Barnen som vill något mer

Jag bor för några dagar hos en fin vän i Stockholmsförorten Husby.

På väg till dagens arbete såg jag ett litet barn med skolväska. Han gick ensam, med slängande fötter.

Jag tänkte att han var på väg till skolan, men han gick förbi. Utan att slänga en blick på de lekande barnen på skolgården, gick han vidare. Några meter längre bort kom ett annat barn med lika målinriktade steg. De nickade nästan obemärkt mot varandra och gick vidare, sida vid sida. En tredje, lite äldre flicka anslöt. Hon fick igång konversationen.

De gick mot tunnelbanan.

Aha. De här barnen är på väg till en annan skola. Tydligen någon skola närmre innerstaden. De åkte ner och hoppade på t-banan mot centralen.

De barnen som vill mer.
Som orkar lämna kompisarna och resa vidare.
Eller snarare: Vars föräldrar har bestämt att det ska vara så.

Jag vet inte, men jag tolkar in något mer i detta än fritt skolval. Det handlar här inte bara om att välja en annan pedagogik, utan mer. Kanske är det bara i mitt huvud, men det känns som de här barnen satsar på en väg ut. Ut ur förorten, in i samhället.

Med målmedvetna steg och sänkt haka börjar de sin färd.