Social överstimulans

För tvåhundra år sedan hade de allra flesta människor en bekantskapskrets på kanske 80 personer. Det var folket i byn, släkten och de man såg i kyrkan på söndagarna.

En gång om året åkte man kanske till närmaste stad och såg myllret (200 personer samtidigt!).

Idag ser vi fler människor dagligen bara på väg till jobbet, där vi ser många människor på våra stora arbetsplatser, träffar ytterligare några på träningen och barnens aktiviteter och Facebookar med några hundra personer på kvällen.

Är vi byxade för detta?
Hur mycket kan vår hjärna hantera?

Att många ansikten och många intryck skapar stress vet vi.
Att hjärnans centra för identifikation och relationer stängs av mer och mer ju mer stress vi upplever, vet vi också.

Men jag tänker socialt: Kan vi relatera till så många människor?
Min teori är att vi skyddar oss genom att dela in människor i fack, sortera dem, och sätta etiketter på dem. Kanske också börjar prata om "vi" och "dem". Till och med isolerar oss lite i våra hem, för att få lugn och ro.

Ju fler människor vi möter, desto tydligare kan vi se hur olika vi är.
Jag tror att det är jobbigt för vår sociala förmåga.
Gruppen strävar ju alltid efter likhet, efter konsensus, och när det spretar för mycket i bekantskapskretsen tror jag att det stör oss.

En social överstimulans.
Kanske beror stress och utmattningssymptom också på detta?