Det brukar jag säga till mina barn. Och jag önskar mig det själv, när jag somnar.
På sistone har det dock blivit för mycket av den varan.
Jag drömmer så spännande, så njutbart och så engagerande, att jag inte vill vakna. Och fastän mitt liv just nu är superhärligt, är det ett nerköp jämfört med mina vackra drömmar.
När väckarklockan lyser som starkast borrar jag därför ner huvudet i kudden med ett leende på läpparna och vill stanna kvar. Jag njuter av varje millimeter av drömmen som sakta tonar bort och öppnar ytterst motvilligt ögonen.
Oavsett om det är en lite otäck dröm eller njutbar, så är jag fast. Drömmen känns mer verklig än verkligheten!
Så tokigt.
Vad ska det vara bra för?
Jag som ändå har lite problem att stanna på jordskorpan.
Varför ska jag lockas bort lite till?
Eller är det bara mina änglar som har hittat ett alternativ till den där semesterresan som inte blev av i höst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar