Samla sig trygghet är omöjligt

Jag rensar i garderober, skåp och förråd.
Det finns så mycket grejer i mitt hus!
Vem i all sin dar har släpat hem dem?

Egentligen vet jag ju precis vem som har gjort det:
Jag och min make.
Och trots att jag har rensat många gånger förut, finns det massor kvar!
Hur kan det komma sig?

Varför köper vi saker?
För att vi tror att vi behöver dem, samt att de ska underlätta för oss.
Det må väl vara hänt.
Men varför sparar vi dem när vi inte längre behöver dem?
De underlättar heller inte när de står i ett skåp.

Jo, det ska jag berätta:
Vi tror att vi någon gång ska behöva dem igen.
Trots att statistiken säger något annat.
Hur många gånger har man egentligen gått upp på vinden, borstat av en kartong, öppnat den och tagit fram den där perfekta nyårsblåsan? Eller fyndat grillbestick till en fest?

Ärligt talat händer det nästan aldrig.
Ändå tror vi att vi ska spara saker.
Lite tror jag att det handlar om snålhet och skuld.
Vi har ju ändå köpt den där saken för dyra pengar och dessutom är det ju fult att slänga saker, så då behåller vi den.

Lite känns det också tryggt.
Känslan av att bara kunna hämta allt vi behöver i ett skåp är skön.
Tyvärr är den dock inte sann.

Allt vi behöver kommer till oss.
Det är Universums lag.
Där kan vi snacka trygghet!
Allt vi behöver. Det är bra.

Men det händer inte om vi samlar!
Då står en massa prylar i vägen och blockerar flödet.
Därför är allt samlande av ondo:
Det förhindrar i själva verket trygghet.

Elände

Ser på Rapports årskrönika och inser hur mycket elände det finns i världen.
Jag har för länge sedan slutat titta på nyheterna.
Det gör mig bara ont.

Ibland tittar jag på början av nyheterna, för då brukar det vara snällare ämnen. Kanske också lite mer lokala. Det står jag ut med, för det är sällan eländigt i Sverige.

När det börjar rapporteras från östra och sydöstra medelhavet, då stänger jag av. Då vet jag att det blir bomber, granater, blod, döda människor. Och det orkar jag inte bevittna.

Jag väljer att leva i en bubbla.
Jag måste stänga det där ute.
Annars överlever jag inte, det blir för hopplöst.

Så jag är oerhört oinformerad kring attacker på amerikanska ambassader i Libyen, olika faser i kriget kring Gaza-remsan och kravaller i Egypten. Jag orkar inte.

För jag tänker:
Hur ska vi kunna bli enade?
Hur ska vi kunna ta hand om oss själva och varandra när detta pågår?

Hur lång tid ska det gå innan vi förstår att allt vi gör mot andra, gör vi också mot oss själva?

Krämer och klet

De flesta krämer och lotioner och salvor och bodybutter som finns i handeln är mer eller mindre skräp.

Man får läsa noga på förpackningarna om man vill vara säker.
Annars åker man på kemikalier som är direkt skadliga för kroppen, t ex för fortplantningssystemet, hormonerna, hjärnan, musklerna och tarmen.

Jo, dessa kemikalier är tillåtna i krämer och klet.
Fastän de räknas som hälsovådliga.
Varför?
För att de förekommer "i en liten mängd".

Vad man däremot har glömt i sammanhanget, är att samma person kanske använder fem-sex olika läskiga substanser varje dag. Och gör det i 80 år, vilket innebär att vi samlar på oss eftersom många av dessa ämnen lagras och inte kan brytas ner i varken kroppen eller naturen.

Jag gör det enkelt för mig själv:
I första hand använder jag ingenting.
Jag smörjer min hud inifrån med en bra Omega 3-olja, äter bra mat och sover.
Så undviker jag socker, godis, kemikalier i mat och smink.
(Eller använder vänligt, färskt och bra smink.)

När jag behöver något på huden, t ex då jag vintertid blir torr, har jag goda smörjor. De är gjorda på sådant som jag kan äta, som oliv- eller sesamolja, ros, kakaosmör och annat fint. Då använder jag dem och är nöjd i vetskapen att jag hade kunnat äta dem lika gärna. På huden eller i munnen – samma sak, men inte samma smak.

Jag tycker att jag är lagom rynkig för att vara 41 år.
Det vore märkligt om jag hade en tjugoårings hy.
Förresten hade jag sämre hy när jag var 25 än nu.
Jag tror att påsar under ögonen botas bäst med sömn och mat, att bästa ansiktslyftningen är att skratta och göra grimaser och att jag ska duscha lagom ofta så att min hud orkar återfetta sig själv. Samt att mina bröst klarar sig finfint utan bröstcréme men kanske kan vinna på en och annan armhävning ibland.

Det mesta går på naturlig väg.

Användarvänlig teknik

Jag hör till de där som gillar ny teknik.
Däremot gillar jag inte att lära mig ny teknik.
Jag vill bara kunna den.

I mitt huvud är det användarvänlighet.

Att jag som ny användare bara ska kunna sätta igång.
Helst utan att läsa någon manual, faktiskt.
Den lilla prylen ska vara begriplig för mig direkt, utan hinder.

Av princip läser jag inte bruksanvisningar.
Min inställning är att om jag känner ett behov av att titta i den, har tillverkarna misslyckats. :)

En annan sak som jag tycker ska vara användarvänlig, är teknikinformationen.
Snälla tekniktillverkare: Hitta ett gemensamt språk!
Som konsument ska jag inte behöva ta reda på skillnaden mellan "full 3D" och "aktiv 3D", eller varför en tillverkare gör TV-apparater i 42 tums storlek och en annan i 43. Standardisering, tack!

Jag tror att jag är en besvärlig konsument.
När jag går in i teknikbutiker, slutar det alltid med att biträdet är väldigt varmt och rött i ansiktet och jag är yr. Det kommer sig av att jag ställer många frågor och inte ger mig förrän jag begriper. Pinsamt nog, brukar biträdena inte riktigt förstå heller, vilket visar sig när jag frågar och frågar om.

Grunden i all teknik är att den ska förenkla.
Då ska det väl inte vara krångligt att använda den?
Eller att begripa vad man vill ha och behöver.
Teknik är ett medel att göra det man vill, inte målet i sig.
Det är detta de där tekniktillverkarna glömmer ibland, tror jag.

Påverkas

Kloka gubbar och gummor brukar säga:
"Ingen kan låta dig känna dig dålig utan ditt medgivande."

Det handlar alltså om hur jag själv ser mig, eller hur jag låter mig påverkas att se mig.

Till viss del håller jag med.
Klart att jag kan välja att se mig själv annorlunda, och inte ta på mig deras glasögon. Eller snarare: Att se vad de ser och varför, och kanske förstå men inte hålla med.

Till viss del håller jag inte med.
Även om man inte inte håller med, eller tar på sig den rollen som man blir given, så påverkas man av de negativa tankarna. Det blir som svarta moln med vassa piggar i. Ju fler påhopp, desto mörkare energi... Alla som går in i den energin påverkas.

Inte så många känner den.
Och ännu färre ser den.

Men råkar man nu vara en sådan person som fysiskt känner av den här negativiteten och som visuellt ser den dåliga energin, så kan man inte låtsas att det bara är en inställningsfråga. Det går faktiskt inte att skaka av sig.

Det är precis lika tokigt som att säga:
"Inga avgaser kan förgifta dina lungor om du inte tillåter det."

Klart att man kan skydda sig, både mot negativitet och avgaser.
Klart att man kan ostkupa sig, blåsa på molnen, säkra sig, skapa en bubbla eller ett filter framför sitt ansikte så att endast det bästa kommer förbi – men man måste minnas att det är skydd som är beroende av din kraft, din energi och tid.

Den dagen du är svag, ledsen eller trött, då kommer de igenom.
Och det är precis då du absolut inte behöver det.
Då gör de som allra mest skada.

Så jag tänker: Det finns ett ännu bättre knep för att må bra.
Lämna de förgiftade miljöerna och människorna.
Det vinner alla på i längden.

Stilla natt

En av mina favoritjulsånger är "Stilla natt".
Idag fick jag lära mig att jag har en mus att tacka för den.

Julafton 1818 i Obendorf bei Salzburg, när prästen och kantorn skulle förbereda kvällens gudstjänst, visade det sig att en mus hade bitit ett hål på kyrkoorgelns bälg. Det gick alltså inte att använda orgeln alls.

Kantorn, Franz Gruber, tonsatte då kvick prästens Joseph Mohrs dikt. Han ackompanjerade sedan barnkörens framförande på gitarr, därav det lite sparsamma kompet som gör hela julsången så extra vacker.

Av detta lär vi oss följande:
- Ibland kan en "katastrof" vara grogrunden för kreativitet och utveckling
- Positivt tänkande och samarbete kan ge fantastiska resultat
samt
- Varje liv, varje varelese – även en liten mus – fyller en roll i det stora skådespel vi kallar livet och universum

Och att påminnelser av detta går att finna överallt.
Till exempel i Stilla natt.

Jultraditioner

Jag är juloman.
Julmyset är verkligen fantastiskt, tycker jag.

Mycket av det vi gör till jul, har vi ärvt.
Från min uppväxtfamilj.
Från min mans uppväxtfamilj.
Från min systers mans uppväxtfamilj.

Och nu börjar det bli intressant.

Våra juletraditioner är en mix, redan nu: Utvalt ur tre familjers jular.
Tänk sedan, när sonen släpar hem en flickvän och dottern en pojkvän.
Då tillkommer säkert något till.

Och min uppväxtfamiljs jultraditioner kommer hälften från fattig arbetarfamilj i Norrland, 25% från medelklassfamilj i Nynäshamn och 25% från statarfamilj i samma område.
Det är en mix redan det!

