Jag tror att jag håller på att bli en naturproggare.
Det har smugit sig på. Först började det med att jag inte längre ville ha strumpor. Så fort jag kom hem tog jag av mig skorna och gick barfota. Det har eskalerat, så nu vill jag egentligen aldrig ha skor.
Sedan slutade jag med hudprodukter med mineraloljor. Och tandkräm med kemikalier. Och vanligt hårschampo. Och deodorant med aluminium.
Därefter fick jag problem att ha smycken. Vigselringarna åkte av - de drog liksom i fingrarna så att vänsterarmen blev 10 cm längre. Armband, halsband, ringar, örhängen... Plötsligt kändes alla mina älskade smycken obekväma. De kliade, de var tunga, de var kalla, de irriterade.
Kläder i naturmaterial var nästa grej. Jag kunde tycka att en tunika var snygg, men var den i konstmaterial blev den hängande. Samma sak med skor. De måste vara i skinn eller tyg.
Jag som alltid har färgat mitt hår (sedan 20-årsåldern), kunde plötsligt inte tänka mig att göra det. Hittade i stället en henna-baserad produkt på nätet, som mitt hår älskar. Och folk kommer fram till mig på stan och frågar VAD färgar du håret med, det är så vackert...
När jag hade provat att bara köpa ekologiska matprodukter var det kört: Jag kan aldrig gå tillbaka till "vanliga" råvaror. Det är en sån kvalitetsskillnad! Restaurangmat smakar inte längre, om den inte är ekologisk (och JA, jag kan känna det på smaken och på hur den landar i magen).
Elektriskt ljus är irriterande. Jag har hellre mörkt. Halogenlampor går bra, men jag väljer ofta bort lampor och tar levande i stället. Men jag gillar LED! Mobiltelfoner kokar mitt öra och min hjärna. Skärmar som inte är LCD gör mig olustig.
Och nu dammsugaren. Det går helt klart åt Rousseau: Tillbaka till naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar