Lodlinje

Åh - det är ett bra och vackert begrepp: Lodlinje.

Så enkelt i grunden: Vi lodar en rät linje, som alla kroppsdelar sedan ska förhålla sig till.

Om du kunde fästa ett lod på utsidan av axeln, mitt i den, så skall det lodet hänga rakt ner på fotens mitt. På vägen ska lodlinjen också gå rakt genom höften/bäckenet.

Denna räta och raka linje speglar däremot inte alls hur kroppen ska bäras upp. Tvärtom! Vi är byggda i kurvor. Ryggraden böljar i vackra S-former, för att klara av svikt och rotationer. Bäckenet ska "hänga fritt", vilket innebär att rumpan faktiskt sticker ut och syns. Knäna ska vara skönt avslappnade, inte översträckta och spända.

Tyngden ska alltså ligga betydligt längre fram på foten än vi i Norden är vana vid. När alla kroppsdelar har rätt förhållande till lodlinjen, kommer tyngden att hamna precis över fotvalvet. Den främre trampdynan kommer att jobba, hålfoten kommer att bära upp kroppstyngen, hälen kommer att fungera enbart som ett stöd.

De flesta människor i Sverige står med tyngden på tok för långt bak. Vi har också en förkärlek för att dra in svansen, dvs tippa bäckenet inunder oss själva. Det skapar ryggont! Och vad signalerar en hund som har svansen mellan benen? Ja, rädsla och undergivenhet. Det är samma sak med oss. Varför ser vi ut så? Är det månne jantelagen och den svenska blygsamheten som spökar? Jag vill bara påpeka att folk på kontinenten, t ex fransmän, minsann inte står på hälen. De lutar in i samvaron med andra, inte från. Och så har de mindre ont i ryggen också.

Kroppen är fantastisk. Den är byggd för att användas – men vi måste använda den rätt! Annars gör det ont. Kom också ihåg att ont är en signal för att tala om att något inte fungerar och ska därför tas på allvar.