Detta har jag blivit itutad sedan barnsben. Alltid ärlighet, aldrig lögn.
Men är det verkligen så?
Ibland tror jag att folk mår bättre av en vit lögn.
Klassikern: "Jag har precis varit och klippt mig, vad tycker du?" gör sig ju bättre med ett svar typ: "Ah - härlig färg!" än "Den klippningen ger dig dubbelhaka".
Eller så kan man välja tystnad.
Man behöver ju inte alltid säga sin åsikt.
Jag brukar köra med den lätt förvirrade attityden, som om jag liksom tappade tråden eller började tänka på något annat.
För ärlighet vill de flesta mest ha när det är något positivt.
Väldigt få vuxna människor kan skilja på person och sak, har jag märkt.
Om jag säger: – Det här tycker jag inte blev riktigt så bra, så menar jag det och inte: – Du är inte så bra.
Det är få som förstår det.
Jag har hamnat i många kniviga sitsar för att jag har varit ärlig. En del har jag fått backa ur, i andra fall har jag fått lägga mycket tid på att linda in, försköna, modifiera, förklara...
Ärlighet.
En grej som jag själv uppskattar, på riktigt.
Tror dock inte att den går hem överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar