till det...
Och är varje års startfält verkligen de bästa låtarna som Sverige kunde uppbringa?
Här kommer förklaringen!
Varje år kommer det in ett antal amatörbidrag, inskickade av glada musiker och sångare som har lagt sin själ, tid och pengar i sina bidrag. Vi kan säga att det är 2500 st.
Dessa bidrag delas i fem lika stora högar, dvs 500 st i varje. Varje sådan hög med amatörbidrag delas ut till fem skivbolag, stora aktörer på marknaden. Dessa har fått i uppdrag av SVT att sålla bland amatörbidragen för att hitta bidrag med "professionell" kvalitet.
Haken är bara, att efter att dessa skivbolag har plockat ut de bästa amatörbidragen ur sin hög, så ska de komplettera med sina egna bidrag och skicka alla dessa till SVT. Ju fler amatörbidrag de skickar vidare, desto sämre chans har därför skivbolagets egna artister/låtskrivare/producenter. Gissa om skivbolagen väljer att inte skicka vidare några amatörbidrag... De skickar därför in sina egna bidrag och menar att dessa var de mesta professionella låtarna.
Därför kan G-son ha 5 bidrag i olika deltävlingar.
Därför kommer inte fler okända artister/amatörer med.
Av de bidrag som de fem skivbolagen har lämnat in, väljer sedan SVT ut startfältet. Det sker genom jurygrupper för första gallringen. Sedan är det Christer Björkman & Co som väljer i slutänden.
Så egentligen kunde man göra det enkelt för sig och säga att det är en sluten tävling för Sveriges fem största skivbolag. Amatörer och andra musiker göre sig icke besvär.
Men hur blir man ett sådant skivbolag som får välja ut (och också skicka in sina egna bidrag)? Kan man inte starta ett skivbolag och ansöka om att få vara med och gallra? Nej, det finns en liten hake. För att kunna vara med, måste du ha haft minst en låt med i Melodifestivalen redan!
Sisådär, där täpptes den lilla luckan igen också.
Makten finns hos de som redan har mycket och som vill ha mer.
Och de får det.
När det sedan kommer till röstningar och sådant, så köper varje management bakom artisterna (skivbolag och agenter) ett visst antal röster. Det är tillåtet. Ingen har väl råd att satsa så mycket pengar att man är säker på att vinna, men röstningspengar på 500.000 kr är inte en ovanlighet. Det får man ju igen ifall låten vinner – eller bara spelas flitigt på radion. Det är helt enkelt en investering.
Så att som privatperson rösta, är bara att ge mer till de som redan har.
Visst kan man stötta sin favoritartist, men det spelar ingen större roll i sammanhanget.
Det är pengarna som styr: De som har råd att satsa, vinner.
Så går det till i Public Service-TV!
Märkligt att våra skattepengar ska gå till det...
lördag 14 april 2012
Då ett tänt ljus gjorde skillnad
När jag växte upp var alla barn så medvetna.
Vi ville spara vår mat och skicka den till svältande barn i Afrika.
Vi önskade oss fadderbarn, delfinreservat och en plätt med regnskog i julklapp.
Inte protesterade vi heller nämnvärt när det bara sjöngs We shall overcome, Kumbajah Mylord och Sång till friheten på skolans musiklektioner. Nejdå, vi plockade snällt upp våra blockflöjtar och spelade tvåstämmigt i mellanspelet. Och klockspel i introt.
När en av arbetsgrupperna under ekologiveckan i skolan skrev den käcka ramsan:
Var rädd om vår natur - EKOLOGI
Var rädd om våra djur - EKOLOGI
VI ÄR RÄDDA OM VARANN - EKOLOGI, EKOLOGI, EKOLOGI
så skanderade hela skolan detta med hög röst utan att protestera, i den gemensamma manifestationen för ekologi i gymnastiksalen. (Dubbelparallelliga klass 1-6 i alla fall. Minns inte om högstadiet var med där.) Att somliga av oss förstod att ramsan inte alls var vad ekologi och hela denna studievecka hade handlat om, hindrade oss inte.
Man Ställde Upp.
Det var så det var.
Och även om alla hatade att sjunga Josefin, så sjöng vi alla 24 verserna när den blev önskad (av den enda pojken i klassen som inte var dödstrött på den). Det hade aldrig fallit oss in att vägra, eller att hålla tyst.
Man Ställde Upp För Gruppen.
Och Världen.
För vi visste att jorden hänger ihop. Och att det börjar här, i vår grupp, i vår klass, i vår skola. Och att det spelar roll vad vi gör, för om alla gör bra i det lilla, så blir det väldigt bra i det stora.
Det var därför vi köpte frimärken för post till utlandet för att skicka de förtryckta korten till ledarna i Sovjetunionen och i USA:
Dear Mr Andropov, Give Peace A Chance!
Dear Mr Reagan, Give Peace A Chance!
Jodå, för om alla barn i Sverige skickar varsitt kort till respektive ledare på var sida om kalla kriget, så kanske de förstår att vi är många som bryr oss. Och om inte annat får de väldigt många kort som är besvärliga att hantera.
Man drog sitt strå till stacken.
Och vi visste ju från Bamse att många små vänner kan utföra stordåd.
Jag kan sakna det där i vårt moderna samhälle.
Det fanns något så vackert, skört och rart och naivt i detta.
Vi trodde verkligen på varje persons möjlighet att göra skillnad.
Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret, sa vi och gjorde så gott vi kunde.
Och även om ingen verkade bry sig om vår Fredsveckas Teaterpjäs eller vår lilla plakatdemonstration utanför Rosenbad, så hade vi åtminstone gjort NÅGOT.
Jo, så är det.
Jag var med på den tiden då man trodde att ett tänt ljus gjorde skillnad.
Då man inte sa: "Äsch, vad spelar det för roll? Det är ändå INGENTING mot en stor strålkastare."
Vi ville spara vår mat och skicka den till svältande barn i Afrika.
Vi önskade oss fadderbarn, delfinreservat och en plätt med regnskog i julklapp.
