Plötsligt har jag blivit danslärare igen. I en helt vanlig, ovanlig skola där man har dans på schemat. Efter ynka tre veckor i verksamheten, inser jag att det är en helt ny värld, som jag inte hade (och fortfarande inte har) alls tillräcklig kunskap om...
Min första fundering handlar om vitsen med att ha "en skola för alla". Varför? Jag ser nästan autistiska barn instoppade i klasser där de inte mår bra alls. Högpresterande barn som suckar och nästan har tappat lusten att lära, eftersom det går för långsamt. Väldigt aktiva barn (med eller utan diagnoser), som skulle må bra av mindre grupper.
En skola för alla.
Känns lite som "one size fits all".
Den där storleken som knappt passar någon.
Vad hände med speciallärarnas grupper och med särskolan?
Fungerade inte det systemet?
Hur förväntas barn med ganska avancerade diagnoser kunna delta i undervisningen på samma villkor som barn helt utan? Och vad ska det vara bra för? Känner de sig inte ännu mer annorlunda då, när de jämför sig med kompisarna?
Min andra fundering är det här med kraven på lärarna. Bilden som sprids i samhället är att vi har överarbetade lärare som känner sig misstrodda ifrån regering och riksdag. Efter min korta tid i skolan, tänker jag såhär: Ifall lärarna fick ägna sig åt att jobba med elevernas kunskaper, så skulle mycket vara vunnet. I stället går tiden till 100 andra saker: Möta elever vid bussar och grindar/agera trafikvakter, jaga runt efter elever som kanske inte har dykt upp (eller så har de det, men har gått undan någonstans), ringa föräldrar och tjata om gympakläder/böcker/tider, boka in elevmöten för diskussioner om sociala saker, hjälpa barn som mår dåligt hemma, hålla reda på barns saker... I mina ögon verkar lärarna ha någon sorts helhetsansvar. De är anställda som lärare, men gör arbetsuppgifter som i alla fall jag förknippar med kuratorer, föräldrar, socialtjänstemän, poliser och gud vet vad.
Hur blev det så?
När gick lärarna över till att bli huvudansvariga för våra barn?
Jag häpnar.
Inte nog med att det blir ytterst lite tid över till att hjälpa barnen med kunskapskraven efter att man har mammat, pushat, diagnosticerat, funderat, jagat, ringt och fixat kläder – har lärarna verkligen den kompetensen från sina utbildningar?
Som förälder förfäras jag.
Har det blivit så här för att föräldrarna inte orkar bry sig om sina barn?
Eller snarare: Vissa föräldrar.
Kanske handlar det om tidsbrist. Vi jobbar mer än någonsin och de som träffar våra barn mest är personalen på skolan. Är det därför vi förväntar oss att lärarna ska uppfostra våra barn?
Jag känner mig delvis som en alien.
Mina ögonbryn åker upp i pannan minst fem gånger om dagen, av olika skäl.
Inte för att jag är expert på det här alls, men hade det inte varit bättre om lärarna fick vara lärare? Och om Socialtjänst, sjukvård, polis och föräldrar hanterade den här andra biten?
Kanske är det bara jag som är okunnig.
Jag kanske förstår alltihop om några veckor...
måndag 26 augusti 2013
lördag 24 augusti 2013
En dansande elefant
– Du kan bli VAD DU VILL!
Syokonsulenten på min högstadieskola spärrade upp ögonen och viftade med händerna. Uttalandet kom inte av att hon var ovanligt positiv och coachande. Nej, hon hade precis läst igenom mina betyg och konstaterat att jag kom in på vilken linje jag ville för att jag hade höga betyg i alla ämnen.
SÅ bra, tänkte jag.
Och så blev jag danslärare.
Det visade sig vara helt fel. Med uttalandet "vad du vill" menade man egentligen inte alls vad jag ville, utan vad andra ville. Det förväntas tydligen av folk med 4,9 i medel att man ska bli läkare, tandläkare eller ingenjör. Det var det jag skulle vilja.
Nu gjorde jag ju inte det.
Jag var lika ointresserad av insidan av folks kroppar som jag var av rymden. Min inställning till båda områdena var "låt det vara, vi begriper ingenting ändå". Och eftersom jag vid det här laget var väl indoktrinerad ateist, trodde jag inte på något liv efter detta. Därför kändes det oerhört meningslöst att spendera det enda livet jag hade på något så ointressant som börsnoteringar eller forskning i insekters immunsystem.
Ska man bara leva i knappa 100 år, så får man ju göra något kul av den tiden. Dansa, till exempel.
Det visade sig att det var alldeles utmärkt att vara en A-student ifall man ville ägna livet åt dans. Bland annat för att man blev lite annorlunda i kulturkollektivet när man vägrade anpassa sig. Strukturfascist, som gillar ordning/reda/organisation – ovanligt. En koreograf och danslärare som faktiskt passar tider och levererar enligt plan. Socialt listig regissör, som kunde manipulera (jo, det var precis det jag gjorde – eller om man vill vara snäll: övertyga) folk att göra det som gav helheten en extra touch. Förutseende, trendkänslig planerare som följde vinden, höll sig i framkant. Ledaren, som fick folk med sig och skapade egna vägar.
