Absolut färg-gehör

Jag har kommit på att jag har en förmåga som inte alla har:
Jag har absolut färggehör.

Om jag tittar på en färg kan jag säga vilka grundfärger den består av. Och avgöra ungefär vilka proportioner det handlar om. När jag ska blanda en färg, till exempel för att bättra på ett spacklat litet skruvhål i en målad vägg, så gör jag bara det. Raskt. Inget svårt alls.

I min värld har det här varit en ren självklarhet.
Klart att man ser om en röd färg är tempererad mot gult eller blått!
Eller att det är två olika svarta färger; en som har gult (ser brunare ut) i sig och en som går åt blått?

Därför har jag förundrats över resultatet när man säger "vi tar något rött på oss, helrött, som färgen i den här broschyren". För då kan folk komma i allt från vinrött till orange och vara lika glada för det. Då har jag nog tänkt: Det var väl det närmaste de kom i sin garderob.

Insikt:
Folk ser färg olika.

Vår hall, till exempel, är grön.
Tydligt grön, tycker jag.
Väldigt många människor säger att den är beige.
Beige?!
Nej nej, det är tydligt grönstick i den.
Lite åt militärgrön-hållet.

Härom dagen skulle jag köpa färg till vår ytterdörr.
Jag hade en färg med mig, som jag skulle använda som mall.
Färgmannen blandade enligt receptet.
När jag kontrollerade färgen, sa jag:
– Nej, den där är klarare, den har för lite svart.
– Inte då, sa mannen, den är perfekt. Det är rätt recept.
– I så fall har receptet förändrats. Det där är inte den färgen vi har idag.
– Jodå, det blir annorlunda när den har torkat.
Och eftersom dörren då befann sig 3 mil bort, och jag inte hade något bevis, så envisades jag inte. Jag åkte hem och maken målade dörren.
Hur det blev?
Jo, det ska jag tala om.
Den är klarare i färgen. Inte riktigt lika dov, liksom.
HA!

Så jag tänker att det här måste vara en talang.
Jag ska i alla fall betrakta det som det.
Man kanske skulle bli målare?