Våra föräldrar möttes, tog med sig sina tankar och vanor kring jul och kompromissade ihop något nytt. Vi växte upp med den här misch-maschen, lyckligt ovetande om några andra alternativ. Julen på detta nya sätt var självklar, och det var också den vi tog med oss till våra nya familjer.

Så ju mer vi håller hårt på våra traditioner, desto mer får vi med oss.
Såvida vi möts några stycken olika personer, i alla fall.
Är vi däremot väldigt lättsamma och rycker på axlarna åt jultraditionerna, blir det den starkaste som vinner. En viss jultradition lever vidare, på bekostnad av de andra.

När jag ser den här mixen, blandningen, av jultraditioner, blir jag glad.
Levande traditioner, som förändras och anpassar sig efter de människor vi möter.
Där man tar bort saker som inte längre passar och tillför annat.
Vackert.

Värdelös

Usch, så lätt jag faller i värdelösgropen!
Minst lilla som jag har mycket att göra, eller inte riktigt hinner med att vara överallt jag vill vara, så kommer den där känslan.

Bara för att jag inte har GJORT tillräckligt
så ÄR jag inte värd tillräckligt.

Det är skillnad.
Det vet jag.
Men jag känner inte det.

Att göra, prestera, det är självförtroende.
Att vara, finnas, det är självkänsla.
En person kan ha mycket av det ena och lite av det andra.

En person med god självkänsla men dåligt självförtroende vågar inte sig på nya saker, eftersom det känns som om de kommer att misslyckas.
Botemedlet är att göra många saker och upptäcka att det faktiskt ordnar sig.

En person med gott självförtroende och dålig självkänsla saknar i sina egna ögon existensberättigande. Det finns ingenting som är bra i personen, ingenting som är charmigt eller härligt.
Enda sättet är att göra massor med saker som blir bra – för då känner man sig lyckad.

Länge, länge har jag förstått att jag hör till den senare kategorin.
Jag har jobbat på att gilla mig själv, att inte göra, att sitta i värdelösheten och se att jag överlever. Det är allt annat än kul. Jag vill inte dit igen.

Nu har jag insett att det beror mycket på omgivningen.
Om omgivningen är stöttande, positiv, coachande, förhoppningsfull, så blir jag lugnare. Då gör det ingenting om saker och ting blir mindre bra, för jag känner mig ändå nöjd med att finnas till.

Jag är totalt överkänslig för den andra typen av miljöer:
Miljöer där man bara lyfter det dåliga och hackar på folk.
Det är inte okej.
Jag mår dåligt.

Det finns många sätt att framföra kritik.
Jag tycker att det är respektlöst att göra ner folk.
Nä, jag måste nog hålla mig ifrån dessa miljöer. Det här går inte.

Förändringsbenägen?

Vi behöver olika mycket av den varan: Förändring.
Själv är jag helt beroende.
För mig är förändring alltid av godo.
Frånvaron av förändring upplever jag som stagnation.

Andra människor tycker om när det lunkar på.
Det är precis lika bra det!
De är antingen nöjda, eller känner sig trygga i det invanda.
Gott så.

Och jag tänker:
Antagligen har vi olika roller i livet.

En sådan som jag är till för att röra upp saker, stirra till, vända upp och ner på, ifrågasätta, skapa konflikter och tänka om.

Den som ogillar förändring är till för att skapa stabilitet, bevara lugnet, styra stadigt, mata på och vara misstänksam.

Viktiga funktioner, båda två!
Jag tror att vi behövs lika mycket.
Helst på samma gång, helst i samma grupp, helst i samma arbetslag.

Vi kompletterar varandra.
Utmaningen är att acceptera och värdesätta varandra för det vi är!
Givetvis blir vi provocerade av varandra – men det är okej.
Det kan komma mycket fint ut ur att saker och ting ställs på sin spets.

En god idé är att påminna sig:
Alla jag möter har skickats till mig av en anledning.
Alla jag möter är här för att lära mig något, om mig själv eller världen.
Alla jag möter har en gåva att ge mig, om jag lyssnar och iakttar.

Då blir det plötsligt riktigt kreativt med konflikter!
Och "bromsklossarna" i förändringsarbetet kommer med viktig input.
Samtidigt som förändringsivrarna bidrar med sitt.

Tjusigt som 17.
Det är bara att tacka.

Med utrymme för själen

Jag gillar gamla, stora hus.
Och jag älskar industrilokaler, tågstationer, övergivna fastigheter.

Vad kan man göra där, tänker jag.
Min entreprenörsgen börjar pirra.

Jag vill lyfta upp huset, renovera, fixa, fylla det med verksamhet.
Det ska vakna, få den uppmärksamhet det förtjänar.

För de här fastigheterna är fantastiska.
De är praktiska, har stora ytor och är tåliga.
De står ut med att man river en vägg här eller där, att man bilar upp ett golv, att man tar ut ett hål i en yttervägg eller ett tak och gör fönster.

Dessutom har de inga förväntningar.
De är tacksamma för allt, och tålmodiga.
De väntar snällt på att vi ska bli färdiga med renoveringen.

Och när man har lycktas, finns där så otroligt gott om plats för själen.
Dessa fastigheter stjäl inte energi – de utökar din energi!
Tankarna du tänker blir större där och du får lugn.

Andra gillar mysiga små torp, ombonade hus med lågt i tak och mycket pynt.
Jag får panikångest och kan inte andas.

Nej, jag älskar de stora ytorna, det nakna och lite stela.
Då finns det plats för mig, med mina yviga gester och klara färger.
Det är så härligt att inte behöva förminska sig!

Ge mig ordentligt med golvyta, högt i tak och kala väggar (gärna i sten).
Då är jag lllllycklig!

Gömt och glömt

Jag älskar att spackla.
Det är i det närmaste meditativt.
Lite klibbigt, men man får inte på fingrarna.
Mjukt, följsamt.
Man klämmer på det på en ful, spräcklig vägg och vips så blir allt slätt och fint.

Allt det fula göms.
Alla problem, som man tänkte "hur ska vi lösa det?" – borta.
Allt man har kämpat med – tapetskarvar och riv och hål – blir ett minne blott.

Det går fort, det är lätt.
Man behöver inte vara stark.
Om man bara mjukt klämmer dit spacklet och slätar till det med en flytande rörelse, blir det kanonfint och behöver knappt slipas.
Ju lugnare man är, desto bättre blir det.

När rummet är spacklat, är många timmars bekymmer och funderingar förbi.
Då kvarstår bara det roligaste: Tapetserandet.
De tröstlösa timmarna av förarbete är bakom en.
Och minnet av dem är inspacklade i stelnat, slätt spackel.

Görmt och glömt.
Det är därför nyrenoverade rum är så fria och friska.

Jobba hemma

Jag tycker – som jag tidigare har skrivit – att fler borde jobba hemifrån mer. Många, många yrken skulle kunna skötas väldigt bra på distans. Förutom att vi sparar miljö, sparar vi också tid. Tid vi kan lägga på våra familjer, så vi hinner umgås och möta varandra på ett vettigt sätt. Därigenom kanske vi kunde få färre skilsmässor och olyckliga ungdomar, vem vet?

Hur som helst: Här kommer en lista.
(Listor är bra.)

Lista över hemmajobbets fördelar:
- Man kan vara klädd hur som helst, t ex i mysbyxor.
- Ingen "tittar in" på kontoret och stör.
- Man kan ta kafferast när man vill.
- Man kan ha hårfärg i håret medan man jobbar.
- Man kan jobba över lite ifall det krisar, utan att missa bussen.
- Man kan laga och äta riktig mat.
- När man slutar, är man redan hemma.
- Kaffet är godare.
- På fikarasten kan man skriva blogginlägg.

Å andra sidan träffar man inga kollegor, det är lite bökigare att ha möten (går ju över Skype t ex, men blir inte riktigt samma sak), det är svårare att bygga sammanhållning.

Det bästa är ju att kunna blanda: Hälften hemma, hälften på jobbet. Då kan man få till allt det goda; fokusera på möten och samarbete när man är där, planera och genomföra när man är hemma. Två dagar på jobbet, tre dagar hemma eller tvärtom, beroende på uppdrag. Tänk vad vi skulle spara!

Resor: Miljön och kostnaden.
Kontorsutrymme.
Tid: Restid, omställningstid, arbetstid.

Och jag tror vi sparar själen. Mer egentid för kontemplation och meditation, ett större lugn.

Fast då kanske folk skulle bli klokare, och sluta springa runt i ekorrhjulet. Plötsligt se vad som är viktigt i livet och säga upp sig från sina jobb, sälja huset och resa på huppegupptäcksfärder runt jorden. Och då blir det inget jobb gjort eller skatter betalda.

Det kanske är därför inte så många får jobba hemifrån fastän tekniken finns?

Homosexualitet

Jag har många homosexuella vänner. Och många heterosexuella. Kanske också några asexuella, men det vet jag faktiskt inget om.

I året 2012 finns det fortfarande människor som hetsar upp sig över homosexualitet. Det tycker jag är märkligt.
Jag kan absolut acceptera att man inte förstår – men att bli arg?
Obegripligt.

Ibland kan det vara svårt att förstå saker man själv inte har varit med om.
Har man aldrig varit kär i någon, kanske man inte förstår kärlek.
Har man det, kanske man borde förstå att föremålen växlar.
Jag menar, jag förstår inte alla mina vänners val av partner!
Och lite tur är väl det. Hade vi haft samma smak, hade det blivit strid på kniven om somliga, medan andra hade varit ensamma.

Även om jag inte förstår, respekterar jag givetvis deras val.
Och glädjs åt deras kärlek!
För kärlek förstår jag.
Och önskar att alla får uppleva.

Men varför blir folk arga av att man är olika?
Känner de sig hotade på något sätt?
Blir de rädda, och i så fall varför?

Om de kommer med Guds-kortet, dvs att det står i Bibeln att det är synd, så blir jag lite trött och lite fundersam.
Är inte Gud allsmäktig? Jo.
Är det Gud som har skapat allt? Ja.
Då har denne Gud ju skapat oss som vi är, eller hur?
Och då är vi precis som vi ska vara, med dennes goda minne.
Vem är du eller jag att ifrågasätta det?
Skulle det inte vara så, hade det ju inte funnits.

Om de kommer med fortplantningskortet, så skjuter de sig själva i foten.
Är vi inte redan för många människor på den här planeten?
Och kan det i så fall kanske vara någon sorts naturligt urval att inte alla vill fortplanta sig? Borde vi i så fall inte vara glada att somliga är homosexuella – eller för all del att det också finns heterosexuella som väljer att inte ha barn?

Vad är själva faran med att folk älskar varandra?

Någon gång när jag har diskuterat detta, kommer här argumentet:
"Så då är det ok med pedofiler och våldtäktsmän också?"
Nej, det tycker jag inte.
Då gör man ju någon annan illa. Det kan aldrig vara ok.
Det är inte kärlek.

Att två personer (eller fler, för all del) älskar varandra är inte samma sak som vålds- och hatbrott.
Det är inte okej att jämföra detta ens.

Nej, jag förstår inte hetsen.
Och jag ser att det mest är män som blir aggressiva.
Kanske borde dessa män ställa sig frågan: Varför blir jag arg?
Vad är jag rädd för?
För aggressivitet utlöses av rädsla, känslan av att behöva fly eller slåss.

Varför tror dessa män att de behöver slåss – eller fly?
Är det så att de känner sig som villebråd, att de kommer att bli jagade av andra män? I så fall: Varför? Springer de själva efter alla fruntimmer de ser? Jag tror nog att de har någon sorts urskillnad, att de blir attraherade av kvinnor som blir attraherade av dem. Det är oftast så det fungerar... Varför skulle det då vara annorlunda med homosexualitet? It takes two to tango.

Mer kärlek åt folket!

Is this it?

Lite då och då faller jag offer för svårmod.
Det kan komma sig av motgångar, tristess eller livsångest.

Då får jag svårt att gå och lägga mig.

Varför?
Borde man inte sova extra mycket då?
Jo, det kunde man ju önska.
Men så fungerar inte jag.

Jag hamnar i känslan: Är det här verkligen allt?
Är detta vad livet har att erbjuda?
Är den här dagen redan slut och blev den inte mer än så här?

Nej! Jag vägrar!
(Trotset bryter ut.)
Jag tänker inte gå och lägga mig.
Ja, klockan är dags, men jag protesterar.
Det måste hända något roligt idag.

Så stannar jag uppe alldeles för sent och tittar på en dålig film.
Så blir jag trött och desillusionerad.
Is this it? tänker jag.
Ska livet vara så?
Borde inte livet vara en njutning, en upplevelse en resa?

Is this it?

Då vet jag att det enda botemedlet är just att gå och lägga sig.
Sova ut, vakna utvilad och glad.

Men tanken är viktig.
Ska man leva ett liv där man väntar på något (helgen, semestern, julen) eller ett liv där man längtar till varje dag, där vardagen är upplevelsen?

Pepparkaksgubbar och annat

När pepparkaksgubbdiskussionen dök upp på Facebook, kommenterade jag inte det alls. Jag tänkte nämligen: Det måste vara ett misstag.

Och det var det.
Pepparkaksgubbarnas sång ströks för att luciatåget var för långt och barnen inte ville sjunga den. Och då fanns det kanske ingen anledning att klä ut sig till pepparkaksgubbe. Pepparkakorna struntade man i på grund av glutenproblematik.

En höna av en fjäder, alltså.
Men det spännande här är ju hur debatten blossade upp!

Från ingenstans kom den, tolkningen.
Plötsligt kände många sig attackerade i sina svenska traditioner.
Igen.
Och så kom konstiga paralleller till färgade, Ku Klux Klan och jag vet inte allt.

Jag tänker:
Hör vad som händer.
Registrera vad som sägs.
Det här är allvarligt!

Handlar det om främlingsfientlighet?
Handlar det om rädsla?
Handlar det om hot och aggressivitet?

Och varför uppstår det?
Kan det vara för att vår integrationspolitik har gått helt fel?

JA!
Vi måste inse att vi har misslyckats.
Oavsett intentioner, så har den svenska politiken skapat avstånd.
Vi är idag längre ifrån varandra än någonsin.

Vi måste erkänna det.
Vi måste se resultatet, symptomen på något större.
Annars kan vi aldrig ta tag i problemet.

Problemet är inte någon kultur, varken invandrad eller inhemsk, eller krockar däremellan. Problemet är att vi har gjort fel när vi har försökt integrera de olika kulturerna.

Vi har gjort fel.
Det är inte fel på vilka vi är.
Skilja på sak och person – och gör rätt!

Strålande jul

Jag älskar jul.
Det är min favorithögtid.
För mig är det julen som får mig att överleva vintern.

Jag brukar börja köpa julklappar i oktober, pynta hela huset (invändigt och utvändigt), baka, pyssla, godisfixa, spela julmusik och frossa i juligheten.
Falalalala.

Men i år...
I år känner jag för att hoppa över hela julen.
Jag är helt enkelt inte beredd.

Oktober försvann utan att jag hann säga flaska.
November tror jag att jag sov bort.
Eller nåt.
En dag vaknade jag i alla fall och det var december, oklart hur.

Nu är det mindre än 16 dagar till julafton och jag har inte:
- Köpt mer än två (små) julklappar
- Pyntat hemma
- Satt upp utebelysningen
- Lyssnat på julmusik
- Kommit i julstämning

Det känns helt hopplöst.
Kanske kan jag bara gå och lägga mig och vakna upp i januari?
Eller så får jag lägga på en jädra slutspurt.

Nu vet jag!
Jag beställer julmys på nätet!
Det finns säkert någon RUT-avdragsgill tjänst, där någon kommer till mitt hem och gör allt det där julandet.
Perfekt!
Så kan jag sätta mig i soffan och bara gosa med barn och katter, utan att oroa mig för att julgröten bränner fast.

Att jag inte har tänkt på det förut!
Nöden är uppfinningarnas moder.

Jag saknar robot-jag

Det är jobbigt att ha en massa känslor.
De är så bössliga.
Inte kan man bestämma över dem.
Inte är de ett enda dugg logiska.
Inte vill de låta sig förklaras eller lugnas.
De bara ÄR.
Och i mitt fall: Jätte-ÄR.

För jag är överkänslig.
Jag ser allt, hör allt, märker varje nyans.
Det är skitjobbigt.

Superkraft: Extrasensorisk.

Den skulle ha kommit med någon form av extrautrustning.
En rustning.
Eller ett hårt skal.
Eller någon form av vattentålig hud, som allt bara rinner av.

Men nej då.
Jag är mjuk som en mask, utan skydd och med svamphud, som suger åt sig allt.

Och fastän jag har accepterat att det är så det är (just nu), så känns det skit.

Det var enklare förr, när jag var en känslorobot.
Jag kände verkligen ingenting!
Jag bara körde.
Aldrig tänkte jag: "Hur känns det?"
Nix. "Det här måste göras."
Om jag så gick på tänderna, så gjorde jag det.
Mer som ett konstaterande kunde jag tänka:
Jaha, det här kostade visst ett mellanfotsben och en förkylning.

Robot-jag var hård, stark, envis och slutade aldrig att gå.
Lite som Terminator.
Den första, som kunde gå sönder.
För det var ju det jag gjorde så småningom.
Men trots att en robotarm trillade av, benen var avkapade och ögat hängde ut i en sladd, fortsatte Terminatorn att gå.

Robot-jag var pålitlig.
Och alltid glad.
Någon som alla gillade och visste var de hade.
Inga opraktiska känslor som ställde till det.

Jag saknar robot-jag.

Av en anledning

Jag tror att allt sker av en anledning.
Alla är inte lika övertygade som jag.
Då brukar jag säga:
Tänk så ändå! Det gör livet roligare och mer spännande.

Dagens exempel:
Morgontåget kom inte.
Jag hade väntat och frusit i tio minuter när beskedet kom.
Det blev bara plötsligt inställt.

Hur reagerar man på detta?
Somliga blev arga och gormade lite och gick hem.
Andra blev stressade, började ringa en massa och sprang mot bussen.
Jag tänkte: Jahapp. Idag blir det annorlunda än jag hade tänkt.

Ingen idé att hetsa upp sig!
Annorlunda är ett bra ord.
Inte sämre, inte nödvändigtvis bättre. Bara annorlunda.

En kvinna frågade mig om jag kunde läsa vad som stod på tavlan.
Jag berättade att det stod att tåget var inställt.
– Å nej, jag har 30 minuters promenadväg hem till bilen, sa hon.
– Du kan åka med mig, jag ska ändå köra, sa jag.

Sagt och gjort.
Vi gick till min bil, hoppade in och började småprata.
Hon jobbade (som läkare, tror jag) på sjukhuset i Värnamo, barnpsyk.
Tio minuter senare pratade vi om barnuppfostran, hur våra hjärnor påverkas av film och TV, jämställdhet och mycket annat.

Först när hon hoppade ur bilen, presenterade hon sig.
Och jag mig.
– Vilket trevligt möte, sa hon. Jag hoppas att jag träffar dig igen!

Och jag höll med.
Tänk så bra!
Visst, jag kom en kvart senare till jobbet.
Och jag blev tvungen att köra hela vägen, vilket är dyrt och lite stökigt.
Men ändå: Ett skönt möte, en ny person, nya infallsvinklar.
Kunde inte ha blivit en bättre start på dagen!