Lustigt nog fastnade jag i danslärarfacket efter några år. Andra pressade in mig i den lilla box de hade skapat för danslärare, och lät sina fördomar definiera mig. Det kändes trångt och opassande.
Nu möter jag det igen, eftersom jag har kommit till en ny ort och tagit ett jobb som danslärare. Jag ser det i folks ögon, hör hur de talar till mig. Vi danslärare är tydligen flummiga, lite mindre intelligenta, ostrukturerade, har förmodligen läs- och skrivsvårigheter samt är lata alternativt gnälliga. Oss ska man klappa på huvudet lite grann. Då blir vi snälla och rara.
Det är spännande.
Jag iakttar dessa fördomsfulla människor med lugn.
Kanske behöver de stoppa in människor i boxar, för att de själva inte har förmågan att analysera? Kanske är de lite rädda för världen, tycker att den blir obegriplig utan fasta ramar? Kanske har de också ett behov av att känna sig lite bättre än andra, eftersom de inte har tillräckligt med självkänsla och självförtroende?
Nu tycker jag att det är lite roligt.
Att låta dem klappa mig på huvudet och tänka:
Du skulle bara veta... I can bite your head off any time.
Och så ler jag och bidar min tid.
Hade de varit duktiga på att lyssna, läsa av människor och analysera, så hade de kanske sett att jag inte bara är skärpt och socialt försigkommen, utan också en elefant. Stark, orubblig, duktig arbetare, till synes snäll och menlös men oberäknelig. Och när en elefant blir arg, finns inget som stoppar den. Dessutom: En elefant glömmer aldrig. På gott och ont.
Och med detta är jag nöjd.
Jag är en dansande elefant, som trotsar universums lagar genom att ta min högpresterande hjärna till konstnärlig aktivitet och dansundervisning.
För jag kan göra precis vad jag vill. Och jag gör det.
Syokonsulenten på min högstadieskola spärrade upp ögonen och viftade med händerna. Uttalandet kom inte av att hon var ovanligt positiv och coachande. Nej, hon hade precis läst igenom mina betyg och konstaterat att jag kom in på vilken linje jag ville för att jag hade höga betyg i alla ämnen.
SÅ bra, tänkte jag.
Och så blev jag danslärare.
Det visade sig vara helt fel. Med uttalandet "vad du vill" menade man egentligen inte alls vad jag ville, utan vad andra ville. Det förväntas tydligen av folk med 4,9 i medel att man ska bli läkare, tandläkare eller ingenjör. Det var det jag skulle vilja.
Nu gjorde jag ju inte det.
Jag var lika ointresserad av insidan av folks kroppar som jag var av rymden. Min inställning till båda områdena var "låt det vara, vi begriper ingenting ändå". Och eftersom jag vid det här laget var väl indoktrinerad ateist, trodde jag inte på något liv efter detta. Därför kändes det oerhört meningslöst att spendera det enda livet jag hade på något så ointressant som börsnoteringar eller forskning i insekters immunsystem.
Ska man bara leva i knappa 100 år, så får man ju göra något kul av den tiden. Dansa, till exempel.
Det visade sig att det var alldeles utmärkt att vara en A-student ifall man ville ägna livet åt dans. Bland annat för att man blev lite annorlunda i kulturkollektivet när man vägrade anpassa sig. Strukturfascist, som gillar ordning/reda/organisation – ovanligt. En koreograf och danslärare som faktiskt passar tider och levererar enligt plan. Socialt listig regissör, som kunde manipulera (jo, det var precis det jag gjorde – eller om man vill vara snäll: övertyga) folk att göra det som gav helheten en extra touch. Förutseende, trendkänslig planerare som följde vinden, höll sig i framkant. Ledaren, som fick folk med sig och skapade egna vägar.
Lustigt nog fastnade jag i danslärarfacket efter några år. Andra pressade in mig i den lilla box de hade skapat för danslärare, och lät sina fördomar definiera mig. Det kändes trångt och opassande.
Nu möter jag det igen, eftersom jag har kommit till en ny ort och tagit ett jobb som danslärare. Jag ser det i folks ögon, hör hur de talar till mig. Vi danslärare är tydligen flummiga, lite mindre intelligenta, ostrukturerade, har förmodligen läs- och skrivsvårigheter samt är lata alternativt gnälliga. Oss ska man klappa på huvudet lite grann. Då blir vi snälla och rara.
Det är spännande.
Jag iakttar dessa fördomsfulla människor med lugn.
Kanske behöver de stoppa in människor i boxar, för att de själva inte har förmågan att analysera? Kanske är de lite rädda för världen, tycker att den blir obegriplig utan fasta ramar? Kanske har de också ett behov av att känna sig lite bättre än andra, eftersom de inte har tillräckligt med självkänsla och självförtroende?
Nu tycker jag att det är lite roligt.
Att låta dem klappa mig på huvudet och tänka:
Du skulle bara veta... I can bite your head off any time.
Och så ler jag och bidar min tid.
