Långt upp i vuxen ålder hade jag en väldig tro på våra svenska avloppsverk.
Jag hade minsann varit på studiebesök vid Muskan i Ösmo, sett hur bajset och toapappret rensades bort och förmultnades, sett de stora bassängerna där vattnet vilade och filtrerades för att så småningom komma ut i sjön igen.
I min enfald trodde jag att man faktiskt renade vattnet från alla oönskade preparat.
Så är icke fallet.
Alla miljögifter vi använder åker tillbaka ut i sjön.
Alla kemikalier vi kör runt i badkar, i diskmaskiner, i tvättmaskiner, i biltvättar åker tillbaka ut i sjön.
Alla mediciner vi äter och kissar ut (eller spolar ner) åker tillbaka ut i sjön.
För dessa ämnen kan vi inte rena.
Så de går ut i sjöar, via bäckar och ut i havet.
Där lagras det, för det kommer inte vidare.
Fiskarna lagrar det i sina levrar och fettvävnader.
Därför är Östersjön en av världens smutsigaste innanhav.
Det är också anledningen till att vi inte längre kan äta fiskleverolja (fisklever är för giftig numera).
Detta är också anledningen till att sill och strömming från Östersjön inte längre klassas som tjänligt som människoföda.
Och det är detta som gör att fiskarna blir tvekönade och infertila (hormonpreparat som p-piller och östrogen i havet).
Vi har en tendens att skylla på Polen, Estland, Lettland, Ryssland – ja, alla de där andra kring Östersjön. Och visst är det sant att det saknas kunskap och förbud mot läskiga kemikalier i många andra länder, men vi får nog ta på oss stor del av bördan i Sverige också! Vi har den längsta kusten mot Östersjön. På 60- och 70-talen sprejade vi glatt våra marker med PCB, DDT och annat skit. (I all okunskap.) I Sverige har vi en brandlagstiftning som gör att alla offentliga miljöer måste ha flamskyddsmedel i alla textilier. Flamskyddsmedlen är OERHÖRT giftiga och går varken att bryta ner eller rena. Östersjöns fiskar har uppmätbara halter av flamskyddsmedel i sig.
Jag önskar att alla människor kunde tänka till.
Bara använda rena produkter, sådant som inte förstör miljön.
Här är min enkla regel:
Om jag inte vill smörja det på min hud eller äta det, ska jag inte använda det till något annat.
Därför städar jag med såpa, citron/citronsyra, ättika. Jag sprutar ogräs med ättika (om jag inte bara kan dra upp det). Tvättar bara med tvättsåpa, men ska inhandla tvättnötter som är ännu mer miljövänligt. Jag rengör grillgaller med en bra stålullsboll, oljar in köksbänkarna med rapsolja och häller olivolja i badvattnet.
Det går hur bra som helst!
Och det är billigt också...
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Frigörande dans
Jag har tänkt mycket på frigörande dans. När jag var yngre, och lite mer showbiz, gav det mig rysningar. Tanken på att hoppa runt i en sal och vifta på färglada tyger och "uttrycka vad bäckenet säger idag" kändes inte aktuell.
Nu, med ålderns och min resas rätt, tänker jag annorlunda. Självklart är frigörande dans kanon! Egentligen var det nog just det jag ägnade mig åt alla timmar på dansgolven på klubbar och discon. Bara dansa, låta sig svepas med av musiken och stämningen, strunta i alla måsten.
För det är väl så som frigörande dans ska fungera.
Och om kroppen får röra sig fritt, blir den lyckligare.
Då behöver den inte känna sig instängd och tvingad, som den gör av de flesta andra träningsformer.
Men ändå har jag svårt för formen.
Frigörande dans är absolut inte min grej!
Jag tror nu att det beror på de som äger arenan för den här typen av dans.
De är lite för fluriga, har lite för mycket mystik kring sig och tar för stora ord i sin mun för min smak.
För mig blir det därför i stället osant.
Ännu en arena där folk pratar så mycket att de slutar känna och tänka.
Ännu en hop med människor som låtsas vara så heliga och upplysta, men är små och småsinta inuti.
Nä, jag klarar inte det. Det måste vara lite mer jordnära och direkt för att jag ska fungera. Så även om jag tror på idén med frigörande dans, så blir det inget sådant för mig.
Fast jag tror att man kan få ut samma sak av annan dans. Det får i alla fall jag. Dans i alla former är ju fantastiskt på alla sätt: Andligt, fysiskt, psykiskt och emotionellt. Och kan man bara sätta sig över de något mer strukturerade formerna, kommer man till samma ställe av inre frid även av afrikansk dans, jazz eller balett.
Det är ju därför dans är som en drog.
Nu, med ålderns och min resas rätt, tänker jag annorlunda. Självklart är frigörande dans kanon! Egentligen var det nog just det jag ägnade mig åt alla timmar på dansgolven på klubbar och discon. Bara dansa, låta sig svepas med av musiken och stämningen, strunta i alla måsten.
För det är väl så som frigörande dans ska fungera.
Och om kroppen får röra sig fritt, blir den lyckligare.
Då behöver den inte känna sig instängd och tvingad, som den gör av de flesta andra träningsformer.
Men ändå har jag svårt för formen.
Frigörande dans är absolut inte min grej!
Jag tror nu att det beror på de som äger arenan för den här typen av dans.
De är lite för fluriga, har lite för mycket mystik kring sig och tar för stora ord i sin mun för min smak.
För mig blir det därför i stället osant.
Ännu en arena där folk pratar så mycket att de slutar känna och tänka.
Ännu en hop med människor som låtsas vara så heliga och upplysta, men är små och småsinta inuti.
Nä, jag klarar inte det. Det måste vara lite mer jordnära och direkt för att jag ska fungera. Så även om jag tror på idén med frigörande dans, så blir det inget sådant för mig.
Fast jag tror att man kan få ut samma sak av annan dans. Det får i alla fall jag. Dans i alla former är ju fantastiskt på alla sätt: Andligt, fysiskt, psykiskt och emotionellt. Och kan man bara sätta sig över de något mer strukturerade formerna, kommer man till samma ställe av inre frid även av afrikansk dans, jazz eller balett.
Det är ju därför dans är som en drog.
torsdag 28 april 2011
Hönsigare föräldrar – eller sjukare barn?
Min generation beskylls ofta för att vara hönsiga föräldrar. Jag vet inte hur sant det är. Vi är givetvis olika, men det jag återkommande får bannor av sjukvården för, är att jag har väntat för länge innan jag kom dit.
Statistiken talar för att föräldrar går till doktorn oftare med sina barn än man gjorde för 20 år sedan.
Tänk att jag kan se flera olika anledningar till det!
1 Barnen är mer sjuka nu.
Mycket möjligt. Vi har sämre allmänhälsa. Varje generation är sämre än den förra, epigenitiken berättar att vi påverkas av två generationer tillbaka.
Vi äter sämre, maten innehåller mindre bra grejer, det finns mer kemikalier runt om oss, vattnet är medicinerat, grödorna är genmodifierade och konstgödslade...
Kanske är det så att barnen faktiskt påverkas av arv och miljö? :)
2 Sjukvårdssystemet ser annorlunda ut.
När jag var liten kunde min mamma gå in på vårdcentralen med oss och ställa en fråga till en sjuksköterska eller t o m en läkare. Det behövdes inte bokas tid, inte ringas och väntas på att bli uppringd och det fördes säkert ingen logg över de besök som inte resulterade i medicin. När det handlade om "vila och ta det lugnt och se om det går över" så blev det kanske ingen notering i journalen...
3 Skuld- och skamgenerationens föräldraskap
Generation plikt (dagens föräldrar) bär på mycket skuld och skam. Vi känner oss hela tiden påtittade och jagade, tror att "myndigheterna" är efter oss. Om vi inte visar att vi verkligen bryr oss om och tar väl hand om våra barn, kanske andra tycker att vi är dåliga föräldrar? Hellre gå en gång för mycket till doktorn än en gång för lite...
4 Egenhälsa har blivit sjukvård
Allt har institutionaliserats. När jag var liten lade min mormor vitlök i en gasbinda när jag hade ont i örat. Inte sprang vi till doktorn och fick penicillin för lite öronont, nej, vi hade huskurer. Halsont (alla sorters) botades med gurgling med enormt salt vatten, så att ögonen tårades. Var man förkyld fick man bada varmt fotbad. Oj – vi kunde massor om egenhälsa! Men alla dessa gamla huskurer (som faktiskt fungerade) har mobbats ut och fnysts åt, så nu vågar ingen ta till sådana knep. Det blir till att springa till doktorn.
Så det är kanske en kombination av många faktorer.
Tänker jag.
Och sedan är vi förstås olika.
Jag HATAR att ta mina barn till sjukvården, eftersom jag tycker att de aldrig kan ställa diagnos och dessutom vill de skriva ut giftiga mediciner. Därför försöker jag att låta bli att gå dit.
Fast ibland måste man. Om inte annat för att visa att man faktiskt är en bra mamma (punkt 3)...
Statistiken talar för att föräldrar går till doktorn oftare med sina barn än man gjorde för 20 år sedan.
Tänk att jag kan se flera olika anledningar till det!
1 Barnen är mer sjuka nu.
Mycket möjligt. Vi har sämre allmänhälsa. Varje generation är sämre än den förra, epigenitiken berättar att vi påverkas av två generationer tillbaka.
Vi äter sämre, maten innehåller mindre bra grejer, det finns mer kemikalier runt om oss, vattnet är medicinerat, grödorna är genmodifierade och konstgödslade...
Kanske är det så att barnen faktiskt påverkas av arv och miljö? :)
2 Sjukvårdssystemet ser annorlunda ut.
När jag var liten kunde min mamma gå in på vårdcentralen med oss och ställa en fråga till en sjuksköterska eller t o m en läkare. Det behövdes inte bokas tid, inte ringas och väntas på att bli uppringd och det fördes säkert ingen logg över de besök som inte resulterade i medicin. När det handlade om "vila och ta det lugnt och se om det går över" så blev det kanske ingen notering i journalen...
3 Skuld- och skamgenerationens föräldraskap
Generation plikt (dagens föräldrar) bär på mycket skuld och skam. Vi känner oss hela tiden påtittade och jagade, tror att "myndigheterna" är efter oss. Om vi inte visar att vi verkligen bryr oss om och tar väl hand om våra barn, kanske andra tycker att vi är dåliga föräldrar? Hellre gå en gång för mycket till doktorn än en gång för lite...
4 Egenhälsa har blivit sjukvård
Allt har institutionaliserats. När jag var liten lade min mormor vitlök i en gasbinda när jag hade ont i örat. Inte sprang vi till doktorn och fick penicillin för lite öronont, nej, vi hade huskurer. Halsont (alla sorters) botades med gurgling med enormt salt vatten, så att ögonen tårades. Var man förkyld fick man bada varmt fotbad. Oj – vi kunde massor om egenhälsa! Men alla dessa gamla huskurer (som faktiskt fungerade) har mobbats ut och fnysts åt, så nu vågar ingen ta till sådana knep. Det blir till att springa till doktorn.
Så det är kanske en kombination av många faktorer.
Tänker jag.
Och sedan är vi förstås olika.
Jag HATAR att ta mina barn till sjukvården, eftersom jag tycker att de aldrig kan ställa diagnos och dessutom vill de skriva ut giftiga mediciner. Därför försöker jag att låta bli att gå dit.
Fast ibland måste man. Om inte annat för att visa att man faktiskt är en bra mamma (punkt 3)...
onsdag 27 april 2011
Övervikt är ingen sjukdom
Jag vet: Sjukvården ser övervikt som en sjukdom.
Jag håller inte med.
Övervikt är ett symptom, inte en sjukdom.
Alla som är överviktiga, är det pga något annat.
Man kan ha fel på ämnesomsättningen, t ex av störningar i sköldkörteln.
Då är det någon form av struma som är sjukdomen.
En del blir överviktiga för att de har näringsbrist. Jo, det är säkert! När man är dåligt näringssatt, går kroppen in i stress och då lägger matsmältningen ner. Dessutom är man ständigt hungrig, eftersom stressen egentligen är till för att tvinga oss ut på jakt för att samla in mer näring.
Andra har kanske hål i hjärtat och är små i själen, och äter för att döva smärtan. Då är deras problem egentligen emotionellt och andligt. Att de blir stora fysiskt för att de äter mycket, är bara följden.
Att vara överviktig är förstås inte hälsosamt.
Det vet vi var och en, även vi som är stora.
Men att se själva övervikten som en sjukdom, det är verkligen att förenkla problemet.
Att fokusera på att gå ner i vikt innan man har hittat orsaken till övervikten, är enligt mig galet. Då dämpar man bara symptomet, vilket kommer ge kroppen anledning att ta i ÄNNU mer, skrika högre.
För även om man lyckas gå ner i vikt, är ändå sköldkörteln i obalans, hålen i själen är kvar, man har fortfarande näringsbrist. Och tar man bort symptomen, hittar kroppen oftast på något nytt...
Jag har själv kämpat (och kämpar återigen) med övervikt. Förr svalt jag, tränade som en idiot och pressade ner mig i vikt. Det kändes bra just då, men gav verkligen bitter eftersmak i munnen. I olika vevor har jag i stället givit mig själv fibromyalgi, olika skelettskador, hormonproblem, bältros och senast reumatism. När kroppen pressas för hårt händer märkliga saker...
Den här gången har jag därför bestämt mig. Jag tänker inte pressa mig själv och dra på mig fler sjukdomar. Nähä – nu ska jag hitta roten till problemet, rensa inifrån.
Och när insidan är hel och ren och harmonisk, så kommer utsidan också att bli det. Det är jag säker på.
Vad jag däremot inte vet är hur lång tid det kommer att ta.
Och otålig som jag är har jag jobbigt med väntetiden...
Men det är väl antagligen en del av resan!
Jag håller inte med.
Övervikt är ett symptom, inte en sjukdom.
Alla som är överviktiga, är det pga något annat.
Man kan ha fel på ämnesomsättningen, t ex av störningar i sköldkörteln.
Då är det någon form av struma som är sjukdomen.
En del blir överviktiga för att de har näringsbrist. Jo, det är säkert! När man är dåligt näringssatt, går kroppen in i stress och då lägger matsmältningen ner. Dessutom är man ständigt hungrig, eftersom stressen egentligen är till för att tvinga oss ut på jakt för att samla in mer näring.
Andra har kanske hål i hjärtat och är små i själen, och äter för att döva smärtan. Då är deras problem egentligen emotionellt och andligt. Att de blir stora fysiskt för att de äter mycket, är bara följden.
Att vara överviktig är förstås inte hälsosamt.
Det vet vi var och en, även vi som är stora.
Men att se själva övervikten som en sjukdom, det är verkligen att förenkla problemet.
Att fokusera på att gå ner i vikt innan man har hittat orsaken till övervikten, är enligt mig galet. Då dämpar man bara symptomet, vilket kommer ge kroppen anledning att ta i ÄNNU mer, skrika högre.
För även om man lyckas gå ner i vikt, är ändå sköldkörteln i obalans, hålen i själen är kvar, man har fortfarande näringsbrist. Och tar man bort symptomen, hittar kroppen oftast på något nytt...
Jag har själv kämpat (och kämpar återigen) med övervikt. Förr svalt jag, tränade som en idiot och pressade ner mig i vikt. Det kändes bra just då, men gav verkligen bitter eftersmak i munnen. I olika vevor har jag i stället givit mig själv fibromyalgi, olika skelettskador, hormonproblem, bältros och senast reumatism. När kroppen pressas för hårt händer märkliga saker...
Den här gången har jag därför bestämt mig. Jag tänker inte pressa mig själv och dra på mig fler sjukdomar. Nähä – nu ska jag hitta roten till problemet, rensa inifrån.
Och när insidan är hel och ren och harmonisk, så kommer utsidan också att bli det. Det är jag säker på.
Vad jag däremot inte vet är hur lång tid det kommer att ta.
Och otålig som jag är har jag jobbigt med väntetiden...
Men det är väl antagligen en del av resan!
måndag 25 april 2011
Utvecklande träning
Jag är så glad att jag har kört igång med träningspasset Free Movement för "vanligt folk"!
Idag hade jag tredje gången av min lilla kurs. Trots påsk och härligt väder kom nästan alla. Ambitiösa människor, det gillar jag!
Träningspasset är busenkelt.
Ingen koreografi alls, kan man säga, bara enkla basrörelser som görs med oerhörd precision och koncentration. Man blir vig, stark och programmerar in grunden för alla rörelser (stående, gång, armrörelser, tyngdöverföring m m).
Fastän det är så enkelt, finns det massor att lära.
Jag har jobbat med professionella dansare i det här passet och trots att de är superproffs på rörelse, får de kämpa med detta. Därför var jag lite spänd för hur det skulle fungera för "vanligt folk". Kanske skulle det bli för trist, kanske skulle de inte utvecklas tillräckligt fort för att känna att de gick framåt?
Idag fick jag dock se något härligt:
Utveckling!
Plötsligt hade jag ett helt rum med välgående människor; långa steg, pendlande bäcken och roterande ryggar. På personliga plan såg jag STOR utveckling, vilket är fantastiskt för deras framtida hälsa.
Lycka!
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag får möjlighet att köra fler klasser med detta i höst. Eller helst redan i vår eller sommar. Det här är alla mina kunskaper om kroppen satta i praktik. Och så får jag jobba i grupp, fysiskt! Utan att dansa och göra spagat. Det är fantastiskt!
Ah.
Ibland är det helhärligt att vara jag. :)
Idag hade jag tredje gången av min lilla kurs. Trots påsk och härligt väder kom nästan alla. Ambitiösa människor, det gillar jag!
Träningspasset är busenkelt.
Ingen koreografi alls, kan man säga, bara enkla basrörelser som görs med oerhörd precision och koncentration. Man blir vig, stark och programmerar in grunden för alla rörelser (stående, gång, armrörelser, tyngdöverföring m m).
Fastän det är så enkelt, finns det massor att lära.
Jag har jobbat med professionella dansare i det här passet och trots att de är superproffs på rörelse, får de kämpa med detta. Därför var jag lite spänd för hur det skulle fungera för "vanligt folk". Kanske skulle det bli för trist, kanske skulle de inte utvecklas tillräckligt fort för att känna att de gick framåt?
Idag fick jag dock se något härligt:
Utveckling!
Plötsligt hade jag ett helt rum med välgående människor; långa steg, pendlande bäcken och roterande ryggar. På personliga plan såg jag STOR utveckling, vilket är fantastiskt för deras framtida hälsa.
Lycka!
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag får möjlighet att köra fler klasser med detta i höst. Eller helst redan i vår eller sommar. Det här är alla mina kunskaper om kroppen satta i praktik. Och så får jag jobba i grupp, fysiskt! Utan att dansa och göra spagat. Det är fantastiskt!
Ah.
Ibland är det helhärligt att vara jag. :)
söndag 24 april 2011
Omvänd autism?
Jag har en älskad dotter som förgyller min vardag. Ända sedan hon var spädbarn, har hon också... satt fart på mitt liv.
(Bildtext: En stol i hallen. Mjukdjur, en träsko, en portmonnä med pengar i, ett dockfat med sked – hämtad i dockrummet på ovanvåningen.)
Det finns aldrig någon vila när hon är med. Allt händer så fort, högljutt, stimmigt, katastrofigt och plötsligt så att väldigt mycket hinner hända på väldigt kort tid. Det är som om hon lever i en annan tidsdimension.
Jag läste om autism. Några av symptomen var att autistiska barn inte gillar närkontakt, att de mår dåligt av nya miljöer och stora grupper, att de inte kommunicerar så bra och att föreställningsförmågan är något begränsad.
(Bildtext: Två dockor som var med vid middagen ute på verandan. Kom inte riktigt tillbaka upp i dockrummet.)Om man vänder på de där begreppen, så har man min dotter. Hon måste ha närkontakt HELA tiden. Sitta i knät, dra i någons armar, klappa på brorsan... Vanligaste ordet hon säger är KJAAAAM med utsträckta armar. Enda gången hon är hyfsat lugn är i nya miljöer och i stora grupper. Ju mer det finns att titta på, desto stillsammare blir hon. På dagis älskar alla henne, för hon är en så bra vän och är så lugn. (Vilket är oerhört märkligt för alla som har sett henne i stillsammare miljö, som hemmet eller hos någon vän.) Hon är väldigt kommunikativ och vill berätta saker hela tiden. Det är nästan som om hon inte kan tänka utan att det liksom "läcker" ut genom munnen. Dessutom har hon väldigt livlig fantasi, har svårt att skilja verklighet från lek och försvinner totalt in i drömvärlden emellanåt. Hon ljuger så bra så hon tror sig själv. I början på dagis gick fröknarna på allt, vilket resulterade i ganska många penibla situationer...
Jag tror att hon har omvänd autism. Det finns bara inte något ord för det än.
En helt vanlig dag hemma innebär att saker händer väldigt fort i alla hörn av huset. Samtidigt. Den vanligaste meningen mamman yttrar är: Gör färdigt!
(Bildtext: Ytterligare en docka, noga inbäddad på en köksstol vid frukostbordet. Oklart när hon kom dit och hur länge hon har legat där.) För dottern börjar på många projekt. Däremot är hon inte så bra på att slutföra. I husets alla hörn ses spår av dottern. Även om vi städade igår, så kan man hitta åtminstone 5-6 rejäla högar av saker som är en påbörjad lek/aktivitet.
Det är som om hennes hjärna behöver ständig stimulans. Hon HATAR att plocka undan, men plockar gärna fram (hur krångligt det än är). Idag är hon hos en vän och leker. Villkoret för att hon skulle få åka, var att hon plockade undan de saker som hon inte lyckades slutföra igår. (Några av projekten lyckades vi städa undan igår kväll.)
Bilderna visar vad jag hittade i tre rum efter att hon hade åkt.
(Bildtext: De nya hårspännena med färgglada flätor, tjusigt fastklämda i pappans dokumenthurts.) Och detta är det vi liksom "missade" igår – exklusive hennes eget rum. Jag blir så trött. Dels blir jag trött på att plocka och tjata, dels blir jag uppriktigt trött när jag tänker på vilken oerhörd aktivitet det måste finnas i den där lilla hjärnan.
Eller som hon sa själv, när jag kom på henne med att sitta och klippa sönder papper i små, små bitar framför TV-programmet:
– Mamma, jag måste göra minst två saker, annars susar det i hjärnan.
Det finns aldrig någon vila när hon är med. Allt händer så fort, högljutt, stimmigt, katastrofigt och plötsligt så att väldigt mycket hinner hända på väldigt kort tid. Det är som om hon lever i en annan tidsdimension.
Jag läste om autism. Några av symptomen var att autistiska barn inte gillar närkontakt, att de mår dåligt av nya miljöer och stora grupper, att de inte kommunicerar så bra och att föreställningsförmågan är något begränsad.
(Bildtext: Två dockor som var med vid middagen ute på verandan. Kom inte riktigt tillbaka upp i dockrummet.)Om man vänder på de där begreppen, så har man min dotter. Hon måste ha närkontakt HELA tiden. Sitta i knät, dra i någons armar, klappa på brorsan... Vanligaste ordet hon säger är KJAAAAM med utsträckta armar. Enda gången hon är hyfsat lugn är i nya miljöer och i stora grupper. Ju mer det finns att titta på, desto stillsammare blir hon. På dagis älskar alla henne, för hon är en så bra vän och är så lugn. (Vilket är oerhört märkligt för alla som har sett henne i stillsammare miljö, som hemmet eller hos någon vän.) Hon är väldigt kommunikativ och vill berätta saker hela tiden. Det är nästan som om hon inte kan tänka utan att det liksom "läcker" ut genom munnen. Dessutom har hon väldigt livlig fantasi, har svårt att skilja verklighet från lek och försvinner totalt in i drömvärlden emellanåt. Hon ljuger så bra så hon tror sig själv. I början på dagis gick fröknarna på allt, vilket resulterade i ganska många penibla situationer...
Jag tror att hon har omvänd autism. Det finns bara inte något ord för det än.
En helt vanlig dag hemma innebär att saker händer väldigt fort i alla hörn av huset. Samtidigt. Den vanligaste meningen mamman yttrar är: Gör färdigt!
Det är som om hennes hjärna behöver ständig stimulans. Hon HATAR att plocka undan, men plockar gärna fram (hur krångligt det än är). Idag är hon hos en vän och leker. Villkoret för att hon skulle få åka, var att hon plockade undan de saker som hon inte lyckades slutföra igår. (Några av projekten lyckades vi städa undan igår kväll.)
Bilderna visar vad jag hittade i tre rum efter att hon hade åkt.
(Bildtext: De nya hårspännena med färgglada flätor, tjusigt fastklämda i pappans dokumenthurts.) Och detta är det vi liksom "missade" igår – exklusive hennes eget rum. Jag blir så trött. Dels blir jag trött på att plocka och tjata, dels blir jag uppriktigt trött när jag tänker på vilken oerhörd aktivitet det måste finnas i den där lilla hjärnan.
Eller som hon sa själv, när jag kom på henne med att sitta och klippa sönder papper i små, små bitar framför TV-programmet:
– Mamma, jag måste göra minst två saker, annars susar det i hjärnan.
lördag 23 april 2011
Vårstress
Det är för mycket att göra på våren.
Härmed anhåller jag om att få följande dispenser:
1 Inte behöva deklarera förrän i oktober.
Det är ju heltokigt att sitta inne med verifikationer och bokslut när solen ÄNTLIGEN lyser och fåglarna kvittrar! I oktober, däremot, är det skittråkigt. Då kan det nästan kännas roligt att pilla med debet och kredit och deklaration.
2 Inte behöva förtjäna mitt uppehälle i april.
Jag vill inte jobba. Jag vill vara ute. Och så länge jag inte sadlar om till att bli bonde, så kommer detta att vara en evig april-konflikt.
3 Få hjälp med att mörda den lille djävulen på min axel.
Han som säger: "Du måste olja altanen innan du får ta fram utemöblerna. Förresten behöver de tvättas och slipas och oljas. Och de vita pinnarna måste målas. Men du kan börja med att kratta under almarna och fylla igen alla mullvadshålen och rensa rabatterna och klippa ur svartavinbärsbuskarna och..."
Om våren, om våren, då är det allra bäst.
Då vill jag bara lukta på vinden, känna på gräset och se på när fåglarna matar sina ungar. Jag vill njuta av varje solglimt, ana lövsprickningens framsteg varje dag och räkna fjärilar. Min själ behöver studera den lilla skillan länge, länge och dansa lätt över vitsippsbackarna.
Det är friskvård.
Det är framtidsutsikter.
Det är lycka.
Härmed anhåller jag om att få följande dispenser:
1 Inte behöva deklarera förrän i oktober.
Det är ju heltokigt att sitta inne med verifikationer och bokslut när solen ÄNTLIGEN lyser och fåglarna kvittrar! I oktober, däremot, är det skittråkigt. Då kan det nästan kännas roligt att pilla med debet och kredit och deklaration.
2 Inte behöva förtjäna mitt uppehälle i april.
Jag vill inte jobba. Jag vill vara ute. Och så länge jag inte sadlar om till att bli bonde, så kommer detta att vara en evig april-konflikt.
3 Få hjälp med att mörda den lille djävulen på min axel.
Han som säger: "Du måste olja altanen innan du får ta fram utemöblerna. Förresten behöver de tvättas och slipas och oljas. Och de vita pinnarna måste målas. Men du kan börja med att kratta under almarna och fylla igen alla mullvadshålen och rensa rabatterna och klippa ur svartavinbärsbuskarna och..."
Om våren, om våren, då är det allra bäst.
Då vill jag bara lukta på vinden, känna på gräset och se på när fåglarna matar sina ungar. Jag vill njuta av varje solglimt, ana lövsprickningens framsteg varje dag och räkna fjärilar. Min själ behöver studera den lilla skillan länge, länge och dansa lätt över vitsippsbackarna.
Det är friskvård.
Det är framtidsutsikter.
Det är lycka.
fredag 22 april 2011
Att se tuff ut på håll
Min taktik har alltid varit att se snygg ut på långt håll. När sedan folk kommer i närheten, kan man upprätthålla illusionen genom att gå fort och skratta ofta. Då ser inte folk att man är ful.
Skämt åsido, så tycker jag mycket går ut på att liksom spänna upp sig. Speciellt tydligt syns det när man går in i en förhandling av något slag.
Där finns männen som boxar till sig. De försöker liksom se bredare ut än de är, trycker ner axlarna och spänner ut armarna lite inåtroterade samt trycker in hakan.
Där finns kvinnorna som drar ihop sig: In med magen, ut med bröstet, benen ihop, snörper lite på munnen och lägger huvudet på sned. Ofta med lyftade ögonbryn över glasögonen.
Man ser också de slappare karlarna, som lutar sig över stolen bredvid, låter magen pösa ut, håller hakan alldeles för högt och kisar trött på alla.
Allt är förstås tekniker för att se lite mer märkvärdiga ut än man kanske är. Det är som en hönsgård med allt ifrån sprättande hönor till bröstande tuppar.
Roligt!
Vi människor gör precis som alla djur: Försöker se tuffa ut på håll. Meningen med det är att man ska slippa slåss. Den som ser tuffast ut vinner.
Och det gäller i alla sammanhang där man träffar många nya människor samtidigt: På krogen, på stora festen, i politiken... Det är så vi gör. Vi spänner upp oss och hoppas att motparten ska gå på bluffen, liksom.
Men så bra som en speciell sorts uggla, blir vi aldrig... Kolla på länken och se hur fantastisk naturen är på att skapa överlevare!
Transformer owl
Skämt åsido, så tycker jag mycket går ut på att liksom spänna upp sig. Speciellt tydligt syns det när man går in i en förhandling av något slag.
Där finns männen som boxar till sig. De försöker liksom se bredare ut än de är, trycker ner axlarna och spänner ut armarna lite inåtroterade samt trycker in hakan.
Där finns kvinnorna som drar ihop sig: In med magen, ut med bröstet, benen ihop, snörper lite på munnen och lägger huvudet på sned. Ofta med lyftade ögonbryn över glasögonen.
Man ser också de slappare karlarna, som lutar sig över stolen bredvid, låter magen pösa ut, håller hakan alldeles för högt och kisar trött på alla.
Allt är förstås tekniker för att se lite mer märkvärdiga ut än man kanske är. Det är som en hönsgård med allt ifrån sprättande hönor till bröstande tuppar.
Roligt!
Vi människor gör precis som alla djur: Försöker se tuffa ut på håll. Meningen med det är att man ska slippa slåss. Den som ser tuffast ut vinner.
Och det gäller i alla sammanhang där man träffar många nya människor samtidigt: På krogen, på stora festen, i politiken... Det är så vi gör. Vi spänner upp oss och hoppas att motparten ska gå på bluffen, liksom.
Men så bra som en speciell sorts uggla, blir vi aldrig... Kolla på länken och se hur fantastisk naturen är på att skapa överlevare!
Transformer owl
torsdag 21 april 2011
Underbara vår!
Nä, i min bok finns det inget bättre. Våren regerar!
Aldrig njuter jag så av solen som i april, då jag har längtat så länge.
Luften är klar, dofterna är fantastiska och naturen verkar lika överraskad som jag. "Varmt? Oj! Vår? Ja! Men hur var det man gjorde?"
Och så börjar det gro och spira i buskar och snår. Små krokusar tvingar sig upp genom förra årets löv och bländar med sina starka färger. Narcisserna lyser gula, hagen blir plötsligt grön i stället för brun, man vaknar av fågelkvitter på morgonen.
Träden får knoppar och börjar andas grönt, men man ser fortfarande långt långt.
Och plötsligt behöver jag väldigt lite.
Ett glas vatten, en solvarm trappa och doften av torra löv och nytt gräs.
Och kommer där en liten, kisande katt och stryker sig mot mitt ben, så är lyckan fullständig.
Aldrig njuter jag så av solen som i april, då jag har längtat så länge.
Luften är klar, dofterna är fantastiska och naturen verkar lika överraskad som jag. "Varmt? Oj! Vår? Ja! Men hur var det man gjorde?"
Och så börjar det gro och spira i buskar och snår. Små krokusar tvingar sig upp genom förra årets löv och bländar med sina starka färger. Narcisserna lyser gula, hagen blir plötsligt grön i stället för brun, man vaknar av fågelkvitter på morgonen.
Träden får knoppar och börjar andas grönt, men man ser fortfarande långt långt.
Och plötsligt behöver jag väldigt lite.
Ett glas vatten, en solvarm trappa och doften av torra löv och nytt gräs.
Och kommer där en liten, kisande katt och stryker sig mot mitt ben, så är lyckan fullständig.
onsdag 20 april 2011
Dödsångest
Varför?
Det är min enkla fråga: Varför?
Varför har folk dödsångest?
Att dö är inte farligt. Det gör inte ont. Det är faktiskt så att man är hyfsat omedveten om att man dör (åtminstone just då).
Inget att hetsa upp sig för, alltså.
Det är ju betydligt jobbigare att leva kvar när folk man älskar dör!
Och det klarar ju människor av hela tiden.
För att inte tala om att vara sjuk. Att känna att man inte fyller sin plats på jorden, att man inte lever livet till det fulla, att man inte kan göra det man vill. DET är plågsamt! Lidande på hög nivå. Och det klarar var och en av, i omgångar i livet.
Men att dö...
Är det något i livet som är säkrare, tryggare eller mer definitivt?
Jag tror inte det. Och döden är rättvis: Alla dör.
Det är väl inget att ha ångest för.
Då är det betydligt mer relevant att ha ångest över dagarna som går.
De som är livet, du vet.
För om du inte lever dem på ett bra sätt, så kanske du inte är färdig när du dör. Och DÅ får du kanske ångest på dödsbädden!
Men det är ju livsångest. Då är det livet som gått som du har ångest över. Och det kanske är en god idé att undvika, t ex genom att leva som du önskar...
Det är min enkla fråga: Varför?
Varför har folk dödsångest?
Att dö är inte farligt. Det gör inte ont. Det är faktiskt så att man är hyfsat omedveten om att man dör (åtminstone just då).
Inget att hetsa upp sig för, alltså.
Det är ju betydligt jobbigare att leva kvar när folk man älskar dör!
Och det klarar ju människor av hela tiden.
För att inte tala om att vara sjuk. Att känna att man inte fyller sin plats på jorden, att man inte lever livet till det fulla, att man inte kan göra det man vill. DET är plågsamt! Lidande på hög nivå. Och det klarar var och en av, i omgångar i livet.
Men att dö...
Är det något i livet som är säkrare, tryggare eller mer definitivt?
Jag tror inte det. Och döden är rättvis: Alla dör.
Det är väl inget att ha ångest för.
Då är det betydligt mer relevant att ha ångest över dagarna som går.
De som är livet, du vet.
För om du inte lever dem på ett bra sätt, så kanske du inte är färdig när du dör. Och DÅ får du kanske ångest på dödsbädden!
Men det är ju livsångest. Då är det livet som gått som du har ångest över. Och det kanske är en god idé att undvika, t ex genom att leva som du önskar...
tisdag 19 april 2011
Disciplin
I Djungelboken var det överste Hathi som sa det:
– Disciplin! Disciplin överallt!
Det tilltalar mig. Eller rättare sagt: Halva mig går i gång på alla cylindrar och får något vått i blicken, dreglar lite maniskt och tuggar i luften.
Min andra halva drar axlarna åt sig och ryser. Disciplin? Det är ju tråkigt!
Det är skönt att gömma sig bakom disciplin. Att göra det som är rätt och duktigt är skönt. Att följa uppsatta regler och ramar är tryggt. Att lyda och ha något som dominerar ens handlingar är avslappnat.
Men – och här kommer ett stort MEN:
Inga nya vägar blir någonsin upptäckta med hjälp av disciplin.
Inga nya tankar eller insikter kläcks genom disciplin.
Visst är det jobbigare att tänka fritt. Och det blir kanske inte alltid rätt. Man känner sig osäker och otrygg och spänd.
Thomas Thorild har sagt:
Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större.
Jag håller inte med. Alla riktigt stora tankar var fel när de tänktes. De utmanade etablissemanget, ifrågasatte det rätta och ansågs vara mer eller mindre galna.
Nej, vi vänder på det:
Att tänka rätt är stort, men att tänka fritt är större.
Det krävs verkligen en stor hjärna till att våga släppa loss kreativiteten och utmana det självklara.
Tänk om vi kunde disciplinera oss att tänka fritt!
Det vore det allra bästa. "Måndagar mellan 10 och 12 ska jag sitta ner och tänka ut nya storheter, bryta mot konventionerna och våga ta tankesprång."
Det tror jag att vår värld skulle behöva.
– Disciplin! Disciplin överallt!
Det tilltalar mig. Eller rättare sagt: Halva mig går i gång på alla cylindrar och får något vått i blicken, dreglar lite maniskt och tuggar i luften.
Min andra halva drar axlarna åt sig och ryser. Disciplin? Det är ju tråkigt!
Det är skönt att gömma sig bakom disciplin. Att göra det som är rätt och duktigt är skönt. Att följa uppsatta regler och ramar är tryggt. Att lyda och ha något som dominerar ens handlingar är avslappnat.
Men – och här kommer ett stort MEN:
Inga nya vägar blir någonsin upptäckta med hjälp av disciplin.
Inga nya tankar eller insikter kläcks genom disciplin.
Visst är det jobbigare att tänka fritt. Och det blir kanske inte alltid rätt. Man känner sig osäker och otrygg och spänd.
Thomas Thorild har sagt:
Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större.
Jag håller inte med. Alla riktigt stora tankar var fel när de tänktes. De utmanade etablissemanget, ifrågasatte det rätta och ansågs vara mer eller mindre galna.
Nej, vi vänder på det:
Att tänka rätt är stort, men att tänka fritt är större.
Det krävs verkligen en stor hjärna till att våga släppa loss kreativiteten och utmana det självklara.
Tänk om vi kunde disciplinera oss att tänka fritt!
Det vore det allra bästa. "Måndagar mellan 10 och 12 ska jag sitta ner och tänka ut nya storheter, bryta mot konventionerna och våga ta tankesprång."
Det tror jag att vår värld skulle behöva.
måndag 18 april 2011
Saker jag ångrar
Språkets sorgligaste ord: Skulle ha...
Jag skulle ha gjort annorlunda, jag skulle ha tagit chansen. Skulle ha... Det är så definitivt, det är oåterkalleligt, det är något man ångrar och kanske piskar sig själv för. Förfärligt sorgligt, när man tänker på det.
Det finns en hoper saker som jag önskar att jag skulle ha gjort annorlunda. Då gjorde jag givetvis så bra jag kunde, men i eftertankens kranka blekhet önskar jag att de gick att ångra.
Här är några av dessa:
• Att jag trodde att jag var odödlig.
Alla dessa år då jag sprang för fort, tränade för hårt, åt för lite, jobbade för mycket, sov nästan ingenting... Det var så dumt! Men just då hittade jag inget alternativ.
• Att jag trodde fettet var boven.
I flera år var jag manisk fettjägare. Jag åt praktiskt taget INGET fett. Fettfritt allt köpte jag och fick lite panik när jag åt t ex dressing på sallad hemma hos någon. Detta för att jag trodde att man blev fet av fett. Jag ville vara smal och deffad, mina magmuskler skulle synas. Ack, så fel jag hade!
• Att jag använde mikrovågsugn.
Under de slitsamma åren åt jag bara en måltid om dagen – och den värmde jag i mikro. Suck. Inte konstigt att jag fick näringsbrist! Men då var jag bara intresserad av att det skulle gå lätt och snabbt, samt vara fettsnålt. Och jag använde mikro för att värma barnmat ibland! Aj aj aj – det vill jag ha ogjort.
• Att jag tränade sjuk och skadad och åt medicin.
Skador och sjukdom var vardag och jag var tvungen att överleva. Därför åt jag piller, smörjde in mig med salvor och bet ihop. Jo, jag undervisade 20 klasser i veckan med en spricka i ett mellanfotsben. Ja, jag höll fyra-fem klasser om dagen med whiplash. Och visst jobbade jag heltid även med bältros, 40 graders feber och influensa. Det var dumt, och jag visste det. Ändå fortsatte jag! Jag tror att det i grunden handlade om självförstörande beteende, att jag inte värdesatte mig själv alls. I mina ögon var jag inte värd hänsyn eller omtanke, utan var tvungen att förtjäna min plats på jorden genom att vara där för andra. Dumt och sorgligt.
• Att jag inte var bättre förberedd att få barn.
Jag har aldrig varit intresserad av bäbisar. När min biologiska klocka vaknade till, så tickade den inte. Den ringde! NU vill ett barn komma till oss, sa jag och så blev det. Men vi var inte beredda. Det fanns så mycket som jag inte hade tänkt igenom innan, som blev till dyrköpta läxor... I förvirringen höll det på att splittra vårt hem.
Det finns fler saker, förstås.
Jag ångrar dem förfärligt.
Å andra sidan: Det har gjort mig till den jag är idag.
Mina erfarenheter har lärt mig mer om livet.
Och även om det ofta har varit den hårda vägen, så har det varit min väg.
Varje sten under skon har knuffat mig vidare åt något håll, tills jag har kommit hit där jag är idag.
Säkert gör jag fortfarande saker som jag kommer att ångra när jag tittar i backspegeln. Det tror jag är oundvikligt. Men jag har lärt mig en livsinställning:
Ifrågasätt – testa själv – dra slutsatser.
Det är ett tillvägagångssätt som fungerar för mig.
Ibland önskar jag att jag kunde fått både och: Sluppit de dyrköpta erfarenheterna och bara fått kunskapen. Det hade varit något, det! Det är väl därför jag "missionerar" mina kunskaper: För att andra ska slippa gå i samma fällor som jag.
Och det är kanske därför jag var tvungen att klampa ner i alla de där hålen. För att motivera mig att jobba med det jag gör.
En sak vet jag helt säkert: Allt har en mening.
Även om vi inte förstår just nu, finns det ett mönster och en plan.
Timad och klar, in i minsta detalj. Det kan man trösta sig med när man ångrar sig!
Jag skulle ha gjort annorlunda, jag skulle ha tagit chansen. Skulle ha... Det är så definitivt, det är oåterkalleligt, det är något man ångrar och kanske piskar sig själv för. Förfärligt sorgligt, när man tänker på det.
Det finns en hoper saker som jag önskar att jag skulle ha gjort annorlunda. Då gjorde jag givetvis så bra jag kunde, men i eftertankens kranka blekhet önskar jag att de gick att ångra.
Här är några av dessa:
• Att jag trodde att jag var odödlig.
Alla dessa år då jag sprang för fort, tränade för hårt, åt för lite, jobbade för mycket, sov nästan ingenting... Det var så dumt! Men just då hittade jag inget alternativ.
• Att jag trodde fettet var boven.
I flera år var jag manisk fettjägare. Jag åt praktiskt taget INGET fett. Fettfritt allt köpte jag och fick lite panik när jag åt t ex dressing på sallad hemma hos någon. Detta för att jag trodde att man blev fet av fett. Jag ville vara smal och deffad, mina magmuskler skulle synas. Ack, så fel jag hade!
• Att jag använde mikrovågsugn.
Under de slitsamma åren åt jag bara en måltid om dagen – och den värmde jag i mikro. Suck. Inte konstigt att jag fick näringsbrist! Men då var jag bara intresserad av att det skulle gå lätt och snabbt, samt vara fettsnålt. Och jag använde mikro för att värma barnmat ibland! Aj aj aj – det vill jag ha ogjort.
• Att jag tränade sjuk och skadad och åt medicin.
Skador och sjukdom var vardag och jag var tvungen att överleva. Därför åt jag piller, smörjde in mig med salvor och bet ihop. Jo, jag undervisade 20 klasser i veckan med en spricka i ett mellanfotsben. Ja, jag höll fyra-fem klasser om dagen med whiplash. Och visst jobbade jag heltid även med bältros, 40 graders feber och influensa. Det var dumt, och jag visste det. Ändå fortsatte jag! Jag tror att det i grunden handlade om självförstörande beteende, att jag inte värdesatte mig själv alls. I mina ögon var jag inte värd hänsyn eller omtanke, utan var tvungen att förtjäna min plats på jorden genom att vara där för andra. Dumt och sorgligt.
• Att jag inte var bättre förberedd att få barn.
Jag har aldrig varit intresserad av bäbisar. När min biologiska klocka vaknade till, så tickade den inte. Den ringde! NU vill ett barn komma till oss, sa jag och så blev det. Men vi var inte beredda. Det fanns så mycket som jag inte hade tänkt igenom innan, som blev till dyrköpta läxor... I förvirringen höll det på att splittra vårt hem.
Det finns fler saker, förstås.
Jag ångrar dem förfärligt.
Å andra sidan: Det har gjort mig till den jag är idag.
Mina erfarenheter har lärt mig mer om livet.
Och även om det ofta har varit den hårda vägen, så har det varit min väg.
Varje sten under skon har knuffat mig vidare åt något håll, tills jag har kommit hit där jag är idag.
Säkert gör jag fortfarande saker som jag kommer att ångra när jag tittar i backspegeln. Det tror jag är oundvikligt. Men jag har lärt mig en livsinställning:
Ifrågasätt – testa själv – dra slutsatser.
Det är ett tillvägagångssätt som fungerar för mig.
Ibland önskar jag att jag kunde fått både och: Sluppit de dyrköpta erfarenheterna och bara fått kunskapen. Det hade varit något, det! Det är väl därför jag "missionerar" mina kunskaper: För att andra ska slippa gå i samma fällor som jag.
Och det är kanske därför jag var tvungen att klampa ner i alla de där hålen. För att motivera mig att jobba med det jag gör.
En sak vet jag helt säkert: Allt har en mening.
Även om vi inte förstår just nu, finns det ett mönster och en plan.
Timad och klar, in i minsta detalj. Det kan man trösta sig med när man ångrar sig!
fredag 15 april 2011
När olikheten syns utanpå
Det fanns liksom inga alternativ. Jag fick tidigt lära mig att stå för den jag var. Dels för att jag uppfostrades till att ha åsikter och stå för dem, dels på grund av yttre påverkan.
Min pappa var politiker. En synlig och åsiktsstark sådan, som ofta figurerade i den lokala pressen. Redan som sexåring fick jag veta av lekkompisarna vad pappa hade gjort eller sagt, och hur det minsann hade påverkat dem. I det lite trånga samhället söder om Stockholm hade man svårt för min far, och det gick ut över mig och mina syskon.
Pappa var (och är) svår att gömma. Han var 1.90 lång, svarthårig, yvig i gesterna, pratade och skrattade högt. Han syntes. Dessutom hade han ett ovanligt utseende, mest pga ett stort underbett och tandproblem efter att ha krossad käken som 16-åring. Att han dessutom var informationschef i Stockholm, före detta elitidrottsman och väldigt intresserad av hembygdshistoria gjorde inte saken bättre.
Med en sådan far fanns det bara två alternativ:
– Lära sig springa fort eller
– Stå kvar och stå emot
När jag gick i trean hade jag fått rykte om mig att vara väldigt snabb i matte. Vid valet räknade min far ut valresultaten fortare än datorerna, vilket genererade honom namnet "den mänskliga datorn". Han var mäkta stolt, men jag fick heta "miniräknaren" i en halv evighet.
Dessutom hade jag lärt mig att stå upp för vad jag tyckte. Att se annorlunda ut, komma från en individualistisk och ganska högutbildad familj och säga emot de populära – det var inte direkt vägen till framgång... Som tur var, var jag stark. Vid eventuella påhopp hävdade jag mig bra. Jag utmanade dem i "herre på täppan" och vann för det mesta (ganska stark, ganska lång, mycket slug). Det gick därför ok.
Min far förnekade sig inte. Han kom till mina föräldramöten på 80-talet, klädd i kycklinggula utsvängda byxor med röda hemvirkade slag samt 60-talsskjorta med galopperande hästar på. Smälte inte direkt in i 80-talets mode... Det var bara att gilla läget och vara beredd på allt.
Just det här med att synligt, genom t ex kläder, visa vem man är, är ju ett sätt att sätta ner foten från början. Liksom säga: Sån här är jag, så slipper man dravvla om det sedan.
Jag började högstadiet med italienska stövlar med insvängd klack, roströd poncho och filthatt. I övrigt var jag rätt mesig, men jag syntes. Sedan följde några år av ständiga försök att passa in, för att i gymnasiet blomma ut totalt i annorlundaskapet med militärskjorta eller sjömansskjorta och vega-mössa samt mammas afrikanska klänning omgjord till långkjol. Eller min älskade svarta långtröja, som började sitt liv som en ordinär olle i bomull, men som efter otaliga tvättar mer blev en klänning. Att åka på fredsstudievecka var liksom inget konstigt då...
Men det var ok. Jag var den jag var, och ingen såg snett på mig för det (som jag kände av i alla fall). Efter gymnasiet blev det flytt till Växjö, högskolestudier och en inblick i den nya, spännande Växjövärlden. Växjötjejer hade helt andra normer än jag var van vid, de var mycket mer måna om sitt utseende och modefixerade. Jag var verkligen en pojkflicka jämförelsevis. Det var spännande att möta! Jag hittade någon sorts mellanväg som sedan blev min egen. Lite koll på vad som händer, tog valda delar och inlemmade i min stil.
Eftersom jag rörde mig i dans- och teaterkretsar fanns det utrymme för alla sorter. I de sammanhangen vill man ju helst ha så olika blommor som möjligt! Säregna människor, ju konstigare desto bättre. Och jag gillar verkligen olika! Klart att man tycker bättre om somliga än om andra, men generellt sett tycker jag nog väldigt bra om de flesta. Även om man inte håller med om allt som folk tycker, så blir det en himla färgrik vardag.
Senare var jag med om en identitetskris. Efter första graviditeten visste jag inte längre vem jag var och vad jag tyckte, kände och ville. Allt var grått, jag levde som i vacuum, livet var en enda lång radda av likadana eländiga dagar. Dessutom gick jag inte ner i vikt. Jag gick och väntade på att bli smal igen, och vägrade lägga pengar på äckliga storkläder. Så hamnade jag i en utmattningsdepression i samma veva. Alla kläder jag köpte efter det blev beiga, lika färglösa som jag själv var inuti. Det var förfärligt!
Kläder och utseende i övrigt är för mig ett sätt att kommunicera. Jag använder kläder till att skapa ett visst humör, en viss inställning, ett visst språkbruk. Därför är det viktigt att välja rätt kläder, så att jag känner rätt. Vill jag passa in och verka företagssam, t ex vid ett affärsmöte, klär jag mig mer diskret och business. Är det föreläsning eller workshop, så är jag givetvis mer praktiskt klädd så jag kan röra mig lätt och alla kan se vad jag gör. Hemma kanske jag är uppklädd till tänderna en helt vanlig onsdag och jättesunkig följande lördag. Om jag inte har några krav på mig, väljer jag efter humör.
Skor påverkar mig kopiöst. Jag har business-mässiga skor som gör mig rapp och kvick. Så har jag proggmysdojor, som gör mig eftertänksam, flummig och nöjd med livet. Sedan har jag tjejiga skor, som skapar högre svansföring. Jag har också sportfreakskor, förvirrade skor, lagomsnygga skor och märkliga "sticka ut-skor". Skorna påverkar hur jag går, hur jag pratar, hur jag känner och tänker. Att ta fel skor – till exempel proggmysdojjorna till ett affärsmöte – innebär inget mindre än en katastrof.
Kanske är jag ovanligt splittrad i min personlighet. Hippien och militären. Men det är ju den jag är! Allt det där och lite till.
Jag tycker att det är roligt med olikheter. Vi är ju olika inuti, så det är roligt om det också syns utanpå! Härom veckan stod jag på en perrong i Stockholm och slötittade tvärs över spåren på människorna på andra sidan. Alla var svarta och mörkgrå! Det var säkert över 200 personer där, och inte en enda vad röd eller turkos eller grön. Bara en enda gul hatt hade piggat upp bilden enormt, vill jag lova. Eller ett par randiga tights! Men tyvärr.
Det var som en fruktsallad med bara äpplen. Inget fel på äpplen, men som fruktsallad blir det ju lite enahanda. På samma sätt är det med personligheter. Olikheter kompletterar och lyfter fram varandra.
Jag tycker att det är roligt när folk uttrycker sig, oavsett om det är med musik, ord, kläder, ansiktsuttryck eller dans. När jag tittar på konst, förstår jag kanske inte vad konstnären vill åstadkomma. Jag kanske inte får någon känsla alls i min kropp, men det förminskar givetvis inte värdet av konstverket! I någon annan kanske det tänder en eld...
Fortfarande tycker jag att Moses Gud har sagt det bäst:
– Vem är du, frågade Moses.
– Jag är den jag är, svarade Gud.
Det är så bra! Hurra för det! Och bäst av allt: Moses accepterade det svaret. Det borde vi lära av.
Fast Gud slängde in en brinnande buske och en tordönsröst också förstås.
Det kan vi vanliga dödliga inte dra fram ur rockfickan till vardags...
Min pappa var politiker. En synlig och åsiktsstark sådan, som ofta figurerade i den lokala pressen. Redan som sexåring fick jag veta av lekkompisarna vad pappa hade gjort eller sagt, och hur det minsann hade påverkat dem. I det lite trånga samhället söder om Stockholm hade man svårt för min far, och det gick ut över mig och mina syskon.
Pappa var (och är) svår att gömma. Han var 1.90 lång, svarthårig, yvig i gesterna, pratade och skrattade högt. Han syntes. Dessutom hade han ett ovanligt utseende, mest pga ett stort underbett och tandproblem efter att ha krossad käken som 16-åring. Att han dessutom var informationschef i Stockholm, före detta elitidrottsman och väldigt intresserad av hembygdshistoria gjorde inte saken bättre.
Med en sådan far fanns det bara två alternativ:
– Lära sig springa fort eller
– Stå kvar och stå emot
När jag gick i trean hade jag fått rykte om mig att vara väldigt snabb i matte. Vid valet räknade min far ut valresultaten fortare än datorerna, vilket genererade honom namnet "den mänskliga datorn". Han var mäkta stolt, men jag fick heta "miniräknaren" i en halv evighet.
Dessutom hade jag lärt mig att stå upp för vad jag tyckte. Att se annorlunda ut, komma från en individualistisk och ganska högutbildad familj och säga emot de populära – det var inte direkt vägen till framgång... Som tur var, var jag stark. Vid eventuella påhopp hävdade jag mig bra. Jag utmanade dem i "herre på täppan" och vann för det mesta (ganska stark, ganska lång, mycket slug). Det gick därför ok.
Min far förnekade sig inte. Han kom till mina föräldramöten på 80-talet, klädd i kycklinggula utsvängda byxor med röda hemvirkade slag samt 60-talsskjorta med galopperande hästar på. Smälte inte direkt in i 80-talets mode... Det var bara att gilla läget och vara beredd på allt.
Just det här med att synligt, genom t ex kläder, visa vem man är, är ju ett sätt att sätta ner foten från början. Liksom säga: Sån här är jag, så slipper man dravvla om det sedan.
Jag började högstadiet med italienska stövlar med insvängd klack, roströd poncho och filthatt. I övrigt var jag rätt mesig, men jag syntes. Sedan följde några år av ständiga försök att passa in, för att i gymnasiet blomma ut totalt i annorlundaskapet med militärskjorta eller sjömansskjorta och vega-mössa samt mammas afrikanska klänning omgjord till långkjol. Eller min älskade svarta långtröja, som började sitt liv som en ordinär olle i bomull, men som efter otaliga tvättar mer blev en klänning. Att åka på fredsstudievecka var liksom inget konstigt då...
Men det var ok. Jag var den jag var, och ingen såg snett på mig för det (som jag kände av i alla fall). Efter gymnasiet blev det flytt till Växjö, högskolestudier och en inblick i den nya, spännande Växjövärlden. Växjötjejer hade helt andra normer än jag var van vid, de var mycket mer måna om sitt utseende och modefixerade. Jag var verkligen en pojkflicka jämförelsevis. Det var spännande att möta! Jag hittade någon sorts mellanväg som sedan blev min egen. Lite koll på vad som händer, tog valda delar och inlemmade i min stil.
Eftersom jag rörde mig i dans- och teaterkretsar fanns det utrymme för alla sorter. I de sammanhangen vill man ju helst ha så olika blommor som möjligt! Säregna människor, ju konstigare desto bättre. Och jag gillar verkligen olika! Klart att man tycker bättre om somliga än om andra, men generellt sett tycker jag nog väldigt bra om de flesta. Även om man inte håller med om allt som folk tycker, så blir det en himla färgrik vardag.
Senare var jag med om en identitetskris. Efter första graviditeten visste jag inte längre vem jag var och vad jag tyckte, kände och ville. Allt var grått, jag levde som i vacuum, livet var en enda lång radda av likadana eländiga dagar. Dessutom gick jag inte ner i vikt. Jag gick och väntade på att bli smal igen, och vägrade lägga pengar på äckliga storkläder. Så hamnade jag i en utmattningsdepression i samma veva. Alla kläder jag köpte efter det blev beiga, lika färglösa som jag själv var inuti. Det var förfärligt!
Kläder och utseende i övrigt är för mig ett sätt att kommunicera. Jag använder kläder till att skapa ett visst humör, en viss inställning, ett visst språkbruk. Därför är det viktigt att välja rätt kläder, så att jag känner rätt. Vill jag passa in och verka företagssam, t ex vid ett affärsmöte, klär jag mig mer diskret och business. Är det föreläsning eller workshop, så är jag givetvis mer praktiskt klädd så jag kan röra mig lätt och alla kan se vad jag gör. Hemma kanske jag är uppklädd till tänderna en helt vanlig onsdag och jättesunkig följande lördag. Om jag inte har några krav på mig, väljer jag efter humör.
Skor påverkar mig kopiöst. Jag har business-mässiga skor som gör mig rapp och kvick. Så har jag proggmysdojor, som gör mig eftertänksam, flummig och nöjd med livet. Sedan har jag tjejiga skor, som skapar högre svansföring. Jag har också sportfreakskor, förvirrade skor, lagomsnygga skor och märkliga "sticka ut-skor". Skorna påverkar hur jag går, hur jag pratar, hur jag känner och tänker. Att ta fel skor – till exempel proggmysdojjorna till ett affärsmöte – innebär inget mindre än en katastrof.
Kanske är jag ovanligt splittrad i min personlighet. Hippien och militären. Men det är ju den jag är! Allt det där och lite till.
Jag tycker att det är roligt med olikheter. Vi är ju olika inuti, så det är roligt om det också syns utanpå! Härom veckan stod jag på en perrong i Stockholm och slötittade tvärs över spåren på människorna på andra sidan. Alla var svarta och mörkgrå! Det var säkert över 200 personer där, och inte en enda vad röd eller turkos eller grön. Bara en enda gul hatt hade piggat upp bilden enormt, vill jag lova. Eller ett par randiga tights! Men tyvärr.
Det var som en fruktsallad med bara äpplen. Inget fel på äpplen, men som fruktsallad blir det ju lite enahanda. På samma sätt är det med personligheter. Olikheter kompletterar och lyfter fram varandra.
Jag tycker att det är roligt när folk uttrycker sig, oavsett om det är med musik, ord, kläder, ansiktsuttryck eller dans. När jag tittar på konst, förstår jag kanske inte vad konstnären vill åstadkomma. Jag kanske inte får någon känsla alls i min kropp, men det förminskar givetvis inte värdet av konstverket! I någon annan kanske det tänder en eld...
Fortfarande tycker jag att Moses Gud har sagt det bäst:
– Vem är du, frågade Moses.
– Jag är den jag är, svarade Gud.
Det är så bra! Hurra för det! Och bäst av allt: Moses accepterade det svaret. Det borde vi lära av.
Fast Gud slängde in en brinnande buske och en tordönsröst också förstås.
Det kan vi vanliga dödliga inte dra fram ur rockfickan till vardags...
torsdag 14 april 2011
Sminkade barn
Jag läste i tidningen om mellanstadiebarn som sminkar sig. Nu kommer jag inte ihåg de exakta siffrorna, men det var något i stil med 3 av 10 tjejer i fyran sminkar sig varje dag till skolan.
Och jag lyfte ögonbrynen och tänkte: Men vad gör det?
Är det ens ett problem?
Läste vidare och insåg att personerna som gjort undersökningen satte smink i samband med sex. Va?!
Jo, de menade att det var en sexualisering av barn som låg till grund för att flickorna vill ha mascara på sig.
Nä, nu är jag inte med.
Inte har smink med sex att göra!
Att sminka sig kan ju lika gärna handla om att man vill vara fin, att det är roligt att måla, att man vill vara stor.
Möjligtvis kan man ha åsikter om det. Lite synd är det ju att tioåriga barn vill vara tonåringar eller vuxna, eller att de inte tycker att de är fina nog när de är naturliga. Men att få det till att det är en sexuell handling är väl ändå att dra lite stora växlar på något?
Jag sminkade mig när jag var 10. Johodå, fast jag var uppvuxen i proggiga 70-talet. Jag älskade att måla ögonskugga och mascara och kände mig extra fin. Men egentligen var det nog roligast att måla. Precis som jag älskade att måla teckningar och lerskulpturer, var det roligt att måla mig själv.
Smink på barn behöver inte vara konstigare än så.
Och jag lyfte ögonbrynen och tänkte: Men vad gör det?
Är det ens ett problem?
Läste vidare och insåg att personerna som gjort undersökningen satte smink i samband med sex. Va?!
Jo, de menade att det var en sexualisering av barn som låg till grund för att flickorna vill ha mascara på sig.
Nä, nu är jag inte med.
Inte har smink med sex att göra!
Att sminka sig kan ju lika gärna handla om att man vill vara fin, att det är roligt att måla, att man vill vara stor.
Möjligtvis kan man ha åsikter om det. Lite synd är det ju att tioåriga barn vill vara tonåringar eller vuxna, eller att de inte tycker att de är fina nog när de är naturliga. Men att få det till att det är en sexuell handling är väl ändå att dra lite stora växlar på något?
Jag sminkade mig när jag var 10. Johodå, fast jag var uppvuxen i proggiga 70-talet. Jag älskade att måla ögonskugga och mascara och kände mig extra fin. Men egentligen var det nog roligast att måla. Precis som jag älskade att måla teckningar och lerskulpturer, var det roligt att måla mig själv.
Smink på barn behöver inte vara konstigare än så.
onsdag 13 april 2011
Grupptryck
Jag undrar, jag. Vissa saker var nog bättre när vi hade en överhet.
När patron var den som bestämde i Sverige, var det liksom ingen diskussion. Man behövde inte ta besluten själv och man behövde inte oroa sig – eftersom man inte rådde över situationen. (Läs tidigare inlägg: http://helakarin.blogspot.com/2011/04/radsla-for-overheten.html)
Vi var rädda för överheten och vad den skulle kunna utsätta oss för, men vi var också trygga med alla andra. Vi hade en gemenskap under förtrycket.
Genom århundraden av frigörelse från diverse olika former av förtryck (storbönderna, kyrkan, arbetsgivarna osv) har vi blivit av med alla våra överheter. Men jag anar att rädslan är ingrodd i våra gener...
För vi är fortfarande rädda. Men för vad? Jo, för gruppen.
Vad ska de andra tycka, vad ska de tro, hur ska de reagera?
Allt från utseende, till åsikter och ageranden styrs av gruppnormen.
Sociala spel regerar och oron för att avvika blir enorm.
Det är lite "flugornas herre" över det sociala Sverige idag.
Som när en hund- eller vargflock saknar ledare: Då vänder sig alla mot varandra.
Det handlar mer om att hitta olikheter, skilja ut den svagare eller annorlunda, än att se gemenskapen och likheterna.
Nä, jag tror att svensken behöver en av två saker:
1 En tydlig och handfast ledare. En Alfa-hona eller Alfa-hanne som kan få ordning i gruppen.
2 Göra sig av med all sin rädsla.
Och ni kan ju lista ut vad jag röstar på...
När patron var den som bestämde i Sverige, var det liksom ingen diskussion. Man behövde inte ta besluten själv och man behövde inte oroa sig – eftersom man inte rådde över situationen. (Läs tidigare inlägg: http://helakarin.blogspot.com/2011/04/radsla-for-overheten.html)
Vi var rädda för överheten och vad den skulle kunna utsätta oss för, men vi var också trygga med alla andra. Vi hade en gemenskap under förtrycket.
Genom århundraden av frigörelse från diverse olika former av förtryck (storbönderna, kyrkan, arbetsgivarna osv) har vi blivit av med alla våra överheter. Men jag anar att rädslan är ingrodd i våra gener...
För vi är fortfarande rädda. Men för vad? Jo, för gruppen.
Vad ska de andra tycka, vad ska de tro, hur ska de reagera?
Allt från utseende, till åsikter och ageranden styrs av gruppnormen.
Sociala spel regerar och oron för att avvika blir enorm.
Det är lite "flugornas herre" över det sociala Sverige idag.
Som när en hund- eller vargflock saknar ledare: Då vänder sig alla mot varandra.
Det handlar mer om att hitta olikheter, skilja ut den svagare eller annorlunda, än att se gemenskapen och likheterna.
Nä, jag tror att svensken behöver en av två saker:
1 En tydlig och handfast ledare. En Alfa-hona eller Alfa-hanne som kan få ordning i gruppen.
2 Göra sig av med all sin rädsla.
Och ni kan ju lista ut vad jag röstar på...
tisdag 12 april 2011
Perspektiv eller en sten i skon
Allt handlar om perspektiv.
Det beror minsann på vilken vinkel man väljer att betrakta saker i.
Så här tänker jag:
Om jag har en sten i skon, kan jag välja att se den på olika sätt. Antingen tittar jag väldigt nära på den, bara på den, och känner mig orättvist utsatt för att just den har hoppat in i min sko och gnager på min fot.
Eller så backar jag lite och ser mig omkring. Då ser jag hundratusen andra små stenar, gruset på asfalten som man inte hunnit sopa undan än, och konstaterar att jag hade tur som bara fick in EN i skon. Och den är säkert inte den vassaste heller...
Och om jag dessutom sätter mig på en bänk i vårsolen, tar av mig skon och häller ut stenen, så får jag lite sol på näsan, en skön paus och tar mig tid att lyssna på fåglarna. Hinner känna att livet är väldans skönt, att måsarna skriker och att luften smakar vår.
I det perspektivet var det ju faktiskt TUR att det slank in en sten i min sko! Annars hade jag gått miste om den härliga stunden...
Vi får precis det vi behöver. Hela tiden.
Det beror minsann på vilken vinkel man väljer att betrakta saker i.
Så här tänker jag:
Om jag har en sten i skon, kan jag välja att se den på olika sätt. Antingen tittar jag väldigt nära på den, bara på den, och känner mig orättvist utsatt för att just den har hoppat in i min sko och gnager på min fot.
Eller så backar jag lite och ser mig omkring. Då ser jag hundratusen andra små stenar, gruset på asfalten som man inte hunnit sopa undan än, och konstaterar att jag hade tur som bara fick in EN i skon. Och den är säkert inte den vassaste heller...
Och om jag dessutom sätter mig på en bänk i vårsolen, tar av mig skon och häller ut stenen, så får jag lite sol på näsan, en skön paus och tar mig tid att lyssna på fåglarna. Hinner känna att livet är väldans skönt, att måsarna skriker och att luften smakar vår.
I det perspektivet var det ju faktiskt TUR att det slank in en sten i min sko! Annars hade jag gått miste om den härliga stunden...
Vi får precis det vi behöver. Hela tiden.
måndag 11 april 2011
Stötande?
Jag är lite förundrad över hur internetcensuren fungerar.
På Youtube och liknande sajter, är det en dödssynd att visa något naket. Om så mycket som en liten bröstvårta syns, eller en naken rumpa skymtar förbi i ett badklipp, så försvinner klippet på några sekunder.
För min del tycker jag att naturligt naket inte är provocerande alls, men jag har förståelse för att andra kan tycka det. Sedan är det givetvis frågan om ifall de avklädda har godkänt att klippet ska synas på internet...
Vad jag tycker är oerhört märkligt, däremot, är att det är ok att visa våld. I filmklipp och i privatvideos slåss man så blodet sprutar, folk skjuts till döds, folk skadar sig själva och andra (ibland för livet) och gör omänskliga saker. Men DET är ok! DET får man lägga ut på Youtube. DET får barn, tonåringar och vuxna mata in i sina hjärnor.
Jag tycker att det är sjukt.
Ju mer jag läser om hur hjärnan fungerar, desto mindre vill jag mata den med sådant. Det är ju väldigt starka förnimmelser när det handlar om både ljud, rörlig bild och känslostimulans. Det sitter som beck i hjärnan, väl insorterat bland alla våra "riktiga" minnen.
Jag vill inte ha det i min hjärna.
Men vad mer är: Jag vill inte att mina medmänniskor har det i sina hjärnor heller.
Det gör oss mindre mänskliga, mindre empatiska, mindre äkta.
Det gör världen sämre, helt enkelt.
Så för min del: Ok för naket, men ta bort allt våld.
Det tycker jag är seriöst stötande!
På Youtube och liknande sajter, är det en dödssynd att visa något naket. Om så mycket som en liten bröstvårta syns, eller en naken rumpa skymtar förbi i ett badklipp, så försvinner klippet på några sekunder.
För min del tycker jag att naturligt naket inte är provocerande alls, men jag har förståelse för att andra kan tycka det. Sedan är det givetvis frågan om ifall de avklädda har godkänt att klippet ska synas på internet...
Vad jag tycker är oerhört märkligt, däremot, är att det är ok att visa våld. I filmklipp och i privatvideos slåss man så blodet sprutar, folk skjuts till döds, folk skadar sig själva och andra (ibland för livet) och gör omänskliga saker. Men DET är ok! DET får man lägga ut på Youtube. DET får barn, tonåringar och vuxna mata in i sina hjärnor.
Jag tycker att det är sjukt.
Ju mer jag läser om hur hjärnan fungerar, desto mindre vill jag mata den med sådant. Det är ju väldigt starka förnimmelser när det handlar om både ljud, rörlig bild och känslostimulans. Det sitter som beck i hjärnan, väl insorterat bland alla våra "riktiga" minnen.
Jag vill inte ha det i min hjärna.
Men vad mer är: Jag vill inte att mina medmänniskor har det i sina hjärnor heller.
Det gör oss mindre mänskliga, mindre empatiska, mindre äkta.
Det gör världen sämre, helt enkelt.
Så för min del: Ok för naket, men ta bort allt våld.
Det tycker jag är seriöst stötande!
söndag 10 april 2011
40-årskris
Jahapp. Så var man 40.
Hur det känns?
Inte speciellt konstigt alls.
Och inte det minsta krisigt.
Tvärtom känner jag att jag för första gången i mitt liv är:
- Harmonisk
- Lycklig
- Fridfull
- På gång till något bra.
Det känns inte alls nödvändigt att krisa.
Speciellt inte eftersom jag tror på indiankontraktet.
När man fyller 40 får man göra som man vill, för då är kontraktet som man upprättade i samråd med sina vägledare inför det här livet upplöst.
Jag känner att det är sant. Nu får jag äntligen bli JAG, den jag vill, utan några förpliktelser. Det är en anledning att fira!
Jag har en teori om 40-årskrisen. (Som vanligt utgår den ifrån min verklighet, så den kanske är helt tokig och inte generellt applicerbar.) Jag tror att de som krisar är de som inte är beredda att ta steget ut i det nya. De blir osäkra av den här valfriheten som det rivna kontraktet innebär och känner sig otrygga. Därför blickar de tillbaka och försöker fånga det som var viktigt när de var yngre. Snabba bilar, plastikoperationer och allt det där är bara uttryck för en rädsla: Vem är jag nu, när jag inte längre är det andra säger åt mig?
Personligen har jag känt mig som en åldring rätt länge nu. Jag hade inte blivit förvånad om det hade stått "grattis på 60-årsdagen" på mina födelsedagskort. Redan som 20-åring var jag förfärligt gammal och förståndig, och trots mina alla dumheter har det här åldriga accelererat. Inuti är jag hundratals år, på gott och ont. Urgammal och så vis att jag inte vet någonting med säkerhet längre.
Min tanke är att jag fyller 4.0.
1.0 var mina första tonår. Det var första stapplande stegen till att bli någon egen.
2.0 var jag som en andraversion av ett datorprogram: Supersäker på att alla buggar var fixade och totalt omöjlig att besegra. Störst, bäst och vackrast.
3.0 var tiden efter 30, då jag insåg att jag var långt ifrån färdig. Faktiskt var programmeringen från tidiga år så jädra kass, att jag var tvungen att börja om från grunden på många håll. Ett hästjobb!
4.0 inträffar nu. En något stabilare version har vuxit fram. Inte en färdig och perfekt version, men betydligt säkrare än de föregående.
4.0.
Andra skräms över siffran. 40, då kanske man är mitt i livet! Tänk om man har levt hälften nu? Jag tänker tvärtom. Herregud, är allt det här jag har gjort fram till nu bara (knappt) hälften? Och då gick ju ändå de första 20 åren nästan bort till att växa fram. Kära nån... Hur mycket ska man inte hinna med fram till 90?
För med den här nya 4.0-versionen känns det otroligt mycket bättre. Det är stabilt utan att vara tråkigt, grundat utan att vara färdigstruket (jag har inte ens valt kulör än) och... mjukt. Livet från och med nu känns som ett uppköp från det gamla!
Och denna soliga födelsedag känner jag – helt ärligt – i hela mitt hjärta:
Det är nu det börjar.
Allt det andra var till för att lägga grunden.
Den jag är, det jag ska bli, det jag ska betyda för framtiden – det kommer nu.
Och det känns gott. :)
Hur det känns?
Inte speciellt konstigt alls.
Och inte det minsta krisigt.
Tvärtom känner jag att jag för första gången i mitt liv är:
- Harmonisk
- Lycklig
- Fridfull
- På gång till något bra.
Det känns inte alls nödvändigt att krisa.
Speciellt inte eftersom jag tror på indiankontraktet.
När man fyller 40 får man göra som man vill, för då är kontraktet som man upprättade i samråd med sina vägledare inför det här livet upplöst.
Jag känner att det är sant. Nu får jag äntligen bli JAG, den jag vill, utan några förpliktelser. Det är en anledning att fira!
Jag har en teori om 40-årskrisen. (Som vanligt utgår den ifrån min verklighet, så den kanske är helt tokig och inte generellt applicerbar.) Jag tror att de som krisar är de som inte är beredda att ta steget ut i det nya. De blir osäkra av den här valfriheten som det rivna kontraktet innebär och känner sig otrygga. Därför blickar de tillbaka och försöker fånga det som var viktigt när de var yngre. Snabba bilar, plastikoperationer och allt det där är bara uttryck för en rädsla: Vem är jag nu, när jag inte längre är det andra säger åt mig?
Personligen har jag känt mig som en åldring rätt länge nu. Jag hade inte blivit förvånad om det hade stått "grattis på 60-årsdagen" på mina födelsedagskort. Redan som 20-åring var jag förfärligt gammal och förståndig, och trots mina alla dumheter har det här åldriga accelererat. Inuti är jag hundratals år, på gott och ont. Urgammal och så vis att jag inte vet någonting med säkerhet längre.
Min tanke är att jag fyller 4.0.
1.0 var mina första tonår. Det var första stapplande stegen till att bli någon egen.
2.0 var jag som en andraversion av ett datorprogram: Supersäker på att alla buggar var fixade och totalt omöjlig att besegra. Störst, bäst och vackrast.
3.0 var tiden efter 30, då jag insåg att jag var långt ifrån färdig. Faktiskt var programmeringen från tidiga år så jädra kass, att jag var tvungen att börja om från grunden på många håll. Ett hästjobb!
4.0 inträffar nu. En något stabilare version har vuxit fram. Inte en färdig och perfekt version, men betydligt säkrare än de föregående.
4.0.
Andra skräms över siffran. 40, då kanske man är mitt i livet! Tänk om man har levt hälften nu? Jag tänker tvärtom. Herregud, är allt det här jag har gjort fram till nu bara (knappt) hälften? Och då gick ju ändå de första 20 åren nästan bort till att växa fram. Kära nån... Hur mycket ska man inte hinna med fram till 90?
För med den här nya 4.0-versionen känns det otroligt mycket bättre. Det är stabilt utan att vara tråkigt, grundat utan att vara färdigstruket (jag har inte ens valt kulör än) och... mjukt. Livet från och med nu känns som ett uppköp från det gamla!
Och denna soliga födelsedag känner jag – helt ärligt – i hela mitt hjärta:
Det är nu det börjar.
Allt det andra var till för att lägga grunden.
Den jag är, det jag ska bli, det jag ska betyda för framtiden – det kommer nu.
Och det känns gott. :)
torsdag 7 april 2011
Föräldraansvar
Jag klickade på en länk på Facebook. Det sägs vara ett telefonmeddelande, vilket mötte föräldrar som ringde till skolan. Skolans lärare hade tröttnat på attityden från elevernas vårdnadshavare, den höga frånvaron, oviljan att göra läxor samt att eleverna inte fick fullständiga avgångsbetyg.
http://www.facebook.com/event.php?eid=151952864867685#!/video/video.php?v=10150277004190035&comments
Jag vet inte om det här är sant. Hur som helst är det tankeväckande.
I min lilla föräldrabubbla i Sverige, har jag ofta funderat över samma saker. Hur kan det komma sig att min generation är så märkliga föräldrar? Jag tycker att vi generellt tar på tok för lite ansvar för våra barn. Åtminstone när det gäller de viktiga sakerna. I andra avseenden curlar vi som bara attan.
Idag, när jag pratar med andra föräldrar om barn, så säger de ofta saker som:
– Nej fisk, det kan jag inte ge mitt barn. Hon vägrar äta!
– Han blir ju så arg och då slåss han. Det är sån han är.
– Hon vill ju inte gå och lägga sig, och då blir det bara en massa bråk.
– 18-årsgräns på filmen/spelet? Jo jo, men han klarar det.
– Alla andra äter ju socker, så vad ska man göra?
Det är ju hur märkligt som helst. Vad är det för syn på föräldrarollen som sprider sig? Jag går här och tror att man som förälder tar på sig ansvaret för att uppfostra nya självständiga och lyckliga samhällsmedborgare. Det verkar vara helt fel...
Gå tillbaka 80 år i tiden. Då fick barnen äta fiskleverolja, hur lite de än tyckte om det. Detta för att föräldrarna visste att det var bra. Och när jag var liten, fick väl inte jag bestämma vad vi åt? Det var bara att äta vad som bjöds eller gå hungrig. Kanske finns åldersgränser på film av en anledning, kanske bör man ta beslut om godis osv utifrån sina egna idéer och normer, kanske bör man ta tag med hårdhandskarna om barn slåss.
Vi är ansvariga för våra barn.
Det tycker i alla fall jag.
Det är min sak som förälder att se till att mina barn uppför sig ok, att de lyssnar på andra (både barn och vuxna), att de äter det de behöver för att utvecklas och mår bra, att de stimuleras på lämplig nivå och att de sköter sysslor/läxor/hobbies osv.
Vem ska annars göra det?
Och om jag inte vill göra jobbet – varför har jag då skaffat barn?
http://www.facebook.com/event.php?eid=151952864867685#!/video/video.php?v=10150277004190035&comments
Jag vet inte om det här är sant. Hur som helst är det tankeväckande.
I min lilla föräldrabubbla i Sverige, har jag ofta funderat över samma saker. Hur kan det komma sig att min generation är så märkliga föräldrar? Jag tycker att vi generellt tar på tok för lite ansvar för våra barn. Åtminstone när det gäller de viktiga sakerna. I andra avseenden curlar vi som bara attan.
Idag, när jag pratar med andra föräldrar om barn, så säger de ofta saker som:
– Nej fisk, det kan jag inte ge mitt barn. Hon vägrar äta!
– Han blir ju så arg och då slåss han. Det är sån han är.
– Hon vill ju inte gå och lägga sig, och då blir det bara en massa bråk.
– 18-årsgräns på filmen/spelet? Jo jo, men han klarar det.
– Alla andra äter ju socker, så vad ska man göra?
Det är ju hur märkligt som helst. Vad är det för syn på föräldrarollen som sprider sig? Jag går här och tror att man som förälder tar på sig ansvaret för att uppfostra nya självständiga och lyckliga samhällsmedborgare. Det verkar vara helt fel...
Gå tillbaka 80 år i tiden. Då fick barnen äta fiskleverolja, hur lite de än tyckte om det. Detta för att föräldrarna visste att det var bra. Och när jag var liten, fick väl inte jag bestämma vad vi åt? Det var bara att äta vad som bjöds eller gå hungrig. Kanske finns åldersgränser på film av en anledning, kanske bör man ta beslut om godis osv utifrån sina egna idéer och normer, kanske bör man ta tag med hårdhandskarna om barn slåss.
Vi är ansvariga för våra barn.
Det tycker i alla fall jag.
Det är min sak som förälder att se till att mina barn uppför sig ok, att de lyssnar på andra (både barn och vuxna), att de äter det de behöver för att utvecklas och mår bra, att de stimuleras på lämplig nivå och att de sköter sysslor/läxor/hobbies osv.
Vem ska annars göra det?
Och om jag inte vill göra jobbet – varför har jag då skaffat barn?
onsdag 6 april 2011
Aha-upplevelse
"När du berättar hur det hänger ihop, tänker jag: Aha – det förklarar ju allting!"
(Sagt på en kurs i Rörelselära, som jag höll i.)
Jag bugar och tackar allra ödmjukast.
Men egentligen är kroppen hiskeligt logisk och lätt att förstå sig på. När man väl har fått redskapen, vill säga! Det härliga är att man ganska snabbt – ibland på bara en timme – har med sig de första redskapen för att börja förändra och förstå.
Och så kände jag också, när jag i min tur fick lära mig sambanden. Trots att det är så grundläggande kunskap, är det inte många som kan. Jag, som var dansare, hade minsann sökt över halva världen efter den – och fann den i Växjö! (Ungefär som Barbapapas sökande efter en Barbamama.) De fantastiska sjukgymnaster som lärde mig grunderna i läran om kroppen, eller funktionell rörelseanalys, heter Zeljka Celegin och Anna Kimming.
Jag kände AHA och ÅHÅ och NÄMEN OJ. Och inte en gång. Nej nej – trots att jag var dansare (och på något sätt proffs på att röra mig), visste jag inte ens hur man står. Ännu mindre hur man går! Rätt, vill säga.
Min tacksamhet är djup för allt jag har fått lära mig. Det är verkligen livskunskap! Och ända sedan dess (1998 tror jag), har jag utvecklats och lärt mer. Fantastiskt! Det finns så mycket mer att lära kring kroppen! Bara jag är ute och går, upptäcker jag fler fantastiska saker i vårt naturliga och korrekta rörelseschema. Det är vackert!
Jag önskar att jag fick lära ALLA detta.
Eller åtminstone alla idrottslärare, danslärare, läkare och sjukgymnaster.
Det är ju inte raketforskning – men VÄLDIGT användbart!
(Sagt på en kurs i Rörelselära, som jag höll i.)
Jag bugar och tackar allra ödmjukast.
Men egentligen är kroppen hiskeligt logisk och lätt att förstå sig på. När man väl har fått redskapen, vill säga! Det härliga är att man ganska snabbt – ibland på bara en timme – har med sig de första redskapen för att börja förändra och förstå.
Och så kände jag också, när jag i min tur fick lära mig sambanden. Trots att det är så grundläggande kunskap, är det inte många som kan. Jag, som var dansare, hade minsann sökt över halva världen efter den – och fann den i Växjö! (Ungefär som Barbapapas sökande efter en Barbamama.) De fantastiska sjukgymnaster som lärde mig grunderna i läran om kroppen, eller funktionell rörelseanalys, heter Zeljka Celegin och Anna Kimming.
Jag kände AHA och ÅHÅ och NÄMEN OJ. Och inte en gång. Nej nej – trots att jag var dansare (och på något sätt proffs på att röra mig), visste jag inte ens hur man står. Ännu mindre hur man går! Rätt, vill säga.
Min tacksamhet är djup för allt jag har fått lära mig. Det är verkligen livskunskap! Och ända sedan dess (1998 tror jag), har jag utvecklats och lärt mer. Fantastiskt! Det finns så mycket mer att lära kring kroppen! Bara jag är ute och går, upptäcker jag fler fantastiska saker i vårt naturliga och korrekta rörelseschema. Det är vackert!
Jag önskar att jag fick lära ALLA detta.
Eller åtminstone alla idrottslärare, danslärare, läkare och sjukgymnaster.
Det är ju inte raketforskning – men VÄLDIGT användbart!
tisdag 5 april 2011
Ont i knät
Om du får ont i knät och går till doktorn, händer en av två saker:
1 Du får tabletter mot smärtan och/eller inflammationen.
2 Du blir rekommenderad operation.
Ifall du har riktig tur och kommer till en bra doktor, får du kanske:
3 Rekommendation att gå till sjukgymnast.
Det är bra! Faktiskt är det (enligt mitt sätt att tänka) det enda som faktiskt fungerar.
Så här tänker jag om värktabletter:
Det enda de gör, är att dämpa smärtimpulserna. Egentligen har du fortfarande lika ont – det är bara det att hjärnan inte får tillbaka signalen. Problemet kvarstår alltså, och kroppen signalerar febrilt på genom slöjorna av smärtstillande. Det tycker jag är lur. Kroppens stackars signalsystem... Det är ju fantastiskt designat för att säga till när något är fel!
Läkare brukar påstå att man slappnar av bättre när det gör mindre ont, och därför slipper spänningar. Må så vara – men man kan givetvis slappna av medvetet i stället! Andas djupt, ta det lugnt och erkänna smärtan. Är det katastrof, och man MÅSTE klara av något som gör för jädra ont, så kan ett piller vara enda lösningen – men jag tänker: Kanske ska man då bara planera om? Kanske ska man lyssna på kroppen och faktiskt ta det lugnt?
En sak som är viktig att komma ihåg är att även stillsamma smärtstillande påverkar kroppen mycket, effekter som kan sitta i länge.
Inflammationshämmande (Voltaren m fl) är enligt min mening riktiga rävgift. Jo, jag har också gått i fällan och ätit sådant... Och fått sota för det i åratal efteråt! Inflammatorisk blir man när man har obalans i kroppen. Det kan t ex handla om att man har för mycket Omega 6 i förhållande till Omega 3, eller att man äter för mycket socker och mjöl (som sänker PH-värdet och gör kroppen sur). Vissa ämnen är inflammatoriska i kroppen, som de akrylamidliknande ändarna i alltför upphettad mat. I stället för inlfammationshämmande, rekommenderar jag en kostgenomgång! Dessa piller är oerhört starka. En vanlig biverkning är att magen slås ut helt. Och om inte tarmar och mage kan ta upp näring, hur går det då med hälsan på sikt?
Operation borde vara en absolut sista utväg. Så länge kroppsdelarna fortfarande sitter kvar och inte är totalt krossade, tror jag att man gör klokt i att hålla knivarna borta. Jag anser nämligen att våra kroppar är helt perfekta som de är! Gör det ont, så beror det på att vi använder fel. Om man karvar och syr, designar man om saker – och då fungerar det inte som det var tänkt. Då kan man heller inte "ångra" sig. En bortskuren menisk är en bortskuren menisk. Och det finns SÅ mycket att göra, innan man behöver "ge upp"!
I exemplet ont i knät kan man exempelvis:
- Kolla om det kommer från foten eller höften/bäckenet, och behandla det.
- Massera lårmusklerna och töja dem, för lättnad.
- Lära sig stå bättre, skjuta ifrån rätt med foten och hantera knät rättvist, och ge det möjlighet att självläka.
För vi får aldrig glömma bort detta:
Vi kan självläka.
Våra kroppar har alla reparationsmanualer i varje cellkärna.
Om de rätta förutsättningarna ges, kommer kroppen absolut att fixa det som är tokigt!
Det är i alla fall min bestämda åsikt.
Jag har sett det hända, om och om igen.
Till och med saker som jag tvekade om, t ex en cysta under en kunds fot.
En cysta, tänkte jag, kan väl kanske inte återbildas. Den är ju en utväxt! Men joho. Kroppen kunde också det. Kolla nedan! (Bilderna utlagda med tillåtelse från kunden, förstås. Överst före, nederst efter behandlingar.)
Tro på din kropp! Det gör jag.
1 Du får tabletter mot smärtan och/eller inflammationen.
2 Du blir rekommenderad operation.
Ifall du har riktig tur och kommer till en bra doktor, får du kanske:
3 Rekommendation att gå till sjukgymnast.
Det är bra! Faktiskt är det (enligt mitt sätt att tänka) det enda som faktiskt fungerar.
Så här tänker jag om värktabletter:
Det enda de gör, är att dämpa smärtimpulserna. Egentligen har du fortfarande lika ont – det är bara det att hjärnan inte får tillbaka signalen. Problemet kvarstår alltså, och kroppen signalerar febrilt på genom slöjorna av smärtstillande. Det tycker jag är lur. Kroppens stackars signalsystem... Det är ju fantastiskt designat för att säga till när något är fel!
Läkare brukar påstå att man slappnar av bättre när det gör mindre ont, och därför slipper spänningar. Må så vara – men man kan givetvis slappna av medvetet i stället! Andas djupt, ta det lugnt och erkänna smärtan. Är det katastrof, och man MÅSTE klara av något som gör för jädra ont, så kan ett piller vara enda lösningen – men jag tänker: Kanske ska man då bara planera om? Kanske ska man lyssna på kroppen och faktiskt ta det lugnt?
En sak som är viktig att komma ihåg är att även stillsamma smärtstillande påverkar kroppen mycket, effekter som kan sitta i länge.
Inflammationshämmande (Voltaren m fl) är enligt min mening riktiga rävgift. Jo, jag har också gått i fällan och ätit sådant... Och fått sota för det i åratal efteråt! Inflammatorisk blir man när man har obalans i kroppen. Det kan t ex handla om att man har för mycket Omega 6 i förhållande till Omega 3, eller att man äter för mycket socker och mjöl (som sänker PH-värdet och gör kroppen sur). Vissa ämnen är inflammatoriska i kroppen, som de akrylamidliknande ändarna i alltför upphettad mat. I stället för inlfammationshämmande, rekommenderar jag en kostgenomgång! Dessa piller är oerhört starka. En vanlig biverkning är att magen slås ut helt. Och om inte tarmar och mage kan ta upp näring, hur går det då med hälsan på sikt?
Operation borde vara en absolut sista utväg. Så länge kroppsdelarna fortfarande sitter kvar och inte är totalt krossade, tror jag att man gör klokt i att hålla knivarna borta. Jag anser nämligen att våra kroppar är helt perfekta som de är! Gör det ont, så beror det på att vi använder fel. Om man karvar och syr, designar man om saker – och då fungerar det inte som det var tänkt. Då kan man heller inte "ångra" sig. En bortskuren menisk är en bortskuren menisk. Och det finns SÅ mycket att göra, innan man behöver "ge upp"!
I exemplet ont i knät kan man exempelvis:
- Kolla om det kommer från foten eller höften/bäckenet, och behandla det.
- Massera lårmusklerna och töja dem, för lättnad.
- Lära sig stå bättre, skjuta ifrån rätt med foten och hantera knät rättvist, och ge det möjlighet att självläka.
För vi får aldrig glömma bort detta:
Vi kan självläka.
Våra kroppar har alla reparationsmanualer i varje cellkärna.
Om de rätta förutsättningarna ges, kommer kroppen absolut att fixa det som är tokigt!
Det är i alla fall min bestämda åsikt.
Jag har sett det hända, om och om igen.
Till och med saker som jag tvekade om, t ex en cysta under en kunds fot.
En cysta, tänkte jag, kan väl kanske inte återbildas. Den är ju en utväxt! Men joho. Kroppen kunde också det. Kolla nedan! (Bilderna utlagda med tillåtelse från kunden, förstås. Överst före, nederst efter behandlingar.)
Tro på din kropp! Det gör jag.
måndag 4 april 2011
Att veta vart man ska gå
Ibland önskar jag att jag hade en karta över mitt liv. Där skulle det finnas olika kontinenter, som Barndomen, Tonåren, Student, Ung vuxen, Mamma, Familjeförsörjare, Vuxen utan barn, Pensionär och Gamling.
Inom varje kontinent skulle det förstås finnas massor av platser, med alla fallgropar och fina utsiktsplatser noga utmärkta.
Genom hela kartan skulle det slingra sig en väg.
En väg som skulle leda mig från Barndomen till Gamling.
En tydlig och väl synlig väg, så att man när som helst i livet skulle kunna lyfta sig upp på makronivå och se: Ja, den leder vidare. Ja, jag går åt rätt håll.
En Väl Synlig och Genomtänkt Plan.
För det jobbiga är ju aldrig att gå. Hur lång vägen än är, så kan jag knata den. Mina apostlahästar är starka, jag orkar.
Det kluriga är inte heller att vägen slingrar sig. Även om det ibland känns som man går onödigt lång väg för att transportera sig framåt, så är det rätt roligt medan man håller på. Och man ser många trevliga saker på vägen.
Det som hotar att knäcka mig emellanåt, är ju att jag inte vet Planen.
Jag vet inte om jag är på rätt väg. Tänk om jag är ute på helt fel spår, om jag valde fel i en korsning för tre år sedan?
Jag vet inte heller om det är MIN väg. Kanske har jag bara sneglat på någon annan och tyckt att deras väg såg trevlig ut. Jag går och går på den, bara för att upptäcka att jag kommer till någon annans liv! Hemskt.
Tusan vet om jag ens är säker på att det är en väg. Ibland känns det minsann som om jag pulsar i djupsnö eller trampar genom en mosse. Känns hemskt oklart om det finns en väg alls. Kanske har jag helt tappat riktningen!
Så, detta är vad jag önskar mig i födelsedagspresent: En karta över mitt liv.
Går den att beställa (med satellitfoton) från Google?
Inom varje kontinent skulle det förstås finnas massor av platser, med alla fallgropar och fina utsiktsplatser noga utmärkta.
Genom hela kartan skulle det slingra sig en väg.
En väg som skulle leda mig från Barndomen till Gamling.
En tydlig och väl synlig väg, så att man när som helst i livet skulle kunna lyfta sig upp på makronivå och se: Ja, den leder vidare. Ja, jag går åt rätt håll.
En Väl Synlig och Genomtänkt Plan.
För det jobbiga är ju aldrig att gå. Hur lång vägen än är, så kan jag knata den. Mina apostlahästar är starka, jag orkar.
Det kluriga är inte heller att vägen slingrar sig. Även om det ibland känns som man går onödigt lång väg för att transportera sig framåt, så är det rätt roligt medan man håller på. Och man ser många trevliga saker på vägen.
Det som hotar att knäcka mig emellanåt, är ju att jag inte vet Planen.
Jag vet inte om jag är på rätt väg. Tänk om jag är ute på helt fel spår, om jag valde fel i en korsning för tre år sedan?
Jag vet inte heller om det är MIN väg. Kanske har jag bara sneglat på någon annan och tyckt att deras väg såg trevlig ut. Jag går och går på den, bara för att upptäcka att jag kommer till någon annans liv! Hemskt.
Tusan vet om jag ens är säker på att det är en väg. Ibland känns det minsann som om jag pulsar i djupsnö eller trampar genom en mosse. Känns hemskt oklart om det finns en väg alls. Kanske har jag helt tappat riktningen!
Så, detta är vad jag önskar mig i födelsedagspresent: En karta över mitt liv.
Går den att beställa (med satellitfoton) från Google?
söndag 3 april 2011
Rädsla för överheten
Jag är fascinerad av den svenska mentaliteten. Min teori är att stora delar av svenskheten baseras på rädsla.
Förr var man rädd för storbonden, herrefolket, kyrkan, ryssen och arbetsgivaren. I takt med att utvecklingen har gått framåt, har dessa överheter avsatts.
Storbonden, som tog både dagsverken och unga kvinnor, tappade sin makt när folk började äga sin egen jord. I och med fackförbundens framväxt, reglerades arbetsgivarens förhållande gentemot arbetstagarna till en mer jämnbördig relation. Kyrkans makt försvagades successivt, när de inte längre hade lagrätt och fick kräva in tionde. Herrefolket förlorade sin överhet när stånden avskaffades och allmän rösträtt infördes. Ryssen skrämdes långt in på 80-talet, men sedan kom Perestrojka och även den maktfaktorn föll.
Kanske är vi svenskar är så vana vid att drivas av rädsla, att vi har tappat vår individuella driv? Vår egen förmåga till reflektion, till eftertanke, till våghalsighet. Genom århundraden har vi styrts av andra, och nu när vi ska bestämma över våra egna liv, så tar det emot. För det finns en annan sida av det här med att vara undertryckt: Man slipper ansvaret. Om någon annan bestämmer, behöver jag inte väga för- och nackdelar mot vartannat, utan kan bara tiga och lida. Eller gnälla för den jobbiga situation jag befinner mig i. För man ska inte glömma bort att vi också faktiskt hade tillit till våra maktgrupper. Vi trodde att kyrkan hade rätt i sina fördömanden och förlåtelser. Vi ansåg nog att adeln, som var beläst och berest, visste bättre och var att lita på. Och arbetsgivaren, patron, var ju väldigt duktig på affärer, så vem var väl Nisse eller Anton eller Lisa att ifrågasätta hans beslut?
Jag tycker att det där lever kvar. Det finns en tendens att hellre gnälla på chefen än att jobba för förändring. Folk sitter i soffan och tjatar över alla orättvisor, men engagerar sig inte politiskt trots att möjligheten finns. Det finns också en total övertro på myndigheter och myndighetspersoner. Man tror att myndigheterna håller koll på allting åt oss, så att vi inte behöver läsa på, tänka själva och ta egna beslut. "Ja, säger de att vi ska vaccinera oss mot svininfluensan, så är det väl bäst." "Om det fanns gifter i juicer, så hade de inte fått säljas." Det allra märkligaste är att folk fortsätter att säga så även EFTER att motsatsen bevisats av exempelvis intelligenta och noggranna forskare i dubbelblinda studier!
Någonstans här slår jag bakut.
För det första är det viktigt att se sin egen roll i verkligheten. Jag, som samhällsmedborgare, har vissa rättigheter – men också vissa skyldigheter. Tycker jag att något är fel, ska jag utnyttja mina demokratiska rättigheter för att förändra. Det ingår liksom också i begreppet demokrati. För att en arbetsplats ska vara sund, kreativ och utvecklande, måste synpunkter och tankar komma längre än till fikabordet: Man måste ta upp sakerna i rätt forum (kanske på personalmötet eller med chefen) så att det finns en möjlighet att förändra.
För det andra vägrar jag tycka att vissa människors åsikter eller handlingar är viktigare än andra. Människorna på myndigheterna är bara vanliga människor. De må ha fina titlar och höga poster som generaldirektör, men de blir inte större jordklumpar än jag när de dör. Och givetvis kan de tänka och göra fel, precis som jag eller du! Därför är det viktigt att vi granskar och ifrågasätter även myndigheters beslut och rekommendationer. Och då menar jag var och en, inte bara Janne Josefsson.
För det tredje tror jag på att vårt individuella ansvar är stort. Jag tror att allt vi gör, allt vi väljer, allt vi väljer bort, påverkar inte bara oss själva utan hela mänskligheten och planeten. Man kan inte förhandla bort det här ansvaret! Det går inte exempelvis att skylla på "jag fick order" när man medverkar till att gasa ihjäl 6 miljoner judar. Nej – faktiskt måste varje människa tänka själv och ta konsekvenserna av det. Visst är det lite jobbigt, men det är det vi har fått den fria viljan till...
Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra i jordelivet, är att utmana våra rädslor. Att fundera över varför vi är rädda för chefen, för doktorn, för grannen, för "vad andra ska tycka" eller vad det nu är.
En annan oerhört viktig sak tycker jag är att våga ha åsikter och stå för dem! Hur ska annars det här med demokrati fungera? Hur ska vi annars kunna förstå varandra?
Förr var man rädd för storbonden, herrefolket, kyrkan, ryssen och arbetsgivaren. I takt med att utvecklingen har gått framåt, har dessa överheter avsatts.
Storbonden, som tog både dagsverken och unga kvinnor, tappade sin makt när folk började äga sin egen jord. I och med fackförbundens framväxt, reglerades arbetsgivarens förhållande gentemot arbetstagarna till en mer jämnbördig relation. Kyrkans makt försvagades successivt, när de inte längre hade lagrätt och fick kräva in tionde. Herrefolket förlorade sin överhet när stånden avskaffades och allmän rösträtt infördes. Ryssen skrämdes långt in på 80-talet, men sedan kom Perestrojka och även den maktfaktorn föll.
Kanske är vi svenskar är så vana vid att drivas av rädsla, att vi har tappat vår individuella driv? Vår egen förmåga till reflektion, till eftertanke, till våghalsighet. Genom århundraden har vi styrts av andra, och nu när vi ska bestämma över våra egna liv, så tar det emot. För det finns en annan sida av det här med att vara undertryckt: Man slipper ansvaret. Om någon annan bestämmer, behöver jag inte väga för- och nackdelar mot vartannat, utan kan bara tiga och lida. Eller gnälla för den jobbiga situation jag befinner mig i. För man ska inte glömma bort att vi också faktiskt hade tillit till våra maktgrupper. Vi trodde att kyrkan hade rätt i sina fördömanden och förlåtelser. Vi ansåg nog att adeln, som var beläst och berest, visste bättre och var att lita på. Och arbetsgivaren, patron, var ju väldigt duktig på affärer, så vem var väl Nisse eller Anton eller Lisa att ifrågasätta hans beslut?
Jag tycker att det där lever kvar. Det finns en tendens att hellre gnälla på chefen än att jobba för förändring. Folk sitter i soffan och tjatar över alla orättvisor, men engagerar sig inte politiskt trots att möjligheten finns. Det finns också en total övertro på myndigheter och myndighetspersoner. Man tror att myndigheterna håller koll på allting åt oss, så att vi inte behöver läsa på, tänka själva och ta egna beslut. "Ja, säger de att vi ska vaccinera oss mot svininfluensan, så är det väl bäst." "Om det fanns gifter i juicer, så hade de inte fått säljas." Det allra märkligaste är att folk fortsätter att säga så även EFTER att motsatsen bevisats av exempelvis intelligenta och noggranna forskare i dubbelblinda studier!
Någonstans här slår jag bakut.
För det första är det viktigt att se sin egen roll i verkligheten. Jag, som samhällsmedborgare, har vissa rättigheter – men också vissa skyldigheter. Tycker jag att något är fel, ska jag utnyttja mina demokratiska rättigheter för att förändra. Det ingår liksom också i begreppet demokrati. För att en arbetsplats ska vara sund, kreativ och utvecklande, måste synpunkter och tankar komma längre än till fikabordet: Man måste ta upp sakerna i rätt forum (kanske på personalmötet eller med chefen) så att det finns en möjlighet att förändra.
För det andra vägrar jag tycka att vissa människors åsikter eller handlingar är viktigare än andra. Människorna på myndigheterna är bara vanliga människor. De må ha fina titlar och höga poster som generaldirektör, men de blir inte större jordklumpar än jag när de dör. Och givetvis kan de tänka och göra fel, precis som jag eller du! Därför är det viktigt att vi granskar och ifrågasätter även myndigheters beslut och rekommendationer. Och då menar jag var och en, inte bara Janne Josefsson.
För det tredje tror jag på att vårt individuella ansvar är stort. Jag tror att allt vi gör, allt vi väljer, allt vi väljer bort, påverkar inte bara oss själva utan hela mänskligheten och planeten. Man kan inte förhandla bort det här ansvaret! Det går inte exempelvis att skylla på "jag fick order" när man medverkar till att gasa ihjäl 6 miljoner judar. Nej – faktiskt måste varje människa tänka själv och ta konsekvenserna av det. Visst är det lite jobbigt, men det är det vi har fått den fria viljan till...
Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra i jordelivet, är att utmana våra rädslor. Att fundera över varför vi är rädda för chefen, för doktorn, för grannen, för "vad andra ska tycka" eller vad det nu är.
En annan oerhört viktig sak tycker jag är att våga ha åsikter och stå för dem! Hur ska annars det här med demokrati fungera? Hur ska vi annars kunna förstå varandra?
lördag 2 april 2011
Vågat?
En vän lät mig förstå att jag var modig som hade så rött hår. Jag blev förstummad och lyckades inte replikera.
Vågar folk inte se ut som de vill?
Eller vågar de inte sticka ut?
Jag trodde det var något man upplevde i högstadiet, och kanske någon sista gång i gymnasiet.
Mitt problem är aldrig om jag vågar eller inte. Jag rids av en annan rädsla: Att vara blek och alldaglig. Det är min skräck!
Ibland när jag har klätt mig och kollar i spegeln, tycker jag att jag ser ut som lama Lena från Lenhovda. Det allra värsta är när det saknas kontraster (allmänt beige/rosa/hudfärgad). Nej förresten, värst är när jag ser ut som en sliten bohemflummare (lager på lager, fotriktiga skor, flurigt och frizzigt hår). Alltså, lite byltfolkare (folk med lager på lager-kläder) gillar jag att vara, men det måste se fräscht och kul ut. Inte urtvättat och slitet.
Om jag skulle utmana mig själv, skulle jag gå i tråkiga och allmänbeiga kläder i trista snitt. Det skulle kännas oerhört påfrestande.
Finns det något jag aldrig skulle våga ha? Jag funderar...
Nej, så länge jag slipper gå naken offentligt så tror jag inte något kan skrämma mig. Men allvarligt: Visst vågar väl vuxna människor se ut som de vill? Om de inte har jätterött hår, beror det väl på att de inte gillar det eller inte tycker att de passar i det? Om de inte har färgstarka kläder i annorlunda snitt, så är det väl för att de inte trivs i det?
Jag vägrar att tro att vuxna människor avstår från yttre attribut för att de inte vågar. Så får det inte vara.
Förresten – jag tror jag kom på vad jag inte skulle våga:
Jag tror inte jag skulle våga klä mig i en dräkt med pennkjol och kavaj!
Det är de två fulaste plaggen på mig, ser precis ut att vara så obekvämt som det är.
Då skulle jag verkligen vantrivas och känna mig uttittad.
Fast vågar gör jag nog. Jag vill bara inte.
Vilket bevisar min tes: Vuxna människor vågar – men de VILL kanske inte!
Vågar folk inte se ut som de vill?
Eller vågar de inte sticka ut?
Jag trodde det var något man upplevde i högstadiet, och kanske någon sista gång i gymnasiet.
Mitt problem är aldrig om jag vågar eller inte. Jag rids av en annan rädsla: Att vara blek och alldaglig. Det är min skräck!
Ibland när jag har klätt mig och kollar i spegeln, tycker jag att jag ser ut som lama Lena från Lenhovda. Det allra värsta är när det saknas kontraster (allmänt beige/rosa/hudfärgad). Nej förresten, värst är när jag ser ut som en sliten bohemflummare (lager på lager, fotriktiga skor, flurigt och frizzigt hår). Alltså, lite byltfolkare (folk med lager på lager-kläder) gillar jag att vara, men det måste se fräscht och kul ut. Inte urtvättat och slitet.
Om jag skulle utmana mig själv, skulle jag gå i tråkiga och allmänbeiga kläder i trista snitt. Det skulle kännas oerhört påfrestande.
Finns det något jag aldrig skulle våga ha? Jag funderar...
Nej, så länge jag slipper gå naken offentligt så tror jag inte något kan skrämma mig. Men allvarligt: Visst vågar väl vuxna människor se ut som de vill? Om de inte har jätterött hår, beror det väl på att de inte gillar det eller inte tycker att de passar i det? Om de inte har färgstarka kläder i annorlunda snitt, så är det väl för att de inte trivs i det?
Jag vägrar att tro att vuxna människor avstår från yttre attribut för att de inte vågar. Så får det inte vara.
Förresten – jag tror jag kom på vad jag inte skulle våga:
Jag tror inte jag skulle våga klä mig i en dräkt med pennkjol och kavaj!
Det är de två fulaste plaggen på mig, ser precis ut att vara så obekvämt som det är.
Då skulle jag verkligen vantrivas och känna mig uttittad.
Fast vågar gör jag nog. Jag vill bara inte.
Vilket bevisar min tes: Vuxna människor vågar – men de VILL kanske inte!
fredag 1 april 2011
Färdiglagad mat
Många av oss vet att vi ska undvika färdiglagad mat. Men varför, det har vi inte riktigt klart för oss. Då vi inte har alla fakta på hand, händer det att vi faller till föga och köper något prefabricerat.
Därför kommer här lite information om vad som finns i färdiglagad mat (även en hel del restaurangmat):
• Transfett
Transfett är alltså vegetabiliskt fett som upphettats till alldeles för höga temperaturer, samt behandlats kemiskt för att bli fasta (exempelvis margarin, flytande margarin). De tillsätts i färdigmat, eftersom de behåller sin form i mikrovågsugnen och eftersom de ökar produktens hållbarhet. Tyvärr är transfett farligt för våra kroppar! De är aggressiva mot våra blodkärl, skadar kärlväggarna. För att laga de skador som transfetterna river upp, kommer kolesterolet och försöker lappa. (Och det är dessa kolesterol-plåster som läkare/forskare har sett i hjärt- och kärlsjukas blodkärl.) Transfett ökar alltså förekomsten av kolesterol, inte tvärtom. Ända till nu har kolesterolet fått ta hundhuvudet – men äntligen har forskare förstått hur det hänger ihop: Kolesterolet är ingen bov, det är transfettet som är det.
• För mycket socker och salt
I färdigmat är det nästan alltid för mycket socker och salt tillsatt. Socker är dåligt för kroppen av flera skäl, bland annat för att det går åt vitaminer när det ska brytas ned. Salt är – som vi alla vet – giftigt i stora mängder. Vi ska äta max ca 2 g salt per dag för att må bra och snittar idag i Sverige på 11 g.
• Tillsatser
Färgämnen, förtjockningsmedel osv kan vara nog så artificiella och skadliga för kroppen, men värst tycker ändå jag att natriumglutamaterna är. Smakförstärkare. De finns i nästan all färdigmat, i buljongtärningar, i pulversåser, i pulversoppor, i köttbullar, även i skinka... Kända hälsorisker: Kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i form av huvudvärk, svettning, halsbränna, yrsel, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter. Kan vara ohälsosamt för småbarn. Man vet också att det finns ett samband med övervikt, dvs att människor som äter natriumglutamat är fetare än de som inte gör det. Se upp för "natriumjäst", samma sak under annat namn.
• Mikrovärmd
Ofta ska den färdiglagade maten värmas i mikron. I mikron skakas maten, vibrerar, till värme. Då skakar proteinerna sönder. (Det är därför man inte kan köra ägg i mikron.) Vitaminerna sitter med proteinbindningar och skakar därför sönder. Olika forskargrupper säger olika saker, men klart är att mellan 30 och 97% av vitaminerna förstörs. Nu forskas det en del på vad mikron gör med fettet i maten också (man misstänker att det är något liknande), men ännu har i alla fall inte jag sett något färdigt. Även många restauranger använder mikron, både till att tina och att tillaga och värma.
• Sönderlagad
Mat ska hanteras varsamt. Den ska inte hettas upp till för höga temperaturer, för då bildas akrylamidliknande ändar på både kolhyderat- och fettmolekyler. Kokas den i vatten, lakas stora delar av vitaminerna ut i vattnet (50-75%). Äter man soppa eller gryta, så får man ju i sig "spadet", men vanlig kokt potatis t ex är ganska näringsfattig efter kokning.
Att jag sedan propagerar för att man endast ska äta KRAV-odlad mat talar också emot den mesta färdigmaten.
Nej, för en bättre hälsa: Laga din egen mat! En matlåda behöver inte vara krånglig. (Men det tar vi en annan gång.) Och du kan äta den kall (kanske med varmt te till) eller värma den på kokplatta/spis.
Därför kommer här lite information om vad som finns i färdiglagad mat (även en hel del restaurangmat):
• Transfett
Transfett är alltså vegetabiliskt fett som upphettats till alldeles för höga temperaturer, samt behandlats kemiskt för att bli fasta (exempelvis margarin, flytande margarin). De tillsätts i färdigmat, eftersom de behåller sin form i mikrovågsugnen och eftersom de ökar produktens hållbarhet. Tyvärr är transfett farligt för våra kroppar! De är aggressiva mot våra blodkärl, skadar kärlväggarna. För att laga de skador som transfetterna river upp, kommer kolesterolet och försöker lappa. (Och det är dessa kolesterol-plåster som läkare/forskare har sett i hjärt- och kärlsjukas blodkärl.) Transfett ökar alltså förekomsten av kolesterol, inte tvärtom. Ända till nu har kolesterolet fått ta hundhuvudet – men äntligen har forskare förstått hur det hänger ihop: Kolesterolet är ingen bov, det är transfettet som är det.
• För mycket socker och salt
I färdigmat är det nästan alltid för mycket socker och salt tillsatt. Socker är dåligt för kroppen av flera skäl, bland annat för att det går åt vitaminer när det ska brytas ned. Salt är – som vi alla vet – giftigt i stora mängder. Vi ska äta max ca 2 g salt per dag för att må bra och snittar idag i Sverige på 11 g.
• Tillsatser
Färgämnen, förtjockningsmedel osv kan vara nog så artificiella och skadliga för kroppen, men värst tycker ändå jag att natriumglutamaterna är. Smakförstärkare. De finns i nästan all färdigmat, i buljongtärningar, i pulversåser, i pulversoppor, i köttbullar, även i skinka... Kända hälsorisker: Kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i form av huvudvärk, svettning, halsbränna, yrsel, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter. Kan vara ohälsosamt för småbarn. Man vet också att det finns ett samband med övervikt, dvs att människor som äter natriumglutamat är fetare än de som inte gör det. Se upp för "natriumjäst", samma sak under annat namn.
• Mikrovärmd
Ofta ska den färdiglagade maten värmas i mikron. I mikron skakas maten, vibrerar, till värme. Då skakar proteinerna sönder. (Det är därför man inte kan köra ägg i mikron.) Vitaminerna sitter med proteinbindningar och skakar därför sönder. Olika forskargrupper säger olika saker, men klart är att mellan 30 och 97% av vitaminerna förstörs. Nu forskas det en del på vad mikron gör med fettet i maten också (man misstänker att det är något liknande), men ännu har i alla fall inte jag sett något färdigt. Även många restauranger använder mikron, både till att tina och att tillaga och värma.
• Sönderlagad
Mat ska hanteras varsamt. Den ska inte hettas upp till för höga temperaturer, för då bildas akrylamidliknande ändar på både kolhyderat- och fettmolekyler. Kokas den i vatten, lakas stora delar av vitaminerna ut i vattnet (50-75%). Äter man soppa eller gryta, så får man ju i sig "spadet", men vanlig kokt potatis t ex är ganska näringsfattig efter kokning.
Att jag sedan propagerar för att man endast ska äta KRAV-odlad mat talar också emot den mesta färdigmaten.
Nej, för en bättre hälsa: Laga din egen mat! En matlåda behöver inte vara krånglig. (Men det tar vi en annan gång.) Och du kan äta den kall (kanske med varmt te till) eller värma den på kokplatta/spis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)