En får tacka tåget för att det blev inställt.

Knuffad i en riktning

Såg på Så mycket bättre och Maja i the Sounds.
Hennes beskrivning av deras karriär var att allt bara flöt på, att det liksom gick på löpande band. De började spela, fick skivkontrakt och spelningar inom ett år, fick utländskt bolag, blev förband till alla de stora – egentligen utan någon ångest och tvekan alls.

Det är så jag föreställer mig att det ska gå till.
När man hittar rätt, så ska det vara sådär lätt.

Och jag tänker att ibland knuffar livet en i den riktning man ska gå.

Någon dag senare såg jag en steppande man som hade amputerat ena benet, som steppade vidare. Han föreläste och inspirerade massor av människor!

Tänker också på den svenska mannen som har överlevt en brand.
Han föreläser om att inte ge upp, att klara sig mot alla odds.

Människor som kanske inte levde ett superspeciellt liv, fick kraft genom en exeptionell händelse. De blev knuffade, nästan tvingade, in i en riktning.
Som stepparen: Från att ha varit en dansare i mängden blev han speciell – och hade modet att dra nytta av det.
Och brandskadade mannen: I stället för att gömma sig, tar han steget fram. Smart och vackert.
Jag undrar hur mycket de behövde kämpa för att komma dit de ville.
Och hur det gick till när de gjorde sitt livsval.

Och ärligt talat, jag undrar också:
Kommer det att hända mig igen?

Jag har redan haft ett sådant flyt:
När jag startade dansskola.
Visst fick jag kämpa också, men det gick ju orimligt bra.
Jag tryckte upp en enkel folder (för 1800 kr) och körde igång med 11 klasser.
Och sedan rullade det bara på...
Helt klart flyt.

Får man en andra chans?

Prylar

Det är bra att ha många skåp att stoppa undan saker i, brukade jag tänka. Förvaring – det är viktigt!
Nu är jag beredd att ompröva detta.

Pepparkaksbaksdags!
Dottern köpte deg i affären och vi slängde på julmusik.
Men VAR la vi kakformarna efter baket förra året?

Leta i köket.
Nej, där fick de inte vara för de tog för stor plats och var råddiga.
Leta under trappan.
Nej, där finns två kaffebryggare, en kylbox, en barnstol, en iläggsskiva, en extra kattlåda, en kattbur, en överdel till en kattlåda (tak), en rullbräda för extremt stora krukväxter, en inspelningsbar DVD (som vi aldrig har använt) och fem gardinstänger med tillhörande ringar. Samt potatis och morötter i en plastback.

Kan vi ha packat ner dem bland pysslet?
Upp på vinden och leta leta leta.
Sex plastbackar och två papperspåsar med julpynt.
Inte där.

– Vi får leta mer en annan dag och baka när vi hittar dem, säger mamman.
– Men jag VILL baka idag! säger dotter surt.
– Du får adlibba, säger mamman till dottern. Skär egna pepparkakor med kniv.
Två pepparkakor senare är dottern färdig.

En Annan Dag infinner sig.
Nu ska jädrar de där pepparkaksformarna fram!
(Mamman är nämligen lite snål, vill inte köpa nya, eftersom det någonstans i huset finns sisådär 40 formar med allt från änglar till giraffer.)

Kan de vara bland kökssakerna som har åkt upp på vinden?
(Sånt man kanske inte vill slänga, men som inte passar just nu.)
Leta leta leta.
Nej – de kartongerna hittar jag inte ens!
Har jag burit ut dem i uthuset?
Eller har jag avyttrat alltihop i någon städkampanj?
Minns inte.

Kan de ligga i ett av skåpen i köket, som vi inte använder så ofta?
Bland kakformarna? Nej.
Det hade annars varit ett bra ställe. (Minnesnotering till nästa år.)

Bland picnic- och kalasgrejerna?
Nej.
Bredvid termosarna och baginbox-hållaren, som vi aldrig använder eftersom vi inte dricker vin annat än 3 ggr per år och då köper vi jättedyrt ekovin?
Nej.

Jag vet!
De måste ligga i "säsongsskåpet", där julkorgar och julkrukor och påskägg och presentkartonger ligger!
Leta leta leta.
Hittar massor med silkespapper, två fina korgar, 10 kartonger av varierande storlek och 14 påskägg, men inga kakformar.
14! Vi är fyra i vår familj. Och vi äter inte ens så mycket godis.

Bakom mjölpaketen över kylen? Nej.
Bakom jättetermosen allra högst upp. Nej.
Under karusellen i hörnskåpet, där det alltid trillar ner grejer? Nej.

Nä!
Var 17 kan de vara?
Var såg jag dem sist? Under trappan, definitivt.
Jag letar där igen.
Och minsann: Där, under kattlådetaket hittar jag dem!

Där har de legat hela tiden, tror jag.
Fast jag inte såg dem vid förra letningen.
Lärdom 1: Vi måste rensa i skåpen. Det finns sjukt mycket grejer undanstoppat.
Lärdom 2: Någon (jag) måste sluta köpa fina grejer som vi inte behöver.
Lärdom 3: I nästa boende ska vi inte ha några skåp alls. Det vi behöver ska stå framme. Då blir det inte så många grejer att hålla reda på.

Är mitt liv en lögn?

Jag har oerhört svårt att förstå var all den här rasismen i Sverige kommer ifrån. Det känns så främmande för mig, så långt från min egen åsikt och uppväxt. Jag har aldrig känt någon människa med rasistiska åsikter, aldrig hört sådana åsikter yttras tidigare.

Jag har därför enormt svårt att ta den här nyrasismen på allvar.
Ärligt talat tänker jag att "det måste vara obildade människor med självhävdelseproblem som gillar att brösta sig." Och så marginaliserar jag omkring 10% av Sveriges befolkning.

Idag drabbades jag av en förfärlig åsikt:
Tänk om det är MITT liv som är en lögn?

Det kom sig av att vi körde genom Södertälje.
Jag tänkte på Katitzi, som bodde där med sin familj.
Zigenare som de kallades, var inte välkomna att äga hus eller bo i lägenhet.

Det hände i Sverige på 40- och 50-talen.
Det är inte så länge sedan.

Plötsligt insåg jag:
Då fanns en utbredd rasism i Sverige.
Vi hade ett rasforskningsinstitut med klara kopplingar till nazismen.

Sedan blev det omodernt.
Man la ner institutet, det blev otillåtet att diskriminera folk efter kulturell tillhörighet och hud- eller hårfärg.

Och där någonstans växte jag upp.
På dagis lärde vi oss att "röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt" och i skolan lärde vi oss om solidaritet och andra länder och kulturer.
Det var givetvis förbjudet (och obildat/oempatiskt/förskräckligt) att säga sådant som "svartskalle". Ingen vettig människa skulle någonsin ta ett sådant ord i sin mun. Det var mer ofint än att bajsa på middagsbordet, skulle jag vilja påstå.

Men nu är vi alltså på något sätt tillbaka.
Till okunnigheten, enligt mitt sätt att se.
Nu är det tydligen accepterat bland vuxna människor att bajsa på bordet.

Jag fattar ingenting.
Ändå blir jag tvungen att ställa frågan:
Är det mitt liv som är en lögn?
Är min uppväxt och mina åsikter en parentes?
Det som för mig är självklart – allas lika värde, utan tvång att vara likadan – är kanske inte självklart för alla?
Är rasism inte bara en reaktion på rädsla, utan tankar som är djupt förankrade hos de som inte växte upp som jag?

Det skrämmer mig.
Det gör mig osäker på om Sverige är en bra plats att uppfostra barn på.
För jag vill faktiskt att de ser förbi det yttre och gör plats i sina hjärtan för alla sorter.

Underbara hus

För femton år sedan föll jag pladask.
Ohjälpligt, ologiskt och oplanerat.
Hopplöst förälskad blev jag – i vårt underbara hus.

Efter att ha tittat på ett tiotal hus, där vi i stort sett vände på uppfarten och inte ens behövde gå in, konstaterade vi att vi egentligen ville ha en prästgård.

Mäklaren sa: Jag har precis fått in en.
Hon skickade papper och vi tänkte:
Jättefint hus, men det är alldeles för långt till Växjö.
Ändå åkte vi och tittade...

Väl där var det kört.
Jag kände "det här är vårt hus".
Stort, högt i tak, kakelugnar, trägolv, ljust, fräscht, uppvuxen tomt, fruktträd, stort bra uthus – visst var det fint på pappret.
Ändå var det ännu bättre i verkligheten.

Tidlöst, klokt, andligt.
Utrymme, eftertänksamhet, villkorslös kärlek.
Självklarhet.
Jag ville bara sätta mig ner i en fåtölj och försjunka i stillheten.

10 familjer bjöd på huset. 10!
Vi körde skrämseltaktik och chockhöjde.
3 andra familjer hängde med.
Vi chockhöjde med våra sista slantar.
En annan köpare hängde med.
Säljaren avbröt budgivningen och intervjuade oss och den andre köparen.
Vi fick huset!

Vi flyttade in i maj samma år.

I femton år har det här huset varit som en familjemedlem.
Varsamt har vi renoverat, förfinat, inrett, putsat, förändrat.
Nu är det allt vi ville ha.

Och så, för några månader sedan, hände det plötsligt:
Vi blev färdiga.
I ett slag kände vi att vi behövde gå vidare.
Varför? När det äntligen är perfekt?

Efter ett tag förstod jag:
Vi har haft vår tid i huset.
En fast och stabil plats som höll oss på jorden, vaggade och läkte oss. Som accepterade, värnade och älskade oss lika mycket som vi älskade det.

Märkligt.
Jag älskar det huset!
Men jag är färdig där.

Nu får det gå vidare till någon annan som ska älska och älskas.
Lyckliga dem...