...men tiden går

En av mina absoluta favoritsånger med Monica Zetterlund är "Men tiden går", översättningen av "As time goes by". Hasse och Tage, förstås.

Den är så bra, eftersom den speglar tidernas föränderlighet på ett så mästerligt sätt.

Saker som var sanna igår är inte nödvändigtvis sanna idag.
Föreställningar, åsikter, tankar, politik, lagar – de förändras.
Vi växer.
Som människor, som samhälle, som värld.

Och jag vågar påstå att världen hela tiden blir ett bättre ställe.

Det enda hotet mot denna utveckling är förändringsovilja. "Så har vi alltid gjort". "Men det är ju mycket jobbigare." "Det är tradition." Där har vi de verkliga bovarna, enligt min mening.

Visst ska vi ta med oss det bra från förr! Traditioner innehåller ju bra saker också. Gammal kunskap kan absolut ha en plats i vår nya värld – men den måste granskas först. Den måste utvärderas och synas. Fungerar detta även idag? Eller är den här tanken, lagen, trosföreställningen eller åsikten en dinosaurie, något som bör dö ut?

För man måste komma ihåg detta: Det är alltid enklare att fortsätta med något gammalt än att börja med något nytt. "Va svårt det blir ju mer man lär sig" skriver Hasse och Tage.

Men tiden går är en påminnelse om att världen behöver förändras. Att vi kan vara nostalgiska över tidigare tidsåldrar, precis som vi är över t ex vår barndom, men att förändring är nödvändig.

Hela livet.

Men tiden går (text Hasse och Tage)

You must remember this;
a kiss is still a kiss,
a sigh is just a sigh.
These fundamental things apply
as time goes by.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren drog en pianist
"as time goes by".
Hjältar som alltid kom från USA.
Tyskar som aldrig gjorde någe' bra.
Negrer som bara stod och sa godda'.
Så enkelt allting va'.
Sheriffer va' så snygga,
och ryssar va' så stygga
mot stackars FBI.
Va' svårt det blir ju mer man lär sej
as time goes by.

John Wayne va' allas vän,
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår.
Och rödskinn va' som dumma får.
Men tiden går.
En guling va' en guling,
en elak liten fuling.
På honom sköt dom prick.
Bob Hope va' alltid jävigt kvick.
Men tiden gick.
För fred och frihet gick dom ut i fält.
Och som en tomte smajla' Roosevelt.
Han gjorde aldrig nånting kriminellt.
Amerika va' snällt.
Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj.
I baren spela pianisten
"As time goes by".