torsdag 6 maj 2010

Plastgransmänniskor


Jag hade en längre tid undrat över en människa i min bekantskapskrets.
Hur kunde hon vara så genom-negativ? Utan att självförstöras på något sätt?

Ingenting var roligt, ingenting gick att göra. Allt var svårt, omöjligt eller för dyrt.
Suck och pust och pip och gnäll - hon var som en svart hål. All min energi åkte in i det där molnet och försvann.

Efter mycket grubblande, många försök att möta detta på olika sätt och konstruktivt handlande, gav jag bara upp. Det fick vara som det var. Jag konstaterade att vi är olika och nöjde mig med det.

Så, när vi diskuterade jul, förstod jag plötsligt allt.

Vi var en grupp som pratade om julgran. Någon köpte på torget, någon högg en på sin egen mark. Jag lyste upp och berättade om Den Hemliga Expeditionen som varje år engagerar hela familjen. Alla klär på sig och smyger ut i skogen. På liten hemlig skogsväg irrar en hel familj (och ibland en halv släkt) på jakt efter Den Perfekta Granen. Det brukar bli diskussioner om storlek, täthet, omfång och grenlängd, men till slut är vi ense. Då sågas den ner, vi tar grenar från någon annan närliggande gran och allt bärs hem i pompa och ståt.

Väl hemma sätts granen i julgransfoten. Grenarna använder vi till att grana hela verandan samt lägga framför trappan. När sedan julgranen kommer in och står där och luktar skog, då kan det sista julpysslet sätta igång. Då är det jul!

Den här andra personen såg på mig med oförstående blick.
- Nä, jag har en plastgran i källaren, färdigklädd. Det är så praktiskt. Jag orkar inte gå till torget och köpa en, det är så besvärligt att släpa hem den och så barrar den. Min plastgran är så bra, jag bara spolar av den i duschen och så är det färdigt.

Min tur att stirra.

Plötsligt insåg jag: Vi kommer ALDRIG att hamna på samma sida!
När jag pratar om tradition, upplevelse, gemenskap, minnen, doft, känsla och diskussion så pratade hon om vad som är praktiskt. Endast.

Jag förstod plötsligt att alla former av samarbete på nära håll var dödsdömt.
Plastgransmänniskor ska jag akta mig för i fortsättningen.

4 kommentarer:

  1. cherie hampton6 maj 2010 kl. 10:30

    Praktiskt är tråkigt :(
    Livet går ju faktiskt inte ut på genvägar!!

    SvaraRadera
  2. Nä precis!
    Klart att man kan vara lite lat ibland - men det viktigaste måste väl annars vara att det blir bra, att man får uppleva roliga saker och att man sprider glädje/upplevelser och god energi runt sig!

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Gilar du oss även om vi har en plastgran....?Den är 2.50 hög till 2.70 taket men vi har alltid en liten äkta gran i köket med sidenrosetter o prickiga gamla kulor,1 kalleanka(disney) gran i TV-rummet,1 gran på framsidan utomhus,1 gran i glashuset,1liten gran(äkta) i stallet med speciella "hästglaskulor" och granris framför verandan ,i balkonglådor o....så enkelt gör vi ju inte det precis....

    SvaraRadera
  4. Lotta: Det är ok. :)
    Jag har ingen direkt antipati mot just plastgranar. Det var tankesättet jag tänkte på...
    Plastgranen blev en så bra illustration!

    SvaraRadera