Kristna i det sekulariserade Sverige

Jag kommer från en annan del av världen, nämligen Ösmo/Nynäshamn, söder om Stockholm. Under min uppväxt, kände jag inte en enda person som var kristen. Utom prästen, förstås, honom träffade man ju lite då och då.

Ingen i min släkt var troende av något slag. Inte en enda vän med familj, inte deras släkter (så vitt jag visste). Tro och kristendom var ingenting man varken diskuterade eller såg något av.

Religionsundervisningen i skolan var väl balanserad. Jag vet lika mycket om Taoismen eller Hinduismen som jag vet om Kristendomen.

I min värld var det liksom historia. Jag funderade mycket över Kirkegaard, som var en kristen forskare. Hur gick det ihop? Hur kan man vara kristen och ändå tro på en naturvetenskaplig forskningstradition? Det kändes så omodernt, men ändå spännande.

Tro var något man hölls med när världen hölls i herrans tukt och förmaning av feodalherrar och kyrkor. Att det idag, i Sverige, skulle kunna finnas levande (och välmående) kristna kunde jag aldrig tro.

Så flyttade jag till Småland. De första nio åren i Växjö ledde mig inte till att ändra den uppfattningen. Någon invandrad katolik träffade jag väl på, men i övrigt inget.

I och med utflyttningen på landet öppnades mina ögon rejält. Här fanns det en präst som presenterade sig som "er själasörjare", som förbjöd mammor att gå in i altargången vid sitt eget - något försenade - giftermål, som anordnade kyrkans barntimmar från 0 år och uppåt. Här fanns husförhör! Visserligen frivilligt, men i alla fall.

Oerhört märkligt, tyckte jag.
Så började jag titta mig omkring. Vilka kom på de här tillställningarna? Vilka sjöng i kyrkan på olika evenemang och högtider? Snart insåg jag att en hel hoper av dem omkring mig var troende. Äkta, levande kristna! Ingen myt, ingen historieskildring från 1700-talet.

När slöjan väl hade fallit, hittade jag dem överallt. Även i Växjö...
Det känns... underligt. Som att plötsligt leva i en saga. Man har läst om vättar, men aldrig sett någon förut och så poppar de upp överallt.

För de finns. De ser ut precis som jag, jobbar precis som jag, uppfostrar barn precis som jag, läser böcker precis som jag. Sedan skiljer sig vissa saker. Som att de aldrig, aldrig svär. Och att de faktiskt tror att det finns EN riktig religion och att de övriga är irrläror. Och att de självklart döper sina barn. En och annan har också en massa helt obegripliga regler, som att kvinnor inte får visa sina tår eller måste ha kjol. Jag går barfota eller i sandaler och har byxor med häng...

Själv har jag en mycket avslappnad inställning till religion. Jag är helt ok med tro, men totalt emot kyrkor med maktspel och överhöghet. Dessutom tror jag att de olika religionerna bara är olika yttringar av samma fenomen, uttryckt på olika sätt i olika kulturer och tider. Jag är övertygad om att Jesus har funnits, att han kom med ett uppdrag och en ny tidsålder. Säkert hade Mohammed också en liknande mission och alla andra religiösa förebilder med honom. Däremot tror jag starkt och fast att så fort man lyfter handen i religionens namn, har man missbrukat en gåva och ett förtroende.

I min värld kan jag prata med Jesus, precis som alla andra. Det behövs inte någon ceremoni, någon präst eller någon kyrka. Jag kan anropa Shiva ifall jag vill det, eller rådfråga Buddha. Ju äldre de är, desto svårare blir det - de är så gamla att de har blivit lite ointresserade av våra skeenden här nere - men det går. Och de är för alla. Jag behöver inte vara troende hindu för att be till Ganesha. Lever jag ett liv som är förenligt med religionen i övrigt och är öppen, kommer jag att få svar.

Det kanske är märkligt och lustigt, men jag är helt övertygad.
Och det finns bra saker att lära sig från samtliga religioner.
Tänk, om man kunde leva upp till det goda och vackra i alla! Då skulle man vara ett helgon, med alla mått mätt.

Och det är kanske så de gör, de kristna i Sverige. Tar lite här, lite där, anpassar religionen till vardagen och får det att fungera.
För mig är det lite märkligt med bokstavstroende och "hard core-religiösa", men alla blir saliga på sitt sätt. Och så länge man inte fördömer andra, har man rätt till sin egen tro, tycker jag.