Jag har insett en sak: Rutiner är inget för mig.
Somliga människor gillar när saker och ting går på i samma lunk. De uppskattar att det finns fasta tider, deras liv hålls ihop av den yttre strukturen.
Jag är inte bra på det.
För mig känns den inrutade vardagen som en väldigt trång kostym, som skapar andningssvårigheter. Det är något jag har kämpat emot i hela mitt liv. Klart att man måste stå ut med rutigheten! Hur skulle det annars se ut? Inte kan väl folk komma och gå hur som helst på jobbet?
Idag kom jag plötsligt ihåg något jag brukade säga som tonåring: Rutin dödar livsglädjen". Det var mitt valspråk under tidiga vuxenår.
Oj - det hade jag glömt!
På den tiden struntade jag i att folk tyckte att jag var flummig.
Och jag känner nu (igen) att det är precis så det är. För mig. Jag gillar verkligen inte inrutad vardag. Tänk om jag har bestämt ett möte med någon, och så vaknar jag upp helt asocial? Eller om jag har avsatt tid för att skriva, men är utan idéer? För att inte tala om att solen äntligen tittar fram när jag har tänkt sitta vid datorn?
Nä. Det är onaturligt.
Jag vill kunna vara flexibel, följa mina känslor och instinkter, göra saker när det känns bra och lustfyllt.
Om andra inte har det behovet, är det ok. Men alla som känner som jag: Ska vi försöka att ordna våra liv så att vi faktiskt kan leva som vi vill? Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska hålla oss friska. Om det sedan beror på konstnärstemperament, nomadgener eller ombytlighet spelar väl ingen roll.
Det står överst på listan för mig just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar