Ödmjukhet

Ibland tror jag att vi svenskar blandar ihop ödmjukhet med förminskning.

Att vara ödmjuk handlar om att man förstår att det finns andra som är bra, både på samma områden som man själv och helt andra. Och att det man gör inte är dödsviktigt.

Att vara ödmjuk innebär inte att man förminskar sig.

Om jag säger: "Jag är bra på det här" eller "jag kan det här", så betyder det inte att jag tycker att alla andra är dåliga. Det innebär inte att jag är kaxig eller överlägsen, utan precis bara att jag kan just den grejen.

Väldigt många svenskar förminskar sig i sådana sammanhang.
"Jag kan kanske lite om det".
Då tror de att de uttrycker ödmjukhet, men det gör de inte. De förminskar sig.

Tänk vad som skulle hända om ditt barn sa: "Jag kan balansera, mamma" och du svarade "nej, bara lite". Hur känner sig barnet då? Oj, jag kan visst bara lite. Det finns alltså mer att lära – som jag inte kan. Förminskning.

Och det samma gäller när man säger det till sig själv.
Ur förminskning föds dessutom behovet av att hävda sig.

Bättre då att direkt säga: "Det här gör jag jättegärna, för det är jag bra på."

Och använder man också ett öppnare och mer nyanserat vokabulär när man pratar om andra, så blir det hela tydligare. Jag kan ju tycka att jag är bra på det här, men det finns andra som är fantastiska, otroliga och hjältar på området. Då är ju mitt "bra" ganska nedtonat i sammanhanget...

Ödmjukhet är absolut en dygd.
Förväxla den bara inte med förminskning.