Skratta på fel ställe

Jag har ett litet problem när jag ser på film och TV:
Jag skrattar ofta på fel ställen.

Eller fel och fel – jag tycker givetvis att jag skrattar på ett bra ställe.
Det är bara det att alla andra skrattar på andra ställen.

När jag träffade min make, blev jag överlycklig: Han skrattade på samma ställen som jag! Vi har tydligen samma sorts humor.

Vad vi skrattar åt? Ofta ordval, betoningar, små gester... De där skämten som ska dra ner skratt är ofta lite för väl presenterade. Både jag och maken ler kanske, men ska vi garva högt, måste vi bli överraskade.

Det är hysteriskt kul att gå på bio med honom. Generellt sett går det till såhär:
Övrig publik skrattar - vi är tysta.
Vi skrattar - övrig publik är dödstyst.
Efter en stund blir det roligt i sig.

Jag minns när vi såg en film i Australien. Vi fick som vanligt in skratten på helt egna ställen. Dessutom, på grund av språkbarriären, skrattade vi strax efter att det lilla roliga hade hänt. Det blev mycket märkligt... Till slut vände sig folk om för att se vilka idioterna var. Och då blev det fnissigt. Så varje gång jag skrattade på ett sånt där väldigt fel ställe, började både jag och maken fnissa så att bänkraden guppade.

Jag blir glad bara jag tänker på det!