En falsk känsla av trygghet

Jag minns när jag förstod hur ett hus var uppbyggt. Att väggar och golv bara var tunna brädor, hopspikade med några spik, av människor som bara gör sitt jobb, som kanske funderade på annat eller försökte maska.

Plötsligt förvandlades mitt trygga hem, min stengrotta, till en hög med träbitar, nödtorftigt hopfästa och överdragna med fina tapetserade ytor. En chimär! Min trygghet var bara inbillad!

Vi lever våra liv, invaggade i falsk säkerhet, eftersom vi är så långt ifrån vår naturliga existens. Bilar som utmålas som krocksäkra, sparande som bedöms som riskfritt, samhället som ses som en fast existens. I själva verket finns ingenting av detta.

Idag sitter jag på ett tåg i storm och påminns om vår bräckliga tillvaro. Här är fullt med folk, och alla bekymrar sig för att komma i tid till sina anslutningar. Ändå alla vara väldigt lugna.

Plötsligt får jag Titanic-känsla.
Det måste ha varit så det var. Alla litade blint på tekniken och kompetensen. Så gör vi också nu, förväntar oss att komma fram, om än inte i tid.

Vad händer om ett träd har fallit över spåret? Eller om vi tillfälligt tappar strömmen, stående i skogen? Hundratals människor i beckmörker, utan vatten och toaletter. Halvkul...
Eller om det blåser så att vi spårar ur?

Mot naturen har vi inte mycket att sätta emot.
Då är vi inte mycket mer än grottmänniskor, som kurar skakande i väntan på att stormen ska bedarra.

Men vi tror att vi är trygga.
För vi har vant oss vid det, så vi tror att det är sant.
En av nackdelarna med att vi har snabbanpassade hjärnor.