Inte protesterade vi heller nämnvärt när det bara sjöngs We shall overcome, Kumbajah Mylord och Sång till friheten på skolans musiklektioner. Nejdå, vi plockade snällt upp våra blockflöjtar och spelade tvåstämmigt i mellanspelet. Och klockspel i introt.
När en av arbetsgrupperna under ekologiveckan i skolan skrev den käcka ramsan:
Var rädd om vår natur - EKOLOGI
Var rädd om våra djur - EKOLOGI
VI ÄR RÄDDA OM VARANN - EKOLOGI, EKOLOGI, EKOLOGI
så skanderade hela skolan detta med hög röst utan att protestera, i den gemensamma manifestationen för ekologi i gymnastiksalen. (Dubbelparallelliga klass 1-6 i alla fall. Minns inte om högstadiet var med där.) Att somliga av oss förstod att ramsan inte alls var vad ekologi och hela denna studievecka hade handlat om, hindrade oss inte.
Man Ställde Upp.
Det var så det var.
Och även om alla hatade att sjunga Josefin, så sjöng vi alla 24 verserna när den blev önskad (av den enda pojken i klassen som inte var dödstrött på den). Det hade aldrig fallit oss in att vägra, eller att hålla tyst.
Man Ställde Upp För Gruppen.
Och Världen.
För vi visste att jorden hänger ihop. Och att det börjar här, i vår grupp, i vår klass, i vår skola. Och att det spelar roll vad vi gör, för om alla gör bra i det lilla, så blir det väldigt bra i det stora.
Det var därför vi köpte frimärken för post till utlandet för att skicka de förtryckta korten till ledarna i Sovjetunionen och i USA:
Dear Mr Andropov, Give Peace A Chance!
Dear Mr Reagan, Give Peace A Chance!
Jodå, för om alla barn i Sverige skickar varsitt kort till respektive ledare på var sida om kalla kriget, så kanske de förstår att vi är många som bryr oss. Och om inte annat får de väldigt många kort som är besvärliga att hantera.
Man drog sitt strå till stacken.
Och vi visste ju från Bamse att många små vänner kan utföra stordåd.
Jag kan sakna det där i vårt moderna samhälle.
Det fanns något så vackert, skört och rart och naivt i detta.
Vi trodde verkligen på varje persons möjlighet att göra skillnad.
Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret, sa vi och gjorde så gott vi kunde.
Och även om ingen verkade bry sig om vår Fredsveckas Teaterpjäs eller vår lilla plakatdemonstration utanför Rosenbad, så hade vi åtminstone gjort NÅGOT.
Jo, så är det.
Jag var med på den tiden då man trodde att ett tänt ljus gjorde skillnad.
Då man inte sa: "Äsch, vad spelar det för roll? Det är ändå INGENTING mot en stor strålkastare."
fredag 13 april 2012
Desillusionerad
Finns det något värre än att förlora sin framtidstro?
Desillusionerade människor, som har förlorat ljuset i sina ögon.
Det är därför det är så roligt att umgås med barn.
De har ljuset kvar.
På sistone, har jag dock sett mindre och mindre av det. De barn jag möter har störande trötta blickar, och när man frågar om deras framtidsplaner, har de inget att säga.
– Vad ska du hitta på när du blir stor?
– Vet inte. Får väl gå i skolan tills jag blir stor nog att jobba.
– Vad skulle du vilja jobba med då?
– Vet inte. Något som inte är så jobbigt.
Är DET den stora framtidsdrömmen? När jag var liten ville jag jobba som arkitekt, skådespelare, arkeolog, journalist, musikalartist – och president. Jag skulle vilja säga att de drömmarna levde tills jag blev vuxen, mer eller mindre, och la grunden för det liv jag har levt hittills.
Jag tror att vi behöver drömmar.
De definierar oss och låter oss sikta framåt.
Det är viktigt att lyfta näsan från de vardagliga detaljerna och blicka mot horisonten, att inte fastna i detaljer och vardagsbestyr.
Tror jag, i alla fall.
Desillusionerade människor, barn eller vuxna, är en sorglig företeelse.
Livslusten ersätts med pragmatism, livet blir något att utföra i stället för att leva.
Förfärligt!
Jag brukar tänka att det värsta med att bli utbränd, var inte att bli sjuk. Det var att förlora alla mina drömmar. Plötsligt stod jag på toppen av det berg som jag hade ägnat oerhört mycket möda åt att bestiga, och insåg att jag inte ville vara där. Det fanns inget att se, inga nya berg som lockade, ingen solnedgång att gå mot. Jag var bara framme.
Mitt livs värsta stund.
Och det som har varit det jobbigaste i vägen tillbaka, har definitivt varit att hitta nya drömmar. Himla lurigt... Men nödvändigt, i alla fall för mig.
Därför blir jag så rädd och beklämd när jag blir besviken. Det är första stadiet till desillusion. En besvikelse som följer på en annan, ett förlorat hopp följt av cynism – sedan är man nästan där.
Kanske har jag ett ovanligt stort behov av drömmar.
Kanske är jag en smula barnsligare än andra och behöver bevara min naivitet.
Kanske är det den fria själens utmaning, att ständigt hitta nya mål.
En utmaning som heter duga...
Desillusionerade människor, som har förlorat ljuset i sina ögon.
Det är därför det är så roligt att umgås med barn.
De har ljuset kvar.
På sistone, har jag dock sett mindre och mindre av det. De barn jag möter har störande trötta blickar, och när man frågar om deras framtidsplaner, har de inget att säga.
– Vad ska du hitta på när du blir stor?
– Vet inte. Får väl gå i skolan tills jag blir stor nog att jobba.
– Vad skulle du vilja jobba med då?
– Vet inte. Något som inte är så jobbigt.
Är DET den stora framtidsdrömmen? När jag var liten ville jag jobba som arkitekt, skådespelare, arkeolog, journalist, musikalartist – och president. Jag skulle vilja säga att de drömmarna levde tills jag blev vuxen, mer eller mindre, och la grunden för det liv jag har levt hittills.
Jag tror att vi behöver drömmar.
De definierar oss och låter oss sikta framåt.
Det är viktigt att lyfta näsan från de vardagliga detaljerna och blicka mot horisonten, att inte fastna i detaljer och vardagsbestyr.
Tror jag, i alla fall.
Desillusionerade människor, barn eller vuxna, är en sorglig företeelse.
Livslusten ersätts med pragmatism, livet blir något att utföra i stället för att leva.
Förfärligt!
Jag brukar tänka att det värsta med att bli utbränd, var inte att bli sjuk. Det var att förlora alla mina drömmar. Plötsligt stod jag på toppen av det berg som jag hade ägnat oerhört mycket möda åt att bestiga, och insåg att jag inte ville vara där. Det fanns inget att se, inga nya berg som lockade, ingen solnedgång att gå mot. Jag var bara framme.
Mitt livs värsta stund.
Och det som har varit det jobbigaste i vägen tillbaka, har definitivt varit att hitta nya drömmar. Himla lurigt... Men nödvändigt, i alla fall för mig.
Därför blir jag så rädd och beklämd när jag blir besviken. Det är första stadiet till desillusion. En besvikelse som följer på en annan, ett förlorat hopp följt av cynism – sedan är man nästan där.
Kanske har jag ett ovanligt stort behov av drömmar.
Kanske är jag en smula barnsligare än andra och behöver bevara min naivitet.
Kanske är det den fria själens utmaning, att ständigt hitta nya mål.
En utmaning som heter duga...
onsdag 11 april 2012
HÄMMLISS
Folk som känner mig vet att jag kan bevara ett förtroende.
Så är det.
Vad inte så många vet, är däremot att det i hög grad beror på att jag har guldfiskminne.
Jag glömmer helt enkelt bort vad jag precis har hört.
Speciellt om det är något sånt som är privat och som jag egentligen inte har någon användning för. (Dit räknas också hemligheter om andra. SWOP så är det ute ur mitt huvud, lika fort som det kom in.)
Det fungerar alltså till det bästa.
Speciellt bra är det när man har klienter och har tystnadsplikt.
Det är idiotsäkert med mig, eftersom jag inte ens skulle kunna säga något om jag ville, eftersom jag har glömt allt redan efter fem minuter. (Det är därför jag för journaler.)
Däremot har jag jättesvårt för att bevara Hemlisar. Hemlisar är sådana små förtroenden som man får som egentligen bara går ut på att stänga ute några andra. Det är inget utelämnande eller viktigt som delas – men om Bara Vi Vet, så binder det ihop oss. Du vet, så där som i trean i skolan. Man ska ha hemlisar med sina kompisar för att visa att ingen annan hör till den innersta kretsen.
I min värld slutade det där någonstans i fyran, dvs i 10-års åldern.
Jag blir därför lite fnissig när vuxna människor jobbar vidare på den strategin.
I yrkeslivet, t ex: "Säg ingenting till de andra, men jag tycker att..." eller "Det här får stanna mellan dig och mig, men jag tänker göra A i stället för B."
När det handlar om triviala saker, som funderingar kring något yrkesrelaterat beslut eller någon uppgift, så förstår jag inte hemlighetsmakeriet. Och därför kan jag mycket väl glömma att det var En Stor Hemlighet och ta upp det på ett möte. Givetvis utan att utlämna personen i fråga, kanske bara säga: "Det kanske kan hända att man tycker så här i stället" eller "Jag tror att jag behöver motiveras en gång till att göra A. Det känns lockande att göra B i stället. Säg igen varför A var bättre!"
Då är jag Dålig På Att Bevara Hämmlissarna.
Jag glömmer liksom bort varför det var så viktigt att hålla dem hemliga.
Så är det.
Vad inte så många vet, är däremot att det i hög grad beror på att jag har guldfiskminne.
Jag glömmer helt enkelt bort vad jag precis har hört.
Speciellt om det är något sånt som är privat och som jag egentligen inte har någon användning för. (Dit räknas också hemligheter om andra. SWOP så är det ute ur mitt huvud, lika fort som det kom in.)
Det fungerar alltså till det bästa.
Speciellt bra är det när man har klienter och har tystnadsplikt.
Det är idiotsäkert med mig, eftersom jag inte ens skulle kunna säga något om jag ville, eftersom jag har glömt allt redan efter fem minuter. (Det är därför jag för journaler.)
Däremot har jag jättesvårt för att bevara Hemlisar. Hemlisar är sådana små förtroenden som man får som egentligen bara går ut på att stänga ute några andra. Det är inget utelämnande eller viktigt som delas – men om Bara Vi Vet, så binder det ihop oss. Du vet, så där som i trean i skolan. Man ska ha hemlisar med sina kompisar för att visa att ingen annan hör till den innersta kretsen.
I min värld slutade det där någonstans i fyran, dvs i 10-års åldern.
Jag blir därför lite fnissig när vuxna människor jobbar vidare på den strategin.
I yrkeslivet, t ex: "Säg ingenting till de andra, men jag tycker att..." eller "Det här får stanna mellan dig och mig, men jag tänker göra A i stället för B."
När det handlar om triviala saker, som funderingar kring något yrkesrelaterat beslut eller någon uppgift, så förstår jag inte hemlighetsmakeriet. Och därför kan jag mycket väl glömma att det var En Stor Hemlighet och ta upp det på ett möte. Givetvis utan att utlämna personen i fråga, kanske bara säga: "Det kanske kan hända att man tycker så här i stället" eller "Jag tror att jag behöver motiveras en gång till att göra A. Det känns lockande att göra B i stället. Säg igen varför A var bättre!"
Då är jag Dålig På Att Bevara Hämmlissarna.
Jag glömmer liksom bort varför det var så viktigt att hålla dem hemliga.
tisdag 10 april 2012
Humörmänniska
En sån är jag.
Extrem humörmänniska.
Dagar då solen lyser, det luktar grus på torkande asfalt och tanken är full av bensin, då kan ingenting stoppa mig. Jag är stor som själva livet; bubblande, skrattande, levande och positiv.
Dagar då det regnar, jag har fått skoskav, telefonen är urladdad och posten har trillat ur brevlådan och ligger spridd över marken, är jag inte lätt att tas med. Som ett åskmoln känner jag mig; ilsken, rykande, med förmågan att kunna förinta hus bara med en blick.
Det är ett problem, något jag skulle vilja ändra. Jag har ägnat mycket tid och kraft åt att lära mig att behärska mig, lägga sordin på mig, kapa av och skära ner, så att jag inte far ut åt alla håll. Speciellt det arga. Det skrämmer livet ur folk.
Lite bra har jag blivit på det.
Jag blir bara humörig i ögonen. Och kanske lite extra röd om kinderna. Kanske också en smula skarpare i tonfallet.
Men VE DEN som trampar över den mycket sköra gränsen då!
Finns ingen startsträcka alls, kan jag säga, jag exploderar tvärt.
Ofta kan jag faktiskt känna direkt när jag vaknar vilken sorts dag det blir.
I morse, till exempel, kände jag mig bara samlad och lugnt bestämd.
Det här skulle bli en bra dag, en effektiv dag och en driven dag.
Idag kunde ingenting stoppa mig, och ingenting göra mig arg.
Idag var jag bra, nöjd med mig själv och kanske lite lätt onåbar.
Himla skön känsla. Inte min vanligaste.
Idag var jag dock inte så mottaglig för kritik... :)
Snabb replik, effektiv professionalism och BAM så dödade jag den.
(Tur att inte alla dagar är sådana. Då skulle jag aldrig lära mig något.)
Idag hade jag glädje av den här känslan.
Idag var det tävling, upp till bevis. Och jag vann. Tyckte jag, i alla fall.
Och just idag var det det enda som spelade någon roll.
Extrem humörmänniska.
Dagar då solen lyser, det luktar grus på torkande asfalt och tanken är full av bensin, då kan ingenting stoppa mig. Jag är stor som själva livet; bubblande, skrattande, levande och positiv.
Dagar då det regnar, jag har fått skoskav, telefonen är urladdad och posten har trillat ur brevlådan och ligger spridd över marken, är jag inte lätt att tas med. Som ett åskmoln känner jag mig; ilsken, rykande, med förmågan att kunna förinta hus bara med en blick.
Det är ett problem, något jag skulle vilja ändra. Jag har ägnat mycket tid och kraft åt att lära mig att behärska mig, lägga sordin på mig, kapa av och skära ner, så att jag inte far ut åt alla håll. Speciellt det arga. Det skrämmer livet ur folk.
Lite bra har jag blivit på det.
Jag blir bara humörig i ögonen. Och kanske lite extra röd om kinderna. Kanske också en smula skarpare i tonfallet.
Men VE DEN som trampar över den mycket sköra gränsen då!
Finns ingen startsträcka alls, kan jag säga, jag exploderar tvärt.
Ofta kan jag faktiskt känna direkt när jag vaknar vilken sorts dag det blir.
I morse, till exempel, kände jag mig bara samlad och lugnt bestämd.
Det här skulle bli en bra dag, en effektiv dag och en driven dag.
Idag kunde ingenting stoppa mig, och ingenting göra mig arg.
Idag var jag bra, nöjd med mig själv och kanske lite lätt onåbar.
Himla skön känsla. Inte min vanligaste.
Idag var jag dock inte så mottaglig för kritik... :)
Snabb replik, effektiv professionalism och BAM så dödade jag den.
(Tur att inte alla dagar är sådana. Då skulle jag aldrig lära mig något.)
Idag hade jag glädje av den här känslan.
Idag var det tävling, upp till bevis. Och jag vann. Tyckte jag, i alla fall.
Och just idag var det det enda som spelade någon roll.
måndag 9 april 2012
Saker som söker upp dig
Ibland händer det.
Du blir varse att någonting pockar på din uppmärksamhet.
Det kanske är en person som dyker upp "överallt", en linje av arbete som plötsligt utökas från flera håll eller en bok som tycks poppa ut ur vänners bokhyllor, på bibliotek och i bokhandlar.
Du kanske tänker: "Nämen så märkligt! Såg jag inte honom igår? Två dagar i rad – och innan det måste det ha varit åratal sedan vi sågs."
Stopp! Stanna upp. Och lyssna...
Det här är universums sätt att peta dig i en ny riktning.
Kalla det vad du vill: Änglar, Gud, Livskraften, Magkänslan.
Det är nog bara olika ord för samma företeelse.
Och i vilket fall som helst: Ta vara på tillfället.
För då är det dags.
Dags för förändring, för en ny väg i ditt liv.
Oh, så roligt!
Gå fram till den där personen, starta en konversation. Ni kommer på rätt spår snabbt, jag lovar. Se de nya arbetsuppgifterna som en möjlighet att ändra karriär, köp boken och läs den.
Det kommer ABSOLUT att vara värt din tid!
Missar du chansen, så vet du inte vad du gick miste om...
Fast min tro är att den dyker upp igen, senare, men kanske i en annan form.
Det är inte kört.
Å andra sidan: Hur roligt är det att vänta på nästa chans?
Hugg den första! :)
Du blir varse att någonting pockar på din uppmärksamhet.
Det kanske är en person som dyker upp "överallt", en linje av arbete som plötsligt utökas från flera håll eller en bok som tycks poppa ut ur vänners bokhyllor, på bibliotek och i bokhandlar.
Du kanske tänker: "Nämen så märkligt! Såg jag inte honom igår? Två dagar i rad – och innan det måste det ha varit åratal sedan vi sågs."
Stopp! Stanna upp. Och lyssna...
Det här är universums sätt att peta dig i en ny riktning.
Kalla det vad du vill: Änglar, Gud, Livskraften, Magkänslan.
Det är nog bara olika ord för samma företeelse.
Och i vilket fall som helst: Ta vara på tillfället.
För då är det dags.
Dags för förändring, för en ny väg i ditt liv.
Oh, så roligt!
Gå fram till den där personen, starta en konversation. Ni kommer på rätt spår snabbt, jag lovar. Se de nya arbetsuppgifterna som en möjlighet att ändra karriär, köp boken och läs den.
Det kommer ABSOLUT att vara värt din tid!
Missar du chansen, så vet du inte vad du gick miste om...
Fast min tro är att den dyker upp igen, senare, men kanske i en annan form.
Det är inte kört.
Å andra sidan: Hur roligt är det att vänta på nästa chans?
Hugg den första! :)
söndag 8 april 2012
Generation Curling
Kärt barn har många namn: Generation Lust, Generation Curling. Eller helt enkelt Ungdomen Nu För Tiden. Och som alltid när man delar in folk i grupp, så finns det några som passar bättre in och andra som är annorlunda. Alla är alltså inte så typiska som jag beskriver nedan...
Men visst finns det en grupptrend som tidigare generationer (t ex Generation Plikt, som jag själv kommer ifrån) kan förfasa sig över.
Jag säger bara: Som man bäddar får man ligga.
Ett skolsystem (det förra) som lär ut att allas åsikter är lika viktiga (erfarenhet eller kunskap spelar ingen roll), att all lärdom utgår ifrån lust och att man kan be om mer hela tiden, resulterar förstås i en bortskämd generation.
De är inte så intresserade av att kämpa för något. Tar det emot, så får det vara.
De tänker väldigt individuellt, är inte intresserade av att bidra till samhället.
De har inget riktigt driv, räknar med att någon kommer att fixa allt till dem.
Jag hörde precis talas om en växande trend på arbetsmarknaden: Att ungdomar tar med sina föräldrar till anställningsintervjun! Herregud. Hade jag suttit som rekryterare där, så hade de fått gå hem tvärt.
Det är karaktärsdanande att arbeta med dessa ungdomar. De tycker att de är bra som de är och behöver därför inte prestera något. Alla typer av krav är "jobbiga" och lite "töntiga", fokus ligger på att vara med, inte att deltaga. Och alla vill ha specialförmåner hela tiden.
Men under allt det där, är de givetvis bra och trevliga människor.
Det blir bara ett hästjobb att skala bort alla laterna och plocka fram det fina under...
Jag förstår faktiskt varför arbetsgivare väljer bort dessa individer.
Men visst finns det en grupptrend som tidigare generationer (t ex Generation Plikt, som jag själv kommer ifrån) kan förfasa sig över.
Jag säger bara: Som man bäddar får man ligga.
Ett skolsystem (det förra) som lär ut att allas åsikter är lika viktiga (erfarenhet eller kunskap spelar ingen roll), att all lärdom utgår ifrån lust och att man kan be om mer hela tiden, resulterar förstås i en bortskämd generation.
De är inte så intresserade av att kämpa för något. Tar det emot, så får det vara.
De tänker väldigt individuellt, är inte intresserade av att bidra till samhället.
De har inget riktigt driv, räknar med att någon kommer att fixa allt till dem.
Jag hörde precis talas om en växande trend på arbetsmarknaden: Att ungdomar tar med sina föräldrar till anställningsintervjun! Herregud. Hade jag suttit som rekryterare där, så hade de fått gå hem tvärt.
Det är karaktärsdanande att arbeta med dessa ungdomar. De tycker att de är bra som de är och behöver därför inte prestera något. Alla typer av krav är "jobbiga" och lite "töntiga", fokus ligger på att vara med, inte att deltaga. Och alla vill ha specialförmåner hela tiden.
Men under allt det där, är de givetvis bra och trevliga människor.
Det blir bara ett hästjobb att skala bort alla laterna och plocka fram det fina under...
Jag förstår faktiskt varför arbetsgivare väljer bort dessa individer.
lördag 7 april 2012
Headstrong
Headstrong är ett bra ord.
Envis, egensinnig, enveten, påstridig.
Det är huvudet som bestämmer och resten av organismen får hänga med.
På bekostnad av resten.
Man vet vart man vill och man tar sig dit.
Huvudet är starkt, viljan också.
Som ett litet barn som stampar med foten och säger: "Jag VILL!"
Jag vill – men hur känner jag?
När hjärnan bestämmer, får inte hjärtat vara med.
Hjärtat viskar, huvudet talar med hög röst.
Man måste stänga av huvudet för att höra hjärtats försiktiga röst.
För hjärtat tar bättre beslut.
Hjärtat sitter mitt i kroppen, hör känslorna, registrerar kroppens minnen och noterar även underliggande psykologiska mönster.
Hjärtat tar hänsyn till hela organismen.
Huvudet talar bara för sig självt.
Headstrong – weak heart.
Det hänger ihop.
Ett starkt huvud ger ett dåligt hjärta.
Lyssnar man inte till sitt hjärta, så protesterar det till slut.
Vi får hjärtproblem, rusningar, arytmi, blodtrycksproblem och så småningom kanske infarkt.
Är man född med ett starkt huvud och en god portion vilja, gör man klokt i att lära sig att tygla detta. Och lyssna till hjärtats betydligt mer subtila röst. Och inte föda det där huvudet för mycket, med listor och fakta och "kunskap". Eller åtminstone föda hjärtat mer, med Reiki, meditation, mindfulness, kärlek.
Envis, egensinnig, enveten, påstridig.
Det är huvudet som bestämmer och resten av organismen får hänga med.
På bekostnad av resten.
Man vet vart man vill och man tar sig dit.
Huvudet är starkt, viljan också.
Som ett litet barn som stampar med foten och säger: "Jag VILL!"
Jag vill – men hur känner jag?
När hjärnan bestämmer, får inte hjärtat vara med.
Hjärtat viskar, huvudet talar med hög röst.
Man måste stänga av huvudet för att höra hjärtats försiktiga röst.
För hjärtat tar bättre beslut.
Hjärtat sitter mitt i kroppen, hör känslorna, registrerar kroppens minnen och noterar även underliggande psykologiska mönster.
Hjärtat tar hänsyn till hela organismen.
Huvudet talar bara för sig självt.
Headstrong – weak heart.
Det hänger ihop.
Ett starkt huvud ger ett dåligt hjärta.
Lyssnar man inte till sitt hjärta, så protesterar det till slut.
Vi får hjärtproblem, rusningar, arytmi, blodtrycksproblem och så småningom kanske infarkt.
Är man född med ett starkt huvud och en god portion vilja, gör man klokt i att lära sig att tygla detta. Och lyssna till hjärtats betydligt mer subtila röst. Och inte föda det där huvudet för mycket, med listor och fakta och "kunskap". Eller åtminstone föda hjärtat mer, med Reiki, meditation, mindfulness, kärlek.
fredag 6 april 2012
Religionsfrihet under helgerna?
Våra svenska helgdagar utgår ifrån den kristna kyrkans helgdagar. Protestantismens helgdagar, om man ska vara noga. Den svenska protestantismens helgdagar, faktiskt.
Om man går ur kyrkan och slutar betala kyrkoskatt, får man fortfarande helg då vid jul och påsk? Eller om man är muslim eller jude. Hur ser det ut?
De här helgerna – som förstås är trevliga och mysiga – är de bara allmänna ledigdagar, eller hur ser vi på det?
I så fall: Skulle man kunna få en påse lediga dagar per år, som man kan sprida ut lite som man vill? Kan man förlägga 30 st till Ramadan, eller 10 till vinterbloten, eller 2 veckor till att fira det kinesiska nyåret?
En sak är säker: Vi skulle få mindre problem med helgstängda verksamheter!
Det skulle dock bli gräsligt mycket administration...
Om man går ur kyrkan och slutar betala kyrkoskatt, får man fortfarande helg då vid jul och påsk? Eller om man är muslim eller jude. Hur ser det ut?
De här helgerna – som förstås är trevliga och mysiga – är de bara allmänna ledigdagar, eller hur ser vi på det?
I så fall: Skulle man kunna få en påse lediga dagar per år, som man kan sprida ut lite som man vill? Kan man förlägga 30 st till Ramadan, eller 10 till vinterbloten, eller 2 veckor till att fira det kinesiska nyåret?
En sak är säker: Vi skulle få mindre problem med helgstängda verksamheter!
Det skulle dock bli gräsligt mycket administration...
torsdag 5 april 2012
Nytt namn, nytt liv
Det började med att jag förkovrade mig i nummerologi. Då förstod jag hur oerhört viktigt vårt namn är. Datumet vi föds är förstås det allra tyngsta (nummerologins system sammanfaller med solteckensystemet), men namnet spelar stor roll.
Namnet är (ofta) det som definierar dig.
Du hör det ofta – speciellt under uppväxten – och du använder det för att presentera dig, tala om vem du är.
Hur det låter, påverkar dig förstås.
Folk som inte trivs med sitt namn, skaffar sig ofta smeknamn. Kristina blir Kicki, Margareta blir Maggan, Stefan blir Steffe – och med det blir det helt nya ljud. På så vis kan man ändra sitt levnadsöde...
När vi i Sverige gifter oss, är det vanligast att kvinnan lämnar sitt gamla namn och tar mannens namn. Fortfarande är det så. Det är en märklig sedvänja! Väldigt patriarkalt: Nu ska du inte längre bära din fars namn, utan tillhör din nya make. Jag gillar't inte.
När jag gifte mig med min dyre make, tog vi gemensamt ett helt nytt namn. Ja, formellt hade han hetat namnet i två veckor innan jag fick det, för det sparade vi 1200 kr på. Idén var dock klar: Vi skulle börja det nya med ett nytt namn. Ingen av oss kände väl för att slåss för "släktnamnet", utan ville ha en tydlig omstart.
Och det blev det!
Hejjon fejjon, vilken omstart.
Allt förändrades.
Den gamla Karin Johnson, koreograf och regissör, känns som en annan person. Idag finns hon inte längre.
Den nya Karin Leoson, hälsocoach och terapeut, är den jag är nu. Hon har diffusa känslor kring den andra...
Allt beror givetvis inte på ett namnbyte. Det var helt enkelt dags att förändras. Men jag tror verkligen att det nya namnet hjälpte till! Extra skönt att börja om med helt nya förutsättningar.
Så när folk vill byta namn, oavsett till vad, så ska man inte krångla till det tycker jag. Egentligen tycker jag att en tre-fyra namn borde en normal människa kunna gå igenom i ett liv! Det borde helt enkelt inte vara en så stor sak.
Byt namn och förändra ditt liv!
Namnet är (ofta) det som definierar dig.
Du hör det ofta – speciellt under uppväxten – och du använder det för att presentera dig, tala om vem du är.
Hur det låter, påverkar dig förstås.
Folk som inte trivs med sitt namn, skaffar sig ofta smeknamn. Kristina blir Kicki, Margareta blir Maggan, Stefan blir Steffe – och med det blir det helt nya ljud. På så vis kan man ändra sitt levnadsöde...
När vi i Sverige gifter oss, är det vanligast att kvinnan lämnar sitt gamla namn och tar mannens namn. Fortfarande är det så. Det är en märklig sedvänja! Väldigt patriarkalt: Nu ska du inte längre bära din fars namn, utan tillhör din nya make. Jag gillar't inte.
När jag gifte mig med min dyre make, tog vi gemensamt ett helt nytt namn. Ja, formellt hade han hetat namnet i två veckor innan jag fick det, för det sparade vi 1200 kr på. Idén var dock klar: Vi skulle börja det nya med ett nytt namn. Ingen av oss kände väl för att slåss för "släktnamnet", utan ville ha en tydlig omstart.
Och det blev det!
Hejjon fejjon, vilken omstart.
Allt förändrades.
Den gamla Karin Johnson, koreograf och regissör, känns som en annan person. Idag finns hon inte längre.
Den nya Karin Leoson, hälsocoach och terapeut, är den jag är nu. Hon har diffusa känslor kring den andra...
Allt beror givetvis inte på ett namnbyte. Det var helt enkelt dags att förändras. Men jag tror verkligen att det nya namnet hjälpte till! Extra skönt att börja om med helt nya förutsättningar.
Så när folk vill byta namn, oavsett till vad, så ska man inte krångla till det tycker jag. Egentligen tycker jag att en tre-fyra namn borde en normal människa kunna gå igenom i ett liv! Det borde helt enkelt inte vara en så stor sak.
Byt namn och förändra ditt liv!
onsdag 4 april 2012
Skryt
Jag förstår inte riktigt gränserna för skryt.
Av erfarenhet vet jag att jag drar gränserna betydligt senare än gemene man.
Jag har också sett en skillnad mellan min uppväxtbygd (Storstockholmsområdet) och min nuvarande hembygd (Småländska inlandet).
I min värld är skryt när man slår lite för hårt på trumma för sig själv samt när man överdriver sina egna bedrifter.
"Jag är världsbäst på att hacka lök!"
(Svårt att tro – och att bevisa.)
"Jag hoppar högst av alla i hela Småland."
(Hm... Är det verkligen sant?)
"Jag gjorde så bra så ingen annan hade kunnat göra det bättre."
(Bra i vems ögon? Det är ju subjektivt. Och svårbevisat.)
Att däremot säga att man är bra på saker, är för mig inte skryt.
"Jag är bra på att hacka lök."
"Jag hoppar högt."
"Jag gjorde bra."
Absolut! Det kan man nog tycka. Ingen absolut sanning, dock. Fortfarande måste åhöraren komma ihåg att det är min subjektiva bild av det hela. Många upplever det här som skryt. Jag tror att det beror på att de då tror att jag tycker att jag är bättre än andra. Det är dock inte alls det jag har sagt; jag har sagt att jag är bra, inte bättre eller bäst. Andra kan vara lika bra, eller bättre. Och det är inte ens säkert att det jag kan är särskilt viktigt för någon annan:
"Jag är bra på att spreta med tårna!"
Det kan jag glädja mig åt, men jag tror inte så många andra är intresserade. Jag säger alltså inte detta för att få fans.
För att säkrare hamna under skrytradarn kan man lägga till "jag tycker att":
"Jag tycker att jag hoppar högt."
Fortfarande finns det dock människor som tycker att man skryter. De vill helst att man inte pratar om sig själv och sina gärningar eller förmågor alls, utan håller en låg profil. Om man ska drista sig till att säga något, kan man formulera sig extremt blygsamt:
"Jag tror att jag kanske kan hoppa rätt högt."
I min värld är detta tramsigt. Varför kan vi inte säga som det är bara, rakt av? Om man TROR att man KANSKE kan hoppa RÄTT högt, känns det oerhört tveksamt. Om mitt liv hängde på att en person lyckades hoppa över en mur, skulle jag inte våga lita på ett sådant uttalande. Risken är därför att vi missar oerhörda förmågor, bara för att vi sätter skrytradarn för lågt!
Tänk om Zlatans manager hade sagt: "Jo, jag kickar lite boll ibland."
Inte hade någon talangscout kommit och tittat på honom då, inte.
Och det är kanske därför så många är avundsjuka på honom.
Kanske sitter de därhemma och surar när han säger som det är, bara för att de själva sa "jag kickar lite boll ibland" när någon frågade...
Av erfarenhet vet jag att jag drar gränserna betydligt senare än gemene man.
Jag har också sett en skillnad mellan min uppväxtbygd (Storstockholmsområdet) och min nuvarande hembygd (Småländska inlandet).
I min värld är skryt när man slår lite för hårt på trumma för sig själv samt när man överdriver sina egna bedrifter.
"Jag är världsbäst på att hacka lök!"
(Svårt att tro – och att bevisa.)
"Jag hoppar högst av alla i hela Småland."
(Hm... Är det verkligen sant?)
"Jag gjorde så bra så ingen annan hade kunnat göra det bättre."
(Bra i vems ögon? Det är ju subjektivt. Och svårbevisat.)
Att däremot säga att man är bra på saker, är för mig inte skryt.
"Jag är bra på att hacka lök."
"Jag hoppar högt."
"Jag gjorde bra."
Absolut! Det kan man nog tycka. Ingen absolut sanning, dock. Fortfarande måste åhöraren komma ihåg att det är min subjektiva bild av det hela. Många upplever det här som skryt. Jag tror att det beror på att de då tror att jag tycker att jag är bättre än andra. Det är dock inte alls det jag har sagt; jag har sagt att jag är bra, inte bättre eller bäst. Andra kan vara lika bra, eller bättre. Och det är inte ens säkert att det jag kan är särskilt viktigt för någon annan:
"Jag är bra på att spreta med tårna!"
Det kan jag glädja mig åt, men jag tror inte så många andra är intresserade. Jag säger alltså inte detta för att få fans.
För att säkrare hamna under skrytradarn kan man lägga till "jag tycker att":
"Jag tycker att jag hoppar högt."
Fortfarande finns det dock människor som tycker att man skryter. De vill helst att man inte pratar om sig själv och sina gärningar eller förmågor alls, utan håller en låg profil. Om man ska drista sig till att säga något, kan man formulera sig extremt blygsamt:
"Jag tror att jag kanske kan hoppa rätt högt."
I min värld är detta tramsigt. Varför kan vi inte säga som det är bara, rakt av? Om man TROR att man KANSKE kan hoppa RÄTT högt, känns det oerhört tveksamt. Om mitt liv hängde på att en person lyckades hoppa över en mur, skulle jag inte våga lita på ett sådant uttalande. Risken är därför att vi missar oerhörda förmågor, bara för att vi sätter skrytradarn för lågt!
Tänk om Zlatans manager hade sagt: "Jo, jag kickar lite boll ibland."
Inte hade någon talangscout kommit och tittat på honom då, inte.
Och det är kanske därför så många är avundsjuka på honom.
Kanske sitter de därhemma och surar när han säger som det är, bara för att de själva sa "jag kickar lite boll ibland" när någon frågade...
måndag 2 april 2012
Hip hop-rim
Jag tycker att de är roliga med sina nästan-rim, hip hoparna.
"Kanske tur att jag föll så djupt
Så min fallskärm vecklades ut"
Djupt och ut. Världsklass! (Hur faller man djupt, förresten?)
Man kan ju tycka att när konstarten är att behandla ord, så kunde det åtminstone krävas riktiga rim. Jag menar, om man nu har plockat bort hela "hålla tonen-momentet" ur sjungandet och bara har kvar själva pratandet och poemet, så skulle ju kraven på den biten bli högre. Prata i takt är ju inte så lurigt, så jag tänker att själva ordbehandlingen och rytmen måste vara själva konstarten.
Men nej då.
Här godtas det mesta.
Halvrim, osammanhängande metaforer och direkta språkfel tillhör själva stilen.
Märkligt!
Och så ska man "burka", dvs tala så att det låter som i en burk, med hängande kinder. Då rimmar det faktiskt lite bättre, eftersom det blir lite sluddrigt. Och om man sedan pratar jättefort, så anses man vara jättebra, men det har dessutom effekten att ingen hör vad man säger, så då spelar inte rimmen någon roll.
Och så underlättar det ju om man pratar skånska.
Då låter ju många fler ord likadant.
Och bara halva befolkningen förstår vad man säger.
:)
"Kanske tur att jag föll så djupt
Så min fallskärm vecklades ut"
Djupt och ut. Världsklass! (Hur faller man djupt, förresten?)
Man kan ju tycka att när konstarten är att behandla ord, så kunde det åtminstone krävas riktiga rim. Jag menar, om man nu har plockat bort hela "hålla tonen-momentet" ur sjungandet och bara har kvar själva pratandet och poemet, så skulle ju kraven på den biten bli högre. Prata i takt är ju inte så lurigt, så jag tänker att själva ordbehandlingen och rytmen måste vara själva konstarten.
Men nej då.
Här godtas det mesta.
Halvrim, osammanhängande metaforer och direkta språkfel tillhör själva stilen.
Märkligt!
Och så ska man "burka", dvs tala så att det låter som i en burk, med hängande kinder. Då rimmar det faktiskt lite bättre, eftersom det blir lite sluddrigt. Och om man sedan pratar jättefort, så anses man vara jättebra, men det har dessutom effekten att ingen hör vad man säger, så då spelar inte rimmen någon roll.
Och så underlättar det ju om man pratar skånska.
Då låter ju många fler ord likadant.
Och bara halva befolkningen förstår vad man säger.
:)
söndag 1 april 2012
Earth hour
En gång om året ska vi släcka lampor, stänga av TV-apparater och samlas kring tända ljus och sällskapsspel tillsammans. Det kallas earth hour och vi ska låta bli att använda el då.
Jag tror att det är en markering på något sätt.
Vi ska visa att vi tänker på jorden och vet att vårt energiutnyttjande stör den.
Alla sätt är bra för att väcka människors medvetenhet om detta faktum. Det tycker jag faktiskt. Däremot är jag inte mycket för såna här engångsinsatser.
Det är piss i havet att stänga av allt i en timme! Det vore mycket bättre om folk tog sitt ansvar hela året, varje dag.
Här är några saker att tänka på i vardagen:
- Försöka jobba hemifrån minst en dag i veckan.
- Åka tåg i stället för bil.
- Köpa och köra bensin- och dieselsnåla bilar.
- Värma upp sitt hus miljövänligt, t ex jord- eller bergvärme.
- Laga mat energisnålt (ej mikro, ångkoka, grytor).
- Tvätta inte kläder i onödan, vädra och återanvänd.
- Köra fulla tvätt- och diskmaskiner.
- Hängtorka tvätt i mesta möjliga mån.
- Släcka lampor inne, stänga av maskiner på riktigt, inte använda fläktar och AC, använda välskötta och energisnåla apparater, använda LED-lampor.
- Använd kroppskraft i trädgården (färre motordrivna verktyg).
Om man tänker på t ex de här sakerna varje dag, gör man otroligt mycket mer nytta än om man släcker en timme om året.
Tycker jag.
Och frågan är om inte earth hour biter sig själv i svansen. Kanske tycker folk att "jag släckte ju på earth hour, så jag har gjort mitt". Men som reklamkampanj betraktat är den väl fin!
Jag tror att det är en markering på något sätt.
Vi ska visa att vi tänker på jorden och vet att vårt energiutnyttjande stör den.
Alla sätt är bra för att väcka människors medvetenhet om detta faktum. Det tycker jag faktiskt. Däremot är jag inte mycket för såna här engångsinsatser.
Det är piss i havet att stänga av allt i en timme! Det vore mycket bättre om folk tog sitt ansvar hela året, varje dag.
Här är några saker att tänka på i vardagen:
- Försöka jobba hemifrån minst en dag i veckan.
- Åka tåg i stället för bil.
- Köpa och köra bensin- och dieselsnåla bilar.
- Värma upp sitt hus miljövänligt, t ex jord- eller bergvärme.
- Laga mat energisnålt (ej mikro, ångkoka, grytor).
- Tvätta inte kläder i onödan, vädra och återanvänd.
- Köra fulla tvätt- och diskmaskiner.
- Hängtorka tvätt i mesta möjliga mån.
- Släcka lampor inne, stänga av maskiner på riktigt, inte använda fläktar och AC, använda välskötta och energisnåla apparater, använda LED-lampor.
- Använd kroppskraft i trädgården (färre motordrivna verktyg).
Om man tänker på t ex de här sakerna varje dag, gör man otroligt mycket mer nytta än om man släcker en timme om året.
Tycker jag.
Och frågan är om inte earth hour biter sig själv i svansen. Kanske tycker folk att "jag släckte ju på earth hour, så jag har gjort mitt". Men som reklamkampanj betraktat är den väl fin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)