Olikheter, land och stad

Det pratas om segregering när det handlar om invandrare. Men hur ofta tänker vi på skillnaderna mellan stad och landsbygd?

Jag bor på landet för att jag har valt det. Det betyder dock inte att jag har något emot städer. Tvärtom. Jag rör mig gärna i såväl Växjö som Stockholm, eller London. Det är ingenting jag oroas över eller drar mig för.

Många av mina grannar gör däremot just det. De åker inte gärna "till stan", de beskriver att de känner sig obekväma. Att de inte vet vad de ska ha på sig, hur de ska bete sig eller var de ska parkera.

Och det är helt normala människor, i min egen ålder!
Fantastiskt, tycker jag.
Som om det fanns en mall för människan, att normen är hårdare i stan. Det är faktiskt nästan tvärtom, skulle jag vilja säga. Ju större stad, desto mer är ok.

Jag tänker på alla de människor som är ännu längre från det "normala". De som inte sköter sin hygien, har fett hår och skit under naglarna och saknar tänder. För de finns också! Jag ser dem minsann i skogen, vid älgjakten, i skrotbilar som susar runt på skogsvägarna.

De tar sig nog inte ens till småsamhällena om de kan undvika det. De håller sig nära hemmet, gården någonstans vid en grusväg.

Och jag tänker: Hur segregerade känner de sig?
Hur delaktiga är de i samhället?

Det finns nog mycket att göra där. Om man tycker att alla ska vara en del av samhället, förstås. Fastän de kanske inte vill.