Hade de varit duktiga på att lyssna, läsa av människor och analysera, så hade de kanske sett att jag inte bara är skärpt och socialt försigkommen, utan också en elefant. Stark, orubblig, duktig arbetare, till synes snäll och menlös men oberäknelig. Och när en elefant blir arg, finns inget som stoppar den. Dessutom: En elefant glömmer aldrig. På gott och ont.
Och med detta är jag nöjd.
Jag är en dansande elefant, som trotsar universums lagar genom att ta min högpresterande hjärna till konstnärlig aktivitet och dansundervisning.
För jag kan göra precis vad jag vill. Och jag gör det.
fredag 23 augusti 2013
Att passa in
– Leker du med dockor?
Det var min dotter som frågade sin nya vän, förhoppningsfullt, vid åsynen av dockor i vännens rum.
– Nä, jag vet inte varför jag har dem där.
Svaret tystade dottern.
När de senare kom hem till oss, och den nya vännen såg dotterns dockor och dockleksaker, tändes dock ett ljus i hennes ögon.
– Tycker du om att leka med dockor? undrade nya vännen då.
– Ja, jag älskar dockor! svarade dottern.
– Jag med, jag älskar dockor! Jag leker att de är mina småsyskon, för jag har alltid velat ha det, bubblade vännen.
– Precis som jag, svarade dottern nöjt.
Sedan lekte de med dockor hela eftermiddagen.
Jag tänker att det var en väldig tur att de kom hem till oss också och att dockorna låg framme i dotterns rum. Annars hade de fortsatt att förvägra sig själva det roligaste de visste. I sitt försök att passa in, att inte vara annorlunda, hade de missat en själsfrände.
Men det är ju så det ofta går till.
Vi suddar ut kanterna på oss själva, anpassar oss.
Även vi vuxna.
Vi är så lagom, så konforma och passar in så himla bra att vi riskerar att bli tvungna att undertrycka allt som är vi, som är våra personligheter – allt som är spännande med oss!
Nej, fram för att våga vara sig själv!
Oavsett om det är annorlunda eller likadant.
Fram för att spränga gränser, stå för vem man är och ropa ut sin längtan oavsett vad alla andra säger!
Det var min dotter som frågade sin nya vän, förhoppningsfullt, vid åsynen av dockor i vännens rum.
– Nä, jag vet inte varför jag har dem där.
Svaret tystade dottern.
När de senare kom hem till oss, och den nya vännen såg dotterns dockor och dockleksaker, tändes dock ett ljus i hennes ögon.
– Tycker du om att leka med dockor? undrade nya vännen då.
– Ja, jag älskar dockor! svarade dottern.
– Jag med, jag älskar dockor! Jag leker att de är mina småsyskon, för jag har alltid velat ha det, bubblade vännen.
– Precis som jag, svarade dottern nöjt.
Sedan lekte de med dockor hela eftermiddagen.
Jag tänker att det var en väldig tur att de kom hem till oss också och att dockorna låg framme i dotterns rum. Annars hade de fortsatt att förvägra sig själva det roligaste de visste. I sitt försök att passa in, att inte vara annorlunda, hade de missat en själsfrände.
Men det är ju så det ofta går till.
Vi suddar ut kanterna på oss själva, anpassar oss.
Även vi vuxna.
Vi är så lagom, så konforma och passar in så himla bra att vi riskerar att bli tvungna att undertrycka allt som är vi, som är våra personligheter – allt som är spännande med oss!
Nej, fram för att våga vara sig själv!
Oavsett om det är annorlunda eller likadant.
Fram för att spränga gränser, stå för vem man är och ropa ut sin längtan oavsett vad alla andra säger!
måndag 19 augusti 2013
Låg nivå
Jag diskuterade med en ny bekant det här med svensk konversationsteknik. Min bekant är från ett sydosteuropeiskt land och jag är helsvensk. Vi kom överens om att ingen av oss behärskar småpratets teknik.
– Jag blir så arg. Varför slösar folk tid på jobbet med att prata om vädret, vad man har gjort i helgen och sådant? sa min bekant animerat. Det är ju helt irrelevant! Jag vill ha intelligenta och givande diskussioner, om politik eller konst eller för all del om jobborganisationens utveckling.
Jag håller med. Varför ägnar vi så mycket tid åt det där helt oväsentliga och (i mitt tycke) ytterst ointressanta? Är det för att vi ska lära känna varandra och bli privata på något sätt? Jag förstår inte. Det är inte självklart att man ens vill vara privat med sina kollegor, känner jag. Själv brukar jag bara sitta tyst och försöka se glad ut.
– Och tidningarna! De är ju totalt hopplösa. Det är så låg nivå på både ämnen och språk, så jag kan inte läsa dem.
Det har jag aldrig tänkt på! Jag gillar ju inte tidningar, har aldrig förstått formatet. Det här med "nyheter" känns så krystat. Inte får man veta något på djupet, inte får man veta något positivt och roligt, inte får man förståelse för världen. Snarare tvärtom. Men inte har jag trott att det var just svenska medier som var dåliga! Hade väl mer tänkt att det var själva nyhetsmediet som inte rimmade med mig.
