Plommonvisdom

Vissa plommon är godare än andra.
Fast de hänger på samma träd.

De har fått samma förutsättningar allihop. Samma genetiska kod, samma väder och vind, samma sol, samma tillgång till näring.

Ändå smakar de olika.

Det är de plommonen som har de klaraste färgerna som smakar mest. De som har skarpa kontraster, prickar och fläckar som tydligt avtecknar sig mot botten. Lyckan när jag sätter tänderna i ett av dessa är fullständig. Så gott! Smaken exploderar i munnen.

Konstigt nog är det ungefär bara vart tjugonde plommon som är sådant.

De plommon som är lite suddiga och jämnare i färgen, är inte alls lika goda. Visst smakar de plommon, men... Om jag biter i ett av dem, blir jag besviken. Jag brukar låta dem hänga. Ibland vill jag tro att de kommer att utvecklas till jättegoda plommon om de bara får lite tid på sig, men det är inte sant.
Tyvärr står de sig inte riktigt på egen hand.
När de har hängt där ett tag, gör jag sylt på dem.

Och jag tänker att det kanske är så bland människor också.
De där riktigt speciella, som har en egen smak och tydligt kontrasterande färger, är rätt sällsynta. När man får tag i en av dem, blir man lycklig!
Och de där andra, lite suddigare, fungerar i grupp – men på tu man hand blir man lätt besviken.

Kanske är vi inte riktigt lika mycket.
Kanske finns det somliga som lyser lite klarare.
Och det kanske bara är så det är.