Åka tåg

När jag var ung, åkte jag mycket tåg. Som 16-årig sörmlänning skaffade jag pojkvän i Skåne, så det blev mycket resande. Sedan bytte jag pojkvän till en i närområdet - och flyttade till Småland. Tåg igen.

Sedan blev det paus ett tag. Någon resa då och då, men inget regelbundet. Efter många års bilåkande, är jag tillbaka till tågen igen och inser att jag har förändrats.

Då, i min ungdom, hittade jag alltid någon som började prata med mig. Min stolsgranne, någon i restaurangvagnen. Jag pratade ofta bort hela tågresan - och gillade dessa flyktiga möten.

Nu, i mitten av livet, vill jag bara ha egentid. Jag sitter tyst, njuter av att rå mig själv, studerar folk, filosoferar.

Undrar om det beror på hur livet i övrigt ser ut. Då kände jag mig osynlig och blev glad över uppmärksamheten. Nu är det tvärtom. Då kände jag inte så många människor. Nu har jag levt som allemansclown i många år.

Kanske beror det också på en förändring i min utstrålning? Från öppen som en bok till låt mig vara ifred? Å andra sidan är det alltid mig folk frågar om vägen och ber om hjälp. Jag är nog hyfsat tillgänglig.
Vilket just bevisades av att mannen vid nästa bord (i restaurangvagnen) tilltalade mig.

Nej skillnaden ligger nog i min inställning.
Tre timmar är perfekt egentid.
Fly lite - eller komma ikapp.
Det var ju skillnad förr då det tog sex timmar till Skåne...