Hänger det här ihop med den eviga oron för att sticka ut? Vi är sådär lagom bra och lagom intressanta och lagom djupa. Och i oron för att vara "förmer" så förminskar vi oss alla och blir sämre än vi egentligen är... När vi inte vågar prata och skriva om riktiga saker, blir vi allt ytligare och dummare. Tills vi slutligen bara är "Sommarkrysset" och Aftonbladet och väderhallåor.
Det blir som "one size fits all".
Det passar ingen.
– Jag blir så arg. Varför slösar folk tid på jobbet med att prata om vädret, vad man har gjort i helgen och sådant? sa min bekant animerat. Det är ju helt irrelevant! Jag vill ha intelligenta och givande diskussioner, om politik eller konst eller för all del om jobborganisationens utveckling.
Jag håller med. Varför ägnar vi så mycket tid åt det där helt oväsentliga och (i mitt tycke) ytterst ointressanta? Är det för att vi ska lära känna varandra och bli privata på något sätt? Jag förstår inte. Det är inte självklart att man ens vill vara privat med sina kollegor, känner jag. Själv brukar jag bara sitta tyst och försöka se glad ut.
– Och tidningarna! De är ju totalt hopplösa. Det är så låg nivå på både ämnen och språk, så jag kan inte läsa dem.
Det har jag aldrig tänkt på! Jag gillar ju inte tidningar, har aldrig förstått formatet. Det här med "nyheter" känns så krystat. Inte får man veta något på djupet, inte får man veta något positivt och roligt, inte får man förståelse för världen. Snarare tvärtom. Men inte har jag trott att det var just svenska medier som var dåliga! Hade väl mer tänkt att det var själva nyhetsmediet som inte rimmade med mig.
Hänger det här ihop med den eviga oron för att sticka ut? Vi är sådär lagom bra och lagom intressanta och lagom djupa. Och i oron för att vara "förmer" så förminskar vi oss alla och blir sämre än vi egentligen är... När vi inte vågar prata och skriva om riktiga saker, blir vi allt ytligare och dummare. Tills vi slutligen bara är "Sommarkrysset" och Aftonbladet och väderhallåor.
Det blir som "one size fits all".
Det passar ingen.
tisdag 13 augusti 2013
Egot och eget ansvar
Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att allting som är fel i världen beror på samma sak:
Rädsla och bristande ansvarstagande.
Varför slänger man till exempel skräp i naturen?
Inte är det för att man inte vet att det är fel.
Nej, man vet – men man "skiter i det" och tänker att någon annan nog tar upp det.
För det är "jobbigt" att ta med det till nästa soptunna.
Och så drabbar det ju inte nedskräparen, som är på väg därifrån.
Männen som högg Bohusgranit till Hitler-Tyskland under kriget, tyckte att det var fel. De skämdes. Men slutade de hugga sten? Nej. Någon spottade på varje stenblock, en annan satte en förbannelse på varje block. "Man behövde ju pengarna."
De tyckte att det var fel, men gjorde det ändå.
Av rädsla att inte kunna försörja sig sålde de sina själar.
Och krig...
Alla vet att det är fel att döda, att det är hemskt att släcka en annans liv.
Men bara för att någon överordnad har beordrat krig, så utför man förskräckliga handlingar och skyller på att man följde order.
Varje person som kör sopbåten från Kuta Beach på Bali, vet att det är fel.
Att ta jästa gamla äckliga sopor, lasta dem på en båt och åka ut till havs där man dumpar allt i havet, det är dumt. Det vet varenda en av de som jobbar på båten.
Ändå gör de detta flera gånger i veckan.
Det som flyter i land gräver man ner i sanden på de vackra stränderna.
I kommunistiska Bali gör man som den överordnade säger och skiter i vilket.
Vi vet vad som är rätt.
Ändå gör vi tvärtom.
Av rädsla, med en axelryckning.
"Det är inte mitt problem. Jag följde bara order."
Vi måste sluta med detta!
Om var och en verkligen tog ansvar för det vi gjorde, skulle världen se helt annorlunda ut. Om vi använde våra egna samveten, vår egen rättskänsla, så skulle det inte bli hälften så tokigt – det är jag säker på!
En och en är människor i allmänhet både förnuftiga, intelligenta, medmänskliga och rättskaffens. Det är i grupp som vi liksom slutar fungera: Följer order, även om det är korkat. Gör saker av rädsla, för en annan människa eller för att förlora jobbet.
Det suger stort.
Kanske är vi inte så värst bra i grupp?
Känns som att 1 + 1 blir 0,5 detta fallet.
Den som orkar gå själv, som står stark i sina åsikter och tar ansvar för sina handlingar får ta emot en del stryk. Så har det alltid varit. Frågan är om det ändå inte är det enda sättet att gå hedervärd genom livet...
Rädsla och bristande ansvarstagande.
Varför slänger man till exempel skräp i naturen?
Inte är det för att man inte vet att det är fel.
Nej, man vet – men man "skiter i det" och tänker att någon annan nog tar upp det.
För det är "jobbigt" att ta med det till nästa soptunna.
Och så drabbar det ju inte nedskräparen, som är på väg därifrån.
Männen som högg Bohusgranit till Hitler-Tyskland under kriget, tyckte att det var fel. De skämdes. Men slutade de hugga sten? Nej. Någon spottade på varje stenblock, en annan satte en förbannelse på varje block. "Man behövde ju pengarna."
De tyckte att det var fel, men gjorde det ändå.
Av rädsla att inte kunna försörja sig sålde de sina själar.
Och krig...
Alla vet att det är fel att döda, att det är hemskt att släcka en annans liv.
Men bara för att någon överordnad har beordrat krig, så utför man förskräckliga handlingar och skyller på att man följde order.
Varje person som kör sopbåten från Kuta Beach på Bali, vet att det är fel.
Att ta jästa gamla äckliga sopor, lasta dem på en båt och åka ut till havs där man dumpar allt i havet, det är dumt. Det vet varenda en av de som jobbar på båten.
Ändå gör de detta flera gånger i veckan.
Det som flyter i land gräver man ner i sanden på de vackra stränderna.
I kommunistiska Bali gör man som den överordnade säger och skiter i vilket.
Vi vet vad som är rätt.
Ändå gör vi tvärtom.
Av rädsla, med en axelryckning.
"Det är inte mitt problem. Jag följde bara order."
Vi måste sluta med detta!
Om var och en verkligen tog ansvar för det vi gjorde, skulle världen se helt annorlunda ut. Om vi använde våra egna samveten, vår egen rättskänsla, så skulle det inte bli hälften så tokigt – det är jag säker på!
En och en är människor i allmänhet både förnuftiga, intelligenta, medmänskliga och rättskaffens. Det är i grupp som vi liksom slutar fungera: Följer order, även om det är korkat. Gör saker av rädsla, för en annan människa eller för att förlora jobbet.
Det suger stort.
Kanske är vi inte så värst bra i grupp?
Känns som att 1 + 1 blir 0,5 detta fallet.
Den som orkar gå själv, som står stark i sina åsikter och tar ansvar för sina handlingar får ta emot en del stryk. Så har det alltid varit. Frågan är om det ändå inte är det enda sättet att gå hedervärd genom livet...
fredag 9 augusti 2013
Telefonsvarare - aaaaargh!
Jag hatar dem. Telefonsvararna.
Inte att prata in, nej det kan jag väl göra om folk vill.
Men att lyssna av!
Finns ingenting som stressar mig mer.
Först ska man ringa upp sin meddelandebox.
Så kommer den där extremt långsamma valiumrösten:
"Du.. har...... sex..... nya.. meddelanden."
(Redan där är jag stressad.)
"För.. att.. lyssna.. på.. dina.. meddelanden, tryck..... 3."
(Måste alltid lyssna på hela harangen, eftersom jag inte minns vilken siffra som är vad.)
Trycker 3, otåligt.
Ett pip hörs.
Sedan en osäker röst:
"Ja, hej... det var XX. (Paus.) Jo, jag undrar om den där föreläsningen på... vad var det nu... måndag. Eller inte nu på måndag, utan nästa vecka... den 24:e. (Paus.) Jo, alltså, jag skulle vilja veta lite mer om den. (Paus.) Du kan ju ringa mig på nummer xxx-xxx xxx. Eller på jobbet, xxxx-xxxxx. Och om du ringer efter sex, så är det säkrast att ringa på hemnumret, xxxx-xx xx xx. Hej då."
Och där måste jag gå tillbaka och lyssna på samma meddelande igen, eftersom jag inte hann anteckna alla tre numren. Så då får jag vänta på valiumrösten igen:
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2."
Pust. 2.
Lyssna på hela långa harangen, eftersom man inte kan spola fram.
Skriva, skriva, förhoppningsvis hör man alla siffrorna och slipper gå tillbaka igen.
Valiumrösten.
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2. För.. att.. spara.. meddelandet, tryck.... 3. Lyssna.. på.. nästa.. meddelande, tryck...."
4! 4! Jag trycker i panik, onödigt hårt.
Svetten börjar bryta ut i pannan.
Och då är det fem meddelanden kvar.
Ett av dem innehåller flåsningar, men jag vet inte säkert ifall jag råkade trycka förbi det, så jag måste gå tillbaka och kolla att det verkligen var tomt. Ett av dem är ett barn som tror att det pratar med något av mina barn, och sedan så småningom inser att ingen svarar och då lägger barnet ifråga på, utan att säga vem det var. Ett annat är någon som råkat ringa upp från fickan, så jag lyssnar länge på distanta röster som pratar om något som inte rör mig.
Och under tiden jag försöker lyssna av telefonsvararen, kommer ett barn och drar mig i ärmen och frågar om något, maken ropar från andra rummet och det ringer på Skype.
Jag är inte förtjust.
Faktum är att jag börjar lukta lite surt i vänster armhåla (det börjar alltid där), ögonen är uppspärrade så att linserna riskerar att poppa ut och jag andas tungt.
Måste det vara så långsamt? Och måste folk prata så länge? Är jag extremt stressad, så mitt tempo är i en annan dimension? Eller har de valt valiumtanten för att även de saktmodiga ska hänga med? Jag vet inte, men påfrestande är det.
Kanske finns det också en viss kvardröjande stress från Steps-tiden, då det var mellan 40 och 60 meddelanden varje morgon när man kom till jobbet...
Därför har jag äntligen kommit på en lösning:
Jag har pratat in följande meddelande på min telefonsvarare:
"Hej! Du har ringt till Karin Leoson och Hela kroppen. Om jag inte svarar, så håller jag på med annat. Det är ingen idé att du pratar in något meddelande här, för jag lyssnar nästan aldrig av den. Maila mig, eller skicka ett sms, så hör jag av mig när jag har möjlighet. Eller ring igen! Ha en bra dag."
Det kan vara det bästa jag gjort. :)
Inte att prata in, nej det kan jag väl göra om folk vill.
Men att lyssna av!
Finns ingenting som stressar mig mer.
Först ska man ringa upp sin meddelandebox.
Så kommer den där extremt långsamma valiumrösten:
"Du.. har...... sex..... nya.. meddelanden."
(Redan där är jag stressad.)
"För.. att.. lyssna.. på.. dina.. meddelanden, tryck..... 3."
(Måste alltid lyssna på hela harangen, eftersom jag inte minns vilken siffra som är vad.)
Trycker 3, otåligt.
Ett pip hörs.
Sedan en osäker röst:
"Ja, hej... det var XX. (Paus.) Jo, jag undrar om den där föreläsningen på... vad var det nu... måndag. Eller inte nu på måndag, utan nästa vecka... den 24:e. (Paus.) Jo, alltså, jag skulle vilja veta lite mer om den. (Paus.) Du kan ju ringa mig på nummer xxx-xxx xxx. Eller på jobbet, xxxx-xxxxx. Och om du ringer efter sex, så är det säkrast att ringa på hemnumret, xxxx-xx xx xx. Hej då."
Och där måste jag gå tillbaka och lyssna på samma meddelande igen, eftersom jag inte hann anteckna alla tre numren. Så då får jag vänta på valiumrösten igen:
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2."
Pust. 2.
Lyssna på hela långa harangen, eftersom man inte kan spola fram.
Skriva, skriva, förhoppningsvis hör man alla siffrorna och slipper gå tillbaka igen.
Valiumrösten.
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2. För.. att.. spara.. meddelandet, tryck.... 3. Lyssna.. på.. nästa.. meddelande, tryck...."
4! 4! Jag trycker i panik, onödigt hårt.
Svetten börjar bryta ut i pannan.
Och då är det fem meddelanden kvar.
Ett av dem innehåller flåsningar, men jag vet inte säkert ifall jag råkade trycka förbi det, så jag måste gå tillbaka och kolla att det verkligen var tomt. Ett av dem är ett barn som tror att det pratar med något av mina barn, och sedan så småningom inser att ingen svarar och då lägger barnet ifråga på, utan att säga vem det var. Ett annat är någon som råkat ringa upp från fickan, så jag lyssnar länge på distanta röster som pratar om något som inte rör mig.
Och under tiden jag försöker lyssna av telefonsvararen, kommer ett barn och drar mig i ärmen och frågar om något, maken ropar från andra rummet och det ringer på Skype.
Jag är inte förtjust.
Faktum är att jag börjar lukta lite surt i vänster armhåla (det börjar alltid där), ögonen är uppspärrade så att linserna riskerar att poppa ut och jag andas tungt.
Måste det vara så långsamt? Och måste folk prata så länge? Är jag extremt stressad, så mitt tempo är i en annan dimension? Eller har de valt valiumtanten för att även de saktmodiga ska hänga med? Jag vet inte, men påfrestande är det.
Kanske finns det också en viss kvardröjande stress från Steps-tiden, då det var mellan 40 och 60 meddelanden varje morgon när man kom till jobbet...
Därför har jag äntligen kommit på en lösning:
Jag har pratat in följande meddelande på min telefonsvarare:
"Hej! Du har ringt till Karin Leoson och Hela kroppen. Om jag inte svarar, så håller jag på med annat. Det är ingen idé att du pratar in något meddelande här, för jag lyssnar nästan aldrig av den. Maila mig, eller skicka ett sms, så hör jag av mig när jag har möjlighet. Eller ring igen! Ha en bra dag."
Det kan vara det bästa jag gjort. :)
torsdag 8 augusti 2013
Ansvar, hyfs och kärlek
I Egypten pågår gruppvåldtäkter mitt på torg under protester mot regimen.
Orsaken sägs vara att förövarna drar nytta av tumultet, att de tror att de kan undslippa straff.
I Sverige blir ett sällskap i Prideparaden pepparsprejade av polis.
Protester mot polisbrutalitet uppstår.
Idag funderar jag på om där finns ett samband, en likhet.
När jag läser paraddeltagarnas beskrivning av händelseförloppet, funderar jag i första hand över frågan: Varför gjorde de som de gjorde? De protesterade mot Gay-polisers deltagande genom att gå in i paraden precis bakom dessa med plakat där det stod "hjälper pride-polisen till att utvisa hbtq-flyktingar?” och en med texten ”Queers still not (hjärta) the police”. Vad trodde de att de skulle uppnå med detta?
Pride - stolthet.
Ett tillfälle att visa på gränslös kärlek, på stolthet över sig själv och andra, på gemenskap. Ett tillfälle att tvätta bort somliga människors fördomar och gränsdragningar, där utanförskap och elakhet har varit rådande. Och så väljer en grupp hbtq-personer att göra det på det här viset?
Jag tycker att det är märkligt.
Det är (för mig) en onödig provokation, ett sätt att skapa oenighet.
Man gör inte så.
Vill man driva dessa frågor, finns det absolut både bättre sätt och bättre tillfällen. Kanske man ska ge sig i kast med våra utlämningsregler, med immigrationsverket och politiken. Inte straffa de poliser som måste verkställa de trista besluten i ett sammanhang då de går och manifesterar sin gay-tillhörighet i en glad parad.
Tycker åtminstone jag.
Tillbaka till Egypten.
Där går män samman i grupp och förgriper sig på kvinnor.
För att de kan, eftersom polisen inte fungerar.
Va???
Är det verkligen enda anledningen till att man inte tvingar kvinnor till sex? Att man är rädd för straff?
Var finns det egna ansvaret?
Stoltheten?
Värdigheten?
Vad är fel i huvudet på dessa män, i samhället, i kulturen, i religionen när män tycker sig ha rätt att angripa kvinnor om de kan komma undan med det?
Jag känner att vi måste bli bättre på att se det egna ansvaret. Vad väljer jag att göra, vad undviker jag, hur fyller jag bäst min plats på jorden? Det är mina beslut, mitt ansvar. Det går inte att skylla och skälla på andra, påpeka deras brister och fel. Det är inte den egyptiska polisens fel att våldtäkterna sker. Det är de enskilda männens. Var och en av dem. Det är inte heller gay-polisens fel ensamma att tumult uppstår i Pride-paraden. Det ansvaret får plakatbärarna absolut dela.
Det är så lätt att peka finger.
Blir någonting bättre av det?
Nej.
Det som förändrar är hur vi agerar.
Du och jag och vår granne. Hela tiden, varje dag.
Samt att vi tar ansvar för våra handlingar.
Vad sägs om att börja med att ta beslut och agera enligt vanligt hyfs och kärlek till vår nästa?
Orsaken sägs vara att förövarna drar nytta av tumultet, att de tror att de kan undslippa straff.
I Sverige blir ett sällskap i Prideparaden pepparsprejade av polis.
Protester mot polisbrutalitet uppstår.
Idag funderar jag på om där finns ett samband, en likhet.
När jag läser paraddeltagarnas beskrivning av händelseförloppet, funderar jag i första hand över frågan: Varför gjorde de som de gjorde? De protesterade mot Gay-polisers deltagande genom att gå in i paraden precis bakom dessa med plakat där det stod "hjälper pride-polisen till att utvisa hbtq-flyktingar?” och en med texten ”Queers still not (hjärta) the police”. Vad trodde de att de skulle uppnå med detta?
Pride - stolthet.
Ett tillfälle att visa på gränslös kärlek, på stolthet över sig själv och andra, på gemenskap. Ett tillfälle att tvätta bort somliga människors fördomar och gränsdragningar, där utanförskap och elakhet har varit rådande. Och så väljer en grupp hbtq-personer att göra det på det här viset?
Jag tycker att det är märkligt.
Det är (för mig) en onödig provokation, ett sätt att skapa oenighet.
Man gör inte så.
Vill man driva dessa frågor, finns det absolut både bättre sätt och bättre tillfällen. Kanske man ska ge sig i kast med våra utlämningsregler, med immigrationsverket och politiken. Inte straffa de poliser som måste verkställa de trista besluten i ett sammanhang då de går och manifesterar sin gay-tillhörighet i en glad parad.
Tycker åtminstone jag.
Tillbaka till Egypten.
Där går män samman i grupp och förgriper sig på kvinnor.
För att de kan, eftersom polisen inte fungerar.
Va???
Är det verkligen enda anledningen till att man inte tvingar kvinnor till sex? Att man är rädd för straff?
Var finns det egna ansvaret?
Stoltheten?
Värdigheten?
Vad är fel i huvudet på dessa män, i samhället, i kulturen, i religionen när män tycker sig ha rätt att angripa kvinnor om de kan komma undan med det?
Jag känner att vi måste bli bättre på att se det egna ansvaret. Vad väljer jag att göra, vad undviker jag, hur fyller jag bäst min plats på jorden? Det är mina beslut, mitt ansvar. Det går inte att skylla och skälla på andra, påpeka deras brister och fel. Det är inte den egyptiska polisens fel att våldtäkterna sker. Det är de enskilda männens. Var och en av dem. Det är inte heller gay-polisens fel ensamma att tumult uppstår i Pride-paraden. Det ansvaret får plakatbärarna absolut dela.
Det är så lätt att peka finger.
Blir någonting bättre av det?
Nej.
Det som förändrar är hur vi agerar.
Du och jag och vår granne. Hela tiden, varje dag.
Samt att vi tar ansvar för våra handlingar.
Vad sägs om att börja med att ta beslut och agera enligt vanligt hyfs och kärlek till vår nästa?
tisdag 6 augusti 2013
Prata i telefon? Varför skulle jag?
Jag tycker att telefon är det oartigaste kommunikationssättet som finns.
Ingen sitter ju och väntar vid telefonen, man gör ju alltid något annat, så den som ringer stör ALLTID.
Att ringa, är att säga:
"Släpp allt du har för händer och prata med MIG! Jag är viktigast i ditt liv nu. Vadå laga mat till dina barn, betala räkningar eller städa? Det kan du väl göra sedan?"
Telefonen är otålig.
Om man inte svarar direkt, så ringer det ytterligare en signal. Och en till. Och en till. Tills man svettig och stressad lyckas hala fram den lille rackaren ur väskan och svara, cyklandes eller strykandes eller bärandes kassar eller tvättandes.
För man gör ju alltid något annat när man svarar.
Åtminstone jag.
Det händer aldrig att jag bara sitter och gör ingenting, så när telefonen ringer så avbryter den mig i någonting. Alltid.
Jag ogillar det skarpt.
Mail, det är artigt. Då läser mottagaren när hen hinner och svarar när hen kan. Samma med sms och Facebook.
Trevliga, lättsamma, kortfattade meddelanden som går att svara på när man har lagt in tvätten i maskinen, stekt färdigt plättarna eller behandlat sin klient.
När mobiltelefonen kom, tänkte jag: Vem bär frivilligt omkring detta hemska kommunikationssätt och blir nåbar ÖVERALLT? Jag kunde inte förstå. Jag blev dock påtvingad en så småningom, med motivationen: Du måste kunna ringa om du kör i diket i skogen. Så jag ägde länge en telefon som jag aldrig ringde från och vars nummer jag inte lämnade ut.
Så småningom har även jag nötts ned, tills jag liksom alla andra knappt kan tänka mig ett liv utan mobiltelefon. Dock har jag fortfarande en viss motvilja och är dålig på att svara. Jag har bestämt att jag inte tänker låta den stressa mig eller ge mig dåligt samvete. Jag berättar för alla jag känner att telefon inte är mitt bästa, och hoppas att de kommunicerar på annat sätt med mig.
För mig är mobiltelefonen något som är
A för nödsamtal
B för läsa mail, sms, Facebook
C för att skriva händiga kom-ihåg-listor
Prata i telefon? Varför det?
Vill jag umgås, så ses jag. Eller Skypar åtminstone.
Vill jag ha faktasvar, så mailar jag. Bevis och möjlighet att gå tillbaka till.
Vill jag meddela något, så sms-ar jag.
Så gör jag.
Och det går så bra så.
Ingen sitter ju och väntar vid telefonen, man gör ju alltid något annat, så den som ringer stör ALLTID.
Att ringa, är att säga:
"Släpp allt du har för händer och prata med MIG! Jag är viktigast i ditt liv nu. Vadå laga mat till dina barn, betala räkningar eller städa? Det kan du väl göra sedan?"
Telefonen är otålig.
Om man inte svarar direkt, så ringer det ytterligare en signal. Och en till. Och en till. Tills man svettig och stressad lyckas hala fram den lille rackaren ur väskan och svara, cyklandes eller strykandes eller bärandes kassar eller tvättandes.
För man gör ju alltid något annat när man svarar.
Åtminstone jag.
Det händer aldrig att jag bara sitter och gör ingenting, så när telefonen ringer så avbryter den mig i någonting. Alltid.
Jag ogillar det skarpt.
Mail, det är artigt. Då läser mottagaren när hen hinner och svarar när hen kan. Samma med sms och Facebook.
Trevliga, lättsamma, kortfattade meddelanden som går att svara på när man har lagt in tvätten i maskinen, stekt färdigt plättarna eller behandlat sin klient.
När mobiltelefonen kom, tänkte jag: Vem bär frivilligt omkring detta hemska kommunikationssätt och blir nåbar ÖVERALLT? Jag kunde inte förstå. Jag blev dock påtvingad en så småningom, med motivationen: Du måste kunna ringa om du kör i diket i skogen. Så jag ägde länge en telefon som jag aldrig ringde från och vars nummer jag inte lämnade ut.
Så småningom har även jag nötts ned, tills jag liksom alla andra knappt kan tänka mig ett liv utan mobiltelefon. Dock har jag fortfarande en viss motvilja och är dålig på att svara. Jag har bestämt att jag inte tänker låta den stressa mig eller ge mig dåligt samvete. Jag berättar för alla jag känner att telefon inte är mitt bästa, och hoppas att de kommunicerar på annat sätt med mig.
För mig är mobiltelefonen något som är
A för nödsamtal
B för läsa mail, sms, Facebook
C för att skriva händiga kom-ihåg-listor
Prata i telefon? Varför det?
Vill jag umgås, så ses jag. Eller Skypar åtminstone.
Vill jag ha faktasvar, så mailar jag. Bevis och möjlighet att gå tillbaka till.
Vill jag meddela något, så sms-ar jag.
Så gör jag.
Och det går så bra så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)