Varför är det så ont om tid i världen?
Eller snarare: Varför tar allting längre tid än man har planerat?
Exempel:
Ledig dag hemma. Jag går upp tidigt på morgonen och tänker "en hel, härlig dag". Börjar pyssla i köket, rensa ut kartonger/plastflaskor/kylen, torka spis och ugn, kolla skåpen så att ingenting är för gammalt. Fixar frukost till Dottern och ställer undan, laddar diskmaskin och tvättmaskin. Bär ner en massa saker från vinden - till loppisen på lördag. Släpar ut dem i förrådet och ställer lite i ordning. Ser att några aloe vera-plantor behöver planteras om, gör det. Bär undan saker från gräsmattan för att förbereda för klippning.
Plupp! Så var det dags att laga lunch!
HUR kan de små sakerna ta hela förmiddagen? Det är obegripligt!
Antingen bor vi i ett tidshål, där minuterna läcker ut någonstans i universum, eller också jobbar jag för långsamt.
Man hinner ju inte med någonting i livet om det ska vara på det här viset!
Var det så här det gick till när jag blev medelålders?
Jag pysslade runt i mitt singelliv, festade lite, dansade mycket, gosade med en katt eller två, shoppade, fikade med vänner och PLUPP så var jag 30 och gravid.
Vad hände?
Och nu har det gått nästan 10 år igen, jag megavuxen och har två ganska stora barn. PLUPP.
Det kanske vore idé att jobba med något riktigt tråkigt, så att dagarna känns jättelånga. Och bo ihop med gräsliga människor, som gör livet surt. Då känns det nog som om man lever längre. Å andra sidan har man tråkigt och det är ju inte roligt.
Nej, jag får nog köra på som tidigare. Trivas, acceptera att livet går fort och älska varje sekund.
Och en vacker dag, när jag minst anar det: PLUPP så ligger jag där i min pappkartong och ska brännas till stoft. Förhoppningsvis ler jag fortfarande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar