Jag förstår inte konst.
Det har jag aldrig gjort.
Hur en vit, liten kvadrat på en i övrigt illröd tavla kan vara ett konstverk, övergår mitt förstånd. Men det stannar inte vid det...
Jag är oerhört kräsen. Konstnärer som målar exakt, som Salvador Dali, förlorar mitt hjärta. Det blir för känslokallt och betraktande, jag hamnar utanför. Jag beundrar hantverket, men är oberörd. Andra, som bara vevar runt färg utan skönjbart motiv, tappar mitt intresse för att jag varken förstår eller känner. De stora, som Rembrandt eller Van Gogh, var säkert drivna penselförare, men det är ointressant.
Som liten var jag duktig på att uttrycka mig i bild. Jag vann alla teckningstävlingar som jag deltog i, och var under många år hyfsat självförsörjande på kritor, målarfärger, sportartiklar, cyklar och annat som man kunde vinna. Alla tyckte att jag var så driven, hade fantastisk fantasi och förmedlade känslor i mina verk. Det gick dock över när jag började i skolan och lärde mig använda suddigummi och linjal.
Jag vet inte om det är därför. Att jag egentligen vill kunna själv, att det är därför jag är så kritisk.
Ibland ser jag ett konstverk som fångar mig. Ögat, hjärtat, själen och intellektet väcks. Nya intryck, tankar och känslor uppstår.
Det är fantastiskt.
Men då kan man ge sig 17 på att man inte har råd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar