Mina barn är nu i den åldern då jag är pinsam. Det är roligt och samtidigt förvånansvärt kränkande.
Det har tagit mig halva livet att våga vara den jag är (i alla obekväma aspekter). Ska jag nu behöva begränsa mig IGEN?
Näpp. Så blir det inte.
När jag tänker tillbaka till min barndom, inser jag att jag inte skämdes så värst för mina föräldrar. Visst, pappa var högljudd och kontroversiell, men det var ju sån han var. Och visst himlade jag med ögonen när han mitt i 80-talet gick till föräldramötet iklädd kycklinggula utsvängda jeans med hemvirkad bård på byxslagen samt en tight skjorta med galopperande hästar, men samtidigt var jag på något sätt stolt. Stolt över att han inte fogade sig.
Och lilla mamma med sitt fårakrulliga hår och hispiga skratt, rädd för allt och orolig för ännu mer - det var ju min mamma.
Det var med kärlek jag såg dem. De var småtokiga, ohippa, stack ut och var bråkiga, men de var mina föräldrar och jag skulle inte velat ha det annorlunda.
Det skulle jag gärna vilja att mina barn kände för mig. Acceptans och kärlek.
Kan man önska sig det i julklapp?
Det här är ganska roligt för jag uppfattade dina föräldrar som väldigt prydliga och helt korrekta. Din pappa minns jag i kostym...hur kommer det sig?;-)
SvaraRaderaSå hur man än tror att andra upplever en så är upplevelserna lika många som det finns människor. Om dina barn upplever dig som pinsam tror jag bara att det är en frigörelsefas och behov av integritet icke att förväxla med graden av kärlek och stolthet:-)
Roligt!
SvaraRaderaJo, pappa hade kostym också. När han var officiell, vilket inte bör blandas ihop med ledig tid (dit föräldramöten tydligen hörde).
Och visst ska man vara pinsam som förälder, det ingår. Fast jag trodde inte det skulle börja redan... :D
Barn med "musgråa" föräldrar tycker säkert de är pinsamma de också. Such is life. Dina barn är otroligt stolta för dig "på insidan" - det kan du vara övertygad om:-)
SvaraRadera