torsdag 18 december 2014

Hur möter vi rasismen?

Jag funderar mycket över hur var sjätte svensk kan rösta på ett främlingsfientligt fascistparti som SD. Eftersom jag vägrar tro att så många verkligen är rasister och gillar totalitära regimer, så måste jag leta andra anledningar. Här är min lista:

1 Förakt för politik, auktoriteter och "over head"
De här människorna ser SD som en "frisk fläkt", som inte är indoktrinerad i systemen. De är liksom inte köpta, utan ärliga. Det här är samma argument som har lockat väljare till Kalle Anka-partiet och Ny demokrati.

Det här är människorna som alltid skyller på "ledningen", som hatar att folk sitter på "kontoret" och kostar pengar, som alltid snackar skit om chefen. Därför är det en revansch när en av dem står som ledare för ett parti.

2 Känner sig hotade
De känner sig hotade av nya smaker, nya kulturer och nya sätt att vara. Att andra tänker, känner och uppför sig annorlunda än de själva skapar osäkerhet och otrygghet. "Får jag inte göra och tänka som jag vill och brukar? Vem blir jag då?" De vill ha det de känner till, inte nyheter. Kanske är det de här personerna som på semestern åker till Gran Canaria och äter köttbullar med lingon?

3 Historielöshet
De måste ha glömt. Nu är det många år sedan 1930-talet och många av oss har inte upplevt den rasismen, det hatet och krigshetset personligen. Somliga av oss har läst och förstått, men SD-anhängarna har inte gjort det. Jag, som upplevde skinskalleproblematiken i Stockholm på 1980-talet, tycker förstås att det är läskigt och obegripligt, men det är för att jag har sett hatet på närmre håll. Alla har inte det.

4 Ovilja att ta ansvar
De som röstar brunt måste fullständigt strunta i hur landet sköts. SD's politiker saknar kunskap och färdigheter i att styra ett land. De har inte ens täckning för alla politiska områden i sitt partiprogram, än mindre i sin budget. De är ett missnöjesparti med en fråga.

NÅ, HUR MÖTER VI DÅ DEM?
Jag tror inte att vi någonsin kan möta de här människorna med diskussion och sakfrågor. Det är kört.
De har ingen som helst önskan att debattera. De tänker bara tycka tvärtom. Och vad värre är: De tror att alla tänker som dem egentligen, men inte vågar säga annorlunda. De enda som på riktigt vill ha invandring och de vanliga partierna, är ett gäng PK-häxor – och de är bor säkert i Stockholm, antagligen på söder. Det gör SD-anhängarna till någon sorts "sanningens företrädare" i deras egen värld, vilket är en stark drivkraft.

Enda sättet att vinna över de här människorna, tror jag är att rikta sig direkt till dem. Säga "vi hör dig, vi ser dig och vi förstår att du är besviken och arg" UTAN att för den skull gå dem tillmötes politiskt. Jag tror att politikerna måste bli närmare, mänskligare och enklare. De måste prata med väljarna/människorna, inte varandra. Erkänna att de inte vet allt och kan allt, framhålla att varifrån de får sin information.

Sedan tror jag att vi måste förklara att ingen är ute efter att sudda bort allt det svenska. Sverige och svenskheten har alltid tagit intryck av andra kulturer, men vi har aldrig tappat bort vår kärna! Vi kan blandas med andra kulturer utan att ta efter. Om vi vill kan vi ta till oss somliga saker, som mat eller musik, men det kommer inte ersätta vår egen kultur – bara komplettera.

Till sist tror jag att det är smart att ändra på mottagandet av invandrare, så att dessa människor snabbare kommer in i samhället och så att fler får träffa dem. Då byggs broar och förståelse. Rädsla och förakt försvinner när man blir DU med någon...

Jag tror nämligen fortfarande att de flesta människor är goda och vill väl. Nu är det dags att hjälpa varandra ifrån de här otäcka, fascistiska stämningarna. Vi vill inte ha ett rasistiskt samhälle med totalitärt styre, där allt regleras i detalj.
(Det är den politik som SD står för, men det tror jag inte har gått fram så tydligt.)

Vi måste hjälpas åt!
Kan någon bra marknadsföringsbyrå ta sig an uppdraget "Ett gemensamt, vänligt Sverige"?

måndag 15 december 2014

Traditioner och luciatågskonflikter

Vad är en tradition och när uppstår den? Frågar man mina barn, är en tradition något man har gjort en gång och önskar upprepa. Frågar man SD, är traditioner det som fanns när de växte upp.

Jo, jag tror att det är så enkelt.
De vill ha kvar den värld som de växte upp i.

Jag tror att det handlar om tidsandan som rådde då. Vi som föddes på 70- och 80-talen, föddes i en "färdig" värld. Allt var bra, mycket bättre än tidigare, och det som inte var bra gick inte att förändra. Lite hårddraget, men ändå: Vi levde i den bästa av världar. På 40-talet var det krig, något som gav 40-talisterna kraft och vilja att ändra på ungefär allt. På 50-talet skapades helt nya kulturer, ofta utifrån bilar och musik, som spreds i västvärlden. På 60-talet tog konst och design ett stort steg fram och utmanade allt gammalt.

På 70-talet började vi få det bra. Det enda som inte var bra var att andra delar av världen hade det dåligt. Därför växte sig freds- och miljörörelsen stark. Vi skulle hjälpa andra och frälsa världen ifrån ondo.
Vårt liv och våra traditioner var det dock inget fel på.

Och här någonstans tror jag att det började.
Den där främlingsfientligheten, tron att andra är sämre.
För vi hade ju det bra, tänkte bra och ville bra.
Andra, i andra länder, tänkte inte lika bra och hade det sämre.

De traditioner som man så gärna vill behålla, har ju inte så många år på nacken. Inte heller har de varit oföränderliga. Luciatåget kom till i slutet av 1800-talet, men har ändrats i form och utseende flera gånger sedan dess. Midsommarfirandet stång är visserligen från 1600-talet (importerad från Tyskland), men firandet med ringdanser och krans i håret är också den från slutet av 1800-talet. Den fick fäste i början av 1900-talet då man ville lära ut svenska bondetraditioner till svenska folket. Det firande som traditionalisterna idag vill behålla, är firandet från 60-, 70- och 80-talen. Det är dessa som på något sätt ska cementeras.

Kanske handlar denna fixering vid traditioner också om brist på egen identitet. Vi har kanske blivit så utsuddade i vår svenskhet, så att vi inte riktigt vet vilka vi är. Är man osäker på vad som är svenskt, så kanske det ligger nära till hands att dra fram traditionerna.

För mig är svenskt och svenskhet en massa annat.
Betänksamhet, medling, ovilja att bråka.
Artighet, tillbakadragenhet, rädsla för konflikter.
Huvud och tankar mer än känslor, utbildningsfanatism och konsekvensanalys.
Förändringsvilja, utveckling, snudd på radikalism.
Omtanke, värna om de svaga, gruppmentalitet.

Håller du med?
Känner du igen svensken?
Eller är det bara min egen bild?

Det här beskriver i alla fall allt annat än traditionalism och främlingsfientlighet. Därför tänker jag att det mest osvenska som finns, är att vara SD-anhängare. Men det är förstås bara min åsikt...

torsdag 11 december 2014

Defekt spelare

Ibland känner jag att det är någon annan som trycker på knapparna på mitt livs musikspelare.

Den jäveln trycker inte bara på REPEAT en gång, utan har hittat någon funktion som gör att saker och ting upprepas gång på gång på gång på gång tills det spåret är så slitet att jag vill SKRIKAAAA rätt ut medan jag kastar mig på marken och rullar runt sparkandes.

Samma upplevelser.
Samma "att göra"-listor.
Samma nyheter i samma tidningar.
Samma ointressanta TV-program i samma kanaler.
Samma (eller olika) människor som säger samma saker.
Samma bråttom med olika saker.
Samma.

Jag är inte bra på samma.
Släpp repeat-knappen, din sadist!

Sätt på RANDOM i stället, vet jag!
Det är roligt.
Då händer saker i väldigt roliga ordningar, helt oförutsägbart.
Det uppstår fantastiska synergieffekter när saker som aldrig setts förut möts.

Men just nu kommer det inte att hända.
Nej. Repeat. Repeat. Repeat.
Och dessutom har spelaren hängt sig på högsta volym, med någon sorts blinkande stroboskopljuseffekt. HÖÖÖÖGT spelar den SAAAAAMMA låt med BLINK BLINK BLINK framför mina ögon.

Dessutom har pausknappen slutat fungera.
Den är utsliten.
När man trycker på den, går bara låten om från början.
AAAAH!

(Paus för ryckande ögonvrå och ticks i mungipan.)

Det finns bara en sak att göra:
Vänta tills batteriet är slut och då bara gå och lägga sig, utan tanke på att ladda upp. Bara... låta bli att starta om. Svartskärm. För att – efter så lång tid som det behövs – stilla våga stoppa i sladden igen, se laddarsymbolen dyka upp på skärmen och höra det välbekanta pinget när den får kontakt.

Då går det att skruva ner volymen.
Och pausknappen fungerar igen!
Inte blinkar spelaren heller.

Och livet rullar på medan jag sköter knapparna.
Ett tag till...

måndag 8 december 2014

Kreativitet och entreprenörskap

Kreativitet, det är något fint det.
"Åh, så kreativ du är" säger folk med lite avund i rösten.
Faktiskt hör man aldrig: "Usch, så kreativ du är."

"Åh, så entreprenöriell du är" hör man däremot inte så ofta.
Och ifall man gör det, så finns det ofta en udd av något annat än ärlig uppskattning.
Hur kan det vara så?
Jag tror att jag ska fundera lite kring begreppen.

Vad är kreativitet?
Förmågan att skapa?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att jag ska använda ordet påhittighet som tillfällig synonym ett tag.

En påhittig människa hittar på olika lösningar på uppgifter eller upplevda brister.
Det kan ibland vara väldigt konstiga lösningar, eller rätt upp och ner tokiga, men allra oftast är det flera stycken som faktiskt är helt användbara.

Påhittig kan man vara inom många områden.
En påhittig person kan skapa med händerna, med huvudet eller på annat sätt. Den påhittige är okonventionell, förändringsbenägen, vågar ifrågasätta och har ingenting emot att vara originell.

Så långt fungerar ordet som utbytesord för kreativ.
Men här kommer en vägdelare: En kreativ person GÖR.
Förutom att vara påhittig, sätter man alltså sina planer i verket.
Det blir något.

Ibland blir det konstverk, andra gånger vantar. Kanske en god gryta eller en riktigt bra rapport.
Man skapar, det blir något fysiskt.
En produkt.

Och här tänker jag att vi gnuggar rygg med ett annat uttryck:
Entreprenör och entreprenöriell.
Vad är skillnaden mellan en kreativ person och en entreprenör?

Ah – pengarna.
En entreprenör kan göra pengar på sin påhittighet och kreativitet.

Och nu blir det riktigt intressant...
Väldigt ofta ser kulturella personer ner på entreprenörer.
Jodå, jag möter det ofta:
"Om man gör något med hjärtat, ska man inte behöva tjäna pengar på det."
Hm... Jag tänker tvärtom: Om man älskar något, är det väl toppen att kunna förtjäna sitt levebröd på det, så att man inte behöver göra något annat?

Är det möjligen så att det här utgör tre nivåer av skapande?
Tänkandet – påhittigheten.
Görandet – kreativiteten.
Försörjandet – entreprenörskapet.

Och: Är det i så fall vanlig avundsjuka som föranleder kulturpersonligheternas rynkade näsor?
Ibland tänker jag att det är så.
Surt sa räven?

Det argument som kreativa människor har mot entreprenörer är att de säljer sig, att de är i händerna på sin publik. Jag tänker att det är ett ängsligt sätt att se på världen. Så behöver det ju inte vara! Man kan absolut göra precis sin grej och ändå sälja, bara man är tillräckligt bra på att beskriva vad det är man sysslar med och att hitta sin målgrupp. Det handlar om att stå på sig, att göra det som man själv tycker är bra och tro på att flera tycker det.

Om vi tittar ett steg längre, så brukar påhittiga människors argument mot kreativa människor vara att de springer iväg och gör innan det har tänkts färdigt. Det är ju också någon sorts ängslighet, en oro att göra fel.

Så, det som skiljer påhittigheten från kreativiteten är mod – att våga misslyckas.
Och det som skiljer kreativiteten från entreprenörskapet är också mod – att våga stå på oss.
Mod – att våga – är alltså det som lyfter oss från en nivå till nästa.

Kan det vara så?

Därmed är inte sagt att alla måste vara entreprenörer. Nej, nej.
Vi behöver folk som är såväl påhittiga som kreativa också. Man måste ju inte göra något av sina idéer. Det kan ju vara bra att inte känna tvånget att det ska bli något av det man tänker. Kanske tänker man friare då, vad vet jag? Man måste heller inte leva på det man skapar. Nähä, det går fantastiskt bra att skapa för sin egen skull, eller för att man vill ge omvärlden något gratis.

Men OM man väljer att ta sista steget, att leva på sitt skapande, så är det väl det också fint? Jag tycker det.

Fram för acceptans av olikheter!
Bort med rynkade överläppar!
Och inför mer entreprenörskap i konstakademierna!